40-åring med ålderskris och åldersnoja

 
Jag har några månader kvar till min fyrtioårsdag. Några ynka få månader - sex sådana för att vara lite mer exakt. Det är verkligen lustigt hur man ser på det där med ålder utifrån de referenser man har i olika skeden av livet. När min pappa fyllde 40 var jag 16 år. Då ansåg jag att någon som var 25 år var gammal aå det räckte och blev över för ett helt kompani. Och jag tyckte förstås att pappa vara gammal nog att få en rulator eller åtminstone en käpp i födelsedagspresent.
Jag kan inte känna av så mycket till 40-årskris för egen del, men börjar förstå varför många går in i ålderskrisser vid olika åldrar. Personligen tyckte jag det var väldigt jobbigt att fylla 20. Man märkte av väldigt mycket förväntningar från omgivningen, möttes av väldigt många frågor med en underton om vad som förväntades av en. Folk frågade vad jag ville bli, var jag ville bo, om jag skulle träffa någon, när jag skulle börja plugga och till vad. I princip uteslutande i en ton om som märkbart antydde att jag borde ha tagit alla dessa beslut - vilket jag givetvis inte hade.
Men det bkev en väldigt press och det kändes som att man inte längre kunde "skylla på" att man var en tonåring längre. Helt plötsligt var man vuxen i de flesta bemärkelser och förväntades fatta alla dessa beslut - åtminstone inom en snar framtid.
 
Nu har det gått ytterligare 20 år - och frågorna med undersförstådda uppmaningar är ungefär desamma. Frågorna har dock bytt tempus och lyder mer varför har du inte gjort mer karriär?, varför har du inte skaffat narm?, varför är du inte gift?. Och så vidare. Och allt med en underförstådd innebörd: detta är sådant man borde ha hunnit med vid 40 års ålder.
Så jag är nog en rätt annorlunda blivande 40-åring. Jag har inte gjort karriär i bemärkelsen att avancera i karriärsstegen, bli chef och tjäna massor med pengar - jag har faktiskt inte ens "lyckats få jobb" inom den bransch jag har utbildat mig. Jag har inte gift mig eller skaffat barn, utan haft flera kortare förhållanden. Jag har inte köpt hus, i ärlighetens namn aldrig ens ägt min bostad överhuvudtaget.
Istället har jag hankat mig fram på de jobb jag fått. Vissa har varit bättre, andra varit sämre - allt beroende på perspektiv förstås. Men jag möts ändå ibland av en märklig inställning att jag på något vis borde ha "lyckats bättre" vid den ålder jag uppnått. I dagens samhälle är måttet på lycka att ha familj, ett välbetalt jobb som man brinner för, en fin bostad och helst också ett sommarhus liksom en vältränad kropp och en väldigt meningsfull fritid. Med andra ord skall du efter avslutat arbetspass på ditt välbetalda jobb inte bara ha tid och ork över till barnen - hämta, lämna och skjutsa till olika fritidsaktiviteter, ge läxhjälp, vara kung/drottning i köket och kunna servera familjen en välbalanserad kost bestående av ekologiska råvaror från någon närbelägen gård eller dyr butik. Du skall även ha tid, ork och ekonomi till att förverkliga dig själv och dina egna intressen och ditt välmående.
Men om ditt liv nu inte blivit så? Får du fortfarande suckar och menande kommentarer från vänner och släktingar för att du inte kommit dithän än, din ålder till trots?
 
För många av oss sitter säkert dessa förväntningar i oss själva. Det är våra egna hjärnor som sätter griller i våra tankesytem och vi tror att omgivningen sätter en massa förväntningar på oss och vad vi "bör" hinna med eller ej under livets gång.
Sen sätter vi själva upp mål och drömmar om hur vi vill att våra liv ska se ut i dess olika skeden. Många vill hinna skaffa barn innan en viss ålder (andra måste, som till exempel kvinnor eftersom naturen har sin gång), hinna ta vissa steg i karriärstrappan och skaffa det idealiska boendet inom vissa tidsramar.
När vi sedan inte kan leva upp till omgivningns förväntningar (inbillade eller ej) och livet inte heller blir så som man har tänkte sig, är det som upplagt för en ålderskris. För en sak är i alla fall säker, nämligen att om ens liv inte blivit som man själv och/eller andra förväntat sig - då är det som upplagt för en ålderskris. det är inte bara jag som på allvar börjat inse att närmar sig halvlek när 40-årsdagen närmar sig. Det är inte bara de grå håren och den envsist växande flinten på huvudet som påminner om att man inte blir yngre. Och märker man då att livet inte blivit vad man själv eller andra förväntar/förväntat sig, ligger ålderskrisen inte långt borta.
I det läget är det inte konstigt att många går in i någon form av livskrivs. Den enda skillnaden må vara hur krisen ger sig uttryck. För min egen del får jag vara glad att jag inte känner av någon kris. Må så vara att det inte alltid är kul att märka att vissa personer inte förstår mina livsval genom åren, men oftast är det något som faktiskt går att tackla och komma över.
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Porträttgalleriet;
Taggar: filosofi, ålder

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det är verkligen svårt att hinna och orka med att söka jobb när man samtidigt jobbar heltid. Att plöja igenom jobbannonser, som ju ploppar upp i en strid ström och sedan gallra ut de jobb man är intresserad av för att slutligen skicka iväg individuella ansökningar till var och en är i sig nästan en heltidssysselsättning.
Till det ska tiden räcka till att gå på de intervjuer man kallas till. 
Nu jobbar jag skift och har en hel del ledig tid på vardagarna. Men jag undrar faktiskt hur man löser det om man har kontorstider? Skulle kännas lite olustigt och illojalt att ta ledigt för att gå på anställningsintervju hos en annan arbetsgivare. Nästan lite som att vara otrogen på nåt vis... 😉
Nu är väl inte intervjuerna det största problemet, det är ju inte så att jag kallas på intervjuer stup i kvarten. Men jag har i princip aldrig varit med om en intervju utanför kontorstid, så det är rätt svårt att få det att gå ihop med att själv jobba kontorstider. Men så länge jag har ett vikariat, ligger jag i alla fall i och söker annat. Inte för att jag vantrivs på det jobb jag har - tvärtom! - utan mer för att jag saknar tryggheten med en fast anställning.
Jag har hittat en lång rad sidor som publicerar platsannonser - och bara att gå igenom dessa sidor tar en bra stund. Alltid hittar man någon annons som känns mer eller intressant och man går in och läser. Ibland är jobbet tillräckligt intressant för att söka, andra gånger klickar jag mig vidare. Varje platsansökan tar ju sedan en bra stund att skriva. Jag skulle ledigt kunna lägga åtta timmar per dag på att söka jobb, det är inga som helst problem. Men den tiden finns inte när man jobbar.
 
Idag har jag dock varit ledig och kunnat beta av en del saker som behövt göras, däribland jobbsökande. Det har blivit X antal timmar framför datorn och nu börjar ögonen klia betänkligt av trötthet (en kombination av många timmar vid datorn och att jag behöver nya läsglasögon).
Samtidigt är det roligt att ögna igenom platsannonser på sitt vis. Man hittar yrken man inte visste existerade - och andra som man känner att wow, just DET HÄR skulle jag kunna tänka mig att jobba med. Ytterligare andra kan man direkt känna sig minst sagt frågande till att någon ens söker. Vissa jobb låter så exceptionellt tråkiga att jag får panik bara av läsa annonsen...
Sen är det ju en spännande tanke att man inte vet hur tillvaron kommer se ut - kanske bara några månader bort i tiden. Kanske blir jag kvar inom kommunen, kanske hittar jag något annat. Frågan är bara vad.
 
Min arbetsplats för dagen...
 

 
Textbilden lånad från Linkedin
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;
Taggar: arbete, arbetslös, jobb

Jobbhelg

Det är inte mycket fritid man har under jobbhelgerna. 12-timmarspass i all ära, men det är inte mycket man hinner med utanför arbetstid. Å andra sidan betar man ju av många arbetstimmar på en gång, som man ju får igen om ledig tid någon annanstans under veckan.
Det gör mig inte nånting att jobba helger, fördelarna väger markant upp nackdelarna. Framförallt det faktum att jag i princip varje vecka har minst en ledig vardag då jag till exempel kan uträtta ärenden. Alla som någon gång varit inne i Stockholm city en lördag vet vilket kaos det är. Och att dessutom ha möjligheten att gå till doktorn, tandläkaren, banken eller vad det nu kan vara utan att försöka smita ifrån jobbet i tid och otid.
Den här helgen har det mest motiga (nästefter att stiga upp vid 04:30 på morgnarna) varit att sitta inomhus medan vårsolen strålade utanför fönstren. Fönstret har dock öppnat med jämna mellanrum för att släppa in lite vårluft i lokalerna. När man väl pallrat sig upp ur sängen och beger sig till tunnelbanan vid sextiden på morgonen, är deten viss känsla med vårmorgnar. Även om det inte är många plusgrader, så är det markant mycket vår i luften - och allt fågelkvitter man hör tidigt på morgnarna förhöjer definitivt stämningen.
 
Dagens utsikt från jobbfönstret
 

 
Bilden lånad från Symbols
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: helg, jobb, jobba

Visa fler inlägg