Hillary Clinton

Klokt sagt...
 


Donald Trump

 

 
Bilden lånad av Chistine Teigen
 


Medias beskrivningar av Sverigedemokraterna i nio enkla steg

 

 
Bilden lånad från Nöjesguiden
 


Söka jobb

Det är nu en dryg månad sedan om jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen för första gången på 20 år. Det var en extremt ovan känsla och det kändes på något vis lite smått förnedrnde att stå där med mössan i handen och be om samhällets hjälp att hitta jobb och klara vardagsekonomin.
Trots allt har jag bara legat samhället till last en enda gång i livet - då jag var sjukskriven för att operera bort min tumör under hösten 2014. Annars har jag aldrig varit arbetslös mer några få veckor och har bara haft enstaka sjukdagar genom åren. Så att det kändes ovant att plötsligt stå där på Arbetsförmedlingn och be om samhällets hjälp kan nog de flesta förstå.
Sen kom jag rätt snabbt igång med arbetssökandet och det tog ju inte många veckor innan jag faktiskt fick jobb igen. Även om det nu "bara" är ett vik på sex månader, så är det i alla fall ett jobb. Det är som något av en ny värld som öppnar sig när man börjar söka jobb och som med allting annat tar det en viss tid innan man får rutin på det hela. En markant skillnad nu är ju internets genombrott, något som känns som det har revolutionerat jobbsökandet. Sist jag var arbetslös var påp 90-talet, då man knappt visst vad internet var för nånting. Då fick man läsa platsannonser i papperstidningar och Arbetsförmedlingen skickade tips på jobb att söka med vanlig post (jaaa, vanliga brev på papper!).
Nu får man istället plöja igenom en djungel av hemsidor där potentiella arbetsgivare annonserar efter personal. Jag tror att jag nu börjat få grepp om de vanligaste sajterna, men hittar ständigt nya. Fördelarna går förstås inte att komma ifrån - med några få knapptryckningar får man upp alla jobb. Istället för att jaga efter diverse tidningar och behöva gå till Arbetsförmedlingen i tid och otid.
Emellanåt slås jag av tanken att jag inte riktigt får ihop bilden av att det skulle råda arbetslöshet i Sverige. Bara det dagliga mejl jag får från Arbetsförmedlingen innehåller hundratals nya jobb som registrerats det senaste dygnet. Visserligen är jag inte meriterad att söka många av jobben, men en stor del av dem kräver mycket lite eller nästan ingen utbildning och/eller yrkeserfarenhet. Själv har jag valt att vara lite kräsen när jag väljer vilka jobb jag ska söka och gallrat bort vissa jobb som jag verkligen inte kan tänka mig att hålla på med. Så platsannonser som rör till exempel städare, telefonförsäljare och parkeringsvakter bläddrar jag snabbt förbi. Inte för att jag på något vis ser ned på dem som sysslar med dessa, utan för att jag själv inte skulle kunna tänka mig det.
Men ändå hittar jag åtskilliga jobb varje dag som jag mycket väl är meriterad att söka - och jag har under det gångna veckorna hunnit skicka iväg runt 100 ansökningar. Med resultatet att jag nu till och med fått tacka nej till ett par jobberbjudanden sedan jag påbörjat min nuvarande anställning.
 
Garanterat sticker det i ögonen på vissa, men jag har väldigt svårt för att vissa väljer att inte söka vissa jobb bara för att det inte råkar vara drömjobbet med stort D. Visst att man ska kunna sålla litegrann, men jag ogillar starkt att man tycker sig ha rätt att leva på samhällets resurser längre tid än nödvändigt bara för att man inte hittar sitt drömjobb.
Min prioritering har hela tiden varit att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt igen, även om det är till ett jobb som jag kanske inte pluggat till en gång i tiden eller ens kan tänka mig att jobba med livet ut. Men då är jag i alla fall tillbaka på arbetsmarknaden och kan fortsätta söka jobb, för vem har sagt att man måste vara kvar på ett jobb bara för att man påbörjat det? Och under tiden har jag med största sannolikhet en bättre ekonomi än jag går på A-kassa, liksom en arbetsgivare om jag kan referera till i mina platsansökningar.
Men för vissa är det tydligen helt legitimt att gå hemma och lyfta A-kassa bara för att man inte hittar Drömjobbet inom exakt den bransch som man (eventuellt) utbildat sig...
 

 
Bilden lånad från Tipsom
 


Tvåårsjubileum

Natten till igår för två år sedan vaknade jag upp efter att ha varit nedsövd i 15 timmar och en fem timmar lång operation. Det var en minst sagt surrealistisk känsla när jag vaknade ur narkosen och inte hade den blekaste aning om var jag befann mig. Under en kort stund hade jag ingen aning om jag ens levde, eller befann mig någon helt annanstans. Efter några minuter insåg jag i alla fall att jag levde, men visste fortfarande inte var jag befann mig och vad gjorde där Att jag kvällen innan skrivits in neurokirurgiska avdelningen på Karolinska sjukhuset för att operera bort en illa placerad tumör i ryggraden hade jag inget som helst minne av. Jag var helt oförmögen att röra kroppen, jag var praktiskt taget förlamad från hakan och neråt - och det enda jag kände var att jag var fruktansvärt kissnödig.
När plötsligt två sköterskor dök upp vid min sängkant, föll plötsligt poletten på plats. Det första jag frågade var givetvis om jag fick gå på toaletten - att man inför operationen kopplat en kateter på mig hade jag ingen aning om...
 
Så denna helg har jag firat ett aningen udda tvåårsjubileum. Sedan operationen i september 2014 säger jag mig ha inte mindre än två födelsedagar i september - den ena är min "ordinarie" födelsedag, den andra är den 23 september när jag opererade bort min tumör.
Det är nästan ofrånkomligt att komma till en hel del insikter när man ser döden i vitögat, så som man ju faktiskt gör när man får ett cancerbesked. Man inser en massa saker, som borde vara de mest självklara på jorden. Som att våga chansa lite mer, som att ta hand om relationerna med nära och kära på ett bra sätt, som att prova nya saker när chansen dyker upp.
Under min sjukdomstid tänkte jag mycket på vad jag skulle ångra i livet om jag skulle få beskedet att jag kommer dö alldeles för tidigt. Jag kom snabbt fram till att är ytterst få saker jag gjort som jag kommer att ångra - däremot skulle jag ångra alla de saker jag inte gjort även om jag haft chansen. När jag väl kom på benen igen efter operation och rehabilitering, tog jag ett beslut: jag ska hädanefter ta alla chanser jag får att göra sådant jag vill och brinner för. Jag ska inte längre låta mig hindras av att man är lite bekväm och inte vågar ta lite risker.
Det ska givetvis inte gå till överdrift, man måste givetvis använda sitt sunda förnuft också. Men erfarenheten med tumören i ryggmärgskanalen i nacken gav mig tankeställaren att inte ta livet för givet. Trots allt är döden alltid närvarande i våra liv - vem som helst av oss kan dö när som helst. Det räcker att vi inte ser oss för tillräckligt noga när vi går över gatan eller plötsligt får en dödlig sjukdom. Så mitt beslut blev att våga lite mer, att våga chansa lite oftare, att våga prova nya saker liter mer än tidigare. Oavsett när eller hur döden inträffar, vill jag inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag inte tagit de chanser jag fått...
 

 
Jag vill ständigt påminnas om min sjukdom...
 
Tatuering på höger handled som påminnelse om att
vi alla går hand i hand med döden hela livet...
 
Röntgenbilderna före och efter operationen.
 

 
Textbilden lånad från Pixabay
 


Att vara eftertraktad

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2016-09-20
 


Första söndagsångesten på länge

Så är det dags - första söndagsångesten sedan augusti! Okej, fullt så illa är det inte - men det känns faktiskt lite märkligt att slutligen ha ett jobb att gå till från och med imorgon bitti. Även om det nu råkar vara ett vikariat, så kommer i alla fall vardagen någorlunda återgå till det normala. Även om det på ett viss varit skönt att vara hemma, så är det trots allt att föredra att ha ett jobb att gå till. Inte minst när det gäller det ekonomiska. Hade jag haft ekonomin, hade jag definitivt inte haft något emot att jobba mindre - men just nu är det inget alternativ.
Klockan nio imorgon bitti ska jag infinna mig hos Trafik Stockholm och påbörja introduktionen till jobbet om driftoperatör. Lite pirrigt känns det förstås så här kvällen innan, men framförallt ska det bli kul att vara tillbaka på arbetsmarknaden igen.
Säkert kommer det bara ta några veckor innan jag är tillbaka i "gamla mönster" och klagar över sena kvällar och tidiga helgmorgnar på jobbet. Men så är det ju alltid, oavsett hur mycket man trivs på en arbetsplats. Det spelar ingen roll att alternativet till att jobba är det sämsta alternativet, nämligen att bara gå hemma. Man kommer alltid hitta saker att klaga på när man jobbar. Skulle jag bara gå hemma hela dagarna, skulle jag slutligen klaga väldigt mycket på det också.
Även om jag vore ekonomiskt oberoende, skulle jag nog aldrig sluta jobba helt. Däremot skulle jag bara göra saker man faktiskt brinner för. Kanske skulle jag jobba volontärt med någon välgörenhet, ägna min tid åt någon hobby eller liknande. Men där kommer jag förmodligen aldrig att hamna, så det är bara att inse att man med största sannolikhet kommer få fortsätta jobba heltid även framöver. Fast drömma är ju fortfarande gratis, så det kommer jag fortsätta göra. Oavsett ekonomi.
 

 
Bilden lånad från Team Toyra
 


Nordic Wellness Fridhemsplan

Är det fler än jag som tränar på Nordic Wellness vid Fridhemsplan? I så fall borde det vara fler än jag som sett det totala förfall som drabbat detta gym. Jag har ingen som helst aning om det är något typiskt för Nordic Wellness som kedja, men just gymmet vid Fridhemsplan tycks skötas rätt illa och det skulle vara märkligt om bara jag reagerat.
Jag började träna där för runt två år sedan och under den tid som gått sedan dess, har jag sett ett alltmer utbrett förfall vad gäller såväl städning som maskiner. Det är ostädat och i princip varje gång jag kommer dit är minst 2-3 maskiner försedda med en lapp med texten "ur funktion". Jag vet inte hur andra resonerar, men själv betalar jag inte flera hundralappar i månaden för att gå till ett ostädat gym där flera maskiner inte fungerar. Däremot betalar jag gladeligen för motsatsen.
Grejen är nämligen att två av fyra duschar i herrarnas omklädningsrum varit ur funktion de senaste två åren, som jag varit kund hos gymmet. Det har dessutom varit samma fel, så det är inte frågan om att ett fel åtgärdats och ett nytt sedan uppstått. Ovanpå det tycks städaren inte gjort ett enda besök i omklädningsrummet sedan i maj. Det sitter anslag överallt på gymmet om att man vill att vi gäster ska torka av maskinerna efter oss, men alltsom oftast är behållarna med pappersservetter tomma så det är i praktiken omöjligt att torka av något efter sig.
Förutom att bara två av fyra duschar fungerar på önskvärt sätt, gäller samma förhållande när det kommer till toaletterna. Det finns två toaletter, men dörren till den ena har fallit av sina gångjärn och står lutad mot väggen inne på toaletten. Med andra ord går det bara att använda toaletten om man vill göra sina behov inför allmän beskådan. Så har det nu varit i runt två månaders tid.
Varken dörren till herrarnas eller damernas omklädningsrum har en automatisk stängare, vilket gör att dörren står öppen om den inte stängts av den som senast passerade genom dörren. Något som händer i princip varje gång jag är på gymmet - med resultatet att det är full insyn i omklädningsrummet när man till exempel kommer ut från duschen.
Jag har av förståeliga skäl aldrig varit in i damernas omklädningsrum, utan bara herrarnas. Så hur det ser ut i det andra omklädningsrummet har jag ingen aning om, men jag skulle misstänka att förhållandena är ungefär desamma.
 
Om jag påtalat det hela för personalen? Det är tyvärr lite svårt, eftersom gymmet i princip aldrig är bemmannat. Däremot har jag mejlat Nordic Wellness' kundtjänst och skickat med nedan bilder. Men något svar har jag inte fått. Personligen ska jag börja vända mig om efter ett annat gym att gå till om ingen bättring kommer väldigt snart.
 

 
 
 
 

 
Textbilden lånad från IFK Haninge
 


Hur cool som helst

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC
 


Weekend i London

Sent igår kväll öppnades så dörren till lägenheten i Bagarmossen igen efter några dygn i London. Det har blivit några intensiva, men mycket härliga dygn i min före detta hemstad. Det hela var en mycket uppskattad födelsedagspresent och helgen har varit en smärre nostalgitripp. Som 19-åring flyttade jag till London och jobbade på ett härbärge för hemlösa. Detta är numera 19 år sedan och jag har bara varit tillbaka till London en enda gång sedan dess, i början av 2000-talet. Roligt nog bodde vi på ett hotell bara några hundra meter från mina gamla hemkvarter i Waterloo - och med utsikt mot Thamsen och Big Ben från hotellrumsfönstret.
Även om weekendresor ofta blir väldigt intensiva, så känner man ändå att man kommer hem fulladdad med ny energi. Oftast blir det inte mycket sömn och man vill utnyttja de få dagarna så mycket som möjligt. Men bara att komma bort och få byta miljö radikalt under några dygn gör väldigt mycket nytta för ens välmående.
Och det är svårt att inte bli smått högfärdig efter en helg på femstjärnigt hotell med tillgång till loungen och att ha flugit första klass till och från London. Vi blev ständigt tilltalade med "sir" och "madame", man drog ut våra stolar och när vi skulle sätta oss till bords och servicen var konstant på topp. Nu känns det plötsligt lite ovant att behöva laga sin egen mat och att själv bädda sängen på morgnarna.
Å andra sidan behöver man ju bli bortskämd ibland och det är just vad vi blivit denna helg. I söndags blev det födelsedagsmiddag bestående av femrätters middag på indisk restaurang, vi har varit på marknad i Camden Town och druckit förstklassigt afternoon tea. London visade sig från sin bästa sida med tropisk värme och strålande solsken, med enda undantaget för i lördags då det regnade till och från under större delen av dagen.
Det enda vi kanske inte riktigt var nöjda med, var att frukosten kunde ha haft lite mer att erbjuda. Marriott hotells engelska frukost var det inget som helst fel på, men den kontinentala var inte lika lyxig. Lite yoghurt och bröd, men inte ens ägg hade man lyckats uppbåda. Nu älskar jag engelsk frukost, så det gjorde mig inte så mycket. Men det hade varit kul med något som komplement kanske.
Däremot vågar jag inte ställa mig på vågen närmaste tiden. Efter all mat och vin måste midjemåttet ha ökat rejält under denna helg... :-D
 

 
NÅGRA BILDER FRÅN LONDON
(klicka på bilderna så blir de större)
 
Afternoon tea
 
 
Hotellfrukost
 
 
Hotellrummet och utsikten från fönstret
   
 
Camden market
  
 
 
 
Mitt tidigare hem i Waterloo
 

 
Textbilden lånad från Fondo social Europeo
 


Det är smart att inte kunna se samband

 
 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2016-09-13
 


Ny karriär?

Under de veckor jag gått hemma utan arbete har jag funderat mycket på vad jag vill göra med livet. Jag har vänt upp och ned på saker och ting och grunnat på om man skulle kunna göra någont totalomvändning i livet istället för att ta en konventiell anställning hos en vanlig arbetsgivare? Skulle jag kunna knåpa ihop en nisch av sådant jag själv tycker om att göra och kanske kunna hitta en helt ny affärsidé?
För tänk vilken dröm det skulle vara att kunna leva på sådant som man själv normalt räknar som en hobby, men som nu plötsligt kan bli ett levebröd. Och förhoppningsvis något som med tiden kan vara så pass snillrikt och framgångsrikt att man själv kan välja och vraka bland uppdrag och i stor utsträckning påverka sina arbetstider. Man kanske inte ens behöver en fysisk lokal för verksamheten, utan kan sköta all administration på hemmaplan.
Under de veckor jag gått hemma utan att ha ett jobb att gå till, har jag på sätt och vis fått en försmak av hur skönt - och vilken fantastisk frihetskänsla - det faktiska kan vara att till stor utsträckning kunna sköta sin tid själv. Att kunna känna att nu åker jag två veckor till sommarstugan och ägnar den tiden åt att bara skriva. Eller för den delen hyra ett hus eller ett hotellrum någonstans och göra samma sak därifrån. Det är så otroligt mycket lättare att få saker och ting gjort när man sitter någon annanstans än hemma och försöker skriva. Hemma lockar alla vardagssysslor som också måste göras och det blir liksom svårt att hitta en balans mellan arbete och fritid.
 
Som en del i mitt jobbsökande, fick jag för runt 10-14 dagar sedan ett ryck att lägga upp en profil på Statist.se. Tanken var mest att kunna fylla vissa arbetslösa dagar med något meningsfullt, som dessutom skulle kunna ge några kronor extra på bankkontot.
Två filmningar har det hittills blivit; en scen i en humorserie som ska gå till våren och en reklamfilm för ett flygbolag (kom i säng vid fem på morgonen efter den sistnämnda inspelningen).
Det är verkligen inga stora pengar man pratar om när det kommer till att ställa upp som statist, så de är definitivt ingenting man kan leva på. Men det är lite småkul att vara med och se vad som sker, samtidigt som man ändå tjänar några kronor extra.
Något jag dock insett, är väl ändå att skådespeleri kanske inte är fullt så glamoröst som nog tror (inklusive mig själv). Det är omtagning på omtagning av samma scen och man måste rabbla sina repliker med samma inlevelse varje gång. Det blir långa pass, många gånger vid rätt udda tider på dygnet.
Fast sedan jag fått någorlunda struktur på min arbetslösa tillvaro, har det ändå känts lite kul att ha lite olika "projekt" på gång. Jag har skrivit en del och några gånger kvarit med på filminspelningar, så jag har inte direkt haft långtråkigt sista dagarna. Så hade ekonomin tillåtit hade jag nästan kunnat tänka mig att fortsätta med denna rätt behagliga tillvaro. Nu får jag dock passa på att njuta, för om en dryg vecka är jag tillbaka till vardagen som förvärvsarbetare och påbörjar mitt nya jobb.
 

 
 

 
Bilden lånad från En hoppryttares högsta drömMy site my way, Blondiies
 


Donald Trump

 


Läskunnighetens dag

 

 
Bilden lånad från Wisti
 


Kvällstur med Blidösund

Ikväll blev det en liten kvällstur i Stockholms skärgård med Blidösund. Länge sedan jag upplevde en så varm och vacker kväll i september, men just ikväll hade vi vädergudarna med oss! Och Stockholms skärgård är ju bedårande vacker, trots att jag bott här i 17 år har jag nyttjat närheten till skärgården alldeles för dåligt. Men ikväll var ett härligt undantag.
 
En liten fördrink innan det var dags att kasta loss...
 
Den vackra ångbåten...
 
Och på scenen Adolphsson och Falk.
 
Vacker kvällsvy!
 


Nytt jobb (igen)

För tredje gången inom loppet av ett år skall jag återigen börja ett nytt jobb. Det gick förvånansvärt fort från det att jag slutade på Trafikverket för några veckor sedan, jag hade nog inte väntat mig att det skulle gå fullt så här fort.
Denna gång är det som driftoperatör på Trafik Stockholm. Jag ska ta emot felanmälningar och se till att felen åtgärdas, enkelt uttryckt. Visserligen bara ett vikariat, men det är ju alltid en början.
Anställningsavtalet skrevs på idag - och till veckan kör arbetet igång. Det ska faktiskt bli riktigt skönt att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden igen, även om det inte är särskilt länge sedan jag lämnade den. Jag trodde nog inte riktigt att jag skulle säga det, men så är det faktiskt. Säkerligen kommer det inte ta många veckor innan jag börjar klaga på tidigar morgnar, sena kvällar och långa helgpass på jobbet - men det är många gånger bättre än alternativet. Även om jag hade ekonomin, skulle jag nog aldrig fixa att bara gå hemma dag efter dag.
Däremot vore det ju inte helt fel om man kunde har mer inflytande över sina arbetstider. Jag skulle inte ha något emot att "vara min egen" och själv styra när och varifrån jag ska jobba i stor utsträckning. Det skulle vara helt underbart om man kunde leva på något man brann för och jobba mycket hemifrån. Förmodligen är det ju inte något man kommer få uppleva, men drömma kan man ju alltid.
Närmaste månaderna får jag i alla fall hålla mig till att ta emot felanmälningar på gatukontoret i Stockholms stad - och det känns inte helt fel det heller!
 

 
Bilden lånad från Urcellen Ellen
 


Redo för mitt livs första filmroll...

 
Känner mig lite stel och obekväm, men nu är jag i alla fall redo för mitt livs första filmroll. Eller nja... Ska i alla fall vara statist i en reklamfilm - och spela affärsresenär... :-)
 


Dagens visdomsord

 

 

Ett långsamt farväl

I onsdags åkte jag slutligen hem från sommarstugan och återgick till min aningen ovana vardag igen. Det är alltid en väldigt märklig känsla när man plockar ihop sina saker därute i sommarstugan på sensommaren och gör sig redo för att åka hem. Det kändes verkligen i luften att hösten var på gång och jag visste att det med allra största sannolikhet kommer ta runt ett år innan jag är tillbaka på ön igen.
Den stora charmen med att leva i ett land med fyrs årstider, är ändå att varje ny årstid på något vis blir en nystart och början på en ny epok. Men samtidigt blir det också en form av avsked när man bommar igen sommarstugan för hösten och den kommande vintern. Det känns alltid lika vemodigt när man sätter sig i båten och vet att det är bra många månader innan man kommer sätta sig i samma båt igen, men åka åt andra hållet.
Samtidigt är det alltid lika fantasieggande när man tänker på vad som kommer att ha hänt i ens liv innan man är tillbaka i stugan ett år senare. Ett år är inte jättelång tid, men tillräckligt lång tid för att ens liv och tillvaro ska hinna ta väldigt många vändningar.
Inte minst denna sensommar känns på något vis lite extra spännande att tänka på just det viset, med tanke på att jag slutade mitt jobb för några veckor sedan. Just nu har jag ingen som helst aning vad jag kommer att jobba med nästa år. Eller om jag ens kommer att jobba. Vem vet, jag kanske får för mig att börja plugga eller göra något helt annat än att ägna mig åt ett arbete?!
Vad just det sistnämnda skulle innebära för alternativ vet jag givetvis inte i nuläget. Men det är och förblir fantaseggande att tänka ett år framåt i tiden och fundera på vad man då har kommit på att man vill ägna sig åt.
 

 
Bilden lånad från Mats Lindfors webbkusten
 


Sista skälvande dagarna

När jag nu hade möjligheten, har jag valt att njuta av de sista sommardagarna år 2016 i sommarstugan ute i Söderhamns skärgård. Jag har ju för tillfället möjligheten att "jobba hemifrån" och tyckte att jag lika gärna kunde ta med mobila bredband ut skärgården och skicka jobbansökningar härifrån som att sitta hemma i Stockholm och göra det.
Och jag har verkligen behövt ladda batterierna. Jag har behövt några dagars miljöombyte och tänka på något annat än att bara gå hemma hela dagarna. Sen finns det knappast ett bättre ställa att avnjuta sommarens sista dagar än just ute i skärgården. Att sommaren lider mot sitt slut syns ganska markant här ute, framförallt på vegetationen men också på antalet besökare i sommarstugorna på ön. Jag har varit praktiskt taget ensam här ute - på gott och ont.
Normalt sett brukar jag ju ha augustisemester och vara i stugan just den här tiden på året. Så jag är rätt van vid folktomheten och de mörka, kyliga och tysta kvällarna - och just den stillheten känns det som att jag varit i stort behov av just nu.
De dagar jag nu spenderar ute i skärgården, har jag verkligen saknat möjligheten att ha ett jobb där jag faktiskt kan jobba hemifrån. Att själv kunna bestämma när och var jag kan arbeta, att själv kunna lägga upp mitt arbete. Det är ju ytterst få jobb där man har den möjligheten, men ibland kan jag verkligen sakna att faktiskt ha den friheten. Ett sådant jobb skulle ju till exempel kunna innebära att jag skulle kunna tillbringa en stor del av somrarna i sommarstugan, bara jag gör mina sysslor härifrån. Bland annat. Ibland kan jag sakna just möjligheten att lägga upp min tid på egen hand, att själv få bestämma när, var och hur jag ska göra saker och ting. Det är ju något man inte alltid har möjlighet till som heltidsarbetande (eller ens deltidsansälld).
Något enstaka av de jobb jag sökt har man kunnat göra hemifrån, men det är en försvinnande liten minoritet av alla jobb där jag skickat iväg ansökningar. Dock känns det ibland som ett upplägg som skulle passa mig ganska bra. Eller ännu hellre, tänk om man kunde ha en talang som man skulle kunna livnära sig på?! Det är få förunnat, men för några finns trots allt möjligheten. Till exempel skriva eller musik eller något annat estetiskt, men bara arr sjlv kunna lägga upp sina arbetstider i stor utsträckning...
 

 
Bilden lånad från Topic
 


Nästa vändning i livet

Livet har en tendens att ibland ta vändningar som man inte riktigt har tänkt sig. Efter mycket velande och ett antal samtal med min chef, har jag tagit beslutet att avaluta min anställning på Trafikverket. Jag och min chef var båda överens om att jobbet som tågklarerare inte passade mig, utifrån flera aspekter.
Så nu har jag hamnat i en aningen ovan situation. Det är ganska exakt 20 år sedan jag senast kunde beteckna mig själv som arbetslös, så min nuvarande arbetssituation är inte något jag är direkt van vid. Men att vara kvar på en arbetsplats där man inte passar in gynnar varken arbetsgivaren eller mig som arbetstagare, så beslutet känns ändå helt rätt.
Så nu är jag istället inskriven hos Arbetsförmedlingen och A-kassan och söker nytt jobb för fullt. Jag har hamnat i den grupp som jag länge inte trott att jag skulle komma att tillhöra, nämligen de arbetslösa. Efter att ha haft fast jobb sedan millenieskiftet står jag plötsligt utan ett jobb att gå till på dagarna och det är minst sagt ovant. Samtidigt känner jag mig någorlunda okej med situationen, jag insåg själv att jag inte kunde tackla de hårda kraven som ställs på en tågklarerare och var så illa tvungen att söka mig någon annanstans.
Samtidigt hittar jag hur många intressanta jobb som helst när jag är ute och letar på nätet. Vissa dagar ställer jag mig nästan frågande till att man säger att det är sådan arbetslöshet när jag ser hur många jobb som faktiskt läggs ut varje dag. Visserligen är det många jobb som kräver yrkesutbildning och många års yrkeserfarenhet, men det är långt ifrån alla.
Själv har jag redan blivit kallad på intervju för ett jobb, där jag hitintills gått vidare i rekryteringsprocessen. Samtidigt som jag gått vidare i två andra processer, där jag gjort diverse internetbaserade tester innan man (förhoppningsvis) blir kallad på intervju. Så jobb finns det uppenbarligen, bara man inte är alltför kräsen... Nu väljer jag att se möjligheterna iställer för motgångarna i situationen och det faktiskt öppnar upp dörren för en lång rad saker som jag förmodligen inte vågat ta chansen att prova på om jag varit kvar på ett fast jobb. Möjligen kommer det bli lite tufft ekonomiskt ett tag, men bortsett från det hoppas jag på snar och positiv vändning igen... :-)
 

 
Bilden lånad från Rickard Fornstedts blogg
 


Burkini

Det är verkligen roande att följa den debatt som blossat upp kring burkinins vara eller icke vara. Tänk att ett klädesplagg kan väcka så mycket åsikter - och dessutom bli storpolitik. I Frankrike har man försökt förbjuda burkini på några badstränder, men det är ju trots allt inte bara där som diskussionen går het kring burkini, slöja, niqab, burka och hijab.
Personligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om ett eventuellt förbud, men tror nog innerst inne inte riktigt på den tanken. Visst, jag håller till stor del med om frågan kring kvinnoförtryck, att det är vad man (åtminstone säger sig) vilja bekämpa genom ett förbud. I många länder är kvinnans heltäckande klädsel absolut inget frivilligt val. Där är det istället lagstadgat att kvinnorna ska täcka sig eftersom männan annars riskerar att bli alldeles för upphetsade. Och de kvinnor som trotsar förbudet blir istället många gånger hårt straffade. Givetvis kan man tänka sig att det även finns förväntningar på dessa kvinnor att de ska fortsätta täcka sina kroppar, även om de är bosatta i Sverige (eller någon annanstans i världen för den delen).
Men man ska heller inte glömma att det finns kvinnor som faktiskt av egen fri vilja väljer att leva sitt liv på detta vis. Alltifrån kvinnor som kommer från dessa kulturer till kvinnor som exempelvis konverterar till islam. Till det undrar jag vad som händer de kvinnor som faktiskt är föremål för ett förtryck från exempelvis manliga släktingar, när kvinnan i lag förbjuds att bära täckande klädsel? Hur hjälps de av ett förbud? Ökar inte istället risken för ett än hårdare förtryck, där de helt förbjuds att gå utanför hemmets vägga när de inte får bära täckande klädsel?
Självklart skall alla former av förtryck bekämpas, inte tu tal om annat. Men man kan inte bota en sjukdom genom att ta bort symptomen... I mina ögon blir ett eventuellt förbud faktiskt ett förtryck gentemot dem som frivilligt bär täckande klädsel. Grundprincipen borde nog ändå vara att arbeta för att var och en - oavsett kön - ska kunna bestämma själv hur man vill klä sig, oavsett om det rör sig burkini, bikini eller något annat. Istället för att förbjuda symbolen för att förtryck, arbeta mot själva förtrycket!
 

 
SvD 1 2 SVT 1 2
 
Bilden lånad från Abendzeitung
 


Kent Ekeroth gör bort sig igen

 

 
 

 
Det är verkligen inte ofta jag håller på Liberalerna i några som helst debatter, än mindre som jag håller med dem eller tycker att de gör bra ifrån sig. Men när jag såg TV-debatten i Aktuellt här ovan häromkvällen kände jag en inre frid och glädje över att även Liberalerna opponerar sig emot Sverigedemokraternas vansinne. Det hade nog inte spelat någon roll vem som tog debatten mot det mentala kalhygget Ekeroth i Aktuellt, huvudsaken är helt enkelt att hans förvirrade idéer och ologiska verklighetsuppfattning får mothugg.
Det var först efter inslaget i Aktuellt häromkvällen som jag själv fick nys om Ekeroths minst sagt osmakliga statusuppdatering på Facebook. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att leta reda på den - och hur den såg ut ser ni ju längst upp i det här inlägget.
I sitt desperata försök att väcka debatt och kanske också försöka komma med något som liknar "sakliga argument" glömmer Kent Ekeroth (liksom många av hans själsfränder inom SD) några mycket viktiga detaljer. Man är nämligen snabba med att diskutera flyktingars/invandrares/asylsökandes skyldigheter i Sverige, något som dyker upp i vart och vartannat andetag samtidigt som man inte vill diskutera några som helst rättigheter. Men säger man att en person inte har rättighet till vad lagen säger, säger man indirekt att vederbörande inte har någon skyldighet att följa svensk lag. För alla som befinner sig på svensk mark gäller svensk lag, men rättigheter och skyldigheter hänger liksom ihop väldigt intimt - har man inte rättigheterna, har man heller inte skyldigheterna.
SD vill gärna säga att man vill att invandrare ska anamma svenska värderingar, men vad säger just dessa värderingar om till exempel yttrandefrihet? I yttrandefriheten ingår rätten att demonstrera, men inte att frihetsberövas utan saklig grund - något som ju Kent Ekeroth uppenbarligen förespråkar. Så är det någon som ska lära sig ett och annat om svenska värderingar är det Kent Ekeroth och hans "kompisar" (om han nu har några?) inom SD, inte invandrarna...
 

 
Bilderna lånade från Facebook, Wikipedia
 


Det är fan inte Zara som är problemet!

 
Heja, Sven Melander! :)
 


Fotboll

 


Brexit

Jag börjar känna mig aningen utfryst på vänsterkanten - i alla fall om jag ska använda en gnutta ironi. Runtom i Europa har populister på högerkanten gratulerat Storbritannien till att man röstat för ett urträde ur EU, men ytterst få på andra sidan mittsträcket tycks vara av samma åsikt. Så det känns lite pinsamt att jag själv råkar ha samma åsikt som SD och deras meningsfränder, även om åsikterna garanterat grundar sig på olika saker.
Jag har i princip alltid varit emot EU. Jag har inget emot samarbeta länder emellan, att jobba för fred och mot kriminalitet, att underlätta för att jobba och studera i andra länder.
För SD, UKIP och liknande partier grundar sig generellt åsikterna om att kunna stänga gränserna, att inte släppa in andra människor. För min del är det mer frågan om demokrati, att makten flyttas långt bort från medborgarna och att jag inte gillar stormaktstänket som EU står för. Och även om jag är för en frikostig flyktingpolitik, kan jag inte förlika mig med tanken på passfrihet över en hel kontinent - något som Schengen ju faktiskt innebär. Som jag ser det, är det två grupper som tjänar mest på Schengensamarbetet: de som har något att dölja, det vill säga kriminella, och de som reser extremt mycket. De förstnämnda är givetvis den i särklass störsya gruppen av de två. Och till de sistnämnda hör givetvis EU-parlamentarikerna som reser mellan Bryssel och sina hemländer flera gånger i månaden - så självklart är de glada att slippa stå i långa köer till passkontrollen varenda gång.
För oss "vanliga svenssons" som reser utomlands 1-2 gånger per år spelar det egentligen ingen större roll om man får stå någon timme i passkontrollen. Vinsten är desto större, nämligen att chanserna att man griper kriminella som försöker lämna landet ökar rejält jämfört med en utebliven passkontroll.
Så jag skulle faktiskt önska att Sverige tar samma väg som Storbritannien, men det är förmodligen en väldigt orealistisk önskan.
 

 
Bilden lånad från International Journalism
 
DN 1 2
 


När Island vinner fotbolls-EM


Inhemsk rasism

Minns väldigt väl en tjej som jag dejtade för ganska många år sedan. Hon var märklig på väldigt många sätt, bland annat i sin egen självbild. Bland annat ansåg hon sig vara helt perfekt på alla sätt och vis och vara Guds gåva till mänskligheten. Något som hon ivrigt påpekade så fort tillfälle gavs.
Hon hade med andra flera märkliga sidor - och en av dem var hennes inställning till hur saker och ting är utanför Stockholms stadsgräns. Märkligt nog egentligen, eftersom hon själv bodde långt ute i en förort, cirka en timmes resväg kollektivt från Stockholkm city. Men på något sätt tyckte hon sig vara lite förmer än dem som är födda/uppvuxna och/eller lever utanför storstan.
Relativt tidigt i vår väldigt korta relation fick hon veta att jag kommer från Hudiksvall och att - på den tiden - båda mina föräldrar bodde kvar där. Damen ifråga meddelade väldigt fort att hon aldrig skulle sätta sin fot där, hon skulle aldrig i livet gå med på att besöka mina föräldrar - även om vi skulle vara tillsammans livet ut. Anledningen var "enkel" i hennes ögon: människor som lever på mindre orter har helt enkelt väldigt taskig och sunkig smak. Så visste hon att det var, eftersom hon sett det på TV. Jag försökte förstås argumentera, bland annat med att hon inte kunde vara så fördomsfull när hon ju knappt varit utanför Stockholms län i hela sitt liv. Men det var som att banka sig blodig mot en stenmur, det gick inte att få henne att ändra uppfattning - eller åtminstone gå med på att ge mina föräldrar en chans genom att besöka dem.
Att relationen avslutades snabbare än den inleddes behöver jag knappast nämna, misstänker jag. Men det lustiga är att jag ofta får höra liknande åsikter från många - och det är så att säga åt båda hållen. I Stockholm hör man då och då infödda stockholmare som tycker sig vara väldigt mycket förmer än människor som valt att leva sina liv på mindre orter eller ute på landet. Och när jag är i Söderhamn eller Hudiksvall, hör man en lång rad fördomar om storstan och dess invånare. Som att de är dryga, bara tänker på pengar, är superstressade och så vidare...
Jag kan hålla med om att man märker av skillnader i hur folk är när jag är på olika ställen, inte bara inom Sverige. Men när folk som egentligen inte har en aning alls om hur det ligget - och knappt varit utanför den egna stadsgränsen - är det exakt samma okunskap som ligger bakom till exempel rasism. En okunskap som stör mig otroligt mycket - och jag får bara lust att be dessa människor hålla käften tills de skaffat sig lite mer kunskap om hur världen faktiskt ser ut.
 

 
Bilden lånad från Antidiskriminering
 


IS

Undrar när man en gång för alla ska få stopp för de lobotomerade idioterna i IS?! De grymheter de utför "på hemmaplan" känns som medeltida krigsmetoder, knappt värda att falla under begreppet barbari - deras metoder är långt värre än så.
Det som är fruktansvärt skrämmande är ju hur deras "krigföring" även börjar spridas till andra delar av världen. Nu senast har vi ju attacken mot nattklubben Pulse i Orlando liksom polismordet utanför Paris. Båda händelserna är givetvis lika avskyvärda oavsett vem som ligger bakom dem, men som det nu verkar ligger IS bakom dem och då blir det ju en del av något mycket större, en del i krigföring eller vad man nu ska kalla det för.
Vissa vill givetvis hävda att vi i väst skulle slipps IS bara genom att stoppa invandringen, men det skulle knappast lösa problemet att neka människor kommer hit. Vill IS göra något här, kommer de lyckas oavsett vår invandringspolitik (dessutom är ju bara en försvinnande liten del av de flyktingar som kommer IS-sympatisörer, tvärtom är det istället många som flyr från IS). Istället borde man ta i med krafttag mot dessa forntidsmänniskor inom IS på hemmaplan. Ju fler framgångar de når därhemma, ju fler sympatisörer lär de också få på andra håll i världen. Är det inte märkligt att till exempel USA och EU, som så annar är så ivriga att ingrip emot orättvisor runt om i världen inte gör något mot dessa terrorister en gång för alla?!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från BBC
 


Våldtäkt

 

 
AB 1