Sverigedemokratisk hjälpinsats

 

 
DN 1
 
Bilden lånad av Max Gustafsson
 


Äntligen regelbunden dygnsrytm igen!!

Under 10 dagars tid har jag sovit rent uruselt. Jag har inte sett någon egentlig förklaring till det; jag har inte oroat mig eller mått dåligt över något, jag har inte haft ont någonstans och kan inte se något annat som kan ha stört nattsömnen. När jag väl somnat har jag sovit som en stock, så det har varit själva insomnandet som varit problemet. Först framåt 1-2 på natten har jag lyckats övertala herr John Blund att komma på besök.
Men slutligen har jag lyckats vända dygnet rätt igen och har till och med sovit riktigt bra sista nätterna. Jag har vaknat i någorlunda okej tid på morgnarna och faktiskt känt mig helt utsövd.
När jag skrevs ut rehabiliteringen och åkte hem, var rekommendationen att försöka hålla en så regelbunden dygnsrytm som möjligt. Sova ungefär samma tid varje kväll, kliva upp i bra tid och sedan äta frukost, lunch och middag på ungefär samma tider. Detta har jag hållit mig till någorlunda bra och faktiskt känt mig relativt pigg utifrån omständigheterna.
Men under den dryga vecka som jag sovit så dåligt, har det (rätt naturligt) varit det motsatta. Jag har fortfarande behövt stiga upp i bra tid vissa morgnar och har följaktligen varit supertrött på dagarna.
Men så - äntligen - har jag som sagt börjat sova ordentligt igen och återfått dygnsrytmen någorlunda. Piggheten har blivit så bra som jag antar atr den kan vara under rådande omständigheter - fortfarande hör jag ju trots allt till kategorin relativt nyopererade människor. Men nu mer än någonsin har jag insett hur mycket bättre man mår av en regelbunden dygnsrytm. Även som frisk brukar jag märka av hur mycket piggare jag är om jag har någorlunda rätsida på dygnet, men nu är skillnaden än mer påtaglig.
Idag fick jag för mig att på allvar utmana ödet och pyssla med en massa saker här hemma, allt i pigghetens tecken. Räkningarna har betalats, jag har sorterat papper och renst i klädkammaren. Jag har skickat iväg beställningar på olika saker jag behöver hem, burit saker på vinden - saker som i veckor stått och samlat damm här i lägenheten.
Som pricken över i, dristade jag mig även att ta en långpromenad mitt på dagen - trots det dimmiga, kalla och råa väder som rått i Stockholm idag. Till en början hade jag bara tänkt gå en kortare sväng, men det var så skönt att röra på sig att jag promenerade runt i Bagarmossen under drygt 45 minuter. Utan käpp dessutom!! Sista tiden har jag klarat mig bra utan käpp inomhus, men tagit med den när jag gått ut. Käppen har jag då mest haft som säkerhet, eftersom balansen inte är riktigt som den ska - utifall jag snubblat till, har jag velat ha något stöd att luta mig emot. Men idag insåg jag att jag nog inte behöver käppen så värst mycket mer, utan får stå parkerad här hemma tillsvidare. Och en av de saker som idag förpassades upp till vinden, det var rullatorn jag fick med mig hem från rehabiliteringen. Den får stå kvar tills jag (förhoppningsvis) är helt färdigrehabiliterad i januari, då jag sett hur der funkar att gå ute även om det är halt. Om jag fortfarande inte tycker att jag behöver den då, lämnar jag sonika tillbaka den till landstinget igen. Då finns det andra som behöver den bättre än jag.
 
Nu återstår bara att se om jag tagit mig vatten över huvudet idag. För fortfarande kan jag drabbas av en del hjärntrötthet när jag anstränger mycket, men den tröttheten kommer nästan uteslutande dagen efter. Så får helt enkelt se hur jag mår imorgon efter dagens övningar...
 

 
Bilden lånad från Balorina
 


Sexistisk debatt

Den här debatten känns liksom rätt bekant på nåt sätt!! Är inte idén stulen från något svenskt debattprogram?! ;-)
 
 


Osociala medier

Det kan ibland kännas lite skrattretande hur stor del av vår tillvaro som sociala medier faktiskt tar. Missförstå mig rätt, för jag gillar verkligen grundtanken med sidor som Facebook, Twitter och bloggar. Förutom bloggen har jag konton på både Twitter och Facebook, så visst använder jag sociala medier väldigt flitigt.
Upp till en viss gräns kan jag tycka att alla tekniska möjligheter att kommunicera har massor med fördelar. Men det skapar också konflikter som inte funnits förut. För många tycks vissa saker inte vara seriösa eller officiella innan det tillkännagivits på till exempel Facebook. Jag har till exempel dejtat tjejer som inte tyckt att jag varit seriös i förhållandet för att jag inte har någon relationsstatus på Facebook (nej, det står inte att jag är singel utan inget alls, nada, i rutan för min relationsstatus).
För min del är det upp till var och en vad man lägger ut på sociala medier och vad man meddelar folk via till exempel mejl eller SMS kontra att välja att ringa eller söka upp personen rent fysiskt. Så länge man håller sig till sanningen och inte kränker/sårar någon, avgör man själv vad man vill lägga ut för allmän beskådan på internet. Jag är i dagsläget inte singel, men det framgår inte av min FB-sida så länge ingen frågar, då det givetvis kommer ett ärligt svar. Och jag lägger mig inte i om min flickvän lägger ut att hon har ett förhållande eller väljer att lämna den rutan tom. Så länge hon är ärlig om hon i något sammanhang får frågan.
Sen finns det vissa gråzoner kring hur man använder sociala medier. Jag har själv både gjort slut och blivit dumpad per SMS till exempel. Kanske inte det optimala sättet att avsluta en relation, men det är uppenbarligen rätt vanligt. Var tredje svensk i åldern 18-24 år (dit visserligen jag själv inte hör) har gjort slut per SMS enligt en undersökning. Jag skulle aldrig göra slut på ett längre förhållande via SMS, när jag gjort detta har det varit frågan om att man dejtat under några veckor. Så det är förstås en definitionsfråga vad man menar med "att göra slut".
Men enligt samma undersökning har en av tio svenskar meddelat dödsbud inom familjen via SMS och där går gränsen för min del! Teknik och sociala medier i all ära, men vissa känsliga saker meddelar man nog ändå öga mot öga. Åtminstone gör jag det.
Bortsett från till de allra närmsta, som fick besked per telefon, offentliggjorde jag min cancerdiagnos via FB. Och jag är långt ifrån den enda som lämnat liknande bud så. Till en början var det ett bra sätt att meddela alla jag ville skulle få veta, utan att behöva ringa en massa samtal och dra samma story om och om igen. Därefter har statusuppdateringar och blogginlägg i ämnet fungerat som en sorts terapi för att ventilera tankar, känslor och funderingar. Det kan ibland helt enkelt vara skönt att slippa ringa runt och berätta samma sak om och om igen. Men hade det gått värre än det gjorde (nu kommer jag ju trots allt att överleva), hoppas jag att mina efterlevande inte lämnat mitt dödsbud per SMS till någon!!
 

 
KÄLLOR: EX 1 SvD 1 N24 1
 
Bilden lånad från Think SMS
 


Helpdesk

 


Livet går sin gilla gång framåt...

Det är märkligt att man till och med som sjukskriven ibland kan få känslan av att man har svårt att få tiden att räcka till. För egentligen har jag inte så mycket som ska hinnas - och är det något man besitter som sjukskriven, så är det ju gott om tid.
Men snarare vet jag att allt tar mycket mer tid nu än i normala fall. Dels fungerar inte kroppen som den ska; jag går långsamt och stappligt och finmotoriken och balansen trilskas. En sak som i normala fall tar mig 10 minuter, kan nu ta en halvtimme. Sen sätter orken gränser och jag fixar inte att göra massor med saker under en och samma dag. Jag måste planera och prioritera så jag gör några få saker på dag och samtidigt hinner med att vila.
Så kombinationen att göra några få saker som dessutom tar längre tid än normalt gör att det ibland känns som att tiden inte riktigt räcker till. Även om jag fixar fler saker per dag i en högre takt nu än för några veckor sedan, så är det fortfarande en bra bit kvar innan allt är som vanligt igen.
Om det nu kommer bli helt som vanligt igen. För det är alltså inte helt säkert att kroppen hämtar sig helt efter operationen, det kan vara visa funktioner som kommer vara nedsatta permanent. Och vilka funktioner det är kan det ta flera år innan man vet eftersom kroppen sakta återhämtar sig under upp till tre år efter operationen. Så det kan alltså ta till september 2017 innan man vet om allt har läkt helt eller om något kommer vara permanent nedsatt.
Sen kommer jag inte behöva vara sjukskriven så länge, utan kommer kunna börja jobb långt innan dess. Om inga fler komplikationer dyker upp, är planen att jag ska kunna börja jobba deltid i februari igen. För att sedan successivt öka i arbetstid för att så småningom komma upp i heltid.
Det hela beror på vad som kommer fram vid kommande läkarundersökningar. I januari kommer nästa magnetröntgenundersökning för att se om man lyckades få bort hela tumören vid operationen. Finns det rester kvar, kommer det bli strålning för att få bort dessa. Och då beror det på hur kroppen reagerar på den behandlingen. En del av de förbättringar jag haft kan nämligen tillfälligt gå tillbaka vid strålbehandlingen, så beroende på hur illa det blir, kan det hända att sjukskrivningen förlängs ytterligare lite grann.
Men i ärlighetens namn börja jag nu längta tillbaka till att få börja jobba igen! Att återigen få struktur på tillvaron och slippa gå hemma så mycket. Återstår väl bara att se hur man kommer få tiden att räcka till när man jobbar heltid, om man inte får det när man är heltidssjukskriven... *L*
 

 
Bilden lånad från Dayviews
 


Jimmie skickade hem resten...

Måste vara dagens garv!! Det i särklass roligaste klassfotot jag sett på länge! :-)
 
 

 
DN 1 SvD 1
 


Jag förstod inte vad hon menade när hon sa nej...


 

Det tar sig, sa mordbrännaren

Det har verkligen varit en märklig resa, som påbörjades i och med min cancerdiagnos i början av september. Man har slungats mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Jag har gått från att ha haft en nästintill helt fungerande kropp via att vara ett kolli som varken kunnat gå, sitta, äta och dricka själv till att nu börja vara på god väg tillbaka till att ha en relativt välmående kropp.
När jag lades in på sjukhuset, var jag pigg nog att i nödfall kunna ta mig till sjukhuset själv. Men när jag skrevs ut en dryg vecka senare, var jag för första gången i livet beroende av rullstol och färdtjänst. Så det blev färdtjänstbuss när jag flyttades från sjukhuset till rehabiliteringscentret där jag tillbringade ytterligare tre veckor. När jag slutligen skrevs ut från rehabiliteringen, var jag knappt beroende av käpp.
Nu börjar rehabiliteringen, där jag tillbringar tre dagar i veckan, bli lite vardag och jag börjar känna igen vissa av taxichaufförerna som kör sjukresorna. Jag börjar helt enkelt vänja mig vid mina tillfälliga vardagsrutiner. Så det kommer bli en chockartad kontrast när jag ska börja jobba igen. Något som kommer ske i januari/februari någon gång om inga nya komplikationer dyker upp dessförinnan.
 
Häromdagen hade jag något av en liten aha-upplevelse. Det kan verka som en skitsak, men för min del var den ganska stor. Jag satt framför TV:n och plötsligt kliade det på vänsterarmen. Jag kliade mig naturligtvis, men när jag gjprt hajade jag till. Plötsligt insåg jag att det var första gången sedan operationen som det faktiskt kliat på vänsterarmen.
En skitsak för de flesta, jag veeeet. Men för mig kändes som ytterligare ett framsteg i rehabiliteringen att känseln faktiskt börjar komma tillbaka! En triumf som man nog bara vet hur den känns om man varit i en sits liknande min...
 

 
Bilden lånad från Women's Health Encyclopedia
 


Att mjölka en ko...

Undrar om det är spenarna hon letar efter??
 
 


Morgontrött

Just precis min åsikt när väckarklockan ringer...
 

 
Bilden lånad av Anneli
 


Olater

När jag blev sjukskriven för snart tre månader sedan, blev jag till en början lite orolig över hur min dygnsrytm skulle bli. Senaste åren har jag nämligen blivit något av en nattuggla och har otroligt svårt att komma i säng i vettig tid om jag inte har någon tid att passa nästa morgon. Det är oftast inte helt ovanligt att jag är i säng först vid ett, två på natten om jag är ledig dagen efter.
När jag nu skulle vara hemma under ett antal månader, såg jag framför mig hur jag totalt skulle vända på dygnet totalt och vara uppe större delen av nätterna och sedan sova en stor del av dagen. Men jag måste säga att jag faktiskt är rätt stolt över mig själv. För även om det blivit enstaka sena kvällar, har jag faktiskt hållit en bra dygnsrytm under hela sjukskrivningstiden. Senast vid elvatiden är jag normalt sett i säng och sedan uppe senast vid nio på morgonen igen.
Man kan förstås analysera fram och tillbaka hur det kommer sig. Men dels är jag - helt naturligt, eftersom jag är sjuk - extremt trött på kvällarna och orkar helt enkelt inte vara vaken särskilt sent. Dels har jag fått bestämda rekommendationer av läkarna att ha så regelbunden och nära "normal" dygnsrytm som möjligt. Med andra ord: i säng i hyfsad och ungefär samma tid varje dag, stig upp i skaplig tid, tre mål mat per dag samt att helst vila efter lunchen. Och jag har lyckats hålla dygnsrytmen på en riktigt, riktigt bra nivå. Även om det funnits enstaka undantag, då jag dragit mig rätt länge vissa morgnar.
Däremot har jag lagt mig till med andra ovanor under min sjukskrivning. Jag har blivit helt såld på TV-serier och plötsligt ser jag nästan maniskt på box efter box med serier. Hittills har jag plöjt igenom alla avsnitt av Game of thrones och är nu en bra bit in i första säsongen av Homeland. Det har till och med gått så långt att jag tittar på TV på dagtid.  Jag är uppvuxen under en tid då det var helt bannlyst att titta på TV dagtid - och det inte enbart på grund av ett sämre TV-utbud då mot hur det är idag. Undantagen kunde vara om man var sjuk, liksom morgonprogrammen som sändes på helger och lov. Men utöver det, var det TV-förbud fram tills barnprogrammen började på kvällen.
Nu sitter jag visserligen inte framför TV:n hela dagarna, utan tittar på enstaka avsnitt av någon serie, eller möjligen en film. Men jag måste erkänna att det kändes väldigt tabu när jag första gångerna slog mig ner framför TV:n på dagtid...
 

 
Bilden lånad afv Tove Lifvendahl
 


Don't text and drive!!

Det borde ju vara en självklarhet för alla, men uppenbarligen inte. Själv brukar jag alltid stanna om jag behöver använda telefon, oavsett om jag kör eller går...
 
 


Facebook

 


Neurotiskt

Kroppen är minst sagt en fascinerande konstruktion och ju mer man lär sig om den, ju mer fascinerad blir man. Samtidigt visar ju alla snillrika konstruktioner i kroppen hur lätt det är att bli orolig när man upptäcker olika symtom när man är sjuk. Eller som - för min del - nyopererad.
Sedan operationen har det "spritt till" i olika delar av kroppen med jämna mellanrum. Det har varit som ryckningar, koncentrerade till en fot, arm, hand eller ett ben - och hållt i sig bara några få sekunder per gång.
Jag har utgått ifrån att det varit en del i läkningsprocessen och ett tecken på att nervsystemet börjat återhämta sig. Framförallt med tanke på att jag trots allt opererats i ryggmärgen och att ryckningarna avtagit allt eftersom funktionen i respektive kroppsdel sakta kommit tillbaka.
Men när ryckningarna för 10-14 dagar sedan började förenas med kraftig smärta, blev jag lite mer fundersam. I min värld brukar smärta vara ett tecken på att något är fel... Så under läkarbesöket i tisdags tog jag förstås upp det hela med läkaren. Och joå, jag hade rätt om att ryckningarna hade med läkningsprocessen i nervsystemet att göra. Läkaren beskrev som det som att operationen lämnade små "hålrum" i nervsystemet, som kroppen nu försöker läka. Då blir det ryckningar i kroppen, som ibland kan göra ont.
Och det är också där som rehabiliteringen kommer in. Man måste återigen få kroppens delar att samarbeta och hjärnan att sända rätt signaler genom rätt nerv till rätt kroppsdel. Så plötsligt gör det mig inte så mycket att det känns som att det spritter i kroppen eller att kan göra ont ibland längre. Nu vet jag ju att allt är som det ska och att det är en del i läkningsprocessen.
Lyckligtvis är det ju inte så att kroppsdelarna rycker till i okontrollerbara spasmer, utan ryckningarna är något jag känner inne i kroppen. Men faktum kvarstår: det är svårt att inte imponeras av den snillrika konstruktion som kroppen utgör.
 

 
Bilden lånad från Big think
 


Portrait of Lotte 0 to 14 years in 4 min

Har för mig att jag lagt ut den här filmen tidigare, men den är så fin att den är värd att publiceras ytterligare en gång...
 
 


Tavelhängande rehabilitering

I tisdags var det dags för återbesök hos neurologen i Huddinge, där jag kommer få den fortsatta medicinska vården. Rehabiliteringen kommer ske i Solna även fortsättningsvis, men det medicinska kommer vara i Huddinge.
Även om jag inte fick veta så värst mycket som jag inte redan visste innan, så gick det inte riktigt att komma ifrån att det fanns en viss nervositet inför läkarbesöket. Det gick inte att låta bli att tänka i banorna att man kunde ha fått ny information om tumören som opererats bort eller att man måste göra fler tester. Men enligt läkaren ser allt bra ut för tillfället, så det verkar inte finnas någon anledning att oroa sig något nämnvärt.
Rehabiliteringen kommer fortsätta fram till mitten på januari om inget oförutsett inträffar. Under tiden ska jag också få magnetröntgen och ytterligare undersökningar i Huddinge. Man vill förvissa sig om att tumören faktiskt är helt borta, så därför är fler magnetröntgenundersökningar nödvändiga. Finns det kvar rester av tumören, kommer man ta bort dessa med hjälp av strålning.
Så resultatet av magnetröntgen blir väl nästa orosmoln, där man får hoppas att man inte hittar något mer i nacken. Allt har ju med tanke på omständigheterna gått så bra sedan operationen, så vore så tråkigt om det kom något bakslag. Även om jag bestämt mig för att inte oroa mig i onödan, så är det förstås svårt att inte göra det alls.
Men jag får försöka fokusera på hur bra det faktiskt gått trots allt. Tumören var så godartad som den bara kan vara och jag har återhämtat mig bättre - och framförallt snabbare - än vad läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter trott att jag ska göra. Dagarna efter operationen kunde jag inte ta mig ur sängen, äta, eller dricka själv. När jag väl började kunna äta och dricka själv, behövde jag fortfarande hjälp med påklädning, toalettbesök, duschning och en massa andra saker.
Även om jag fortfarande blir väldigt trött när jag håller igång och även om saker och ting fortfarande tar tid, så har jag nu kommit så långt att jag ändå orkar gå ett par timmar på stan, knäppa byxor och skjortor, knyta skor och så vidare. Jo, jag är supertrött efter ett par timmar på stan och det tar sin lilla tid att klä sig eller få på sig ett par skor - men till skillnad från läget för några veckor sedan, så går det. Det är inte länge sedan som det var uteslutet att knäppa ett par jeans eller själv knyta skorna.
Hela tiden utmanar jag mig själv och försöker tänja lite på mina gränser, eftersom det är enda sättet att få igång kroppen igen. För några dagar sedan lyckades jag med visst lirkande och några osande svordomar få upp några tavlor på sovrumsväggen. En bravad som förstås gjorde mig rejält stolt över mig själv. Och tavlorna hade varit en omöjlighet när jag kom hem för några veckor sedan.
 
Den vänstra tavlan flyttades och de två andra spikades upp i mitt
sovrum häromdagen. Det blev några svordomar, men alla fingrar kvar!
 

 
Bilden lånad från Askim kommune
 


10 Hours of Princess Leia Walking in NYC

Väldigt rolig parodi på originalfilmen 10 hours of walking in NYC as a woman... Poängteras ska väl att man bör se originalet först innan man ser parodin nedan för bästa möjliga behållning.
 
 


Rättssäkra utvisningar

Häromkvällen slog jag av en slump på Uppdrag Granskning (programmet hittas här). Kvällens ämne var de språktester som Migrationsverket använder sig för att försöka fastslå var papperslösa flyktingar kommer ifrån. Testerna kan bland annat ligga till grund för avvisningsbeslut, då det beslutas vilket land vederbörande ska avvisas till.
Och det var minst sagt aningen skrämmande hur dessa tester verkar gå till. Och en av de analytiker som anlitas är straffad flera gånger och har som det verkar dessutom förfalskat sin CV innan han anställdes hos företaget Sprakab, som förmedlar testerna.
Många asylsökande som kommer till Sverige saknar dokument som kan styrka var de kommer ifrån. En del har fått hjälp av människosmugglare som försett dem med falska dokument, andra har aldrig haft dokument som pass eller id-handlingar.
De flyktingar som av någon anledning inte kan visa sin identitet eller hemvist för Migrationsverket erbjuds en språk- och kunskapsanalys. Testet görs per telefon och den som utsätts för testet får aldrig veta vem hen pratat med, analytikerna preseneras bara med kodnamn av rädsla för hot och påtryckningar. Men testresultatet anses ha ett högt bevisvärde när Migrationsverket sen fattar beslut. Trots att anonymiteten hos analytikerna gör att de till exempel inte kan kallas som vittne vid till exempel en domstolsförhandling.
UG tar upp minst tre fall, där det är uppenbara oklarheter i Sprakabs analyser. För en person man kallar Mohamed ledde språkanalysen till att han skulle skickas till Somaliland, istället för till Afgoye i södra Somalia där han säger sig flytt terrorgruppen Al-Shabaab. Samtalet Mohamed hade med Sprakabs analytiker "EA20" tog drygt 18 minuter och innehöll en kunskapsdel, där Mohamed bland annat skulle ange hur många distrikt det finns i området han kommer ifrån. Han svarar helt korrekt sju och räknar upp samtliga av dessa.
Men i Sprakabs analys står det att det ska finnas tio distrikt - och att Mohamed därmed inte klarar uppgiften. Migrationsverket hade ganska enkelt kunnat ta reda på svaren och då sett att Mohamed hade rätt.
Men det är inte bara EA20:s analyser som har stora brister visr det sig. UG kommer över hans cv och meriter, där flera uppgifter visar sig vara falska. Han har helt enkelt inte läst de kurser han uppgett. Och de mycket breda språkkunskaper han säger sig ha avfärdas av professor Abdalla Omar Mansur, en av världens ledande experter på somaliska språket.
- Jag tvivlar på att han kan tala alla dessa språk, men på jorden finns undantag. Det finns genier. Men en normal människa tror jag inte kan alla dessa språken, säger Abdalla Omar Mansur till UG.
 
Man kan absolut hävda att grundproblemet är att många flyktingar inte har giltiga dokument med sig. Hade alla haft det, hade problemet med bristfälliga språkanalyser förmodligen vari minimalt. Analyserna hade förmodligen inte ens behövts.
Men man måste också komma ihåg att det i många länder är mycket svårt att ordna pass och ID-handlingar av olika anledningar. Många som behöver fly, tvingas därför att göra det med hjälp av falska dokument.
Och oavsett dokument eller ej, torde ju en svensk myndighet fatta välgrundade beslut. Här ser man ju hur fel det kan bli när fel person får göra bedömningar när viktiga beslut ska tas. Trots allt leker man med människors liv i det här läget.
Man kan ha många åsikter om att ta emot flyktingar, men jag hoppas att alla är eniga om att beslut som en myndighet tar faktiskt grundar sig på fakta och ingenting annat. Sen kan rötägg alltid nästla sig in i alla organisationer - och jag hoppas att de fall UG rabblar upp bara är undantagen som bekräftar regeln. Skulle det visa sig att stora mängder av Migrationsverkets beslut tas på felaktiga grunder, är det minst sagt en skandal.
Och lite märkligt tycker jag själv att det är att det hela inte uppmärksammats mer i media efter UG:s avslöjande. Själv tycker jag det är rätt graverande trots allt. Jag vet vilket liv det kan bli i andra sammanhang när oegentligheter på statliga myndigheter uppdagas, men inte i det här fallet tydligen. Man får åtminstone hoppas att Migrationsverket står vid sitt ord och utreder åtminstone det de här fallen närmare, precis som man lovade i programmet. Att en myndighet sedan drar öronen åt sig och verkligen gör något åt det hela är nog dock att hoppas på för mycket. Man kommer göra som vanligt: se över sina rutiner, tillsätta en utredning som i bästa fall är klar om 10 år - och sen kommer inte mycket mer att hända.
 
Källa: SVT
 

 
Bilderna lånade från Typophile, Aftonbladet
 


Bittes äppelpaj

6 portioner
 
6 äpplen (à 130 g)
150 g smör
3 dl havregryn
2 dl socker
½ dl ljus sirap
1 ½ dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
2 msk mjölk

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175°C.
2. Smält smöret i en kastrull. Dra från värmen. Blanda i alla övriga ingredienser utom äpplena.
3. Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Lägg äpplena i en smord ugnssäker form. Fördela smeten över.
4. Ställ in i ugnen i ca 30 minuter eller tills pajen är gyllenbrun och knäckig. Servera med glass eller vaniljvisp.
 
Källa: ICA
 



Linsgryta

4 portioner
 
1 - 1 ½ gröna chili, t ex jalapeño
1 röd paprika
1 gul paprika
1 grön paprika
2 purjolökar
3 - 4 morötter
2 msk olja
4 dl röda linser
8 dl vatten
1 msk spiskummin
1 msk chilipulver
2 tsk mald koriander
2 tsk salt

Gör så här:
1. Skölj, kärna ur och strimla chili och paprika. Skölj, ansa och strimla purjolöken. Skala och skär morötterna i strimlor.
2. Fräs grönsakerna i oljan i en gryta. Rör i linserna och häll över vattnet. Tillsätt kryddorna och låt puttra ca 15 min under lock.
3. Servera den heta linsgrytan med nachochips och en klick gräddfil.
 
Källa: ICA
 



Vilken är din favoritmuskel?

Dumma frågor ger dumma svar...
 

 

Man slår sin tjej i hissen – hur många säger till?

I en hiss sätter man upp en dold kamera. I hissen finns också ett par, där mannen plötsligt börjar misshandla kvinnan. Paret är dock skådespelare och det hela rör sig om ett socialt experiment. Det man vill se är hur många som faktiskt säger ifrån när det behövs som mest.
Under experimentets gång passerar förutom paret 53 personer genom hissen. Hur många tror ni säger ifrån gentemot den misshandlande mannen?
 
 


Sjuk tillvaro

Jag brukar normalt sett gå till jobbet i princip oavsett hur jag mår. Det är bara när jag praktiskt taget är döende och inte tar mig ur sängen som jag sjukskriver mig. En bidragande faktor är förstås pengarna, bara karensdagen gör ju att man förlorar över 1.500 kronor direkt. Man känner verkligen efter lite för mycket när det är så dyrt att vara sjuk. Istället väntar man in i det längsta med att sjukanmäla sig - och när man i slutändan gör det, är man så sjuk att man tvingas vara hemma längre än om man sjukanmält sig direkt.
I ärlighetens namn är jag är rätt övertygad om att både samhälle, arbetsgivare och vi anställda i längden skulle tjäna på att vi inte hade någon karensdag. Folk skulle inte gå till jobbet i vilket skick som helst och därmed inte behöver vara hemma så länge som annars.
Anledning nummer två till att jag inte swå gärna stannar hemma, är att jag inte så gärna stannar hemma är att jag snabbt blir rastlös när jag går hemma. Det går inte många dagar innan jag så smått börjar klättra längs väggarna - det slår i princip aldrig fel.
Men efter att inte ha jobbat på tre månader, börjar jag nu komma in i en behaglig lunk här hemma. Vissa gånger känns det till och med lite stressigt¹ att vara sjukskriven. Tre dagar i veckan har jag rehabilitering och utöver det en del annat att göra. Som idag, då det var dags för återbesök hos läkaren. Och mellan alla olika momenten ska förstås vila också hinnas med. Jag ha plötsligt ett enormt sömnbehov och blir extremt trött om jag inte får minst åtta timmars sömn.
Så rastlösheten jag kände under första tiden som sjukskriven har nu mer eller mindre försvunnit. Fortfarande är förstås målsättningen att komma tillbaka till jobbet igen, allt annat är uteslutet. Men det känns lite förvånande att inte känna någon rastlöshet när jag går hemma så pass mycket...
 
¹Observera ironin!!
 

 
Bilden lånad från Publikt
 


Olycka framför TV4:s kamera i Krokom

Ska man nu prompt råka ut för en olycka, så kan man knappast ha valt ett bättre tillfälle... Räddningstjänsten var ju trots all redan på plats. :-)
 
 


Välja boendeform

Jag tillhör en av alla dem som inte har några bostadslån, helt enkelt av den enkla skillnaden att jag inte äger min bostad. Men det har inte undgått mig ändå att det varit en debatt på sistone kring att man anser att svenskarna är för högt belånade och att det ska införas krav på amortering på bostadslånen.
Förlåt, men jag tycker knappast det är så konstigt att folk tvingas låna en massa pengar till att köpa bostad. Åtminstone inte om man tittar på hur bostadsmarknaden ser ut i storstäderna. Trots redan långa köer för att få en hyresrätt har man i till exempel Stockholm valt att sälja ut en stopr del av allmännyttan, givetvis under den tid Alliansen hade makten i Stadshuset.
Man hävdade - föga förvånande - att man värnade om folks rätt till valfrihet, men i själva verket tar man bort möjligheten att välja för gemene man. Istället är det (som vanligt när det gäller högerns politik) de med pengar som har möjlighet att välja mellan fler bostadsrätter att köpa. Vi som inte har möjlighet att få bostadslån i mångmiljonklassen får istället färre hyresrätter att välja mellan. Hyresrätter som det dessutom blir längre köer till, eftersom de blir färre när man är så ivrig att sälja ut dem.
Det man dessutom verkar glömma är att många som bor i hyresrätter förmodligen redan gjort ett aktivt val att bo just så och inte köpa sin bostad. Istället tvingas många att ta skyhöga lån för en bostadsform de kanske inte vill ha. Medan det trots allt står den som önskar att bo i en bostadsrätt helt fritt att köpa en utan att man omvandlar befintliga hyresrätter till bostadsrätter.
Jag är inte på något sätt emot bostadsrätt som boendeform, men anser inte att man ökar folks möjlighet att själv välja sitt boende genom att i princip avveckla hyresrätter genom att sälja ut dem. Se istället till att ha en jämn fördelning mellan de olika formerna när det byggs nytt!!
 
För min del har det delvis varit ett aktiv val att bo i hyesrätt, jag har aldrig ens bett om ett lånelöfte. Och detta just för att jag föredrar detta sätt att bo just nu, det passar mig på väldigt många sätt - inte bara ekonomiskt.
Många brukar hävda att köp av bostad är en så fördelaktig investering. Och det är det säkert om man kan avstå de pengarna och har råd att amortera på lånen. Men trots allt är det ju den dag man eventuellt säljer lägenheten och flyttar som man får glädje för pengarna man investerat i lägenheten. Och utöver de pengar man låser i själva lägenheten, bör man ju ha en rejäl buffert utifall något går sönder eller man behöver genomföra någon renovering.
Om jag skulle köpa en lägenhet motsvarande den hyresrätt jag har, skulle förmodligen enbart avgift och räntor uppgå till ungefär samma kostnad som jag för mitt nuvarande boende. Även det är pengar som jag aldrig kommer att se igen.
Som jag väljer att se på det hela, så betalar jag för en service via hyresavin. Jag behöver inte ha någon buffert ifall något går sönder, utan behöver bara göra en enkel felanmälan så åtgärdas det hela inom några få dagar. Jag behöver inte bekosta ny kyl, frys eller spis om något går sönder, men har fortfarande mycket att säga till om vad gäller val av just dessa, liksom val av färger och tapeter. Helt enkelt ett väldigt bekvämt sätt att bo...
Dessutom skulle jag föredra att köpa ett hus istället för lägenhet den dag jag tycker det är dags att göra den investeringen i mitt boende. Dels för att jag vill ha en trädgård, dels för att man då är så fri att välja vad man vill göra med sitt boende som man bara kan bli. Jag behöver inte be någon om lov för några ombyggnationer alls och kan exempelvis hyra ut den i andra hand utan att be någon om lov. Det är vad jag kallar valfrihet! Liksom att det ska finnas ett brett utbud av all boendeformer, inte bara en viss form.
 

 
AB 1 2 3 4 DN 1 2 3 4 5 6 7 SvD 1 2 3 4
 
Bilderna lånade från Studentbibliotek, Lägenhetsbyte.se
 


Afghanistan: What we're leaving behind

Uppdraget avslutat och lugnet har lägrat sig över Afghanistan. Jänkarna tycks återigen ha lyckats "skipa fred" i världen... Eller?
 
 


Fars dag

Så är det fars dag och affärerna marknadsför stenhårt sina förslag om vad de anser att vi ska köpa i present till våra fäder. Slipsar, blommor, iPads, kläder, elektrionik, allt möjligt förväntas vi tydligen att köpa - och det är inte alltid helt billiga saker som marknadsförs som fars dags-presenter.
Själv har jag alltid haft lite kluvna känslor till dagar som till exempel fars/mors dag och Alla hjärtans dag. I grunden känns det som dagar grundade av butiker och andra näringsidkare för att de ska tjäna lite extra pengar. Vi borde trots allt inte behöva särskilda dagar för att visa vår kärlek till nära och kära.
Samtidigt kan ju dessa dagar vara en chans att visa denna kärlek lite extra mycket. Så visst finns det en charm med fars dag på sitt lilla vis. Och jo, jag uppmärksammar mina föräldrar på fars respektive mors dag också. Oftast inte med några presenter, utan möjligen en symbolisk blomma och kanske lite mat. Och då är det oftast inte ute på restaurang, utan hemma...
Det blir även idag lite firande, om än väldigt enkelt. Så vi har kanske hittat något av en mellanväg när det gäller dessa dagar i vår familj. Det går ju inte heller att uppmärksamma alla dagar under året, det funkar inte riktigt rent ekonomiskt. Det är födelsedagar, namnsdagar, fars/mors dag, julen och en lång rad andra saker. Så jag brukar prioritera födelsedagar och julen framför allt annat...
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1

Bilden lånad från I min lilla värld
 


Inlägg i debatten om offentlig amning

 

 

Yrkesskicklighet

Det har hänt mer än en gång att jag verkligen frågat mig hur vissa valt sitt yrke. Som butiksanställda som inte besitter den minsta gnutta servicekänsla, busschaufförer som knappt besitter förmågan att framföra en buss, hantverkare som har tummen mitt i handen...
Sista tiden har jag även fått upp ögonen för en annan yrkesgrupp där jag ibland blir rejält förvånad över vilka som hamnat där. När man som jag ränner en flera gånger i veckan hos läkare och på rehabilitering kan man vissa gånger ha rätt till sjukresor med taxi på landstingets bekostnad. Så är det för min del, så det har blivit en hel del taxiresor på sistone.
För några veckor sedan skulle jag till Karolinska sjukhuset och bokade en sjukresa. Taxin kommer på utsatt tid och så långt är det frid och fröjd. Det dröjer dock en stund innan vi kommer iväg, då chauffören börjar fippla med taxametern. Han ursäktar sig med att han är ny, något som ju alla är någon gång på sitt jobb, så jag säger inte något om det heller.
Men så börjar vi åka och det visar sig att han knappt kan med GPS:en heller - så han frågar om jag kan guida honom (!). Jag blir helt paff, eftersom det visar sig att han faktiskt inte vet var Karolinska sjukhuset ligger. Något som ju trots allt borde tillhöra första lektionen på grundkursen för en taxichaufför i Stockholm... Nu fick han slutligen igång GPS:en och jag slapp guida honom, även jag givetvis visste vägen till sjukhuset.
Och idag var det dags igen. Jag skulle till stadshuset för att gå på ett bröllop och blev lite försenad, så det slutade med att jag beställde en taxi. Men kan ni tänka er att taxichauffören trodde att Stadshuset ligger i Östberga och inte på Kungsholmen?! Jag fick verkligen övertala henne att köra in mot stan och inte svänga av motorvägen mot Östberga!
Och båda dessa chaufförer körde för samma bolag, så man undrar verkligen vilka krav det bolaget ställer när de anställer sina chaufförer. Jag har full förståelse för att man inte kan varenda gatuadress utantill i en så pass stor stad som Stockholm, men KS och Stadshuset bör man väl ändå känna till. Eller är det jag som ställer för höga krav på chaufförerna när jag åker taxi?!
När jag beställer en sjukresa kan jag inte styra över vilket bolag som anlitas, utan det styrs på något sätt från Landstingets beställningscentral. Men när jag (som till exempel idag) åker taxi på egen bekostnad får jag nog tänka till lite extra när jag väljer taxibolag...
 

 
Bilden lånad från The sweeter the juice