Bilder på sociala medier

Ända sedan jag började blogga för en massa år sedan, har jag haft en mycket bestämd policy om vad jag lagt ut på bloggen eller ej när det kommer till information om och/eller bilder på andra personer. Vad det gäller bilder har jag haft en absolut nolltolerans mot att lägga ut bilder på personer som inte givit sitt uttryckliga medgivande till det. När jag omnämnt andra personer i texterna har jag varit lite liberalare, men alltid varit noga med i vilket sammanhang jag omnämnt personer och i möjligaste mån försökt att uttrycka mig så att det varit svårt att förstå vem det handlar om. Grunden har dock i grunden varit att inte omnämna någon alls, så länge det inte rört sig om offentliga personer eller saker som redan är omnämnt i till exempel media och därmed redan "offentliggjort".
Visserligen har jag på sistone blivit aningen mer liberal när det gäller vad och vem jag nämner i texterna, men grundprincipen är fortfarande densamma. Anledningarna är hur många som helst till att jag inte publicerar vad som helst om andra. Vissa kanske helt enkelt inte uppskattar att omnämnas, även om det är i aldrig så oskyldiga sammanhang. För andra kan det innebära att man på något sätt råkar illa ut - det behöver inte ens vara frågan om att hot eller våld. Personens arbetsgivare kanske inte uppskattar att personalen figurerar i vissa sammanhang på internet eller man kan bli osams med en vän eller familjemedlem kring det som publicerats. Bara för att ta några exempel.
Även om jag förstås är medveten om att de allra flesta godtar att omnämnas så länge det är oskyldiga sammanhang, så har jag ändå valt i princip ha nolltolerans både mot foton på och information om andra människor på bloggen. Just för att inte försätta mig i situationen att någon inte uppskattar det jag publicerat eller råkar illa ut på grund av något jag skrivit. Det närmsta jag oftast kommer att omnämna andra är saker i stil med "jag har hälsat på min mamma" eller "jag och min flickvän har varit på bio"... Med undantag - som sagt - om jag kommenterar sådant som på ett eller annat sätt redan är offentliggjort.
 
Men häromdagen slog det mig att jag aldrig haft riktigt samma synsätt när det gäller vad jag publicerat på Facebook. Även där har jag visseligen varit restriktiv med bilder på andra människor, men det har ändå förekommit. Framförallt har jag resonerat att Facebook är mer slutet än min blogg - det är bara personerna på min vännerlista som kunnat se bilderna. Tanken som slog mig, var dock att läget trots allt är ungefär detsamma som när det gäller att ta ställning till vad jag publicerar på bloggen eller ej. Det är inte alla som vill synas på Facebook av olika anledningar heller.
Så i eftermiddags satte jag mig sonika och tog bort de bilder jag har lagt ut och andra människors ansikten syns klart och tydligt. Visserligen är det hittills ingen som protesterat emot publiceringen av bilderna, varav de flesta är rätt gamla. Men ytterligare en aspekt slog mig faktiskt. Även jag själv vill nämligen ha viss koll på vad som publiceras om och på mig på internet - och jag föredrar faktiskt om man frågar mig innan man publicerar en bild på mig på internet. Till 99 % kommer jag säkert acceptera publiceringen, men förr eller senare kommer den där hundrade gången då man inte vill att något ska publiceras av någon anledning. Och jag insåg att jag inte kan förvänta mig av andra att fråga mig innan de publicerar något, så länge jag själv inte agerar likadant.
Må så vara att jag uppfattas som stelbent och petig, men det bjuder jag på i så fall. :-)
 

 
Bilden lånad från Muchimmo
 


Vi har friheten att yttra oss, men inte friheten att hata och kränka

Så fort man ute på yttersta högerkanten ska yttra sig i en fråga, brukar man hävda yttrandefrihet och andra olika demokratiska rättigheter. SD brukar till exempel älska att hävda att de är demokratiskt valda och bör hanteras därefter. På olika sociala medier blir folk förvånade när de kritiseras för att de gör rasistiska uttalanden och i samma andetag hävda sin rätt till yttrande- och åsiktsfrihet. Om jag tar bort en person från min vänlista på Facebook med anledning av att personen gjort rasistiska uttalanden - eller gjort uttryck för andra åsikter som jag inte kan sympatisera med - kommer snabbt uttalanden om att jag hindrar personens yttrandefrihet och kränker vederbörandes rätt till en egen åsikt. Jo, det är faktiskt sant att det hänt mig flera gånger. Man har till och med dragit paralleller med regimen i Sovjetunion, där personer med "fel" åsikter likviderades, hur märkligt det än må låta.
De flesta av oss minns säkert när Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet vid en boksignering på Nytorget i november 2013. Jag var rätt snabb att skriva en statusuppdatering på Facebook om att jag tyckte händelsen var lite smårolig med tanke på det trots allt var en ganska oskyldig attack mot någon som står för så mycket hat och fördomar. Det är en åsikt som inte har något med att göra att jag inte skulle stå för demokrati och yttrandefrihet, utan helt enkelt att själva situationen var lite komisk. Hade man kastat något som varit en potentiell fara och/eller som rentav skadat Åkesson, hade det givetvis inte varit det minsta roligt utan det komiska låg i att det var något så pass skyldigt som en tårta. Och det går faktiskt att tycka att något är komiskt, även om man i grunden tycker att det är fel. För självklart sympatiserar jag inte med att fysiskt attackera folk för deras åsikter utan tror mer på diskussion och information, något som också framgick i en kommentar jag skrev i anslutning till statusuppdateringen.
Men snabbt började jag få arga kommentarer om att jag skulle vara odemokratisk och inte stå för allas rätt till yttrandefrihet. Många av dem som kommenterade ägnade sig bildligt talat åt ungefär samma typ av tårtkastning mot mig som de i samma andetag fördömde att Åkesson blivit utsatt för. Kontentan av diskussion blev på något sätt att Åkesson hindrats i sin yttrandefrihet, medan jag inte riktigt hade friheten att tycka att det var lite komiskt och ge uttryck för den åsikten.
 
Grejen är just att jag själv inte alls är emot yttrandefrihet eller har några som helst intentioner att hindra någons rätt att hävda in åsikt. Men man ska inte blanda ihop äpplen och päron.
SD är demokratiskt invalda i Riksdagen och ingen har mig veterligen försökt ta deras mandat ifrån dem. Alltså har de fått sina demokratiska rättigheter, för det finns ingenting som säger att vare sig regeringen eller de andra riksdagspartierna har någon som helst skyldighet att samarbeta med SD.
Jag - och många med mig - kan se det komiska i en situation även om jag tycker att någon i grunden handlat fel. Även om det i grunden var fel att slänga en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, så blev kontentan av tårtningen trots allt lite komisk. Något som jag åsikts- och yttrandefrihetens namn i min tur torde få anse och också ge uttryck för.
Och att jag inte accepterar att man sprider till exempel rasistiska åsikter via mitt personliga facebookkonto är inte att hindra någons yttrandfrihet och går inte att jämföra med en diktaturs brutala metoder. Alla har rätt till sin åsikt, även om jag inte vill ha åsikterna i print på min Facebooksida. Vill man ge uttryck för sina åsikter ges det massor med möjligheter till detta, även om man hindras från att göra det just på min sida.
Men som debatten har blivit, så går det inte på något sätt att kritisera en rastists åsikter utan att man får höra att man är odemokratisk och motarbetar personens yttrandefrihet. För många är det uppenbarligen synonymt att vara antirasist och odemokratisk. Dock finns det en markant skillnad mellan mig som antirasist och en rasist, som inte alla tänker på. Jag må ogilla rasistiska åsikter, men dömer inte en männska utifrån ursprung, hudfärg, religion eller sexuell läggning - något som en rasist trots gör. En rasist dömer en människa utifrån saker som hon oftas inte ens kan rå över och förespråkar att människor ska behandlas olika utifrån till exmpel ursprung eller religion - något som i sin tur är emot de mänskliga rättigheterna, där bland annat yttrandefrihet ingår. Så yttrandefrihet är uppenbarligen bra så länge de gynnar ens egna intressen.
Vi har rätt att yttra oss, men det är en helt annan sak att sprida hat och att kränka andra människor. Sådant vill jag själv inte medverka till och plockar därmed bort personer från till exempel Facebook just på grund av deras åsikter. Precis som utanför cyberspace, väljer jag vilka jag vill umgås med på Facebook vilket inte har ett smack med yttrandefrihetens vara eller icke vara att göra. Vill man ge uttryck för sina rasistiska åsikter får man göra det någon annanstans.
Punkt slut.
 

 
Bilderna lånade från Chuck Gallagher, A paper bird
 


Tillbaka till 30-talet

 

 
Bilden lånad av Max Gustavsson
 


Snart färdigrehabiliterad

Det känns faktiskt lite surrealistiskt på något märkligt sätt, men nästa vecka har jag mina två sista tillfällen på rehabiliteringen. Det är något som för inte alls så länge sedan kändes som att det var en hel evighet bort, men nu börjar det trots allt närma sig. Visserligen kommer jag få ett eget program som jag ska träna efter även fortsättningsvis, så helt färdigrehabiliterad är jag inte. Men jag är helt enkelt för frisk för att valsa runt i vårdkarusellen på regelbunden basis.
Med tanke på hur jag mådde för bara några få månader sedan, känns det ju faktiskt helt fantastiskt att få veta att man är för frisk för vården. Det är ju just precis det jag strävat efter sedan jag blev som sjukast i somras. Även om jag kommer behöva fortsatta återbesök hos såväl läkare som sjukgymnast under lång tid framöver, så är det nästan en euforisk känsla att inte behöva vara där flera gånger i veckan. Något som ju varit fallet ända sedan i somras på ett eller annat sätt.
Är det en läxa jag lärt mig efter tumörer, operationer och rehabilitering så är det ju vikten av att ta hand om sig själv och sin hälsa. Så länge jag haft träning genom rehabiliteringen har jag tyckt att den biten har räck, men tanken har varit att på allvar försöka hålla igång kroppen mer även på egen hand hädan efter. Det är något jag alltid varit extremt dålig på, men nu har jag insett att det trots allt är rätt bra för kroppen att röra på sig ibland. Jag har redan börjat titta över mina mat- och alkoholvanor, så nu är det ju liksom bara träningen som saknas. Det blir dessutom mycket enklare när man har ett program att gå efter och därmed vet vad och hur man ska göra. En av effekterna av att aldrig träna är förstås att jag helt enkelt inte kan med maskinerna i ett gym eller har koll på hur man smartast lägger upp sin träning för att få bästa effekt och inte skada sig. Är man inte intresserad, gör man sig ju heller inte besväret att ta reda på hur man gör - så är den onda spiralen igång med full fart.
Till min stor glädje har i alla fall de nya matvanorna börjat ge bra resultat och i skrivande stund har jag gått ner hela fem kilo på ungefär lika många veckor. Snart är första delmålet nått, nämligen att för första gången på åratal passera under 100-sträcket på vågen. Det fattas bara några få hekto så kan jag återigen skriva min vikt med bara två siffror istället för tre.
 

 
Bilden lånad från Stop frying your brain
 


Ibland måste man kvadda levern

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-02-20
 


Att prata om Gud

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappesupplaga 2015-02-18
 


Nykterist javisst

Efter operationen i september hade jag strikta direktiv om att hålla mig helt nykter, jag åt starka värktabletter och fick inte ens ta en lättöl. Under sjukhusvistesen var det av naturliga skäl inget större problem, jag var ständigt påpassad av personalen och hade inga möjligheter att ens få tag i något alkoholhaltigt. Sedan jag väl slutade med värktabletterna har jag tagit lite vin eller någon whisky ibland, men har inte direkt tyckt att det varit särskilt gott längre. Men framförallt har jag inte längre tyckt om känslan av att vara alkoholpåverkad, istället har jag tyckt att varit i det närmaste obehagligt. Ändå har jag försökt att ta lite vin då och då för att försöka vänja mig igen, dock utan några större framgångar.
Så nu har jag bestämt mig, eftersom jag inte ser anledningen till att stoppa något i munnen som jag inte tycker om och inte gillar effekten av. Det blir helt enkelt ingen mer alkohol för min del, inte i någon som helst utsträckning. Det sjuka är att det inte varit ett helt lätt beslut, trots anledningen till att jag tagit det. Svårigheten ligger i alla kommentarer jag vet väntar när man avböjer alkohol i olika sociala sammanhang. I den svenska kulturen är det nämligen inte socialt accepterat att vara nykter på till exempel en fest om man inte kör eller är gravid. Men gravid kommer jag ju aldrig att bli och för tillfället avstår jag även från bilkörning eftersom jag ännu inte riktigt litar på min finmotorik och mina reflexer efter operationen i höstas. Så då kvarstår den tredje frågan som brukar komma upp om man är nykter på en fest: om man är nykter alkoholist.
Jag har förr om åren haft perioder då jag helt avstått från alkohol, av ungefär samma anledningar som nu. Och jag blev riktigt paff över hur ogenerat folk kunde fråga rent ut om jag var nykter alkoholist. Även om jag skulle råka vara det så är det ju trots allt inte något som en person jag knappt känner har med att göra.
Personligen avskyr jag när man måste försvara sig för beslut man tagit eller ett ställningstagande man gjort. Är ett beslut som bara rör min egen tillvaro och vanor, är det väl inget som folk egentligen borde ifrågasätta alls. Men så har det ändå blivit flera gånger för mig när jag tagit beslut som kanske "sticker ut" lite. Mitt val att inte skaffa barn har varit ett sådant val till exempel, där folk tycks ha sig rätt att ifrågsätta och försöka få mig att ändra uppfattning.
Och det är många som blir mer provocerade av en person som är helt nykter på en fest än en person som blir fullast av alla. Den som blir riktigt full kan man retas lite med dagen efter, medan den som är nykter är provocerande. Märkligt, eller hur? Nu biter jag dock  i det sura äpplet vad gäller kommentarer om att man avstår alkohol, folk får tycka vad de vill. Vill folk tro att jag är nykter alkoholist får de väl helt enkelt tro det. Och vill folk kommentera mitt val eller tycka att jag är en tråkmåns så får är det upp till var och en.
Jag gör inget ställningstagande för eller mot att dricka alkohol, det är upp till var och en. Det enda ställningstagandet jag gör är att jag själv väljer bort alkoholen, sen får andra göra sitt val.
 

 
Bilden lånad av Ida Warg
 


Yttrandefrihet the SD way

 

 
Bilden lånad av Max Gustafsson
 


Stoppa det organiserade tiggeriet!

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-02-12
 


Apropå våldsmonopolet

 

 
DN 1 2 3 4 5 6 7
 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-02-12
 


Dekadens i morgon-TV

Det går ju inte längre att titta på morgon-TV alls! Dekadensens är ju total och det ska man inte sponsra med sina surt förvärvade pengar via TV-licensen. *L*
 
 

 
Insändare i Dagens Nyheters pappersupplaga 2015-02-10
 


På bättringsvägen

Sista veckorna känns det som att det varit lite annat som prioriterats framför att blogga. Egentligen har jag inte haft det särskilt stressigt på något sätt, utan det har bara blivit så. Sen har inte riktigt inspirationen funnits heller, om sanningen ska fram. Det har inte hänt så mycket utöver att jag börjat jobba egentligen. Men förhoppningsvis blir det lite ändring framöver.
Att vara tillbaka på jobbet har minst sagt gått över förväntan. Även om jag varit trött på kvällarna, så har det inte på långa varit så illa som jag var rädd för när jag började jobba igen förra veckan. Jag har sett framför mig att jag skulle behöva arbetsträna i månader framöver och kanske först framåt sommaren/hösten vara tillbaka på heltid. Men som det känns just nu, är det nog inte många veckor kvar innan jag är tillbaka på heltid igen. Delvis kan jag säkert tacka mig själv för att jag sett till att hålla igång en hel del sista veckorna av sjukskrivningen - och då inte bara genom rehabiliteringen. Jag har helt enkelt sett till att ha en del att göra och tider att passa och på så vis vant mig lite vid att ha saker att göra på dagarna.
Sakta har jag också börjat inse att jag måste ha känt av tumören långt mycket längre tillbaka än jag faktiskt anat. Det tog ju väldigt lång tid innan vare sig jag eller läkarna insåg att jag faktiskt var sjuk. Framförallt känner jag att jag nu tycker har en långt mycket bättre kondition och fysisk ork än jag hade innan operationen. Jag minns att jag innan jag faktiskt blev sjuk "på riktigt" började märka av att kondition var markant mycket sämre, men reflekterade inte mycket mer över det än att jag tänkte att jag ju alltid varit otränad. Jag tänkte att åldern kanske trots allt börjat ta ut sin rätt med tanke på att jag inte har många år kvar till 40. Men ju längre jag nu kommit i min rehabilitering, har jag börjat orka allt mer. Träningen jag nu börjat med på Dalens sjukhus är förhållandevis rätt tuff och även om jag är rätt slut när jag går därifrån, så är jag långt mycket piggare än vad jag skulle ha varit för något år sedan efter ett motsvarande träningspass. Något som jag verkligen inte trodde om någon hade frågat mig för 2-3 månader sedan...
 

 
Bilden lånad från Sannas värld
 


Doin' the omoralisk schlagerfestival

Så är spektaklet igång igen, nämligen årets melodifestival. Jag hyser någon märklig hatkärlek till det här programmet numera. Förr tillbaka var det något speciellt när man sände den svenska uttagningen, men numera hinner man tröttna på schlager innan man är framme vid finalen. Det ska röstas åt höger och vänster och i sex veckor skrivas i kvällspressen om röstfiaskon, schlagerchocker och att fel låt vunnit.
Samtidigt kan jag inte riktigt låta bli att titta. Även om det inte är maniskt på något sätt, jag låter inte bli att planera in annat på lördagskvällarna för att kunna titta på Melodifestivalen. Men är jag hemma och inte har något annat för mig, har jag svårt att låta bli att titta.
Sen är det ju ett program som i princip alla har en åsikt om, oavsett om man tittar eller ej. Jag vet att ingen tvingar mig att titta, att det är aktivt val jag gör. Och jag väljer till stor del att titta för att under 1,5 timme få förfasa mig lite och för att dagen veta vilka fiaskon det är som diskuteras i media och på internet. Givetvis har jag sedan en själv en åsikt kring vilka låtar som går vidare eller ej. Gårdagen deltävling var faktiskt ett praktexempel. Av sju låtar, fanns det faktiskt bara två som var rätt bra, nämligen Molly Pettersson Hammars och duon Richard Söderberg Elize Ryds låtar. Att Erik Saade skulle gå vidare - åtminstone till andra chansen - var väl inte särskilt förvånande, även om låten var usel. Det var bara showen kring hans nummer som var bra, men utan det hade man inte lagt märke till honom alls. Jessica Anderssons låt var rent usel, jag kan inte förstå att någon röstade på henne överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men ändå gick hon vidare till finalen. Molly Pettersson Hammar å sin sida hade kvällens klart bästa sångröst och dessutom en bra låt, så för mig är det en gåta att hon faktiskt hamnade näst sist i slutändan.
Vem släpade för övrigt in de tre "dockorna" som utgjorde trion Dolly Style? Jag undrar om de alls kommer kunna stå för sitt pinsamma uppträdande om 10 år? Då kommer de (förhoppningsvis) bara tycka att det är pinsamt att bli påminda om sitt framträdande i Melodifestivalen 2015. Men liksom de sämsta låtarna brukar göra, så gick de givetvis vidare - även om det var till andra chansen.
 
Så där ja. Nu har gnällt färdigt för den här gången. Om en vecka kommer förmodligen ett liknande inlägg när jag har sett deltävling nummer två.
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 SR 1
 
Bilden lånad från Wikipedia
 


Sofia Jannok: Irene

Ett stjärnskott som åtminstone jag själv lyckats missa, trots att hon givit ut tre skivor... Häftigt med någon som sjunger på samiska dock. :)
 
 


Percy Nilsson

Att få tyna bort i tystnad...
 
 


Haveriet i cancervården

Från att ha varit väldigt nöjd med den vård jag fått sedan jag blev sjuk, har jag sakta börjat svänga i mitt ställningstagande kring hur jag bemöts när jag söker vård. Det har nämligen fungerat hur bra som helst så länge jag rent fysiskt var på plats inom vårdkarusellen och varit på plats på sjukhus eller rehabilitering. Men sedan jag blev utskriven helt, har det varit något helt annat.
I november var jag återbesök hos läkaren som uppföljning efter operationen. Jag informerades om att jag skulle kallas till magnetröntgen i januari, därefter skulle få kallelse till läkaren igen när man kollat röntgenbilderna. Utifrån vad röntgen visade, skulle man då ta beslut om vidare behandling eller om jag skulle kunna börja jobba igen.
Kallelsen om röntgen kom och den 12 januari var det dags för röntgen. Dagarna går, jag börjar närma mig slutet på min sjukskrivning och det börjar bli brådis för mig att få ett beslut kring om sjukskrivningen ska förlängas eller ej. Till sist ringer jag själv till KS för att trycka på om huruvida röntgensvaren kommit och hur min fortsatta vård kommer att se ut. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort att komma fram på de utsatta telefontiderna. Jag fick ringa flera gånger under ett par dagar i rad innan jag till sist lyckades få kontakt med en sköterska på KS (hela historien finns här). Svaret från röntgen hade mycket riktigt kommit, men jag fick uppfattningen att man inte haft några större planer på att kontakta mig angående vad man sett på bilderna eller för att diskutera min sjukskrivning. Jag skulle alltså efter fem månaders sjukskrivnin, en tuff och komplicerad operatioen och flera månaders rehabilitering plötsligt återgå till arbete på heltid. Dessutom skulle jag få gå helt ovetande om vad rölntgen eventuellt visat och om det fanns rester kvar av tumören eller ej. Något som känns helt horribelt, milt uttryckt.
Jag får i alla fall slutligen en telefontid hos ansvarig läkare och han skulle ringa mig 13:30 i fredags, vilket han också gjorde. Man har inte kunnat se några rester av tumören på röntgenbilderna och någon mer behandling är inte aktuell för tillfället. Jag och läkaren kommer överens om att jag ska börja jobba 75% denna vecka och han lovar att skicka mig ett läkarintyg på sjukskrivningen. Vilket dock inte sker, något intyg kommer inte.
I onsdags ringde jag återigen till KS, jag förklarar att jag måste ha pappret för att lämna till min arbetsgivare och skicka till Försäkringskassan för att få min sjukpenning. I min journal fanns enligt sköterskan (som för övrigt var otroligt gullig och tillmötesgående) dock inga noteringar om att något sjukintyg skrivits. Eftersom jag sovit väldigt dåligt till och från de senaste månaderna frågade jag även om det fanns möjlighet att få recept på insomningstabletter under en kortare period. Den trevliga och tillmötesgående sköterskan lovar att framföra mitt ärende till läkaren och det lät inte som att receptet skulle vara några problem.
Igår kom läkarintyget med posten. Men med fel datum; intyget gällde från andra februari medan det gamla intyget gick ut den sista januari. Något recept fick jag heller inte, men inte heller någon motivering om varför man inte ville skriva ut tabletterna. Så idag ringde jag igen till KS och får prata med den trevliga sköterskan, som lovade att ligga på läkaren om recept och ett läkarintyg med korrekta datum. Nu återstår väl att se om det blir rätt den här gången.
Men är det inte utan att jag börjar fundera på om jag inte lika gärna kan börja jobba heltid direkt istället. För de 25% av arbetstiden som jag är sjukskriven får jag ändå lägga på att jaga läkare och fixa papper, så det kanske är bättre att jobba heltid och veta att jag faktiskt är ledig när jag går hem från jobbet...
 

 
Bilden lånad från Görans tankar och bagateller
 


Avslappnat umgänge

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2015-02-04
 


Working-class hero

Det går inte att komma ifrån att jag är lite mosig i skallen efter fyra dagar på jobbet, även om jag inte gjort hela arbetspass. Sex timmar per dag känns trots allt som ganska lagom längd på arbetsdagen. Inte för att jag inte skulle orka göra nio timmar per dag utan att det känns rätt bekvämt trots allt.
Samtidigt gör sig ovanan att arbeta lite påmind trots allt. Trött brukar jag vara efter fyra dagar i rad på jobbet, men just känns det aningen värre. Det är inte värre än att jag känner att jag fixar det, det har trots allt gått hur bra som helst. Men tröttheten kommer krypande ovanligt tidigt på kvällarna och jag har sovit som en stock på nätterna.
När jag åkte till jobbet i måndags, förväntade jag mig att jag glömt väldigt mycket och skulle vara tvungen att fråga om massor med saker. Men riktigt så illa har det inte varit. De flesta arbetssysslor sitter uppenbarligen i ryggmärgen och det har inte varit några större problem att börja jobba igen. Några småsaker har jag behövt fråga om, men de allra flesta kunskaper har funnits någonstans i bakhuvudet.
Det enda som tycks komma att ställa till det är nog att få tiden att räcka till till att också hinna med rehabiliteringen. Två gånger i veckan ska jag infinna mig på Dalens sjukhus för sjukgymnastik, vilket ställer till det lite tidsmässigt. Tur är väl att jag kan lägga mitt eget schema och därmed kan anpassa arbetstiderna i ganska lång utsträckning för att hinna med träningen. Även om jag har rätt att gå ifrån jobbet på betald arbetstid för just sådant här, så vill jag inte utnyttja den förmånen alltför lättvindigt. Men det känns trots allt som ett ganska litet problem i sammanhanget och något som inte kommer vara särskilt svårt att lösa.
 

 
Bilden lånad från Working illustration
 


Stirb nicht vor mir

Rammstein är väl en grupp som får alldeles för lite uppmärksamhet om man frågar mig. Ett gäng musikaliska genier är vad det är... :-)
 
 


Tillbaks till framtiden

Så har jag avverkat två arbetsdagar efter min fem månader långa sjukskrivning. Det tycks inte spela någon roll hur länge man varit borta från jobbet, efter bara ett par dagar på jobbet känns det som att man aldrig varit därifrån. Just den känslan fick jag idag, allt var sig likt och det är inte särskilt mycket jag har glömt. Det är några förändringar som inte är sig likt sedan augusti, men det känns inte som några större problem att lära sig.
Jag har våndats en del för att orken ska tryta rätt snabbt efter att jag börjat jobba. Även om jag nu bara gjort två arbetspass på sex timmar vardera, känns det inte alls så jobbigt som jag hade väntat mig. Igår var jag rätt slut när jag kom hem och gick och la mig redan vid halv tio. Men trots att det varit mycket mer intensivt idag (även om det inte varit stressigt), så har det funkat hur bra som helst. På försök ska jag jobba 75% och se hur det funkar och som det känns just nu, kommer det inte vara några större problem. Återstår väl att se om det känns likadant om några dagar...
Just nu känns det otroligt länge sedan när man tänker tillbaka på perioden när jag gick hemma och väntade på operation. Vissa saker minns jag som om det vore igår, som känslan när jag åkte till sjukhuset för att bli inlagd, morgonen den 22 september. Det kändes som ett konstigt omen när hela september bjudit på värme och sol, men just den dagen öppnade sig himlen totalt och regnet formligen vräkte ner. Jag minns att det var kallt ute och att taxin bitvis hade svårt att ta sig fram på grund av regnet på väg mot sjukhuset.
Och den förvirrade känslan när jag vaknade ur narkosen kommer jag nog aldrig att glömma. Jag vaknade först under natten efter operationen och hade ingen aning om var jag var eller vad som hänt de gångna timmarna. Först frampå eftermiddagen, dagen efter operationen, började hjärnan fungera ungefär som den förväntas göra och jag började få koll på läget igen.
Men i övrigt känns sig tillvaron rätt lik igen. Några erfarenheter rikare är jag tillbaka i vardagen, som alltmer börjar fungera ungefär som den ska. Snart börjar jag gå vanlig skiftgång igen, så fort kroppen tillåter. Faktiskt längtar jag tillbaka till de arbetstiderna, som jag på alla sätt föredrar framför att ha kontorstider...
 

 
Bilden lånad från Saker jag ogillar
 


Kristdemokraterna ♥ Sverigedemokraterna = sant!

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2015-02-02
 


Första dagen i resten av ditt liv

Idag har jsg haft första dagen utan värktabletter sedan slutet på september. Sedan beskedet igår om att tumören är borta och att jag för tillfället inte kommer genomgå fler behandlingar, bestämde jag mig för att sluta med tabletterna. Jag har länge varit av uppfattningen att jag inte behöver värktabletterna och de gånger jag missat att ta dem har jag inte känt att jag fått ont någonstans.
Det var ett mindre apotek man fyllde min dosett med första veckorna efter operationen och det gick så långt att jag till sist ifrågasatte om jag verkligen behövde alla tabletter. Inget fel i att ta värktabletter, de kan ofta vara som en skänk från ovan. Men det har känts som att man skrivit ut en massa starka värktabletter utan att egentligen reflektera över om jag faktiskt behöver dem. Det hade ju varit rena guldgruvan för en missbrukare till exempel... Och jag ser ingen anledning att ta mediciner man inte behöver, det är bara dumt.
Men efter ett dygn utan värktabletter har jag fortfarande inte ont någonstans, så det är bara att hoppas på att det fortsätter så. Det känns väldigt skönt att inte behöva hålla reda på en massa tidpunkter under dagen då jag ska ta mediciner. Trots allt blir man rätt låst av dessa medicintider, man kan inte vara borta hemifrån hur som helst eller göra saker på impuls. Allt måste planeras så att man kan ta sina mediciner på rätt tidpunkt. Men nu slipper jag det! Förhoppningsvis i alla fall, jag kan tänka mig att de verksamma ämnena inte går ur kroppen på några timmar så det kan ju hända att jag får återuppta medicineringen igen. Men i så fall vet jag ju att jag inte kan sluta med tabletterna än.
Nu ägnar jag helgen åt att ladda inför att börja jobba till veckan igen. Jag har inte jobbat sedan början på augusti, så det känns verkligen ovant. Man vaggas rätt snabbt in i en lunk som sjukskriven, det gå ju trots allt inte att komma ifrån att det är rätt bekvämt att vara hemma hela dagarna. Jag har inte haft så värst många tider att passa på dagarna och har kunnat sova så länge jag velat de allra flesta morgnar. Nu blir det plötsligt helt annorlunda framöver. Men det ska faktiskt bli skönt att återgå till vardagen igen, tro't eller ej. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. :-)
 

 
Bilden lånad från Onlinedoktorn
 


Lycka ©

Så ringde läkaren till sist idag, han ringde på minuten enligt avtalad tid. Jag kan inte säga att jag egentligen varit nämnvärt orolig för svaret på magnetröntgen, men visst har man inte kunnat låta bli att fundera lite på det. Samtalet tog bara ett par minuter, men var faktiskt ett av de bästa jag haft.
Röntgenbilderna från magnetröntgen såg strålande ut enligt läkaren, man kunde inte se några som helst rester efter tumören. Jag kommer inte behöva någon strålbehandling inom överskådlig framtid och kommer börja jobba till veckan.
Om ett halvår är det dags för ny magnetröntgen och man tar då ett nytt beslut om eventuell strålbehandling. Det kommer bli återbesök under flera år framöver vad jag förstått, för att säkerställa att det inte finns några tumörceller kvar om får för sig att växa.
Det går trots allt inte att komma ifrån att det är en härlig känsla att den här resan börjar närma sig sitt slut. För ett halvår sedan var jag jättedålig, jag var jättetrött och kunde knappt gå. Direkt efter operationen var jag nästan förlamad från nacken och ner. Det övergick till att jag satt i rullstol, sedan gick jag med gåbord och därefter käpp. Nu går jag utan hjälpmedel, klarar av allt själv och har orken att börja jobba deltid till veckan. Det är minst sagt en hissnande men underbar känsla. Även om jag inte är helt friskförklarad än, så är jag uppenbarligen en bra bit på väg.
Jag har nog aldrig tvivlat på att jag kommer bli frisk igen, inget annat har funnits på världskartan. Många saker går att övervinna med en stark vilja, även om viljan ibland måste ha hjälp av operationer, rehabilitering och medicinering. Men ibland spelar det ingen roll hur skickliga läkarna är om man som patient inte har lite jävlar anamma. Och just den egenskapen har satts på rätt hårda prov sista månaderna för min del. Men med viss hjälp från sjukvård och rehabilitering - eller rätt mycket hjälp för att vara ärlig - har det trots allt gått vägen. Mig knäcker man inte med någon liten tumör, det ska till mer än så. ;-)
 

 
Bilden lånad från Virtual Jerusalem
 


Avlyssning

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersbilaga 2015-01-29
 


Fisken är slut

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2015-01-29
 


Same shit, different name

Igår högtidlighölls minnet av 70-årsdagen av befrielsen Auschwitz över hela världen. Det är milt uttryckt obegripligt och svårt att greppa den ondska som utspelade sig i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Det är en fruktansvärd händelse och ett av de värsta övergreppen i mänsklighetens historia.
Men det gör upprörd, ledsen och minst sagt förbannad att det finns människor som inte tycks lära sig av historien. Över hela Europa blåser extremhögerns vindar och partier från extremhögern vinner mandat i parlament och kommunhus över hela kontinenten. Och många av dessa partier får Sverigedemokraterna att framstå som fromma lamm. Men gemensamt har de fortfarande att man vill sätta grupper av människor emot varandra, att påstå att du är mindre värd ifall du har en annan hudfärg, en annan religion eller sexuell läggning än vad som faller inom ramen för vårt vita, heterosexuella, kristna samhälle.
Likt nazisterna vill man skilja ut grupper, särbehandla människor och införa lagar som diskriminerar våra medmänniskor utifrån hudfärg, religion eller sexuell läggning.
Inför gårdagens högtidlighållande av befrielsen av Auschwitz har Svenska motståndsrörelsen "spärrat av" flera nyhetsredaktioner runtom i Sverige. Intill avspärrningarna har man satt upp lappar som den ni er på bilden här nedanför. Texten lyder: OBS! Denna lokal har spärrats av i förebyggande syfte. Svenska folket vill inte veta av något gnäll om döda judar idag. Istället för att skriva om förlegad efterkrigspropaganda kan ni skriva om verkliga tragedier som massinvandringskolonisationen av Sverige eller folkmordet av boerna i Sydafrika. Med ovänliga hälsningar /Motståndsrörelsen.
Man tycker alltså att invandringen är en större tragedi än judeutrotningen under nazisternas tid vid makten, vilket säger ganska mycket om de här personernas människosyn. Att några av redaktionerna valt att polisanmäla tilltaget kallar SMR på sin hemsida för Stasi-metoder.
Jag är helt för yttrande- och åsiktsfrihet och respekterar andra människors åsikter, även om man inte tycker som jag. Men kommer man till åsikter rasism och nazism, är det åsikter som inte respekterar andra människor - och då förtjänar man heller inte min respekt tillbaka. Även om jag inte tillhör någon av de grupper som nassarna har något emot. Man får gärna ha åsikter om medias rapportering, som till exempel SMR visade att de hade med sitt lilla tilltag med avspärrningarna vid nyhetsredaktionerna. Men när man börjar förringa ett av de största brotten mot mänskligheten som förekommit och gör en så idiotisk jämförelse som med invandringen tassar man omkring på mycket hal is. Det säger visserligen mer om dessa individers intelligens än något annat, men det gör mig ändå väldigt orolig. Tilltaget är en - om än rätt liten - del av extremhögerns framfart. Jag är för första gången i livet riktigt orolig för vart samhället är på väg. Det börjar bli ett samhälle som jag inte vill lämna över till kommande generationer. Ett samhälle fyllt av hat, fyllt av våld och rasism där människor tycker det är helt okej att särbehandla människor enkom på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning. Och där mordet på miljontals människor på 40-talet anses vara en petitess.
 
 

 
A 1 AB 1 2 3 4 5 6 DD 1 DN 1 2 3 4 DT 1 E 1 GD 1 J 1 LTZ 1 MV 1
N24 1 2 NK 1 P 1 S 1 SR 1 2 ST 1 SvD 1 SVT 1 2 3 4 VK 1 ÖP 1
 
Bilderna lånade från World Jewish congress, Dala-Demokratren
 


Sverige vs Syrien

Tyvärr tror jag att många av oss börjar bli avtrubbade av nyhetsrapporteringen från Syrien och Ukraina, av IS:s och Boko harams urskiljningslösa grymheter. Medan de flesta av oss i Sverige har det bättre än vi förmodligen förstår och vårt största bekymmer är villken chipssort vi ska välja till fredagsmyset, finns det miljontals människor som varje dag får slåss för att överleva dagen...
Ibland är det bra att om hur bra vi trots allt har det i trygga Sverige. Att vi kanske inte har så värst mycket att klaga på trots allt.
 
 


Men orka...

Man får ändå inse att saker och ting går framåt, att kroppen sakta börjar hämta sig. De största symtomen jag märkt av sista veckorna har varit nedsatt känsel och finmotorik i vänster hand och arm, nedsatt balans och nedsatt ork. Jag har vissa sämre dagar och vissa bättre dagar, men på de stora hela går det ändå åt rätt håll. Den nedsatta finmotoriken i handen känner jag mest av när jag sitter vid datorn eller annat pillergöra. De blir fel och jag får göra om saker om och om igen. Knäppa byxor och knyta skor tar mycket längre tid än vad det gjorde innan operationen. Och jag har en gång för alla lärt mig vikten av korrekturläsning när jag skriver något på datorn. Fingrarna gör inte riktigt som jag vill och jag måste ofta gå tillbaka i texterna för att kolla att allt blivit rätt. Sen är jag medveten om att det fortfarande finns fel som jag av någon anledning inte upptäckt. Men ni skulle bara veta hur texterna kan se ut innan jag korrekturläst dem.
Fysiskt har jag fortfarande svårt att hålla igång några längre stunder. Går jag på stan måste jag göra paus med jämna mellanrum och sätta mig en stund för att vila. Detsamma gäller att stå länge vid spisen och laga mat, städa, går promender och så vidare. För att inte tala om när ja snubblar eller halkar och håller på att tappa balansen. Det är milt uttryckt ett konststycke i sig att återfå balansen, även om det går bättre nu än för bara några veckor sedan.
Visst kan jag ibland känna en frustration över att kroppen inte lyder, att den inte orkar så mycket som jag vill att den ska göra. Men alltmer kan jag se det positiva i situationen, att det på det stora hela ändå går framåt. Idag har varit en bra dag och jag har tagit tag i första storstädningen sedan operationen. De tog tid och jag var tvungen att bryta med jämna mellanrum för att vila. När golven torkat var jag helt enkelt tvungen att ta en dusch, svetten bara rann. Men att dammtorka, dammsuga och skura skulle för någon månad sedan ha varit en omöjlighet att göra på en och samma dag. Även om jag vilade emellan. Tilläggas ska väl att jag nu är helt utpumpad, det kommer inte bli så värst mycket mer gjort idag. Jag känner en betänklig ömhet i axlar och rygg och kommer nog göra bäst i att vila resten av dagen. Nu sitter jag mest och njuter av doften av såpa från de nyskurade och golvet och känner mig trots allt rätt nöjd med mitt dagsverke. För jag har inte bara städat, utan även gjort något som för inte så värst länge sedan hade varit nästintill omöjligt.
 

 
Bilden lånad från Photobucket
 


Casting till rollen som ICA-stig

Några fler än jag som sökt rollen? Själv kom jag inte ens till castingen... :-(
 
 


Stor i orden, liten på jorden...

Jag tror aldrig jag hört någon säga att hen älskar att gå till tandläkaren, de flesta verkar göra det med vånda i någon utsträckning. Själv har jag slarvat under många år med tandläkarbesöken. Egentligen inte så mycket för att jag våndas för att gå dit, utan mer för det ekonomiska. Trots allt brukar ett tandläkarbesök sluta runt tusenlappen om man inte behöver göra några större ingrepp.
För ett antal år sedan fick jag en kallelse till tandläkaren, där tiden inte passade. Jag avbokar den och blir ombedd att återkomma när jag vet en tid som passar. Sedan har jag skjutit upp det i åratal och uppskattade att det är 8-10 år sedan jag senast undersökte tänderna. Sista åren har det mer och mer och övergått till att jag våndats för ett eventuellt besök eftersom jag befarat att det varit mycket att åtgärda efter så lång tid.
Men för några dagar sedan bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Ju längre jag väntar, ju större är ju risken att jag måste göra stora ingrepp i munnen. Och i förmiddags var det dags. Till min fasa visade det sig att jag senast var till tandläkaren 2003, med andra ord för 12 år sedan. Det kändes lite som att jag helt tappat tidsuppfattningen.
Roligare kan man ju ha än där i tandläkarstolen. Man lirkade bort tandsten och skrapade i tänderna. Jag avskyr verkligen den där lilla "piggen" man använder när man hårdhänt skrapar på tänderna. Jag kan inte låta bli att bara vänta på att tandläkaren slinter på handen. Men till min stora glädje gjorde hon inte det - och det allvarligaste felet jag hade på tänderna var lite tandsten, som det tog runt tio minuter att ta bort. Jag har ett begynnande hål, men tandläkaren gjorde bedömningen att det nog kommer växa igen bara jag sköter tänderna framöver. Hon verkade dessutom rätt imponerad över att jag inte hade fler fel på tänderna efter så många år utan att ha varit till tandläkaren. Och det är jag med, måste jag säga. Jag har nog min föräldrar att tacka för att jag har bra tänder. När jag var liten, var de stenhårda på att jag skulle borsta tänderna två gånger per dag. Jag minns hur jag nästan hatade dem för det, men nu får man väl vara tacksam istället. :-)
Jag borstar fortfarande tänderna grundligt två gånger per dag. Dessutom äter jag väldigt lite sötsaker, det är ytterst sällan jag köper godis eller fikabröd, vilket förstås också är bra för tänderna.
Nu övergår jag till att börja gå regelbundet till tandläkaren och bad bestämt om att jag vill bli kallad varje år. Desutom tecknade jag ett "abonnemang" på tandvård. För 149 kronor per månad, kommer jag närmsta åren få regelbundna undersökningar och dessutom ingår en hel del åtgärder som eventuellt kan behövas. Det ingår ett visst antal lagningar av hål liksom ifall man måste göra något åt mina visdomständer. Bland annat. Inget mer slarvande med tänderna, alltså... :-)
 

 
Bilden lånad från Svenska Magasinet