Trailer: Siri the movie

De smarta telefonerna är här för att ta över världen!
 
 


Fyra myter om tiggare

Ett relativ nytt fenomen i Stockholm är alla tiggare man ser överallt. När jag flyttade till Kalmar för att plugga år 2006, fanns det inte nämnvärt många tiggare på stans gator. Men under de fem år jag var borta från Stockholm tycks antalet tiggare formligen ha exploderat. Och antalet tycks inte ha minskat sedan jag kom tillbaka hit 2011, snarare tvärtom.
Och jag har allt svårare att veta hur jag ska förhålla mig till alla tiggare man ständigt ser. Vissa gånger när man åker tunnelbana mot stan, kan man hinna räkna till 5-6 tiggare som passerar genom vagnarna i hopp om att få en slant. Ytterligare fler ser man sedan på gatorna när man går genom stan.
Det är ytterst sällan jag ger tiggare några pengar. I princip är et bara när någon till exempel spelar musik i tunnelbanan som jag kan skänka några kronor. Och det är mycket för att jag tycker att musiken kan vara ett trevligt inslag i kollektivtrafiken.
Men som många andra kan jag känna mig väldigt besvärad av alla tiggare man ser överallt. Framförallt av de tiggare som är riktigt påträngande och envisa när det gäller att få pengar. Jag försöker verkligen att åtminstone säga nej på ett snyggt sätt till dem som tigger; trots allt är det en människa det rör sig om, en människa som försöker få ihop till brödfödan och inte gjort mig något ont. Så det brukar vara min ledstjärna när jag möter tiggare, att försöka säga nej på ett hövligt sätt. Och jag kan bli minst sagt provocerad av dem som är riktigt otrevliga mot dessa stackars människor.
Men det som besvärar och provocerar mig mest är naturligtvis att det alls ska behöva förekomma att människor tvingas till tiggeri för att överleva. många av Stockholms tiggare tycks komma från Rumänien och andra fattiga EU-länder och det är en skam att ett EU-land inte tar bättre hand om sina invånare. När nu vissa länder inom EU inte sköter den biten, borde ju EU vara ett perfekt organ att sätt press på medlemsländerna att man tar han om sina invånare på ett bra sätt. Man ska inte tvingas resa till andra länder för att tigga för att det inte finns ett tillräckligt bra socialt skyddsnät i hemlandet.
Det ger mig allergiska reaktioner när man hör diskussioner om lagstiftning om tiggeri och hur myndigheterna river tiggarnas läger. River man tiggarnas läger, flyttar man bara problemet någon annanstans. För det är ju inte så att tiggarna reser hem när deras läger rivs, lägret återuppstår bara någon annanstans. Och ska vi verkligen lägga Polisens redan begränsade resurser på att beivra tiggeri på städernas gator? Ordningsmakten torde ju ha aningen viktigare saker att göra än att beivra tiggeri. Istället tvingas tiggarna förmodligen in i kriminalitet för att försörja sig och därmed får förstås Polisen ännu mer att göra.
Den bästa lösningen borde ju trots allt vara inryckningar på tiggarnas hemländer att de faktiskt tar hand om sina invånare på ett sådant sätt att de faktiskt inte behöver tigga. Men så långt verkar man tyvärr inte tänka hos SD och andra läger på högerkanten, där man skriker som högst efter en lagstiftning mot tiggeri...
 

 
Myt 1: Tiggare styrs av kriminella ligor
Det här är ett vanligt påstående, men  det finns inga belägg för att det här stämmer, säger Michael Anefur som är regeringens nationella hemlöshetssamordnare till SvD.
 
Myt 2: Tiggare kör dyra bilar och bor i lyxhus i hemlandet
Även om det händer att tiggare kör bilar av dyrare märken, brukar det röra sig om en kanske 20-25 år gammal BMW eller Mercedes, som alltså inte är så dyra längre. Varken tecken på lyxliv i form av fina bilar eller dyr mat i Sverige eller att romer som kommer hit bor i lyxhus hemma i Rumänien finns det några belägg för.

Myt 3: Tiggare är ute efter svensk välfärd
En annan vanlig uppfattning är att EU-medborgare som reser till Sverige för att tigga gör det för att få del av det svenska välfärdssystemet. Dock har man bara rätt att komma till Sverige för att försöka försörja sig, men man får därmed inte tillgång till det svenska välfärdssystemet, som försörjningsstöd eller liknande.
Om man är i akut nöd har man rätt till tak över huvudet en natt och ett mål mat och eventuellt också biljett hem. Sen har man rätt till akut sjukvård, men inget mer. Social turism existerar alltså inte.
 
Myt 4: Tiggare tjänar stora pengar
Ytterligare en uppfattning är att tiggare till exempel skulle dra in mycket pengar och ha lägenhet, mobiltelefoner och så vidare.
Visserligen är det svårt att veta exakt hur mycket som en tiggare normalt drar in, eftersom de inte redovisar sina inkomster någonstans. Men enligt olika uppskattningar av frivilligorganisationer kan det ge runt 1.000-2.000 kronor i månaden.
 
Källa: SvD

 
Bilden lånad från Telugu one
 


Sjövett 1964

Det är nog tur att en hel del förändrats de sista 50 åren...
 
 


Fler skattehöjningar, tack!!

För snart två månader sedan fick jag beskedet att jag hade en tumör som växte i ryggmärgskanalen i nacken. Den satt illa till och enda utvägen var en komplicerad operation. En operation som nu följs av flera veckors rehabilitering.
Jag har tillbringat tio dagar på Karolinska sjulhuset i samband med operationen och sedan tre veckor på en rehabilieringsenhet i Solna. Fortfarande återstår ungefär en månads rehabilitering på dagtid, som börjar nästa vecka.
Beskedet om tumören var naturligtvis tungt att få och jag tror inte att tanken på att jag faktiskt varit på väg att dö ännu sjunkit in ordentligt i skallen på mig. Det trauma som ett cancerbesked innebär kan man nog bara sätta sig in i om man varit där själv.
Men i princip från dag ett efter beskedet har jag mer än någonsin uppskattat hur lyckligt lottad man är som bor i Sverige. Hittills har min vård kostat min plånbok 1.420 kronor. Då är det inklusive operation, magnetröntgenundersökningar, 10 dagar på sjukhus samt flera taxiresor till olika vårdinrättningar... Bara operationen skulle förmodligen kostat hundratusentals kronor om jag fått betala den själv. Och eftersom jag periodvis haft svårt att gå och därmed inte orkat åka kollektivt har jag (precis som alla andra i samma sits) haft rätt till sjukresor med taxi mellan hemmet och den vårdinrättning jag ska till.
Till det har jag - förstås - haft rätt till ersättning från Försäkringskassan för inkomstbortfall under min sjukskrivningsperiod. En period som tyvärr kommer bli rätt lång.
 
När lönen kommer,  brukar det ibland kännas lite surt när man ser hur mycket pengar som försvinner i skatt varje månad. För mig rör det sig om ungeför 6.000-7.000 kronor i månaden och blir därmed en av de största utgifterna jag har - det är bara hyran som är högre.
Men när jag nu allvar sett vad man får för de höga skatter vi har i Sverige kan jag inte vara annat än evigt tacksam. I det virrvarr av känslor, vånda, skräck och ångest som följer ett cancerbesked har jag åtminston inte behövt bekymra om det praktiska och ekonomiska i situationen. Jag vet att jag får en vård som trots många nedskärningar fortfarande håller världsklass oavsett min betalningsförmåga och utan att behöva var försäkrad uppöver öronen. Och jag vet att jag fortfarande kommer ha en inkomst som åtminstone täcker mina nödvändigaste utgifter, så att jag slipper gå ifrån hus och hem på grund av den förbannade lilla knöl som fram till i slutet av september vuxit i min nacke.
Det ironiska är dock att många tycks förfasa sig mer över en liten skattehöjning än nedskärningarna i välfärden. I Stockholms kommun har man nu till exempel bestämt att höja skatten med 35 öre per intjänad hundralapp. För en person som tjänar 25.000 kronor i månaden innebär det en total höjning på 87,50 kronor i månaden. Enligt politikerna ska de extra skattekronorna i första hand gå till förskola, skola och äldreomsorg. Men det är väl bara en tidsfråga innan protesterna kommer. För folk ogillar ju oftast skattehöjningar.
Vi har alla varit barn och gått i skolan i minst nio år och de allra flesta av oss har inte behövt betala för vår skolgång, såvida man inte haft föräldrar som haft råd att sätta en i en dyr privatskola. De flesta av oss får även barn som ska ha skolgång och de flesta av oss skulle inte ha råd att betala vad barnens skolgång faktiskt kostar. Den stora majoriteten av oss kommer också att bli gamla och behöva någon form av äldreomsorg och/eller hemtjänst. Och de flesta av oss blir någon gång under livet så sjuk att man måste uppsöka sjukvården i någon form. En kontakt där man bara betalar en spottstyvel av vad den faktiskt kostar.
Så ja, jag betalar mer än gärna någon hundralapp till i skatt för vi ska kunna bibehålla en skaplig standard i välfärden. Mycket hellre det än att se klyftorna i samhället öka och att enbart de personer som har råd att betala stora summor pengar ska ha tillgång till bra vård, skola och omsorg. För mig är det sonika en fråga om människorvärde, att alla ska vara värda den omsorgen.
Det går inte att hävda att alla har ett aktivt val i alla lägen. Ett barn väljer inte sina föräldrar och ska därför ha samma möjligheter till vård och utbildning som alla andra. Och oavsett vilka val man gör i livet, så kan det hända saker som man inte väljer, men som ändå påverkar ens liv såväl praktiskt om ekonomiskt. Liksom att alla av olika anledningar inte har möjlighet att studera för att sedan kunna ha ett välavlönat arbete - på grund av till exempel funktionshinder, sjukdomar eller andra saker.
Så vill man ha ett bra välfärdssystem får man också vara villig att betala för det. Allt annat är orimligt.
 

 
DN 1 SvD 1 2
 
Bilden lånad av Björn Alvebrand
 


Narkolepsi

Vilka läskiga sjukdomar det finns... Ibland får man själv känna sig riktigt lycklig lottad, som inte drabbats av något så illa och så kroniskt.
 
 


Terapi i taxin

Häromdagen såg en reklamaffisch om taxiterapeuterna på tunnelbanan. Det är Taxi Stockholm som i några av sina bilar erbjuder terapi av en terapeut under resan.
Min första tanke var förstps att det måste röra sig om ett skämt, att man på någpo vis driver med dagens stressade tillvaro. Men sedan jag sett några tidningsotiser och hört ett inslg på radion om det hela, insåg jag att det förmodligen inte var något skämt utan fullständigt allvar.
Jag kan inte låta bli att le lite åt detta. Har vi så mycket problem och en så stressig tillvaro att vi inte ens hinner gå i terapi om vi behöver? Istället är vi tydligen tvungna att ha terapi under resorna mellan de olika momenten i vårt stressiga liv.
Man kan naturligtvis vända på det hela och säga att är nu samhället ser ut som det gör, är det väl bra att servicen finns med en terapeut i taxin. Men vad kan man egentligen bota under en kort taxiresa? Nu vet jag inte hur lång en genomsnittlig taxiresa är, men inte ens i Stockholm kan det väl röra sig om alltför lång tid. Jovsst, i rusningtrafik kan det röra sig om runt en timme, men det kommer fortfarande inte i närheten av vad som krävs för samtalserapi.
Visst, tanken är säkert inte att man ska kunna bota en massa åkommor utanförmidligen bara erbjuda visst stöd. Men i mina öron låter det fortfarande som en rätt knäpp idé. De få gånger jag sälv åker taxi, vill jag inte hamna med en terapeut i baksätet utan snarare vara ifred... Så nej, jag kommer inte beställa terapeutservice när jag åker taxi nästa gång.
 

 
Taxi Stockholms reklamfilm för sin nya service
 
 

 
DM 1 NG 1
 
Bilden lånad från Rockford taxi
 


Tårtpremiär

Någon lär sig äta tårta...
 
 


Lugn och ro

När jag blev sjukskriven i väntan och gick hemma i tre veckor i väntan på operation tog det inte många dagar innan jag praktiskt taget kättrade efter väggarna av tristess. Trots trötthet och orkeslöshet liksom vetskapen att jag faktiskt var svårt sjuk, hade jag svårt att hitta ro att bara gå hemma hela dagarna. Säkerligen till stor del för att jag helt enkelt inte orkade särskilt mycket - jag orkade ju knappt ta mig utanför dörren.
När jag nu varit hemma knappt en vecka efter att ha skrivits ut från rehabiliteringen känner jag mig aningen bättre till mods på något märkligt vis. Men en avsevärd skillnad är trots allt - har jag kommit fram till - att jag orkar aningen mer. Även om jag har påtagliga begränsningar när det gäller motorik och ork, så är det en markant skillnad om jag jämför med hur det var innan operationen.
Sen har jag nog lärt mig att acceptera att jag faktiskt inte orkar så mycket som jag brukar för tillfället. Jag vet ungfär hur jag ska dela upp saker och ting för att inte bli alltför trött, eller hur mycket jag klarar av att bära när jag ska hem. Så nu har jag liksom kommit in i en rätt behaglig lunk då jag kommer upp mellan åtta och nio på morgonen, äter frukost, lunch och middag och däremellan pysslar hemma eller åker iväg och uträttar mindre ärenden.
Jag märker förstås hur trött jag blir efter bara mindre sysslor och orkar inte på långa vägar vsd jag brukr göra. Men bara känslan av att kunna komma iväg ibland är rent fantastisk. Igår åkte jag tunnelbana för första gången på nästan sex veckor och det var nästan en euforisk upplevelse. Jo, en så vardaglig sak som en tunnelbaneresa kan faktiskt vara euforisk. Att få komma ut bland folk igen, att få känna att man orkar lite mer än bara gå hemma hela dagarna... Det finns flera saker som gör upplevelsen euforiskt härlig.
Och jag har ju fått direktiven att göra så mycket jag kan för att få kroppen att komma igång igen. Givetvis i kombination med vila och att lyssna på kroppen. När jag blir trött ska jag vila och det får inte göra ont någonstans när gör något. Så jag kör astenhårt på att göra så mycket jag kan utan att bli trött eller få ont. Något som inte bara får igång kroppen utan även bygger upp självförtroendet för vad jag faktiskt klarar. Och vilan är förstås bra för själva läkningsprocessen, en process som inte riktigt är över än...
Så klättra efter väggarna har jag inte riktigt tid med när jag faktiskt orkar göra så mycket mer än tidigare.
 

 
Svd 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Pngimg
 


Dataspelstoppen 1992

Undrar om man kommer skratta lika gott åt dagens dataspelspogram om drygt 20 år?!
 
 


Acceptera läget

Medan jag var kvar på rehabiliteringen, kände jag mig väldigt lyckligt lottad när jag jämförde mig med vissa av de andra patienterna där. Gemensamt för alla var att man hade någon form av nevskada och dessa skador kunde variera väldigt mycket i hur allvarligt det var. Det fanns hela registret från vissa som i någon utsträckning skulle ha men för livet till personer som kommit lindrigare undan än jag.
För min del, kommer jag bli mer eller mindre återställd och kunna återgå till en tillvaro som mer eller mindre kommer likna den jag hade innan jag blev sjuk. Men många av dem som var på rehabiliteringen skulle ha men resten av livet, alltifrån mindre allvarliga sådana till att vara fjättrade vid en rullstol resten av livet.
Och på något märkligt sätt fick det mig att kämpa lite hårdare och vara mer motiverad i min egen träning. Det var lättare att bortse från mina egna motgångar när jag insåg att jag trots allt är väldigt lyckligt lottad.
Men sedan jag kommit hem har det mer påtagligt gått upp för mig vad det är som jag inte riktigt klarar i vardagen. Simpla ting som att få på sig en skjorta, städa eller bära hem en matkasse är plötsligt ett helt projekt och väldigt tidsödande. Till det kommer bristen på ork och jag har börjat inse hur lite jag faktiskt orkar göra innan jag måste lägga mig och vila.
Idag var jag förbi på jobbet och hälsade på en stund och fick sedan en impuls att gå en sväng på stan. Jag var totalt bortalite över tre timmar, men när jag väl kom hem var jag helt utpumpad och var tvungen att lägga mig och vila... Så även om det finns folk som har det värre än mig, så fråntar det inte mig "rätten" att få klaga ocg tycka det är jobbigt med de motgångar jag själv möter. Sedan skulle jag givetvis inte göra det inför någon som nyss fått beskedet att hen kommer vara rullstolsbunden resten av livet.
Så nu har jag börjat hitta nya sätt att lösa sådant jag själv inte riktigt klarar. Vissa saker måste jag ju be om hjälp med, men inte allt. För första gången har jag nu beställt hem mat via internet till exempel. Jag har tidigare varit lite emot detta fenomen och tyckt att det är hemskt när vi inte ens har tid att bära hem vår egen mat. Men för mig som inte kan bära hem den, så är det ju ett fantastiskt påfund.
Och trots dagens trötthet till trots, så var min sväng på stan inte helt lottlös. Jag hittade en ny sänglampa, något som jag varit på jakt efter väldigt länge. Så det fick bli lite av en krya-på-dig-present till mig själv... Och jag har sen länge insett att jag får gilla läget och försöka se de framsteg jag faktiskt gör med tiden. Även om det inte alltid är helt lätt.
 
Dagens inköp av sänglampa...
 

 
Bilden lånad från Allas
 


Välplanerat frieri

Något åt det här hållet hade jag också tänkt mig när jag ska fria... ;-)
 
 


Döden

- What do we say do death? "Not today".
Ni som sett Game of thrones känner säkert igen citatet och jag har säket blivit lite skadad efter att under min sjukskrivning nu vara inne på säsong nummer tre av denna serie. Men tanken slog mig idag att det knappast är en slump att jag lagt just detta citat på minnet med tanke på situationen.
När jag fick beskedet om att det var en tumör som växte i min nacke, var det resultatet av nästan ett års utredning inom sjukvården. Jag hade slussats och remitterats mellan olika avdelningar och vårdinstanser, alltifrån sjukgymnaster på företagshälsovården till Sveiges ledande neurokirurger. Det började med kraftiga smärtor i nacke och axlar, när smärtan försvann märkte jag nedsatt motorik, känsel och balans. Man spekulerade i alltifrån vitaminbrist till cystor och diskbråck innan man genom en magnetröntgen kom fram till vad det faktiskt var frågan om.
När jag slutligen satt hos läkaren på Neurokirurgen i Solna och fick beskedet kändes det som att något drogs bort under fötterna på mig och rummer bara snurrade. Men under natten sjönk verkligheten in och när jag sovit på saken, insåg jag att det läkare faktiskt sagt att det såg rätt hoppfullt ut för min del. Tumören i nacken var förmodligen godartad och riskerna små att jag inte skulle överleva. Jag bestämde mig för att detta skulle jag klara, jag skulle inte dö - åtminstone inte inom närmsta framtiden. Det fanns liksom inget alternativ.
Dagen innan operationen gick allvaret upp för mig: det spelade ingen roll om tumören var elakartad eller ej, den måste opereras bort i vilket fall. Hade den fått sitta kvar och växa, hade den fortsatt klämma åt allt fler nerver och slutligen slagit ut andningen.
Och operation blev det, med några smärtsamma dygn efter. Det var stunder jag nästan snuddade vid tanken att det varit ett alternativ att avstå operation. Men ju mer tiden gick, ju mer tacksam har jag varit att operationen blev av och att jag härdade ut de är hemska och smärtsamma dygnen på sjukhuset inan jag skrevs ut för att åka till rehabiliteringen.
Nu är den värsta fasen över och jag är på väg tillbaka. Jag frusteras mer över att kroppen inte fungerar, lyder och orkar som jag vill att den ska snarare än att jag för bara en tid sedan var en tumör från döden. Än en gång har jag lurat döden och tänkt att: inte i dag.
Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fått en dödsdom och bara haft en begränsad tid kvar att leva. Hur skulle man ta tillvara på sin sista tid i livet när man inte längre kan se döden i vitögat och säga inte idag?? Inte heller jag som nästan varit där kan sätta mig in i den situationen. Kanske beror det på att jag redan från den dag jag fick min diagnos var fast besluten att fixa detta. Döden var liksom inte ett alternativ...
 

 
AB 1 2 3 4 DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Senseless rumblings of the mindless
 


Varning för lågt flygande flygplan

Så här kan ju jag också göra... ;-)
 
 


Höststämning

Många ogillar - helt förståeligt - hösten med dess mörker, kyla och allt regn. Men jag inte låta bli att tycka om hösten och tycka att den är mysig. Möjligen är den mörka delen av året lite väl lite lång, men det är väl enda nackdelen. När jag nu dessutom är sjukskriven, tvingad jag heller inte ut i höstrusket särskilt mycket och kan se spektaklet genom fönstren när vädret är som värst. Sen ska de väl erkännas att det inte gör mig så mycket att behöva vara ute på höstarna, men det blir i lite mer måttliga doser än på somrarna.
Det hade klart varit enklare att se till att komma ut lite om det varit sommar nu, när man inte orkar så mycket. Jag har blivit ordinerad att försök röra lite på mig för att få kroppen att komma igång igen efter operationen. Men nu ska jag inte bara övervinna orkeslösheten, utan även regn och blåst. För säga vad man vill om hösten, men det är mycket roligare att vara utomhus på sommaren. Det tycker även jag som gillar hösten.
Men sedan jag flyttade till Stockholm, har jag alltmer börjat tycka om den mörk delen av året. När jag var liten, åkte vi ofta till Stockholm och hälsade på mina morföräldrar på höst- och sportloven, så jag har alltid förknippat Stockholm i kombination med kyla och mörker med något positivt och mysigt. Som liten tyckte jag då mycket om alla lampor och ljus i storstan under den mörka årstiden. Liksom det mysiga i att komma hem till mina morföräldrars lägenhet på Liljeholmen och stänga ute mörkret.
Jag kan fortfarande känna samma känsla när jag tänder upp i min egen lägenhet en mörk höstkväll som när jag var liten och besökte mormor och morfar. Framförallt om man varit en sväng på stan under dagen och kommer lite kall och frusen... Så delvis är det nog lite nostalgi som ligger bakom min förkärlek till hösten. För jag kan inte påminna mig om att jag njuter lika mycket av en höstdag om jag är någon annanstans i Sverige.
 

 
Bilden lånad från Pngimg
 


Romson kletar tuggummi under bänken

Bry er inte om Jan Björklund, utan titta istället på Åsa Romsson till vänster i bild och bakom mikrofonerna!
Var placerar hon egentligen sitt tuggummi?!
 
 


Hem ljuva hem

Det var en härlig känsla att komma hem igår, även om det kändes väldigt ovant. För ovanlighetens skulle tog det en stund innan jag somnade, trots att jag var väldigt trött när jag la mig (vilket jag brukar vara på kvällarna numera). Men ovanan att sova i sin egen säng gjorde sig påmind, så jag fick vända och vrida på mig en stund bland lakanen innan John Blund kom på besök.
Konstigt nog saknade jag de höj- och sänkbara sjukhussängarna som man även hade på rummen på rehabiliteringen. Jag hade - dumt nog kanske - för vana att höja upp huvudändan en liten aning när jag sov, så nu måste jag vänja om mig till att ligga helt vågrätt när jag sover.
På rehabcentret var det dessutom alltid lite ljud utifrån korridoren även nattetid, till skillnad från här hemma. Visserligen måste jag nu istället vänja mig vid trafiken utanför sovrumsfönstret, men den är trots allt ganska begränsad på nätterna. Det ironiska på rehaben var larmet man tryckte på när man ville ha någon hjälp från personalen. Larmet lät lite svagt även i korridoren och lät ungefär som första tonerna i signalen jag har som väckningssignal på mobilen, så till en början vaknade jag ofta när någon tryckte på larmet på nätterna.
En stor del av gårdagskvällen ägnade jag åt att göra i ordning dosetten med alla mediciner jag fått med hem. Jag är sedan tidigare van vid en sort som ska tas på morgonen eftersom jag tagit mediciner sedan flera år. Nu ska jag hålla reda på nio sorter som ska tas vid ett eller flera tillfällen under dagen, totalt är det vid fem tillfällen per dag jag ska ta något eller flera piller. Det har jag visserligen gjort varje dag sedan operationen för en månad sedan, men då har vårdpersonalen skött doseringen. Som ni ser på bilden här nedanför, fick jag med en hel påse med piller vid hemfärden igår plus en lista där doseringen framgår. på bilden är dessutom inte alla mediciner med skas tilläggas.
I första hand är det starka smärtstillande, morfinbaserade tabletter jag tar. Men eftersom dessa har vissa biverkningar får jag ta andra tabletter som motverkar biverkningarna. Morfin kan dels vara förstoppande, så jag får då ta en milt laxerande medicin för att hålla igång magen. Sen är vissa av värktabletterna starka för magen vilket gör att jag får ta tabletter som kan liknas vid en mild form av Losec om jag förstått det hela rätt. Så visst blir det en stor mängd piller i slutändan. Nu ska de iallafall fasas ut närmsa veckorna, eftersom man tydligen inte ska sluta tvärt med vissa av dem. Så inom en ganska snar framtid har jag förhoppningsvis bara en tablett att hålla reda på igen, vilket ska bli riktigt skönt.
 
Påsen med de mediciner jag fick med hem...
 

 
Tabletterna lånade från Look
 


Links 2 3 4

En av mina absoluta favoriter när det gäller musikvideos...
 
 


Lite starkare

Så är man tilbaks hemma efter att ha varit inlgd på sjukhus och rehab i ganska exakt en månad. Idag är de exakt en månad sedan jag vaknade upp ur narkosen efter den långa operationen och påbörjade den smärtsamma vägen tillbaka.
Jag kan tycka det känns konstigt att det faktiskt är så länge sen som fyra veckor. Så mycket har hänt under tiden att det nästan är svårt att ta in. Jag har gått från sjuk och orkeslös via att vara nyopererad och nästintill lam till att nu vara på god väg tillbaka till vardagen och idag utskriven från rehabiliteringen.
Jag har ett preliminärt datum då jag ska fortsätta rehabiliteringen, men kommer att från och med idag bo hemma på heltid. Trots vissa mogångar, har jag ändå kommit väldigt långt i rehabiliteringen. Vänster hand och arm fungera fortfarande inte och jag kan i princip bara använda tummen och pekfingret lite hjälpligt. Men bortsett från det, så börjar kroppen sakta att återhämta sig. Inomhus går jag utan hjälpmedel, även om det går stappligt, och till skillnad från ett par veckor sedan klarar jag att klä mig, duscha och knyta skorna.
Men känseln är inte helt tillbaka i stora delar av kroppen och jag börjar inse hur mycket man använder den utan att man tänker på det. Som att känna att byxorna är på plats efter ett toalettbesök (eller för all del neddragna när man ska sätta sig på toa), veta att skorna är ordentligt knutna - och det viktigaste av allt: om man fryser eller ej. Jag känner nämligen inte alltid om jag är kall om tårna och skulle teoretiskt sett kunna förfrysa dem utan att märka det. Om man nu ska överdriva lite...
Men att vara hemma inger en underbar känsla. Få ha sina egna saker omkring sig, sova i sin egen säng och själv bestämma vad man ska äta under dagen är saker jag saknat under den gångna månaden. Även om jag inte haft tillfälle, tid och ork att längta hem så mycket, känns det nu skönt att faktiskt vara hemma igen. Det kommer nu bli ungefär två veckors vila innan jag återupptar rehabiloiteringen, helt och hållet enligt rehabpersonalens rekommendationer. Och vila är jag duktig på, så det är precis vad jag kommer att göra. :-)
 

 
Bilen lånad från Livet i störst allmänhet
 


Man ska inte mucka med en missnöjd boxare...

I Zagreb pågår junior-EM i boxning och i måndags kväll ställdes kroaten Vido Loncar mot Litauens Algirdas Baniulis i viktklassen lätt tungvikt. Men Loncar förlorade matchen och när beslutet meddelades valde han att slå ner domaren. Domaren föll till golvet, varpå han fick motta ytterligare slag från Loncar samtidigt som motståndaren Baniulis flydde ringen.
Loncar, som fortsatte att slå, var en kort stund ensam med domaren i ringen innan han blev neddragen till golvet och raskt utsläpad under repen av en annan domare.

Vido Loncar förväntas nu få ett strängt straff från det europeiska boxningsförbundet. Andemeningen: mucka inte med en missnöjd boxare! ;-)

 

 
Källa: DN
 


Göra slut

Som vuxen är det idag väldigt sällsynt att man inte gått igenom en separation av något slag. Jag tänker då inte på de tusentals gånger man i tonåren gjorde slut med en tjej om man varit tillsammans med i två dagar. Snarare något mer seriöst förhållande man haft i vuxen ålder, alltifrån ett längre särboförhållande till ett längre äktenskap där barn, villa och Volvo är involverade.
Utöver något eller några längre förhållanden är vi (förstås) många som haft en del kortare relationer, som kanske snarare är att likna vid romanser eller en "flirt" av något slag. Gränsdragningen är supersvår och alla har säkert olika definitioner på när man övergår från romans/flirt/dejtingstadiet till att det faktiskt är en seriös relation. Både för mig och många andra har det säkert funnits tillfällen då den ena i en relation tycker att man har en mycket seriösare relation än vad den andra tycker.
Jag har i flera omgångar varit med på olika dejtingsajter och har därmed hunnit med både ett antal dejter som kortare romanser och länge förhållanden. Lite beroende på definition, brukar jag säga att jag haft 3-4 förhållanden förutom en rad romanser. Så det ha hunnit bli några separationer och några gånger jag gjort slut eller blivit dumpad genom åren.
Trots antalet gånger jag gått igenin någon form av separation, slutar jag aldrig att förvånas över folks sätt att hantera sådana situationer. Mitt eget motto brukar vara att en situation ska hanteras så smidigt som möjligt, att man in i det längsta ska försöka undvika att såra varandra. Inte bara för att undvika krossade hjärtan förstås, för ibland har det funnits lägen då jag känt att det mest frestande har varit att ge damen ifråga en rak höger. Men jag brukar då tänka att även om det är en uppslitande separation, vill jag åtminstone inte ge henne glädjen att kunna snacka skit om mig i efterhand och tala om för folk vilket svin jag varit som gjort det ena eller det andra.
Sen gör jag som alla andra bort mig ibland, sen har man olika åsikter ibland om hur vissa saker ska skötas. Det finns garanterat gånger då jag själv tyckt att jag skött saker så bra som jag kan utifrån omständigheterna, men andra har tyckt motsatsen bara för att man har olika åsikter. Och tvärtom också, förstås.
 
Det finns några få separationer som dock verkar förfölja mig genom livet. Den ena är på det mer känslomässiga planet, den separation som också var min allra första. Trots allt var det mitt första seriösa förhållande och det är klart att man formas av den erfarenheten, även om det inte är något jag numera går och mår dåligt över.
Men är det något som hände både vid ovan separation och vid senare tillfällen, har varit skitsnack och ryktesspridning om saker som är helt gripna ur luften. Något som verkligen kan få mig att se rött, framförallt eftersom det är så kränkande. Jag har blivit kallad för våldtäktsman, kvinnomisshandlare, alkoholist, tablettmissbrukare och en lång rad andra saker. Och oftast har det varit tjejer som själva betett sig illa under själva förhållandet och/eller separationen. Det verkar som ett sätt att förflytta fokus från det man själv gjort sig skyldig till till något påhittat som jag påstås ha gjort. Oftast rör sig detta om personer som man inte ens kan hålla en vettig diskussion med. Även om man i slutändan inte kommer överens, borde man kunna hålla en diskussion och i alla fall respektera varandra och inte baktala varandra. För min egen del är det nämligen nästa sak jag inte skulle göra gentemot någon jag separerat ifrån, i princip oavsett hur illa hon betett sig emot mig. Men tyvärr är vi olika på den punkten och det är något som orsaker så mycket onödigt hjärtekrossande.
 

 
Bilden lånad från Manicworkshops
 


Klocktillverkning

När man ser det här, börjar man förstå varför vissa klockor kostar en smärre förmögenhet...
 
 


Ryssen kommer!!

Det är inte svårt att tycka att det ä väldigt lägligt på något vis. I decennier har försvaret haft skamligt låga anslag och man har skurit ner hur mycket som helst. Vissa förstå-sig-påare skulle nog till och med hävda att det svenska försvaret är helt nedlagt. Själv har jag tappat räkningen på alla gånger man hört överbefälhavare med kolleger klaga över alldeles för låga anslag.
Nu har vi haft regeringsskifte och den nya regeringen ska snart lägga fram sin första budget. Och vips börjar det krylla av misstänkta/främmande undervattensfarkoster i Stockholms skärgård. Känns inte det som ett väldigt märkligt sammanträffande?! ;-)
När man dillade om att ryska ubåtar rörde sig i svenska farvatten på 80-talet, visade det sig slutligen röra sig om minkar. Djur som ju är avsevärt mycket mindre än en ubåt. Lite skämtsamt kan man ju fråga sig vilka djur man kommer hitta den här gången? *L*
I grund och botten misstror jag egentligen inte försvarets bedömningar. Dessutom är det naturligtvis bra att man tar larm på allvar och faktiskt kontrollerar det hela om man har anledning att misstänka att något inte är som det ska. Men det är rätt svårt att inte skoja lite om tillfälligheten med en ny regering som suttit i opposition i åtta år och som snart ska lägga sin första budget, samtidigt som det börjar krylla av påstådda främmande ubåtar i Stockholms skärgård.
Och i Sverige har vi väl alltid varit lite rädda för ryssarna efter deras härjningar här längre tillbaka i historien. Så det är väl lätt att skrämma upp folk med att det eventuellt finns ryska ubåtar i svenska vatten. Själv är jag nog måttligt oroad, oavsett vad man slutligen hittar skulle jag dock inte bli förvånad. Oavsett om det faktiskt rör sig om en rysk ubåt, en mink eller rentav en säl....
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 VG 1 2 3
 
Bilden lånad av Deviantart
 


Livskris

De allra flesta som går igenom en livskris som att till exempel få cancer brukar säga att man kommer till en massa insikter när tagit sig ur krisen och blivit frisk igen. Många säger att man värdesätter saker och ting på ett helt annat sätt än innan man blev sjuk och tar tillvara på livet på ett nytt sätt.
Nu är jag ju inte helt återställd, utan har en bra bit kvar av min rehabilitering. Men jag har ännu inte börjat känna av att jag ser så särskilt annorlunda på tillvaron mot tidigare. Jag har tänkt tanken att jag trots allt hunnit gå igenom ett par större livskriser, då jag på allvar omvärderat tillvaron och börjat uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt än tidigare.
Men just nu känns det inte som att jag uppskattar saker mer än jag gjort senaste åren. Dock har jag kommit till andra insikter. Jag har sedan jag fick min diagnos bestämt mig för att aldrig mer ens tänka tanken att röka en cigarett. Även om den tumör som just opererats bort inte behöver ha det minsta att göra med min tidigare rökning, så höjer ju förstås varje cigarett risken att få ytterligare en tumör. Vilket jag givetvis inte drömmer våta drömmar om direkt.
Men jag har även i övrigt börjat inse vikten av att faktiskt ta hand om den enda kropp man tilldelats. Och det är ju märkligt att det ska till en tumör och en smärtsam operation med efterföljande rehabilitering för att komma till den insikten. Genom åren har jag inte haft de bästa av matvanor, i princip aldrig motionerat och säkerligen i perioder druckit alkohol i mängder som under en längre tid skulle vara hälsovådliga i någon utsträckning.
Så nu har jag fått mig en tankeställare vad gäller hur viktigt det är att ta hand om sig. När jag kom hit till rehabiliteringen och fick veta att man kunde få hjälp av en hälsocoach, var jag väldigt snabb att haka på den hjälpen. Det ska hädanefter bli bättre matvanor och även lite mer motion. Jag kommer inte bli någon elitidrottare, men ska anstränga mig för att få vanor kring att röra på mig regelbundet. Nykterist kommer jag heller knappast att bli, men närmsta veckorna är tanken att hålla upp helt med alkohol för att sedan försöka hålla konsumtionen på en låg nivå. Jag har vid det här laget hållit upp med alkoholen i fyra veckor, vilket är ovanligt länge för min del. Sen brukar jag förstås inte dricka omåttliga mängder dagligen eller ens varje vecka, men under en månad brukar det bli alkohol i någon form någon gång. Men på det stora hela ska det ändå bli mindre mängder alkohol framöver.
 

 
Bilden lånad från Dagbok från ingenstans
 

 
 


Hemlängtan

Så är jag tillbaka på rehab efter att ha haft permission och varit hemma över helgen. Det känns faktiskt lite konstigt att vara tillbaka igen. Jag har inte ens reflekterat över någon hemlängtan tidigare under in vårdtid. En månad har jag varit borta och haft fullt upp med att bli vårdad och rehabiliteras, jag har haft väldigt mycket annat i tankarna än att längta hem.
Men när jag varit hemma sedan fredag kväll, har jag trots allt kommit på lite andra tankar. Det känns faktiskt skönt att jag åker hem på onsdag och sedan får bo hemma permanent. Även om jag (som det verkar) kommer vara här på dagarna och fortsätta träna och rehabiliteras, så kommer jag ändå hem på kvällarna och får sova i min egen säng.
Det är ju inte första gången jag är borta hemifrån en längre tid, med tanke på att jag varit till sjöss. Men hemma är alltid hemma och jag vet av erfarenhet att hur bra man än trivs, vill man i slutändan ändå åka hem. Nu känner jag mig så pass återställd att jag med viss hjälp kommer att klara mig hemma. Saker som städning och ställning kommer jag definitivt inte klara själv och toalettbesök och personlig hygien tar väsentligt mycket mer tid än normalt. Så det kommer fortfarande vara en lång väg tillbaka när jag kommer hem. Men en stor del i rehabiliteringen är att försöka göra så mycket som möjligt själv. Mest för att få igång kroppsdelarna igen, men jag känner också att jag väldigt snabbt blir trött.
Jag orkar väsentligt mycket mer nu än innan operationen, men inte tillräckligt för att återgå till en normal vardag igen. Igår var vi till exempel på Sjöhistoriska museet och jag känner mig fortfarande trött kan jag säga. Men det ska bli väldigt skönt att komma hem "för gott", även om jag fortfarande behöver hjälp med väldigt mycket.
 

 
Bilden lånad från Home insurance
 


Fest!

Sådana här lappar ska jag också börja sätta upp när jag ska ha fest! :-)
 
 


Snart utskrivning

Det är lite över tre veckor sedan jag skrevs in på KS för operation och sedan dess har jag inte varit hemma överhuvudtaget. Jag har slussats mellan olika sjukhusavdelningar och vårdinrättningar, men inte sovit i min egen säng eller ens varit i Bagarmossen. På något märkligt sätt har jag inte längtat hem en enda gång under denna tid.
När jag skrivs ut från rehabiliteringen på onsdag, har jag varit hemifrån lite över en månad och tiden har verkligen gått otroligt fort. Konstigt nog egentligen, med tanke på vad jag gått igenom med sjukdom, operation och rehabilitering.
Visserligen hat schemat varit fullt upp hela tiden, åtminstone här på rehabiliteringen. Jag har liksom inte haft tid att bli uttråkad. Sen har jag förstås insett att jag inte skulle ha klarat mig på egen hand om jag fått åka hem tidigare. Det är först nu som jag börjat känna att jag faktiskt kommer att kunna klara mig någorlunda när jag kommer hem. Rehabpersonalen har pratat om att erbjuda mig hemtjänst och färdtjänst, men i och med att detta skulle kosta mig en bra slant per månad har jag valt att avböja. Jag vet att jag kommer klara det allra viktigaste själv och i övrigt kan få viss hjälp från anhöriga med det jag inte klarar.
Men som det är numera, kan man få hjälp genom att helt enkelt utnyttja vissa av de tjänster som företag faktiskt redan erbjuder. Man kan beställa mat via internet och få den hemkörd till dörren till exempel.
Sen  jag inte på något sätt tillräckligt rehsbiliterad för att fixa att återgå till jobbet än. Jag går fortfarande dåligt och behöver fortfarande käpp eller rullator och blir snabbt trött - vänsterarmen ska vi dessutom inte tala om. Den strejkar fortfarande, även om läkarna tror att den kommer bli bättre med tiden. Så det kommer bli fortsatt rehabilitering och den enda "extraservice" jag kommer att utnyttja är sjukresorna till och från rehabiliteringen.
Men visst känns det skönt att snart få komma hem och att man faktiskt kommer att klara sig skapligt bra själv. Liksom att jag går väldigt mycket bättre och inte längre behöver något gåbord. Alltsom oftast klarar jag mig med käpp, men vid enstaka tillfällen använder jag rullatorn som jag fick häromdagen.
 
 
Operationssåret börjar läka riktigt fint...
 

 
Bilden lånad från Soon to be
 


Social media

Ta en titt på den här videon innan du sträcker dig efter mobilen nästa gång!!
 



No smoking

I min värld är det något positivt om man kan erkänna att man har fel och med tiden ändra åsikt i olika frågor. Andra gånger kanske det inte nödvändigtvis finns något som är absolut rätt eller fel i en fråga, men man kan ändå ändra åsikt med tiden på grund av till exempel nya erfarenheter.
När rökförbudet på krogen var jag fortfarande heltidsrökare och var helt och hållet emot ett förbud. Jag övervägde till och med på fullaste allvar att sluta gå på krogen. Som heltidsrökare hade jag ingen som helst lust att behöva springa ut och röka under kvällens gång, samtidigt  som att sluta röka inte var ett alternativ just då. När någon försöker ändra mina vanor med hjälp av förbud, blir jag bara obstinat och fortsätter med min vana av ren trots. Dessutom tvivlade jag på att krogarna skulle kunna lösa rökförbudet inomhus med bra alternativ för oss rökare.
Men när rökförbudet väl var infört, gillade jag det. Att inte behöva tvätta kläderna man haft under en krogkväll var ju en vinst i sig. Vi som var med innan rökförbudets tid minns ju hur kläderna luktade efter en kväll på krogen. Vädring hjälpte oftast inte för att få bort den inpyrd rökstanken. Idag skulle jag förmodligen rata en krog där det mot förmodan var tillåtet att röka.
Normalt sett har jag oftast inte störts av andras rökning, trots att jag är rökfri sedan många år. I vissa sammanhang kan jag till och med tycka att det luktar gott. Och jag anser inte riktigt att jag heller har rätt att lägga mig i andras vanor och livsval. Men sedan min diagnos att jag fått cancer (även om jag kommr bli frisk), kan jag bli riktig förbannad på rökare. Inte för att jag störs av röken, utan för att det är en så onödig risk.
Det är verkligen inte värt våndan och smärtan med att gå igenom en cancebehandling för få röka under några års tid. Dessutom drabbar inte sjukdomen bara den som blir sjuk, utan även alla anhöriga som också drabbas av så mycket ångest och vånda kring hela situationen.
Så när man nu diskuterar rökförbud på flera allmänna platser, som uteserveringar och lekplatser, jublar jag högt. Förhoppningsvis får det några att sluta röka som en följd av förbudet och därmed är det någon eller några som slipper drabbas av cancer.
Sen kan jag ibland tycka att det trots allt faktiskt är en onödig hetsjakt på rökare. Så länge tobak är en laglig substans, blir det lite dubbelmoral med alla rökförbud överallt. Varför inte rakt av förbjuda röktobak helt och hållet direkt istället för att det steg för steg?!
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Her Campus
 


Piff och Puff

Man måste ju erkänna att likheten är rätt slående...
 

 
Bilden lånad av Filip Båverud
 

 

Vägkorsning...