Intuition

I midsomras råkade jag av en slump läsa en statusuppdatering på Facebook. Det var en släkting till mig som delat den och den handlade om en liten flicka som fått cancer. Hennes symtom var ungefär desamma som de jag hade just då: svårt att röra armarna, känselbortfall, försämrad finmotorik och viss trötthet.
Jag hade då inte börjat bli särskilt orkeslös, men märkte av det enstaka gånger när jag ansträngde mig lite extra. Jag tyckte inte att jag orkade fullt lika mycket som jag normalt brukade göra, även om det var rätt små skillnader.
Den lilla flickan visade sig ha en hjärntumör och överlevde inte sin sjukdom. Jag försökte förskjuta det hela och tänkte bara att man ska inte läsa om sjukdomssymtom på internet eller i läkarböcker. Då kan man ju ha i princip vilken sjukdom som helst om man verkligen känner efter.
Men någonstans började ändå tanken att gro om att det kunde vara något allvarligare jag hade i kroppen. Någon månad senare hade jag tid hos neurologen i Huddinge, som till en början var rätt övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i nacken. Jag remitterades till magnetröntgen för att säkerställa vad det var som strulade i nacken. I väntan på röntgen började dock orkeslösheten komma alltmer. Till en början i första hand när jag ansträngde mig lite extra; jag orkade inte gå raskt så långt som jag brukar orka, jag orkade inte simma några längre sträckor... Alltmer växte mina misstankar om att jag inte hade ett diskbråck utan att det rörde sig om något annat helt annat. Jag började gå dåligt, orkade inte bära så mycket och orkade inte med de enklaste hushållssysslor som att diska, städa eller laga mat.
Så kom magnetröntgen och några dagar senare får jag beskedet att man hittat en förändring i nacken, som man till att börja med inte kunde definiera vad det var för något. Tills röntgenläkarna och neurokirurgerna tittat på röntgenbilderna och fastställt att det var en tumör.
Vid det här laget hatar jag det ordet. Smaka på det: tumör. Visst väcker det oro och rädsla hos de flesta av er?! Det är klart det väcker tankar hos de flesta, även om det inte nödvändigtvis är något elakartat. Själv ville jag inte tro att det var just en tumör, även om jag länge misstänkt att det varit något annat än ett diskbråck.
Om exakt en vecka är jag (förhoppningsvis) nyopererad och knölen bortplockad. Det känns på sätt och vis rätt skrämmande, framförallt med tanke på att man ska vara inne och rota i ryggmärgen. Trots allt är det ju ett rätt känsligt ställe. Samtidigt kan jag inte se att det finns några som helst alternativ till operationen - den måste ju helt enkelt genomföras.
Så för första gången på över 30 år ska jag läggas in på sjukhus till veckan. Sist jag var inlagd, vad jag fem år och hade ramlat med cykeln och fått hjärnskakning. Då blev jag inlagd över natten för observation. Nu kommer det bli frågan om runt 10 dagar i sjukhussängen istället....
 

 
Bilden lånad från Tarot
 


Star S'More

 


Fulspel

Valkampanjerna och valet är över och det känns faktiskt riktigt skönt att slippa alla valaffischer, partiledardebatter och allt valmaterial som dagligen kommit med posten. Sen ska väl tilläggas att all valpropaganda blir extra påtaglig när man som jag är sjukskriven och går hemma hela dagarna. Nu om någonsin har jag haft tid att läsa tidningarna, titta på TV och gå igenom allt material som kommer med posten på dagarna.
Valresultatet kommer ta lång tid att smälta. Med tanke på den knappa segern för de rödgröna, kommer det givetvis bli svårt att bilda i en stark regering. Att sedan sossarna väljer att inte bilda regering med Vänsterpartiet är verkligen märkligt. I mina ögon skulle man förstås på så sätt få det aningen lättare att få majoritet för sina förslag och beslut. Jag var knappast den enda som blev höggradigt förvånad när jag hörde om Löfvens beslut. Jag tror ärligt talat att han gör bort sig rejält på det sättet. Inte bara för att jag som medlem i Vänsterpartiet är aningen partisk, utan det känns lika konstigt som att Moderaterna skulle nobba Centern, Folkpartiet eller Kristdemokraterna vid en regeringsbildning.
Valresultatet blir även svårt att smälta då SD gick fram så mycket och numera är tredje största parti. Det är skrämmande att ett parti med så starka rasistiska och nazistiska rötter (så sent som på 90-talet) faktiskt får så många mandat i Riksdagen. Man kan hitta dumheter i alla partiers historier, men SD:s mörka historia ligger väldigt nära i tid och dessutom har många av partiets medlemmar och företrädare visat prov på att åsikterna fortfarande lever kvar inom partiet.
Att vända SD ryggen och inte låta dem delta i olika samarbeten partier emellan verkar inte vara den bästa vägen med tanke på valresultatet de senaste tre valen. Från det att SD kom in i Riksdagen 2010, har de bara ökat hela tiden. Istället blir de martyrer och får en massa sympatiröster från folk som tycker synd om dem. Det övriga partier nu måste göra är att bevisa för väljarna att de är ett bra alternativ till SD. Inte genom att anamma någon rasistisk politik, utan att genom att visa att man har ett bra alternativ till en främlingsfientlig politik. Visa att man är handlingskraftig vad gäller att komma tillrätta med segregationen, visa att man kan förena en frikostig flyktingpolitik med en fungerande integration av de människor vi tar emot.
För även om den stora majoriteten av de människor som flyr till Sverige sköter sig, lär sig språket, arbetar och betalar skatt så finns det problem med stor segregering i Sverige. I mina ögon ligger skulden till största delen hos beslutsfattarna och inte hos de människor som kommer hit - och lösningen är inte som SD med flera föreslår att straffa flyktingarna genom att vända på dem vid gränsen utan att faktiskt göra något åt själva systemet och fånga upp dem som det går snett för.
Så inte bara de rödgröna har en stor utmaning fram till nästa val, utan det gäller även del blå partierna. Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att man kan ställa en grupp människor mot en annan! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att vara rasist! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att ha en vedervärdig människosyn! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att neka utsatta människor det skydd de faktiskt behöver genom att erbjuda en fristad i Sverige!
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 7 8 9 D 1 2 3 4 5 6 7 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 SvD 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad av Vänsterpartiet Värmland
 


Orkeslöst

Sakta börjar jag en aning vänja mig vid att inte orka så mycket och att även acceptera att jag behöver be om hjälp för att få vardagen att fungera. Men det känns fortfarande frustrerande att inte orka så mycket och att allt ska ta sån tid. Att gå knappt 300 meter till affären är ett helt jäkla projekt och bära hem tyngre matvaror helt uteslutet. Det blir bara lite småhandlande när jag ska till affären.
Så det bär verkligen emot att ta tag i saker, även om det är aldrig så enkla grejer. Bara att ringa ett samtal, att få iväg ett mejl eller pyssla med andra småsaker sitter väldigt långt inne. Och även efter de allra enklaste sysslorna måste jag vila.
Det är sådana här gånger jag är glad att jag till exempel har egen tvättmaskin uppe i lägenheten. Även om det är nära till tvättstugan, skulle det vara nästintill uteslutet att knata ner dit för att tvätta. För även om jag får hjälp med väldigt mycket från nära och kära, så är det ju trots allt skönt att kunna ordna med vissa saker själv. Och köra igång tvättmaskinen orkar jag fortfarande med, även om det tar på krafterna.
Nu är det i alla fall precis en vecka kvar till operationen och det är mycket blandade känslor. Å ena sidan grämer jag mig och tycker det känns jobbigt att behöva gå igenom en operation på ett så känsligt ställe som nacken. Å andra sidan är det ju så läget är just nu och det ska bli skönt att få det överstökat.
Minst en vecka får jag tydligen räkna med att ligga inne i samband med operationen, förmodligen runt 10 dagar. Det är ändå kortare tid än jag räknat med från början. Jag misstänkte till en början att jag skulle få ligga inne i flera veckor, men så illa var det inte riktigt. Däremot kommer jag under åtskilliga veckor spendera dagarna på sjukhuset för rehabilitering. Skillnaden blir att jag får sova hemma i min egen säng på nätterna. Förhoppningsvis kommer jag med tiden också orka lite mer efter operationen än vad jag gör nu.
Det ska bli så skönt när den förbaskade knölen i nacken är borta en gång för alla. Visserligen har svaret från sista magnetröntgen inte kommit än, så teoretiskt sett kan det förstås finnas fler. Men jag har bestämt mig för att oavsett antal knölar, så ska de bort ur kroppen en gång för alla. Jag räknar kallt med att hänga med åtminstone 40 år till!!
 

 
Bilden lånad från Lera blog
 


Vi har ett resultat!

Sverige, vi har ett resultat! Jag satt verkligen och tittade på gårdagens valvaka i princip konstant. Trots att vallokalsundersökningarna brukar ge en fingervisning om hur valet gått, så är det alltid kul att se mer exakt hur siffrorna blir. Även om jag inte såg hela valvakan, så hann jag se merparten innan det var dags att sova - och då var merparten av valdistrikten färdigräknade.
Till en början blev jag glad över att vi får en ny regering - och en regering som förhoppningsvis kommer sluta att montera ner välfärden och sälja ut den till lägst bjudande. Men glädjen grusas av SD:s framgångar - och det rejält. Jag hade mycket hellre sett en alliansregering som inte är beroende av SD än en rödgrön regeringe som är beroende av SD. Så det är svårt att helhjärtat känna sig glad över valresultatet när högerextremismen växer sig allt starkare i maktens korridorer.
Trots att jag inte röstade på FI, hade jag väldigt gärna sett att även de fått mandat i Riksdagen. Trots allt såg det ju ut så till en början men i slutändan fattades det några decimaler tyvärr. Men det är inte en större besvikelse än att SD stärkte sina positioner.
Nu har man fyra år på sig att försöka ändra trenden med SD:s ökande opinionssiffror. Att nonchalera och frysa ut dem tycks inte fungera, de kan istället fortsätta spela martyrer och få fler sympatier. Att inte ta debatten med SD gör helt enkelt ingen skillnad. Men något måste helt enkelt göras.
Sen vill jag inte se att regering bildas med stöd av SD. Många SD-sympatisörer hävdar säkerligen att nu är ju SD demokratiskt invalda och ska hanteras därefter. Och visst ska de behandlas därefter. Men bara för att man på demokratiskt sätt valts in i Riksdagen, finns det inga demokratiska rättigheter som säger att man därmed ska få samarbeta med de andra partierna. Andra partier representerar ju sina väljare, väljare som inte vill se ett samarbete med SD.
Så jag hoppas att man nu lyckas bilda en regering som är stark nog att hålla sig borta från allianspartiernas politik, liksom rasisterna på yttersta högerkanten. Det kommer bli svårt, men jag hoppar innerligt att det inte är omöjligt.
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 D 1 2 3 4 5 6 7 8 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
 
Bilden lånad från SUS
 


När politikerna får en mick i nyllet

 


Rapport från dårhuset

Minns ni när man var liten och fyllde år? Man längtade efter födelsedagen i flera veckor innan, för att sedan inte kunna somna kvällen innan. På morgonen vaknade man sedan extremt tidigt och låg snällt och väntade på stegen i trappen följt av tonerna från resten av familjen som sjöng. Sen var det fruktansvärt vemodigt när födelsedagen var över och det var dags att sova.
Nu som vuxen är det inte lika spännande att fylla år längre. Man har inte några åldersgränser att se fram emot och (åtminstone för egen del) känns det numera inte lika spännande att bli ett år äldre. Det är länge sedan jag hade någon födelsedagsfest, den enda gång detta händ i vuxen ålder var när jag fyllde 30. I övrigt brukar det bli ett enkelt firande i kretsen av den allra närmsta familjen. Dels för att jag inte längre vill ha något större firande, dels för att jag känner mig obekväm av att stå i centrum på det sätt som det blir på en födelsedagsfest. Sen är det förstås alltid roligt att bli lite uppmärksammad, men jag är väldigt nöjd med att ta det i väldigt liten skala.
Sedan 2001 har ju dessutom min födelsedag förknippats med ganska mycket elände. Har jag en gång nämnt datumet, brukar folk komma ihåg när jag fyller - nämligen den 11/9. Med tanke på statskupper (Chile 1973), terrorattacker och ministermord så är det ett datum folk lägger på minnet när man nämner det. Vissa brukar komma med någon form av medlidande när jag nämner datumet, men själv brukar jag komma med ett ironiskt menat skratt istället. Det känns lite som Lagen om alltings jävlighet att "allt" elände händer på min födelsedag.
I år får jag väl erkänna att jag istället blivit mer firad än jag blivit på åratal. Det har kommit gratulationer och presenter från höger och vänster och jag måste erkänna att det är väldigt rörande - och roligt förstås med tanke på den turbulens som råder just nu. Jag stapplar fortfarande runt med min käpp krampaktigt i högerhanden och tumören sittande i nacken, i väntan på operation. Nästa år kommer jag tänka tillbaka på årets födelsedag och tänka på hur skönt det är att det här är över.
Mitt i all turbulens har jag sista dagarna gått med en tår i ögonvrån och känt en stort sting av rördhet i kroppen över alla som hört av sig, alla som kommit förbi med blommor, de presenter jag fått, alla hälsningar som kommit. Det är just när allt är som jobbigast som det är som härligast att märka hur många som faktiskt finns där och ställer upp.
 
Runt midsommar såg jag av en slump en statusuppdatering på Facebook, som handlade om en flicka som nyss gått bort i cancer. När föräldrarna började misstänka att hon var sjuk, hade hon ganska exakt de symtom som jag själv hade just då - som svårt att röra armarna, känselbortfall och försämrad finmotorik. Skillnaden var orken, något som jag då fortfarande hade kvar.
Själv gick jag då - precis som sjukvårdspersonalen - i tron att jag hade ett diskbråck i nacken. Jag viftade bort vad jag läst och tänkte att "ja ja, det kan ju vara precis vad som helst som gör att jag mår som jag gör".
Men ju sämre jag mått, ju mer har jag börjat misstänka att det varit frågan om något annat än ett diskbråck. Många i min närhet har försökt lugna mig och sagt att det beror på ett bråck, men mina egna misstankar har ändå suttit i. Så beskedet om att det faktiskt är en tumör jag har i nacken var delvis en lättnad, att faktiskt få veta vad det hela är frågan om. Samtidigt var ett jobbigt beslut som just där och då fick rummet att snurra. Jag minns hur jag samtidigt önskade att läkarna gjort en felbedömning och att det trots allt var frågan om ett diskbråck.
Sedan har jag vandrat runt i lägenheten, stödd mot min käpp och inhöljd i någon form av töcken. Men samtidigt har jag accepterat tanken på vad det är jag har i kroppen. Nu är läget så här och det är inte så mycket jag kan jag göra åt det. Det värsta jag kan göra är att ge upp hoppet och bara strunta i allt.
Och mitt i detta elände kom födelsedagen med allt firande, som har satt extra guldkant på tillvaron. Det är länge sedan jag fällt så många tårar av rördhet och glädje, det är länge sedan jag haft så mycket folk omkring på samtidigt som brytt sig och visat att de finns. Så mitt i allt elände, har jag nu en härlig känsla av glädje och värme i kroppen efter min 37:e födelsedag. Och har nu än mer styrka i kampen mot denna lilla knöl i nacken, en knöl som trots sin ganska lilla storlek ställt till med så mycket under de senaste veckorna.
Jag grämer mig fortfarande för operationen, för känslan att man ska börja skära i mig och börja rota runt i ryggmärgskanalen i ryggraden. Men kanske grämer jag mig aningen mindre och tänker att detta kommer säkerligen att gå vägen - och visst kommer man få bort allt av denna förbaskade lilla knöl så att jag snart kan leva ett normalt liv igen.
 

 
Bilderna lånade från Tureit, Bearmans cartoons
 


Valdagen 2014

Så är det valdagen 2014 och jag kommer under eftermiddagen ta min käpp och stappla ner till vallokalen för att lägga min röst. För en gångs skull tycker jag det ska blir riktigt, riktigt spännande att slå på valvakan på TV ikväll. Det verkar bli otroligt jämnt mellan blocken, så kan bli en riktig rysare när rösterna räknas. Så jag kommer sitta klistrad framför TV:n ikväll och hoppas på att man får en fingervisning om hur det hela går innan det är dags att krypa i säng.
Även om jag givetvis vet vilka jag vill ska ta över makten efter dagens val, så kan det på sätt och vis bli en annan form av seger även den blågröna röran till Alliansen får fortsätta bestämma. För på något vis kan jag tycka att det absolut viktigaste i dagens val är att SD och liknande missnöjespartier som bygger sin propaganda på hat och rasism går tillbaka rejält. Så bara SD:s siffror blir avsevärt sämre än förra valet, så är det i sig en seger så god som någon...
Så jag hoppas att alla som har en röstsedel också utnyttjar den! Runtom i världen finns det människor som är villiga att dö för sin rätt att få rösta, medan det i Sverige finns människor som frivilligt avstår från denna extremt viktiga demokratiska rättighet. Ofta med argumentet att "jag är inte tillräckligt bra insatt". Själv förstår jag inte riktigt det argumentet, eftersom det enbart är lathet som gör att man inte är insatt. Det är trots allt inte särskilt svårt att få ett någorlunda bra hum om var partierna står i de större frågorna. Och oftast är det de som valt att inte rösta som klagar allra högljuddast på saker och ting. Frågar du mig, har du ingen rätt att klaga om du inte nyttjar din möjlighet att faktiskt påverka samhället genom att rösta.
Och i år är valet extra viktigt, med tanke på all rasism och allt hat som sprids över Sverige och Europa. Det är en skrämmande utveckling att intoleransen ökat så radikalt de sista åren, en tendens som kan jämföras med nazisternas frammarsch på 30-talet. Precis som Hitler, är Jimmie Åkesson en mycket skicklig retoriker och talare, en person som får saker att låta så mycket bättre än de faktiskt är. Av någon anledning blir Goebbels citat från nazisttiden aktuell: Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning. Ungefär samma metodik ägnar sig SD och SvP åt.
Så, kära vänner, gå till valurnorna idag så att vi gemensamt kan mota bort rasismen, hatet och främlingsfientligheten från maktens korridorer!!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13
 
Bilden lånad från Upplands-Bro kommun
 


Lustiga skyltar

Den här skylten finns tydligen i en liten modeboutique i Douarnenez i Bretagne. Man kan ju fråga sig vad
som egentligen är förbjudet: att stjäla pengar eller hota den som gör det med pistol?
Eller kanske både och?
 
Så här ser det ut i Schönau am Königssee i Tyskland. Dock osäkert vad skylten egentligen varnar för
– är ankor en fara för alla eller bara för nakna kvinnor?
 
Bara så att man vet var man ska stå. Från vänster till höger: mjölk, vodka, öl och vatten. Pissoaren finns i Krakow, Polen.
 
Den här skylten sitter på en herrtoalett i Shanghai, Kina. Stilarna är uppenbarligen många...
 
Skylt på herrarnas toalett på en bensinmack längs motorvägen mellan Kiev och Chernigiv. Inte stjäla alltså
- varken toalettstol eller toalettpapper.
 
Högst oklart vad den här skylten som sitter utanför ett hotell i Barcelona egentligen varnar för...
 


Bilderna lånade fråm SvD
 


Fenomenen från förr som våra barn aldrig kommer att förstå

1. Det hemliga förhållandet mellan de här två.
 
 
2. Den oproportionerligt stora glädjen när det var tecknat på tv.
 
 
3. Förmågan att omvandla alla mindre summor till valutan Bugg. ("Fem kronor? Det är ju tio bugg!")
 
 
4. Vad det innebar att inte ha en persons nummer och tiden det tog att slå numret när du väl hade det.
 
 
 
5. Att sitta beredd vid stereon med fingrarna på play och record en hel eftermiddag, om radion skulle spela ens favoritlåt.
 
 
6. Pirret när du fick höra att semesterbilderna hade framkallats.
 
 
7. Spänningen i att lyfta luren och aldrig veta vem som var i andra änden.
 
 
8. Att inte kunna flirta med SMS.
 
 
9. Att läsa en karta utan en pil som visar var du är, en prick som visar vart du ska och en linje som visar kortaste vägen dit.
 
 
10. Att inte tveka på att betala 149 kronor för ett album där max tre av de 13 spåren var något att ha.
 
 
11. "Please insert disk 2".
 
 
12. Att bildkvaliteten på alla favoritfilmer snart såg ut såhär.
 
 
13. Paniken när du kom på att du glömt lämna tillbaka gårdagens hyrfilm och videobutiken stängde om en kvart (vi HINNER inte spola tillbaka – kom nu!).
 
 
14. Sorgen över att ha missat säsongsavslutningen på din favoritserie och inte veta om det kommer någon repris.
 
 
15. Att skynda sig hem från skolan för att hinna spela in Fresh Prince, Vänner, Räkna med bråk eller Pang i plugget. För att efteråt märka att bandet inte var framspolat till rätt ställe, så att det nya avsnittet börjar mitt i ett gammalt. Eller ännu värre: Råka spela över familjens hemvideos.
 
 
16. Att inte kunna spela mobilspel eller slösurfa på toaletten och i stället läsa texten "ei saa peittää" på elementet om och om igen (framtidens kids kommer att vara så mycket sämre på finska).
 
 
17. Ok, håll i er nu: När någon inte dök upp på avtalad tid och plats så att du fick leta upp en telefonautomat, hoppas att telefonkortet hade kvar någon av sina 30 markeringar och ringa hem till personens föräldrar för att kolla när (om?) personen gått hemifrån och i så fall var – ungefär – den kunde tänkas befinna sig, för att därefter bestämma dig för att vänta eller gå hem.
 
 
18. Skräcken när du skulle redovisa något i skolan och krampaktigt gick fram till overheadapparaten med dina stenciler och bad till gud  att du inte skulle råka lägga dem spegelvända och uppochner.
 
 
19. Ljudet av att ansluta till internet.
 
 

 
Bilderna lånade från Mama
 


Busringningar till Sverigedemokraterna

 


Käpprätt

Man drar minst sagt åt sig uppmärksamhet när man knatar runt med käpp i min ålder. Jag kan inte riktigt låta bli att störa mig på hur odiskreta folk faktiskt kan vara när de stirrar på folk. Ja, jag går väldigt stappligt och vingligt just nu, krampaktigt hållande i käppen. Ibland vinglar jag till betänklgt om jag stöter i något eller snavar på något. Det kan säkerligen se ut som att jag är aningen på örat när jag är ute och går.
Och även om det visserligen vore trevligt att få vara onykter även mitt på dagen, så är så inte fallet. Mitt på dagen är jag i princip uteslutande nykter, men går stappligt i alla fall.
Men folk vänder sig verkligen om på gatan och tittar efter mig när jag kommer stapplande. Även om jag kanske är aningen för ung för att normalt sett behöva käpp, kan jag inte riktigt förstå vad som är så uppseendeväckande med det hela. Att barn tittar är en sak, de vet oftast inte bättre än så. Men nu snackar vi vuxna människor, som helt ogenerat tittar efter mig när jag kommer gående.
Det är inte direkt så att jag lider av folks blickar, men jag tycker att det är ett aningen märkligt beteende. Vilka blickar skulle jag inte behöva utstå om jag satt i rullstol eller saknade en kroppsdel?! Jag låter folk glo, kastar enstaka gånger en butter blick tillbaka, men blickarna är inte direkt något jag lider överdrivet mycket av. Är det något jag lider av, är det det faktum att jag faktiskt behöver min käpp just nu.
Jag är så van vid att klara mig sjlälv i de allra flesta lägen. Jag har levt själv under merparten av mitt vuxna liv och det är inte särskilt ofta jag behövt be nära och kära om hjälp av något slag. Undantag har varit flyttar och liknande tillfällen. Nu är jag plötsligt helt beroende av hjälp, när jag inte klarar av att bära tungt eller gå längre sträckor.
Även om jag vet att alla som ställer upp mer än gärna gör detta - och jag skulle göra exakt samma sak för dem - så är det ändå en frustration att inte ens orka handla sin egen mat. Det är en frustration att inte orka jobba och att inte orka få sin vardag att fungera. Jag orkar bara med någon enstaka syssla per dag, sedan är jag helt slut. Idag tog jag tunnelbanan några stationer bort för att gå på Systembolaget, åkte sen hem och värmde mat i ugnen och var sedan totalt utpumpad. Det tog närmare en timme innan jag kände att jag orkade ta mig för något igen.
Jag har blivit ordinerad av läkarna att ta det lugnt och inte bära tungt, men man rekommenderar ändå att jag ska göra det jag orkar och röra mig så länge det inte uppstår några obehagskänslor. Just därför försöker jag också göra så mycket jag kan, men kan inte låta bli att känna mig frustrerad när jag märker hur lite jag faktiskt orkar.
Sen är det rörande att se alla som ställer upp, som kommer hit med mat, som hjälper mig att städa, som kommer hit med filmer och serier på DVD, som lånar ut sina inloggningar till olika streamingsajter - och en lång rad andra saker. Man får skatta sig lycklig som har så många underbara människor i sin närhet.
 

 
Bilden lånad från Shopping cornor
 


Fem myror är fler än fyra elefanter

Förr var det klass på barnprogrammen! :-)
 
 


Spådom

Jag har alltid varit rätt kluven till det här med spådamer, medium och liknande. Å ena sidan har jag fått historier berättade för mig från personer, där faktiskt saker och ting slagit in av vad någon spådam och medium förutspått. Precis som att personer som kallar sig medium också kunnat hitta saker som varit borttappade. Å andra sidan kan jag inte låta bli att vara skeptisk och fråga mig om det faktiskt går att förutspå saker och ting.
Damen som bodde i min nuvarande lägenhet före mig titulerade sig medium och mest på skoj bad jag henne vid ett tillfälle att spå mig. Något hon gladeligen gjorde. Hon började med att beskriva mig som person och hennes neskrivning av mig var otroligt träffande, trots att vi aldrig träffats tidigare. Sen förutspådde hon en massa saker som skulle ske inom den närmsta framtiden och mycket av detta inträffade också. Det var ganska konkreta saker, som att jag skulle få nytt jobb, träffa en tjej (hon hade till och med rätt om tjejens hårfärg) och en rad andra saker.
Samtidigt - vilket förstås spär på min tveksamhet lite - hade hon också fel om att vissa saker skulle ske. Några av de saker hon förutspådde skedde helt enkelt aldrig. Så visst är jag aningen skeptisk, det kan jag inte neka till.
Men samtidigt finns det någonstans en fascination och en nyfikenhet kring detta hos mig och jag skulle gärna bli spådd igen om jag fick chansen. Egentligen mest av nyfikenhet, för att se om det som förutspås faktiskt kommer att slå in och inte så mycket för att jag är nyfiken på vad som kommer att ske i framtiden. Sen är det självklart så att det finns saker man inte vill veta heller. Jag hade exempelvis inte alls velat veta i förväg att man skulle hitta en tumör i min nacke - framförallt inte om det skulle visa sig att den är elakartad. Den informationen hade man gärna fått bespara mig.
I dagens högteknologiska IT-samhälle har förstås även spådamerna flyttat ut på internet. Man kan bli spådd, få hjälp att hitta försvunna saker och så vidare med bara några knapptryckningar. Eller ringa något dyrt nummer, så får man hjälp per telefon. Det sistnämnda är visserligen inte så nytt, det är något som funnits i åratal. Men oavsett om det är telefon eller internet, kommer man in på något som jag själv är än mer skeptisk till. Framförallt för att jag fått för mig att det finns väldigt mycket buffel och båg på det här området. På något vis känns det som att jag har bättre kontroll om jag möter spådamen ifråga öga mot öga och inte får ett opersonligt mejl eller pratar med en okänd person per telefon.
Sen är inte alla bluffmakare naturligtvis. Men själv är jag skeptisk.
 

 
FOTNOT
Detta är ett sponsrat inlägg i samarbete med Synskonline.se. Samtliga åsikter, erfarenheter och ställningstaganden är mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet.
 

 
Bilden lånad från Zeldapedia
 


Klaustrofobiskt

Jag brukar inte ha några problem med klaustrofobi, men vissa saker är trots allt riktigt obehagligt. Idag var det dags för min andra magnetröntgen i jakt på fler tumörer. Jag skulle under en knapp timmes tid ligga så stilla jag bara kunde på en obekväm brits, inne i en trång cylinder. Bara några centimeter ovanför näsan är innerväggen av röntgenmaskinen och det blir dessutom varmt väldigt snart inne i dessa apparater.
Första minuterna brukar oftast gå bra, men sen blir det snudd på obehagligt. Det är inte så att jag får panik, men jag får verkligen uppbåda all min viljestyrka för att inte få obehagskänslor medan jag ligger där. Bara vetskapen att jag inte bara kan resa mig när jag själv vill, att inte kunna klia mig om jag behöver, att inte kunna röra mig fritt är fullt tillräckligt för att det ska kännas instängt och näst intill obehagligt.
Då var dagens röntgen ändå snabbare än sist jag var på magnetröntgen. Då tog det allt som allt 90 minuter inne i röntgenapparaten, medan det idag "bara" tog en knapp timme.  Som om inte detta vore nog, har det dessutom blivit något fel på några av bilderna jag tog på röntgen idag. Så på fredag är det dags för en tredje magnetröntgen för att ta några kompletterande bilder. Förhoppningsvis tar det inte lika lång tid denna gång, men jag måste ändå in i denna jäkla apparat igen.
Det är inte värre än att jag faktiskt fixar det, trots allt vet jag ju att det är viktigt att genomgå dessa undersökningar. Men det är verkligen inte så att jag jublar över det heller. Å andra sidan, säg den läkarundersökning man faktiskt jublar över, även om vissa känns jobbigare än andra.
Just nu vill jag bara få alla undersökningar överstökade, inklusive operationen, få det avklarat så att jag kan återgå till en normal tillvaro igen. Slippa att tänka på tumörer, vad som är symtom för vad, orka gå till affären eller städa lägenheten utan att vara helt slut efteråt... Jag avskyr när saker och ting drar ut på tiden och att vandra runt i någon form av ovisshet och inte veta hur allvarligt det hela är. Även om jag tar det hela med någorlunda ro och inte oroar mig särskilt mycket, så finns det naturligtvis en tanke någonstans i bakhuvudet att det kan röra sig om en elakartad tumör. Vem skulle inte åtminstone beröra denna tanke?!
 

 
Bilden lånad av Erika Grahn
 


Sverigedemokraterna är inte rasister

 

 
Bilden lånad från Atillayoldas
 


Du är tokig, Alfons Åberg...

 


Val 2014

Är man sjukskriven och går hemma merparten av dagarna, hamnar man gärna framför TV-nyheterna oftare än normalt - för att inte tala om att man lusläser tidningarna i större utsträckning än man har tid med när man arbetar heltid. Och ju mer jag läser tidningarna, ju mer jag ser på nyheterna, ju tröttare blir jag på all rapportering inför valet. Inte för att jag tycker det hela är oviktigt, tvärtom! Utan för att det inte verkar finnas utrymme för några andra nyheter alls så här veckan innan valet. Man börjar helt enkelt ledsna på all hets kring politiken.
Och med kvällspressen i spetsen, verkar givetvis journalistkåren älska att plocka fram allt som innehåller minsta tillstymmelse till skandal. Även om det är helt i sin ordning att politiker granskas i sömmarna, känns det ibland som att tidningarna vill lyfta fram vissa saker i ren desperation.
Senast är Aftonbladet, som basunerar ut att SD-kandidaterna är de mest kriminelt belastade politikerna i valrörelsen. Föga förvånande visserligen, men läser man artikeln ser man också lösnummerjournalistiken bakom den. Brotten Aftonbladet syftar på är ganska oskyldiga sådana; fortkörning, inte betalat TV-licensen. laddat ner film från internet... Nej, det är inte rätt att göra så - men återkom när det är frågan om lite allvarligare saker!
Nu råkar det ju dessutom vara så att jag redan vet vad jag ska rösta på. Är man medlem i ett parti redan, står det ju rätt klart vad man kommer att rösta på. Det finns väldigt många väljare som bestämmer sig först i vallokalen och för många av dessa är givetvis nyhetsrapporteringen kring valet viktig. Men för oss som bestämt oss redan, kan det ju vara trevligt att få veta lite mer om vad som händer i omvärlden än vilka politiker som inte betalar TV-licensen.
Det enda som är både imponerande och - framförallt - väldigt tragiskt, är ju att hur många skandaler som Sverigedemokraterna ställer till med, så verkar det aldrig påverka opinionssiffrorna negativt. Det verkar inte spela någon roll hur mycket SD:s företrädare gör bort sig, deras opinionssiffror vänder ändå bara marginellt nedåt för att sedan vända uppåt igen.
Jag kan ibland - oavsett vilket parti det rör sig om - tycka att vissa "skandaler" får oproportionerligt stora konsekvenser och uppmärksamhet. Politiker är trots allt människor och ingen människa är felfri. Men när en politisk företrädare helt går emot vad partiet står för, när de gör bort sig rejält på olika sätt borde det ju vara rimligt att åtminstone några av väljarna drar öronen åt sig...
 

 
AB 1 2 3 D 1 2 3 4 5 6 7 8 9 DN 1 2 3 4 5 6 SvD 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad av Peter Lindén
 


Kent Ekeroth debatterar med barn: allas lika värde är floskel

 

 
AB 1 2 DN 1 SvD 1 2
 


Sölvesborg 1995

 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 5 6 SvD 1 2
 
Bilden lånad från Slutpixlat
 


Självdemonterande tvättmaskin säljes

 


Uttråkad

Det har gått knappt en vecka av en tre månader lång sjukskrivning - och jag klättrar redan efter väggarna av tristess. Det längsta jag tidigare varit sjukskriven är en vecka och det har känts fullt tillräckligt och jag har sedan känt mig redo att återgå till jobbet. Nu har jag knappt avverkat en tolftedel av den totala sjukskrivningen och börjar fråga mig hur jag ska stå ut.
Sen spelar det förstås in att jag inte orkar särskilt mycket för tillfället. Att gå till kvartersbutiken 200 meter bort är fullt tillräckligt för att jag ska vara helt slutpumpad och behöva ligga och vila en stund. Med andra ord befinner jag mer eller mindre i ofrivillig husarrest. Och det ger mig totalt kruppjuck. Jag orkar knappt städa, diska eller laga mat utan det blir hushållssysslor i mycket små doser.
Tur är väl att man har internet, undrar faktiskt om jag hade fått tiden att gå annars? Sen har jag en underbar familj som faktiskt dränkt mig i DVD-boxar och filmer, så visst har jag även tillbringat en hel del tid framför TV:n på dagarna. Det märkliga är att vissa delar av det jag fick höra från mina förädrar när jag var liten fortfarande sitter i. Under min uppväxt var det strängt förbjudet att titta på TV på dagarna, med några få undantag. Ett undantag var sommar- och jullov då man hade morgon-TV en timmer varje dag för skollediga barn och ungdomar. Men när det programmet var slut, skulle TV:n stängas av. Under julloven kunde det godtas att man såg en och annan av alla de filmer som sändes på eftermiddagarna. Sen var det när man var sjuk, som man kunde få titta på TV eller video (för den oinsatte var video föregångaren till dagens DVD) för att få tiden att gå. Men med dessa få undantag var det inte riktigt okej att titta på TV på dagtid och det har hållit sig kvar i mitt medvetande även som vuxen. Det är verkligen ytterst sällan jag tittar på TV på dagtid, ens när jag är sjuk. Men sista dagarna har jag faktiskt gjort det - och bestämt mig för att nu plöja igenom tre säsonger av Games of thrones när jag nu faktiskt har tid.
Men på något sätt vill jag nu faktiskt att det ska börja hända lite saker, att på något sätt börja arbetet för att komma tillbaka igen. Att få min operation överstökad och få påbörjar rehabiliteringen för att sedan kunna börja jobba igen känns som högsta prioritet. Så visst är det frustrerande att det fortfarande är närmare tre veckor kvar innan det kommer bli fråga om operation.
 
Nu ska jag i alla fall få ytterligare en röntgen på tisdag, för att undersöka så att det inte finns fler tumörer. Återigen gläds jag åt hur bra vi har det i Sverige. Jag påtalade redan från början till vårdpersonalen att jag har svårt att gå. Så nu har jag sjukresor varje gång jag ska till någon undersökning. Det enda jag behöver göra är att säga till på mottagningen innan, sen ringer jag själv och bokar en taxi som sedan hämtar mig på min hemadress och kör mig dit jag ska. Jag betalar 140 kronor oavsett avstånd, resten betalar landstinget.
I hur många länder finns denna förmån?!! Och hur mycket kostar inte en magnetröntgen? Gissningsvis är det åtskilliga tusen min vård har kostat - och vad operationen skulle kosta om jag fick betala den själv vågar jag inte ens tänka på.
Så även om det klagas mycket på neddragningarna inom vården har vi det fruktansvärt bra, framförallt med tanke på att vi inte behöver betala mer än symboliska summor för den vård vi behöver.
Och det positiva för min egen del är ju förstås att det äntligen händer något. Även om det inte innebär att operationen tidigareläggs, så känns det som att varje undersökning är ett steg närmare att till sist bli botad. Och det kan bli någon form av terapi att känna att det händer saker, att det faktiskt görs något för att påskynda till frisknandet. Att bara gå hemma och vänta kan ta knäcken på den starkaste...
 

 
Bilderna lånade från Superwallpapers, HD Wallpapers
 


Tokyos tunnelbana

Kanske en idé för SL?!
 
 


No smoking

Jag har varit nikotinist till och från i över 20 år, merparten av de åren som rökare. För några år sedan lade jag dock av helt med rökningen och snusar istället på heltid. Jag röker enstaka cigaretter, men det rör sig om 10-20 cigaretter om året. Och även om inte heller snus kan beskyllas vara någon hälsokur, så är det många gånger bättre än rökning.
Sedan jag slutade röka har jag aldrig känt att jag störts av andras rökning på något sätt. Jag kan till och med tycka att det luktar rätt gott i vissa sammanhang. Undantaget är väl de personer som rökt stora mängder under många år och luktar väldigt "inpyrt", då går det över från doft till stank. Men jag har ändå haft en rätt avslappnad inställning till folks rökande och inte lagt mig andras vanor eller kommit med några moralpredikningar till dem som röker. Jag har resonerat att det är upp till var och en. Visserligen är jag i min fulla rätt att ha en åsikt, men man kanske inte alltid är i sin rätt att lägga sig folks privatliv i alla lägen.
Det är idag omöjligt att hävda att man inte är medveten om riskerna med rökning. Informationen är alldeles för tydlig för att ha gått någon förbi - och det är den största anledningen till att jag själv slutade röka. Precis som för de flesta andra som slutat, misstänker jag. Tidigare har jag resonerat att det kanske inte är hela världen med någon enstaka cigarett här och där, jag har känt ungefär att "det kan jag unna mig" eftersom det är så pass sällan jag röker.
Men sedan jag i tisdags fick beskedet om min tumör i nacken har jag en gång för alla bestämt mig: det blir inte en enda cigarett till för min del. Aldrig mer, det är inte värt det! Jag har idag ingen aning om orsaken till tumören jag bär på - och vill inte veta heller. Jag skulle hinna gräma mig till döds innan tumören gjorde det om jag fick veta att detta med största sannolikhet var självförvållat.
Och helt plötsligt har jag börjat känna att jag hyser ett extremt agg emot rökning, som ju är den i särklass största riskfaktorn för att få cancer. Vilken annan vara som helst, som bara vore en bråkdel så cancerframkallande skulle aldrig få säljas. När jag nu drabbats av denna hemska sjukdom, kan jag plötsligt inte förstå att jag själv utsatt mig och att andra fortfarande utsätter sig för denna risk och misshandlar sina kroppar så illa
 
Igår trotsade jag mitt mående och åkte in till stan. Jag behövde bland annat ta mig förbi på jobbe med lite papper och hade även några andra ärenden. Sen kändes det trots allt skönt att också komma ut lite med tanke på att jag praktiskt taget knappt varit utenför dörren sista veckan.
Jag börjar med jobbet och tar sedan tunnelbanan till Fridhemsplan. Inte av lathet denna gång, utan helt enkelt för att jag inte skulle orka gå från polishuset på Bergsgatan till Fridhemsplan. Jag går den korta sträckan från tunnelbanan till Systembolaget vid Västermalmsgallerien. Då jag visste precis vad jag skulle ha, var jag snabbt framme vid kassan för att betala. Trots den korta promenaden, börjar jag nu vara rejält trött. Svetten rinner och jag går ostadigare än vad jag brukar. Killen i kassan tittar skeptiskt på mig och verkar för några sekunder klura över om jag är berusad eller ej. Men så upptäcker han min käpp som jag krampaktigt stödjer mig mot och verkar bestämma mig för att jag åtminstone borde vara någorlunda nykter (tilläggas ska att jag var helt nykter).
Väl ute på gatan igen är jag totalt slutkörd. Jag upptäcker en tom uteservering en bit bort och dråsar tungt ner på en av bänkarna för att få någon form av vila en stund. I samma stund passerar två tjejer i 18-20-årsåldern, båda girigt sugande på varsin cigarett. De ska uppenbarligen in i en port alldeles intill uteserveringen där jag sitter och jag hör hur ena tjejen utbrister att "Men hallåååå, jag måste asså röka färdigt först innan vi går in ba!".
Och jag kommer på mig själv med att bli riktigt förbannad! Jag ville plötsligt gå fram till dessa tjejer och fråga vad fan de håller på med. Förklara för dem hur det kan gå och fråga om de vill gå igenom samma procedur som jag nu kommer tvingas göra - bara för att få dra i sig ett antal giftpinnar varje dag.
Dock avstår jag från att skälla ut tjejerna efter noter utan börjar sakta stappla vidare till nästa affär innan jag sedan skulle åka hem. Några rökare till han jag se på vägen - och var  nära att gå fram och rycka cigaretten ur mungipan på dem och fråga vad fan de håller på med.
För jag lovar er; hade jag vetat att jag sluppit detta elände hade jag verkligen avstått från varende cigarett jag rökt genom åren och istället kunnat ha mångt mycket roligare för alla de pengar jag lagt ut på tobak.
 


 

 
Bilderna lånade från Quit smoking NY, Cancerfonden
 


När allt ställs på sin spets

Jag har vänt och vridit på det hela och verkligen klurat över om jag ska skriva detta inlägg. Men till sist har jag kommit fram till att det är vad jag vill och att också kan fungera som någon form av terapi.
Mina axelproblem har inte direkt försvunnit men ändå blivit bättre. Istället har jag senaste veckorna känt att jag blivit allt tröttare och orkeslös. Man har tidigare misstänkt att mina problem berott på ett diskbråck, men ju längre tiden gått har jag blivit alltmer övertygad om att det rört sig om något annat. Att bli genomblöt av svett bara man går genom lägenheten känns inte som att det beror på ett enkelt diskbråck.
Till sist besannades mina misstankar när jag för en tid sedan fick röntga nacke och huvud. När röntgenbilderna kom, hittade man mycket riktigt en förändring i halsryggen. Jag blev å det strängaste beordrad av neurologen att avbryta min semester ute i skärgården för att komma till sjukhuset för nya undersökningar.
Det blev först ett besök hos neurologen på Huddinge sjukhus, som remitterat mig till magnetröntgen. Min fortsatta vård var numera formellt överlämnad till neurokirurgen på Karolinska sjukhuset i Solna berättade man. Förändringen i halsryggen var med största sannolikhet en tumör samt en vätskefylld systa som sitter alldeles intill. Men det fanns fortfarande en chans att det faktiskt kunde vara något annat än en tumör, även om alla mina symptom pekade på att det faktiskt var en tumör.
Redan samma kväll får jag en tid hos neurokirurgen på Karolinska - och han var otvetydigt säker på sin sak. Förändringen är en tumör. Och den fyller på bredden ut hela märgkanalen vilket gör att de vätskor som ska kunna röra sig längs kanalen inte tar sig fram - därav den vätskefyllda systan. Den enda åtgärden man anser rimlig är en operation, något som man egentligen drar sig för in i det sista med tanke på att det är ryggmärgen man pratar om.
Om tumören är elakartad eller ej vet man inte säkert innan den är utopererad och kan analyseras. Enligt läkarna är dessa tumörer oftast inte helt godartade - men å andra sidan oftast inte helt elakartade heller. Än så länge vet man heller inte om det hela har spridit sig eller om det "bara" rör sig om en tumör.
Plötsligt har allt rullat på i en jäkla fart. Jag är sjukskriven, har beviljats sjukresor eftersom jag knappt kan gå, det är undersökningar åt höger och vänster och telefonen ringer i princip konstant. Numera stapplar jag vingligt runt med en käpp i ett stadigt grepp eftersom jag har svårt att gå. Jag är helt slut bara av att gå några få steg och orkar bara med det allra viktigaste. Handla mat och bära hem tunga kassar är praktiskt taget uteslutet. Arbeta är helt och hållet uteslutet.
Som tur är, har jag i alla fall inte ont. Jag har alltid inbillat mig att tumörer gör väldigt ont, men så är det åtsmintone inte i mitt fall. Eller åtminstone inte än... Just nu irriterar jag mig mest på att kroppen inte fungerar som den ska, att jag inte orkar särskilt mycket. Jag orkar bara gå kortare sträckor och sover otroligt mycket varje natt. Plötsligt har jag ett helt omättligt sömnbehov.
Så finns det förstås ett orosmoln vad gäller operationen. Det är ett känsligt ställe man ska in och gräva i när tumören ska plockas bort och det finns en viss risk att man neurologiskt sett inte blir helt återställd, även om man får bort hela tumören. Och det kommer dessutom krävas 1-2 månaders rehabilitering efter operationen, något som jag heller inte ser fram emot särskilt mycket.
 
Återstår att se var det här slutar. Det lär säkert bli anledning till fler inlägg i ämnet.
 

 
Bilden lånad från Chinona
 


Hur bemöter du själv en tiggare??

Gruppen Panda presenterar sig själva som att man ”gör sociala experiment och sprider glädje”. Nyligen gjorde man ett socialt experiment som handlar om svenskarnas beteende gentemot tiggare. Experimentet börjar på Stureplan, men när man byter plats tar det hela snabbt en vändning som för vissa säkerligen kan vara rätt oväntad.
Kanske är detta en film som alla som tänker rösta på Sverigedemokraterna eller liknande partier borde ta till sig av och omvärdera sin syn på andra människor?! Här ser man hur personer som förmodligen vet bättre än någon annan vad det betyder att ha det svårt är väldigt benägna att dela med sig av vad de har. Alltmedan personer som rör sig kring Stureplan och förmodligen har det rätt bra inte är lika benägna att dela med sig...
 
 

 
AB 1 DN 1 2 3 4
 


Änkan från Kilkenny

Kompisarna John och Mike åkte en sommardag till irländska Kilkenny söder om Dublin för att koppla av och ha en trevlig utekväll. De hade egentligen inte tänkt sig att stanna, men det blev sent och eftersom de hade det trevlig bestämde de sig för att stanna över natten. Puben de var på hade även en hotelldel och eftersom de kommit i samspråk med den mycket attraktiva ägarinnan (som även råkade vara änka), så var beslutet att sova kvar inte svårt att ta.
Efter en trevlig kväll gick de till sina respektive rum, men en stund senare tassar Mike över till änkans rum. Ingen såg honom när han smög iväg och det hann bli tidig morgon innan han återvände till sitt eget rum.
När John och Mike dagen efter är på väg att lämna puben, bad änkan om att Mike skulle lämna sin adress.
- Jag vet att ni båda skrivit in er i hotelliggaren, säger hon, men jag vill verkligen vara säker på vem som är vem. Mike fattar ett snabbt beslut - och ger Johns namn och adress till änkan.
Tiden går och Mike har helt förträngt vistelsen i Kilkenny när en uppjagad John ungefär ett år senare ringer.
- Du bara måste höra det här, Mike! Kommer du ihåg när vi var i Kilkenny? Jag fattar ingenting just nu, men jag har fått ett brev från en advokat i Kilkenny. Minns du den där snygga änkan som ägde hotellet vi bodde på? Det är knappt man kan tro att detta är sant, men jag måste berätta. Advokaten skriver att änkan är död och att jag får ärva hotellet och en större summa pengar. Otroligt, eller hur?! Hon måste verkligen ha gillat mig!!
 

 
Bilsden lånad från Nordens förhistoria
 


På ålderns höst

Ju mer tiden går och ju mer man följer mediarapporteringen, finns det en sak som jag börjar gräma mig allt mer för. Nämligen att bli gammal - och framförallt om man blir så pass gammal och orkeslös att man behöver flytta in på något hem. Jag blir gärna hur gammal som helst, bara jag är så pass pigg att jag klarar mig själv - alternativt att jag har så pass bra ekonomi att jag kan betala för att bo på något privat åldringsboende.
För mig som vänsterpartist och livlig förespråkare för "den svenska modellen" - där man betalar höga skatter för att få hjälp av samhället när man behöver - är detta otroligt genant. I mina ögon har vi i Sverige "dealen" att vi betalar höga skatter, men i gengäld får vi hjälp när vi behöver. Hjälp i form av skola, vård, omsorg och ekonomiskt stöd. Denna hjälp ska vara lika för alla, oavsett samhällsklass och (givetvis) av bra kvalitet.
Men alltmer börjar man se hur den sociala välfärden demonteras i allt större utsträckning, framförallt när det hjälper stödet till de allra svagaste. Som då åldringsvård och barnomsorg - bara för att några exempel.
Min snart 90-åriga farmor berättade för en tid sedan att man boendet där hon bor delar på servetterna vid varje måltid. Med andra ord får varje person nöja sig med en halv servett när man ska äta. Det kan tyckas vara en larvig sak att hetsa upp sig över, men det är bara ett i raden av exempel. Så sent som igår kunde man läsa om ett åldringsboende i Örebro, där vissa boende ska ha fått vänta på upp till fem veckor på att få hjälp med att duscha.
Även om det givetvis aldrig går att komma ifrån att det då och då blir fel inom en verksamhet, går det heller inte att komma ifrån att standarden gått ner rejält på många åldringsboenden. Enligt min mening ska man förstås satsa mycket pengar på åldringarna och att det är vrickat att en intern på fängelset får kosta mer per dygn än en person på ett åldringsboende som slitit hela sitt liv och gjort rätt för sig. Även om naturligtvis även fångvården ska vara human, så är det märkligt att en kriminell ska få kosta mer ur statskassan än en person som ärligt slitit hela sitt liv.
Åldringsboenden har alltmer blivit en förvaring av människor, i väntan på att de ska trilla av pinn. Tråkig mat, underbemannat med personal som bara hinner med en bråkdel av vad de borde hinna med. Och vi är nog många som våndas inför denna slutförvaring.
 

 
SVT 1
 
Bilden lånad från Svammel
 


En dålig mage

Sam hade under lång tid uppvaktat en tjej som han var väldigt intresserad av. Gång på gång hade han försökt bjuda ut henne, men fick alltid nej. Men till sist svarade hon ja till att träffa honom och de skulle ses redan dagen efter. Sam blev givetvis väldigt glad och upplivad och på kvällen gick han till puben med en polare för att fira det hela. Något som han givetvis inte skulle ha gjort.
Dagen efter var det dags för dejt - och Sam var extremt bakfull efter en sen och blöt kväll på puben. Han spydde konstant och tillbringade mycket tid på toaletten med en nästintill okontrollerbar diarré. Men dejten kunde han inte riktigt ställa in, då var han rädd att han aldrig mer skulle få chansen att träffa den oemotståndligt vackra tjejen igen.
På kvällen hämtade han henne som de bestämt och de tog pendeltåget in till stan. Han hade bokat bord på en mysig italiensk restaurang - och kvällen hade varit perfekt om det inte hade varit för att han tvingades uppsöka toaletten hela tiden.
Till sist var det dags för efterrätt och när det återogen började bubbla i Sams mage hoppades han på att det denna gång bara var gaser. Eftersom det var omöjligt att hålla sig, bestämde han sig för att lätta på trycket. Tyvärr var det inte bara gaser som kom ut... Men i samma stund anländer notan, Sam betalar illa kvickt och de lämnar restaurangen.
En bit bort längs gatan får Sam syn på en kvällsöppen klädbutik och konstruerar snabbt en plan. Han förklarar för sin dejt att han behöver en ny tröja och medan hon tittar i en annan avdelning, plockar han snabbt åt sig ett par likadana byxor som de han har på sig. Men när det är dags att betala för sig, inser han att han bara har pengar på sig för att betala antingen byxorna eller tröjan. Sam viskar till expediten att "Strunta i tröjan, jag tar bara byxorna".
Sam och hans dejt går till stationen, hoppar på tåget hem och han går raka vägen till toaletten. Därinne sliter han av sig sina nedsmetade byxor och kalsonger, rullar ihop dem och slänger ut dem genom fönstret och tvättar sig sen grundligt. Så sliter han upp klädpåsen - och får en chock. Den innehåller nämligen bara ett enda plagg: tröjan.
 

 
Bilden lånad från Get rid of
 


Omstart

Så är det första september och enligt almanackan första höstdagen. Jag har visserligen en semestervecka kvar, men är nu på väg hem mot Stockholm igen. Lite svagt kan man börja ana höstfärger på träden utanför tågfönstret och det är påtagligt kyligare i luften.
Hur motigt det än känns när man åker hem från sommarstugan när semestern är över, går det inte att komma ifrån att det finns vissa positiva aspekter i det hela. Det är alltid vemodigt när man packar ihop sina saker och vet att det kommer ta närmare ett år innan man är tillbaka igen. Framförallt i år, när man ofrivilligt avbryter semestern för att åka hem för ett läkarbesök.
Men det går heller inte att komma ifrån att varje årstidsskifte också innebär en nystart, att en ny era tar vid. Jag gillar alla de fyra årstider vi har i Sverige, även om jag givetvis har vissa favoriter - dit våren och sommaren hör. Men även hösten och vintern har sin tjusning och jag kan inte låta bli att tycka om även denna mörka del av året. Den enda nackdelen må väl vara att det är en alldeles för stor del av året som fylls av mörker och kyla.
Men väl hemma efter semestern, brukar jag tycka att det är skönt att låta vardagen rulla igång igen. Efter semesterns lugna och slappa lunk, kan vardagslunken bli en bra kontrast - även om den kan vara nog så stressig ibland.
Det blir liksom en nystart på något sätt varje gång en ny årstid tar vid. Varje årstid har sin tjusning med allt vad det innebär. Våren och sommaren med ljus och värme, hösten med vackra färger och vackert solljus. Sen kommer vintern med advent, jul och allt annat positivt som hör den delen av året till.
Och framförallt har man ju (förhoppningsvis) hunnit samla krafter och ork under semestern för att orka jobba resten av året. Det är verkligen förmånligt att ha lagstadgad rätt till fyra veckors sammanhängande semester mellan 1/6 och 31/8, det är ytterst få länder där man har det så förspänt. Nu kan man liksom börja se fram emot den nya eran som hösten innebär.
 

 
Bilden lånad från Chefsingenjören