Att mjölka en ko...

Undrar om det är spenarna hon letar efter??
 
 


Morgontrött

Just precis min åsikt när väckarklockan ringer...
 

 
Bilden lånad av Anneli
 


Olater

När jag blev sjukskriven för snart tre månader sedan, blev jag till en början lite orolig över hur min dygnsrytm skulle bli. Senaste åren har jag nämligen blivit något av en nattuggla och har otroligt svårt att komma i säng i vettig tid om jag inte har någon tid att passa nästa morgon. Det är oftast inte helt ovanligt att jag är i säng först vid ett, två på natten om jag är ledig dagen efter.
När jag nu skulle vara hemma under ett antal månader, såg jag framför mig hur jag totalt skulle vända på dygnet totalt och vara uppe större delen av nätterna och sedan sova en stor del av dagen. Men jag måste säga att jag faktiskt är rätt stolt över mig själv. För även om det blivit enstaka sena kvällar, har jag faktiskt hållit en bra dygnsrytm under hela sjukskrivningstiden. Senast vid elvatiden är jag normalt sett i säng och sedan uppe senast vid nio på morgonen igen.
Man kan förstås analysera fram och tillbaka hur det kommer sig. Men dels är jag - helt naturligt, eftersom jag är sjuk - extremt trött på kvällarna och orkar helt enkelt inte vara vaken särskilt sent. Dels har jag fått bestämda rekommendationer av läkarna att ha så regelbunden och nära "normal" dygnsrytm som möjligt. Med andra ord: i säng i hyfsad och ungefär samma tid varje dag, stig upp i skaplig tid, tre mål mat per dag samt att helst vila efter lunchen. Och jag har lyckats hålla dygnsrytmen på en riktigt, riktigt bra nivå. Även om det funnits enstaka undantag, då jag dragit mig rätt länge vissa morgnar.
Däremot har jag lagt mig till med andra ovanor under min sjukskrivning. Jag har blivit helt såld på TV-serier och plötsligt ser jag nästan maniskt på box efter box med serier. Hittills har jag plöjt igenom alla avsnitt av Game of thrones och är nu en bra bit in i första säsongen av Homeland. Det har till och med gått så långt att jag tittar på TV på dagtid.  Jag är uppvuxen under en tid då det var helt bannlyst att titta på TV dagtid - och det inte enbart på grund av ett sämre TV-utbud då mot hur det är idag. Undantagen kunde vara om man var sjuk, liksom morgonprogrammen som sändes på helger och lov. Men utöver det, var det TV-förbud fram tills barnprogrammen började på kvällen.
Nu sitter jag visserligen inte framför TV:n hela dagarna, utan tittar på enstaka avsnitt av någon serie, eller möjligen en film. Men jag måste erkänna att det kändes väldigt tabu när jag första gångerna slog mig ner framför TV:n på dagtid...
 

 
Bilden lånad afv Tove Lifvendahl
 


Don't text and drive!!

Det borde ju vara en självklarhet för alla, men uppenbarligen inte. Själv brukar jag alltid stanna om jag behöver använda telefon, oavsett om jag kör eller går...
 
 


Facebook

 


Neurotiskt

Kroppen är minst sagt en fascinerande konstruktion och ju mer man lär sig om den, ju mer fascinerad blir man. Samtidigt visar ju alla snillrika konstruktioner i kroppen hur lätt det är att bli orolig när man upptäcker olika symtom när man är sjuk. Eller som - för min del - nyopererad.
Sedan operationen har det "spritt till" i olika delar av kroppen med jämna mellanrum. Det har varit som ryckningar, koncentrerade till en fot, arm, hand eller ett ben - och hållt i sig bara några få sekunder per gång.
Jag har utgått ifrån att det varit en del i läkningsprocessen och ett tecken på att nervsystemet börjat återhämta sig. Framförallt med tanke på att jag trots allt opererats i ryggmärgen och att ryckningarna avtagit allt eftersom funktionen i respektive kroppsdel sakta kommit tillbaka.
Men när ryckningarna för 10-14 dagar sedan började förenas med kraftig smärta, blev jag lite mer fundersam. I min värld brukar smärta vara ett tecken på att något är fel... Så under läkarbesöket i tisdags tog jag förstås upp det hela med läkaren. Och joå, jag hade rätt om att ryckningarna hade med läkningsprocessen i nervsystemet att göra. Läkaren beskrev som det som att operationen lämnade små "hålrum" i nervsystemet, som kroppen nu försöker läka. Då blir det ryckningar i kroppen, som ibland kan göra ont.
Och det är också där som rehabiliteringen kommer in. Man måste återigen få kroppens delar att samarbeta och hjärnan att sända rätt signaler genom rätt nerv till rätt kroppsdel. Så plötsligt gör det mig inte så mycket att det känns som att det spritter i kroppen eller att kan göra ont ibland längre. Nu vet jag ju att allt är som det ska och att det är en del i läkningsprocessen.
Lyckligtvis är det ju inte så att kroppsdelarna rycker till i okontrollerbara spasmer, utan ryckningarna är något jag känner inne i kroppen. Men faktum kvarstår: det är svårt att inte imponeras av den snillrika konstruktion som kroppen utgör.
 

 
Bilden lånad från Big think
 


Portrait of Lotte 0 to 14 years in 4 min

Har för mig att jag lagt ut den här filmen tidigare, men den är så fin att den är värd att publiceras ytterligare en gång...
 
 


Tavelhängande rehabilitering

I tisdags var det dags för återbesök hos neurologen i Huddinge, där jag kommer få den fortsatta medicinska vården. Rehabiliteringen kommer ske i Solna även fortsättningsvis, men det medicinska kommer vara i Huddinge.
Även om jag inte fick veta så värst mycket som jag inte redan visste innan, så gick det inte riktigt att komma ifrån att det fanns en viss nervositet inför läkarbesöket. Det gick inte att låta bli att tänka i banorna att man kunde ha fått ny information om tumören som opererats bort eller att man måste göra fler tester. Men enligt läkaren ser allt bra ut för tillfället, så det verkar inte finnas någon anledning att oroa sig något nämnvärt.
Rehabiliteringen kommer fortsätta fram till mitten på januari om inget oförutsett inträffar. Under tiden ska jag också få magnetröntgen och ytterligare undersökningar i Huddinge. Man vill förvissa sig om att tumören faktiskt är helt borta, så därför är fler magnetröntgenundersökningar nödvändiga. Finns det kvar rester av tumören, kommer man ta bort dessa med hjälp av strålning.
Så resultatet av magnetröntgen blir väl nästa orosmoln, där man får hoppas att man inte hittar något mer i nacken. Allt har ju med tanke på omständigheterna gått så bra sedan operationen, så vore så tråkigt om det kom något bakslag. Även om jag bestämt mig för att inte oroa mig i onödan, så är det förstås svårt att inte göra det alls.
Men jag får försöka fokusera på hur bra det faktiskt gått trots allt. Tumören var så godartad som den bara kan vara och jag har återhämtat mig bättre - och framförallt snabbare - än vad läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter trott att jag ska göra. Dagarna efter operationen kunde jag inte ta mig ur sängen, äta, eller dricka själv. När jag väl började kunna äta och dricka själv, behövde jag fortfarande hjälp med påklädning, toalettbesök, duschning och en massa andra saker.
Även om jag fortfarande blir väldigt trött när jag håller igång och även om saker och ting fortfarande tar tid, så har jag nu kommit så långt att jag ändå orkar gå ett par timmar på stan, knäppa byxor och skjortor, knyta skor och så vidare. Jo, jag är supertrött efter ett par timmar på stan och det tar sin lilla tid att klä sig eller få på sig ett par skor - men till skillnad från läget för några veckor sedan, så går det. Det är inte länge sedan som det var uteslutet att knäppa ett par jeans eller själv knyta skorna.
Hela tiden utmanar jag mig själv och försöker tänja lite på mina gränser, eftersom det är enda sättet att få igång kroppen igen. För några dagar sedan lyckades jag med visst lirkande och några osande svordomar få upp några tavlor på sovrumsväggen. En bravad som förstås gjorde mig rejält stolt över mig själv. Och tavlorna hade varit en omöjlighet när jag kom hem för några veckor sedan.
 
Den vänstra tavlan flyttades och de två andra spikades upp i mitt
sovrum häromdagen. Det blev några svordomar, men alla fingrar kvar!
 

 
Bilden lånad från Askim kommune
 


10 Hours of Princess Leia Walking in NYC

Väldigt rolig parodi på originalfilmen 10 hours of walking in NYC as a woman... Poängteras ska väl att man bör se originalet först innan man ser parodin nedan för bästa möjliga behållning.
 
 


Rättssäkra utvisningar

Häromkvällen slog jag av en slump på Uppdrag Granskning (programmet hittas här). Kvällens ämne var de språktester som Migrationsverket använder sig för att försöka fastslå var papperslösa flyktingar kommer ifrån. Testerna kan bland annat ligga till grund för avvisningsbeslut, då det beslutas vilket land vederbörande ska avvisas till.
Och det var minst sagt aningen skrämmande hur dessa tester verkar gå till. Och en av de analytiker som anlitas är straffad flera gånger och har som det verkar dessutom förfalskat sin CV innan han anställdes hos företaget Sprakab, som förmedlar testerna.
Många asylsökande som kommer till Sverige saknar dokument som kan styrka var de kommer ifrån. En del har fått hjälp av människosmugglare som försett dem med falska dokument, andra har aldrig haft dokument som pass eller id-handlingar.
De flyktingar som av någon anledning inte kan visa sin identitet eller hemvist för Migrationsverket erbjuds en språk- och kunskapsanalys. Testet görs per telefon och den som utsätts för testet får aldrig veta vem hen pratat med, analytikerna preseneras bara med kodnamn av rädsla för hot och påtryckningar. Men testresultatet anses ha ett högt bevisvärde när Migrationsverket sen fattar beslut. Trots att anonymiteten hos analytikerna gör att de till exempel inte kan kallas som vittne vid till exempel en domstolsförhandling.
UG tar upp minst tre fall, där det är uppenbara oklarheter i Sprakabs analyser. För en person man kallar Mohamed ledde språkanalysen till att han skulle skickas till Somaliland, istället för till Afgoye i södra Somalia där han säger sig flytt terrorgruppen Al-Shabaab. Samtalet Mohamed hade med Sprakabs analytiker "EA20" tog drygt 18 minuter och innehöll en kunskapsdel, där Mohamed bland annat skulle ange hur många distrikt det finns i området han kommer ifrån. Han svarar helt korrekt sju och räknar upp samtliga av dessa.
Men i Sprakabs analys står det att det ska finnas tio distrikt - och att Mohamed därmed inte klarar uppgiften. Migrationsverket hade ganska enkelt kunnat ta reda på svaren och då sett att Mohamed hade rätt.
Men det är inte bara EA20:s analyser som har stora brister visr det sig. UG kommer över hans cv och meriter, där flera uppgifter visar sig vara falska. Han har helt enkelt inte läst de kurser han uppgett. Och de mycket breda språkkunskaper han säger sig ha avfärdas av professor Abdalla Omar Mansur, en av världens ledande experter på somaliska språket.
- Jag tvivlar på att han kan tala alla dessa språk, men på jorden finns undantag. Det finns genier. Men en normal människa tror jag inte kan alla dessa språken, säger Abdalla Omar Mansur till UG.
 
Man kan absolut hävda att grundproblemet är att många flyktingar inte har giltiga dokument med sig. Hade alla haft det, hade problemet med bristfälliga språkanalyser förmodligen vari minimalt. Analyserna hade förmodligen inte ens behövts.
Men man måste också komma ihåg att det i många länder är mycket svårt att ordna pass och ID-handlingar av olika anledningar. Många som behöver fly, tvingas därför att göra det med hjälp av falska dokument.
Och oavsett dokument eller ej, torde ju en svensk myndighet fatta välgrundade beslut. Här ser man ju hur fel det kan bli när fel person får göra bedömningar när viktiga beslut ska tas. Trots allt leker man med människors liv i det här läget.
Man kan ha många åsikter om att ta emot flyktingar, men jag hoppas att alla är eniga om att beslut som en myndighet tar faktiskt grundar sig på fakta och ingenting annat. Sen kan rötägg alltid nästla sig in i alla organisationer - och jag hoppas att de fall UG rabblar upp bara är undantagen som bekräftar regeln. Skulle det visa sig att stora mängder av Migrationsverkets beslut tas på felaktiga grunder, är det minst sagt en skandal.
Och lite märkligt tycker jag själv att det är att det hela inte uppmärksammats mer i media efter UG:s avslöjande. Själv tycker jag det är rätt graverande trots allt. Jag vet vilket liv det kan bli i andra sammanhang när oegentligheter på statliga myndigheter uppdagas, men inte i det här fallet tydligen. Man får åtminstone hoppas att Migrationsverket står vid sitt ord och utreder åtminstone det de här fallen närmare, precis som man lovade i programmet. Att en myndighet sedan drar öronen åt sig och verkligen gör något åt det hela är nog dock att hoppas på för mycket. Man kommer göra som vanligt: se över sina rutiner, tillsätta en utredning som i bästa fall är klar om 10 år - och sen kommer inte mycket mer att hända.
 
Källa: SVT
 

 
Bilderna lånade från Typophile, Aftonbladet
 


Bittes äppelpaj

6 portioner
 
6 äpplen (à 130 g)
150 g smör
3 dl havregryn
2 dl socker
½ dl ljus sirap
1 ½ dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
2 msk mjölk

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175°C.
2. Smält smöret i en kastrull. Dra från värmen. Blanda i alla övriga ingredienser utom äpplena.
3. Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Lägg äpplena i en smord ugnssäker form. Fördela smeten över.
4. Ställ in i ugnen i ca 30 minuter eller tills pajen är gyllenbrun och knäckig. Servera med glass eller vaniljvisp.
 
Källa: ICA
 



Linsgryta

4 portioner
 
1 - 1 ½ gröna chili, t ex jalapeño
1 röd paprika
1 gul paprika
1 grön paprika
2 purjolökar
3 - 4 morötter
2 msk olja
4 dl röda linser
8 dl vatten
1 msk spiskummin
1 msk chilipulver
2 tsk mald koriander
2 tsk salt

Gör så här:
1. Skölj, kärna ur och strimla chili och paprika. Skölj, ansa och strimla purjolöken. Skala och skär morötterna i strimlor.
2. Fräs grönsakerna i oljan i en gryta. Rör i linserna och häll över vattnet. Tillsätt kryddorna och låt puttra ca 15 min under lock.
3. Servera den heta linsgrytan med nachochips och en klick gräddfil.
 
Källa: ICA
 



Vilken är din favoritmuskel?

Dumma frågor ger dumma svar...
 

 

Man slår sin tjej i hissen – hur många säger till?

I en hiss sätter man upp en dold kamera. I hissen finns också ett par, där mannen plötsligt börjar misshandla kvinnan. Paret är dock skådespelare och det hela rör sig om ett socialt experiment. Det man vill se är hur många som faktiskt säger ifrån när det behövs som mest.
Under experimentets gång passerar förutom paret 53 personer genom hissen. Hur många tror ni säger ifrån gentemot den misshandlande mannen?
 
 


Sjuk tillvaro

Jag brukar normalt sett gå till jobbet i princip oavsett hur jag mår. Det är bara när jag praktiskt taget är döende och inte tar mig ur sängen som jag sjukskriver mig. En bidragande faktor är förstås pengarna, bara karensdagen gör ju att man förlorar över 1.500 kronor direkt. Man känner verkligen efter lite för mycket när det är så dyrt att vara sjuk. Istället väntar man in i det längsta med att sjukanmäla sig - och när man i slutändan gör det, är man så sjuk att man tvingas vara hemma längre än om man sjukanmält sig direkt.
I ärlighetens namn är jag är rätt övertygad om att både samhälle, arbetsgivare och vi anställda i längden skulle tjäna på att vi inte hade någon karensdag. Folk skulle inte gå till jobbet i vilket skick som helst och därmed inte behöver vara hemma så länge som annars.
Anledning nummer två till att jag inte swå gärna stannar hemma, är att jag inte så gärna stannar hemma är att jag snabbt blir rastlös när jag går hemma. Det går inte många dagar innan jag så smått börjar klättra längs väggarna - det slår i princip aldrig fel.
Men efter att inte ha jobbat på tre månader, börjar jag nu komma in i en behaglig lunk här hemma. Vissa gånger känns det till och med lite stressigt¹ att vara sjukskriven. Tre dagar i veckan har jag rehabilitering och utöver det en del annat att göra. Som idag, då det var dags för återbesök hos läkaren. Och mellan alla olika momenten ska förstås vila också hinnas med. Jag ha plötsligt ett enormt sömnbehov och blir extremt trött om jag inte får minst åtta timmars sömn.
Så rastlösheten jag kände under första tiden som sjukskriven har nu mer eller mindre försvunnit. Fortfarande är förstås målsättningen att komma tillbaka till jobbet igen, allt annat är uteslutet. Men det känns lite förvånande att inte känna någon rastlöshet när jag går hemma så pass mycket...
 
¹Observera ironin!!
 

 
Bilden lånad från Publikt
 


Olycka framför TV4:s kamera i Krokom

Ska man nu prompt råka ut för en olycka, så kan man knappast ha valt ett bättre tillfälle... Räddningstjänsten var ju trots all redan på plats. :-)
 
 


Välja boendeform

Jag tillhör en av alla dem som inte har några bostadslån, helt enkelt av den enkla skillnaden att jag inte äger min bostad. Men det har inte undgått mig ändå att det varit en debatt på sistone kring att man anser att svenskarna är för högt belånade och att det ska införas krav på amortering på bostadslånen.
Förlåt, men jag tycker knappast det är så konstigt att folk tvingas låna en massa pengar till att köpa bostad. Åtminstone inte om man tittar på hur bostadsmarknaden ser ut i storstäderna. Trots redan långa köer för att få en hyresrätt har man i till exempel Stockholm valt att sälja ut en stopr del av allmännyttan, givetvis under den tid Alliansen hade makten i Stadshuset.
Man hävdade - föga förvånande - att man värnade om folks rätt till valfrihet, men i själva verket tar man bort möjligheten att välja för gemene man. Istället är det (som vanligt när det gäller högerns politik) de med pengar som har möjlighet att välja mellan fler bostadsrätter att köpa. Vi som inte har möjlighet att få bostadslån i mångmiljonklassen får istället färre hyresrätter att välja mellan. Hyresrätter som det dessutom blir längre köer till, eftersom de blir färre när man är så ivrig att sälja ut dem.
Det man dessutom verkar glömma är att många som bor i hyresrätter förmodligen redan gjort ett aktivt val att bo just så och inte köpa sin bostad. Istället tvingas många att ta skyhöga lån för en bostadsform de kanske inte vill ha. Medan det trots allt står den som önskar att bo i en bostadsrätt helt fritt att köpa en utan att man omvandlar befintliga hyresrätter till bostadsrätter.
Jag är inte på något sätt emot bostadsrätt som boendeform, men anser inte att man ökar folks möjlighet att själv välja sitt boende genom att i princip avveckla hyresrätter genom att sälja ut dem. Se istället till att ha en jämn fördelning mellan de olika formerna när det byggs nytt!!
 
För min del har det delvis varit ett aktiv val att bo i hyesrätt, jag har aldrig ens bett om ett lånelöfte. Och detta just för att jag föredrar detta sätt att bo just nu, det passar mig på väldigt många sätt - inte bara ekonomiskt.
Många brukar hävda att köp av bostad är en så fördelaktig investering. Och det är det säkert om man kan avstå de pengarna och har råd att amortera på lånen. Men trots allt är det ju den dag man eventuellt säljer lägenheten och flyttar som man får glädje för pengarna man investerat i lägenheten. Och utöver de pengar man låser i själva lägenheten, bör man ju ha en rejäl buffert utifall något går sönder eller man behöver genomföra någon renovering.
Om jag skulle köpa en lägenhet motsvarande den hyresrätt jag har, skulle förmodligen enbart avgift och räntor uppgå till ungefär samma kostnad som jag för mitt nuvarande boende. Även det är pengar som jag aldrig kommer att se igen.
Som jag väljer att se på det hela, så betalar jag för en service via hyresavin. Jag behöver inte ha någon buffert ifall något går sönder, utan behöver bara göra en enkel felanmälan så åtgärdas det hela inom några få dagar. Jag behöver inte bekosta ny kyl, frys eller spis om något går sönder, men har fortfarande mycket att säga till om vad gäller val av just dessa, liksom val av färger och tapeter. Helt enkelt ett väldigt bekvämt sätt att bo...
Dessutom skulle jag föredra att köpa ett hus istället för lägenhet den dag jag tycker det är dags att göra den investeringen i mitt boende. Dels för att jag vill ha en trädgård, dels för att man då är så fri att välja vad man vill göra med sitt boende som man bara kan bli. Jag behöver inte be någon om lov för några ombyggnationer alls och kan exempelvis hyra ut den i andra hand utan att be någon om lov. Det är vad jag kallar valfrihet! Liksom att det ska finnas ett brett utbud av all boendeformer, inte bara en viss form.
 

 
AB 1 2 3 4 DN 1 2 3 4 5 6 7 SvD 1 2 3 4
 
Bilderna lånade från Studentbibliotek, Lägenhetsbyte.se
 


Afghanistan: What we're leaving behind

Uppdraget avslutat och lugnet har lägrat sig över Afghanistan. Jänkarna tycks återigen ha lyckats "skipa fred" i världen... Eller?
 
 


Fars dag

Så är det fars dag och affärerna marknadsför stenhårt sina förslag om vad de anser att vi ska köpa i present till våra fäder. Slipsar, blommor, iPads, kläder, elektrionik, allt möjligt förväntas vi tydligen att köpa - och det är inte alltid helt billiga saker som marknadsförs som fars dags-presenter.
Själv har jag alltid haft lite kluvna känslor till dagar som till exempel fars/mors dag och Alla hjärtans dag. I grunden känns det som dagar grundade av butiker och andra näringsidkare för att de ska tjäna lite extra pengar. Vi borde trots allt inte behöva särskilda dagar för att visa vår kärlek till nära och kära.
Samtidigt kan ju dessa dagar vara en chans att visa denna kärlek lite extra mycket. Så visst finns det en charm med fars dag på sitt lilla vis. Och jo, jag uppmärksammar mina föräldrar på fars respektive mors dag också. Oftast inte med några presenter, utan möjligen en symbolisk blomma och kanske lite mat. Och då är det oftast inte ute på restaurang, utan hemma...
Det blir även idag lite firande, om än väldigt enkelt. Så vi har kanske hittat något av en mellanväg när det gäller dessa dagar i vår familj. Det går ju inte heller att uppmärksamma alla dagar under året, det funkar inte riktigt rent ekonomiskt. Det är födelsedagar, namnsdagar, fars/mors dag, julen och en lång rad andra saker. Så jag brukar prioritera födelsedagar och julen framför allt annat...
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1

Bilden lånad från I min lilla värld
 


Inlägg i debatten om offentlig amning

 

 

Yrkesskicklighet

Det har hänt mer än en gång att jag verkligen frågat mig hur vissa valt sitt yrke. Som butiksanställda som inte besitter den minsta gnutta servicekänsla, busschaufförer som knappt besitter förmågan att framföra en buss, hantverkare som har tummen mitt i handen...
Sista tiden har jag även fått upp ögonen för en annan yrkesgrupp där jag ibland blir rejält förvånad över vilka som hamnat där. När man som jag ränner en flera gånger i veckan hos läkare och på rehabilitering kan man vissa gånger ha rätt till sjukresor med taxi på landstingets bekostnad. Så är det för min del, så det har blivit en hel del taxiresor på sistone.
För några veckor sedan skulle jag till Karolinska sjukhuset och bokade en sjukresa. Taxin kommer på utsatt tid och så långt är det frid och fröjd. Det dröjer dock en stund innan vi kommer iväg, då chauffören börjar fippla med taxametern. Han ursäktar sig med att han är ny, något som ju alla är någon gång på sitt jobb, så jag säger inte något om det heller.
Men så börjar vi åka och det visar sig att han knappt kan med GPS:en heller - så han frågar om jag kan guida honom (!). Jag blir helt paff, eftersom det visar sig att han faktiskt inte vet var Karolinska sjukhuset ligger. Något som ju trots allt borde tillhöra första lektionen på grundkursen för en taxichaufför i Stockholm... Nu fick han slutligen igång GPS:en och jag slapp guida honom, även jag givetvis visste vägen till sjukhuset.
Och idag var det dags igen. Jag skulle till stadshuset för att gå på ett bröllop och blev lite försenad, så det slutade med att jag beställde en taxi. Men kan ni tänka er att taxichauffören trodde att Stadshuset ligger i Östberga och inte på Kungsholmen?! Jag fick verkligen övertala henne att köra in mot stan och inte svänga av motorvägen mot Östberga!
Och båda dessa chaufförer körde för samma bolag, så man undrar verkligen vilka krav det bolaget ställer när de anställer sina chaufförer. Jag har full förståelse för att man inte kan varenda gatuadress utantill i en så pass stor stad som Stockholm, men KS och Stadshuset bör man väl ändå känna till. Eller är det jag som ställer för höga krav på chaufförerna när jag åker taxi?!
När jag beställer en sjukresa kan jag inte styra över vilket bolag som anlitas, utan det styrs på något sätt från Landstingets beställningscentral. Men när jag (som till exempel idag) åker taxi på egen bekostnad får jag nog tänka till lite extra när jag väljer taxibolag...
 

 
Bilden lånad från The sweeter the juice
 


I hissen med Stockholm Panda

Ni vet hur det är, det där med hissar - eller hur?! Det är ibland nog jobbigt som det är; man tränger ihop sig med oftast helt okända människor i ett litet, litet utrymme och utsätts för oönskad kroppskontakt, andedräkter och kroppsodörer.
STHLM Panda lägger docktill ytterligare en nivå av jobbighet: Två killar som beter sig rejält skumt inne i hissen. Blickarna de möts av är obetalbara, se själva! ;-)
 
 

 
Källa: Omtalat.nu
 


Uppskattning

Många som drabbas av cancer brukar prata om hur man efter att ha tagit sig ur sjukdomen plötsligt uppskattar sakar och ting så mycket mer. Plötsligt är varje soluppgång, varje andetag värt så otroligt mycket och man få upp ögonen för saker som man knappt tänkt på tidigare.
Säkert är detta väldigt individuellt, precis som mycket annat - och varierar säkert också beroende på hur allvarlig diagnos man får. Själv har jag aldig ens tänkt tanken att jag ska dö av min tumör, även om jag mycket väl kunnat gjort det. Åtminstone om jag inte genomgått operationen då tumören plockades bort.
För mig har det enda alternativet varit att jag kommer att bli frisk igen, allting annat har varit helt otänkbart. Kanske spelar det in när man inte omvärderar saker och ting på samma vis som många andra. Den enda insikten jag faktiskt kommit till, är vikten av att tänka på sin hälsa. Jag vill gärna minimera riskerna att få en ny tumör, det finns knappast något som gör det värt att gå igenom en cancerbehandling till.
Men vissa saker uppskattar jag trots allt på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Och det är när man märker av förbättringar och framsteg jag gör. Trots hjärntrötthet och andra motgångar, går det trots allt framåt på det stora hela. Idag har jag till exempel fått på mig en skjorta alldeles själv och dessutom ett par jeans med knappgylf. Skjortan hade visserligen tryckknappar, men varken skjortan eller jeansen hade jag klarat för 2-3 veckor sedan.
Så under hela tillfrisknandet och vägen tillbaka mot en normal tillvaro efter operationen har jag uppskattat små, små och enkla ting. Saker som att klara av hygien och toalettbesök själv, som att klara av att gå vissa sträckor, att skriva med båda händerna på ett tangentbord - eller till och med äta själv - har varit framsteg som kommit med tiden. Med tanke på att jag direkt efter operationen för cirka sex veckor sedan var helt sängliggande och inte kunde göra något själv (bortsett från att andas och prata), så har det ju verkligen gått framåt. Och det är ju man måste se det istället för att haka upp sig på enstaka bakslag. Även om det förstås är väldigt, väldigt svårt att inte bli frustrerad av de bakslag man känner...
 

 
Bilden lånad från Serveyou
 


Nik Wallenda går på lina mellan Chicagos skyskrapor

 
 

 
AB 1 CNN 1 CT 1 DN 1 TG 1 TN 1
 


Hjärndöd

Innan operationen pratade man om att man kunde drabbas av hjärntrötthet när man gör väldigt mycket eller gör något för första gången sedan operationen. Det är inte särskilt ofta jag råkar ut för hjärntröttheten, men ibland händer det - och idag är en sådan dag.
Men jag börjar nästan undra om man inte borde kalla det hjärndöd istället?! För det är ungefär så jag känner mig just nu. Jag är nämligen totalt knockad och orkar inte ta mig för något överhuvudtaget. Bara att sitta här vid datorn är rejält påfrestande och jag får uppbåda all energi och ork för att orka med att skriva.
Och jovisst, jag var första gången sedan operationen på restaurang igår kväll - med en massa människor omkring mig att umgås med. Och idag steg jag upp strax efter sju för att bege mig till rehabiliteringen för att hålla igång där en stor del av dagen. Så visst kan jag se varför hjärntröttheten kom idag...
Jag kan bara fantisera om hur jag skulle tänkas må efter ett häktiskt arbetspass på jobbet!! Det skulle helt enkelt inte fungera och visar ju också att det inte bara är den trilskande finmotoriken i framförallt vänsterhanden som sätter käppar i hjulen för att börja jobba igen. Det skulle helt enkelt inte fungera att jobba när kroppen reagerar på detta vis efter att ha haft fullt upp en dag.
Även om jag trots allt märker av framsteg, är det en frustration när dessa motgångar kommer. Att märka att man inte orkar det man vill orka, att den dåliga finmotoriken gör att man till exempel inte klarar att knäppa ett par byxor. Det är trots allt svårt att bortse från motgångarna och att inte känna en frustration över dem. Hur mycket man än försöker...
 

 
Bilden lånad från You can beat MS
 


Minnen varar för evigt

 

 
Bilden lånad från ETC
 


Att vara aningen gammaldags

Så har jag fallit till föga även jag. Av någon anledning som jag inte riktigt känner till själv, har jag varit lie motsträvig mot internettjänster som Netflix och HBO Nordic. På något sätt har jag tyckt att det förtagit lite av glädjen med att till exempel följa en serie på annat sätt än på just TV.
Men efter att plöjt igenom de tre första säsongerna av Game of Thrones och fått veta att den fjärde nu fanns på HBO, kunde jag inte riktigt motstå frestelsen. Framförallt när jag nu är sjukskriven och har hur mycket tid som helst att slå ihjäl.
Förmodligen kan jag i vissa avseenden anklagas för att vara gammaldags och motsträvig när det kommer till vissa moderniteter. Men långt ifrån alltid; jag var tidig med att skaffa mobiltelefon och har sedan länge använt många av de fördelar som internet innebär. Som internetbank, sociala medier och att beställa olika varor och tjänster via nätet.
Men ibland kanske man behöver en liten spark i baken för att inse fördelarna med vissa saker. Detsamma gällde även Spotify. Det var egentligen först sedan jag skaffade en iPhone för ett par år sedan som jag på allvar började använda Spotify. Sedan dess lyssnar jag allt oftare på musik via internet, antingen i telefonen eller datorn. Men fortfarande är det CD-spelaren som har det största övertaget när jag lyssnar på musik hemma. Dels för att jag får bäst ljud genom stereon, men det finns vissa andra saker som inverkar också. Som att flera av de artistr och grupper jag gärna lyssnar på inte släpper sin musik till olika streamingtjänster. Och då är skivorna den enda lösningen helt enkelt.
Sen tycker jag det finns en viss tjusning i att faktiskt ha själva skivan. Förmodligen befinner jag mig i minoritet, men oftast provlyssnar jag på en skiva via Spotify innan jag köper den. Och givetvis har jag även upptäckt skivor som jag sedan köpt. Så jag har kommit ifrån den besvikelse man upplevde för 10-15 år sedan, när man hörde en bra låt på radion och köpte skivan - bara för att upptäcka att kanske 4-5 låtar på skivan var bra. I bästa fall.
Alla vi 70-talister och ni som är äldre än så minns förstås LP-skivornas tid, då man knappt vågade röra sig när skivspelaren gick eftersom det kunde bli hack i skivan. Eller när freestylen kom och man kunde lyssna på musik varsomhelst - men i bästa fall fick plats med runt 20 låtar på ett kassettband.
Så det var ju en klar förbättring när CD-skivorna kom - och nu känns det som att det blivit ännu enklare när man vill lyssna på musik. Säkerligen är det en tidsfråga innan CD-skivorna är helt borta från marknaden och all musik köps och lyssnas på via olika streamingtjänster.
 

 
Bilden lånad från Älme media
 


Sexual harassments: 10 hours of walking in NYC as a woman

Den här filmen är filmad under en och samma dag i New York. En till synes ensam kvinna går längs New York citys gator, men vad folk inte vet är att hon hela tiden filmas med en dold kamera. Och det är faktiskt rätt skrämmande att se vad folk hojtar efter henne. En del av tillropen är att direkt klassas som sexuella trakasserier, andra rör sig i en mycket misstänkt gråzon.
Oavsett brottsrubricering eller om det ens är kriminellt, så är det ändå rätt beklämmande att många tar sig den frihet som man gör i filmen. Jag hittade en debatt från amerikansk TV, där vissa hävdade att många av tillropen inte alls var trakasserier. Själv skulle jag vilja hävda motsatsen. Även en hälsningsfras kan vara ofredande om den inte är välkommen. Och jag tycker det räcker att lyssna på tonfallen som männen i filmen använder, så förstår man att de inte alls bara vill tillönska kvinnan ifråga en trevlig dag...
 
Titta på filmen och bedöm själva...
 
 

 
Källa: Aftonbladet
 


Små, små steg i rätt riktning...

Så var det idag dags att återuppta rehabiliteringen. Det kändes på något viw lite konstigt att vara tillbaka där igen, utan att bo där längre. Men samtidigt skönt att snart få komma igång med träningen igen, eftersom jag så väl vet att jag behöver det för att på allvar få igång kroppen igen efter operationen.
Dagen har mest ägnats åt formalia för att man ska veta hur träningen skall läggas upp framöver, så det blev i slutändan en lättsam dag. Dock får jag glädjas åt att min envishet att göra så mycket som möjligt själv hemma faktiskt också givit resultat. Innan jag skrevs ut från rehaben och fick åka hem gjorde man lite tester på styrka och finmotorik i händerna för att se vilka framsteg jag gjort under tiden jag varit där. Famsteg hade jag gjort, men när jag idag fick göra samma tester igen, hade finmotoriken förbättrats ytterligare - och dessutom ganska markant.
Ett av testerna lyckades jag inte ens genomföra för två veckor sedan med den finmotorik jag då hade i vänsterhanden. Idag lyckades jag desto bättre och kunde faktiskt genomföra testet, även om det tog lite längre tid än vad det skulle ha gjort med en fullt frisk hand. Även om det ibland känts tröstlöst, så har jag stenhårt kört på att göra så mycket som möjligt själv under två veckor jag nu varit hemma från rehabiliteringen. Jag har varit frustrerad och ibland irriterad och förbannad över att jag emellanåt inte tyckt att jag gjort några framsteg och att jag inte tyckt att vänsterhanden förbättrats så mycket som jag skulle önska. Men nu har jag fått bevis på att jag trots allt gjort påtagliga framsteg, även om de är så pass små att de kanske inte märks från en dag till en annan.
Nu kommer rehabiliteringen att dra igång på allvar igen och redan på torsdag ska jag tillbaka dit. Det verkar som att jag även kommer att få en del övningar som jag kan göra hemma och däremellan ska jag vara på rehabiliteringen tre dagar i veckan. Så nu får jag sonika hoppas på att kroppens återhämtning tar fart på allvar.
 

 
Bilden lånad av Sanna Säkkinen
 


Spara pengar

Det är inte utan att jag ibland kan känna en viss frustration över att jag inte har råd att stoppa undan de pengar jag skulle vilja. Ekonomiska rådgivare brukar rekommendera att man sparar ungefär 10 % av sin inkomst varje månad för att ha en buffert om man får oväntade utgifter. För min del skulle det bli frågan om att stoppa undan drygt 2.500 kronor i månaden, vilket inte riktigt känns aktuellt.
Jag brukar stället hålla mig till att försöka stoppa undan 1.000 kronor varje månad, pengar som jag placerar i tre olika fonder. Två av fonderna innebär lite högre risker och är tänkta för lite mer långsiktig sparande, en är lite tryggare och är tänkt att jag i första hand ska plocka pengar ifrån om jag behöver lite extrapengar någon månad.
Men lik förbaskat tvingas jag ofta plocka lite pengar från fonderna i slutet av månaden. Målsättningen för min del är att fonderna varje månad åtminstone ska gå med plus, att jag tar ut mindre pengar än jag sätter in – och det håller jag trots allt oftast.
Nu bor jag i en hyresrätt och har ingen bil, så jag har inget större behov av att ha en bättre buffert ifall bilen eller något hemma går sönder. Och jag kan tänka mig att det är just om man äger sin bostad och dessutom har bil som det är extra viktigt att stoppa undan minst 10 % av sin inkomst. Går bilen, kylen eller tvättmaskinen sönder tickar kostnaderna gärna iväg och det är då givetvis extra viktigt att ha pengar att ta av.
För min egen del är sparpengarna en buffert för att kunna ha råd med till exempel en resa ibland eller om man behöver köpa något lite dyrare. För även om jag bor i hyresrätt, måste jag givetvis bekosta ny TV, dator och andra saker när dessa går sönder. De gånger jag annars gör eller köper något dyrare, har jag ofta behövt göra det på avbetalning, vilket oftast inte är det mest optimala i slutändan. Oftast tillkommer en mängd avgifter i form av räntor etcetera, så till slut har an betalat långt mer än varan eller tjänsten faktiskt kostat. Har jag istället sparat lite pengar under en tid och placerat dem smart, så har jag istället förhoppningsvis fått avkastning på pengarna innan jag använt dem – och på så vis kanske rentav tjänat en slant...
Men visst är det frustrerande när man märker att man vissa månader inte har råd att spara den summa man skulle vilja. Oavsett om man vill spara till något speciellt eller bara vill ha en buffert för oförutsedda utgifter...
 


FOTNOT
Detta inlägg är skrivet tillsammans med Sevenday. Samtliga åsikter, ställningstaganden och erfarenheter är helt och hållet mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i detta ämne.
 

 
Bilden lånad från Seatfinder