Psykisk ohälsa

Det är mer än en gång jag frågat mig om vi människor verkligen är konstruerade för det samhälle vi byggt upp. Vi lever i en stressad tillvaro med mycket jobb och en ständig kamp mot klockan för att hinna så mycket som möjligt. Många av oss har säkert önskat oss 48 timmar per dygn istället för 24.
Men det är knappast en tillfällighet att olika stressrelaterade sjukdomar ökar och att allt fler blir sjukskrivna för dessa. Och psykisk ohälsa - även om den inte är kopplad till stress - ökar överlag. Visserligen ligger säkert en del av förklaringen i att man blivit duktigare på att ställa rätt diagnos. För några decennier sedan "fanns" knappt vissa psykiska sjukdomar eftersom man inte kunde ställa diagnosen, åkommorna var helt enkelt in klassade som sjukdomar.
För lite över 10 år sedan gick jag själv in i en depression och drabbades av såväl panikångest som kraftiga och nästintill outhärdliga sömnproblem. Jag förstod rätt snart att jag behövde söka vård, men hade ingen som helst aning om vart jag skulle vända mig. Inte kunde jag väl vända mig till någon psykmottagning, minns jag att jag tänkte. För mig var det bara rejäla psykfall som helst skulle ha tvångströja på sig dygnet runt som behövde den typen av vård. Och i efterhand kan jag också tänka att okunskapen förmodligen var rätt stor även hos annan vårdpersonal. För jag sökte till sist vård, men vände mig till vårdcentralen. Gång efter gång berättade jag hur jag mådde, att jag knappt sov och att vardagen inte ens fungerade hjälpligt. Jag blev varje gång hemskickad med i bästa fall en ask sömntabletter. Andra gånger var det kosttillskott eller någon skiva med avslappningsövningar.
Efter mycket om och men kom jag slutligen till en läkare som visste vad det rörde sig om. Jag fick antidepressiva tabletter, sömntabletter och samtal hos en psykolog. Och det tog bara några veckor så var jag på fötter igen. Men sjukskrivning minns jag att jag starkt emotsatte mig. Jag visste att det inte skulle hjälpa mig att bara gå hemma, utan behövde ett jobb att gå till för att ha rutin på tillvaron.
För min del var det många faktorer som ledde till att jag blev sjuk, men den tillvaro jag hade just då var en av faktorerna. Stress, skiftjobb och i perioder väldigt mycket att göra påverkar psyket. Myten att bara "svaga" personer får psykiska åkommor stämmer inte alls. Alla har en gräns för vad man klarar och passerar man den gränsen blir man sjuk, så enkelt är det. Sen kan den gränsen ligga olika högt för olika personer.
 
Att sedan Stockholms län är ett av de län som toppar statistiken för psykiska sjukdomar känns inte så konstigt. Storstäder innebär oftare mer stress, större avstånd och det mesta är också mycket dyrare (framförallt boende). Man stressar mer och bekymrar sig mer över ekonomin än man bor på en mindre ort kan jag tänka mig.
Alla samtal och alla tabletter man behandlar sjukdomarna med botar mer symtomen än själva sjukdomen. Framförallt gör man inte så mycket åt själva grundorsaken till att folk blir sjuka...
Själv kommer jag nog få äta mina mediciner livet ut, men har lärt mig att hantera det hela och sjukdomen är inget som på något sätt påverkar tillvaron längre. Så i sammanhanget är jag nog rätt lycklig lottad skulle jag tro.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Lyckobloggen
 


Han kom hem

Helt underbar duett med Totta Näslund och Charlotte Berg...
 
 


Konferens

 


Trötthet

Jag brukar oftast hävda att jag inte skulle vilja bli ekonomiskt oberoende, att jag snabbt skulle få kruppjuck av att bara gå hemma även om jag hade råd att göra det. Förmodligen är det också, med största sannolikhet skulle det inte gå många månader innan jag höll på att bli tokig av att inte vara ute bland folk på regelbunden basis. För mig som bor själv, är just jobbet en viktig del i det sociala livet.
Men ibland kan jag desperat längta efter att helt enkelt ha råd kunna vara ledig i större utsträckning än jag är. Och vissa gånger kan jag rentav känna att det skulle vara fantastiskt underbart att till 100 % kunna styra över sin egen tid. I perioder tar jobbet så mycket kraft, tid och energi att man helt enkelt inte orkar något annat än exakt det som vardagen kräver att man åstadkommer.
Man stiger upp, åker till jobbet, åker hem (på sin höjd via mataffären), äter och sover några timmar. Sedan återupprepas hela proceduren nästa dag.
Som inbiten skiftarbetare tär det förstås extra på krafterna att vända och vrida på dygnet fram och tillbaka. Ena dagen äter man frukost klockan fem på morgonen och lunch vid elva, nästa dag intas frukosten vid tolv på dagen. Ena dagen lägger man sig vid nio på kvällen, nästa dag är man vaken hela natten. Det är klart att kroppen och orken tar stryk, det säger sig ju självt.
I vissa perioder känns det som att allt jag orkar är att sköta jobbet och det viktigaste som krävs i vardagen. Däremellan hamnar jag i framstupa sidoläge i antingen soffan eller i sängen. Mycket energi läggs på att hinna vara utvilad till nästa arbetspass, men att vara utvilad till nästa lediga dag kommer ofta lite i skymundan.
I vissa perioder har jag verkligen stor lust att vara ekonomiskt oberoende och slippa bekymra mig om en massa måsten åt höger och vänster. Som bekant blir man knappast rik av en statlig anställning, så att tro att man är ekonomiskt beroende efter ett antal års anställning är lika troligt som att solen skulle ramla ner från himlavalvet under de närmsta decennierna. Så mitt hopp står till de stående lottorader jag har, hur stor sannolikhet det nu är att vinna så mycket pengar att man kan dra sig tillbaka för resten av livet.
Men i vissa perioder blir jag riktigt less på den konstanta tröttheten, på att vrida och vända på dygnet fram och tillbaka, på att inte orka med annat än det absolut viktigaste i vardagen. Jag blir less på att leva på marginalerna vissa månader, på att ofta bekymra mig över om pengarna faktiskt räcker varje månad. Jag blir less på att inte orka och hinna sådant som jag skulle vilja.
 
Är det fler som känner som jag? Lägger vi inte för mycket tid på att jobba och att sköta våra vardagsmåsten?! Hur ofta saknar man inte att kunna styra över sin egen tid och att kunna styra över sin tillvaro på det sätt som man faktiskt skulle vilja göra?! Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda som känner just så här i vissa perioder.
Personligen får man nog vänta tills man är pensionär med att få råda över sin tid fullt ut. Om då pensionen räcker till något annat än mat och hyra...?
 

 
Bilden lånad från As i travel thru ThisPilgrimLand
 


De som borde portas från Facebook

 

 
Bilden lånad från The Meta picture
 


Människans förhållande till naturen genom tiderna

 


Nyfrälst kaffetunna

Senaste dryga året har jag av någon anledning nästan kommit ifrån att dricka kaffe. Sedan tonåren har jag varit något av en kaffetunna och i perioder druckit kopiösa mängder kaffe. Men utan att egentligen ha gjort något medvetet val, har jag plötsligt nästan slutat dricka kaffe och i princip bara gjort lite kaffe på morgnarna - utan att ens dricka upp hela koppen alla gånger.
Fast sista 2-3 månaderna har något hänt som jag inte riktigt kan förklara. Lika lite som jag kan förklara min minskning av kaffekonsumtionen, kan jag nu förklara att jag plötsligt börjat få ett enormt sug efter kaffe. Från maximalt två koppar per dag ligger jag nu plötsligt på 5-6 koppar. Och plöstligt vill jag väldigt gärna ha kaffe på kvällarna och kan köra igång kaffe ända fram till niotiden på kvällarna. Utan att det påverkar min sömn det allra minsta. För just det sistnämnda är något jag markant märkt av förut; kaffe har verkligen totalförbjudet på kvällarna om jag ska ha en chans att somna i bra tid. Enda mäjligheten har varit att dricka alkohol efter kaffet, något som verkar neutralisera koffeinets effekter på kroppen. Men numera kan jag ta kaffe och sedan lägga mig och sova som en stock.
På något sätt har det - tro det eller ej - varit något av ett uppvaknande. Jag har börjat inse att jag faktiskt saknat kaffet under den tid jag knappt druckit något. Saknat utan att ha varit medveten om det på något märkligt sätt. Nu blir jag nästan grinig när jag inte får kaffe när jag känner mig sugen, vilket visserligen kan vara en nackdel förstås.
Men samtidigt har det känts lite tråkigt att inte ha varit kaffesugen, att inte vilja ha när det varit rast på jobbet eller man varit ute och fikat. Även om det förstås finns många alternativ till kaffe, så har det känts likställt med att dricka läsk på puben när man inte dricker kaffe i någon form på ett fik. Men nu tycks jag vara tillbaka på banan igen. Man får tycka vad man vill om dessa vanor, men jag har verkligen saknat mitt kaffesug hur konstigt det än må låta. :-)
 

 
Bilden lånad från BT
 


Att vara sig själv

Ett av mina största nöjen när jag sitter på tunnelbanan eller bussen är att lite diskret iaktta mina medresenärer. Det är många gånger ett ganska underhållande nöje kan jag lova. Säkerligen förekommer förstås även det omvända emellanåt, att även jag blir iakttagen av olika anledningar.
Det slår mig väldigt ofta både på tunnelbanan och i andra sammanhang där det är mycket folk i rörelse som jag slås av ett fenomen som kan störa sig mig otroligt mycket. Det är något som givetvis verkar extra vanligt bland ungdomar, men som faktiskt förekommer oavsett ålder. Nämligen hur viktigt det verkar vara för många att förställa sig, att försöka verka vara bättre, yngre, äldre, tuffare, coolare, rikare, vackrare och/eller med världsvan än man faktiskt är.
Det är tjejer i 12-årsåldern som ser upp till tjejer i 16-årsåldern och försöker efterlikna dem så mycket som möjligt i klädstil, sätt att prata, sminkning, vad de lägger upp på Facebook och så vidare. Medan de 16-åriga tjejerna försöker efterlikna 20-åriga tjejer. Det är "ba", "shit", "typ" och "liksom" inklämt i varenda lilla bisats tjejerna kläcker ur sig och det luktar parfym på flera meters håll.
Killarna i samma ålder har en helt annan approach, där det istället gäller att vara så tuff och cool som möjligt. Oftast för att imponera på tjejer och provocera oss vuxna. Men i ärlighetens namn är det nog oftast bara det sistnmämnda de lyckas någorlunda bra med. Om man inte - som jag - tycker att de mest blir töntiga, vilket jag tror att även många av de jämnåriga tjejerna tycker.
Sen finns förstås det omvända; personer som hamnat i någon form av ålderskris och försöker se 20-30 år yngre än vad de är. Kvinnor på 50+ som lägger på sjudubbla lager med smink och drar på sig tajta kläder från H&M och verkar tro att de fortfarande kan se ut som 25. Eller karlar i samma ålder som ränner på krogen och på fullaste allvar tror att de fortfarande kan få ihop det med 18-åriga tjejer. Man pratar ofta om gubbsjuka, men jag skulle nog vilja hävda att det även existerar gumsjuka. Förr tillbaka hände det mer än en gång att damer som var 30 år äldre än mig eller mer försökte ragga upp mig - och fullaste allvar faktiskt trodde att de skulle lyckas. Vissa av dem var helt oförstående till att jag tackade nej (vilket jag gjorde vänligt men bestämt).
 
Att folk pratar i sina mobiltelefoner på offentliga platser är ju mer eller mindre vardagsmat. Men ibland känns det som att vissa är lite extra angelägna om att folk runtomkring ska höra vad de pratar om. Det ska gärna höras lite extra om man pratar om viktiga möten, konferenser, affärsresor eller utlandsresor. Ungefär som att min vill att alla runtomkring ska tro att man är välbärgad och har ett bra jobb. Hur många gånger hör man städerska tala om alla toaletter hen rengjort eller en brevbärare om hur många brev hen delat ut under dagen?
På krogarna viftas det gärna med kreditkorten och sedelbuntarna för att visa att "jag har minsann råd med det här". Alltmedan jag själv ofta tvekar över att plocka fram min ganska slitna plånbok när jag ska betala i baren.
 
Jag vet att många tycker det är lite gulligt med barn som försöker vara lite som tonåringar och något positivt med personer som försöker "hålla sig unga". Själv kan jag inte tycka att det är något annat än pinsamt och vissa gånger patetiskt när man inte kan vara sig själv, när det lyser igenom att man försöker förställa sig. Visst, det finns personer som faktiskt passar i vissa kläder även om det är ett mode för dem som är några decennier yngre. Men när det märks att det är ett tafatt försök att mildra sin egen ålderskris blir det bara larvigt.
Oavsett om du har pengar eller ej, om du har ett bra jobb eller ej - varför gasta ut det genom en hel tunnelbanevagn, eller få hela bussen att tro att du är något du inte är? Jag vet att man som tonåring är väldigt identitetssökande och det gällde förstås även mig när jag var i den åldern. På den tiden såg jag det knappast själv vare sig hos mig eller andra i den åldern, men nu ser man ju hur otroligt sökande barn och ungdomar faktiskt är. Samtidigt som det är svårt att tycka att det nödvändigtvis är gulligt.
Numera frågar jag mig bara: varför är det så svårt att vara sig själv?
 

 
Bilden lånad från EnglishClub
 


Pensionsåldern höjs till 75 år

 


Kampanj mot kvinnomisshandel

 


Nya Moderaterna

 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3 4
 
Bilden lånad från Alliansfritt Sverige
 


På ljugarbänken

 

 
Bilden lånad från SvD
 


Ytterligare ett nazistbråk

Jaha, så var det återigen dags. Ytterligare ett bråk mellan nazister och motdemonstranter har brakat loss i centrala Stockholm. En mindre grupp personer från Svenska Motståndsrörelsen började med att dela ut flygblad på Drottninggatan och tågade sedan genom genom stan om Södermalmstorg. Där möttes man dock av motdemonstranter och man började kasta föremål mot varandra.
Jag kan inte låta bli att jag faktiskt av ren nyfikenhet - och också för att visa mitt missnöje - tog en repa förbi Drottninggatan när jag hörde att nazisterna stod där och spred sin avskyvärda propaganda. Jag skulle ändå förbi stan på väg hem från jobbet, så det föll lig rätt naturligt att går förbi och titta. Men då hade man uppenbarligen börjat tåga genom stan, vilket jag inte visste då, så jag uträttade mina ärenden och åkte hem istället.
Väl hemma slog jag på datorn och kunde då se att det blivit sammandrabbningar. Och jag kan ju inte direkt påstå att jag blev särskilt förvånad. Redan när jag hörde att nazisterna befann sig på Drottninggatan tänkte jag att inte var mer än en tidsfråga innan det skulle bli någon form av konfrontation med motdemonstranter. Och jag fick uppenbarligen rätt.
Nu vet jag inte vilket av lägren som började kasta saker och gå till mer fysiska angrepp just idag, men det pinsamma är tyvärr att det oftast är motdemonstranterna (= vänstern) som ställer till problem vid sådana här situationer. Det finns givetvis undantag, som till exempel demonstrationen i Kärrtorp där det var nazisterna so gick till våldsamt angrepp mot en fredlig demonstration.
Jag, som medlem i Vänsterpartiet, får ofta höra att det är mina "gelikar" som idkar dessa våldsamheter och att jag i och med medlemskap i vänstern är av exakt samma skrot och korn. Det gör mig oftast rätt ledsen, eftersom jag tar avstånd från allt vad våld vill heta. Jag tar avstånd från all form av extremism, som trots allt finns i flera läger - såväl politiska som religiösa. Att kalla mig vänsterextremist är som att kalla en moderat för nazist. Det finns garanterat medlemmar i Vänsterpartiet som sympatiserar med personer på den yttersta vänsterkanten, precis som det finns personer inom Moderaterna som sympatiserar med personer på den yttersta högerkanten. Men jag håller mig ändå ifrån att dra alla över samma kam, även om jag inte sympatiserar med vad Moderaterna står för.
Det är varjer människas rätt att hävda sina åsikter, men ingen har rätt att använda oprovocerat våld. Även om jag har mer gemensamt med personer på den yttersta vänsterkanten än med nazister (jag erkänner dock att det blir lite som att välja mellan pest och kolera), så försvarar jag aldrig att använda våld.
Återstår dock att se om man kommer fram till vem som började med konfrontationerna denna gång. Oavsett vad man tycker om andras åsikter, vinner ingen på att börja bråka. På så vis försvinner det man faktiskt står för i bruset av upploppen. Man ses som en bråkmakare och folk glömmer vilka åsikter det är man kämpar för eller mot.
 

 
AB 1 2 3 DN 1
 
Bilden lånad från Fokusert
 


Hatkärlek

Det är nog ytterst få som inte förfasas över pedofilhärvan som börjat nystas upp i Småland. En praktikant på en förskola sitter häktad för att ha förgripit sig på minst 11 barn, varav 9 ska ha gått på den aktuella förskolan. Exakt vad det är han har gjort har jag själv inte lyckats läsa mig till, men misstänkarna gäller tydligen våldtäkt mot barn så man får förstås anta att det är grova grejer han misstänks ha gjort emot de stackars barnen.
Det är svårt att föreställa sig det trauma som barnen och deras familjer just nu går igenom. För mig (och de allra flesta antar jag) är det så totalt obegripligt att man kan begå sådana handlingar emot ett barn. Det är givetvis fruktansvärt med sexualbrott oavsett offrets ålder, men det blir trots allt etter värre när det är ett litet barn som inte kan försvara sig.
Igår läste jag en intervju med en bror till den pedofilmisstänkte 21-åringen och han berättade att familjen hängts ut på nätet, hotats och att vissa av dem fått flytta till hemlig ort för att undkomma trakasserierna. Det är ju trots allt konstigt att folk in kan skilja på person och person - familjen behöver ju inte alls ha med de här handlingarna att göra överhuvudtaget.
Jag brukar ibland fundera över hur man skulle reagera på om man fick veta att en släkting begått sådana här fruktansvärda handlingar? När passeras gränsen för att man ska bryta kontakten med vederbörande? Ofta kan man ju säga att man inte ogillar personen ifråga, utan handlingarna. Men i vilken utsträckning skulle man fortsätta umgås med en nära släkting efter att denne gjort sig skyldig till till exempel barnsexbrott? Det blir alltid ett svårt dilemma för hur lojal man är. Självklart skulle man ta avstånd från handlingarna, men hur man i övrigt reagerar blir nog något av ett dilemma.
Självklart är det bara onödigt att spekulera i det. Skulle situationen mot all förmodan uppstå, får man agera på det sätt som känns mest rätt just då.
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1
 
Bilden lånad från Petterssons blogg
 


MH370

Det är svårt att inte fascineras över mysteriet kring det malaysiska plan som försvann för några veckor sedan. Hur hemskt det än naturligtvis, jag kan inte föreställa mig skräcken man sitter på ett plan och fattar att det är på väg att störta. Framförallt om det är mitt ute över havet. Jag vet inte riktigt varför, men själv skulle jag nog att det vore värre än över land. Skulle man mot all förmodan klara själv kraschen, är ju trots allt oddsen bättre att få hjälp om man störtar på land än ute i havet.
När jag själv var till sjöss och vi gick över Atlanten till Nord- och Sydamerika tyckte jag ofta det kändes hisnande när man tittade på sjökorten och insåg att man hade 4-5 kilometer (och ibland mer) vatten under sig. Och framförallt vad som gömmer sig därnere. Det okända (som vad som finns på dessa djup fortfarande till viss del forfarande är) har väl alltid både fascinerat och skrämt oss människor.
Nu tror man sig i alla fall ha anträffat planet i havet utanför Australien, på ungefär 4.500 meters djup. Det ska tydligen vara gränsen för hur djupt obemmande undervattensfarkoster kan ta sig. Imponerande att man faktiskt lyckas hitta något på det djupet. Jag hittade bilden här nedanför på SvD:s hemsida och även om man ju fattar att 4,5 kilometer är rätt djupt, så sätter ju grafiken lite perspektiv på hur långt det är ner till botten på det här stället. :-)

 

 
DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från SvD
 


Legaliserad prostitution

Tidig torsdagsmorgon och jag är med trötta steg på väg mot jobbet. Vid spärrarna till tunnelbanan rycker jag åt mig en Metro ur tidningsstället och börjar förstrött bläddra i tidningen redan i rulltrappan ner mot perrongen. Jag brukar oftast inte tycka att jag hittar så mycket av intresse att läsa och har dessutom oftast hunnit läsa DN innan jag gått hemifrån, men ibland kan det vara skönt att som så många andra försjunka i en tidning under morgonrusningen.
Så fastnar jag för en artikel om ett ämne som det skrivs om lite då och då i media: "fruimport". Enligt artikeln söker i snitt en "imoprtfru" per dag hjälp hos någon av Sveriges kvinnojourer, men man misstänker att mörkertalet är enormt stort.
Jag viker ihop tidningen och stoppar ner den i väskan och tänker att jag vill luska lite mer i ämnet. Jag minns nämligen den tid då jag var sambo med en tjej från Filippinerna. Det var väldigt ofta jag fick kommentarer eller insinuationer om att jag skulle "hämtat hit" henne, att jag skulle haft en taskig kvinnosyn med mera. Medan vi egentligen träffats i Sverige och det var hon som "raggade upp" mig. Men samtidigt insåg jag i samma veva att många män åkte iväg till till exempel Filippinerna och Thailand i syfte att hämta hem en kvinna. Många av dem jag kom i samspråk med hade en mycket märklig kvinnosyn och diskuterade sina resor till Asien på samma sätt som om de skulle åkt dit för att importera en bil. Och jag kunde låta bli att känna viss avsmak kring hur dessa män beskrev att de träffat sina fruar.
Jag tror ärligt talat inte att någon av de män jag lärde känna genom mitt ex tillhörde dem som misshandlade sina fruar eller missbrukade reglerna kring uppehållstillstånd och så vidare, men en lite märklig kvinnosyn hade de trots allt.
 
Poängen i Metros artikel - för er som inte redan läst den - var nämligen att det finns ett stort antal män som missbrukar reglerna kring att få uppehållstillstånd i Sverige. När någon (i det här fallet kvinnor) kommer till Sverige för att man träffat någon, får man oftast ett uppehållstillstånd på två år. Tar relationen slut under de två åren, har vederbörande oftast inte rätt att stanna i Sverige utan tvingas åka hem igen. Det många (men givetvis inte alla) män gör är att man hämtar hit en kvinna, som man utsätter får psykiskt och/eller fysiskt våld eller behandlar illa på andra sätt. Strax innan de två åren gått, dumpas kvinnan på Arlanda - i bästa fall med en hemresebiljett i handen. Men det finns även historier om kvinnor som lämnas vind för våg utan vare sig pengar eller hemresebiljett. Därefter åker mannen iväg igen och hämtar en ny kvinna för att återupprepa samma procedur. Och kvinnorna hamnar i en rävsax: finner de sig inte i behandlingen får de åka hem, biter de ihop under två år kanske de får stanna och får ett förhoppningsvis bättre liv i Sverige. Åtminstone materiellt sett.
Hela denna "industri" har fått begreppet fruimport och verkar vara ett rätt stort problem. Ett problem som fått såväl svenska politiker som den thailändska ambassaden i Stockholm att reagera.
 
Väldigt snart lärde jag mig ett nytt begrepp: post-order wife. Jag googlade på uttrycket och fick inte mindre än 118 miljoner träffar. Det finns en uppsjö dejtingsajter som är inriktade på svenska eller europeiska män som vill träffa en kvinna från exempelvis Asien.
Det är och förblir en sak om man åker till exempelvis Thailand för att jobba eller på semester och av en händelse träffar någon som sedan följer med till Sverige. Men jag har väldigt svårt att förstå dem som åker iväg enbart i syfte för att träffa en kvinna. Och givetvis ännu svårare att förstå dem som faktiskt missbrukar systemet och plockar hit kvinna efter kvinna för att skicka hem dem när man tröttnat. Det blir som en legaliserad form av prostitution: mot att mannen får sex, får kvinnan en ekonomiskt och materiellt bättre standard. Och rådande visumregler underlättar ju markant för dessa män.
I ärlighetens namn tror jag att många av de män - oavsett om de missbrukar reglerna och/eller misshandlar kvinnorna eller ej sonika söker något som de inte kan finna här hemma i Sverige. Nämligen en kvinna som fogar sig i helt andra könsroller än vad många svenska kvinnor gör. Det är säkerligen ofta män som vill ha någon som sköter hushållet och inte strävar efter ett jämställt förhållande. En kvinna som finner sig i att bli försörjd av mannen och är nöjd med att bara gå hemma. När hon sedan börjar inse att hon har större möjigheter i Sverige, då tröttnar mannen och skickar hem henne igen.
Nej, alla män med asiatiska fruar är självklart inte på det sätt som jag beskriver här ovanför. Men precis som Metros artikel beskriver, finns det tyvärr en alltför stor del som faktiskt är så - eller åtminstone inte så hemskt långt därifrån. Det är så tragiskt med människor som utnyttjar andra människors utsatta situation och tar sig friheten att därför utnyttja dem på olika sätt. Oavsett om det handlar om fruimport eller något helt annat.
 

 
FAKTARUTA
 
"Fruimport" kallas det när en man i Sverige inleder en relation med en utländsk kvinna i syfte att utnyttja henne - och ofta utsätter han henne för våld och/eller andra övergrepp. Varje år möter Roks kvinnojourer uppskattningsvis 500 kvinnor som utsatts för fruimport. Thailand, Ryssland, Irak, Iran, Filippinerna, Brasilien och Kina är de vanligaste länderna som kvinnorna kommer ifrån.
 
Så här många ”importfruar” har sökt hjälp under 2013:
Stockholm: 214
Västra Götaland: 55
Södra Sverige (Skåne, Blekinge, Kronoberg och Kalmar): 30
Totalt i hela landet: 340

Utsatt? Här kan du få hjälp:
Terrafem, Sveriges enda rikstäckande jourtelefon för kvinnor med utländsk härkomst. Terrafem driver även en juristjour och erbjuder tjejhusboende och stödlägenheter. Telefonnummer: 020-521010
Kvinnofridslinjen som drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid på uppdrag av regeringen, och är en nationell stödtelefon för kvinnor som utsatts för våld, hot eller sexuella övergrepp. Den är öppen dygnet runt och det kostar inget att ringa.  Kvinnofridslinjens personal har tillgång till tolkservice till de flesta språk som talas i Sverige. Telefonnummer: 020-50 50 50.
 
Källor: SvD, Metro

 
Relaterat: DN 1 EX 1 M 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilderna ånade från SVT, Muff Wiggler
 


Bagarmossen

När jag flyttade till Bagarmossen för nio år sedan fick jag åtskilliga kommentarer om att det skulle vara rena Vilda Västern här. Det var en förort där man inte ansågs kunna bo, där det fanns alkisar och ligister i var och vartannat gathörn och man riskerade att bli nedslagen bara man gick ut på balkongen.
Jag har sedan fått försvara mig med näbbar och klor över att jag bor här - och dessutom har mage att faktiskt trivas. För min del är avståndet perfekt med en kvart med tunnelbanan in till stan och samtidigt har man naturen precis runt hörnet. Det sistnämnda i form av Nackareservatet med alla vackra promenadstråk och dessutom en badsjö.
Och stökigt? Själv undrar jag var folk det ifrån. För mig har Bagarmossen sedan jag flyttade hit varit en sömnig närförort där jag aldrig känt mig otrygg eller märkt av något bråk eller stök. Helt enkelt en plats som fått ett oförskämt dåligt rykte. Det kan hända att det varit stökigare förr tillbaka, men så är det inte nu längre.
Men jag har fått försvara mig med näbbar och klor för att jag vill bo i en så "stökig" förort så "långt ifrån" stan. Trots att jag med promenad är i stan på ungefär 20 minuter, ett avstånd som i Stockholm räknas som relativt kort. Man kan - fågelvägen mätt - bo avsevärt närmare stan men ha väsentligt längre restid på grund av att man bor långt ifrån tunnelbanan och därmed antingen måste åka buss eller gå väldigt långt för att komma till tunnelbanan.
Häromkvällen slog jag på lokalnyheterna och fick äntligen min egna tankar bekräftade, nämligen att Bagarmossen liksom andra närförorter blir alltmer attraktivt. Och just med samma argument som jag själv nämnde här ovanför och som gör att jag trivs så bra här. Bostadspriserna har i Bagarmossen gått upp med 30%, eller i snitt med 500.000 för en bostadsrätt (se inslaget som börjar 12 minuter in i det här klippet). Tydligen ska det vara lite av ett rekord med så pass kraftiga prisökningar. Många börjar nog inse tjusningen med Bagarmossen med alla vackra och välbevarade 40- och 50-talshus och blandningen med modernare hus. Och nu ska det även bli fler hyresrätter framöver.
Att Bagarmossen blivit alltmer attraktivt har jag anat redan tidigare, framförallt under den tid jag hade min lägenhet uthyrd i andra hand medan jag pluggade. Att jag fick massor med svar på min annons var nog inte så konstigt, jag kunde välja och vraka bland potentiella hyresgäster. Men jag blev även erbjuden hundratusentals kronor för att sälja mitt kontrakt svart. Och det hände mer än en gång kan jag säga. Nu är jag aningen för ärlig för att sälja kontraktet svart, men antalet erbjudanden om svarta pengar i den storleksordningen säger ju en hel del om att det börjar bli ett alltmer attraktivt område.
Det var inte länge sedan jag ojade mig över att det verkade svårt att byta bort en lägenhet här, men kanske börjar även bytesmarknaden för hyresrätter att svänga om bostadsrättsmarknaden går uppåt?! Visserligen har jag fortfarande en hög hyra, men har priserna för bostadsrätter och villor gått upp så mycket borde inte en hög hyra heller vara något problem...
 

 
Bilden lånad från Polisen
 


Drömerier

Usch, det är alltid lika farligt att bläddra runt bland olika internetsidor om heminredning. Jag hittar alltid en massa saker jag vill ha, men det är väl knappast särskilt unikt. Samma sak händer de gånger jag går på Ikea, Mio och liknande varuhus.
Senaste åren har jag alltmer börjat fantisera om att en gång ha en liten trädgård någon gång i framtiden när ekonomin tillåter. Den behöver inte vara stor, men åtminstone något att knåpa lite i och kunna sitta i under varma sommarkvällar.
Och i och med dessa små fantasier, kommer förstås drömmarna om hur jag vill att trädgården ska se ut. Ibland känns det verkligen som att en liten balkong blir alltför trång och trist i längden. Visserligen kan man ha lite blommor och utemöbler även där, men det blir inte riktigt samma sak som en trädgård.
Även om jag verkligen inte har några gröna fingrar överhuvudtaget, brukar jag försöka se framför mig vilka blommor, buskar och träd jag vill ha. Och framförallt vilka utemöbler jag skulle välja. På en balkong blir man ju rätt begränsad i valet av utemöbler, men med en trädgård kan man ju välja desto mer. Och när jag nu hamnar på sidor om olika trädgårdsgrejer, kan jag inte låta bli att börja drömma desto mer om en liten trädgård så småningom.
Förmodligen skulle jag bli lika mycket av en perfektionist vad gäller utformningen av en trädgård som jag är när det gäller inredningen i mitt hem. Allt ska liksom passa ihop så bra som möjligt och stå på vissa specifika platser. Inte för att jag får panik om jag har främmande och någon börjar flytta runt mina saker - men däremot går jag alltid och ställer tillbaka saker och ting på sin plats när besöket har gått. Och med största sannolikhet skulle jag vara precis likadan i en eventuell trädgård...
 
 
FOTNOT
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med Classic Garden. Åsikterna i inlägget är helt och hållet mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet.
 

 
Bilden lånad från Dalaridå
 


Systembolaget

Så här är det det går till - egentligen.... ;-)
 
 


Finlandskryssning

Häromkvällen hamnade jag framför Kalla Fakta som handlade om hur det går till på finlandsfärjorna framförallt på helgkryssningarna. Man har nämligen noterat att anmälningarna om våldtäkter och misshandelsfall ökat markant senaste två åren.
Med dold kamera vandrar reportarna runt och iakttar vad som sker i barer och på dansgolv. Föga förvånande nekas ytterst få att beställa i barerna trots uppenbart hög promillehalt i blodet, man bevittnar flera bråk men ytterst få vakter - och de få som finns verkar inte göra många knop. Enligt de uppgifter TV4 kommit över har varje fartyg 3-5 vakter i tjänst - på fartyg som tar i runda slängar 2.000 passagerare. Det säger sig ju självt att det blir svårt att upprätthålla en vettig ordning ombord bland alla fylltrattar med en sådan bemanning bland vakterna.
Men att det festas rätt duktig på dessa fartyg är ju knappast någon nyhet för någon. Det vet ju vi alla som någon gång åkt på en finlandskryssning. Själv hyser jag något av en hatkärlek till att åka dessa kryssningar. Det kan absolut vara trevligt ibland, det tänker jag inte neka till. Men det är också en mycket speciell stämning ombord med allt festande och alla människor som åker på sina månatliga finlandskryssningar för att kröka och köpa billig sprit. För många av dessa är en finlandskryssning fantastiskt "hawaii" och fullt jämförbart med en charterresa till Kreta.
Och även om de flesta är ombord och har trevligt, tycks det vara ett återkommande problem med våldäkter och misshandel ombord. Alltmedan rederierna slår ifrån sig och tycker att de gör fullt tillräckligt för upprätthålla ordningen och ha en ansvarsfull alkoholförsäljning och -servering. Visserligen vore det konstigt om det aldrig begicks några brott på färjorna och de vore en utopi att tro att man skulle uppnå en nollnivå på den punkten.
Men märkligast av allt är Tallink Siljas personaldirektör Vahur Ausmees inställning till det ökande antalet våldtäkter ombord på fartygen:
– Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda, säger han till Kalla Faktas reporter. Visst kan man dividera huruvida man tar en extra risk om man dricker sig redlöst berusad. Men i slutändan spelar det trots allt ingen roll i vilket skick en person - det ger inte någon rätt att begå en våldtäkt gentemot vederbörande. Du ska spritt språngande naken kunna somna av redlös berusning mitt inne i Stockholms city utan att någon tar sig friheten att ha sex med dig.
Visserligen går Tallink Siljas VD Kadri Land ut och säger att uttalandet inte är något rederiet ställer sig bakom, men det känns som att man nu får lite att jobba med hos rederierna. Det måste ju förstås kännas tryggt för passagerarna ombord och man måste veta att det finns vakter som kan styra upp ifall det blir oroligt och bråkigt. Något som tyvärr är en överhängande risk när det finns många berusade personer på samma lilla begränsade yta. Även om varjet person självklart också har ett eget ansvar för sitt drickande och sitt beteende, så kommer det alltid finnas folk som på olika sätt missköter sig och personer som av olika anledningar får för mycket innanför västen. Och av den anledningen måste det också finnas personal som upprätthåller någon form av säkerhet...
För min del blir jag inte direkt mer lockad av att göra en finlandskryssning inom den närmsta framtiden efter att ha sett programmet.
 

 
AB 1 2 DN 1 TV4 1

Bilden lånad från Roliga skyltar
 


TV

Jag undrar ibland om jag är den enda i Sverige som fortfarande har en tjock-TV? Trots att jag normalt sett är lite av en "prylbög", så har jag hållt mig till min tjocka TV så länge den har fungerat. Jag köpte den för ganska exakt 13 år sedan och den var då bland de modernaste apparaterna.
Men som det ju är med tekniska prylar, så går det ju inte många år innan det praktiskt taget är antikvärde på grejerna och de anses totalt omoderna. När jag köpte den här TV:n, hade de platta TV-apparaterna börjat komma, men var fortfarande rejält dyra. Samtidigt började man ändå sänka priserna på de äldre modellerna, eftersom man antagligen insåg att just de platta apparaterna mer och mer skull ta över marknaden.
Jag vet hur många gånger jag blivit pikad för min stora, otympliga och groteskt tunga TV. Det är länge sedan jag tappat räkningen på hur många gånger folk frågat mig när jag ska köpa en ny TV. Själv har jag resonerat att så länge den fungerar, så finns det ingen anledning att byta ut den. Jag har till och med tänkt tanken att inte ens köpa en ny TV när den nuvarande en dag bestämmer sig för att ge upp. Hur det kommer bli med just den delen återstår väl att se, men att byta ut en fullt fungerande TV bara för att det finns medernare apparater kan jag inte se någon anledning till. Framförallt så länge min nuvarande faktiskt fyller sin funktion.
Trots allt är det inte bara en ekonomisk fråga, utan även en miljöfråga. Det är inte direkt miljövänligt att slänga helt funktionella saker bara för att man vill ha något modernare. Åtminstone inte i mina ögon.
Men sista dagarna har jag börjat ana att det faktiskt bara är att inse fakta: min 13 år gamla TV börjar ge upp. Bilden börjar bli dålig och det blir "färgfläckar" här och där över rutan. Alla kablar sitter som de ska och inställningarna är också som de ska. Även om jag är ekonomisk, så är jag inte dumsnål. Jag kommer inte lämna in denna gamla TV på reparation! Antingen testar jag att vara utan TV ett tag när den väl ger upp (något som bara verkar vara en tidsfråga nu), eller så köper jag helt enkelt en ny ganska snart.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Fairshopping, Filmforum
 


Birgit Friggebo

Grodor kan alla människor kläcka ur sig, det är bara mänskligt. Men vissa grodor är värre än andra och vissa grodor ska inte komma från en minister. Själv undrar jag i mitt stilla sinne hur många gånger Birgit Friggebo blivit påmind om dessa tre grodor? Sverige måste väl vara det enda land i världen som haft en invandrarminister som blivit anmäld för hets mot folkgrupp. Jo, det blev hon faktiskt för den tredje och sista grodan i det här klippet...
Sen kan jag på något märkligt sätt inte låta bli att skratta åt de här klippen. På något sätt gillar jag att se folk göra bort sig - även när det är drygt 20 år gamla klipp.
 
 


Kreditvärdig

Sista dagarna har jag av en händelse råkat ramla in på olika artiklar på SvD.se, där man granskat kreditföretaget Klarna och deras arbetsmetoder för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Man har pratat med tidigare anställda liksom folk som varit kunder hos företaget. Slutsatsen är att Klarna är för snabba att skicka ut påminnelser på obetalda fakturor, tar tvivelaktigt höga räntor och tjänar enorma summor pengar på räntor, påminnelseavgifter och sin inkassoverksamhet.
Från en filmad konferens (citatet är 31:27 minuter in i klippet) hos företaget kan man höra Klarnas grundare säga att "bästa kunden är den som inte betalar direkt".
Det märkliga är att man hos SvD nästan verkar förvånad över att det verkar som att ett betaltjänstföretag faktiskt fungerar på det här viset. För min del är nog ytterst få företag som man haft så många duster med som just med den här typen av företag. För min del var det inte länge sen jag hade en dust med PayEx för de väldigt larviga avgifter de tar ut - och är knappast den enda som haft åsikter om detta ämne.
För några år sedan skulle jag köpa en resa och ville betala en del av resan kontant och ta en del på avbetalning - genom just Klarna. Summan jag ville ha på avbetalning var 5.000 kronor, med andra ord inte särskilt mycket pengar i sammanhanget. Men krediten beviljades inte! Man ansåg att jag med en årsinkomst på en bra bit över 300.000 kronor inte var kapabel att betala ett sådant lån. Trots att jag varken då eller nu har några betalningsanmärkningar och vid det här tillfället inte heller hade några andra lån. Sanningen var förstås att jag hade en sådan ekonomi att jag snabbt skulle kunna betala av en skuld på 5.000 kronor - och därmed inte är en "bra" kund i Klarnas ögon.
Och visst har även jag reagerat på att Klarna är väldigt snabba med att betala skicka ut påminnelser. Jag har ibland fått räkningar där sista betalningsdag är runt den 23-24 i månaden. Jag har då oftast valt att betala räkningen när lönen kommit den 25. Och vad tror ni sker? Jo, jag får förstås en påminnelse och får betala påminnelseavgift. Visst, jag är sen med betalningen men jag kan tycka att det är en petitess när man är 1-2 dagar sen med betalningen.
Så nej, jag kan verkligen inte påstå att jag tycker att jag är förvånad över vad SvD berättar om Klarna. Snarare bekräftar det bara vad jag själv sedan länge förstått om den här typen av företag.
 

 
SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Strandlins
 


112 Aina - Pågående rån

 


TV-licens

Det tål tydligen att upprepas, men är inte TV-licensen aningen föråldrad?! Ett system som innebär att man ska betala för en tjänst bara för att man har utrustningen för att nyttja tjänsten funkade möjligen på den tiden vi bara hade SVT. Men när man idag kan ha en TV utan att ens se en enda sekund av SVT:s programutbud börjar det väl ändå kännas som att man borde se över systemet.
Ska man hårdra det hela, kan man ju i princip säga att det aldrig skulle vara möjligt att ställa av en bil. Som bilägare har du ju trots allt utrustningen för att vara ute på vägarna och då ska du betala för dig. Drar man det verkligen till sin spets skulle alla män kunna bli dömda för våldtäkt eftersom vi ju faktiskt har utrustningen för att begå en våldtäkt.
Idag rapporterar DN.se om att antalet betalande TV-licensinnehavare ökat drastiskt sedan man börjat inkludera även datorer i reglerna om TV-mottagare. Bara 2013 fick man in 100.000 nya licensbetalare. Totalt betalar nu omkring 3,6 miljoner hushåll tv-avgift uppskattar man, medan det totala antalet hushåll tros vara strax över fyra miljoner. Och man kan ju tänka sig att det bara är en försvinnande liten del som varken har dator eller TV. Sen ska man visserligen tänka på att även Sveriges Radio inkluderas i TV-licensen och då är det säkert rätt många som på ett eller annat sätt faktiskt nyttjar det utbud som man betalar för via TV-avgiften.
Men fortfarande: du kan ha såväl TV, dator och radio utan att se eller lyssna på de statliga kanalerna. Så varför då tvingas betala ändå? Varför helt enkelt inte koda kanalerna och säga att om du inte betalar, så kan du heller inte se eller höra programmen. För reklamdinansiering lär väl knappast någon tycka är ett alternativ.
Det är uppenbarligen många som överklagat att behöva betala TV-licens för att man har dator, men Radiotjänst har fått rätt att ta betalt även för datorer. Undrar när man ska få tummen ur för att se över dessa ålderdomliga regler?
 

 
DN 1 2 3
 
Bilden lånad från Sweclockers
 


Nättroll

Häromdagen råkade jag hamna framför Trolljägarna som hade premiär på TV3. För er som inte hört talas om programmet, är hela idén att man ska spåra upp olika näthatare - eller nättroll som man väljer att kalla dem i programmet - och ställa dem till svars för vad de skriver på nätet. Programledare? Robert Aschberg förstås! Vad trodde ni, när det är TV3 vi pratar om?! ;-)
Näthat har ju blivit lite av ett fenomen de senaste åren och att vissa uppenbarligen finner ett nöje i att sprida hat och glåpord mot sina medmänniskor via nätet är ju ingen nyhet. När man anonymt kan sitta gömma sig bakom en dator, tycks det vara lätt för många att skriva en hel del otrevligheter utan tänka sig för. Problemet är oftast att det är svårt att komma åt, eftersom personerna bakom kommentarerna kan vara svåra att spåra och det är svårt att bevisa vem som skrivit vad.
Åtminstone är det vad jag skälv trott. För teamet bakom programmet lyckas uppenbarligen, även om man inte redovisar hur man lyckats spåra dessa personer.
Jag hyser någon form av hatkärlek till den här typen av program, att hänga ut folk för saker i TV. Även om dessa med stor sannolikhet har gjort bort sig, vem tar ansvaret om dessa i sin tur utsätt för något (hot eller liknande) på grund av att hängs ut i TV? Det är trots allt inte frågan om att jag försvarar de verkar ha gjort, utan att jag tycker att själva idén är aningen osmaklig. Framförallt när det är personer som faktiskt inte är dömda för vad de gjort och därmed ska anses vara oskyldiga.
Sen tycker jag absolut att det ska finnas resurser till att faktiskt spåra dem som begår oegentligheter på nätet. Anmälningar om hot, förtal och liknande brott som begås på internet läggs ju oftast ner snabbare än det går att upprätta själva anmälan. En gissning är ju att det väldigt många gånger beror på att myndigheterna inte har kunskaper och resurser att göra de eftersökningar som krävs, liksom att lagstiftningen inte riktigt hänger med i den snabba tekniska utvecklingen.
 
Jag kan själv bli fruktansvärt förbannad på den feghet man visar när man spyr galla, hotar och förtalar bara för att man inte har personen det handlar om framför sig. Det finns många som har åsikter som jag inte håller med om, men jag skulle fortfarande inte gå över gränsen att hota eller kränka dessa personer. Inte ens anonymt via internet. Att ha olika åsikter och föra diskussioner är en sak, att börja begå regelrätta brott en helt annan.
Så på ett sätt är det förstås bra om det nu inte längre är helt riskfritt i och med detta program. Kanske får det en och annan att tänka till innan de sprider sitt hat till allmän beskådan. Men fortfarande skulle jag vilja hävda att det är myndigheternas sak att faktiskt sköta den biten och inte massmedias.
 

 
Bilden lånad från Från hjärtat av Bergslagen
 


Arbetslinjen

 

 
Bilden lånad från Martin Mobergs betraktelser
 


Boende

När jag flyttade till Stockholm för en massa år sedan fattade jag nog inte vilken fruktansvärd tur jag hade som fick ett förstahandskontrakt i Upplands Väsby. Och det bara 2-3 veckor efter att jag faktiskt börjat leta lägenhet i Stockholmsomådet. Visserligen hamnade jag ett område långt från stan, med en restid på nästan en timme för att komma in till centralen, så det var ju inget attraktivt läge direkt. Men med tanke på hur bostadsmarknaden trots allt ser ut och att många under år efter år får flytta runt mellan olika andrahandslägenheter, så hade jag ändå en jäkla flax.
Jag insåg detta ganska snart, när jag började leta efter en lägenhet närmare stan. Det var helt hopplöst och jag insåg väldigt snart hur många år i bostadskön som krävs för att minst tillstymmelse till chans att hitta en lägenhet med någotlunda bra läge.
Slutligen gick det vägen och jag fick en lägenhet med någorlunda bra läge och där jag nu bor kvar. Sedan en tid har jag ju - som de flesta vet - börjat titta efter en lägenhet med lite lägre hyra eftersom jag egentligen tycker att den här är lite för dyr. Naivt nog trodde jag att jag ändå satt på en lägenhet med hyfsat bra bytesvärde. Jag trodde väl inte direkt att folk skulle vallfärda hit för att titta på den, men ändå att jag skulle få några svar på mina bytesannonser - och då inga skambud. För med ytterst enstaka undantag är det just skambud som kommer. Folk som har pyttesmå lägenheter långt ute i ytterområdena, folk med svindyra lägenheter långt utanför tunnelbanenätet - you name it - är det oftast som skriver och frågar om jag ville byta.
Visserligen har jag vissa saker emot mig så att säga. Min tvåa kostar strax över 7.000 i månaden och ligger inte så fruktansvärt centralt i förhållande till Stockholms innerstad. Jag kan tänka mig att de som har råd med sådan hyra hellre tar en trea eller fyra - eller en lägenhet med mycket bättre läge.
Som tur är, har jag bra kötid i bostadskön - både den interna och den vanliga - så det är nog egentligen min största chans att hitta en billigare lägenhet. Än så länge har jag bara varit på en visning där jag kände mig någorlunda intresserad, men i slutändan bestämde jag mig för att tacka nej till den lägenheten.
Så än en gång påminns jag om att jag trots allt är otroligt lyckligt lottad i Stockholms bostadsdjungel. Trots allt har jag ett förstahandskontrakt och har ingen panik att jag måste vara ute ur lägenheten ett visst datum och då helst ha någon annanstans att ta vägen. Men känns ändå aningen trötslöst ibland att det ska vara så otroligt svårt att hitta en ny lägenhet om man inte har bra kontakter eller sitter på en bättre förmögenhet.
 

 
Bilden lånad från Bopartiet
 


Självinsikt

 

 
Bilden lånad från Mens World
 


Prylbög

Tänk att det är så svårt att handla på hemelektronikbutiker utan att komma hem med en massa saker som inte planerat att köpa. Det spelar ingen roll om man rent fysiskt går in i en affär eller handlar på nätet.
Häromdage började jag titta efter en extern hårddisk, jag behöver en för att ha som backup till alla mina filer. Efter visst letande hittade jag en till ett rimligt pris. Jag la den i min elektroniska kundkorg och började fundera över om det var något mer jag behövde på en gång.
Så gick det upp ett ljus, att jag ju faktiskt varit på jakt efter en trådlös koppling mellan datorn och stereon så jag kan få ut musik den vägen. Ljudkvaliten i datorn är inte den bästa och ibland vill man kanske hålla på med datorn samtidigt som man spelar musik ifrån den, så då funkar det inte riktigt med en sladd.
Jaha, så hittade jag en sådan och la ner även den i kundkorgen. Då kom nästa idé om att jag ju ofta lyssnar på musik sent på kvällarna, men oftast inte vågar spela särskilt högt av rädsla att störa grannarna. Så rök det med ett par trådlösa hörlurar också - och vips hade jag handlat för nästan 2.000 kronor.
Det farliga är ju att man ofta kan köpa på avbetalning i många internetbutiker och det ser ju så behändigt ut när man ser att man bara behöver betala någon eller några få hundralappar i månaden för varorna. Själv kan jag motstå frestelsen att handla för mer än jag har råd med, men jag kan verkligen förstå att det är lätt för många att hamna i någon skuldfälla.
Nåja, idag kom i alla fall paketet med mina nya prylar och jag började glatt koppla och dra sladdar. Självsäker som jag oftast är på den fronten, brydde jag mig givetvis inte om att läsa någon bruksanvisning. Sånt brukar helt gå bort för min del nämligen, eftersom jag anser mig kunna sånt här. Hörlurarna gick bra och det funkade dessutom när jag testade dem. Den externa gick bra även den - men hur svårt ska det vara att sätta i en sladd, liksom? ;-)
Men för att få musik från dator till stereo blev det lite svårare. Jag kopplade om, jag ryckte i sladdar men ingenting hände. Högtalarna förblev tysta. Tills jag insåg att man ju faktiskt måste trycka på ON-knappen också - och plötsligt kände jag mig inte så tekniskt lagd längre! Det är ju de kunskaperna man till och med förväntas ha i en nybörjarkurs i data! Men nu funkar det och datorn står nu och tuggar för att flytta över filerna från den gamla externa hårddisken som hädenefter ska få tjänstgöra som backup till den nya hårddisken. 24500 filer på totalt 161 GB blev det, vilket tydligen kommer ta drygt sex timmar att flytta. Men, men... Vad gör man inte för att ligga på topp? :-)
 

 
Bilden lånad från Nilssons lilla värld