Lite starkare

Så är man tilbaks hemma efter att ha varit inlgd på sjukhus och rehab i ganska exakt en månad. Idag är de exakt en månad sedan jag vaknade upp ur narkosen efter den långa operationen och påbörjade den smärtsamma vägen tillbaka.
Jag kan tycka det känns konstigt att det faktiskt är så länge sen som fyra veckor. Så mycket har hänt under tiden att det nästan är svårt att ta in. Jag har gått från sjuk och orkeslös via att vara nyopererad och nästintill lam till att nu vara på god väg tillbaka till vardagen och idag utskriven från rehabiliteringen.
Jag har ett preliminärt datum då jag ska fortsätta rehabiliteringen, men kommer att från och med idag bo hemma på heltid. Trots vissa mogångar, har jag ändå kommit väldigt långt i rehabiliteringen. Vänster hand och arm fungera fortfarande inte och jag kan i princip bara använda tummen och pekfingret lite hjälpligt. Men bortsett från det, så börjar kroppen sakta att återhämta sig. Inomhus går jag utan hjälpmedel, även om det går stappligt, och till skillnad från ett par veckor sedan klarar jag att klä mig, duscha och knyta skorna.
Men känseln är inte helt tillbaka i stora delar av kroppen och jag börjar inse hur mycket man använder den utan att man tänker på det. Som att känna att byxorna är på plats efter ett toalettbesök (eller för all del neddragna när man ska sätta sig på toa), veta att skorna är ordentligt knutna - och det viktigaste av allt: om man fryser eller ej. Jag känner nämligen inte alltid om jag är kall om tårna och skulle teoretiskt sett kunna förfrysa dem utan att märka det. Om man nu ska överdriva lite...
Men att vara hemma inger en underbar känsla. Få ha sina egna saker omkring sig, sova i sin egen säng och själv bestämma vad man ska äta under dagen är saker jag saknat under den gångna månaden. Även om jag inte haft tillfälle, tid och ork att längta hem så mycket, känns det nu skönt att faktiskt vara hemma igen. Det kommer nu bli ungefär två veckors vila innan jag återupptar rehabiloiteringen, helt och hållet enligt rehabpersonalens rekommendationer. Och vila är jag duktig på, så det är precis vad jag kommer att göra. :-)
 

 
Bilen lånad från Livet i störst allmänhet
 


Man ska inte mucka med en missnöjd boxare...

I Zagreb pågår junior-EM i boxning och i måndags kväll ställdes kroaten Vido Loncar mot Litauens Algirdas Baniulis i viktklassen lätt tungvikt. Men Loncar förlorade matchen och när beslutet meddelades valde han att slå ner domaren. Domaren föll till golvet, varpå han fick motta ytterligare slag från Loncar samtidigt som motståndaren Baniulis flydde ringen.
Loncar, som fortsatte att slå, var en kort stund ensam med domaren i ringen innan han blev neddragen till golvet och raskt utsläpad under repen av en annan domare.

Vido Loncar förväntas nu få ett strängt straff från det europeiska boxningsförbundet. Andemeningen: mucka inte med en missnöjd boxare! ;-)

 

 
Källa: DN
 


Göra slut

Som vuxen är det idag väldigt sällsynt att man inte gått igenom en separation av något slag. Jag tänker då inte på de tusentals gånger man i tonåren gjorde slut med en tjej om man varit tillsammans med i två dagar. Snarare något mer seriöst förhållande man haft i vuxen ålder, alltifrån ett längre särboförhållande till ett längre äktenskap där barn, villa och Volvo är involverade.
Utöver något eller några längre förhållanden är vi (förstås) många som haft en del kortare relationer, som kanske snarare är att likna vid romanser eller en "flirt" av något slag. Gränsdragningen är supersvår och alla har säkert olika definitioner på när man övergår från romans/flirt/dejtingstadiet till att det faktiskt är en seriös relation. Både för mig och många andra har det säkert funnits tillfällen då den ena i en relation tycker att man har en mycket seriösare relation än vad den andra tycker.
Jag har i flera omgångar varit med på olika dejtingsajter och har därmed hunnit med både ett antal dejter som kortare romanser och länge förhållanden. Lite beroende på definition, brukar jag säga att jag haft 3-4 förhållanden förutom en rad romanser. Så det ha hunnit bli några separationer och några gånger jag gjort slut eller blivit dumpad genom åren.
Trots antalet gånger jag gått igenin någon form av separation, slutar jag aldrig att förvånas över folks sätt att hantera sådana situationer. Mitt eget motto brukar vara att en situation ska hanteras så smidigt som möjligt, att man in i det längsta ska försöka undvika att såra varandra. Inte bara för att undvika krossade hjärtan förstås, för ibland har det funnits lägen då jag känt att det mest frestande har varit att ge damen ifråga en rak höger. Men jag brukar då tänka att även om det är en uppslitande separation, vill jag åtminstone inte ge henne glädjen att kunna snacka skit om mig i efterhand och tala om för folk vilket svin jag varit som gjort det ena eller det andra.
Sen gör jag som alla andra bort mig ibland, sen har man olika åsikter ibland om hur vissa saker ska skötas. Det finns garanterat gånger då jag själv tyckt att jag skött saker så bra som jag kan utifrån omständigheterna, men andra har tyckt motsatsen bara för att man har olika åsikter. Och tvärtom också, förstås.
 
Det finns några få separationer som dock verkar förfölja mig genom livet. Den ena är på det mer känslomässiga planet, den separation som också var min allra första. Trots allt var det mitt första seriösa förhållande och det är klart att man formas av den erfarenheten, även om det inte är något jag numera går och mår dåligt över.
Men är det något som hände både vid ovan separation och vid senare tillfällen, har varit skitsnack och ryktesspridning om saker som är helt gripna ur luften. Något som verkligen kan få mig att se rött, framförallt eftersom det är så kränkande. Jag har blivit kallad för våldtäktsman, kvinnomisshandlare, alkoholist, tablettmissbrukare och en lång rad andra saker. Och oftast har det varit tjejer som själva betett sig illa under själva förhållandet och/eller separationen. Det verkar som ett sätt att förflytta fokus från det man själv gjort sig skyldig till till något påhittat som jag påstås ha gjort. Oftast rör sig detta om personer som man inte ens kan hålla en vettig diskussion med. Även om man i slutändan inte kommer överens, borde man kunna hålla en diskussion och i alla fall respektera varandra och inte baktala varandra. För min egen del är det nämligen nästa sak jag inte skulle göra gentemot någon jag separerat ifrån, i princip oavsett hur illa hon betett sig emot mig. Men tyvärr är vi olika på den punkten och det är något som orsaker så mycket onödigt hjärtekrossande.
 

 
Bilden lånad från Manicworkshops
 


Klocktillverkning

När man ser det här, börjar man förstå varför vissa klockor kostar en smärre förmögenhet...
 
 


Ryssen kommer!!

Det är inte svårt att tycka att det ä väldigt lägligt på något vis. I decennier har försvaret haft skamligt låga anslag och man har skurit ner hur mycket som helst. Vissa förstå-sig-påare skulle nog till och med hävda att det svenska försvaret är helt nedlagt. Själv har jag tappat räkningen på alla gånger man hört överbefälhavare med kolleger klaga över alldeles för låga anslag.
Nu har vi haft regeringsskifte och den nya regeringen ska snart lägga fram sin första budget. Och vips börjar det krylla av misstänkta/främmande undervattensfarkoster i Stockholms skärgård. Känns inte det som ett väldigt märkligt sammanträffande?! ;-)
När man dillade om att ryska ubåtar rörde sig i svenska farvatten på 80-talet, visade det sig slutligen röra sig om minkar. Djur som ju är avsevärt mycket mindre än en ubåt. Lite skämtsamt kan man ju fråga sig vilka djur man kommer hitta den här gången? *L*
I grund och botten misstror jag egentligen inte försvarets bedömningar. Dessutom är det naturligtvis bra att man tar larm på allvar och faktiskt kontrollerar det hela om man har anledning att misstänka att något inte är som det ska. Men det är rätt svårt att inte skoja lite om tillfälligheten med en ny regering som suttit i opposition i åtta år och som snart ska lägga sin första budget, samtidigt som det börjar krylla av påstådda främmande ubåtar i Stockholms skärgård.
Och i Sverige har vi väl alltid varit lite rädda för ryssarna efter deras härjningar här längre tillbaka i historien. Så det är väl lätt att skrämma upp folk med att det eventuellt finns ryska ubåtar i svenska vatten. Själv är jag nog måttligt oroad, oavsett vad man slutligen hittar skulle jag dock inte bli förvånad. Oavsett om det faktiskt rör sig om en rysk ubåt, en mink eller rentav en säl....
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 VG 1 2 3
 
Bilden lånad av Deviantart
 


Livskris

De allra flesta som går igenom en livskris som att till exempel få cancer brukar säga att man kommer till en massa insikter när tagit sig ur krisen och blivit frisk igen. Många säger att man värdesätter saker och ting på ett helt annat sätt än innan man blev sjuk och tar tillvara på livet på ett nytt sätt.
Nu är jag ju inte helt återställd, utan har en bra bit kvar av min rehabilitering. Men jag har ännu inte börjat känna av att jag ser så särskilt annorlunda på tillvaron mot tidigare. Jag har tänkt tanken att jag trots allt hunnit gå igenom ett par större livskriser, då jag på allvar omvärderat tillvaron och börjat uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt än tidigare.
Men just nu känns det inte som att jag uppskattar saker mer än jag gjort senaste åren. Dock har jag kommit till andra insikter. Jag har sedan jag fick min diagnos bestämt mig för att aldrig mer ens tänka tanken att röka en cigarett. Även om den tumör som just opererats bort inte behöver ha det minsta att göra med min tidigare rökning, så höjer ju förstås varje cigarett risken att få ytterligare en tumör. Vilket jag givetvis inte drömmer våta drömmar om direkt.
Men jag har även i övrigt börjat inse vikten av att faktiskt ta hand om den enda kropp man tilldelats. Och det är ju märkligt att det ska till en tumör och en smärtsam operation med efterföljande rehabilitering för att komma till den insikten. Genom åren har jag inte haft de bästa av matvanor, i princip aldrig motionerat och säkerligen i perioder druckit alkohol i mängder som under en längre tid skulle vara hälsovådliga i någon utsträckning.
Så nu har jag fått mig en tankeställare vad gäller hur viktigt det är att ta hand om sig. När jag kom hit till rehabiliteringen och fick veta att man kunde få hjälp av en hälsocoach, var jag väldigt snabb att haka på den hjälpen. Det ska hädanefter bli bättre matvanor och även lite mer motion. Jag kommer inte bli någon elitidrottare, men ska anstränga mig för att få vanor kring att röra på mig regelbundet. Nykterist kommer jag heller knappast att bli, men närmsta veckorna är tanken att hålla upp helt med alkohol för att sedan försöka hålla konsumtionen på en låg nivå. Jag har vid det här laget hållit upp med alkoholen i fyra veckor, vilket är ovanligt länge för min del. Sen brukar jag förstås inte dricka omåttliga mängder dagligen eller ens varje vecka, men under en månad brukar det bli alkohol i någon form någon gång. Men på det stora hela ska det ändå bli mindre mängder alkohol framöver.
 

 
Bilden lånad från Dagbok från ingenstans
 

 
 


Hemlängtan

Så är jag tillbaka på rehab efter att ha haft permission och varit hemma över helgen. Det känns faktiskt lite konstigt att vara tillbaka igen. Jag har inte ens reflekterat över någon hemlängtan tidigare under in vårdtid. En månad har jag varit borta och haft fullt upp med att bli vårdad och rehabiliteras, jag har haft väldigt mycket annat i tankarna än att längta hem.
Men när jag varit hemma sedan fredag kväll, har jag trots allt kommit på lite andra tankar. Det känns faktiskt skönt att jag åker hem på onsdag och sedan får bo hemma permanent. Även om jag (som det verkar) kommer vara här på dagarna och fortsätta träna och rehabiliteras, så kommer jag ändå hem på kvällarna och får sova i min egen säng.
Det är ju inte första gången jag är borta hemifrån en längre tid, med tanke på att jag varit till sjöss. Men hemma är alltid hemma och jag vet av erfarenhet att hur bra man än trivs, vill man i slutändan ändå åka hem. Nu känner jag mig så pass återställd att jag med viss hjälp kommer att klara mig hemma. Saker som städning och ställning kommer jag definitivt inte klara själv och toalettbesök och personlig hygien tar väsentligt mycket mer tid än normalt. Så det kommer fortfarande vara en lång väg tillbaka när jag kommer hem. Men en stor del i rehabiliteringen är att försöka göra så mycket som möjligt själv. Mest för att få igång kroppsdelarna igen, men jag känner också att jag väldigt snabbt blir trött.
Jag orkar väsentligt mycket mer nu än innan operationen, men inte tillräckligt för att återgå till en normal vardag igen. Igår var vi till exempel på Sjöhistoriska museet och jag känner mig fortfarande trött kan jag säga. Men det ska bli väldigt skönt att komma hem "för gott", även om jag fortfarande behöver hjälp med väldigt mycket.
 

 
Bilden lånad från Home insurance
 


Fest!

Sådana här lappar ska jag också börja sätta upp när jag ska ha fest! :-)
 
 


Snart utskrivning

Det är lite över tre veckor sedan jag skrevs in på KS för operation och sedan dess har jag inte varit hemma överhuvudtaget. Jag har slussats mellan olika sjukhusavdelningar och vårdinrättningar, men inte sovit i min egen säng eller ens varit i Bagarmossen. På något märkligt sätt har jag inte längtat hem en enda gång under denna tid.
När jag skrivs ut från rehabiliteringen på onsdag, har jag varit hemifrån lite över en månad och tiden har verkligen gått otroligt fort. Konstigt nog egentligen, med tanke på vad jag gått igenom med sjukdom, operation och rehabilitering.
Visserligen hat schemat varit fullt upp hela tiden, åtminstone här på rehabiliteringen. Jag har liksom inte haft tid att bli uttråkad. Sen har jag förstås insett att jag inte skulle ha klarat mig på egen hand om jag fått åka hem tidigare. Det är först nu som jag börjat känna att jag faktiskt kommer att kunna klara mig någorlunda när jag kommer hem. Rehabpersonalen har pratat om att erbjuda mig hemtjänst och färdtjänst, men i och med att detta skulle kosta mig en bra slant per månad har jag valt att avböja. Jag vet att jag kommer klara det allra viktigaste själv och i övrigt kan få viss hjälp från anhöriga med det jag inte klarar.
Men som det är numera, kan man få hjälp genom att helt enkelt utnyttja vissa av de tjänster som företag faktiskt redan erbjuder. Man kan beställa mat via internet och få den hemkörd till dörren till exempel.
Sen  jag inte på något sätt tillräckligt rehsbiliterad för att fixa att återgå till jobbet än. Jag går fortfarande dåligt och behöver fortfarande käpp eller rullator och blir snabbt trött - vänsterarmen ska vi dessutom inte tala om. Den strejkar fortfarande, även om läkarna tror att den kommer bli bättre med tiden. Så det kommer bli fortsatt rehabilitering och den enda "extraservice" jag kommer att utnyttja är sjukresorna till och från rehabiliteringen.
Men visst känns det skönt att snart få komma hem och att man faktiskt kommer att klara sig skapligt bra själv. Liksom att jag går väldigt mycket bättre och inte längre behöver något gåbord. Alltsom oftast klarar jag mig med käpp, men vid enstaka tillfällen använder jag rullatorn som jag fick häromdagen.
 
 
Operationssåret börjar läka riktigt fint...
 

 
Bilden lånad från Soon to be
 


Social media

Ta en titt på den här videon innan du sträcker dig efter mobilen nästa gång!!
 



No smoking

I min värld är det något positivt om man kan erkänna att man har fel och med tiden ändra åsikt i olika frågor. Andra gånger kanske det inte nödvändigtvis finns något som är absolut rätt eller fel i en fråga, men man kan ändå ändra åsikt med tiden på grund av till exempel nya erfarenheter.
När rökförbudet på krogen var jag fortfarande heltidsrökare och var helt och hållet emot ett förbud. Jag övervägde till och med på fullaste allvar att sluta gå på krogen. Som heltidsrökare hade jag ingen som helst lust att behöva springa ut och röka under kvällens gång, samtidigt  som att sluta röka inte var ett alternativ just då. När någon försöker ändra mina vanor med hjälp av förbud, blir jag bara obstinat och fortsätter med min vana av ren trots. Dessutom tvivlade jag på att krogarna skulle kunna lösa rökförbudet inomhus med bra alternativ för oss rökare.
Men när rökförbudet väl var infört, gillade jag det. Att inte behöva tvätta kläderna man haft under en krogkväll var ju en vinst i sig. Vi som var med innan rökförbudets tid minns ju hur kläderna luktade efter en kväll på krogen. Vädring hjälpte oftast inte för att få bort den inpyrd rökstanken. Idag skulle jag förmodligen rata en krog där det mot förmodan var tillåtet att röka.
Normalt sett har jag oftast inte störts av andras rökning, trots att jag är rökfri sedan många år. I vissa sammanhang kan jag till och med tycka att det luktar gott. Och jag anser inte riktigt att jag heller har rätt att lägga mig i andras vanor och livsval. Men sedan min diagnos att jag fått cancer (även om jag kommr bli frisk), kan jag bli riktig förbannad på rökare. Inte för att jag störs av röken, utan för att det är en så onödig risk.
Det är verkligen inte värt våndan och smärtan med att gå igenom en cancebehandling för få röka under några års tid. Dessutom drabbar inte sjukdomen bara den som blir sjuk, utan även alla anhöriga som också drabbas av så mycket ångest och vånda kring hela situationen.
Så när man nu diskuterar rökförbud på flera allmänna platser, som uteserveringar och lekplatser, jublar jag högt. Förhoppningsvis får det några att sluta röka som en följd av förbudet och därmed är det någon eller några som slipper drabbas av cancer.
Sen kan jag ibland tycka att det trots allt faktiskt är en onödig hetsjakt på rökare. Så länge tobak är en laglig substans, blir det lite dubbelmoral med alla rökförbud överallt. Varför inte rakt av förbjuda röktobak helt och hållet direkt istället för att det steg för steg?!
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Her Campus
 


Piff och Puff

Man måste ju erkänna att likheten är rätt slående...
 

 
Bilden lånad av Filip Båverud
 

 

Vägkorsning...

 


Lycka!!! ©

Så har jag fått det besked jag väntat på sedan operationen för tre veckor sedan. Men man börjar med att skrämma upp mig ordentligt, även om det givetvis inte var med flit. I förmiddags dundrar sköterskan in till mig och meddelar att man på KS fått en lucka under förmiddagen och att jag är välkommen dit för att får svaret på analysen på min tumör. Man vill dock gärna att jag tar med mig en anhörig till besöket.
Detta var vid 10-tiden, så det hela var med väldigt kort varsel - och direkt började förstås tankarna att snurra. Varför var det så bråttom? Varför så viktigt med att ha med en anhörig? Om det rörde sig om ett positivt besked kunde jag väl lika gärna komma ensam?!
Men sagt och gjort, jag lyckas med kort varsel få sällskap som möter upp vid sjukhuset, bokar en taxi och åker iväg med darrande knän. Det gav mig jobbiga flashbacks att gå in genom entrén till neurokirurgen på KS och sedan sitta och vänta i samma väntrum där jag satt för sex veckor sedan när jag fick beskedet om tumören som växte i min nacke. Den förbannade lilla knöl som ditintills gjort ont och gjort att jag haft svårt att röra armarna och känt domningar i fötterna. Undermedvetet förknippade jag detta väntrum med extremt tråkiga besked. Så blir jag inkallad till läkaren och det känns som att jag vinglar lite extra och håller aningen mer krampaktigt i käppen när jag går in.
Läkaren tar till orda och jag väntar bara på att han ska säga att jag snart ska dö. Att det bara är en fråga om tid innan jag kommer att slänga in handduken. En tumörs elakhet graderas på en skala ett till fyra, där ett är bästa tänkbara scenario och fyra värsta tänkbara. "Ettorna" hittar man i princip uteslutande hos barn och är väldigt sällsynta hos vuxna.
Läkaren gör en konstpaus och under bråkdelen av en sekund hinner jag tänka att han kommer att säga att min tumör hamnar i klass fyra. Men så var inte fallet. Den hamnar i klass två, det vill säga i princip bästa tänkbara scenario för en vuxen människa. Jag hade i princip väntat mig att få min dödsdom därinne på läkarens kontor, men istället kommer glädjetårarna och det finns liksom ingen riktig hejd på det hela. Trots att jag inte tyckt att jag bekymrat mig särskilt mycket, var lättnaden så total när jag väl fått det bekräftat att det var en snäll tumör jag burit på.
Äntligen känns det som att jag verkligen kan slappna av och totalt fokusera på rehabiliteringen. Jag kommer få gå på återbesök och nya röntgenundersökningar under en lång tid framöver, men det känns det som att jag trots allt kan leva med...
 

 
 

 
Bilden lånad från Längtar efter barn
 


Fly den grå vardagen...

 

 
Bilden lånad från Trivseltorsken
 


Big Brother

Hur kommer det sig att man ställer upp i ett program som Big Brother? Det finns många program där jag inte riktigt förstår att man vill vara med, som till exempel olika dejtingprogram (som det ju finns en hel uppsjö av nuförtiden). Men program som Big Brother och Paradise hotel kan jag absolut inte förstå att man ens tänker tanken att söka till.
Självklart är dt upp till var och en vad man väljer att göra i sitt liv. Det finns säkert många som inte förstår vissa av de val jag har gjort. Men att kröka och pippa runt i TV är inget jag känner att jag längtar efter. Det är liksom inte något som jag skulle vilja bli ihågkommen för i framtiden.
När första säsongen av BB gick för cirka 15 år sedan, tyckte jag det var en rätt kul idé och jag följde faktiskt programmet rätt maniskt. Men då hade man ju dels med lite spännande personligheter och inte bara anabola individer och tjejer med silikontuttar och uppumpade läppar vars enda nöje var att pippa och kröka. Sen hade serien inte hunnit börja urarta ännu vid det tillfället...
Men för varje säsong tycks det bli allt extremare och allt fler skandaler och man undrat nästan om kvällspressen inte har ett samarbete med produktionsbolaget om att produceras så många skandaler och "chocker" som möjligt, för att ge pressen bra lösnummerjournalistik. Den säsong pågår just nu tycks ju inte heller vara något undantag, med (framförallt) sexskandaler åt olika håll. Nedan klipp hittade jag nyss, där två av deltagarna har sex helt öppet i sändning.
Sen måst jag tyvärr erkänna att jag har svårt att låta bli att se enstaka avsnitt av till exempel Big Brother, även om jag inte följer det. Trots att hela grejen med BB urartat för länge sedan, har jag svårt att låta bli att gotta mig åt hur folk totalt frivilligt vill göra sig till offentligt åtlöje. Och jag vet alldeles för väl att jag på så vis tyvärr stöder att programmet fortsätter produceras. Men på något sätt är det svårt att låta bli att titta ibland, hur svårt man än har att förstå dem som ställer upp i programmet....
 

 
 

 
Källor: AB 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från OK!
 


Matmuffins med tomat och feta

Fyllning
16–20 körsbärstomater
1 msk olivolja
salt
peppar
1 dl bladspenat
150 g fetaost
1 dl kärnfria oliver
 
Smet
4 ½ dl vetemjöl
1 tsk salt
2 tsk bakpulver
3 ägg
3 msk olivolja
2 dl turkisk yoghurt

Gör så här:
1. Nagga tomaterna med en gaffel och fräs dem i oljan 2–3 minuter. Salta och peppra. Låt kallna och skär i halvor eller fjärdedelar beroende på storlek.
2. Krama ur all vätska ur spenaten och hacka den grovt.
3. Skär fetaosten i små tärningar.
4. Skölj oliverna och låt dem rinna av. Dela i bitar.
5. Sätt ugnen på 225 grader.
6. Placera dubbla muffinsformar på en plåt, gärna en muffinsplåt.
7. Blanda mjöl, salt och bakpulver. Blanda ihop ägg, olivolja och yoghurt i en stor bunke, använd gärna elvisp.
8. Vänd ner mjölblandningen och arbeta ihop till en tjock smet.
9. Vänd försiktigt ner tomater, spenat, fetaost och oliver.
10. Fördela smeten i muffinsformarna. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka 20 minuter. Servera som mellanmål eller plockmat.
 

 
Källa: Icakuriren
 


Du är vad du äter

 

 
Bilden lånad av Banksy
 


Allt blir vardag

Lite vardag och rutin blir det ju till sist även när man är inlagd för rehbilitering. Man hittar till sist de rutiner som passar bäst utifrån förutättningarna och börjar lära sig hur personalen arbetar. Man vet ungefär när ronderna sker, man börjar känna igen ansiktena och hitta i de rätt stora lokalerna.
Och därutöver hittar man sina egna rutiner att gå efter när man inte har sina träningspass. Det blir liksom lite vardag även här, men förvånande nog utan att jag faktiskt längtar hem. Jag har tidigare varit borta längre perioder hemifrån, när jag till exempel varit till sjöss. Då har jag i princip alltid längtat hem i någon utsträckning. Men inte nu. Delvis är det säkert ett gott betyg till ställe jag är på, att jag faktiskt har det bra här. Sen vet jag ju att jag inte klarar på mig på egen hand hemma, så det spelar förstås också in. Här behöver jag bara trycka på trygghetslarmet, så får jag snabbt hjälp med det jag behöver. Riktigt så kommer det ju inte bli när jag kommer hem...
Vardagen här fylls (förstås) till största delen av träning, mat, vila och sömn. Det blir en hel del film förstås, jag tror aldrig jag sett så många filmer koncentrerat under en så pass kort tid tidigare i mitt liv. Och jag har umgåtts mer med familjen per vecka än jag gjort sedan jag bodde hemma - och då är det snart 20 år sedan jag flyttade hemifrån. Inget negativt i det, givetvis, utan snarare tvärtom.
Så visst finns det mycket som är positivt me att vara sjuk, det tänker jag inte neka till. Framförallt som det är nu, när jag orkar håla igång en lien aning. Jag orjar inte gå några sträckor, precis som tidigare, men så länge jag får sitta eller ligga ner orkar jag åtminstone vara någorlunda social, knåpa lite med datorn, titta på film och så vidare. Men visst blir det lite vardag till sist och någonstans börjar jag nu tycka att det ska blir skönt att få komma hem. Även om det inte riktigt är så att jag går och längtar hem dagarna i ända...
 
När jag nu inte kan gå ut på egen hand,
njuter jag av höstfärgerna från rumsfönstret...
 

 
Almanacksbilden lånad från Glamo
 


Ebola

 

 
AB 1 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad av Banksy
 


Rom byggdes inte på en dag...

 

 

Skummig dessert med hallon

50 g Kvarg hallon
rivet skal av ½ citron
2 st äggvitor
½ dl strösocker
8 msk hallon
4 msk flagad mandel
 
Gör så här:
Blanda kvarg och citronskal. Vispa vitorna till ett fast skum. Tillsätt socker och fortsätt vispa någon minut. Vänd ner äggvitan i kvargen. Fördela i 4 portionsglas och låt stå i kyl cirka 1 tim. Garnera med hallon och flagad mandel vid servering.
 

 
Källa: Arla
 


Insamling till Cancerfonden

Jag tänker ofta tillbaka på de första dygnen efter operationen. De var extremt smärtsamma och jag kunde inte göra särskilt mycket på egen hand. Dygnen var ångestladdade och fylldes av många tårar, hyperventilering och panikångestattacker. Jag behövde hjälp med i princip allt från att ta mig i och ur sängen, hygien och toalettbesök till att gå, stå och äta.
Nu börjar jag sakta hämta mig, även om det är en bra bit kvar. Vänsterhanden lyder fortfarande inte och jag har knappt någon känsel alls i den. Jag klarar bara av att gå med rullator eller käpp och blir snabbt trött av minsta ansträngning. Så jag behöver fortfarande mycket vila varje dag för att alls orka med. Min nacke pryds av ett "dekorativt" ärr efter operationen och nacken smärtar fortfarande en hel del. Något som gör att jag fortfatande äter stora mängder starka värktabletter.
Det var ju lite av en slump att tumören upptäcktes. Till en början trodde läkarna att det rörde sig om ett oskyldigt diskbråck och jag tog det hela med en stor nypa lugn. Första symtomen rörde sig försämrad finmotorik och känsel i högerarmen och fötterna, som förhållandevis inte var särskilt handikappande. Men så började jag bli alltmer orkeslös och klen, jag orkade inte gå några längre sträckor, stå längre stunder eller bära tungt.
Så kom första beskedet om att man hittat en förändring i ryggmärgen i nacken. En förändring kan ju innebära allt från till exempel en mycket snäll cysta till en elakartad tumör. När orkeslösheten kom, började jag någonstans misstänka att det inte rörde sig om ett oskyldigt diskbråck, men jag ville inte riktigt tro att det rörde sig om en tumör. Men när jag väl kom till neurokirurgen på Karolinska sjukhuset, som var en av dem som analyserat röntgenbilderna av min nacke, rådde det inga tvivel om att det rörde sig om en tumör.
Den tid jag var mest orolig, var nog peioden då jag bara visste att det rörde sig om en förändring, men inte vilken form av förändring. När jag väl fick beskedet om att det var en tumör, men som med stor sannolikhet var godartad, infann sig plötsligt ett lugn. Jag grämde mig mer för själva operationen än sjukdomen i sig. Först i samband med operationen fick jag veta riskerna med att låta tumören sitta kvar i nacken. Hade den fått fortsätta växa och klämma åt runt nerverna, hade den slutligen slagit ut andningen - och konsekvenserna kan ni ju räkna ut själva...
 
Jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det jag går igenom just nu. Så för att fler förhoppningsvis ska kunna få hjälp, för att mer forskning ska kunna ske har jag startat en insamling till Cancerfonden. Insamlingen hittar ni här eller via widgeten i vänsterkolumnen. Min målsättning är lite av en utmaning till mig själv: 50.000 kronor innan årskiftet 2014/2015.
Men då behöver jag er hjälp! Skänk en slant - ingen gåva är för liten eller för stor - och/eller sprid länken till insamlingen vidare. Förhoppningsvis kan vi tillsammans hjälpa någon eller några till en bättre tillvaro eller kanske rentav att undvika en dödsdom.
 

 
 
 
 

 
DN 1
 
Bilden med insamlingsbössan lånad från Midi-bloggen
 


Just too young

Sexåriga Molly från Irland är svårt sjuk i cancer och behöver komma till USA för att få rätt vård. Men familjen har inte de pengar som krävs. Så för att få ihop de sista slantarna har Mollys 16-åriga kusin Katie sjungit in denna låt och lagt ut den på Youtube. Fantastiskt vacker låt och fantastiskt fint gjort för att rädda ett sjukt litet barn. Cancer är i sig en smärtsam sjukdom och kräver oftast plågsamma behandlingar för att eventuellt bli frisk. Detta är verkligen något som ingen - och i synnerhet inte ett litet barn - ska behöva genomlida...
 
 

 
AB 1
 


Frigivning

Jag undrar hur jag kommer reagera när jag väl blir utskriven från rehabiliteringen och får åka hem? Jag kommer då ha tillbringat ganska exakt en månad på sjukhus och rehabilitering där tillvaron är väldigt tillrättalagd. Man får maten lagad och serverad, runmmet städat och sängen bäddad. Man ehöver inte hålla reda på sin medicinering, att bädda rent ellr handla mat. Detenda jag behöver hålla reda på själv här på rehabilitringn är att vara i tid till de olika träningspassen. Och skulle jag mot all förmodan inte dyka upp till något pass, kan jag vara säker på att personalen står i dörren för att kolla att inget har hänt och seda lotsa mig till träningen.
Det kommer bli en väldig kontrast när jag kommer hem och måste hålla reda på allt själv. För trots allt blir man ju snabbt bortskämd och bekäm när man får allt serverat.
Visserligen är det lite mer jag får hålla reda på själv här på rehabiliteringen. Det är ingen som påminner mig om mattiderna, så missar jag middagen får jag skylla mig själv till exempel. Jag sköter min egen tvätt bortsett från lakan och handukar och förväntas hålla en vis ordning på mitt rum, allt utifrån hur mycket jag orkar förstås.
Samtidigt längtar jag också till den dag jag faktiskt klarar mig själv, konstigt vore det väl annars. Det ska bli så otroligt skönt den dag jag får åka hem och förhoppningsvis också kan klara det allra mesta på egen hand. Trots allt är det ju just det som är målt med rehabilitringen... Men ibland undrar jag om jag inte även kommer behöva lite utbildning i att klara vardagen igen. *L*
 
Idag fick jag i alla fall möjlighet att njuta lite i höstsolen...
 

 
 

 
Bilden lånad från Motivation
 


Givmild gamling

Det är märkligt att det är först när något drabbar en personligen som man faktiskt blir berörd på riktigt. I min släkt har vi olika sätt drabbats av cancer flera gånger genom åren och jag har sporadiskt skänkt pengar till exempelvis Cancerfonden.
Men när jag nu själv opererat bort en tumör och fortfarande kämpar för att bli av med sviterna efter operationen har situationen blivit en annan. Så i eftermiddags bestämde jag mig slutligen för att faktiskt bli månadsgivare till just Cancerfonden. Det bli inga jättesummor, utan bara en hundralapp, men det är bättre än ingenting alls.
Tyvärr står man sig själv närmast, så när man personligen drabbas av till exempel cancer blir man nog mer benägen att gynna kampen mot cancer. Jag har länge tänkt att jag vill skänka pengar till någon form av välgörenhet eller liknanade, men har inte riktigt kunnat bestämma mig vad jag ska lägga pengarna på. Det finns väldigt många organisationer jag skulle vilja stödja, men med en gaska begränsad ekonomi tvingas man tyvärr att välja.
Så nu blev inte valet särskilt svårt med tanke på vilken situation jag befinner mig i. Även om cancerforskningen kommit väldigt långt och många - inklusive jag själv - blir botade, så är det fortfarande alltför många som avlider i denna hemska och smärtsamma sjukdom.
Jag har ju själv upplevt detta och det är verkligen inte något man ens önskar sin värsta fiende. Sjukdomen drabbar dessutom inte bara den sjuke, utan även alla närstående med oro, vånda och smärta. Min hundralapp varje måna känns förstås som lite av en droppe i havet, enbart de pengar jag skänker gör kanske ingen större skillnad. men jag hoppas förstås att pengarna åtminstone kommer till någon nytta.
För att vara lite extra ambitiös, har jag startat en insamling till Cancerfonden som en liten utmaning för mig själv. Målsättningen är 50.000 insamlade kronor innan månadsskiftet. Så snälla, hjälp mig att nå målet genom att skänka en liten slant!! Insamlingen hittar ni här.
 
Förutom att ha blivit månadsgivare till Cancerfonden, har jag idag samlat vuxenpoäng som få har i min ålder. Man har nämligen förskrivit mig en rullator som kommer levereras inom kort. Jo, ni lästa rätt! Tobias ska få en rullator. Inte permanent förstås, utan under min rehabilitering. Jag går nämligen för bra för att fortsätta gå med gåbord, men för dåligt för att övergå till käpp eller krycka.
Men det känns verkligen som något av en åldringsstämpel att behöva gå med rullator. Visst kommer jag att göra det eftersom det krävs för min rehabilitering, men det känns lite konstigt på något sätt. Gåbordet och käppen känns mer "okej" på något sätt.
Jag brukar ibland fundera på hur det kommer se ut när till exempel medlemmar från Hells Angels kommer in på hemmet. Kommer de ha krom på sina rullatorer? Hur kommer de bemöta personalen på hemmet om de inte får sin vilja igenom? Hur låter jargongen i TV-rummet och hur gå det om man inte kommer överens om fjärrkontrollen?
Och jag undrar i mitt stilla sinne hur en rullator passar ihop med min övriga stil? Trots allt känner jag mig aningen för ung för rullator, så det känns på något sätt lite ironiskt att sjulgymnasten förskriver en sådan till mig. Men det är väl bara att gilla läget, jag har ju inte så mycket annat att välja på direkt.
Däremot när jag blir gammal och verkligen behöver en rullator permanent, ska det bli en riktigt fräsig sak. kanske inte rosa, som den bilden, men jag kommer säkert göra en kul grej av att behöva ha rullator. Den jag nu får är ju bara till låns, så den kan jag knappast göra några förändringar på vare sig jag vill eller ej...
 

 
AB 1

Bilderna lånade från Arga Klara, Womens Physique Atlete
 


Imagine

En av John Lennons absolut vackraste låtar - och precis lika aktuell nu som när den skrevs. Om inte mer aktuell.
 
 

 
SvD 1 2
 


På god väg

Jag inser i princip dagligen att jag jämförelsevis är väldigt lyckligt lottad om jag jämför mig med många av de andra patienterna som rehabiliteras på samma ställe som jag. Till skillnad från många andra här, har jag goda förutsättningar att bli mer eller mindre helt återställd.
Nervskador är inte att leka med och här ser man många som kommer ha diverse funktionshinder för resten av livet. Det är svårt att inte känna medlidande med dem och ibland sätter jag nästan glädjen över mina egna framsteg i halsen när jag tänker på hur lyckligt lottad jag faktiskt är trots allt. Det känns rätt orättvist att jag med största sannolikhet kommer bli helt återställd medan andra är låsta till rullstol resten av livet.
Men samtidigt är ju tyvärr livet inte rättvist alla gånger och jag har bestämt att jag måste få glädjas åt mina framsteg, även om det finns många som har det värre än jag. Det finns otroligt många människor med diverse funktionshinder som skaffat sig väldigt bra livskvalitet, sina funktionshinder till trots, så jag hoppas förstås att så många som möjligt lyckas med detta. Även om vägen dit är väldigt lång, givetvis...
Jag kan ofta känna min egen frustration över att kroppen inte fungerar som den ska och orken tryter, men härdar oftast ut eftersom jag vet att det är övergående. Hade jag vetat att det skulle vara så här livet ut, hade jag förmodligen känt mig omåttligt förtvivlad.
 
Men visst känner även jag av vissa motgångar. Medan merparten av kroppen verkar friskna till rätt bra, är det inga större förbättringar i vänsterarmen. Styrkan är det inget större fel på, men känseln och finmotoriken vill inte riktigt komma tillbaka. Något som gör att jag har väldigt svårt att använda vänsterhanden.
Även om det går segt och blir en hel del fel försöker jag ändå använda den när jag sitter vid datorn, något som även sjugymnaster och arbetsterapeuter rekommenderat mig att göra. Men att greppa om och hålla i saker är en helt annan sak - och vill inte fungera alls. Lite bättre har det börjat fungera sedan operationen, men än så länge är det bara högerhanden där jag känner markanta förbättringar om jag ska jämföra de båda händerna.
 
Stygn (eller agraffer som det numera heter) och bandage är nu helt bortplockade och nacken pryds av ett väldigt "dekorativt" ärr. Ett ärr som blev mycket längre än jag trodde innan opertionen, men å andra sidan vet jag ju också att det var en rätt stor tumör man plockde bort. Så ärrets storlek kanske inte är så konstig trots allt. Och jag kan väl int direkt påstå att jag störs så värst mycket av ärret faktiskt. Jag har så smått börjat fundera på om man så småningom ska göra en tatuering, där man på nåot vis låter ärret bli en del av tatueringen. Men dit är det lång tid, eftersom ärr sk behandlas med stor varsamhet under flera år.
Det ironiska är att jag strax innan jag blev sjuk var väldigt nära att boka tid för att göra en tatuering i nacken. Men jag hann aldrig beställa någon tid innan djukdomsbeskedet, vilket väl var tur eftersom tatueringen förmodligen varit förstörd efter operationen.
 

Så är bandage och agraffer bortplockade...
 

 
Bilden lånad från Skyddsnet
 


Djurplågeri

Hur kommer man ens på idén till en sån här "sport"?!
 


På bättringsvägen

Jag blir lika överlyckig varje gång jag märker av något litet framsteg i min rehabilitering. Hur lång väg det än må vara kvar tills jag är helt återställd efter operationen, så är det alltid lika roligt när man märker att det går åt rätt håll.
De tre i särklass starkaste symtomen jag haft efter operationen har varit nedsatt känsel, motorik och ork. Känseln har dessutom inte bara varit nedsatt, utan emellanåt spelat mig en hel del spratt genom att "bjussa" på olika fantomsmärtor eller att jag trott mig känna saker som inte finns.
La jag benet på ett väck i lakanet, kude det kännas som ett nålstick, om någon la sin hand på min arm kude det kännas som att vederbörande nöp migö
Och tänk er till exemepel känslan av att ha en stor kudde fastsurrad runt rumpan. Första gången jag kände detta var när jag flyttats mellan två avdelningar på Karolinska sjukhuset. När jag flyttats över till den nya sängen, frågar sköterskan om jag ligger bra.
- Det gör jag, svarar jag, men ta gärna bort kudden jag har unde rumpan.
Hon tittar, men kan inte hitta någon kudde under rumpan. Det enda som "hänt" var underlakanet hamna lite konstigt. Hon rättar till lakanet, men känslan av kudden kvarstår. Det låter kanke inte så värst störande, men tänk dig att gå på toaletten med just en sådan känsla i rumpan. Normalt känner man ju om man sitter i rätt position på toalettsitsen, men det gjorde inte jag. Så jag var alltid tvungen att ha med mig någon från personalen som kunde kolla att jag satt rätt så att inget kom utanför. Nu har jag å pass mycket känsel att jag kan gå på toaletten, men problemet kommer när jag ska dra upp byxorna dels på grund av den dåliga motoriken i armar och händer, men ockswå för att jag inte har tillräckligt bra känsel i kroppen för att känna huruvida kläderna är på plats eller ej. Så det är ett ständigt tittande i spegeln efter varje tolettbesök, så att jag inte knatar runt med halva rumpan bar.
Jag har fortfaranden bra bit kvar och skulle änsålänge inte klara ig på egen hand hemma. Städning, handling, matlagning, bäddning och en hel del annat skulle jag inte klara av än. Och jobba är helt uteslutet. Dels på grund av ned fortfarande nedsatta känseln och motoriken, jag kan inte gå utan hjälpmedel som rullator eller gåbord och klarar inga lyft. Jag får dessutom inte göra några tyngre lyft. Dels skulle orken väldigt snabbt sätta stopp för att arbeta ens deltid. Efter några få rehabpass är jag helt utpumpad både fysisit och psykiskt och måste vila. men jag gläds varje gång jag märker att jag tar ett litet, litet steg i rätt riktning...
 
På promenad med gåbordet...
 

 
Bilden med näsan lånad från Mine goes to eleven