Konsten att uttrycka sig i skrift

Ibland hatar jag verkligen mig själv och mina förutfattade meningar. Jag vill så gärna kunna slå mig för bröstet och säga att jag inte har några fördomar eller förutfattade meningar, men när det väl kommer till kritan så är det just vad jag har.
Men mina förutfattade meningar kretsar inte kring hudfärg, sexuell läggning eller religiös tillhörighet, utan kring hur människor uttrycker sig i skrift.
På den tiden jag ägnade mig åt dating på olika datingsajter på internet var det inte på något vis ovanligt att jag slutade höra av mig till tjejer som var dåliga på att uttrycka sig i skrift. Är det något jag verkligen avskyr, så är det personer som besvarar mejl eller sms i "punktform". Det är fruktansvärt enerverande att läsa ett meddelande i formen; Ja det tycker jag. Nej, det ska vi inte. Okej. Kram.
Vill man verkligen få mig att bli avtänd, är det exakt så man ska besvara sms och/eller mejl från mej. Det kommer då bara vara en tidsfråga innan jag faktiskt slutar höra av mig eller i värsta fall blockar dig. För jag kan verkligen inte med sýndromet att i kortfattad punktform besvara meddelanden.
Min slutsats när jag läser dessa meddelanden? Ja, den är så enkel att personen bakom meddelandet inte är särskilt intresserad av vidare kontakte eftersom hen inte lägger ner mer energi än så på att besvara det jag faktiskt skriver. Jag tänker att man då faktiskt ger sig tid att formulera ett vettigt mejl eller sms om man har någon form av intresse att ha en fortsatt kontakt.
 
Anledningen till att jag kommer att tänka på detta i nutid, flera år efter att jag lämnat internetdejtingens värld, är att jag genom mitt nybildade företag kommit i kontakt med en person som vill anlita mig som företagare. Personen ifråga är på ren svenska totalt urusel att uttrycka sig i skrift. Allt personen skriver är utan någon form av skiljetecken som punkt och kommatecken - och i övrigt ett språk som är totalt uruselt när man skriver.
I övrigt är allt i sin ordning när vi kommunicerar. Men jag har börjat dra öronen åt mig och undra om jag faktiskt kommer få betalt för mina tjänster, med den enda grunden att beställaren ifråga inte är särskilt duktig på att uttrycka sig i skrift. Jag försöker tänka att det kan vara så enkelt att personen ifråga kanske bara är dyslektiker eller liknande, men det är inte helt lätt.
Istället skickar jag iväg förslag på avtal som vi båda ska skriva på innan jag åtar mig uppdraget. Något som jag antagligen inte hade gjort om vederbörande person formulerat sig väl när hen skrivit till mig på mejlen. Hade jag fått välformulerade meddelanden hade jag förmodligen inte ens reflekterat över om jag fått betalt eller ej. Men just på grund av de illa formulerade meddelandena blir jag direkt skeptisk. Och då pratar vi inte på något vis om meddelanden som är skrivna på "googlesvenska" eller som på något vis undviker att svara på de frågor jag ställer. Det enda jag hakar upp mig på är ett uselt språkbruk och ingenting annat.
 
Hur skulle ni andra ställa er? Om någon med ett uselt språkbruk, men som ändå ringer er och faktiskt besvarar era frågor, skulle ni fortfarande ställa upp och erbjuda era tjänster?! Ibland undrar jag om det är mina egna förutfattade meningar eller min magkänsla (som man ju oftast ska lyssna på) som talar...
 

 
Bilden lånad från Material Primaria
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: allkonstnären, film, företag

Reklam för Svenska kyrkan

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Film
Taggar: film, kyrkan, svenska kyrkan

Håll Sverige rent

I morse läste jag DN med extra stort intresse. Normalt brukar jag mest ögna igenom papperstidningen när den kommer, men ibland fastnar jag lite extra för någon artikel. Den här veckans söndags-DN var just en sådan tidning.
Ett reportage om NMR:s intrång i Ludvika med omnejd fångade mitt intresse. Organisationens ledning har slagit sig ner i den lilla staden och försöker rekrytera ungdomar på kommunens skolgårdar, värvar röster och medlemmar genom att spela på diveserse frågor som egentligen inte tillhör organisationens hjärtefrågor - med mera, med mera.
En tanke får plötsligt ord satta till sig när jag läser artikeln. En tanke som jag tidigare inte riktigt kunna formulera, men som nu får en helt naturlig ordalydelse. Man intervjuar nämligen en kommunanställd med insyn i socialtjänstens arbete i Falun, en anställd som även haft samröre med nazisternas barn - som givetvis går i skolan i någon av Ludvikas kommunala skolor. Det personen säger är exakt det jag själv ibland grubblat över, men inte hittat de rätta orden till:
– Hade vi haft en nyanländ elev vars föräldrar vi misstänkte var radikaliserade muslimer, och vi misstänkte att barnet blev uppfostrat i de tankarna, då hade det inte funnits en enda rektor, pedagog eller privatperson som inte skulle ha anmält den familjen till socialtjänsten. Men kring Nordiska motståndsrörelsen tassar man runt väldigt mycket.
I en tid då det pratas oerhört mycket om radikalisering, är det egentligen bara islamism man syftar på. Och javisst, islamisk radikalisering måste vi absolut motarbeta - allt annat skulle vara rent hyckleri. Men vi skall samtidigt motarbeta all religiös extremism. Precis som all annan extremism, oavset om vi pratar om nazism, kommunism eller någon annan form av extremism. Det är sådant som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Demokratin ska givetvis tåla granskning och att ifrågasättas, men när man börjar prata om att avsätta demokratin med våld är det inte längre frågan om kritik utan ren radikalisering i sitt rätta jag. Och där har såväl nazism som islamism en gemensam nämnare, de vill motarbeta demokratin och ta till våld för att nå sina mål.
 
Man kan diksutera yttrandefrihet och organisationsfrihet hur mycket man vill. Men när man inte kan se saker och ting för vad de faktiskt är, då saknar man en dimension i sitt resonemang. Det går inte att förbjuda åsikter, det faller på sin egen orimlighet. Men det går faktiskt att förbjuda vissa åsiktsyttringar, vilket är en viss skillnad.
Om vissa yttringar är en fara för samhället, något som markant skulle vara en fara för demokratin, den allmänna ordningen och säkerheten så är det rätt givet att det ska motarbetas. De flesta skulle skriva under att vi ska motarbeta islamism. Men när det kommer till nazism - som visade sitt sanna jag under 40-talet - blir det ett väldigt tassande kring het gröt och tal om yttrandefrihet och annat - i sammanhanget - rent trams.
Yttrandefrihet är jag absolut för, men detta är en frihet under ansvar. Ansvaret innefattar till exempel att man inte ska kränka, hota, förtala eller ägna sig åt andra dumheter. Något som många ute på olika kanter (både höger och vänster, liksom olika religiösa inriktningar) ägnar sig åt rätt duktigt.
Man ska givetvis kunna få tro på vilken gud man vill och rösta på vilket parti man vill, men det är inte samma sak som att ha rätten att behandla sina medmänniskor illa. Det måste fortfarande finnas en respekt till medmänniskor oavsett hudfärg, religion och sexuell läggning. Man kan tycka att någon har fel eller gjort knasiga val i livet, men det ger dig inte rätten att behandla personen hur som helst eller ha en önskan om att ta ifrån vederbörande dess rättigheter. Och som en slutkläm på det hela: det är inte en rättighet att kränka, hata, slåss, utesluta, döda eller lemlästa. Något som exempelvis islamister, nazister och vänsterextremister anser sig ha rätten att göra.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Die Propagandashau
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Rasism och invandring
Taggar: NMR, Nordiska motståndsrörelsen, extremism, nazism, nazister

Visa fler inlägg