Valrörelse

 

 
 

Egen bubbla

När man först gått hemma i tre veckor utan att orka lämna lägenheten och sedan blir inlagd på sjukhus utan några möjligheter alls att gå ut, hamnar man snabbt i en isolerad liten bubbla.
Man får snabbt vissa vanor och rutiner, samtidigt som andra försvinner. Medan jag gick hemma blev det oftast sena kvällar och långa sovmorgnar. Här på sjukhuset är det mer "normal" dygnsrytm som gäller. Man blir oftast väckt runt 06:30-07:00 för första dosen mediciner. Sedan påbörjas dagens övningar med olika undersökningar och rehabilitering.
Utanför sjukhusets väggar passerar livet som vanlig, men jag få ibland känslan av att det blir utan mig. För mig har liksom tillvaron stannat upp helt. För första gången i livet kretsar hela tillvaron kring en enda sak, nämligen att bli frisk. ingenting annat är just nu viktigt alls. Men det känns samtidigt frustrerande att märka hur livet går vidare, fast utan mig för tillfället. Jag saknar de enklaste saker, som att kunna ta en dusch, gå på stan, laga min egen mat, inte ha ont...
Givetvis vill jag ju inte att till exempel mina anhörigas liv bara ska stanna upp på grund av att jag är sjuk. Men jag saknar att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt som vanligt. Jag saknar att inte kunna vara utomhus på samma sätt som jag brukar och att inte orka och kunna hänga med i vad som sker i omvärlden som vanligt. Jag blir väldigt snabbt trött av att läsa tidningarna. En TV finns i dagrummet, men den är det stor konkurrens om, så det är rätt sällan man får sin vilja igenom vad gäller val av program.
 
Gudskelov får jag mycket besök av nära och kära. Det har inte gått en dag sedan jag vaknade upp ur narkosen utan att jag fått besök. Något som ju uppskattas extremt mycket. Igår lånade jag och mina föräldrar deasautom en rullstol så att jsg kunde komma ut e sväng. Jag klararar fortfarandde bara att gå mycket korta sträckor och då med gåbord, så att promenera ut på egna ben är inget alternativ. Men snällt sittande i rullstol, satt jag och njöt i höstsolen med en glass i handen (ja, i munnen också). Det var minst sagt en euforisk känsla att äntligen få komma ut, jag har inte varit utanför sjukhusbyggnaden sedan förra måndagen...
 
Glass i gårdagens höstsol...
 

 
Bilden lånad från Guru's feet
 


Det finns en viss risk att vissa inte gillar mig...




 

Lön för mödan

Som ni vet, ligger jag nu på sjukhus för andra gången i livet. Förra gången var för 32 år sedan och jag låg inne en natt för observation efter att ha cyklat omkull och slagit i huvudet. Med andra ord minns jag inte så mycket av den sjukhusvistelsen.
Men denna gång har jag varit desto mer observant. Jag har blivit exemplariskt omhändertagen av exceptionellt trevlig personal. Och förmodligen på ett par av Sveriges mest arbetsbelastade sjukhusavdelningar; först på intensiven och sedan neurokirurgen på KS. Men personalen har alltid tagit sig tid, jag har aldrig hört någon säga att man inte har tid eller ens sucka över sin arbetsbelastning, trots att jag sett att de slitit som djur.
Jag har egentligen aldrig engagerat mig i frågor kring sjuksköterskelönerna, men nu har jag plötsligt en väldigt bestämd uppfattning. De har ett stressigt och ansvarsfullt jobb, där minsta tabbe kan kosta en människa livet. Ett jobb som dessutom väldigt sällan är särskilt glamoröst. De har tunga lyft, tar reda på spyor, urin och avföring, torkar folk i arslet och genomför undersökningar av mindre angenäma delar av kroppen. För milt uttryckt en pisslön. Jag tycker så synd om dessa människor som efter flera års yrkesutbildning utför ett så viktigt och ansvarsfullt jobb, men som inte får en skälig lön för sitt slit. Det är på ren svenska fördjävligt. Men samtidigt så underbart att dessa människor ändå finns och ger oss patienter ett så trevligt och professionellt bemötande. Behandlingen på KS har varit över all förväntan och de människor som vigt sina liv åt vården har varit helt underbara...
 

 
Bilden lånad från Vårdfokus
 


Gôtt att leva...

Tisdag morgon rullades jag in i operationssalen på neurokirurgen på KS. Jag minns att man drog av mina kläder och rengöra mig inför operationn, men sen fick jag en spruta och allt blev svart. Jag minns absolut ingentig innan jag vaknar upp på intensivvårdsavdelningen under tisdagsnatten. Och då ska kirurgen tydligen ha väckt mig efter operationen och pratat med mig. Och jag ska ha svarat och även vinkat med händerna. Men minns det gör jag inte...
Först nu har känslorna kommit ikapp. Plötsligt har jag insett vad det är jag faktiskt gått igenom och vilka riskerna faktiskt har varit. Trots allt är det en tumör man plockat ut ur ryggraden, bland alla nerver. Hade man inte plockat bort den, hade den fortsätta att växa. År tumören elakartad, hade de blivit en säker död - men det hade det blivit även om den visar sig vara godartad, just med tanke på placeringen. Ju mer den vuxit, ju fler nerver hade den klämt åt ocg till sist börjat slå ut viktiga kroppsfunktioner. Läkarna tror att andningen skulle bli första funktionen som slagits ut och jag skulle med andra ord kvävas till döds.
Så det har varit några känslosamma dagar med panikattacker, mycket såväl fysisk som psykisk smärta och strida strömmar av tårar. Jag kan med ord inte beskriva paniken när jag vaknade upp ur narkosen. Jag hade ingen aning om var jag var, vilken dag det var och - framförallt - kunde jag inte röra stora delar av kroppen, som armar och ben. Jag visste inte om jag levde eller var död, om operationen lyckats eller jag skulle leva helt eller delvis förlamad resten av livet.
Men äntligen, äntligen börjar jag märka förbättringar!! Jag har kopplats bort från de flesta apparater jag varit uppkopplad till, som syrgas och mätning av syresättning, puls och blodtryck. Dock får jag behålla katetern ett par dygn till.
Dessutom har jag blivit myvket rörligare; känsel och finmotorik börjar sakta komma tillbaka. Vänsterarmen fungerar inte än, så det här inlägget är skrivet med en hand. Jag behöver fortfarande viss hjälp upp ur sängen, men klarar att gå kortare sträckor med hjälp av gåstol. Jag kan äta och dricka själv igen, även om det tar tid. Sen får man ju erkänna att vissa saker känns svårare att be om hjälp med. Som att torka sig i rumpan när man varit på toa (är fortfaramde för vinglig för att klara det), ta på och av kläderna, duscha och så vidare. Men det är bara att gilla läget - och ha i åtanke att detta var enda alternativet.
Nu ligger jag på en vanlig vårdavdelning ich blir omhändertagen på allra bästa sätt. På onsdag påbörjas rehabiliteringen på allvar och jag kommer flyttas till en klinik som är specialiserade på rebilitering av person med skador eller påverkan i nervbanorna. Jag kommer köra stenhårt med träningen för att snabbt vara tillbaka på banan igen. Är det någon gång jag gör som jag blir tillsagd, så är det när sjukvårdspersonal säger till mig.
Så även om jag fortfarande har ont, även om jag går dåligt och snabbt blir trött så känns allt rätt positivt just nu. Även vårdpersonalen säger att jag repatmig ovanligt fort och det vär ju ett väldigt gott tecken.
 

 
Bilden lånad från Tommy Hanssons blogg
 


Dags för operation

Så är det dags. Jag har haft en lång dag på neurokirurgen på KS och är nu till sist inskriven och nerbäddad i sjukhussängen. Det är 32 år sedan jag senast låg på sjukhus och det är minst sagt en ovan känsla. Den gången var jag fem år gammal och hade ramlat med cykeln och fått hjärnskakning. Då använde man inga cykelhjälmar, så jag hade nog tur som kom undan så bra som jag gjorde och bara behövde ligga inne över natten för observation.
Under de tre veckor som gått sedan jag fick beskedet, har jag på något märkligt vis inte oroat mig så mycket över den lilla knöl som vuxit inne i märgkanalen i min nacke. Jag har istället kommit in i en lunk där hemma och inte tänkt så mycket över operationen. Tidigt bestämde jag mig för att tumören är godartad och att operationen kommer att gå bra. En operation som dessutom känts väldigt långt borta med tanke på den långa väntetiden.
Men ju närmare dagens datum faktiskt närmat sig, ju mer har jag börjat gräma mig. Egentligen inte så mycket för att man eventuellt kan komma fram till att tumören är elakartad, utan för själva ingreppet. Det känns väldigt skrämmande att göra ett ingrepp i en så känslig del av kroppen med alla risker som det faktiskt innebär trots allt.
Under dagens alla undersökningar insåg jag dock allvaret i situationen, en insikt som jag inte fått tidigare. Jag insåg hur viktigt det är att få bort tumören, även om den är godartad. För med tanke på var den sitter är det inte bara tumören som är farlig utan även vad som kan hända om den fortsätter att växa bland nerverna inne i ryggraden. Successivt skulle den börja störa eller sonika slå ut olika viktiga funktioner i kroppen och i slutändan leda till en säker död. Enligt läkarna skulle förmodligen en av de första funktionerna som drabbades vara andningen, som faktiskt skulle kunna slås ut helt. Och i det läget spelar det ingen roll om tumören i sig är godartad eller inte.
Så det har varit en känsloladdad dag ur många synvinklar med många insikter om hur skört livet trots allt är. Jag har vacklat mellan att försöka göra allt för att undvika en operation och att faktiskt acceptera att så här är läget. Till sist har jag nu accepterat situationen, hur skrämmande den är. Det finns ingen återvändo, måste man välja mellan två onda ting får man välja det minst onda. Och det minst onda är trots allt en operation. Det får bära eller brista, men är den lösning som markant ökar mina chanser att faktiskt överleva.
Fullproppad med morfin ligger jag nu i sjukhussängen och överlämnar mitt välbefinnande till kirurgerna. Och jag har bestämt mig för att detta ska jag fixa. Tumören ska bort och jag ska leva minst 40 år till. Det finns inga alternativ.
 

 
Bilden lånad från Hartmann
 


Panikragg

Löfven är helt enkelt folks panikragg... För ni vet väl att inget gör en kvinna (eller Löfven för den delen) så vacker som alkohol och stängningsdags?!
 

 
Bilden lånad från Svenska Dagbladet
 

 

Pest eller kolera

I tre veckor har jag gått hemma och vankat av och an i lägenheten. Jag har vacklat mellan tristess, rastlöshet, sorg och samtidigt bara en längtan efter att få hela den här historien överstökad. Att datumet för operationen bara ska komma så att jag till sist blir av med den där förbannad knölen i nacken.
Nästa stund har jag känt mig nervös inför operationen och helst av allt bara velat att ett under ska ske så att jag slipper gå igenom detta. Samtidigt så vet jag ju att detta är det enda sättet att faktiskt bli frisk, det finns liksom inga alternativ.
Under dessa tre veckor har solen skinit utanför fönstren och det har varit exceptionellt vackert septemberväder. Jag har längtat ut och tyckt att det varit extret frustrerande att inte gå orka gå längre än ner till Bagarmossens centrum och tillbaka, en promenad på ungefär 300 meter enkel väg. De flesta dagarna har energin bara räckt till att gå ut på balkongen.
Imorgon är det dags att bege sig till KS för att bli inskriven, sedan tar alla förberedelser inför operationen vid. Och idag kom höstrusket utanför fönstren. Det är grått och mulet och på håll mullrar åskan oroväckande. Man har lovat upp till 40 millimeter regn närmsta dygnet och det hela känns som taget ur någon SVT-satsning; drama i X antal delar där det regnar konstant när något dramatiskt eller sorgligt sker. Och den dramatiska vändningen i vädret gör inte humöret så mycket bättre heller. Det hade på något sätt ändå känts muntrare om sensommarvädret hade fått fortsätta några dagar till.
Jag ser verkligen inte fram emot sjukhusvistelsen, det är en sak som är säker! Trots att jag vet att detta är ett ont måste, hade jag gärna sluppit. Det känns inte så lockande att veta att man på tisdag ska öppna upp nacken och vara inne och rota bland alla nerver. Sen är det ju också så att det är först efter operationen jag får veta om tumören är godartad eller ej. Det är när man analyserat den som man vet hur allvarligt läget är. Är den elakartad och man inte lyckas få bort hela tumören, kommer det bli strålning eller cellgiftsbehandling för att få bort de sista resterna. Så visst grämer man sig även för beskedet efter operationen.
Innan beskedet att det faktiskt rörde sig om en tumör, sa jag som ett mantra att tur att man inte lider av något allvarligt eftersom det är sådana kötider inom sjukvården för att bli undersökt och botad. Nu har jag väntat tre veckor på operationen sedan jag fick beskedet om att det faktiskt är något allvarligt. Eller åtminstone kan vara något allvarligt. Det blir liksom en annan form av väntan när man inte vet hur allvarligt det är, men faktiskt kan vara riktigt allvarligt om det vill sig illa.
Nu är det dags, men jag kan inte riktigt känna mig glad över att äntligen få bort knölen i nacken. Istället är det med viss vånda jag kommer sätta mig i taxin till KS imorgon bitti för att påbörja alla förberedelserna inför denna (vad jag förstått) rätt avancerade operation.
 
Jag hoppas kunna komma med en uppdatering imorgon kväll, sen vet jag inte hur mycket jag kommer vara kapabel att skriva dagarna efter operationen. Så eventuellt påbörjas en bloggpaus redan imorgon, på obestämt tid beroende på hur jag mår och repar mig efter operationen. Men förr eller senare kommer det inlägg, jag lovar!
 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 SvD 1 2
 
Bilden lånad från Loppi
 


Kalkonwallenbergare med citronpuré, smörstekt äpple och ärtpesto

INGREDIENSER:
1 citron
40 gram Grana Padano
250 gram gröna ärter
500 gram kalkonfärs
1 kg potatis
2 röda äpplen
½ förpackning salladslök
1 vitlöksklyfta
2 äggulor
1 tsk flytande Honung
2 msk + 2 ½ dl mjölk
Olivolja
1 tsk salt
Smör
2 msk ströbröd
2 krm svartpeppar
 
GÖR SÅ HÄR:
1. Sätt ugnen på 200°C.
2. Skala och koka 1 kg potatis mjuk i lättsaltat vatten.
3. Blanda ströbröd, 2 msk mjölk, äggulor, tsk salt, svartpeppar och kalkonfärs i en bunke. Forma blandningen till 4 biffar.
4. Lägg ströbröd på en tallrik och panera biffarna i ströbrödet. Stek på båda sidor i en stekpanna med smör tills biffarna fått en frasig yta. Lägg över i en ugnsform och tillaga mitt i ugnen 8-10 min, eller tills biffarna är genomstekta.
5. Citronpuré: häll bort vattnet från potatiskoket. Blanda potatisen med 2 msk smör och 2 ½ dl mjölk. Vispa till ett mos med elvisp. Blanda ner finrivet skal från citron. Smaka av med salt.
6. Ärtpesto: finriv 40 g Grana padano och vitlöksklyfta och lägg allt i en bunke. Tillsätt gröna ärter (tinade), 1 msk olivolja, ½ tsk salt och 1½ msk pressad saft från den använda citronen. Mixa till en pesto med stavmixer.
7. Klyfta de röda äpplena och skär salladslöken i mindre bitar. Fräs äppelklyftorna i lite smör 1-2 min. Tillsätt flytande honung, 1 krm salt och salladslöken. Fräs ytterligare 1 min.
8. Servera kalkonwallenbergare med citronpuré, smörstekta äpplen och ärtpesto.
 

 
Källa: Linas matkasse
 


KINESISK LAX MED PLOMMON, INEFÄRA OCH VÅRLÖK

INGREDIENSER
1 färsk ingefära
ca 600 gram laxfilé
1 lime
1 förpackning fryst mango
2 plommon
½ knippe salladslök
1 tomat
2 vitlöksklyftor
2 msk kinesisk soja
1 tsk malen koriander
1 msk olivolja
1 tsk paprikapulver
½ tsk salt
1 tsk sambal oelek
3 msk + 1 tsk socker
1 tsk torkad ingefära
2 dl vatten
 
GÖR SÅ HÄR
Sätt ugnen på 200°C.
 
Såsen:
1. Tärna plommonen, finhacka vitlöksklyftorna och färsk ingefära.
2. Fräs allt i lite olivolja. Tillsätt 3 msk socker, soja, sambal oelek och vatten. Låt sjuda 6-7 minuter och mixa sedan till en jämn sås.
 
Fisken:
1. Blanda paprikapulver, torkad ingefära, 1 tsk socker, koriander, och salt.
2. Skär laxen i portionsbitar och vänd den i kryddblandningen. Stek laxen så den får stekyta och lägg sedan över den i en ugnsfast form. Tillaga mitt i ugnen tills den blir genomstekt, ca 10-12 minuter.
 
Sallad:
Tärna tomaten och och finstrimla salladslöken. Blanda i en bunke med den tinade mangon och finrivet skal och lite saft från limen. Servera allt med jasminris.


 
Källa: Linas matkasse
 


Det är okej att känna!

 


Jag har gått och blivit pillertrillare...

Värken i nacken har plötsligt mer eller mindre försvunnit. Från att ha haft rejält ont häromdagen, är jag nu bara lite öm  och det verkar ha hjälpt bara att byta kudde. Utan att vara varken läkare eller sjukgymnast, känns det som att det borde varit en muskel som krånglade och inte själva tumören.
Medan jag hade som ondast kunde jag förstås inte låta bli att ringa till KS och fråga om det hela. För det är klart man blir fundersam. Vips hade jag en lång rad värktabletter utskrivna, alltifrån relativt "vanliga" värktabletter till starkt morfin. Grejen är nämligen att jag inte får ta Treo, Magnecyl eller liknande tabletter innan operationen eftersom dessa är blodförtunnande. Dock är det dessa tabletter jag själv tycker är effektivast när jag har ont. Så det jag egentligen ville fråga vårdpersonalen var om de kunde rekommendera andra värktabletter istället. Och det det kunde de ju uppenbarligen.
Tur är väl att man inte har anlag för missbrukarproblem, då hade det varit rena guldgruvan att få dessa tabletter utskrivna. Jag fick stränga förmaningar om att inte dricka alkohol (inte ens lättöl), köra bil eller göra något annat som kräver stor koncentration i kombination med dessa tabletter. Så det finns förstås flera anledningar till att inte ta dessa mer än i yttersta nödfall. Och nu när jag inte har särskilt ont längre, känns det inte som att det finns någon anledning att gå omkring och vara hög på morfin...
 
För första gången i livet har jag nu även behövt ta kontakt med Försäkringskassan för att få ut sjukpenning. Och det var minst sagt krångligare än jag trott. Det längsta jag tidigare varit sjukskriven är en vecka, då för lunginflammation. När det nu rör sig om cirka tre månader blir det ju lite annat - och givetvis läge att ansöka om sjukpenning.
Naivt nog trodde jag att detta gick automatiskt, att det skulle räcka att sjukanmäla sig så fick man sedan de pengar man har rätt till. Visserligen sköttes vissa moment utan att jag behövde tänka på det. Läkaren skickade in läkarintyget redan i samband med att jag sjukskrevs och på 15:e sjukdagen rapporterade min arbetsgivare till Försäkringskassan att jag fortfarande är sjuk. Därefter trodde jag att jag inte skulle behöva göra så mycket mer, så det var tur att jag av en ren slump upptäckte att jag själv behövde ansöka om sjukpenning.
Och det var inte särskilt få uppgifter som skulle fyllas i. Jag skulle ganska detaljerat redogöra för hur jag mår, vilka arbetsuppgifter jag har och sedan motivera varför jag inte orkar arbeta. Jag kan givetvis förstå tanken bakom det hela, att man vill komma åt den lilla minoritet som faktiskt fuskar. Men på har man en tumör, känns det ganska givet att man inte orkar arbeta.
Sen kan det tydligen ta upp till 30 dagar innan jag har ett beslut och det känns lite svårare att förstå. Jag kan lösa det ekonomiska även om jag bara får ut en halv lön, men det finns det många som inte kan. För många är det väldigt viktigt att få ut sjukpenningen i samband med att man egentligen skulle fått sin lön och då kan 30 dagars väntetid vara rena katastrofen.
Så kommer man förstås till ett orosmoment. Jag har hört alldeles för många skräckexempel om personer som blivit nekade sjukpenning trots att de varit väldigt svårt sjuka - personer där man inte ens behöver vara läkare för att förstå att de inte klarar att arbeta. Även om jag innerst inne inte tror att Försäkringskassan kommer att opponera sig, så skulle jag egentligen inte bli särskilt förvånad om de faktiskt gjorde det. Återstår helt enkelt att se vad deras beslut blir...
 

 
Bilden lånad från Värkupplysningen
 


SD säger ju bara vad vanligt folk tänker...

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2014-09-18
 


Få bukt med myggplågan vid Dalälven!

 

 
Bilden lånad från Svenska Dagbladet
 


Överkänslighet

För 10 år sedan visste ingen av ordet näthat innebar eller betydde. Hade någon nämnt det ordet för mig för ett antal år sedan, hade jag förmodligen sett bilder liknande den längst ner i det här inlägget för min inre syn. Nu har det blivit ett vedertaget begrepp och det är väl bara en tidsfråga innan ordet näthat finns med i Svenska Akademiens ordlista.
Själv har jag varit rätt förskonad från näthat i dess rätt bemärkelse, trots att jag är ganska aktiv på nätet, både vad gäller blogg och Twitter. Det har kommit enstaka elaka kommentarer, men jag brukar vara rätt hård i gallringen av diverse spydigheter och elakheter.
Till en början var jag ganska känslig för kritiska kommentarer på bloggen och plockade bort i princip alla kommentarer där man inte höll med mig, oavset formuleringarna. Men med tiden har jag blivit mer hårdhudad och dessutom gått över till åsikten att man i nödvändigtvis måste hålla med mig när man kommenterar mina inlägg eller tweets. Istället plockar jag bort de kommentarer där man går till rena personangrepp och/eller är rejält otrevlig. Jag tycker trots allt inte att det är för mycket begärt att man håller en någorlunda god ton när man kommenterar.
För min del har de elaka kommentarerna minskat drastiskt, framförallt sedan jag lade ut de kommentarsregler som finns under varje inlägg. Det händer fortfarande att jag raderar enstaka kommentarer, men jag det är verkligen inte ofta jag känner mig tvungen att blockera någon. Jag vet inte om jag har en ovanligt hög toleransnivå, eller om jag bara är lyckligt förskonad från hatiska kommentarer?! Med störst sannolikhet är det väl en kombination av de båda...
 
Personligen brukar jag tänka efter lite grann varje gång jag ska kommentera andras bloggar, framförallt när jag inte håller med bloggaren ifråga och tänker skriva en kritisk kommentar. Jag brukar fråga mig vad jag själv skulle känna om jag fick den kommentar jag vill skriva. Skulle jag själv ta illa upp eller känna obehag om jag själv fick samma kommentar, är det nog läge att inte skriva den.
Men sen anser jag att jag måste kunna vara kritisk när jag kommenterar - och att man som bloggare måste kunna "tåla" att få kritik för det man skriver. Gränsen går när man börjar bli elak, ta till personangrepp och så vidare. Kallar du mig idiot, pucko eller liknande kan du vara rätt säker på att jag inte godkänner kommentaren. Och just därför försöker jag själv att hålla en god ton när jag kommenterar andras bloggar. Jag försöker leva som jag lär helt enkelt.
Men detta till trots, har även jag själv blivit blokerad från att kommentera vissa bloggar - något som i mina ögon inte är annat än överkänslighet. Kritik måste man nämligen kunna ta som bloggare. Javisst, det är upp till var och en vilka kommentarer man godkänner och det är ju inte så att jag ligger sömnlös om nätterna bara för att jag inte får kommentera vissa bloggar.
Men faktum kvarstår. Det är en sak att blockera personer som verkligen skriver hatiska kommentarer - men att inte kunna ta viss kritik eller att andra människor har andra åsikter är ett tecken på överkänslighet.
En av bloggarna som blockerat mig från att kommentera är Christer Åberg som ligger bakom APG29. Här har vi en bloggare som själv är ganska intolerant (milt uttryckt) mot folk som inte tänker eller lever som han själv gör. Då bör man kanske också vara beredd på att man väcker en del reaktioner genom sin inlägg och att kommentarerna blir därefter. Mina kommentarer har inte på något vis varit elaka eller hatiska, utan bara ett uttryck för att vi människor har olika åsikter. Men det tål tydligen inte alla bloggare...
 
 

 
Bilderna lånade från We ♥ IT, Dissidenten Stenkvist
 


Två ljus

En text som Björn Afzlius ska ha skrivit när han blev sjuk - och som jag själv (åtminstone delvis) kan känna igen mig i just nu...
 
 


Inget ont som inte har något gott med sig

Det är alltid en viss frustration kring att behöva gå och vänta på besked efter en läkarundersökning. Jag hade hoppats på att relativt snabb svar efter den kompletterande magnetröntgen i förra veckan, men hittills har inget svar kommit. Igår ringde jag till sist till KS, bara för att få någon form av besked om ifall man hittat något mer. Någon form av svar fick jag till sist, i form av att man oftast bara återkopplar just om man hittar fler tumörer. I övrigt kommer jag få fler besked när jag skrivs in på sjukhuset på måndag, inför operationen.
Så det är i alla fall något positivt i att man inte hört av sig. Förmodligen har man inte hittat något eftersom man inte sagt något mer. Normal behöver man ju inte oroa sig så mycket efter en läkarundersökning, hittar man något är det oftast inte så allvarligt. Men just när det handlar om tumörer är det givetvis lite svårt att inte fundera över vad man hittat eller inte hittat.
Sista dagarna har jag dessutom börjat känna en alltmer tilltagande ömhet och smärta i nacken, något som givetvis än mer triggar igång tankarna. Det har varit svårt att avgöra om det bara är en muskel, att jag till exempel legat konstigt på nätterna eller om det haft med något helt annat att göra.
Efter att ha bytt kudde i natt, känns nacken lite bättre trots allt så kanske är det helt enkelt en trilskande muskel, Det går ju inte att komma ifrån att man faktiskt spänner sig en del när man merparten av tiden bara går hemma och ältar och funderar. Så visst kan musklerna trilskas på grund av det.
Jodå, jag har ringt KS och lämnat ett meddelande till deras kontaktsköterska och talat om att jag har ont. I skrivande stund har jag ännu inte fått något svar om det är något att bekymra sig för eller ej. Jag har alltid föreställt mig att man har ont om man får en tumör, men uppenbarligen är så inte fallet. Enligt läkarna kan jag har burit på denna tumör i flera år, men börjat känna av den just nu.
Visst hade jag säkert fått ont förr eller senare om den fått fortsätta växa, men än så länge har jag inte haft ont alls. Bortsett från nu - om det nu är tumören som gör att nacken ömmar. Hur som helst det nu bara dagar kvar innan tumören plockas bort - och sedan behöver jag förhoppningsvis inte bekymra mig så värst mycket mer...
 

 
Bilden lånad från The interpretation of dreams
 


Mitt namn är cancer

 


Intuition

I midsomras råkade jag av en slump läsa en statusuppdatering på Facebook. Det var en släkting till mig som delat den och den handlade om en liten flicka som fått cancer. Hennes symtom var ungefär desamma som de jag hade just då: svårt att röra armarna, känselbortfall, försämrad finmotorik och viss trötthet.
Jag hade då inte börjat bli särskilt orkeslös, men märkte av det enstaka gånger när jag ansträngde mig lite extra. Jag tyckte inte att jag orkade fullt lika mycket som jag normalt brukade göra, även om det var rätt små skillnader.
Den lilla flickan visade sig ha en hjärntumör och överlevde inte sin sjukdom. Jag försökte förskjuta det hela och tänkte bara att man ska inte läsa om sjukdomssymtom på internet eller i läkarböcker. Då kan man ju ha i princip vilken sjukdom som helst om man verkligen känner efter.
Men någonstans började ändå tanken att gro om att det kunde vara något allvarligare jag hade i kroppen. Någon månad senare hade jag tid hos neurologen i Huddinge, som till en början var rätt övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i nacken. Jag remitterades till magnetröntgen för att säkerställa vad det var som strulade i nacken. I väntan på röntgen började dock orkeslösheten komma alltmer. Till en början i första hand när jag ansträngde mig lite extra; jag orkade inte gå raskt så långt som jag brukar orka, jag orkade inte simma några längre sträckor... Alltmer växte mina misstankar om att jag inte hade ett diskbråck utan att det rörde sig om något annat helt annat. Jag började gå dåligt, orkade inte bära så mycket och orkade inte med de enklaste hushållssysslor som att diska, städa eller laga mat.
Så kom magnetröntgen och några dagar senare får jag beskedet att man hittat en förändring i nacken, som man till att börja med inte kunde definiera vad det var för något. Tills röntgenläkarna och neurokirurgerna tittat på röntgenbilderna och fastställt att det var en tumör.
Vid det här laget hatar jag det ordet. Smaka på det: tumör. Visst väcker det oro och rädsla hos de flesta av er?! Det är klart det väcker tankar hos de flesta, även om det inte nödvändigtvis är något elakartat. Själv ville jag inte tro att det var just en tumör, även om jag länge misstänkt att det varit något annat än ett diskbråck.
Om exakt en vecka är jag (förhoppningsvis) nyopererad och knölen bortplockad. Det känns på sätt och vis rätt skrämmande, framförallt med tanke på att man ska vara inne och rota i ryggmärgen. Trots allt är det ju ett rätt känsligt ställe. Samtidigt kan jag inte se att det finns några som helst alternativ till operationen - den måste ju helt enkelt genomföras.
Så för första gången på över 30 år ska jag läggas in på sjukhus till veckan. Sist jag var inlagd, vad jag fem år och hade ramlat med cykeln och fått hjärnskakning. Då blev jag inlagd över natten för observation. Nu kommer det bli frågan om runt 10 dagar i sjukhussängen istället....
 

 
Bilden lånad från Tarot
 


Star S'More

 


Fulspel

Valkampanjerna och valet är över och det känns faktiskt riktigt skönt att slippa alla valaffischer, partiledardebatter och allt valmaterial som dagligen kommit med posten. Sen ska väl tilläggas att all valpropaganda blir extra påtaglig när man som jag är sjukskriven och går hemma hela dagarna. Nu om någonsin har jag haft tid att läsa tidningarna, titta på TV och gå igenom allt material som kommer med posten på dagarna.
Valresultatet kommer ta lång tid att smälta. Med tanke på den knappa segern för de rödgröna, kommer det givetvis bli svårt att bilda i en stark regering. Att sedan sossarna väljer att inte bilda regering med Vänsterpartiet är verkligen märkligt. I mina ögon skulle man förstås på så sätt få det aningen lättare att få majoritet för sina förslag och beslut. Jag var knappast den enda som blev höggradigt förvånad när jag hörde om Löfvens beslut. Jag tror ärligt talat att han gör bort sig rejält på det sättet. Inte bara för att jag som medlem i Vänsterpartiet är aningen partisk, utan det känns lika konstigt som att Moderaterna skulle nobba Centern, Folkpartiet eller Kristdemokraterna vid en regeringsbildning.
Valresultatet blir även svårt att smälta då SD gick fram så mycket och numera är tredje största parti. Det är skrämmande att ett parti med så starka rasistiska och nazistiska rötter (så sent som på 90-talet) faktiskt får så många mandat i Riksdagen. Man kan hitta dumheter i alla partiers historier, men SD:s mörka historia ligger väldigt nära i tid och dessutom har många av partiets medlemmar och företrädare visat prov på att åsikterna fortfarande lever kvar inom partiet.
Att vända SD ryggen och inte låta dem delta i olika samarbeten partier emellan verkar inte vara den bästa vägen med tanke på valresultatet de senaste tre valen. Från det att SD kom in i Riksdagen 2010, har de bara ökat hela tiden. Istället blir de martyrer och får en massa sympatiröster från folk som tycker synd om dem. Det övriga partier nu måste göra är att bevisa för väljarna att de är ett bra alternativ till SD. Inte genom att anamma någon rasistisk politik, utan att genom att visa att man har ett bra alternativ till en främlingsfientlig politik. Visa att man är handlingskraftig vad gäller att komma tillrätta med segregationen, visa att man kan förena en frikostig flyktingpolitik med en fungerande integration av de människor vi tar emot.
För även om den stora majoriteten av de människor som flyr till Sverige sköter sig, lär sig språket, arbetar och betalar skatt så finns det problem med stor segregering i Sverige. I mina ögon ligger skulden till största delen hos beslutsfattarna och inte hos de människor som kommer hit - och lösningen är inte som SD med flera föreslår att straffa flyktingarna genom att vända på dem vid gränsen utan att faktiskt göra något åt själva systemet och fånga upp dem som det går snett för.
Så inte bara de rödgröna har en stor utmaning fram till nästa val, utan det gäller även del blå partierna. Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att man kan ställa en grupp människor mot en annan! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att vara rasist! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att ha en vedervärdig människosyn! Bevisa att man kan ha en ansvarsfull flyktingpolitik utan att neka utsatta människor det skydd de faktiskt behöver genom att erbjuda en fristad i Sverige!
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 D 1 2 3 4 5 6 7 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 SvD 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad av Vänsterpartiet Värmland
 


Orkeslöst

Sakta börjar jag en aning vänja mig vid att inte orka så mycket och att även acceptera att jag behöver be om hjälp för att få vardagen att fungera. Men det känns fortfarande frustrerande att inte orka så mycket och att allt ska ta sån tid. Att gå knappt 300 meter till affären är ett helt jäkla projekt och bära hem tyngre matvaror helt uteslutet. Det blir bara lite småhandlande när jag ska till affären.
Så det bär verkligen emot att ta tag i saker, även om det är aldrig så enkla grejer. Bara att ringa ett samtal, att få iväg ett mejl eller pyssla med andra småsaker sitter väldigt långt inne. Och även efter de allra enklaste sysslorna måste jag vila.
Det är sådana här gånger jag är glad att jag till exempel har egen tvättmaskin uppe i lägenheten. Även om det är nära till tvättstugan, skulle det vara nästintill uteslutet att knata ner dit för att tvätta. För även om jag får hjälp med väldigt mycket från nära och kära, så är det ju trots allt skönt att kunna ordna med vissa saker själv. Och köra igång tvättmaskinen orkar jag fortfarande med, även om det tar på krafterna.
Nu är det i alla fall precis en vecka kvar till operationen och det är mycket blandade känslor. Å ena sidan grämer jag mig och tycker det känns jobbigt att behöva gå igenom en operation på ett så känsligt ställe som nacken. Å andra sidan är det ju så läget är just nu och det ska bli skönt att få det överstökat.
Minst en vecka får jag tydligen räkna med att ligga inne i samband med operationen, förmodligen runt 10 dagar. Det är ändå kortare tid än jag räknat med från början. Jag misstänkte till en början att jag skulle få ligga inne i flera veckor, men så illa var det inte riktigt. Däremot kommer jag under åtskilliga veckor spendera dagarna på sjukhuset för rehabilitering. Skillnaden blir att jag får sova hemma i min egen säng på nätterna. Förhoppningsvis kommer jag med tiden också orka lite mer efter operationen än vad jag gör nu.
Det ska bli så skönt när den förbaskade knölen i nacken är borta en gång för alla. Visserligen har svaret från sista magnetröntgen inte kommit än, så teoretiskt sett kan det förstås finnas fler. Men jag har bestämt mig för att oavsett antal knölar, så ska de bort ur kroppen en gång för alla. Jag räknar kallt med att hänga med åtminstone 40 år till!!
 

 
Bilden lånad från Lera blog
 


Vi har ett resultat!

Sverige, vi har ett resultat! Jag satt verkligen och tittade på gårdagens valvaka i princip konstant. Trots att vallokalsundersökningarna brukar ge en fingervisning om hur valet gått, så är det alltid kul att se mer exakt hur siffrorna blir. Även om jag inte såg hela valvakan, så hann jag se merparten innan det var dags att sova - och då var merparten av valdistrikten färdigräknade.
Till en början blev jag glad över att vi får en ny regering - och en regering som förhoppningsvis kommer sluta att montera ner välfärden och sälja ut den till lägst bjudande. Men glädjen grusas av SD:s framgångar - och det rejält. Jag hade mycket hellre sett en alliansregering som inte är beroende av SD än en rödgrön regeringe som är beroende av SD. Så det är svårt att helhjärtat känna sig glad över valresultatet när högerextremismen växer sig allt starkare i maktens korridorer.
Trots att jag inte röstade på FI, hade jag väldigt gärna sett att även de fått mandat i Riksdagen. Trots allt såg det ju ut så till en början men i slutändan fattades det några decimaler tyvärr. Men det är inte en större besvikelse än att SD stärkte sina positioner.
Nu har man fyra år på sig att försöka ändra trenden med SD:s ökande opinionssiffror. Att nonchalera och frysa ut dem tycks inte fungera, de kan istället fortsätta spela martyrer och få fler sympatier. Att inte ta debatten med SD gör helt enkelt ingen skillnad. Men något måste helt enkelt göras.
Sen vill jag inte se att regering bildas med stöd av SD. Många SD-sympatisörer hävdar säkerligen att nu är ju SD demokratiskt invalda och ska hanteras därefter. Och visst ska de behandlas därefter. Men bara för att man på demokratiskt sätt valts in i Riksdagen, finns det inga demokratiska rättigheter som säger att man därmed ska få samarbeta med de andra partierna. Andra partier representerar ju sina väljare, väljare som inte vill se ett samarbete med SD.
Så jag hoppas att man nu lyckas bilda en regering som är stark nog att hålla sig borta från allianspartiernas politik, liksom rasisterna på yttersta högerkanten. Det kommer bli svårt, men jag hoppar innerligt att det inte är omöjligt.
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 D 1 2 3 4 5 6 7 8 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
 
Bilden lånad från SUS
 


När politikerna får en mick i nyllet

 


Rapport från dårhuset

Minns ni när man var liten och fyllde år? Man längtade efter födelsedagen i flera veckor innan, för att sedan inte kunna somna kvällen innan. På morgonen vaknade man sedan extremt tidigt och låg snällt och väntade på stegen i trappen följt av tonerna från resten av familjen som sjöng. Sen var det fruktansvärt vemodigt när födelsedagen var över och det var dags att sova.
Nu som vuxen är det inte lika spännande att fylla år längre. Man har inte några åldersgränser att se fram emot och (åtminstone för egen del) känns det numera inte lika spännande att bli ett år äldre. Det är länge sedan jag hade någon födelsedagsfest, den enda gång detta händ i vuxen ålder var när jag fyllde 30. I övrigt brukar det bli ett enkelt firande i kretsen av den allra närmsta familjen. Dels för att jag inte längre vill ha något större firande, dels för att jag känner mig obekväm av att stå i centrum på det sätt som det blir på en födelsedagsfest. Sen är det förstås alltid roligt att bli lite uppmärksammad, men jag är väldigt nöjd med att ta det i väldigt liten skala.
Sedan 2001 har ju dessutom min födelsedag förknippats med ganska mycket elände. Har jag en gång nämnt datumet, brukar folk komma ihåg när jag fyller - nämligen den 11/9. Med tanke på statskupper (Chile 1973), terrorattacker och ministermord så är det ett datum folk lägger på minnet när man nämner det. Vissa brukar komma med någon form av medlidande när jag nämner datumet, men själv brukar jag komma med ett ironiskt menat skratt istället. Det känns lite som Lagen om alltings jävlighet att "allt" elände händer på min födelsedag.
I år får jag väl erkänna att jag istället blivit mer firad än jag blivit på åratal. Det har kommit gratulationer och presenter från höger och vänster och jag måste erkänna att det är väldigt rörande - och roligt förstås med tanke på den turbulens som råder just nu. Jag stapplar fortfarande runt med min käpp krampaktigt i högerhanden och tumören sittande i nacken, i väntan på operation. Nästa år kommer jag tänka tillbaka på årets födelsedag och tänka på hur skönt det är att det här är över.
Mitt i all turbulens har jag sista dagarna gått med en tår i ögonvrån och känt en stort sting av rördhet i kroppen över alla som hört av sig, alla som kommit förbi med blommor, de presenter jag fått, alla hälsningar som kommit. Det är just när allt är som jobbigast som det är som härligast att märka hur många som faktiskt finns där och ställer upp.
 
Runt midsommar såg jag av en slump en statusuppdatering på Facebook, som handlade om en flicka som nyss gått bort i cancer. När föräldrarna började misstänka att hon var sjuk, hade hon ganska exakt de symtom som jag själv hade just då - som svårt att röra armarna, känselbortfall och försämrad finmotorik. Skillnaden var orken, något som jag då fortfarande hade kvar.
Själv gick jag då - precis som sjukvårdspersonalen - i tron att jag hade ett diskbråck i nacken. Jag viftade bort vad jag läst och tänkte att "ja ja, det kan ju vara precis vad som helst som gör att jag mår som jag gör".
Men ju sämre jag mått, ju mer har jag börjat misstänka att det varit frågan om något annat än ett diskbråck. Många i min närhet har försökt lugna mig och sagt att det beror på ett bråck, men mina egna misstankar har ändå suttit i. Så beskedet om att det faktiskt är en tumör jag har i nacken var delvis en lättnad, att faktiskt få veta vad det hela är frågan om. Samtidigt var ett jobbigt beslut som just där och då fick rummet att snurra. Jag minns hur jag samtidigt önskade att läkarna gjort en felbedömning och att det trots allt var frågan om ett diskbråck.
Sedan har jag vandrat runt i lägenheten, stödd mot min käpp och inhöljd i någon form av töcken. Men samtidigt har jag accepterat tanken på vad det är jag har i kroppen. Nu är läget så här och det är inte så mycket jag kan jag göra åt det. Det värsta jag kan göra är att ge upp hoppet och bara strunta i allt.
Och mitt i detta elände kom födelsedagen med allt firande, som har satt extra guldkant på tillvaron. Det är länge sedan jag fällt så många tårar av rördhet och glädje, det är länge sedan jag haft så mycket folk omkring på samtidigt som brytt sig och visat att de finns. Så mitt i allt elände, har jag nu en härlig känsla av glädje och värme i kroppen efter min 37:e födelsedag. Och har nu än mer styrka i kampen mot denna lilla knöl i nacken, en knöl som trots sin ganska lilla storlek ställt till med så mycket under de senaste veckorna.
Jag grämer mig fortfarande för operationen, för känslan att man ska börja skära i mig och börja rota runt i ryggmärgskanalen i ryggraden. Men kanske grämer jag mig aningen mindre och tänker att detta kommer säkerligen att gå vägen - och visst kommer man få bort allt av denna förbaskade lilla knöl så att jag snart kan leva ett normalt liv igen.
 

 
Bilderna lånade från Tureit, Bearmans cartoons
 


Valdagen 2014

Så är det valdagen 2014 och jag kommer under eftermiddagen ta min käpp och stappla ner till vallokalen för att lägga min röst. För en gångs skull tycker jag det ska blir riktigt, riktigt spännande att slå på valvakan på TV ikväll. Det verkar bli otroligt jämnt mellan blocken, så kan bli en riktig rysare när rösterna räknas. Så jag kommer sitta klistrad framför TV:n ikväll och hoppas på att man får en fingervisning om hur det hela går innan det är dags att krypa i säng.
Även om jag givetvis vet vilka jag vill ska ta över makten efter dagens val, så kan det på sätt och vis bli en annan form av seger även den blågröna röran till Alliansen får fortsätta bestämma. För på något vis kan jag tycka att det absolut viktigaste i dagens val är att SD och liknande missnöjespartier som bygger sin propaganda på hat och rasism går tillbaka rejält. Så bara SD:s siffror blir avsevärt sämre än förra valet, så är det i sig en seger så god som någon...
Så jag hoppas att alla som har en röstsedel också utnyttjar den! Runtom i världen finns det människor som är villiga att dö för sin rätt att få rösta, medan det i Sverige finns människor som frivilligt avstår från denna extremt viktiga demokratiska rättighet. Ofta med argumentet att "jag är inte tillräckligt bra insatt". Själv förstår jag inte riktigt det argumentet, eftersom det enbart är lathet som gör att man inte är insatt. Det är trots allt inte särskilt svårt att få ett någorlunda bra hum om var partierna står i de större frågorna. Och oftast är det de som valt att inte rösta som klagar allra högljuddast på saker och ting. Frågar du mig, har du ingen rätt att klaga om du inte nyttjar din möjlighet att faktiskt påverka samhället genom att rösta.
Och i år är valet extra viktigt, med tanke på all rasism och allt hat som sprids över Sverige och Europa. Det är en skrämmande utveckling att intoleransen ökat så radikalt de sista åren, en tendens som kan jämföras med nazisternas frammarsch på 30-talet. Precis som Hitler, är Jimmie Åkesson en mycket skicklig retoriker och talare, en person som får saker att låta så mycket bättre än de faktiskt är. Av någon anledning blir Goebbels citat från nazisttiden aktuell: Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning. Ungefär samma metodik ägnar sig SD och SvP åt.
Så, kära vänner, gå till valurnorna idag så att vi gemensamt kan mota bort rasismen, hatet och främlingsfientligheten från maktens korridorer!!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13
 
Bilden lånad från Upplands-Bro kommun
 


Lustiga skyltar

Den här skylten finns tydligen i en liten modeboutique i Douarnenez i Bretagne. Man kan ju fråga sig vad
som egentligen är förbjudet: att stjäla pengar eller hota den som gör det med pistol?
Eller kanske både och?
 
Så här ser det ut i Schönau am Königssee i Tyskland. Dock osäkert vad skylten egentligen varnar för
– är ankor en fara för alla eller bara för nakna kvinnor?
 
Bara så att man vet var man ska stå. Från vänster till höger: mjölk, vodka, öl och vatten. Pissoaren finns i Krakow, Polen.
 
Den här skylten sitter på en herrtoalett i Shanghai, Kina. Stilarna är uppenbarligen många...
 
Skylt på herrarnas toalett på en bensinmack längs motorvägen mellan Kiev och Chernigiv. Inte stjäla alltså
- varken toalettstol eller toalettpapper.
 
Högst oklart vad den här skylten som sitter utanför ett hotell i Barcelona egentligen varnar för...
 


Bilderna lånade fråm SvD
 


Fenomenen från förr som våra barn aldrig kommer att förstå

1. Det hemliga förhållandet mellan de här två.
 
 
2. Den oproportionerligt stora glädjen när det var tecknat på tv.
 
 
3. Förmågan att omvandla alla mindre summor till valutan Bugg. ("Fem kronor? Det är ju tio bugg!")
 
 
4. Vad det innebar att inte ha en persons nummer och tiden det tog att slå numret när du väl hade det.
 
 
 
5. Att sitta beredd vid stereon med fingrarna på play och record en hel eftermiddag, om radion skulle spela ens favoritlåt.
 
 
6. Pirret när du fick höra att semesterbilderna hade framkallats.
 
 
7. Spänningen i att lyfta luren och aldrig veta vem som var i andra änden.
 
 
8. Att inte kunna flirta med SMS.
 
 
9. Att läsa en karta utan en pil som visar var du är, en prick som visar vart du ska och en linje som visar kortaste vägen dit.
 
 
10. Att inte tveka på att betala 149 kronor för ett album där max tre av de 13 spåren var något att ha.
 
 
11. "Please insert disk 2".
 
 
12. Att bildkvaliteten på alla favoritfilmer snart såg ut såhär.
 
 
13. Paniken när du kom på att du glömt lämna tillbaka gårdagens hyrfilm och videobutiken stängde om en kvart (vi HINNER inte spola tillbaka – kom nu!).
 
 
14. Sorgen över att ha missat säsongsavslutningen på din favoritserie och inte veta om det kommer någon repris.
 
 
15. Att skynda sig hem från skolan för att hinna spela in Fresh Prince, Vänner, Räkna med bråk eller Pang i plugget. För att efteråt märka att bandet inte var framspolat till rätt ställe, så att det nya avsnittet börjar mitt i ett gammalt. Eller ännu värre: Råka spela över familjens hemvideos.
 
 
16. Att inte kunna spela mobilspel eller slösurfa på toaletten och i stället läsa texten "ei saa peittää" på elementet om och om igen (framtidens kids kommer att vara så mycket sämre på finska).
 
 
17. Ok, håll i er nu: När någon inte dök upp på avtalad tid och plats så att du fick leta upp en telefonautomat, hoppas att telefonkortet hade kvar någon av sina 30 markeringar och ringa hem till personens föräldrar för att kolla när (om?) personen gått hemifrån och i så fall var – ungefär – den kunde tänkas befinna sig, för att därefter bestämma dig för att vänta eller gå hem.
 
 
18. Skräcken när du skulle redovisa något i skolan och krampaktigt gick fram till overheadapparaten med dina stenciler och bad till gud  att du inte skulle råka lägga dem spegelvända och uppochner.
 
 
19. Ljudet av att ansluta till internet.
 
 

 
Bilderna lånade från Mama
 


Busringningar till Sverigedemokraterna

 


Käpprätt

Man drar minst sagt åt sig uppmärksamhet när man knatar runt med käpp i min ålder. Jag kan inte riktigt låta bli att störa mig på hur odiskreta folk faktiskt kan vara när de stirrar på folk. Ja, jag går väldigt stappligt och vingligt just nu, krampaktigt hållande i käppen. Ibland vinglar jag till betänklgt om jag stöter i något eller snavar på något. Det kan säkerligen se ut som att jag är aningen på örat när jag är ute och går.
Och även om det visserligen vore trevligt att få vara onykter även mitt på dagen, så är så inte fallet. Mitt på dagen är jag i princip uteslutande nykter, men går stappligt i alla fall.
Men folk vänder sig verkligen om på gatan och tittar efter mig när jag kommer stapplande. Även om jag kanske är aningen för ung för att normalt sett behöva käpp, kan jag inte riktigt förstå vad som är så uppseendeväckande med det hela. Att barn tittar är en sak, de vet oftast inte bättre än så. Men nu snackar vi vuxna människor, som helt ogenerat tittar efter mig när jag kommer gående.
Det är inte direkt så att jag lider av folks blickar, men jag tycker att det är ett aningen märkligt beteende. Vilka blickar skulle jag inte behöva utstå om jag satt i rullstol eller saknade en kroppsdel?! Jag låter folk glo, kastar enstaka gånger en butter blick tillbaka, men blickarna är inte direkt något jag lider överdrivet mycket av. Är det något jag lider av, är det det faktum att jag faktiskt behöver min käpp just nu.
Jag är så van vid att klara mig sjlälv i de allra flesta lägen. Jag har levt själv under merparten av mitt vuxna liv och det är inte särskilt ofta jag behövt be nära och kära om hjälp av något slag. Undantag har varit flyttar och liknande tillfällen. Nu är jag plötsligt helt beroende av hjälp, när jag inte klarar av att bära tungt eller gå längre sträckor.
Även om jag vet att alla som ställer upp mer än gärna gör detta - och jag skulle göra exakt samma sak för dem - så är det ändå en frustration att inte ens orka handla sin egen mat. Det är en frustration att inte orka jobba och att inte orka få sin vardag att fungera. Jag orkar bara med någon enstaka syssla per dag, sedan är jag helt slut. Idag tog jag tunnelbanan några stationer bort för att gå på Systembolaget, åkte sen hem och värmde mat i ugnen och var sedan totalt utpumpad. Det tog närmare en timme innan jag kände att jag orkade ta mig för något igen.
Jag har blivit ordinerad av läkarna att ta det lugnt och inte bära tungt, men man rekommenderar ändå att jag ska göra det jag orkar och röra mig så länge det inte uppstår några obehagskänslor. Just därför försöker jag också göra så mycket jag kan, men kan inte låta bli att känna mig frustrerad när jag märker hur lite jag faktiskt orkar.
Sen är det rörande att se alla som ställer upp, som kommer hit med mat, som hjälper mig att städa, som kommer hit med filmer och serier på DVD, som lånar ut sina inloggningar till olika streamingsajter - och en lång rad andra saker. Man får skatta sig lycklig som har så många underbara människor i sin närhet.
 

 
Bilden lånad från Shopping cornor