Åter till vardagen

Så är semestern i princip över och på måndag börjar vardagen igen. Det känns lite konstigt, framförallt när man som jag är van vid semester i augusti. Nu är ju praktiskt taget hela sommaren kvar, men ändå ska jag börjar jobba igen. Med de semestervanor jag haft sista åren, har det praktiskt taget varit höst när min semester varit över i månadsskiftet augusti/september. Så det är något av en underdrift att säga att det känns ovant att börja jobba i början av juli igen.
Samtidigt infinner sig också känslan av att det trots allt är lite skönt att återgå till vardagen igen efter fyra veckors ledighet. Samma känsla kommer varje år när semestern börjar närma sig sitt slut. Det dumma är att den försvinner lika snabbt igen när man börjat jobba. Efter bara ett par dagar brukar dert vara som att man aldrig varit ledig...
Skillnaden i år är i alla fall att jag ju har nytt jobb sedan några månader - och det känns faktiskt roligare än på många år att komma tillbaka efter semestern. Tyvärr har man väl glömt en hel del av teorin under de veckor man varit ledig, även om jag faktiskt försökt att plugga en del. Så kommer säkert att ta några dagar innan man känner att man kommit ikapp igen. Samtidigt kan också ledighet göra att kunskaperna "sjunker in" istället och man känner sig säkrare än innan... Så återstår att se vilket...
 
 
Mångatan kvällen före
midsommarafton
 
 
Midsommarafton...
 

 
Textbilden lånad från Prylsajten
 


Fotboll

 


Brexit

Jag börjar känna mig aningen utfryst på vänsterkanten - i alla fall om jag ska använda en gnutta ironi. Runtom i Europa har populister på högerkanten gratulerat Storbritannien till att man röstat för ett urträde ur EU, men ytterst få på andra sidan mittsträcket tycks vara av samma åsikt. Så det känns lite pinsamt att jag själv råkar ha samma åsikt som SD och deras meningsfränder, även om åsikterna garanterat grundar sig på olika saker.
Jag har i princip alltid varit emot EU. Jag har inget emot samarbeta länder emellan, att jobba för fred och mot kriminalitet, att underlätta för att jobba och studera i andra länder.
För SD, UKIP och liknande partier grundar sig generellt åsikterna om att kunna stänga gränserna, att inte släppa in andra människor. För min del är det mer frågan om demokrati, att makten flyttas långt bort från medborgarna och att jag inte gillar stormaktstänket som EU står för. Och även om jag är för en frikostig flyktingpolitik, kan jag inte förlika mig med tanken på passfrihet över en hel kontinent - något som Schengen ju faktiskt innebär. Som jag ser det, är det två grupper som tjänar mest på Schengensamarbetet: de som har något att dölja, det vill säga kriminella, och de som reser extremt mycket. De förstnämnda är givetvis den i särklass störsya gruppen av de två. Och till de sistnämnda hör givetvis EU-parlamentarikerna som reser mellan Bryssel och sina hemländer flera gånger i månaden - så självklart är de glada att slippa stå i långa köer till passkontrollen varenda gång.
För oss "vanliga svenssons" som reser utomlands 1-2 gånger per år spelar det egentligen ingen större roll om man får stå någon timme i passkontrollen. Vinsten är desto större, nämligen att chanserna att man griper kriminella som försöker lämna landet ökar rejält jämfört med en utebliven passkontroll.
Så jag skulle faktiskt önska att Sverige tar samma väg som Storbritannien, men det är förmodligen en väldigt orealistisk önskan.
 

 
Bilden lånad från International Journalism
 
DN 1 2
 


När Island vinner fotbolls-EM


I don't like Mondays

Bara en vecka kvar på semestern. 😕

Inhemsk rasism

Minns väldigt väl en tjej som jag dejtade för ganska många år sedan. Hon var märklig på väldigt många sätt, bland annat i sin egen självbild. Bland annat ansåg hon sig vara helt perfekt på alla sätt och vis och vara Guds gåva till mänskligheten. Något som hon ivrigt påpekade så fort tillfälle gavs.
Hon hade med andra flera märkliga sidor - och en av dem var hennes inställning till hur saker och ting är utanför Stockholms stadsgräns. Märkligt nog egentligen, eftersom hon själv bodde långt ute i en förort, cirka en timmes resväg kollektivt från Stockholkm city. Men på något sätt tyckte hon sig vara lite förmer än dem som är födda/uppvuxna och/eller lever utanför storstan.
Relativt tidigt i vår väldigt korta relation fick hon veta att jag kommer från Hudiksvall och att - på den tiden - båda mina föräldrar bodde kvar där. Damen ifråga meddelade väldigt fort att hon aldrig skulle sätta sin fot där, hon skulle aldrig i livet gå med på att besöka mina föräldrar - även om vi skulle vara tillsammans livet ut. Anledningen var "enkel" i hennes ögon: människor som lever på mindre orter har helt enkelt väldigt taskig och sunkig smak. Så visste hon att det var, eftersom hon sett det på TV. Jag försökte förstås argumentera, bland annat med att hon inte kunde vara så fördomsfull när hon ju knappt varit utanför Stockholms län i hela sitt liv. Men det var som att banka sig blodig mot en stenmur, det gick inte att få henne att ändra uppfattning - eller åtminstone gå med på att ge mina föräldrar en chans genom att besöka dem.
Att relationen avslutades snabbare än den inleddes behöver jag knappast nämna, misstänker jag. Men det lustiga är att jag ofta får höra liknande åsikter från många - och det är så att säga åt båda hållen. I Stockholm hör man då och då infödda stockholmare som tycker sig vara väldigt mycket förmer än människor som valt att leva sina liv på mindre orter eller ute på landet. Och när jag är i Söderhamn eller Hudiksvall, hör man en lång rad fördomar om storstan och dess invånare. Som att de är dryga, bara tänker på pengar, är superstressade och så vidare...
Jag kan hålla med om att man märker av skillnader i hur folk är när jag är på olika ställen, inte bara inom Sverige. Men när folk som egentligen inte har en aning alls om hur det ligget - och knappt varit utanför den egna stadsgränsen - är det exakt samma okunskap som ligger bakom till exempel rasism. En okunskap som stör mig otroligt mycket - och jag får bara lust att be dessa människor hålla käften tills de skaffat sig lite mer kunskap om hur världen faktiskt ser ut.
 

 
Bilden lånad från Antidiskriminering
 


IS

Undrar när man en gång för alla ska få stopp för de lobotomerade idioterna i IS?! De grymheter de utför "på hemmaplan" känns som medeltida krigsmetoder, knappt värda att falla under begreppet barbari - deras metoder är långt värre än så.
Det som är fruktansvärt skrämmande är ju hur deras "krigföring" även börjar spridas till andra delar av världen. Nu senast har vi ju attacken mot nattklubben Pulse i Orlando liksom polismordet utanför Paris. Båda händelserna är givetvis lika avskyvärda oavsett vem som ligger bakom dem, men som det nu verkar ligger IS bakom dem och då blir det ju en del av något mycket större, en del i krigföring eller vad man nu ska kalla det för.
Vissa vill givetvis hävda att vi i väst skulle slipps IS bara genom att stoppa invandringen, men det skulle knappast lösa problemet att neka människor kommer hit. Vill IS göra något här, kommer de lyckas oavsett vår invandringspolitik (dessutom är ju bara en försvinnande liten del av de flyktingar som kommer IS-sympatisörer, tvärtom är det istället många som flyr från IS). Istället borde man ta i med krafttag mot dessa forntidsmänniskor inom IS på hemmaplan. Ju fler framgångar de når därhemma, ju fler sympatisörer lär de också få på andra håll i världen. Är det inte märkligt att till exempel USA och EU, som så annar är så ivriga att ingrip emot orättvisor runt om i världen inte gör något mot dessa terrorister en gång för alla?!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från BBC
 


Våldtäkt

 

 
AB 1
 


Semester

 

 
Bilden lånad från Ann-Mari's blogg
 


Me ❤ svensk sommar

Så är semestern inledd på allvar. Egentligen har jag ju redan varit ledig en vecka, men hållit mig hemma i Stockholm några dagar. Tanken var att åka till sommarstugan i Söderhamn i onsdags, men vädret tillät inte det så resan sköts upp till igår.
För från att ha haft relativt okej sommarväder sista tiden, vände vädergudarnas humör tvärt i och med att min semester började. Lagen om alltings jävlighet tar väl ut sin rätt, misstänker jag? Men igår förmiddag hämtade jag ut hyrbilen och dundrade iväg mot Söderhamn. Jag fick en rejäl "penisförlängare" till bil, inte mindre än en hel Jeep, så jag känder mig som en kung när jag körde de knappa 30 milen från Stockholm till Söderhamn.
Från att ha varit lite halvdant väder, vänder det faktiskt rätt bra tills jag satte mig i båten igår kväll och navigerade genom skärgården ut mot vårt lilla sommarparadis längst ut i havsbandet. Och jag hann fåp en någorlunda fin kväll på skäret innan dagens oväder drog in genom den hälsingska skärgården. Idag har det varit 7-8 plusgrader, blåsigt och stundtals kraftigt regn. Efter mycken eldande och haft elementen på full effekt, har jag slutligen fått upp innetemperaturen från 14 grader igår kväll, till nu cirka 20 grader. Det tar minst sagt mycket tid och tålamod att få upp värmen i en dragig och nedkyld stuga från 1890-talet.
Men dåligt sommarväder eller ej, semestern är nu på allvar i full gång. Jag känner mig sällan så avslappnad som när jag befinner mig härute. Inga tider att passa (jag har inte ens klockan på mig på dagarna), ingen TV, ingen trafik... Man lägger sig när man är trött, stiger upp när man är utvilad och äter när man är hungrig - allt kretsar liksom kring de grundläggande behoven och ingenting annat.
 
 
 
Gårdagens penisförlängare...
 
Hann i alla fall med middag på en uteservering innan jag satte mig i båten
 
Njöt av en fin kväll på skäret när jag kom ut...
 
Dagens ute- och innetemperatur när jag vaknade idag...
 

 
Textbilden lånad från SkrattNet
 


Hotel Continental Ängelholm

Det lönar sig uppenbarligen att vara observant och påpeka brister emellanåt. Under en av vistelserna i Ängelholm genom jobbet bodde jag och flera kolleger som bekant på hotel Continental - och var ju inte helt nöjda med standarden på hotellet (hela storyn går att hitta här).
Kortfattat reagerade vi inte bara på att hotellet var väldigt sunkigt, slitet och nedgånget - just den biten var bara början. Av dem som bodde på hotellet veckan innan jag själv bodde där blev flera dåliga i magen, som det verkade av hotellfrukosten. Ovanpå det var nödutgångarna låsta, man fick gå igenom andra hotellrum (som givetvis hyrdes ut till andra gäster) för att nå vissa nödutgångar och brandstegarna skulle inte gå att använda vid en eventuell utrymning.
Efter hemkomsten från Ängelholm, kunde jag inte motstå frästelsen att mejla Ängelholms kommun och försynt fråga om allt stod rätt till med hotel Continental. I min världe känns det nämligen väldigt främmande att hotell inte har fungerande utrymningsvägar.
Huruvida fler vänt sig till kommunen angående standarden på hotellet vet jag inte. Men i vilket fall har man nu genomfört en inspektion, med i mina ögon ett rätt väntat resultat. Enligt Helsingborgs Dagblad har räddningstjänsten belagt Hotel Continental med ett omedelbart nyttjandeförbud. Hotellets ägare är förstås (föga förvånande) av en helt annan åsikt - och hävdar att det är mycket lätt att ta sig ut via brandstegarna.
– Räddningstjänsten säger att de är svårtillgängliga men jag har själv tagit mig ut på dem utan problem, och jag är 71 år gammal. Vi har olika åsikter om hur det fungerar, säger han till HD.
Det han tycks glömma är att alla har olika förutsättningar när det kommer till att exempelvis klättra längs en brandstege. Många som är avsevärt yngre än 71 år kan ha mycket svårt att ta sig ner för en av de stegar som hotel Continental erbjuder. Det ska faktiskt bli spännande att se om Continental alls öppnar igen, jag undrar nämligen hur de löser det hela isåfall...
 

 
HD 1
 
Bilden lånad från Hotels.com
 

 

Brott och straff

En 30-årig man från från Storbritanninen har dömts till 22 livstidsdomar efter att ha erkänt 71 fall av sexuellt utnyttjande av barn i Malaysia. Innan mannen greps arbetade han med att sätta samman en manual för pedofiler. Man har även hittat över 20.000 bilder och videor som dokumenterar 30-åringens övergrepp. Man misstänker att det rör sig om totalt upp till 200 barn - och hans offer var mellan sex månader och tolv år.
Personer som denne pedofil gör mig verkligen illamåande - milt uttryckt. Å andra sidan är det väl bara pedofilerna själva som inte berörs illa av deras beteende. De flesta normalfuntade människor är nog inte sena med att fördöma dessa vedervärdiga övergrepp. Är det något som aldrig på något vis går att försvara eller förmildra, så är det övergrepp mot barn.
Lite tröst - med betoning på lite - är ju att just den här pedofilen får ett kännbart straff. 22 livstidsdomar är långt mer än vad som skulle utdömas i till exempel Sverige. Vissa gånger kan det kännas som att det svenska rättssystemet är något av ett skämt när man hör om de förhållandevis korta straff som ofta döms ut. Gärningsmän som förstört livet för åtskilliga människor genom våld och/eller sexuella övergrepp går fria efter bara några år - alltmedan offren får leva med det som hänt resten av livet.
Även om jag vill vara för en human kriminalvård där målet ska vara att dömda blir hjälpta att återgå till ett laglydigt och "normalt" liv efter ett fängelsestraff, svider det ofta i hjärtat när någon går fri efter ett par år när man begått ett grovt brott. Framförallt om man ställer det i jämförelse med vad som döms för andra brott än våldsbrott. Ofta kan en bankrånare få ett strängare fängelsestraff än en våldtäksman, fast det i mina ögon borde vara tvärtom.
Jag är nog villig att dra det hela ännu längre i ärlighetens namn. I yrkeslivet är det oftast mer värt i lönekuvertet att ha ett stort ekonomiskt ansvar än att ansvara för andra människors väl och ve. Medan någon med ekonomiskt ansvar kan tjäna rätt bra summor, är sjuksköterskor, förskolelärare och andra minst lika ansvarsfulla yrken extremt underbetalda. Säger ju en hel del om hur vi värderar människor i dagens samhälle...
 

 
Källa: Dagens Nyheter
 


Kontorsråtta

Det är exceptionellt lite man faktiskt hinner med under veckorna när man har kontorstider. Under alla år med skifttjänstgöring har jag liksom inte riktigt reflekterat över hur mycket mer fritid man faktiskt har jämfört med någon som bara jobbar kontorstider. Nu under utbildningen är det övervägande kontorstider och jag sedan länge börjat inse hur begränsad man blir.
Man är uppe ungefär samma tid varje morgon, åker med samma tåg in till T-centralen och är hemma ungefär samma tid på eftermiddagen. I bästa fall hinner/orkar man handla eller träna lite på vägen hem - för efter middagen kan man bara glömma att man orkar göra något. Runt nio kvällarna stupar jag i säng, helt knockad i skallen.
Något som jag faktiskt inte riktigt noterat tidigare under mina 17 år som invånare i Stockholmsområdet, är hur snabbt man börjar känna igen folk när man rör sig ute på ungefär samma tider varje dag. Jag känner redan igen många av dem som åker tunnelbana längs tunnelbanans gröna linje strax innan åtta på vardagsmorgnarna. Många ser jag dessutom inte bara på morgonen, utan även på väg hem på eftermiddagen.
Samtidigt måste ju erkännas att man på vissa sätt mår mycket bättre av regelbundna arbetstider. Varje gång jag växlar mellan skifttjänstgöring och kontorstider inser jag ungefär samma sak. Nämligen att vi inte riktigt är skapta för att vrida och vända fram och tillbaka på dygnet stup i kvarten. Med regelbundna tider sover jag bättre, känner mig mer utvilad (trots färre timmars sömn) och går oftast ner lite i vikt. Men väl tillbaka på skift känner jag mig tröttare och har ofta lite problem med magen.
Hursom skulle jag aldrig vilja sluta jobba skift helt och hållet. Nackdelarna till trots tycker jag att det positiva väger upp det negativa.
 
Nu är praktiken i alla fall i full gång och det känns verkligen superbra - än så länge har jag inte tröttnat, snarare tvärtom. :-) Även om det är mycket att ta in och en rejäl utmaning att omsätta de teoretiska kunskaperna i praktiken, så är det förbaskat roligt. Som vanligt är jag nästan lite otålig på att bli klar med utbildningen så att jag kan börja jobba "på riktigt". Så brukar jag alltid känna när jag går utbildningar till något och det har ingenting att göra med att jag inte skulle trivas i skolbänken. Snarare att jag är ivrig att få börja jobba...
Men det är bara att inse att det kommer ta sin lilla tid innan det är dags att stå på egna ben som tågklarerare. I bästa fall är jag klar någon gång sent i höst, så det är ju ett bra tag kvar. Och innan dess ska jag ju även hinna med fyra veckors semester - som börjar imorgon!! :)
 
Dagens temperatur bådar gott inför den stundande semestern...
 

 
Textbilden lånad från wpclipart
 


Fuck cancer

I tisdags lade jag mig återigen under tatuerarens nål, det var dags att fortsätta dekorera kroppen. Den här gången hade jag aningen bättre tur med tatueratstudion än sist jag tatuerade mig. Helt enkelt av den simpla anledningen att jag valde en helt annan studio, som jag bara hört positivt om.
Jag brukar ha som motto att tatueringar även ska ska säga något om mig som bär dem och inte bara vara snygga. Nu har jag 14 stycken totalt och jag får väl erkänna att vissa motiv har jag enbart valt för att de är snygga. Men några har en väldigt djup betydelse och symbolik i sig också.
 
Symboliken bakom denna tatuering behöver knappast förklaras närmare.
Bredvid den syns fortfarande ärret tydligt sedan jag opererade bort en tumör för 1,5 år sedan.
 
Symbol för mitt musikintresse....
 
 

 

Att vara på gift....



Naturens under

Så är man sedan i fredags tillbaka i Stockholm efter en vår av ständigt flängande till Ängelholm. Det är inte många gånger i livet jag flugit så mycket och bott så mycket på hotell som under de sista månaderna. Det har varit hur kul som helst, även om det också varit påfrestande på väldigt många sätt också.
Självklart är man helst hemma när det faktiskt kommer till kritan. Jag har saknat min egen säng och att få äta hemlagat åtminstone en gång per dag. Men samtidigt har det varit roligt - och jag har fått uppfattningen att de flesta av oss i "klassen" varit rörande överens om att det känns lite vemodigt att tiden i Ängelholm är över.
Nu återstår dock en sak - något som är nog så svårt. Det var nämligen inte så kul att ställa sig på vågen när man kom hem efter de sista två veckornas studentliv i Skåne. Den viktminskning jag jobbat så hårt med sista månaderna har inte gått om intet - men naggats rejält i kanten. Visserligen hade jag nog inte väntat mig så mycket annat efter veckor av hotellfrukostar och 1-2 restaurangbesök per dag. Men det är något annat när man verkligen ser siffrorna på vågens display,
Att det sedan är semester om ett par veckor gör ju knappast saken så mycket bättre. Jag menar, man brukar ju inte direkt gå ner i vikt under semestern. Kroppen är en rätt märkligt konstruktion på det viset; det är hur lätt som helst att lägga på sig kilo efter kilo - men trots att man rör på sig och verkligen tänker på vad man äter, är det stört omöjligt att gå ner i samma takt som man går upp.
Jaja, nu är det ingen större katastrof. Så många kilon är det inte frågan om och förr eller senare kommer jag fakiskt att gå ner dem igen. Men känns lite motigt när man kämpat så länge och så försvinner viktminskningen i ett nafs...
 

 
Bilden lånad från Träna hemma
 


Casino online

När internet kom på 90-talet tyckte man att det var en otroligt fascinerande uppfinning. Där fanns i princip allt - och dessutom bara ett par knapptryckningar bort.
Nu har det blivit en del av vår vardag och de flesta av oss skulle nog inte kunna tänka oss en tillvaro där man inte är uppkopplad åtminstone merparten av dygnets timmar. Vi skulle förmodligen rentav bli ganska handikappade utan en internetanslutning.
Vi gör allt på nätet: kommunicerar, hittar kärleken, betalar räkningarna - you name it. Sen finns det hur många frestelser som helst också. En av alla dessa är alla de olika spelsajter som finns i oändligt antal - och de flesta av dem bedriver en väldigt aggressiv marknadsföring. Frågar man reklammakarna, tycks det vara hur lätt som helst att bli ekonomiskt oberoende, bara du ägnar några minuter åt spel via dina dator, mobil eller surfplatta.
Personligen kan jag knappt sätta mig in i vilka frestelser detta måste innebära för någon som är spelberoende - framförallt när det är frågan om något som är otroligt lättillgängligt. Det går att hitta alltifrån reklam om hur lätt det är att vinna storvinster till blogginlägg som gör gällande att det är fullt möjligt att förutspå vilka nummer som kommer dras i ett lottospel. Som spelmissbrukar är det garanterat rätt svårt att stå emot dessa argument och falla till föga för sitt beroende.
Personligen brukar jag aldrig spela oavsett om det sker via internet, på ett fysiskt casino eller något roulettebord på någon krog. Egentligen inte av någon princip eller att jag tror att jag själv skulle fastna i något missbruk, utan snarare att jag inte roas av spel. Jag klandrar ingen som spelar, så länge det inte leder till något missbruk eller går ut över någon annan. Men jag kan tycka att den aggressiva marknadsföringen är rätt osmaklig emellanåt.
 

 
FOTNOT
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med Euromillions. Jag har alltså fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet, men samtliga erfarenheter, åsikter och ställningstaganden är helt och hållet mina egna.
 

 
Bilden lånad från Casino playa Chiquita
 


Avslut

Idag skrevs så slutprovet i teoridelen i tågklarerarutbildningen. Jag sitter nu på hotellet i Ängelholm och fick för ett tag sedan beskedet om att jag blev godkänd även i slutprovet. Och jag måste förstås erkänna att det känns riktigt skönt! Jag visste med mig att jag gjort ett antal tabbar och hade en känsla av att jag låg på gränsen för att bli godkänd.
Jag har inte fått veta mer än att jag ligger på rätt sida av godkäntsträcket, så exakt hur många tabbar jag fått poängavdrag för vet jag inte. Men det var faktiskt så pass "illa" att jag inte var riktigt säker på om jag skulle bli godkänd eller ej.
Men godkänd blev jag och imorgon flyger jag tillbaka till Stockholm igen. Ska bli skönt att få sova i sin egen säng igen efter två veckor på hotell. Jag trodde inte det var möjligt, men nu är jag så smått nöjd med att bo på hotell och äta ute flera gånger i veckan. Jag börjar faktiskt sakna min egen säng och att få äta hemlagad mat igen! Normalt sett brukar det kännas väldigt lyxig med hotellvistelser och restaurangbesök, men det får ändå finnas vissa gränser med utsvävningarna... ;-) Framförallt är inte midjemåttet helt tillfreds med att ständigt äta ute.
Nu återstår praktiken och omsätta de teoretiska kunskaperna i praktik i simulatorerna. Kommer säkerligen bli en utmaning - för trots allt är det en sak att läsa in något teoretiskt och en helt annan att sedan praktisera kunskaperna. Just nu ser jag fram emot praktiken, men har en känsla av att jag säkerligen kommer svära en hel del över simulatorövningarna när de väl kör igång.
 

 
Bilden lånad från Svenskt demenscentrum
 


Höjden av mod

 


Bad luck

Ska det jävlas ska det göras ordentligt och de tycks omöligt för en olycka att komma helt ensam.
Idag var det dags att återigen bege sig till Ängelholm för sista delen av teoridelen i tågklarerarutbildningen. När jag nu summerar dagen, inser jag dock att det varit motgångarnas dag.
Det började på Arlanda när jag försöker checka in via självserviceapparaterna. Om och om igen försöker jag knappa in min bokningsnummer för att få boardingkort och bagagetag. Men jag får bara beskedet att min bokning inte existerar. Sakta blir jag orolig att något blivit fel, att min bokning på något vis fallit bort. Till sist knatar jag iväg till en bemannad disk för att kontrollera hur det hela faktiskt ligger till. Jodå, min bokning finns men av någon anledning fungerade inte kopplingen mellan datasystemet och incheckningsapparaten.
Så kommer momentet då jag sk lämna ifrån mig mitt bagage - som "förstås" visar sig väga några kilo för mycket. Och jag åker på att betala för övervikt. Visserligen bara ett par hundralappar, men rätt irriterande ändå.
Så beger jag mig till säkerhetskontrollen för att röra mig vidare mot gaten. För första gången på lämge piper det förstås när jag går igenom bågen - och jag har glömt att lägga ifrån mig mobilen på bandet. Jag går tillbaka och lägger ifrån mig mobilen på bandet. När jag sen kommer tillbaka till bågen, piper den igen och jag får genomgå en slumpkontroll och man går igenom mina skor och mitt bagage.
Slutligen kommer jag till gaten och får gå ombord på planet. Vi lyfter i tid, men jag märker rätt snart att nmågot inte riktigt stämmer. Resan är skumpig och skakig, man släcker inte lamporna med bältessymbolen och från där jag sitter kan jag se flygvärdinnorna där de sitter fastspända och jag ser på deras miner att något är fel. Mycket riktigt, snart ropar kaptenen ut att navigationssystemet lagt av och man har tagit beslutet att gå tillbaka till Arlanda. Vi landar igen, alla får lämna planet och vi får slutligen gå ombord på ett nytt plan.
1,5 timme försenade landar vi i Ängelholm och jag börjar se fram emot att sätta mig i taxin för att åka till hotellet. Men när jag väl kommer ut från terminalen, hittar jag ingen taxi - som jag trots allt förbeställt. Irriterad ringer jag till taxibolaget, som lite arrogant meddelar att chauffören åkt eftersom jag inte dykt upp på avtalad tid. Jag får numret till Flygtaxi, som jag bokat taxin igenom. De blir väldigt förvånade över att taxin bara lämnat utan att kontrollera om planet varit i tid eller ej - eftersom avtalet med taxibolaget säge att man ska invänta passageraren om flyget är sent.
Efter 15 minuter i telefon kommer en taxi och jag kan slutligen checka in på hotellet. Trots allt blev det en bra avslutning på dagen, jag fick ett fint och stort rum med kokvrå. Något som gör att jag inte behöver gå ut och äta varje kväll. :-)
 
 
Mitt rum i Ängelholm...
 
Dagens kvällsnöje...
 

 
Bilden lånad från Techco
 


Internet

Jag tillhör den generation som fortfarande har tiden innan internet i färskt minne. När internet sakta började bli vanligt i slutet på 90-talet, tyckte man ju att det var otroligt hightech - nästan lite science fiction. Det var så otroligt imponerande att man ju kunde hitta i princip vad som helst bara genom några få knapptryckningar.
Minns ni "problemet" att det tutade upptaget i hemtelefonen när man använde internet? Eller hur fascinerad man var över det faktum att att man kunde börja mäta en hårddisks storlek i GIGAbite?!
Numera är jag knappast ensam om inte kunna tänka mig en tillvaro utan dator, smartphone och internetuppkoppling. Man behöver ju trots allt knappt lämna sängen längre om man ska se krasst på tillvaron. Det allra mesta går att handla eller beställa via datorn eller telefonen.
Och det är nog just när det kommer till teknikens utveckling som jag själv börjar känna mig gammal. Framförallt när jag inser hur fort utvecklingen har gått bara under min egen livstid - detta trots att jag egentligen inte känner mig särskilt gammal. Min första mobiltelefon var bokstavligt talat stor som en tegelsten och man var tvungen att välja med omsorg var man skulle stå när man ringde eller tog emot samtal. Annars bröts samtalet. Och några år senare var det inte helt ovanligt att svaret på ett MMS var "Jag kan inte ta emot bilder".
Senaste veckorna har jag av någon anledning reflekterat över mina shoppingvanor. Inte i bemärkelsen att det gått för mycket pengar, utan i andra bemärkelser. Nämligen att det var länge sedan jag storhandlade i en mataffär, länge sedan jag provade skor i en skoaffär - och framförallt provlyssnade en skiva i en skivbutik innan jag betalade för den i kassan. Nästan allt sådant gör jag numera över internet. Jag köper skor, som jag provar hemma - och skickar tillbaka om de inte passar. Jag beställer hem mat via internet, köper skivor som jag först lyssnat på via Spotify. Okej, lite gammaldags är jag fortfarande och köper faktiskt fortfarande CD-skivor emellanåt. Det är inte lika mycket som tidigare, men min favoriter vill jag fortfarande ha på skiva och inte bara i en spellista på Spotify.
Personligen kan jag nog säga att jag inte nämnvärt saknar att gå i butiker mer än vad som är absolut nödvändigt. Jag kan tycka att det är ganska jobbigt och påfrestande i flera bemärkelser. Samtidigt är det vissa saker som jag fortfarande faktikt vill prova rent fysiskt - som smycken, parfymer och vissa klädesplagg.
 
Men som sagt. Vissa gånger går det inte komma ifrån att man känner sig aningen till åren när man börjar diskutera tekniska ting. Sådant som jag själv minns från min barndom elle tonårstid är saker som dagens ungdomar - eller unga vuxna - inte har en aning om vad det är...
 

 
NÅGON SOM MINNS?
 
 
 
 

 
Textbilden lånad från Linkedin
 


Sanningen om arbetsgivaren Polismyndigheten

Det har gått snart tre månader sedan jag slutade inom Polisen efter 15 års trogen tjänst inom myndigheten. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund att jag sagt upp mig, snarare tvärtom. För första gången på flera år känns det roligt att gå till jobbet på morgnarna och jag kan känna en riktig arbetsglädje - i motsats till att jobbet är ett ont måste för att ha en inkomst.
Mer och mer har det börjat sjunka in i mitt medvetande vilken märklig arbetsgivare jag dedikerat 15 år av mitt liv åt. Även om vissa saker legat enkom hos den lokala ledningen, så finns det så otroligt mycket hos polismyndigheten i stort som inte går att ducka för. Lönen är minst sagt en het potatis inom polisen, såväl för poliser som civilanställda (som jag själv ju var). Medelinkomsten för en polis ligger på cirka 27.000 kronor. Ingångslönen för en nyutexaminerad polis är 23.800 kronor - efter tre års högskoleutbildning. För min del (som inte är utbildad polis) låg lönen på 24.010 kronor efter 15 år inom myndigheten. Kan tillägga att jag nu - under min utbildning till tågklarerare - har 24.500 i månaden. Under aspiranttjänstgöringen går jag upp till drygt 29.000 för att sedan få en individuell lön på 30.000-37.000 kronor i månaden. Med andra ord: inom polisen får man en lön man kan överleva på - inom Trafikverket en som man kan leva på. Som civilanställd upplever man ett ständigt revirpinkande utan dess like och det är praktiskt taget omöjligt att utvecklas eller göra någon som helst form av karriär. Det är något som helt och hållet är vikt för personer med polisexamen - då har du plötsligt en gräddfil till alla möjliga tjänster (även sådana som inte kräver en polisexamen). Jag tänker inte klanka ner på några individer, många gör absolut ett bra jobb. Men jag är övertygad om att de gjort ett minst lika bra jobb även utan en polisexamen i bagaget. Att man sedan gastar sig hes över polisbrist är sanning med viss modifikation. Polismyndigheten tampas med ungefär samma problem som till exempel vården, där läkarna får ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation. Själva pappersarbetet kommer man knappast ifrån, men det skulle kunna göra attans så mycket effektivare. Dels genom effektiva datasystem (till skillnad från nu), men också genom att poliserna själva ska slippa göra det. I dagsläget kan poliser i yttre tjänst få ägna uppåt 5-6 timmar per arbetspass till att skriva papper - i alla fall i extremfallen. Istället för att till exempel låta civilanställda göra det - och med dagens teknik skulle man kunna hitta både billiga och driftsäkra system för att poliserna inte ens skulle behöva åka in till stationen för att överlämna informationen som ska avrapporteras.
 
Den starkaste känslan jag bär med mig efter mina sista år inom Polisen är nog ändå att vara åsidosatt och osedd. Så länge jag någorlunda sköter mitt jobb är det ingen som lägger notis till att jag går till jobbet varje dag - inte heller om jag gör ett exceptionellt bra jobb. Jag kan med lätthet räkna de tillfällen jag faktiskt känt att arbetsedningen uppskattat min arbetsinsats (då tänker jag på högre chefer än de närmsta befälen och arbetsledarna).
Däremot är man blixtsnabb att påtala om man gör något fel. Nu menar jag givetvis inte att man inte ska kunna påtala när något blir tokigt, självklart ska man göra det. Men det måste också finnas utrymme för beröm och uppskattning - något som jag är övertygad om att de flesta arbetstagare behöver. Men uppskattning får man inte ens genom en skälig lön. Och jag kan tala om att man har ytterst få förmåner som polisanställd, de allra flesta har genom åren plockats bort för på senare tid vara praktiskt taget obefintliga.
På ledningscentralen jobbade jag merparten av tiden som assistent. Vi var en liten grupp anställda assistenter och skulle assistera operatörer och befäl med till exempel adminstrativa uppgifter och beställningar av till exempel bärgare, läkare, likbil och en hel del annat som behövdes i verksamheten. Lönemässigt gled vi assistenter efter alltmer i jämförelse med andra civilanställda och vi försökte flera gånger få våra löner reviderade (något man har rätt att begära även utanför ordinarie löneförhandlingar). De tre första försöken vi gjorde besvarades inte ens av cheferna. På fjärde försöket blev det avslag med motiveringen att vi tillhörde samma lönegrupp som de civila operatörerna och man ville inte höja lönen för bara en viss del av gruppen.
Okej, vi köpte argumentet. Fram tills de civila operatörerna fick sina löner höjda (vissa med ett par tusen i månaden) - men inte vi assistenter. Varför? Jo, vi assistenter hade ju redan fått lönen reviderad...
Ungefär i samma ögonblick som arbetsledningen började fara med osanningar bestämda jag mig. Jag ville inte vara kvar. Hade jag haft ekonomin hade jag sagt upp mig rakt av utan att ha ett nytt jobb att gå till, men det hade tyvärr inte fungerat ekonomiskt. Fram till den här tidpunkten hade jag dessutom varit med om chefer som vitt och brett pratar anställdas sjukdomsbilder, psykiska besvär, psykologbesök, sprider falska rykten - och en lång rad andra saker. Och det på en och samma arbetsplats. Och när man försökt påtala problem har ingenting hänt utan det har bara viftats bort.
 
Förra året bytte jag tjänst och började istället som operatör på ledningscentralen. Känslan av att inte bli sedd från ledningens håll kvarstod, men nu kände jag även att jag hamnat helt galet. Operatörsjobbet var helt enkelt ingenting för mig och jag började söka andra jobb alltmer intensivt.
 
Avslutningvis vill jag bara klargöra en mycket viktig sak. Nämligen att jag kritiserar inga enskilda polisanställda. De allra flesta poliser och polisanställda gör ett bra jobb, men rent organisatoriskt skulle polismyndigheten behöva en rejäl genomgång (den nu pågående omorganisationen ger jag inte mycket för). Problemet ligger långt över huvudena på de poliser/polisanställda man träffar på som privatperson - och långt över huvudet på mig som civilanställd...
 

 
Bilderna lånade från Skapandebolaget och Bara Sophia
 


Hotell Continental i Ängelholm

Så är andra teoridelen av tågklarerarutbildningen i Ängelholm avklarad. En intensiv kursdel med mycket pluggande, men nu är provet skrivet och jag har blivit godkänd och fått mitt diplom.
Utbildningen och jobbet är fortfarande roligt och intressant, jag tänker inte hävda något annat. Vi har blivit bra omhändertagna av vår nya arbetsgivare och allt känns otrolig välstrukturerat och välplanerat.
Men denna sista av två veckor har det dock varit ett missöde som jag själv gått i taket för om omständigheterna varit annorlunda. Nämligen hotellet där merparten av oss från Stockholm varit placerade (i klassen ingår även blivande tågklarerare från andra delar av Sverige som blivit placerade på andra hotell). Hade jag själv betalat för hotellvistelsen hade jag tveklöst krävt pengarna tillbaka, utan minsta tvekan.
De aktuella hotellet är hotell Continental inne i centrala Ängelholm. Av dem som bodde där under förra veckan blev inte mindre än tre personer dåliga i magen av hotellfrukosten, vilket gjorde att jag själv valde bort frukosten från dag ett och köpte egen frukost på stan. Några morgnar kunde jag dock inte låta bli att passera frukostmatsalen för att "kolla läget" - och det var långt ifrån en rolig syn som mötte mig där. Torra ostskivor som tyckts åkt in och ut ur kylern ett flertalgånger de senaste dagarna, ägghalvor där gulan var grön istället för gul, mjölk och fil som passerat utgångsdatum. Och så vidare, och så vidare....
Hotellinredningen i sig var som hämtad från 80-talet och otroligt sunkig och nedgången. Luften var instängd och det var alltid antingen för varmt eller för kallt på rummet. I flera av badrummen kändes en mycket misstänkt doft av mögel.
Men bortsett från frukosten, var nog det värsta de låste nödutgångarna. På "mitt" våningsplan var nödutgången genom ett av hotellrummen - som givetvis var låst. Nödutgången bestod av rummets fönster med en stege utanför. Stegen gick inte ända ner till marken, utan man skulle vara tvungen att klättra en bit i taget och successivt fälla ut stegen.
 
Vår arbetsgivares agerande i sammanhanget har jag egentligen inget negativt alls att säga om. Våra respektive chefer har - såvitt jag förstått - ingen insyn i bokningen av hotell då det är skolan skóm sköter den biten i och med att vi elever bokas in på de kurser vi ska gå. Ska man tro dem som är "gamla i gamet", så har Continental hållit en bra standard tidigare (även om det förmodligen är ett tag sedan man gjorde det). Så så länge ingen klagar till cheferna, utgår man givetvis ifrån att allt är som det ska.
Nu kontaktade vi våra chefer i Stockholm och förklarade situationen och agerade man snabbt. Man började direkt titta på möjligheten att byta hotell, vilket tyvärr inte gick eftersom alla andra hotell varit fullbokade. En nödlösning blev att vi fått gå till ett annat hotell tvärs över gatan för att äta frukost på morgnarna. Och inför nästa teoriperiod i maj har man ändrat samtliga bokningar så att ingen kommer på Continental då.
Huruvida man kommer ha fortsatt samarbete med detta sunkiga hotell med total avsaknad av säkerhetstänk och kvalitet på maten är jag nog inte rätt person att svara på. Men jag misstänker att det i alla fall kommer vara sistahandsvalet framöver. Och personligen skulle jag inte betala en krona för att bo där. Nu är det min arbetsgivare som står för notan, så det känns inte fullt lika illa för egen del på något vis. Men jag vill trots allt ändå veta att jag kan ta mig ut om det till exempel börjar brinna - och jag vill veta att jag inte blir sjuk av maten.
Nu ska jag snart sätta mig på flyget hem till Stockholm och nästa vända i Ängelholm får vi alla bo på ett hotell som vi vet håller säkerheten och inte serverar dålig mat. Så slutet är så gott som det kan vara. ;-)
 
  
En av nödutgångarna. Enligt utrymningsplanen skulle man vara tvungen att först hämta en nyckel, låsa upp rumsdörren och sedan ta sig ut genom fönstret.
 
 
 20 kronor hade man mage att ta för en tepåse...
 
Så här satt TV:n i flera av rummen. 
 
Synpunkter ville man gärna ha, men jag tror ärligt talat inte på
att man är villig att bättra sig!
 

 
Textbilderna lånade från Hotell Continental, Improve me
 


Packa pappas kappsäck

Våren 2016 tillbringas för min del i en resväska, flängandes mellan Stockholm och Ängelholm. Än så länge känns det spännande och exotiskt att flyga ett par gånger i veckan och att bo på hotell under vardagarna. För mig, som för de allra flesta, är flyg och hotell något som tillhör semestrarnas lyxtillvaro.
Men jag börjar sakta förstå vilken tristess det också måste innebära om man har ett jobb som innebär mycket resande och många hotellnätter. Även jag skulle med tiden ledsna på att ständigt vara på resande fot. Att ständigt ha sina saker i en resväska, snabbt åka hem några dygn för att tvätta och sedan iväg igen är inte fullt så exotiskt som det kan verka. Tro mig, man blir faktiskt less även på restaurangbesök i slutändan - framförallt i en liten stad som Ängelholm där utbudet på restauranger inte är särskilt stort.
Fast det är fortfarande något av en lyxtillvaro mned flyg, hotell och restaurangbesök under veckorna. Framörallt med tanke på att det inte är jag själv som betalar för det hela. Men så saktelig börjar jag inse hur tradigt det skulle bli i längden...
Denna vecka på resande fot fick dock en positiv start genom ett besked från min sista magnetröntgen. Visserligen var det ett besked som hag nog väntat mig, men det är trots allt först när man har beskedet på pränt som man faktiskt kan andas ut. Även denna gång har man inte hittat någon tillstymmelse på någon ny tumör, utan röntgenbilderna visar att allt är som det ska i nacken och huvudet (vad nu det betyder? *L*). För första gången fick jag beskedet skriftligen och brevet synes här nedanför (om än med vissa uppgifter borttagna). Men hur beskedet kommer spelar ingen roll, bara man får besked om vad magnetröntgen visat. 
När jag såg kuvertet från Karolinska hann flera tankar rusa genom huvudet om vad det innehöll. Jag hann tänka tanken att man kanske hittat något i nacken som inte ska vara där och att man missat att informera mig om detta men istället skickat en kallelse till till exempel strålning direkt. Men så fort jag slitit upp kuvertet lugnades jag ned och insåg att jag faktiskt fått ett lugnande besked istället. Nämligen ingen ny tumör. :)
 
 
 

 
Kappsäcken lånad från Polyvore
 


Bryssel

Den 22 mars 2016 blev Europa återigen tagen på sängen av ett terrordåd i en europeisk storstad. Ett fruktansvärt dåd på alla sätt och vis, det är nog de allra flesta rörande överens om.
Enligt de sista uppgifterna jag själv hört, tycks det var IS som ligger bakom dådet. Och det är för mig obegripligt att man sedan länge inte stoppat dessa idioter en gång för alla. I många andra situationer har såväl FN som EU och USA tagit i med hårdhandskarna för att få stopp på olika hemskheter och/eller förtryck, men IS tycks få härja hur fritt som helst.
Och då är det som hände i Bryssel rena söndagsskoleaktiviteterna i jämförelse med vad IS gjort sig skyldiga till på andra håll i världen. Jag vågar nog drista mig till att hävda att förutom inbördeskriget i Syrien, är IS en av grundorskarna till de stora flyktingströmmarna vi ser just nu. Lyckas man stoppa IS' framfart, skulle med stor sannolikhet färre människor tvingas på flykt från sina hem.
Men har stormakter som EU och USA inget konkret att vinna på att ingripa mot något, då väljer man hellre andra metoder. Metoder som på något vis hindrar symtomen att sprida sig snarare än att bota själva sjukdomen. Så istället för att stoppa kriget i Syrien och hejda IS' skoningslösa härjningar, stänger man gränserna för dem som flyr från ondskan och hoppas på att det hela löser sig på egen hand.
Nu finns ingen olja att "rädda" (som USA hoppades på när man gick in i Irak) utan bara några "sketna" flyktingars välbefinnande. Och kanske möjligheten att förskona mänskligheten från i alla fall några terrorattentat.
 
Det lustiga i sammanhanget är trots allt debatten som blossar upp efter sådana här händelser - en debatt som var exakt densamma efter terrordåden i Paris. Dels blir det en enorm debatt över händelser som är mer eller mindre vardagsmat i de oroligare delarna av världen - och där terrordåden är långt mer blodiga än Paris och Bryssel tillsammans. Plötsligt tycks det långt mycket värre när västeuroper faller offer för terrorn än när syrier eller irakier gör det.
Och dels ser man från högerkanten sin chans att klanka ner på invandringen när sådant här sker. För jo; frågar man sverigedemokrater och deras likasinnade, då är trots allt alla invandrare åtminstone lite av en terrorist. Framförallt vill man gärna hävda att vi som försvarar asylrätten och en frikostig invandringspolitik faktiskt försvarar terrorism och den minoritet av invandrarna som missköter sig. Vilket givetvis inte är sant.
För mig är en terrorist alltid en terrorist - och terrorattacker är alltid avskyvärda. Oavsett gärningsmannens ursprung. Vi ska trots allt komma ihåg att den allvarligaste terrorhandlingen i Norge i efterkrigstid begicks av just en infödd norrman. Det hade varken varit en värre handling eller en försvarbar handling om Breivik kommit från till exempel Mellanöstern. Terrorism ska givetvis bekämpas på alla fronter - och är lika hemsk oavsett vem som är förövare och vem som är offer.
 

 
Bilden lånad från Pin it
 


Ny magnetröntgen

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det här med magnetröntgen. Idag blev jag för femte gången gången i livet inkörd i en magnetröntgen, men de är samma varma och klaustrofobiska känsla som de tidigare gångerna jag varit där.
När man väl ligger där i den enorma röntgenapparaten är man innerligt glad att man inte lider av klaustrofobi. Man ligger med näsan bara några centimeter från "taket" i röntgenapparaten, som dessutom vibrerar och låter extremt högt. Man ska ligga så stilla som det bara går under hela processen, som i mitt fall brukar ta minst en timme - och ovanpå blir det väldigt varmt därinne. Alla som i något sammanhang tvingats ligga stilla så länge på en hård brits vet hur stel man blir i slutändan. När man dessutom varken kan eller får röra sig, börjar det "givetvis" klia överallt på kroppen - något som blir extra irriterande när man inte kan klia sig och gör det ännu svårare att ligga stilla på den hårda och obekväma britsen.
Man får gång på gång påminna sig om varför man faktiskt behöver genomgå dessa undersökningar - och varför jag kommer behöva göra det en gång i halvåret de kommande åren. För skulle tumören få för sig att komma tillbaka (vilket enligt läkarna trots allt inte är särskilt sannolikt) kommer man denna gång förhoppningsvis upptäcka den i tid. Då behöver jag förhoppningsvis inte genomgå ytterligare en riskfylld och smärtsam operation utan kan istället komma undan med strålning.
När jag för rörsta gången "utsattes" för en magnetröntgen i augusti 2014, förvandlades ju som bekant mitt misstänkta diskbråck i nacken på bara några dagar till en tumör i ryggradskanalen i nacken. Inför förra magnetröntgen, som ägde rum i augusti förra året (för övrigt nästan på dagen ett år efter den första undersökningen) tyckte jag mig ha mått lite sämre igen under en period. Så då var det med extra stort mått av vånda som jag åkte till röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus för den rutinmässiga undersökningen.
Då hittade man ingenting, enligt läkarens egen utsago röntgades hjärnan utan att man hittade någonting alls. Denna gång har jag inte på något vis känt mig dålig alls, snarare har jag tvärtom känt mig piggare än på många år. Så nu utgår jag nästan ifrån att man inte kommer hitta något på röntgenbilderna.
Inom en vecka har jag svaret på undersökningen och även om jag inte känner mig särskilt orolig denna gång, är det samtidigt svårt att inte oroa sig alls för svaren. Trots allt finns det ju en anledning till att jag ska gå på två återbesök om året i flera år framöver, nämligen att tumören trots allt kan få för sig att komma tillbaka...
 

 
Bilden lånad från Bon secours Hampton roads health system
 


Åter på banan

I vissa perioder tickar tiden iväg i en rasande fart och man hinner knappt reagera på hur snabbt veckorna svischar förbi. Det har varit otroligt mycket att sätta sig in i på jobbet och huvudet är känts som en degklump på kvällarna. Samtidigt har det varit på ett positivt sätt, eftersom det hittills varit fruktansvärt roligt.
Nu börjar det dessutom kännas som att jag kunskapsmässigt börjat få en viss grund att stå på. Allt är inte helt, sprillans nytt längre och man kan slappna av en liten gnutta.
Lite smått har man istället kunnat börja njuta av vårvädret ute - och faktiskt fundera lite på årets sommarsemester. Vi nyanställda har inte haft så mycket att välja på, utan får våra fyra veckor i juni. Inte det roligaste kanske och ovant för min del som alltid brukar ta min semester i augusti. Men det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. I år kommer det med största sannolikhet bli någon form av utlandsresa under semestern. Förmodligen inte till sol och bad - det är liksom inte riktigt vår grej - utan mer bara för att komma bort. Sedan kommer det med största sannolikhet bli några veckor i sommarstugan i Söderhamn under resterande semester, oavsett väder. Hur som är det skönt att komma bort från Stockholm under några veckor, även om det inte innebär att man åker utomlands.
Och att sista dagarnas vårväder givit mer energi tror jag det är rätt få som förnekar. Må så vara att jag faktiskt gillar hösten och vintern (hur knäppt det än må låta), men man blir mycket piggare när ljuset och värmen kommer tillbaka framåt vårkanten. Igår och idag har vi dessutom haft studiebesök genom jobbet, besök som inneburit att i fått var utomhus en del. Och det har varit en skönt kontrast till att sitta inomhus hela dagarna.
Det mest intressanta var nog gårdagens besök hos lokförarna för Stockholms pendeltåg. Under några timmar fick vi åka runt i förarhytterna på tågen och det var onekligen intressant att se även "den sidan" av verkligheten. Och jo, jag fick faktiskt rycka lite i spakarna i tåget också. 😊
 
När jag kom hem efter tre veckor på hotell i Ängelholm gjorde jag ett gigantiskt misstag. Jag var fullt medveten om att tre veckor med hotellfrukost och två restaurangbesök per dag förr eller senare måste ge utslag på midjemåttet och därmed även vad vågen visar. Inte nog med att jag haft sämre matvanor under veckorna i Ängelholm, jag har även slarvat rätt duktigt med träningen. Och med åren har jag haft allt lättare att gå upp, men allt svårare att gå ner i vikt.
Men lik förbaskat fick jag för mig att ställa mig poå badrumsvågen - som "givetvis" visade inte mindre än fem kilo plus sedan jag åkte ner till Ängelholm första veckan.
Väldigt snabbt bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna på gymmet, kilona måste bort en gång för alla! Men njaaa, så många kilon har jag tyvärr inte tappat sedan hemkomsten. Å andra sidan har jag bara varit hemma en vecka, så det enda kilo jag gått ner får väl ändå anses vara någorlunda godkänt (fast med knapp marginal).
Men idag kände jag mig dock aningen mer motiverad efter att på impuls hamnat på klädrea inne i stan. Jag gjorde ett bättre kap och kom över tre tröjor, en skjorta och en vårjacka för totalt 750:-. Men det allra största glädjeämnet var nog trots allt när jag granskade lapparna i plaggen, där storleken stod. Av vana sedan de senaste åren plockade jag åt mig plagg med storleken XL - som i provhytten visade sig vara alldeles för stora. Jag fick sonika gå tillbaka till ställningarna med reaplagg och hämta nya av storlek L - som sedan visade sig vara lagom stora. Så min slutsats får ändå bli att jag förmodligen ändå byggt upp en del muskler (som ju trots allt väger mer per volymenhet än fett).
 
 
 

 
Textbilderna lånade från Best antivirus reviews, Arga Klara
 


Yrkesskada?

Kan man bli yrkesskadad efter en månad på en och samma arbetsplats? Sista månaden har fyllts av tåg, räls, järnvägslagsiftning, signaler och allt upptänkligt som kan tänkas kretsa kring tåg och järnvägstrafik. Från morgon till kväll har hjärnan matats med vad man tänkas behöva veta kring detta ämne och det har nästan gått så långt att jag drömmer om tåg på nätterna.
På något vis har jag börjat finna mig tillrätta med tillvaron på hotel och med Trafikverksskolan i Ängelholm. Det är många vis en bekväm tillvaro, där jag inte behöver tänka på att laga mat, städa eller ens bädda sängen. Jag lämnar rummet obäddat och ostädat på morgonen, för att ha det fullt iordningställt när jag kommer "hem" på eftermiddagen. Jag behöver inte ens koka kaffe, utan får allt serverat. Så det kommer bli en märklig omställning när jag väl kommer hem och plötsligt måste göra allt själv igen.
Det är lätt att bli bekväm, men samtidigt börjar jag också sakna den egna sängen och få äta hemlagad mat. Dessutom ställde jag mig på vågen förra helgen, vilket var ett mycket stort misstag. Att äta ute två gånger om dagen i två veckors tid sätter sig obönhörligen på midjan direkt - och flera av de kilon jag gått ner har jag nu fått tillbaka. Så bekvämt eller ej, är det säkerligen bra för midjemåttet att jag nu kommer avstå från restaurangmat under en tid framöver. 
 

 
Bilden lånad från Pixabay
 


Min nya tillvaro

Just nu känns det som att jag tagit ett av de allra bästa besluten någonsin när det kommer till beslut kring jobbet. Visserligen har jag ingen som helst aning om hur jag kommer trivas när jag väl kommer ut i tjänst som tågtrafikledare på Trafikverket. Men intrycket hittills är att en värld som jag inte skådat på många år inom yrkeslivet faktiskt har öppnat sig. Inom Polisen är man inte särskilt bortskämd överhuvudtaget vad gäller personalvård. Helst ska man kosta så lite som det bara går som anställd inom den myndigheten - och sen blir man förvånad när man har en hög personalomsättning.
Hos Trafikverket tycks man ha insett att det lönar sig om man som anställd får kosta lite mer medan man är anställd - och att det kommer löna sig i slutändan då man med största sannolikhet blir kvar lite längre hos samm arbetsgivare.
Jag är nu inne på den fjärde veckan på utbildningen och den tredje veckan på Trafikverksskolan i Ängelholm. Och det är minst sagt en lyxig tillvaro, även om det är kämpigt och mycket att göra samtidigt. Jag är inhyst på helt okej hotell och studerar på dagarna. På kvällarna är det restaurangbesök och läxläsning som gäller. På helgerna betalar Trafikverket flyg tillbaka till Stockholm (om jag inte skulle välja att stanna kvar i Ängelholm, då man betalar hotell istället) och jag hinner hem för att tvätta och packa om.
Om en vecka är det dags för en första praktikperiod på hemmaplan på tre veckor. Vad jag förstått på schemat, kommer det inte bara bli operativ praktik, utan även en del utbildning. Men nu kanske jag får en chans att bilda mig en ordentlig uppfattning om vad jobbet faktiskt innebär. Ungefär vad det går ut på och vilka arbetsuppgifter jag komemr att ha vet jag redan - men att få ett helhetsintryck av ett yrke är rätt svårt på de få tillfällen som jag faktiskt varit på plats vid trafikledningscentralen.
 
 
Mitt hotellrum denna vecka...
 
Utsikten från hotellrummet (tyvärr bjöd dagen på snöblandat regn)...
 

 
Bilden med klockan lånad från Aftonbladet
 


En helt ny värld

Det var med ett visst mått av separationsångest som jag lämnade polishuset i söndags. Jag gjorde då mitt allra sista pass efter 15 års trogen tjänst inom Polismynigheten i Stockholm. Men nu är skåpet tömt och nycklar och passerkort är återlämnade - och min anställning upphörde vid midnatt i söndags natt.
En vecka har gått på det nya jobbet på Trafikverket och det är som att en helt ny värld öppnat sig. Allt sådant som man saknat under många år inom polisen är plötsligt en självklarhet och jag får konstiga blickar när jag berättar om nedskärningarna inom Polisen. Genom åren har OB-tillägg försämrats, förmåner tagits bort och lönerna har halkat efter på ett horribelt sätt. Bara det faktum att jag tjänar 24.000 kronor i månaden efter 15 år inom myndigheten är inget annat än ett skämt. Det enda Polisen faktiskt är duktig på, är att uppmuntra att personalen motionerar och rör på sig. I snitt har man en timme i veckan avsatt till fys och på polishuset på Kungsholmen finns såväl simhall, idrottssal och välutrustat gym, varav gymet kan nyttjas mer eller mindre obegränsat.
Plötsligt är jag hos en arbetsgivare som ser mig som anställd som en tillgång och inte som en belastning. Jag har fått en ingångslön som ligger långt över den lön jag har efter 15 år inom Polisen. Man satsar på friskvård och vidareutveckling på nivåer jag inte trodde existerade inom statlig verksamhet. Subventionerad läkarvård och läkemedel, möjlighet att få kurser betalda trots att de inte har med jobbet att göra - det är saker som inte existerar inom Polisen, men som Trafikverket verkar ha insett behövs för att personalen ska må bra och stanna kvar inom myndigheten. 
Den teoretiska delen av internutbildningen är förlagd till Trafilverksskolan i Ängelholm. Då betalar Trafikverket flyg och hotell - och under helgerna får jag välja flygbiljett hem eller att stanna i Ängelholm på Trafikverkets bekostnad.
 
Jag menar givetvis inte att man ska slösa med skattemedlen, tvärtom. Men jag tror att det är få - om ens några - som har problem med någon form av personalvård inom den allmänna sektorn. I längden lönar det sig trots allt att ha en välmående personal där man minimerar sjukskrivningar och uppsägningar. Det är i längden väldigt oekonomiskt med alla långtidssjukskrivningar och nyrekryteringar som man ständigt tampas med inom Polisen. Framförallt om man jämför med vad lite det faktiskt kostar i sammanhanget att arbeta förebyggande. I viss mån är det bara en fråga om omfördela resurserna lite trots allt.
Jag vet att det finns viss risk att jag låter aningen bitter. Men för min del är det en helt ny värld som har öppnat sig i och med mitt nya jobb. Jag har gått från att behöva kämpa med näbbar och klor för de mest självklara saker till att faktiskt känna att man ses som en tillgång på jobbet. 
 

 
Bilden lånad från The Prebend day center