Nattarbete

Hur slitigt det än är, kan jag inte komma ifrån att det faktiskt är något visst med att jobba nattpass. Jag gör det många, många gånger hellre än att stiga upp vid fem för att åka till jobbet.
För det är något visst med att bege sig till tunnelbanan på kvällen, medan det fortfarande är liv och rörelse i stan. På helgkvällarna möter man uppklädda människor på väg till fester eller någon krog eller bar någonstans. De fortfarande relativt nyktra och överlag glada och förväntansfulla inför kvällens och nattens festligheter.
Andra ser man vara på väg hem för att äta middag med familjen, kanske se något bra på TV tillsammans eller spela något spel.
Väl på jobbet kan jag följa hur stan sakta slår sig till ro och framåt småtimmarna sakta börjar slumra till. Gatubelysningen tänds upp, trafiken glesnar och det blir mörkt i allt fler lägenhetsfönster. Så följer några timmar av lugn, där stan sover inhöljd i mörker.
Framåt femsnåret på morgonen börjar stan sakta, sakta vakna till liv igen. En och annan bil börjar svepa förbi på väg till någon arbetsplats någonstans, en och annan fotgängare går morgontrött längs trottoarerna. Och lagom tills den riktiga morgonrusningen drar igång runt sjutiden kan jag börja bege mig hemåt. Medan jag möter människor som är minst lika trötta som jag, kan jag åka hem till min efterlängtade säng för att sova. När dagens aktiviteter sakta börjar ta fart på gatan utanför mitt sovrumsfönster, kan jag dra för persiennerna, lägga mig i sängen och sova några välförtjänta timmar. För det är något visst med att borra ner huvudet i kudden och sakta somna in medan man hör plogbilen arbeta med den snö som fallit under natten, morgonbussarna börja rulla och sopbilarna komma för att hämta soporna. Det inger en känsla av frid att ligga där i sängen och tänka att nu får någon annan ta över ruljansgen därute medan jag vilar upp mig inför nästa pass.
Framåt eftermiddagen vaknar jag med vetskapen att medan jag sovit, har samhället rullat på där utanför fönstren. Gatorna har plogats och sandats, soporna har hämtats, posten levererats, folk har avverkat ytterligare en arbetsdag. Och medan många beger sig till bussen eller tunnelbanan för att komma hem till sina familjer igen, baxar jag mig upp ur sängen för en dusch och dagens första kopp kaffe.
 
Så ja, det är något visst med jobba när normala människor sover och att själv sova när de mest normala människorna är på sina arbeten. För att vakna och äta frukost när de flesta andra förbereder sin middag. Och jag har väldigt svårt att se mig själv byta bort denna känsla mot att istället bara jobba kontorstider. Det finns liksom inte på världskartan.
 

 
Bilden lånad från Livestrong
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: nattskift, nattuggla, skiftarbete

Ny vecka

Efter en frivecka som inte riktigt blev som jag tänkt mig, så rullar vardagen återigen igång. Jag hade gjort upp en del planer för veckan och det gick ju jättebra fram till i torsdags, då höger höft inte längre ville samarbeta. Jag blev sängliggande i något som kändes som ett ryggskott, men som satt sig i höften istället. Först efter att jag rotat fram några gamla morfintabletter som jag fick utskrivna i samband med min operation för några år sedan bestämde sig värken för att ge med sig.
När värken dock envisades med att komma tillbaka till och från under de kommande dygnen, ringde jag till sist sjukvårdsupplysningen i lördags. De tyckte att jag lite pronto skulle åka till akuten för att bli undersökt. Vilket jag också gjorde.
Jag blev dock hänvisad till lättakuten, med väsentligt mycket kortare väntetider och behövde bara spendera 2,5 timme på sjukhuset totalt. Efter röntgen och undersökning av höften blev jag hemskickad med diagnosen muskelinflamation alternativt artros. I skrivande stund tycks vad-det-nu-är-jag-har ha gett med sig och höften ömmar bara lite lätt.
Ikväll går jag på första nattpasset av fyra och almanackan har utöver jobbet blivit aningen fulltecknad den här veckan. Saker och ting har en tendens att ploppa upp samtidigt och fylla almanckan av någon märklig anledning. Vår vana trogen kommer vi mötes i dörren här hemma (i bästa fall) flera gånger denna vecka. Rätt tradigt vissa gånger, men är man två skiftarbetare är det å andra sidan rätt svårt att undvika vissa gånger. Ibland tänker jag på hur tillvaron skulle vara om man hade barn också, det skulle vara sju resor värre att få vardagspusslet att gå ihop i det läget. Folk lyckas ju uppenbarligen, men jag är rätt imponerad att det faktiskt går.
 

 
Bilden lånad från Dodo-pad
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: vardag

Kris i vården?

Kanske är det ren tur, kanske är det tillfälligheter. Eller rentav både och. Men trots alla larmer om brister i vården som personalbrist och nedskärningar, har jag aldrig märkt av det när jag själv sökt vård. Den - om än väldigt lilla - delen av vården jag varit i kontakt med har varit högkvalitativ och snabb. Och dessutom billig för mig som patient med tanke på vad jag faktiskt fått för pengarna.
Vi börjar med när jag fick besked om min tumör för lite drygt tre år sedan. Diagnosen kom i början av september och sedan rullade det på jäkligt effektivt med operation, inläggning på sjukhus i tio dagar och efterföljande rehabilitering. Totalt var jag inlagd en månad och när jag väl flyttade hem igen, stod landstinget för taxiresor till och från rehabiliteringen eftersom jag fortfarande hade svårt att gå. Jag märkte aldrig av vare sig plats- eller personalbrist, även om jag givetvis noterade att personalen var på benen en stor del av sina pass och servade oss patienter på allra bästa sätt.
Och inte en endaste gång var det några problem med Försäkringskassan. Vid något tillfälle saknade man ett par uppgifter i ett läkarintyg, men då ringde min handläggare (för övrigt väldigt trevlig) upp och påpekade det hela. Till och med jag såg att det blivit fel i läkarintyget när jag tittade efter - så jag ordnade ett nytt som jag skickade in. Även denna gång kom pengarna på dagen in på mitt konto utan några som helst krussiduller.
I höstas hamnade jag på sjukhus med misstänkt salmonella. När jag åkte in till akuten med feber och magkramper, förväntade jag mig i bästa fall att bli hemskickad igen med någon form av medicinering. Men istället blev jag inlagd i tre dygn och blev uppassad dygnet runt av personalen. Kostnaden? 600 kronor...
Igår var det dags igen för ett besök på akuten, denna gången med en trilskande höft som värkt ren obarmhärtigt sista dagarna. Jag blir grundligt undersökt av läkare och får bäckenet röntgat. Totalt var jag på akuten ungefär 2,5 timme - och eftersom jag uppnått högkostnadsskyddet behövde jag inte betala en enda krona för besöket.
 
Jo, jag är fullt medveten om nedskärningarna inom vården och all den kritik Försäkringskassan fått de senaste åren för åtstramade regler, långa handläggningstider och märkliga beslut. Och jag tänker inte hävda att detta är en lögn. Men själv har jag inte märkt av det, utan fått utomordentligt bra vård när jag behövt - utan att betala stora summor pengar för det.
Och normalt tror jag vården funkar bra när man är allvarligt sjuk och blir prioriterad som patient (som med min cancerdiagnos), liksom när man väl är inne i vårdkarusellen. Sen kan det ta tid innan man väl kommer in om man inte är fullt lika allvarligt sjuk. Liksom när man inte behöver bli inlagd, någonstans måste ju trots allt en gräns dras. Precis som det kanske blir först när man är långtidssjukskriven under väldigt lång tid som det kan bli strul med sjukpenningen. Under "normallånga" sjukskrivningar med uppenbara sjukdomsdiagnoser trilskas nog inte Försäkringskassan så mycket, men när man blir sjukskriven år efter år blir det en annan sak.
 
Min höft verkar i alla fall ha börjat läka trots allt, smärtan har mer eller mindre försvunnit. Idag har jag låtit kroppen vila och ägnat mig åt att städa ut julen, som nu ligger nedpackad i sina kartonger på vinden. Jag fixar helt enkelt inte att gå hemma och vara sjuk, jag får kruppjuck på nolltid och klättrar nästan bokstavligen efter väggarna. Jag har inga problem att göra saker i lite långsammare takt och känna efter hur kroppen mår, men bara ligga i sängen hela dagarna gör mig vansinnig.
 
Julen är nedpackad...
 

 
Bilden lånad från PRO
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Dagbok, Julen;
Taggar: Försäkringskassan, Tjugondag Knut, jul, julen, välfärd

Visa fler inlägg