Ledig

Undrar om man på allvar ska börja tro på Lagen om alltings jävlighet? Jag hade två veckors semester över midsommar, då jag hade extrm otur med vädret. Det var kallt, blåstigt och regnade mest hela tiden. När jag var stugan i Söderhamns skärgård över midsommar, fick jag tre täcken på mig på nätterna för att inte frysa - och då är jag ändå rätt varmblodad av mig.
När jag väl började jobba igen, kom värmeböljan som rått de senaste dagarna. Nu är jag ledig och två dagar och vad händer då? Ja just det, det börjar regna! Och regnet tycks komma att hålla i sig även under morgondagen.
Nu är det visserligen så att jag ändå inte kommer orka göra särskilt mycket, utan får använda vädret som en ursäkt till att sitta hemma och bara slappa. Men jag hade nog ändå föredragit om jag kunnat sitta på balkongen en stund utan att bli genomblöt, eller rentav kunnat besöka en strand. Det är nu något som får vänta tills längre fram i sommar. Fortfarande har jag fyra veckors semester att se fram emot i augusti, då jag hoppas få aningen bättre väder än vi haft hittills i sommar.
Är det något jag verkligen börjar känna mig i behov av just nu, så är det en rejäl semester. Inte för att jag haft mycket att göra, inte för att jag tagit mig vatten över huvudet genom att gå tillbaka och jobb heltid och skift så pass fort efter min fem månader långa sjukskrivning i höstas och vintras. Snarare är det det årliga behovet av några veckors ledighet som börjar ge sig tillkänna.
Samtidigt har jag pockså börjat inse hur nojjig man blir efter att ha haft en så pass allvarlig åkomma som en tumör. Jag känner verkligen efter hela tiden och börjar fundera om jag är sjuk igen så fort jag har lite ont någonstans eller känner mig ovanligt trött. Jag är nog knappast den enda med denna sjukdomshistorik som oroligt ringer till doktorn så fort något inte känns som det ska i kroppen. Senaste veckorna har jag just varit extra trött och tyckt att nacken ömmat en del och började förstås direkt fråga mig om jag skulle vara orolig eller inte. Lite lugnare blev jag efter samtal med läkaren, som inte tyckte det fanns anledning att oroa sig. Jag har fortfrande återbesök inbokat den 19 augusti för en ny magnetröntgen av nacken för att säkerställa att tumören inte kommit tillbaka. Så fram tills dess ska jag försöka att inte tänka alltför mycket på det hela och istället njuta av sommaren, dåligt väder eller ej...
 
 Operationsärret har börjat läka riktigt fint...
 


Bilden lånad av Erika Wallström
 


Snabbstädning

 


Vem har den dummaste frun?

Kalle, Tomas, Janne och Niklas satt under en blöt utekväll på den lokala puben och snackade om vem som hade den dummaste frun.
- Min fru är så du att hon köpte en cykelhjälm utan att ha någon cykel, sa Kalle.
- Då är hon ju smart i jämförelse med min fru, kontrar Tomas. När vi flyttat in i vårt nya hus, köpte hon 100 kilo kött på rea trots att vi inte hunnit skaffa någon frys...
- Äh, det var väl ingenting, min fru är så dum att hon köpte en bil utan att ha något körkort, sa Janne.
- Ha, min fru är så dum att hon köpte ett storpack kondomer inför sin resa till Mallis med tjejkompisarna - och hon har ju inte ens en kuk…


 
Bilden lånad från Deviant art
 


Homofobi

Hittade en helt fantastisk länk igår, som jag känner att jag helt enkelt känner mig tvingad att dela med mig av. Många har säker redan sett den, men då kan ni blunda för det här inlägget. :-)
På fredagen gjorde fotografen Clinton som många andra och visade öppet sitt stöd för det historiska beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i hela USA. Han ändrade sitt företags profilbild på Facebook och det uppskattades av många. Men några av hans kunder blev arga och förbannade. Ett par, som anlitat Clinton som bröllopsfotograf, meddelade att det inte längre var intresserade av hans tjänster. Paret skrev ett meddelande till Clinton på Facebook:
”Hej Brentwood. Vi vill bara informera dig om att vi inte vill ha dina tjänster på vårt kommande bröllop. Min fästman och jag stöder traditionella äktenskap mellan man och kvinna och inte vill inte att våra pengar går till något som stödjer det motsatta. Jag skulle också vilja veta hur vi kan få tillbaka vår handpenning. Tack.”
 
Clinton svarade så här på meddelandet:
"Wow, jag är inte riktigt säker på vad jag säga. Jag skulle kunna säga att det gör mig besviken, men jag tycker faktiskt att det är bra, eftersom vårt företag inte vill jobba med sådana som er heller. Det är inte att för du tycker olika, det är snarare därför du kräver att ingen homosexuell ska få gifta sig, bara för att du har den åsikten. Det är ungefär som att jag skulle säga att jag inte gillar broccoli, och därför kräver att alla andra i världen inte skulle få äta broccoli heller. Om du inte stödjer homosexuella äktenskap är det okej för mig och det är ju ingen som tvingar dig att gifta dig med en kvinna. Personligen har jag alltid fått lära mig att inte döma andra och att älska andra människor. Så jag ska försöka att inte döma dig här och inte heller säga något mer om min åsikt om dig.

På Brentwood Photo gillar vi kärlek i alla dess former. Vad det gäller er handpenning hoppas jag att du har läst den första delen i avtalet som du tecknade. Det står att handpenningen inte återbetalas. Men oroa dig inte, jag tänker inte behålla pengarna.

Efter den här konversationen har jag beslutat att donera dina 12 000 kronor till GLAD, en organisation som bildats för att stödja homosexuellas rättigheter. Så låt mig bara säga tack så mycket för din donation och för ditt stöd för denna viktiga fråga.
Jag kunde inte ha gjort det utan dina pengar.
Med vänliga hälsningar och med kärlek,
Brentwood Photo"
 
Clintons svar är så klockrent att jag i blir tårögd, det är så fantastiskt härligt med folk som har mål i munnen och kan ge svar på tal till personer som har en förvirrad verklighetsuppfattning.
Det är dock svårt för min del att hålla Clintons tillmötesgående ton och inte döma den argsinta, hatiska, blivande bruden. För mig är det så otroligt främmande att vara så kategoriskt fördömande mot en så stor del av världens befolkning som denna kvinna är.
Nu kommer många av hennes meningsfränder att hävda att hon lever i ett demokratiskt land med yttrandefrihet och därmed torde ha rätt att ge uttryck för sina åsikter - hur obekväma dessa åsikter än är. Vidare kommer man också förmodligen att kalla mig odemokratisk eftersom jag inte värnar om åsiktsfriheten när jag fördömer otäckheter som homofobi och rasism. Men mitt svar är mycket enkelt, är man normalbegåvad kan man skilja på äpplen och päron. Yttrandefrihet är en frihet under ansvar, som helt enkelt inte ger rätt till att kränka andra människor. Du får ha vilka åsikter du vill, men det betyder inte att du får bete dig hur du vill. I en demokrati ska du nämligen inte behöva leva i rädsla för våld, hot och kränkningar från andra människor på grund av vad du är född till. Punkt slut.
 

 
Bilderna lånade från A gay perspective, Cibercorresponales
 


SD:are utan verklighetsuppfattning

 

 
Bildenlånad från Inte rasist men...
 


Solen har privatiserats...

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Klä upp dig om du vill åka gratis buss!

Uppenbarligen ska man vara finklädd om man vill åka buss utan biljett... :-)
 



Det var bättre förr!

 
 


Registreringsskyltar som får trafiken att stanna upp

Kanske inte den mest hoppingivande skylten att ha på en ambulans...?
 
 

 
Personen som betalade några tusen för att få ha den här skylten:
 
 

 
Vad är oddsen?
 
 

 
Den här polisbilen...
 
 

 
Hur kul?!
 
 

 
Det här måste vara en på miljonen...
 
 

 
Error URL 404
 
 

 
Hur ska ni ha det egentligen?
 
 

 
Företaget som kör ut ost
 
 

 
Psykos
 
 

 
Noterat!
 
 

 
En bil som man kanske ska försöka hålla avståndet till
 
 

 
Bilderna lånade från Lajkat
 


När det är dags att betala tillbaka vad man lånat av framtiden...

Jag kan nästan sakna de matvanor jag kunde ha ända långt upp i 20-årsåldern. När jag flyttade hemifrån som 19-åring vägde jag 62 kilo och var - precis som nu - 182 centimeter lång. Jag behövde aldrig tänka på vad eller hur mycket jag åt, utan kunde vräka i mig vad som helt utan att det märktes när jag ställde mig på vågen.
Så jag har liksom vant mig vid att inte behöva tänka så mycket på mina matvanor. Men sen jag började närma mig 30, har det blivit annorlunda och jag har gått upp i vikt av minsta lilla ovana. Sedan flera månader går jag som bekant på 5:2-dieten och visst har det givit resultat. Från september till april gick jag ned 18 kilo, men se har det mer eller mindre stått still. Förutom när jag "syndat" på något vis, då jag direkt gått upp i vikt. När jag och sambon var i Amsterdam under några dagar i slutet av maj, lät vi båda bli dieten - och vips gick jag upp två kilo på bara några dagar.
Med andra ord tycks jag ha blivit extremt känslig för allt som är fettbildande, som socker, alkohol, fett och så vidare. Det känns ganska surt att gå upp så mycket som två kilo när man slitit för att gå ner i vikt... Så nu har jag bestämt mig för att jag får vara lite hårdare mot mig själv ett tag, allt som är det minsta onyttigt ska gallras bort från menyn - och undantagen ska vara extremt få. Det är så lätt att tänka att man ska unna sig något bara för att det är fredag, storhelg eller vad de nu må vara. Man hittar alltid undanflykter till att göra undantag av någon märklig anledning.
Med andra ord har jag inte ens nu under midsommarhelgen gjort några undantag, utan helt avstått från både alkohol, godis, snacks och fikabröd. Ska jag gå på läkarnas ordinationer, bör jag gå ner ytterligare 15 kilo och det är också det som är målet. Hur jag ska lägga upp mina vanor när jag väl nått min marschvikt återstår att se, men på något sätt måste jag ju även efter viktnedgången ändra mina vanor så att jag behåller vikten. För det känns ju inte direkt så roligt att behöva avstå från allt gott i all evighet framöver.
 
Sen är det ju märkligt - för att inte säga idiotiskt - att man ska behöva bli svårt sjuk innan man inser hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sin hälsa. Det var egentligen först efter mitt cancerbesked i höstas som jag själv insåg hur bräckligt allt egentligen är. Redan har jag ändrat på en stor del av min livsföring, men också insett hut viktigt det är att hålla vikten. Jag har insett hur mycket bättre jag mår och hur mycket mer jag orkar sedan de 18 kilona försvunnit från midjan. Så jag kan bara tänka mig hur det kommer att kännas den dag jag har ytterligare 15 kilo mindre att bära runt på...
 

 
Bilden lånad från Blogcompute
 


Glad midsommar!

 

 

Minister of supplies

En amerikan, en tysk och en japan blir strandsatta på en öde ö sedan deras plan kraschat i havet. Amerikanen tar genast kommandot över den lilla gruppen och när deras kläder torkat säger bestämt att:
- I'll be in charge of the defense!
Tysken vill inte framstå i dålig dager och är därför inte sen att haka på:
- I'll be in charge of the constructions!
Japanen kommer inte på något som han kan göra och blir därför väldigt ledsen. Amerikanen och tysken ser detta tycker synd om honom.
- You can be in charge of the supplies! säger amerikanen i ett försök att trösta. Detta gör japanen väldigt glad och han springer rakt in i den outforskade djungeln så fort han bara kan. Amerikanen och tysken ser fram emot något gott att äta och börjar bygga upp en boplats på öns vita sandstrand. Efter två dagar har lägret ett fint försvar och fina hyddor där de kan bo, men japanen syns inte till. Amerikanen och tysken börjar bli oroliga och bestämmer sig för att gå ut och leta efter honom.
Det är mörkt i den täta djungeln och de börjar snart tappa hoppet att se japanen vid liv igen. När de letat i över åtta timmar hör de ett prasslade i buskarna och hoppar till. Med en bambupinne i handen hoppar japanen plötsligt fram bakom ett träd och skriker:
- SUPPLIES!"
 

 
Bilden lånad från Clipartlogo
 


Första riktiga sommardagen

Så har vi åtminstone i Stockholm haft den första, riktiga sommardagen. 33 gradar i solen visar min termometer och jag har första gången i år gått i skjorts. Frukost på balkongen och sedan ytterligare en timme med morgontidningarna i högsta hugg och en andra kopp kaffe. Det enda ironiska är väl att när man nu äntligen lovat sommarväder under några dagar, ska jag iväg och jobba natt. Naturligtvis med följden av jag kommer sova den finaste delen av dygnet.
Men sommaren är inte slut än och jag har ju min semester framför mig, så jag kommer ju att hinna njuta av sommaren - som knappt har börjat. Nu jobbar jag tre nätter och är sedan ledig lite drygt två veckor. Därefter jobbar jag en månad och har ytterligare fyra veckor i augusti. "Tråkigt nog" har jag massor med semester sparad och var tvungen att ta ut minst sex veckor i år för att inte få tvångssemester. Så jag tog i för kung och fosterland när jag ansökte om årets semester - och fick också igenom mina önskemål utan förändringar.
Nu har jag dessutom en fått besked om ytterligare en sak att se fram emot när sommaren är över. Den 31/8 ska jag påbörja en ny tjänst inom polisen och utbilda mig internt till operatör och jobba i polisradion. Som bekant är jag redan på radion, men tar inga larmsamtal utan sköter en del annat mindre akut. Men kommer jag istället hamna mitt i hetluften och börja ta larmsamtal... Även om jag vet vad jobbet innebär och har jobbat i samma lokaler senaste åren, så ska det ändå bli både kul och intressant med nya arbetsuppgifter. Sen ska jag inte ta ut alltför mycket i förskott, eftersom det nya jobbet börjar med en fyra månaders internutbildning. Blir jag inte godkänd i utbildningen får jag gå tillbaka till min nuvarande tjänst. Men då har jag åtminstone givit det hela en chans och vet att det inte är något för mig...
 

 
Bilden lånad från Skrattnet
 


Sanningens ögonblick

Den 25 augusti förra året gjorde jag den första magnetröntgen jag någonsin gjort i hela mitt liv. Efter att i månader mått dåligt på olika sätt för att under sommaren bli allt sämre tog man beslutet att röntga nacken och huvudet. Då hade hade man hunnit spekulera i att mina symtom berodde på alltifrån vitaminbrist till diskbråck, inte ens läkarna tycktes ha tänkt tanken att man skulle hitta en tumör i ryggmärgskanalen i samband med röntgen.
Men allt har ju som bekant gått bra och det verkar inte som att jag kommer behöva fler behandlingar. Dock kommer det bli regelbundna återbesök under flera år framöver. Trots att jag varit förberedd på ett första återbesök med tillhörande magnetröntgen nu under sommaren, kändes det nästan lite spöklikt när kallelsen kom idag. Datumet för detta första återbesök är inplanerat till den 19 augusti, det vill säga nästan på dagen ett år efter den röntgen då man upptäckte tumören. Precis som jag fick göra förra sommaren, kommer jag i år att få bryta min semester och åka tillbaka till Stockholm för en undersökning. Föra året fick jag dock bryta semestern en andra gång, när man en vecka senare anlyserat röntgenbilderna och kunnat konstatera att det faktiskt var frågan om en tumör. Det fanns inga alterntiv till att åka hem, dra tillbaka sin sista semstervecka för att istället sjukskriva sig och sedan inleda behandlingen av tumören i nacken. Det enda minne jag numera har av tumören, är det markanta operationsärret i nacken, så jag utgår ifrån att jag inte kommer behöva avbryta min semester en andra gång i år. Åtminstone inte av samma anledning från förra året.
För i grunden tar jag det hela numera med en stor portion lugn. Allt har hittills gått så bra och läkarna har låtit så pass positiva att det inte riktigt verkar finnas någon anledning till oro. Men det känns samtidigt oundvikligt att ändå tänka tanken att det faktiskt kan finnas rester av tumören kvar i ryggmärgskanalen i nacken, att man helt enikelt inte fått bort allt. Och när det rör sig om så pass allvarliga åkommor som tumörer, är det ju inte något man i så fall tar med en klackspark. Men på stora hela väljer jag att se det hela som så att återbesöket är första steget mot att bli friskförklarad, för så länge inte motsatsen är bevisad ser jag mig själv som frisk och någorlunda återställd (även om jag fortfarande känner av vissa krämpor efter operationen).
 
Även om jag vet att man inte kan skynda på det här, så börjar man ju förstås längta att en gång för alla få det hela överstökat. Att inte behöva bekymra sig längre, att inte behöva känna av de krämpor som fortfarande sitter efter operationen.
För även om jag på det stora hela är återställd, fungerar inte vänsterhanden som den ska än och balansen är fortfarande aningen nedsatt. Jag tycker fortfarande att det är lite obehagligt att åka rulltrappa och kan stå och krampaktigt hålla mig i ledstången. Jag har fortfarande ont emellanåt, när nersmärtorna (som är rätt normalt efter operationer i nervsystemet) kommer och går. Och även om jag på det stora hela orkar ungefär det jag vill orka, är dagsformen fortfarande väldigt olika från dag till dag. Jag känner fortfarande att jag har svårt att orka med när det blir mycket nytt och ovant eller att hålla igång rejält flera dagar i rad.
Men det mesta är förmodligen sådant som inte syns särskilt mycket utanpå och det är säkert lätt att som utomstående tro att jag är helt återställd. Så det blir gärna missförstånd vissa gånger när det kommer till vad jag orkar eller inte orkar. Det kan bli något av ett lättare irritationsmoment när folk kanske inte riktigt förstår att jag trots allt fortfarande kan ha ont eller inte riktigt orkar vissa dagar. Sen är det verkligen inte många gånger den sitationen har uppstått ska väl tilläggas - och någonstans kan jag ju också ha en förståelse för att det är lätt att glömma att någon inte riktigt orkar vissa saker.
 

 
Bilderna lånade från Glogster, Abson Fitness
 


Amsterdam

Sent i lördags kväll kom jag så hem från några härliga dagar på resande fot i Amsterdam. Jag har alltid haft något av en fetisch för att resa, men de senaste åren har det inte blivit så mycket av den varan eftersom min ekonomi inte riktigt har tillåtit det. Men nu är äntligen ekonomin i sådan balans att den tillåter en och annan utlandsresa igen. Jag har alltid lite resfeber innan det är dags att åka och ser alltid fram väldigt mycket emot resan, men varje gång är det också lika skönt att komma hem. Varje gång jag är utomlands, påminns jag om hur hemkär jag faktiskt är och hur mycket jag uppskattar Sverige.
Vi har verkligen hållit igång dessa fem dagar i den holländska huvudstaden och varit på benen från morgon till kväll. Sista tiden började såväl fötter som ryggar att säga ifrån av allt promenerande och det gick så långt att vi var sekunder ifrån att beställa den helkroppsmassage som hotellet erbjöd. Det som dock satte käppar i hjulen var att tiden inte riktigt räckte till. Och väl hemma i lägenheten sent igår kväll, tog det inte mång minuter innan sängen desperat ockuperades av två utpumpade resenärer.
Men de fem dygnen på resande fot har givit mycket energi för återgå till vardagen, det går inte att komma ifrån. Även om man fysiskt är trött efter några intensiva dagar, har man mentalt laddat batterierna och kan nu återgå till vardagen med nya krafter. Och det var fem lyckade dygn med ytterst få missöden i den motsägelsefulla staden Amsterdam. Vi bodde på ett fint, femstjärnigt hotell med knappt fem minuters promenad till centralstationen. Vi har ätit gott och hunnit se massor av stan, även om det inneburit att vi gått, gått, gått och gått. Två smärre besvikelser blev det visserligen. Den ena bestod i att vi tänkt besöka Anne Franks museum, men där var det så groteskt lång kö att vi gav upp direkt. Samma kväll bad vi på hotellet om tips på någon bra resturang i närheten - och hamnade på en dyr och till synes lyxig krog några minuters promenad bort, vid namn Toro Dorado. De dyraste vamrätterna kostade närmare 3.000 kronor, så det säger ju en del om vilken klass man ville hålla. Men maten blev trots priserna en rejäl besvikelse. Köttet var segt och innehöll så stora mängder av fett, bråsk och senor att vi lämnade nästan hälften av maten vi fick in. Servitrisen var snorkig, på gränsen till otrevlig och när vi klagade på maten var det enda svaret att "så ser köttet ut här" (det ironiska var att vi kvällen efter beställde liknande rätter till en tredjedel av priset på en annan restaurang - men med långt mycket bättre kvalitet). Jag vet inte om jag har en vrickad syn på service, men om två personer äter varsin varmrätt och dricker vin för en dryg tusenlapp förväntar jag mig ett visst mått av service från personalen. Som at när man beställer in en flaska vin, kommer servitrisen och fyller på glasen allteftersom man druckit ur - men inte ens det skedde på Toro Dorado. Tilläggas ska väl att det inte var något större fel på kryddningen, men det var urusel kvalitet på köttet.
Men i övrigt var resan en total succé, trots de motsägelsefulla kontrasterna i denna stad. Det motsägelsefulla ligger i de märkliga kontraster man ständigt ser. Å ena sidan gamla, vackra och välbevarade hus blandade med modernare hus och fina restauranger - å andra sidan prostitutionen i Red light district och de fräna haschångorna som låg som en dimmridå över gatorna utan alla coffeeshops som låg i varje gathörn. Det var på ett märkligt vis en surrealistisk och tragisk känsla över de med röd neon upplysta skyltfönstren, där skönhetsopererade tjejer stod och kråmade sig och försökte locka till sig sexkunder (även mig, som var där i sällskap med min flickvän). Varför jag alls valde att gå genom de kvarteren? Tja, ville nog skapa mig en egen uppfattning tror jag... Men trots allt spenderade vi merparten av semestern långt ifrån Red light district och haschångorna.
 
En av alla coffeeshops...
 
 En i raden av alla butiker med sexleksaker
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Amsterdamborna älskar verkligen sina cyklar - och flyger fram som fartdårar på dem...
 
 Aningen mer avancerad trampbil än den jag själv hade som liten... :-)
 
 

 
Bilden med jordgloben lånad från Tara travel agency. Övriga bilder är mina egna.
 


Söka jobb

Jag måste säga att jag är glad att jag inte är 18 och nykläckt student idag. Det skulle vara deprimerande att vara ny i arbetslivet med tanke på hur svårt det är att få jobb.
Jag har konsekvent sökt nytt jobb sedan jag tog min sjökaptensexamen 2011. Till en början enbar till sjöss, men sen även andra jobb. Oftast sådana där jag på ett eller annat sätt kan få nytta av min utbildning. Men det är verkligen inte många gånger jag ens kallats till intervju. Och då har jag ändå en fyraårig högskoleutbildning och har varit ute i yrkeslivet sedan 1996.
Visserligen ställer jag nog lite högre krav på de jobb jag söker nu, jämför med en 18-åring. Inte minst när det gäller lönen, eftersom jag har helt andra utgifter än någon som är 18 år. Även om jag till exempel kan flytta till en billigare lägenhet, har jag fortfarande lån som ska betalas och måste därmed ha en skaplig inkomst så att ekonomin går runt.
Men det kan också störa mig hur många arbetsgivare fortfarande resonerar. Man tycks vara fast i tänket att man ska anställa unga människor om man vill ha någon som kommer vara kvar på arbetsplatsen många år framöver. Men dagens ungdomar är ju oftast inte kvar i åratal på samma arbetsplats, utan ska resa och förverkliga sig själva. Vill man ha någon som blir kvar 20 år framöver, bör man anställa någon som är runt 40. Vi har hunnit förverklig oss själva, dom av oss som vill ha barn har normalt sett hunnit göra det - och till det har vi något som en 18-åring inte har, nämligen livserfarenhet. Hur bra betyg och meriter du än har, kan dessa aldrig ersätta vad du lär dig genom livets skola.
När jag själv haft kolleger som nyss kommit ut från gymnasiet, är det en markant skillnad på hur de sköter sitt arbete mot hur någon med några års yrkeserfarenhet gör det. Saker som att hjälpa varandra, avlasta så att alla kan få sina raster eller komma hem i tid finns inte lika naturligt.
Misstolka mig inte nu. Jag missunnar vertkligen inte ungdomar att få jobb, det är trots allt det enda sättet för dem att lära sig och arbetslivserfarenhet. Men man får inte glömma vi som är äldre har en erfarenhet som man inte har som ung - och sannolikheten att en 40-åring är kvar i 25 år på en arbetsplats är mycket större än att en 20-åring gör detsamma.
 

 
Bilden lånad från City town info
 


Den svenska sjukvården

Det gäller minst sagt att vara om sig och kring sig när man är eller har varit sjuk för att hålla reda på vad man har rätt till. Inte minst när det gäller det ekomoniska.
Under min sjukskrivning kom jag fram till att jag faktiskt har en privat försäkring som täcker en del av mina boendekostnader om ja bli sjukskriven eller arbetslös. Något som ju var som en skänk från ovan när man enbart hade sjukpenningen från Försäkringskassan som inkomst.
Nu har jag dessutom konstaterat att en del av de utgifter jag haft för sjukvård också täcks av min försäkring. Även om det rör sig om några offantliga summor, så är det ju trots allt en ersättning jag betalat för att genom den premie jag betalar varje månad. Så det är klart att man begär ersättning från försäkringsbolaget. :-)
Så nu har jag plockat bland kvitton och räkningar - som jag lyckligtvis sparat - och räknat ut vad min vård kostat mig. Och det går inte att komma ifrån vad bortskämda vi är hä i Sverige. Jag kom fram till att jag totalt betalat 4.620 kronor för hela vårdkedjan, vilket ju bara motsvarar en bråkdel av vad det egentligen måste ha kostat. För för de här pengarna var jag inlagd i en vecka på Karolinska sjukhuset, inklusive en fem timmar lång operation och de första dagarnas eftervård. Sedan förflyttades jag till en rehabiliteringsanläggning, där jag var inlagt i tre veckor och fick all den vård och rehabilitering jag behövde - samt väldigt bra mat. Sedan jag blev utskriven fortsatte rehabiliteringen några dagar i veckan, inklusive lunch och taxiresa mellan mitt hem i Bagarmossen och mottagningen i Solna. Alltihop försklassig vård till - som sagt - en totalkostnad på 4.620 kronor.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga på vård sjukvård, men ibland kan det kännas rätt obefogat. Åtminstone ur min synvinkel sedan jag varit inne i vårdkarusellen under några månader. Självklart har det varit alldeles för mycket neddragningar inom vården senaste åren och självklart får personalen ofta gå på knäna på grund av personalbrist - och dessutom ofta till en alltför låg skitlön. Just den tanken slog mig flera gånger medan jag var inlagt på KS. Sköterskorna tycktes bokstavligt talat vara på benen och serva oss patienter från den sekund de kom till jobbet tills det var dags att gå hem - och jag insåg hur de verkligen fick slita hårt för sin lön. Men jag kunde inte komma ifrån att de gjorde ett helt fantastiskt jobb och jag märkte aldrig att de tyckte att man var besvärlig som patient, vad man än frågade om. Tilläggas ska att jag var så imponerad av deras arbete, att jag skickade en stor chokladask till avdelningen sedan och blivit utskriven för att tacka för det bemötande jag fått.
Men med tanke på vad man trots allt får för i de i sammanhanget väldigt låga avgifterna när man söker och får vård i Sverige, inser åtminstone jag själv att det är värt att betala de skatter vi har. Jag - och de allra flesta normalinkomsttagare - skulle inte haft en sportslig chans att själv bekosta den vård som till exempel jag fått de senaste månaderna ur egen ficka. Alla kan inte vara höginkomsttagare och då är det ju en självklarhet att man ska ha det system som vi har i Sverige, med lite högre skatter men att istället alla ska ha samma tillgång till vård, skola och omsorg.
Sen finns det givetvis mycket som kan förbättras inom vården, men efter att ha sett hur den trots allt funkar tänker jag nog klaga aningen mindre på den. Och framförallt kan jag inte förstå dem som tycker vi ska sänka skatterna och införa högre egenavgifter inom vården. Aldrig i livet, tänker jag...
 

 
Bilden lånad från Nilssons lilla värld
 


Energi

Jag har kommit till ett läge då det börjar kännas som att jag faktiskt aldrig varit sjuk. Bortsett från försämrad känsel ióch finmotorik i vänster halva av kroppen, som jag kommer att få leva med ett bra tag till (om det alls försvinner), börjar jag må precis som innan jag blev sjuk. Energin är tillbaka och det känns som att jag orkar mer än på mycket, mycket länge.
Igår lyckades jag med bravaden att överträffa mina förväntningar genom att orka med fler saker än vad som hade varit möjligt för bara några veckor sedan. Förutom två makiner tvätt och installation av ny diskmaskin (förutom en biten som hyresvärden ordnade), hann jag med att skura och dammtorka hela lägenheten. Jag får visserligen erkänna att jag var rätt trött efteråt, men för inte alltför länge sedan hade det varit totalt omöjligt att få allt detta gjort under en och samma dag. Men alltmer känner jag mig som en duracellkaning och orkar ungefär det jag vill orka med.
Förövrigt måste jag säga att diskmaskinen är en helt underbar investering. Vi har länge pratat om att köpa en och nu har det äntligen blivit av. Hyresvärden var här igår och fixade med själva anslutningarna för vatten och avlopp, sedan ordnade jag resten med programmering och lite annat meck som man var tvungen att fixa med innan man kunde börja använda den. Näst efter tvättmaskinen anser jag att det är den bästa investering man kan göra när det gäller hushållsapparater. Jag har haft diskmakin förr, men de har gått sönder och nu har vi varit utan ett tag. Även om man bara är två personer, så blir det en del disk varje dag och det är otroligt skönt att slippa ta hand om den för hand. Hur mycket ork man än har...
 
Den senaste investeringen....
 

 
Bilden lånad från EnergiNorge
 


Järnrörsskandal

 
Undrar om Polisen kollat ifall topparna inom SD har alibi för den aktuella kvällen? ;-)
 

 
AB 1
 


Vårkänslor

Minns ni känslan när man var liten och på våren fick plocka fram cykeln? Det var en euforisk frihetskänsla att få svischa fram på cykeln och slippa alla varma och otympliga vinterkläder. Jag minns så väl att mina föräldrar brukade säga att jag inte fick ta fram cykeln innan asfalten syntes på gatan utanför. Jag tog detta väldigt bokstavligt och gick verkligen och tittade efter fläckar av bar asfalt på vår gata - och aå fort minsta lilla fläck syntes sprang jag förstås hem och ville plocka fram cykeln. Det hände till och med att jag grävde undan lite snö med händerna bara för att få fram en fläck asfalt i hopp om att få ta fram cykeln.
Ungefär samma känsla har jag haft i kroppen sista dagarna, när våren tagit fart. Även om jag jobbat ganska intensivt på sistone, så har jag hunnit märka av vårens ankomst när jag gått till och från tunnelbanan. För varhe gång jag gått förbi buskarna utanför mig, har jag märkt små, små framsteg i form av fler blommor och större löv. Det är nästan att det varit skillnad från en timme till en annan.
På nägot sätt är våren nästan härligsa och vackrare än sommaren. Nu, när allt är nyutslaget och doftar så härligt, är det härligare än under själva sommaren. Kanske uppskattar man det hela mycket mer när man har hela sommaren framför sig också... Precis som att advent oftast känns mycket härligare än själva julen.
I år blir det dessutom en extra bra start på sommaren, för häromdagen bokade jag en vårresa till Amsterdam i slutet av maj. Jag blev helt såld på den staden när jag var där för några år sedan, men bara stannade över dagen. Det var mycket tidigare på våren jag var där sist, så kan tänka mig att det är långt mer vackrare i slutet på maj. Och det kommer dessutom att bli ett bra firande av att jag äntligen är frisk. :-) Det är några år sedan jag hade råd att resa i någon nämnvärd utsträckning sist, men nu har ekonomin kommit på fötter igen och jag har råd att resa lite mer. Jag kommer verkligen att njuta från den stund jag sätter min fot på Arlanda, bara atmosfären på en flygplats är ju helt underbar.
 

 
Bilden lånad från Event limousine
 


Främlingsfientlighet

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-04-30
 


Medelhavskryssning

 

 
Bilden lånad från Dagens Nyheters pappersupplaga 2015-04-26
 


Jobbigast - lumpen eller graviditet?

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersupplaga 2015-04-20
 


Sömntabletter tycks vara effektivare än sängar...

När jag har sovmorgon dagen efter, brukar jag ha en väldig tendens att bli sittande uppe sent på kvällen - ibland till långt in på natten. Oftast har jag inga som helst problem att hålla mig vaken, snarare har jag svårare att motivera mig till att gå och lägga mig. Det är trots allt en egenskap som ju borde vara en fördel om man jobbar skift, som ju jag gör. Trots allt jobbar jag ett antal nattpass per månad i normalfallet och borde inte ha några större problem att hålla mig vaken.
Men det har jag. Lustigt nog har jag mycket svårare att vara vaken en hel natt när jag vet att jag inte kan gå och lägga mig precis när jag vill. Även om jag förstås håller mig vaken, brukar de sista timmarna framåt morgonen vara rena plågan - till skillnad mot när jag är vaken den tiden helt frivilligt.
Visserligen sitte jag ytterst sällan upp till framåt sju på morgnarna när jag är ledig, om det ens har inträffat någon gång. Men sitter jag på jobbet, börjar ögonlocken oftast bli tunga redan vid ettiden. Sedan blir det bara värre ju längre tiden går och jag skulle med lätthet somna långt innan nattpasset är slut.
Säkerligen finns det någon psykologisk förklaring till det hela som jag inte känner till. Jag brukar försöka vända lite på dygnet redan natten innan jag ska göra först nattpassetl, bara för att det ska bli lättare att hålla sig vaken. Men det är inte alltid det knepet fungerar tyvärr, även om det för min del är långt effektivare än att försöka sova lite under eftermiddagen/kvällen. För sova innan nio på kvällen är en total omöjlighet för min del, det spelar i princip ingen roll hur trött jag är. Men även om jag sover en del av förmiddagen, behöver inte klockan passera midnatt med mer än någon timme innan jag böjar gäspa och längta hem till sängen...
Kanske finns någon annan luttrad nattarbetare därute som har ett bra knep att dela med sig av? :)
 

 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Working 9 to 5...

Försöker motivera mig själv att göra första nattpasset på närmare ett år... ;-)
 
 

 
Bilden lånad från Someecard
 


I'm on a diet

I ärlighetens namn fick jag en svårartad chock när jag ställde mig på vågen i september förra året. På bara ett par månader hade jag gått upp drygt tio kilo och låg på en respektabel vikt på 115 kilo. Det hade några veckor sedan jag fått beskedet om tumören i nacken och jag hade mest gått hemma utan ork till att göra särskilt mycket. Med tanke på den stillasittande tillvaron med ganska mycket tröstätande, så var det kanske inte så konstigt att vikten skenat i höjden. Eftersom jag aldrig haft bil, blir det förstås i normalfallet att jag går en hel del när jag ska någonstans, jag får en hel del gratismotion till vardags. Men under den här tiden orkade jag ingenting och lämnade knappt lägenheten, så det var ingen bra kombination att äta mer och onyttigare samtidigt som jag knappt rörde på mig alls.
Men när jag sedan väl blev inlagd på sjukhus för operation och efterföljande rehabilitering, formligen rasade jag i vikt. Under två månader jag var inlagd, gick jag ner 10 kilo. Mycket på grund av regelbundna måltider och relativt små portioner - åtmintone med mina mått mätt. Regelbundna måltider är man ju oftast inte särskilt bortskämd med när man jobbar skift heller, så den biten har jag ju emot mig nu när jag börjat jobba igen.
När jag väl kom hem igen från sjuhuset, insåg jag dock att jag ägde massor med kläder som jag fortfarande inte kom i. Så jag hade minst sagt anledning att på allvar tänka igenom mina matvanor, vilket jag successivt också gjort. Efter några månader med 5:2-dieten och att i övrigt tänka på vad och hur mycket jag äter, har det till sist börjat ge ordentligt resultat. Numera kan jag stoltsera med att ha gått ner total 18 kilo sedan i september - och vips kan jag använda mina kläder igen! Det är dessutom lättare att knyta skorna och inte lika jobbigt att röra på sig.
En av de saker jag insett sedan jag blev sjuk är hur viktigt det är att ta hand om sin kropp och att man trots allt inte är odödlig. Överikt kan ge sådana oerhörda konsekvenser vad gäller hjärta/kärl, diabetes och problem med leder och rygg - bland annat. Så är det något jag kan göra för att i möjligaste mån undvika fler sjukdomar, så är det just att gå ned i vikt. Ska jag följa läkarnas rekommendationer (vilket jag oftast brukar göra), så behöver jag gå ner ytterligare cirka 15 kilo. Men fortsätter jag i den här takten, så bör jag väl snart vara där...
 

 
Vågen lånad från Complete Pulse
 


Jimmie Åkesson och flaskskepp

 
Varje gång jag ser Jimmie Åkesson i Riksdagens talarstol kommer jag att tänka på ett flaskskepp. Hur fasen kom han in?
 

 
Bilden lånad från Sveriges Riksdag
 


Vanesak

Det är inte utan att man förvånas lite över hur lätt man trots allt vänjer sig vid saker och ting, även som sådant som man aldrig trott att man skulle kunna lära sig. För några månader sedan bestämde jag mig för att avstå från alkohol och tyckte på sätt och vis att det var ett rätt tufft beslut att ta. Framförallt med tanke på hur ingrodd alkoholkulturen trots allt är i Sverige och vilken tråkmåns man anses vara om man inte dricker alkohol. Jag såg framför mig hur jag skulle mötas av en massa fördomar om att vara nykter alkoholist och en lång rad andra saker.
Anledningen till beslutet var helt enkelt att jag efter en mer eller mindre påtvingad period av nykterhet efter operationen i höstas inte kände mig sugen på alkohol längre. Jag tyckte inte att det smakade gott och uppskattade inte längre att vara påverkad av alkohol. Men samtidigt som jag insåg att jag ständigt skulle behöva försvara mitt beslut i olika sociala sammanhang där alkohol förekommer, insåg jag också hur inpräntad vanan att dricka alkohol är i min egen tillvaro. Skulle en god lördagmiddag vara lika festlig utan ett glas vin eller en öl till maten? Skulle det vara samma sak att gå på restaurang om man inte drack något? Hur skulle det vara på olika middagar, då alla andra dricker förutom jag själv?
Jag ska väl börja med att erkänna att jag trots allt inte varit hundraprocentigt avhållsam, jag har faktiskt tagit enstaka glas. Men det har verkligen varit enstaka glas och ingenting annat. Och det har gått förvånansvärt bra måste jag säga. Till en början kändes lediga helgkvällar lite konstiga, det var som att något "fattades" kändes det som. Men ju mer tiden gått, ju mindre har jag tänkt på det och nu känns det trots allt rätt naturligt att alkohol inte är en given del av tillvaron - även om jag kan ta något glas ibland.
Jag har nog svårt att se mig som absolutist resten av livet, det måste jag nog säga. Och jag tänker inte på något vis moralisera över folk som tycker om att vara ute och festa. Det kommer säkerligen hända även för min del, fast i långt mycket mindre utsträckning än det någonsin gjort tidigare. Tilläggas ska väl att jag inte druckit några omåttliga mängder ens innan jag blev sjuk i somras, men någon gång per vecka blev det något alkoholhaltigt i någon utsträckning. Även om det många gånger bara varit frågan om enstaka glas. Men min poäng kvarstår, det är märkligt vad snabbt man vänjer om sig från en vana till en annan bara man bestämmer sig. Plötsligt funkar det faktiskt väldigt bra att dricka vatten till en god lördagmiddag eller att avstå alkohol i olika sociala sammanhang. Än så länge har jag inte fått särskilt många kommentarer kring att jag väljer ett alkoholfritt alternativ - snarare tvärtom. Men av egen erfarenhet vet jag att de kommentarerna kommer förr eller senare, vilket egentligen är rätt sjukt. Det borde ju trots allt vara upp till var och en om man dricker alkohol eller ej - utan att bli ifrågasatt. Men tyvärr fungerar den svenska mentaliteten inte så alla gånger...
 

 
Bilden lånad från Miriam the star
 


Saudiavtalet

 

 
Bilden lånad från SvD
 


Utkast till ett brev - ackord

Intro: Em Esus2 D Em D

Em                        C
Nu när du har sagt vad du tänker
        G                     D
det var inte speciellt intressant
Em                               C
Vill jag skicka några rader från tippen
      Am                 D
från högkvarteret Greta Garbo

           Em                   C
Jag hör en kräftskiva nere från gatan
     G                   D
och silltrutar uppe från taken
       Em                  C
Ibland längtar jag ut till Europa
        Am        Bm     Em
men jag åker inte ensam igen

        Em                           C
Har jag sagt att jag ska flytta till hösten?
G                  D
trehundra meter åt öster
        Em                     C
Jag ska sitta på balkongen när kvällen kommer
     Am                  D
och spökskriva dikter åt kungen

            Em              C
Och jag ska öppnas som ett tvårumshotell
           G                   D
där du kan komma och gå som du vill
    Em                     C
Och kan jag så slänger jag bort allt jag har
          Am        Bm       Em
och bara sparar en fast telefon

C                   D
Ingen ska se mig gå ner mig
                G       Bm
jag kommer tillbaka
    C                     G
Här guppar ingen herrelös båt
    C                       Em
ett vingslag får luften att skaka
D                   Am              Bm     Em
ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Em                         C
Människor som håller sig i tiden
       G               D
lämnar ingen dröm bara drömd
       Em                C
Vi har ingenting här att predika
       Am              D
och vi jagas ända in i sömnen

        Em                  C
Jag ska måla med gouche och akryl
    G                        D
den tavla som jag alltid har tänkt mig
     Em                    C
Ett svar på alla tänkbara frågor
            Am        Bm       Em
och jag ska hänga den över din säng

Em                         C
Sa jag att jag har min förtröstan
   G                   D
i Jesus och den Helige Anden
     Em                  C
Jag läser böcker som jag borde ha läst
         Am                    D
och jag lyssnar mest på Jimmie Rodgers

         Em                         C
Och jag skiter i att svara när det ringer
            G                     D
det är ett långsamt sätt att bli ensam
         Em                     C
Jag retirerar och är snart tillbaka
     Am          Bm        Em
på gatan där jag lärde mig gå

C                   D
Ingen ska se mig gå ner mig
                G       Bm
jag kommer tillbaka
    C                     G
Här guppar ingen herrelös båt
    C                       Em
ett vingslag får luften att skaka
D                   Am              Bm     Em
ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

            Em                       C
Och jag ska hitta dig igen längs med vägen
G                         D
innan jag har fyllt mina fyrtio
        Em                  C
Jag gör plats på min nya balkong
           Am                     D
om du vill odla din Hungarian Hot Wax

            Em                 C
Och när jag möter ensamheten i trappen
        G                   D
ska jag klä den i byxor och skor
         Em                C
Jag ska ringa mina vänner igen
         Am            Bm     Em
och va nykter nästan varje kväll

C                   D
Ingen ska se mig gå ner mig
                G       Bm
jag kommer tillbaka
    C                     G
Här guppar ingen herrelös båt
    C                       Em
ett vingslag får luften att skaka
D                   Am              Bm     Em
ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

 

 
LYSSNA PÅ LÅTEN
 
Ackorden hämtade från Ultimateguitarr