Så jävla PK

 


Krig och elände

Ikväll gjorde jag ett tappert försök att slå igång TV-nyheterna. Men jag blir fasen mest beklämd av att se nyheterna, det är bara krig, död och elände. Dessutom saker som sker strax intill vår egen tomtgräns, om man tänker på vad som sker i Ukraina.
I trygga Sverige har vi det extremt bra om man jämför. Framförallt med tanke på att man bara kan stänga av TV:n eller radion, så ser man inte eländet och kan på så vis inbilla sig att det inte existerar. Det är för oss väldigt lätt att stänga av TV:n och fortsätta med våra trygga och tillrättalagda liv medan miljoner människor runtom i världen flyr undan bomber, terror och katastrofer.
Nu kommer kriget väldigt nära Sverige i och vad som sker i Ukraina. Plötsligt berör det oss mer än ett krig som ligger längre bort i mil och kilometer räknat. Sedan passagerarplanet från Malaysian airlines sköts ner över Ukraina och flera EU-medborgare omkom, har givetvis EU mer eller mindre ofrivilligt dragits in i konflikten.
Själv kan jag inte låta bli att oroas hur detta kommer påverka Europa och i förlängningen Sverige och oss som bor här. Det verkar ju inte lugna ner sig i första taget och Putin skramlar med vapen och makt stup i kvarten. Med tanke på stormakten Rysslands resurser vet man ju inte riktigt hur detta slutar.
Det är inte många konflikter då man sett EU:s ministrar göra så många uttalanden och infört så många sanktioner som just kring händelserna där. Tänk om man bara kunde göra hälften så mycket när det gäller andra konflikter i andra delar av världen. Kanske skulle världen kunnat se lite, lite bättre ut då?
Till det kommer hela skeendet i Israel och Gaza, där missilerna tycks hagla tätt och folk flyr åt höger och vänster. Ikväll rapporteras hur flera flygbolag (av förståeliga skäl) ställer in samtliga flyg till och från Israel. Det är svårt att inte beröras när man ser bilderna av flyende och/eller skadade människor, oavsett om man talar om Gaza, Israel, Ukraina eller någon annanstans i världen.
Och själv tappar jag totalt stinget att titta på TV-nyheterna. Det må vara ett enkelt sätt att undvika att beröras av vad som sker i världen när man sonika stänger av TV:n, men jag är knappast ensam om att ta till det medlet. Vad blir bättre av att jag går och mår dåligt över vad som sker i världen? Vad blir bättre att jag sitter med tårar i ögonen och tittar på nyheterna? Å andra sidan, vad blir bättre blir bättre av detta blogginlägg? Mer än jag själv får ventilera mina åsikter...?
Men oavsett vad, det är svårt att inte beröras, det är svårt att inte bli beklämd när man ser nyhetsrapporteringen från alla oroshärdar runtom i världen. Jag tänker inte dömma någon part i dessa konflikter. Men det tragiska är att det i princip alltid är totalt oskylda människor som drabbas när det blir krig. Barn som råkar illa ut i olika avseenden, människor som blir dödade och lemlästade, hem som raseras. Kan man bli annat än sorgsen och beklämd?
 

 
AB 1 2 3 DAG 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 LG 1 2 LR 1 P 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från Rickard Söderberg
 


Beach 2014

 

 
Bilden lånad från Ostfrallan
 


Den nyckfulla naturen

Den mänskliga kroppen fortsätter att förvåna mig - mina axlar och armar har nämligen blivit en följetong utan dess like. Först hade jag ont under hösten och vintern och gick till en sjukgymnast. Det onda försvann, men då började jag får svårt att röra armarna och axlarna. Finmotoriken försvann, jag började få domningar i händerna, tappade känseln och började får problem med balansen. Så det blev en vända till till läkaren. 
Jag fick lämna en massa blodprover och man kom dram till att det eventuellt var frågan om vitaminbrist, eftersom brist på bland annat B12 kan ge effekt på nerverna. Jag fick starka vitamintabletter utskrivna som jag pulat i mig under sommaren. Dock utan att det hela blivit nämnvärt bättre.
Så fick jag remiss till neurologavdelningen på Karolinska sjukhuset och häromdagen var det dags att gå dit. Jag blev grundligt undersökt, men just där och då kunde man inte med säkerhet fastfälla vad som är fel. Dock misstänker man nu att det är frågan om ett diskbråck i nacken och det hela ska fastställas via en magnetröntgen av nacke och huvud. Först därefter kan man fastställa - alternativt utesluta - om det rör sig om ett diskbråck eller ej.
För mig som medicinsk lekman kan ett diskbråck låta rätt logiskt. Först satt diskbråcket på ett sådant sätt att det gjorde ont, då fick jag sjukgymnastik som gjorde att bråcket inte klämde åt att jag hade ont (utan att varken jag eller sjukgymnasten hade den blekaste aning om att det eventuellt var diskbråck jag hade). Istället började bråcket klämma åt på ett sådant sätt att jag istället började få svårt att röra vissa delar av kroppen.
Men å andra sidan tyckte jag även förklaringen om vitaminbrist lät logisk, så jag ska nog inte säga så värst mycket. Det enda jag med fog kan säga är att jag börjar bli trött på att jag som högerhänt inte kan använda högerarmen och högerhanden ordentligt. Jag börjar bli trött på att vara fumlig och därmed stöta i saker så att jag gör illa mig - framförallt med tanke på att jag inte alltid känner att jag gör illa mig, utan upptäcker skadan först när det börjar droppa blod från såret som uppstått när jag i fumlighetens namn slagit i. Jag börjar lessna på att det är jobbigt att raka mig eftersom jag inte orkar hålla rakapparaten i huvudhöjd mer än några sekunder i sträck. Jag börjar bli trött på att det är svårt att äta eftersom jag blir trött och darrig i handen/armen efter några rörelser med armen från tallriken till munnen. Jag börjar lessna på att det är jobbigt att handla hem mat eftersom det är svårt att bära hem matkassarna. Jag börjar lessna på att vara rädd för att åka rulltrappa eftersom jag krampaktigt måsta hålla i mig i ledstången eftersom jag annars är rädd att ramla nerför hela trappan.
Att det hela är med nerverna att göra är både jag och läkarna överens om. Sen vad det hela är frågan om är ingen särskilt överens om. Och jag tror inte att jag någonsin behövt vända ut och in på mitt liv och mina vanor för någon på det sätt som jag behövt göra på sistone inför flera läkare. Jag har fått förklara mina träningsvanor (som är ganska obefintliga), mina matvanor, mina dryckesvanor... Vad jag förstått på läkarna, är nerver och hjärna de första kroppsdelarna att få skador om man under en längre tid överkonsumerar alkohol. Har man riktig otur, kan man få bestående men av en enda brakfylla. Nu är man å andra sidan rätt säker på att det inte har med mina alkoholvanor att göra, att jag mår som jag gör. Något som faktiskt känns rätt skönt. Även om jag inte spottar i glaset i första taget, känns det som att man ska dricka mer än jag gör för att få fysiska men, framförallt under en längre.
Jag kan inte låta bli att "glädjas åt" läkarens förmaning att absolut inte styrketräna innan man vet vad jag faktiskt lider av. Är det diskbråck jag har, kan det tydligen vara rent olämpligt att utöva styrketräning! För en träningsalllergiker som mig, är det inga som helst problem att efterfölja en sådan ordination. ;-)
 

 
Bilden lånad från Olssons Krypin
 


The Iphones are here to take over the world

 


Brott och straff

Någon gång emellanåt slås jag av tanken kring konsekvenserna att straffas för ett brott man begått. Inte för att jag själv varit i den sitsen, utan mer en eftertanke av något slag. Tanken kring vilka konsekvenser det trots allt får att "åka dit" för ett brott är nästan skrämmande ibland.
Självklart är det helt och hållet i sin ordning att man får ta konsekvenserna när man bryter mot lagen. Det håller säkerligen de allra flesta med om. Men följderna av ett straff kan ibland göra att man straffas på ett sätt som kanske inte alltid är proportionerligt till vad man faktiskt har gjort sig skyldig till.
Låt säga att man gjort sig skyldig till rattfylleri. Ingen olycka har inträffat som följd av att man kört på fyllan, utan det enda man gjort är att kört ett motordrivet fordon under påverkan av alkohol.
Självklart ska detta ge konsekvenser, inga som helst tvivel på den punkten. Men låt säga att du i övrigt är helt ostraffad och aldrig gjort en fluga förnär. Om ett indraget körkort innebär att du blir av med jobbet och därmed inte kan betala hyran och kanske hamnar på gatan, vad blir konsekvenserna då? För att inte tala om samhällskostnaderna?!
En person som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och åker dit för en förseelse som sedan gör att jobbet ryker, vilka konsekvenser ger inte det?
Många gånger kan jag tycka att rättssystemet är alltför stelbent och enbart tittar på brott och straff istället för vilka konsekvenser ett straff kan få. Om ett indraget körkort gör att den skyldige blir av med jobbet, tvingas gå från hus och hem, kanske inte kan försörja sina barn och i slutändan istället blir en dyr belastnig för samhället kanske man borde överväga alternativa straff? Jag säger inte att man ska gå fri, utan att det kanske i vissa fall borde finnas alternativ. Är det proportionerligt till den handling man begått att man har svårt att ta sig tillbaka till samhället? Är det rimligt att en person som gör en mindre förseelse har svårt att få jobb, lån och så vidare med tanke på vilken belastning det eventuellt kan bli för samhället?
Lagbrott ska absolut ge konsekvenser, men också stå i proportion till vad man faktiskt har gjort sig skyldig till. Om straffet kan ge följdkonsekvenser, borde det trots allt vägas in i straffet. Om jag riskerar jobbet för att mitt körkort blir indraget, kanske det borde finnas ett alternativt straff. Då syftar jag inte på notoriska rattfyllerister, utan personer som fastnar i kontroller för första gången och då ingenting hänt utöver att man kört på fyllan - eller kört alldeles för fort.
 

 
Bilden lånad från Nillas blogg
 


Apropå Gaza och Israel

Vissa saker är egentligen alldeles för fruktansvärda för att det ska kännas okej att skoja om dem. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite åt det här klippet. Makabert nog...
 
 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3
 


Vi bortskämda svenskar

Jag kan ibland bli lite trött på hur bortskämda vi svenskar faktiskt är. Vi är väldigt duktiga på att klaga när det är neddragningar på saker och ting, samtidigt som vi har det otroligt bra, framförallt om man jämför med hur det är i väldigt många andra länder.
För ett par år sedan såg jag ett TV-inslag om en barnfamilj som blivit vräkta från sin lägenhet. Socialtjänsten gick då in och ordnade fram ett akutboende åt familjen, så att barnen skulle få tak över huvudet. Då hade föräldrarna mage att klaga på att man fick en för liten lägenhet, så att barnen inte fick ett varsitt rum.
För inte så hemskt länge sedan såg jag en intervju med en dam som blivit sjuk och inlagd på sjukhus. Hon skulle ligga inne 2-3 dagar, men tyckte vistelsen var rent vedervärdig. Därför att hon inte fick en egen TV i sjuksalen...
Själv kan jag inte låta bli att le lite sarkastiskt när jag hör sådana här historier - och det finns åtskilliga andra exempel på liknande sådana. En familj får hjälp av samhället att åtminstone ha tak över huvudet tills de kan ordna ett eget boende, men klagar på att barnen inte får eget rum. En dam får sjukhusvård som är i världsklass under ett par dygn (något som hon förmodligen betalar endast några hundralappar för), men klagar på att hon inte kan titta på TV på kvällarna.
Hade familjen spenderat månader i sin soc-lägenhet eller damen legat inlagd på sjukhus i flera veckor hade jag absolut förstått det hela. Men nu rörde det sig om några korta perioder, som jag förstod TV-inslagen.
Nej, jag tänker inte komma med några idiotiska högeruttalanden om att "alla har ju gjort ett aktivt val" och därmed får skylla sig själva om det blir vräkta från sin lägenhet eller hamnar på sjukhus. Det kan hända saker i livet som man inte kan rå över, men som gör att man hamnar i situationer som man inte själv valt. Grundidén med den svenska modellen är att vi har höga skatter, men i gengäld får hjälp från samhället när vi behöver. Alltifrån lika skola för alla oavset samhällsklass till fri sjukvård, ekonomiskt stöd om man inte kan försörja sig själv, hjälp om man blir invalidiserad av någon anledning - och så vidare.
MEN ibland känns det som att vissa ställer alldeles för höga krav och förväntar sig alldeles för mycket av samhället. Hade jag blivit vräkt från min lägenhet, hade huvudsaken varit att jag fick tag över huvudet, hade jag blivit sjuk hade huvudsaken varit att jag fick vård, inte om jag kunde se på TV eller ej. Samhället ska självklart ställa upp och hjälpa dem som behöver, sådan är dealen. Men inte med vad som helst.
 

 
Bilden lånad från Startribune
 


Sankte Per

 

 

World Trade Center 11-09-01

 


Det är bara att vänja sig!!!

Jag hittade en rätt intressant artikel på DN:s hemsida, en artikel som jag till stor del kan relatera till själv eftersom jag på sätt och vis varit i samma sits. Även om det är några år sedan för min del.
Det hela handlar om matbloggaren Caroline Doudet, som förra året publicerade en recension av ett besök på restaurangen Il Giardino på Cap Ferret i sydvästra Frankrike. Ett besök, där det allra mesta verkar ha gått fel om man får tro bloggaren.
I recensionen – som raderats från bloggen, men som finns att läsa här – berättar hon att det hela började med att hon och hennes sällskap fick en rejäl utskällning för att ha satt sig vid ett bord utan att ha blivit anvisade att sitta där. De ska sedan ha nonchalerades sedan av serveringspersonalen, något som ska ha fortsatt under hela middagen.
Tillräckligt många läste blogginlägget för att det skulle börja klättra på Googles träfflista. Den som sökte på Il Giardino fick Doudets sågning som fjärde träff. Men Il Giardinos ägare ansåg att recensionen var rejält orättvis och drog Caroline Doudet inför rätta. Där beslutade domaren att Caroline Doudet skulle ändra rubriken på sin recension – ”Stället att undvika i Cap Ferret: Il Giardino” – och betala ett skadestånd på 1.500 euro.
Händelsen har resulterat i den så kallade Streisandeffekten, skriver den franska tidningen Sud Ouest. Försöket att censurera recensionen har nämligen fått omvänd effekt: att spridningen har ökat markant.
Jag ska börja med att säga att mina franskakunskaper är relativt obefintliga. Inlägget läste jag med hjälp av Googles översättningsverktyg, något som självklart gör att man inte kan ana alla nyanser och aspekter i språket och ordvalet i en text. Så jag ska poängtera att jag utgår från Googles översättning i detta inlägg.
Men även om internetbaserade översättningsverktyg är ganska usla, så får man ändå en viss uppfattning om tonen i texten, vilket språk som använts och så vidare. Och jag måste erkänna att jag inte tycker att den var så värst farlig egentligen. Visst att det var en hel del kritik som framfördes mot restaurangen ifråga, men det ett enskilt sällskaps uppfattning om vad som inträffat. Borde inte företag av idag faktiskt vänja sig vid att den moderna tekniken och sonika acceptera att missnöjda kunder kommer förmedla detta över internet? Dilemmat i det hela är och förblir att man givetvis inte ska kunna säga vad som helst, ens om ett företag - men var går då gränsen?? Just den biten är rätt svår att bedöma. Å ena sidan har man yttrandefriheten, å andra sidan att man naturligtvis inte ska kunna ägna sig åt smutskastning av vare sig företag eller personer.
 
I grunden tycker jag dock att yttrandefriheten ska väga tyngre än företags "rätt" att inte få dålig publicitet. Restaurangägaren i det här fallet hade förmodligen inte reagerat likadant om samma text publicerades i en tidning, det är jag faktiskt helt övertygad om. I dagens IT-samhälle kan alla göra sin röst hörd och - med lite tur - få en enorm spridning av det man vill få sagt.
Alla som följt min blogg de senaste åren minns säkert historien med Däckhuset i Kalmar (som till och med förärats med en egen kategori på min blogg). Jag ansåg att jag - och gör fortfarande - att jag fick ett extremt dåligt bemötande när jag anlitade verkstaden för service av min EU-moped. När vi inte kom till någon förlikning, kontaktade jag konsumentombudsmannen hos kommunen och skrev dessutom en rad arga inlägg här på bloggen. Något som fick Däckhusets dåvarande ägare att JK-anmäla mig för förtal. Något som inte gick så bra, eftersom svensk lag säger att enbart personer och inte företag kan bli utsatta för förtal.
Även i mitt fall blev det en Streisandeffekt. Jag fick ganska rejäl publicitet, den stora majoriteten av de lokala medierna skrev om historien och besökssiffrorna på min blogg ökade radikalt under en tid. Om det faktum att Däckhuset strax efter bytte ägare har med mina blogginlägg att göra ska jag låta vara oasagt, för det har jag faktiskt ingen aning om. Men på det stora hela är min bestämda uppfattning att historier som Il Giardino och Däckhuset bara är nonsens. Företag av idag får helt enkelt lov att tänka sig för kring hur de bemöter sina kunder på ett helt annat sätt än för 20 år sedan.
Fram till internets stora genombrott var det upp till traditionell medias (TV, tidningar och radio) välvilja att ta upp ett specifikt ämne om missförhållanen skulle komma fram i ljuset. Idag kan vem som helst få en gigantisk spridning genom ett enkelt blogginlägg eller en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Och det är bara för dagens företagare att acceptera läget.
Sen håller jag med om att det inte ska gå till överdrift, det svåra i kråksången är självklart att avgöra vad som är okej att skriva på internet och vad som inte är okej. Det ska naturligtvis vara okej att kritisera såväl företag som privatpersoner, har jag upplevt att jag blivit bemött illa på ett företag måste jag också kunna få berätta om det. Hade min historia med Däckhuset publicerats i någon tidning, hade man förmodligen inte ens tänkt tanken att JK-anmäla mig. Men nu skrev jag om det på min privata blogg och då tvekade man inte att göra en anmälan. Man inkluderade till och med saker i anmälan som jag inte kan styra över, som att mina inlägg syntes på Googles träfflista om man googlade på "Däckhuset".
Men någonstans måste det finnas en gräns. Klart är i alla fall att Däckhusets JK-anmälan bara var rent nonsens. Detsamma gäller den franska restaurangen Il Giardinos rättsprocess mot bloggaren Caroline Doudet, det står jag fast vid utan att till fullo förstått innebörden av hennes blogginlägg. Snarare borde det vara upp till företagaren att kunna bevisa att det som skrivs faktiskt är osanning och att någon ägnar sig åt ren smutskastning, först  kan jag förstå att det blir en formell rättsprocess.
 

 
KÄLLOR: DN, WebArchive, BBC
 
Bilderna lånade från HR-bloggen, Health
 


Dagen-efter-tips

Bra tips till er ungdomar när ni rullat lite för mycket hatt!
 
 


Balansgång mellan snällhet och dumhet

Jag brukar få höra ibland att jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa - och det är säkerligen helt sant i många lägen. Att veta när det är läge att sätta ner foten och säga ifrån eller när man inte ska det är inte alltid helt lätt att avgöra. Ibland kan det vara bra att välja sina krig, andra gånger kan just det valet göra att man tippar över till att bli konflikträdd.
Vissa gånger kan det vara vettigt att man inte tar en diskussion för att till exempel inte stöta sig med någon, medan just samma retorik andra gånger kan vara det samma som att vara alldeles för snäll.
Dilemmat kan ofta komma upp när någon till exempel gjort bort sig eller gjort något klavertramp där jag tagit illa upp. Hur många ursäkter ska jag godta innan det gått för långt? Jag brukar försöka resonera att alla faktiskt gör bort sig ibland, inklusive mig själv. Det sätt jag vill bli bemött på då, är att få en andra chans, givetvis efter att jag bett om ursäkt och gjort vad jag kunnat för att gottgöra det jag gjort. Men jag kan heller inte förvänta mig det från andra om inte även jag själv är villig att ge mina medmänniskor en andra chans.
Hur mycket jag än analyserar det hela, så vet jag förstås med mig att det inte finns något enkelt svar. Det beror förstås på vad personen har gjort, vad som eventuellt hänt tidigare, vilken relation man ha - och så vidare i all oändlighet.
Genom olika dejter och givetvis även vänner har jag flera gånger ställts inför valet om jag ska hugga ifrån eller förlåta. Vissa gånger är det uppenbart att man inte kan förlåta och gå vidare, andra gånger hamnar man i gråzoner där man måste väga massor med saker mot varandra. Och det är också där det svåra i kråksången kommer in.
Det är lätt att förfasa sig över personer som till exempel är kvar i en relation med någon som egentligen inte är bra för en. Sedan behöver det inte vara frågan om fysisk misshandel, utan person som utnyttjar andra för egen vinning, som kör över folk eller som helt enkelt inte kan ta sin partner för den hen är. Men när man själv är i den sitsen. är den inte alltid helt lätt att sig ur. Oftast ska man ju följa sin maggropskänsla, säger den att något känns fel så ska man gå på det. Oavsett om det finns andra som kanske kommer tycka att man är grinig.
Framförallt när det rör sig om en person som är duktig att argumentera för sin sak, blir det extra svårt att hugga ifrån. Även om man innerst inne förstår att man faktiskt borde göra det.
 
I internetdejtingens värd hittar man flera praktexempel på vad jag menar. I relationer till släktingar och nära vänner rör det sig ju oftast om att säga ifrån när man tycker att någon passerat en gräns. Oftast är det inte så allvarliga saker att man känner sig tvingad att bryta kontakten med dessa. För att bryta kontakten med en nära släkting, krävs så uppenbara saker att det oftast inte är något att fundera över.
Men om man exempelvis dejtar någon som efter ett par träffar plötsligt gör något som man tar illa upp av, då blir det svårare. Då kommer inte bara dilemmat om och i så fall hur man ska säga ifrån, utan även om man ska fortsätta träffa och ha kontakt med vederbörande. Var går egentligen en sådan gräns?
 

 
Bilden lånad från Westwood collage
 


Djurisk design

 


Misshandlade kvinnor ska naturligtvis sluta gnälla

Sverigedemokraterna verkar ibland vilja gå till val på puckade uttalanden åt höger och vänster. Senast igår var det Anna Hagwalls tur, då hon i radio mer eller mindre sa att misshandlade kvinnor skulle sluta klaga och ta tag i sina liv. Enligt Hagwall har alla ett eget ansvar och man skulle tänka efter extra noga innan man gifte sig med en misshandlande karl. En del av intervjun hittar ni i slutet av inlägget.
När jag först lyssnade på det, visste jag inte riktigt vilken fot jag skulle stå på och vad jag egentligen skulle tycka. För hon läger fram det hela på välformulerat sätt och menar att alla har ett ansvar för sin val. Och visst är det förstås, alla har ett ansvar för de val man gör.
Men så började jag tänka efter och även väga in mina egna erfarenheter (som går att läsa om här) och började förstås inse hur fel hon har. Att generalisera och säga att ansvaret ligger hos den misshandlade kvinnan (eller mannen för den delen, för även det förekommer) är att göra det väldigt enkelt för sig. Men man kanske inte kan förvänta sig så mycket annat från en Sverigedemokrat eftersom de vill göra det enkelt för sig på väldigt många punkter. Att skylla misslyckanden i integrationspolitiken enbart på invandrarna och säga att enda lösningen är att dra ned på invandringen med 90% är den enda lösningen är ett annat exempel på att göra det mycket, mycket enkelt för sig.
För även om man naturligtvis har ett eget ansvar, är det mycket svårt att veta vem som kommer misshandla eller ej. För att inte säga omöjligt i de allra flesta fall. Och när misshandeln väl är igång, då är man ofta så nedbruten mentalt att man faktiskt inte fixar att ta det steget att lämna den som misshandlar. Varför är det annars så vanligt att många misshandlade kvinnor inte anmäler, kommer med bortförklaringar kring sina skador och blåmärken eller tar tillbaka anmälningar som man gjort? För någon som inte varit i den situationen är det förstås svårt att förstå, det har jag all tänkbar respekt för er. Men jag kan lova dig Anna, att den dag du eventuellt själv hamnar i den sitsen kommer du resonera totalt annorlunda.
Det är inte en erfarenhet jag önskar ens min värsta fiende, ingen ska behöva hamna i en sådan situation. Men i många situationer kan man inte hävda det egna ansvaret eftersom det sunda förnuftet helt enkelt sätts ur spel. Detta som ett resultat av den terror man utsätts för i ett destruktivt förhållande. Självklart är det svårt att förstå och utan mina egna erfarenheter hade jag garanterat varit långt mer oförstående än vad jag faktiskt är. Men det skulle aldrig falla mig in att raljera på detta sätt över andras olycka, så som fru Hagwall gör. Tittar man på youtubeklippet längst ner i det här inlägget, undrar man så smått varför hon inte börjar med att utvisa sig själv?! Enligt hennes retorik borde hennes egen vistelse i Sverige faktiskt ifrågasättas. Möjligen kan man ge henne en eloge för at hon är konsekvent. Konsekvent duktig på att komma med knäppa uttalanden alltså.
 
Jag kan inte låta bli att känna mig väldigt sorgsen när jag hör sådana här uttalanden, oavsett om det är från en offentlig person eller ej. Det må så vara att jag tog mig ur mitt eget destruktiva förhållande till stor del av egen kraft, men jag aldrig påstått att det var lätt. Jag hade ett visst mått av tur, framförallt med tanke på att det hela aldrig övergick till rent fysiskt våld.
Men det har mer än en gång hänt att jag fått tvivlande kommentarer när jag berättat min historia. Tvivel på att någon faktiskt kunde göra så, tvivel på att det faktiskt har hänt, man ifrågasätter varför jag "lät det ske" - och så vidare. 
Ja, det finns tyvärr människor som går så här och långt värre saker mot sina medmänniskor. Och nej, jag lät det inte ske! Jag hoppades gång på gång att det skulle bli bättre, någonstans fanns det ju något hos den här kvinnan som jag faktiskt fastnat för, som jag faktiskt älskade. Jag trodde inte att jag kunde ändra på henne, men jag ville tro att hon kunde jobba på att bättra sig. Hon erkände flera gånger att hon var medveten om sin svartsjuka och att hon ville komma tillrätta med det hela.
Jag själv var till sist så nedbruten att jag faktiskt trodde på hennes vackra ord om bot och bättring. Fram tills jag någonstans insåg att det inte skulle bli så - och hon dessutom började dra in min familj i sina svartsjukedraman. Då insåg jag att det inte var realistiskt att tro att hon skulle bättra sig, att min situation inte skulle bli annorlunda så länge jag var tillsammans med henne.
Kanske skulle Anna Hedwall trots allt behöva sig en tankeställare? Kanske skulle hon för några timmar behöva hamna i den situation som jag och så många med mig varit i? Bara för att få en lite mer verklighetsförankrad syn på tillvaron. Bara för att förhoppningsvis förstå hur nedbruten, tuktad och utelmämnad man känner sig i denna situation. Det borde inte behövas, hade man den minsta tillstymmelse till empati och medkänsla kanske man skulle tänka efter och fråga sig varför så många misshandlade människor stannar kvar i dessa destruktiva förhållanden. Det har nämligen inte med ansvar för sina egna val att göra. Jag valde aldrig att bli psykiskt misshandlad under ett års tid. Jag valde inte att behöva fly den stad där jag är uppvuxen för att slippa vara rädd varje gång jag lämnade lägenheten. Jag valde inte att vara rädd och ligga sömnlös om nätterna i månader efter separationen för att jag var rädd för att den här kvinnan plötsligt skulle dyka upp.
Fortfarande idag är jag glad att jag hade styrka nog att ta mig ur situationen, eftersom jag är övertygad om att jag inte levt idag annars. Detta då denna kvinna just avtjänat ett fängelsestraff för mordförsök av den man hon träffade efter mig.
 
Kom nu inte och säg att jag tog mitt ansvar för mina val och lämnade den här kvinnan. När vi flyttade ihop, trodde jag inte i min vildaste fantasi att vårt förhållande skulle utveckla sig åt det håll som det gjorde. Jag var periodvis så nedbruten och ambivalent att jag på största allvar trodde att det skulle bli bättre. Man är i slutändan inte vid sina sinnens fulla bruk i dessa lägen. Vissa klarar bättre än andra att ta sig ur situationen, men det är oftast inte möjligt att "inte låta det gå så långt att man blir mördad", som Anna Hagwall uttrycker det.
 

 
 


 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 SvD 1 SR 1
 
Bilderna lånade från Länssyrelsen i Jämtlands 1 2
 


Motorhaveri

 

 

Hem ljuva hem

Tänk, jag har så svårt att förstå Alliansens ständiga argumenterande för valfrihet åt höger och vänster. Vad är det för fritt vårdval om jag inte kan välja att gå till en vårdcentral eller ett sjukhus som drivs i Landstingets regi om det nu är det jag vill? Vad spelar det för roll att jag kan välja mellan olika apotekskedjor om ändå ingen har min medicin i lager? Vad tjänar jag på att få välja mellan olika tågoperatörer när tågen ändå aldrig är i tid?!
Men framförallt, vad är det för valfrihet att börja omvandla en massa hyresrätter till bostadsrätter?! Personligen har jag redan gjort ett aktivt val och bosatt mig en hyresrätt. Då vill jag plötsligt inte stå där och få veta att förutsättningarna för mitt boende förändras väldigt drastiskt från en dag till en annan. Jo, jag vet att det sker först efter att majoriteten av de boende i en fastighet sagt ja till att omvandla lägenheterna till bostadsrätter. Men de som säger ja till en sådan sak har också möjligheten att välja en annan lägenhet som redan är en bostadsrätt. Jag som inte har den ekonomin att jag skulle få de lån som krävs hamnar i ett ganska jobbigt läge, även om jag visserligen har rätt att bo kvar och fortsätta hyra av bostadsrättsföreningen om jag väljer att inte köpa. Min lägenhet går plötsligt inte att byta bort, utan flyttar jag tillfaller lägenheten bostadsföreningen som då säljer den. Vilket i bostadsbristens Stockholm gör att jag har rejält mycket svårare att hitta en lägenhet den dag jag bestämmer mig för att flytta.
Jag har inget emot bostadsrätt som boendeform och visst ska det vara upp till var och en att få välja vilken typ av boende man vill ha. Det jag inte riktigt gillar är ivern att omvandla befintliga hyresrätter till bostadsrätter, något som gör att boende i en hyresrätt blir ganska osäkert för oss med lite sämre ekonomi. Jag vill trots allt veta att jag bor tryggt i min hyresrätt - som jag valt att flytta in i - utan att förutsättningarna plötsligt ändras radikalt och jag plötsligt inte har lika stor valfrihet som tidigare.
Personligen tycker jag att det finns väldigt stora fördelar med att bo i en hyresrätt. Många hävdar att "jamen du betalar ju till dig själv" när du har en bostadsrätt. Jovisst, men du har ju ingen glädje av de pengarna förrän den dag du säljer lägenheten. Förutom att man låser en stor summa pengar i och med att man köper lägenheten, måste man ju även ha en buffert som man inte vågar röra utifall något plötsligt går sönder. Havererar kylen eller spisen, måste jag själv bekosta en ny. När det behöver tapetseras om eller läggas nya golv går det också på min bekostnad. På så vis blir det en smärre förmögenhet som jag låser på banken eller i lägenheten.
Visst, de pengar jag lägger på en hyresrätt i form av renoveringar och liknande får jag inte tillbaka, precis som de pengar jag betalar i hyra varje månad. Men samtidigt ser jag det som att jag istället betalar för en service. Går något sönder, felanmäler jag det hela och inom några dagar är felet lagat - är det akut lagas det omgående. Själv behöver jag varken vara händig eller vara beredd på en saftig faktura som kommer i slutet av månaden.
Om jag någonsin skulle göra uppoffringen att lägga stora summor pengar på att köpa min bostad, då skulle det bli i form av att köpa ett hus. Man är långt mycket friare i ett fristående hus än i en lägenhet. Man behöver inte ta samma hänsyn till grannarna, vill jag hyra ut i andra hand behöver jag inte fråga någon om lov och jag får göra precis vilka ombyggnader jag vill (med undantag för sådant som behöver bygglov).
Så inte mig emot med bostadsrätter, men låt hyresrätterna vara ifred så att vi som bor i dem kan känna oss lugna över att förutsättningarna inte ändras väldigt drastiskt!
 

 
Bilden lånad från NIehoff
 


Sjuk hagelstorm

Jag råkade en gång i tiden helt ofrivilligt köra igenom en hagelby med en EU-moped. Det var verkligen inte särskilt skönt och skulle få det allra mesta att framstå som en spabehandling. Och då är ändå våra svenska hageloväder oftast ganska oskyldiga om man jämför. Kan inte låta bli att dela med mig av filmklippet här nedanför, som jag hittade via DN. Är nog glad att jag inte befann mig på den här ryska badstranden!
 
 


Internetdejting

Det är verkligen något av en märklig värld man hamnar i när man är med på dejtingsida på internet. Egentligen inte på grund av att det skulle vara en massa knäppgökar och dårfinkar där, det är inte så hemskt många sådana som jag råkat ut för. Inte om man jämför med hur många det faktiskt är jag pratat med och/eller i slutändan träffat någon eller några gånger.
Det lite komiska är alla ständigt återkommande fraser i presetationena, hur många försöker marknadsföra sig själva. I princip alla säger sig ha fötterna på jorden (tänk vad jobbigt det vore annars, om du inte nådde ner till jorden?!), tränar flera gånger i veckan (alla gym borde alltså vara fulla av singlar), har glimten i ögat anser att humor är viktigt hos den de träffar.
Är det inte lustigt att i princip alla säger ungefär samma saker om sig själva?! Alla singlar måste ju vara otroligt vältrimmade och vara fantastiskt roliga personer - så frågan är ju trots allt varför de fortfarande är singlar? ;-)
Okej nu raljerar jag litegrann, men kan faktiskt inte riktigt låta bli. Min egen presentation kanske är den allra bästa alla gånger heller, det finns säkerligen en och annan som har åsikter om den. Men just grejen att så många presenterar sig på ungefär samma sätt kan ibland göra att det blir lite uttjatat. När jag själv ska skriva en presentation brukar jag försöka hitta formuleringar och saker att skriva om som gör att just min presentation sticker ut lite. Och det är nog just sådant som kan få mig att fastna för personen bakom en presentation också. Om vederbörande hittar lite speciella saker hos sig själv att beskriva, om personen faktiskt lägger lite känsla och tanke bakom sin text så har man nog större chans att få någon intresserad.
Nästa sak jag lagt märke till, er ett fenomen som uppstår när man väl gått på någon eller några dejter med en tjej. Eller rättare sagt två fenomen, men som oftast inte uppstår samtidigt med samma person. Nummer ett är vilka förvängningar många verkar bygga upp inför en dejt. Många verkar tro att man ska bli kär direkt på första dejten och blir man inte det vill man inte ses igen - även om det i grunden kanske finns ett intresse, men man inte blivit kär.
Självklart har jag varit med om att man träffat någon och direkt känt att det inte finns något intresse och aldrig kommer kunna bli något. Men jag har också varit med om läget där man känt att det skulle kunna bli något med tiden, men att man vill ses några gånger till innan man vet säkert. Fast långt ifrån alla verkar hålla med mig. Är det inte kärlek vid första ögonkastet, då avblåser man det hela.
 
Fenomen nummer två uppstår ibland när man setts några gånger. Plötsligt kommer tjejen ifråga (finns garanterat även killar som kommer samma undanflykt) på att man "inte är redo för ett förhållande". Säkert är det vissa gånger just e undanflykt för att man vill ha något att skylla på för att man inte längre är intresserad.
Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan om man inte redan innan man går med på en dejtingsajt borde fundera över om man är redo för ett förhållande eller ej? Borde inte vara bland de första frågorna man ställer sig själv innan man lägger upp en profil på en dejtingsajt?
Flertalet gånger hört denna ursäkt, men sen fått veta att tjeje ifråga ändå träffat en kille kort efter att jag blivit "dumpad". Då blir min tanke "kan du inte bara vara ärlig?". Man behöver inte såra i onödan, men det funkar faktiskt att säga att man inte tycker att man passar ihop. Det finns många bra alternativ till att inte säga som det är.
Nu är det ju inte så att de saker jag nämnt egentligen är ett problem. Det är inget av det som är så förekommande och ett så stort problem att jag skulle välja att låta bli att internetdejta. Trots allt är det ju ett fantastiskt sätt att träffa människor, man kommer i kontakt med folk som man förmodligen aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. Man pratar om att ungefär 25 % av alla dagens förhållanden är mellan personer som träffats via internet och det säger ju en hel del om hur pass bra det fungerar.
Snarare är det väl så att jag inte kan låta bli att dra på munnen när jag för hundrade gången på en vecka hamnar på en profil tillhörande en tjej med båda fötterna på jorden och som är bosatt på gymet. Framförallt om vi sedan ses och jag efter ett tag får höra att hon inte är redo för ett förhållande. Jag kan faktiskt inte låta bli att le lite åt det hela, även om man kanske inte ler åt att bli dumpad (oavsett hur det görs).
 

 
Bilderna lånade från Examiner, Jason Jacob
 


I'ts not about the nail!

 


Stockholm i mitt hjärta

Jag har alltid haft en väldigt speciell relation till Stockholm och tyckt väldigt mycket om den här stan. Framförallt under somrarna, då Stockholm (som de flesta städer visserligen) blommar upp väldigt mycket. Att under senaste tidens värmebölja röra sig bland stans uteserveringar har varit som att hamna någonstans vid Medelhavet. Dofterna, sorlet från serveringarna och vimlet av människor.
Och tillfällen som när jag igår kväll var på väg till jobbet och passerade dessa vyer i solnedgången, blev jag lite extra lyrisk över min hemstad sedan 15 år tillbaka. Foton kan förstås aldrig göra en solnedgång rättvisa, men kanske jag åtminstone förmedla en förnimmelse av känslan jag fick denna vackra högsommarkväll...
 
 
 
 
 
 


Apport!

,
 


I denna ljuva sommartid...

Jag brukar inte ha några som helst problem att sova efter ett nattpass. Av ren utmattning somnar jag i samma stund som jag lägger ner huvudet på kudden - ibland till och med innan dess.
Men sommartid är det inte fullt lika roligt att vara skiftarbetare och tro att man ska sova några timmar efter ett nattpass. Ljuset gör att persiennerna inte räcker till och värmen gör att man vill ha fönstren på vid gavel. Naturligtvis med följden att det kommer in en massa ljud från trafik och skränande människor. Är det sedan lördag, är ljuden utifrån gatan ännu fler när folk inte har vettigare saker för sig än att vara lediga och hemma.
Dagar som dessa är det nog tur att jag bor själv, för jag är nog en rätt rolig syn när jag till sist kryper ner under täcket. Ögonbindel för att hålla ljuset borta och gärna dubbla uppsättningar öronproppar för at stänga ute alla ljud. Hade det funnits hörselkåpor som fungerat att sova med, hade jag faktiskt gjort det! Men eftersom jag avskyr att sova på rygg, blir inte hörselkåpor ett alternativ.
Till detta kommer förstås minst en fläkt som får hålla igång under tiden jag vill sova. Eftersom solen ligger på mitt sovrumsfönster under större delen av dagen, har det en tendens att bli hiskeligt varmt. Nästa steg får bli nån mindre AC, men fram tills ekonomin tillåter ett sådant inköp får fläkten duga.
Så varje morgon, framförallt när jag gjort helgnätter, har jag en nätt liten procedur att gå igenom innan jag är redo för sängen. Och varje gång är jag lika glad att ingen ser mig (tror jag åtminstone).
 

 
Bilden lånad från Prevention
 


Best bloopers of 2014

 


Jag är inte trött... *gäsp*

Minns när man var liten och mamma och pappa sa att det var dags att gå och sova? Hur trött man än var, så förnekade man det alltid. Man gäspade så käkarna gick ur led, men trött var man inte. Eller, man ville åtminstone inte erkänna det. 
Det värsta är att jag själv fortfarande är likadan! Den enda skillnaden är att mina föräldrar inte längre säger till mig när det är dags att sova, det är jag själv som gör. Dock utan att lyda särskilt bra, för det är ytterst sällan jag gör som jag säger till mig.
Har jag inga tider att passa under morgonen/förmiddagen dagen efter, blir jag i princip alltid sittande uppe väldigt sent. Snarare till långt inpå natten, skulle jag säga. Ofta kan jag tycka att det är väldigt skönt, jag kan tycka om lugnet och stillheten som infinner sig på nätterna. Det är inte lika skönt dagen efter dock, eftersom jag ofta sover rätt länge istället. Ibland kan jag känne en viss frustration över att jag inte kommer i säng i skaplig tid så att jag kan få ut lite av dagen också. Men allt är givetvis på två sätt, för ofta får jag trots allt en hel del gjort hemma under nätterna istället. På något vis är det då jag vaknar till liv och känner att jag får inspiration att faktiskt ta tag i saker.
Dessutom kan jag verkligen njuta av att komma hem och veta att jag inte ha en tid att passa dagen efter, att veta att jag kan gå och lägga mig när jag vill, inte när jag borde. Det är faktiskt en härlig känsla och jag kan få samma känsla som när var liten och det var något speciellt så man fick vara uppe lite längre. Så som snart 40-åring tar jag igen alla de gånger mina föräldrar mot min vilja körde mig i säng - och känner mig nästan lite busig! ;-)
 

 
Bilden lånad från Bossel Jimmie Johnsson
 


Fyrverkeri från en drönare

 


Fuck genus!!

Häromkvällen blev jag tipsad om filmklippet här nedanför. Normalt brukar jag försöka undvika att lägga ut reklamklipp på bloggen, men just den här filmen kan jag faktiskt inte låta bli att publicera. Det ligger så otroligt mycket sanning i filmens budskap, så att så många som möjligt borde få ta del av den.
Jag kan ibland bli lite trött på debatten kring genus och jämställdhet. Inte för att jag på något vis är emot jämställdhet och rättvisa, oavsett om man diskuterar kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning. Utan för att jag helt enkelt tycker att den ibland går lite för långt.
Ta bara användandet av ordet hen. Visst ska man inte göra skillnad mellan könen så länge det innebär något negativt, alla ska samma chanser, möjligheter och - givetvis - även skyldigheter. Men förespråkar man att man inte ens i ordalag ska göra skillnad mellan könen, säger man ju indirekt att det är något negativt att vara kvinna (eller man för den delen). Det är väl fantastiskt att vi är olika och unika individer, inte bara utifrån personlighet utan även kön, hudfärg, kultur och så vidare?!
Ingen ska tvingas in i att fack enbart på grund av att man är född till man eller kvinna. Det spelar ingen roll om man diskuterar vem som ska ha huvudansvaret i hemmet, vilket yrke/utbildning man ska välja. Däremot ska var och en göra det man är duktigast på och utifrån vad som är praktiskt möjligt. Om jag har ett jobb som gör att jag är bort en större delen av dagen än min sambo/fru, kanske det faller sig mer naturligt att hon tar ett större ansvar än jag hemma eftersom har större möjlighet till det. Om jag råkar tycka om att laga mat och är den som är duktigast på det, medan min sambo/fru avskyr att göra det och dessutom inte kan är det väl rätt naturligt att jag tar huvudansvaret för matlagningen? Men varför ska jag tvingas till det för att man förväntas vara jämställd och man tänker sig att min sambo/fru gärna är den som sköter matlagningen? Då blir det trots allt ojämställd åt andra hållet. Jämställt är det när det är upp till varje par/familj att själva avgöra vem ska ansvara för vad utifrån vad man är duktig på och vilka förutsättningar man har att sköta olika saker.
Detsamma gäller när man diskuterar lagstadgad kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Självklart ska kvinnor och män konkurrera på samma villkor. Den med lämpligast meriter ska givetvis få jobbet, men har man två personer som är lika kvalificerade för ett jobb, ska givetvis den som tillhör underrepresenterad grupp få jobbet. Det borde gälla även i bolagsstyrelser.
 
Istället borde det vara upp till var och en att var den man är. Är du tjej och "springer som en tjej" (som man diskuterar i filmklippet), så gör det oavsett vad andra tycker. Springer du "som en kille" fast du är tjej, jamen gör det då! Är du "feminin" som kille, var det oavsett vad andra säger! Och fortsätt "hon" och "han", är det inte fantastiskt att vi är olika?!
Att det sedan finns orättvisor som är knutna till vilket kön man fötts till är en helt annan sak. Det ska självklart bekämpas med alla tänkbara medel!
 

 
 

 
Relaterat: AB 1 SvD 1 2
 
Bilden låna från Dominique Di Primacon
 


George Osborne kan inte pluttifikationstabellen

Lite märkligt är det väl att den brittiske finansministern George Osborne inte verkar veta vad 8 x 7 är...
 
 


Så är det bevisat!

Det slår verkligen aldrig fel och är alltid precis samma sak. Är det fullmåne, är det helt hopplöst att få sova ordentligt. Eller, rättare sagt, sover gör jag - det är själva insomnandet som är problemet. Om jag vet att det är fullmåne eller ej spelar ingen som helst roll, jag somnar inte i alla fall. Det kan vara totalt igenmulet så att man inte har en aning om ifall månen är på fyllan eller halv. Är den full har jag bara svårt att somna, punkt slut.
Men så har det i dagarna publicerats en studie kring ämnet. Och man har nu en gång för alla kommit fram till att vår sömn kan påverkas av fullmånen. Säger man åtminstone.
Studien är geomförd vid Sahlgrenska akademin och har analyserat data från en tidigare sömnstudie och sedan jämfört dem med måncykeln. Syftet från början var att undersöka sömnstörningar från buller, men när man analyserat alla data såg man att känsligheten, mätt som aktiviteter i hjärnbarken, var större vid fullmåne.
Studien visar att man i snitt får 20 minuter mindre sömn när det är fullmåne - även om det för mig i bästa fall rör sig om 1-2 timmar. Resultaten bygger på en undersökning av 47 personer mellan 18 och 30 år och studien är med andra ord relativt liten.
Sovrummen i sömnlaboratorierna saknade fönster, vilket innebär att deltagarna inte kan ha drabbats av månljuset. Men forskarna anser att detta tyder på att det kan finnas någon form av inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm. Men detta är än så länge bara spekulationer och forskarna själva säger att det krävs fler och bättre kontrollerade studier som specifikt behandlar dessa mekanismer innan man kan säga något med säkerhet.
Men utan att varken vara forskare eller ha särskilt mycket medicinsk utbildning, är det för mig ändå rätt uppenbart att månen ändå påverkar oss! Kan månen påverka tidvatten och få enorma vattenmassor att flytta på sig, varför skulle den inte kunna påverka oss människor? 
För mig är det kanske inte ett jättestort problem när det är fullmåne, även om jag är trött under några dagar. Men kommer man en gång för alla fram till vad det är som gör att vi är så pass många som har svårt att sova när det är fullmåne, kanske man också kan komma fram till något som kan lindra besvären? Månen sitter där den sitter, den saken kan man inte ändra på. Men kanske finns det något som kan hjälpa oss som inte sover när den sitter där den sitter?
 

 
SVT 1
 
Bilden lånad från Handbrutens blogg
 


Konsten att få sittplats på tåget

Det är klippet fick mig faktiskt att vika mig av skratt! Vad tror damen? Kommer verkligen polisen att rycka ut för att hon inte får en sittplats på tåget? Och sen övergå till en massa rasistiskt skitsnack av precis samma anledning. Men hon är trots allt rätt underhållande - och så pass pigg som hon verkar, så kan hon ju knappast vara i särskilt stort behov av en sittplats.
Till saken hör väl också att det verkligen finns fler som hon. Det finns åtskilliga människor som ställer till stora scener för att de inte får sitta, även om de är pigga nog att stå. Men själv har jag nog aldrig varit med om någon som ringt polisen för att de inte får sitta...
 
Men just vad det gäller den här damen, blev det uppenbarligen ett rättsligt efterspel som hon förmodligen inte räknat med. Jag hittade nämligen den här artikeln, undrar om det var vad han räknade med när prompt skulle kontakta polis? ;-)