Coca cola

Detta är vad som sker i kroppen efter att du har druckit en burk Coca cola. Personligen har jag nästan helt slutat med läsk och är nu riktigt glad att jag faktiskt gjort det. Visserligen är det inte på grund av detta som syns nedan, utan mer med tanke på min vikt. Men nu är jag ännu mer motiverad att avstå från läsk!
 
Första 10 minuterna
Efter 10 minuter kommer 10 teskedar socker in i ditt system, vilket är 100 % av ditt rekommenderade dagliga intag. Så mycket socker skulle lätt göra dig illamående – OM det inte vore för fosforsyran i Coca Cola som balanserar upp den söta smaken.
 
20 minuter
Ditt blodsocker skjuter i höjden vilket gör att du får en insulinboost. Din lever besvarar detta med att försöka omvandla sockret till fett.

40 minuter
Din kropp har helt tagit upp allt koffein. Dina pupiller blir större, ditt blodtryck stiger – som ett svar på detta flyttar din lever över mer socker till ditt blodsystem. Du känner dig piggare.
 
45 minuter
Din kropp ökar din dopaminproduktion vilket stimulerar lustcentrum i hjärnan.

60 minuter
Fosforsyran binder kalcium, magnesium och zink i din mage vilket ger ännu en boost för din ämnesomsättning.  Det här ökas än mer av höga sockerdoser och andra sötningsmedel vilket gör att mer kalcium utsöndras i urinen.
 
Omkring 60 minuter
Du blir kissnödig och när du kissar skickar du ut kalcium, magnesium, zink, sodium, elektrolyter och vatten som inte tagits upp av din kropp.

Nu börjar festen i din kropp att dö ut och du får ett blodsockerfall. Du blir lättirriterad och seg. Du har även kissat ut det vatten som Colan innehöll samt andra näringsämnen. Din kropp är i sämre skick än innan du drack colan och du behöver näringsämnen för att repa dig.
 

 
Källa: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Pins to pin

Free slot games by critic



Semester

 
För mig uppgår denna totala mängd tid i år till knappt fem veckor. Med början idag!! Wiiee... 👏
 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


SD-rasism

 
Jimmie Åkesson har gjort det igen, denna gång genom att figurera på en bild tillsammans med det rasistiska bandet Ultima Thule. Ett band som bland annat fick en singel sponsrad av Bevara Sverige Svenskt på 80-talet. Bilden ska komma från en privat surströmmingsskiva hemma hos Åkesson i Sölvesborg den gångna helgen. Tröjorna med texten Give 'em hell anspelar på ett råd som Åkesson gav till sina partivänner under sin sjukskrivning.
Eftersom SD:s strategi utåt varit en nolltolerans mot rasism, borde följaktligen Åkesson utesluta sig själv från partiet efter detta tilltag. Men det lär knappast ske. Istället kommer SD få ännu fler sympatier från ännu fler rasister runtom i landet... Tragiskt men ack så sant.
 

 
KÄLLOR
 
DN 1 EX 1 GP 1 SR 1 SVT 1
 
Bilden lånad av Inte Rasist men...
 


Nedräkning

Jag har minst sagt nedräkning på gång nu. I skrivande stund har jag två arbetspass kvar innan jag går på nästan fem veckors välförtjänt semester. Även om jag hade två veckor i juni också, så känns det som en hel evighet sedan jag hade en längre sammanhängande ledighet sist.
I princip varje år brukar jag ha semester i augusti och det har oftast varit ett säkert kort när det gäller vädret. Om det är samma sak i år återstår att se, men en sak är i alla fall säker: det kan inte bli sämre än det hittills har varit. Jag kan inte minnas när jag senast upplevde en så här kall och regnig sommar. ☔ Minns enstaka somrar när jag var liten och då vädret var så här, men det måste vara åtminstone 25 år sen sist. Även om SMHI dillar om fler lågtryck närmsta tiden, så lever fortfarande hoppet hos mig om en fin sensommar. Kanske kan det bli det omvända jämfört med förra året? Då var det kanonfint väder fram till en vecka in på min semester, då det tvärvände och blev en helt ordinär, svensk augustimånad. Rent statistiskt borde det alltså vara större sannolikhet för en fin sensommar i år, enligt mina beräkningar. 😕
Men oavsett väder kommer jag inte ändra mina semesterplaner. Jag gör som jag brukar göra och köper en enkel biljett till Söderhamn för att sedan barrikadera mig i sommarstugan ute i skärgården. Till skillnad från när jag var liten, har jag inte längre några problem med att få tiden att gå även om det regnar hela tiden. Istället ökar jag min konsumtion av ved och stearinljus och håller mig inomhus med en film och en bra bok. Jag tillhör den lilla skara människor som ytterst sällan åker utomlands sommartid även om det är en regnig sommar. Sommaren är så kort i Sverige, men fortfarande väldigt vacker även om det regnar, så det skulle aldrig falla mig in att lämna Sverige mellan första juni och sista augusti. 
När semestern sedan är slut den 30, börjar min nya tjänst som larmoperatör. Jag är fortfarande kvar i samma lokaler, med samma kolleger, men kommer ha till största delen nya arbetsuppgifter. Och förmodligen lite mer aktion och happening än vad jag är van vid på min nuvarande tjänst. 
Normalt sett brukar jag tycka att det känns lite vemodigt när jag slutar på ett ställe, men den känslan infinner sig inte riktigt nu. Men å andra sidan ska jag ju vara kvar på samma arbetsplats och "bara" byta arbetsuppgifter, så det kan ju vara en del av förklaringen. Sen har jag sedan länge haft en instinktiv känsla av att jag måste byta miljö på något vis för att helt enkelt få lite ombyte i tillvaron - och det är väl just det miljöombytet som kommer nu. Så för en gångs skull kommer jag förmodligen inte att tycka att det känns särskilt tungt att komma tillbaka från semestern i september... 😊
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Kurera
 


Döden döden

Jag har hunnit göra totalt tio tatueringar genom åren. Alla av helt olika anledningar och i helt olika skeenden av livet. De två första var indianmotiv, mycket för att jag råkar gilla indianer och deras kultur, och jag gjorde dem redan när jag var 18 år. Medan jag pluggade till sjökapten, tatuerade jag in ett ankare och en mås på överarmen respektive ryggen, motiv som fick symbolisera min hängivenhet till havet och att jag älskar att vara till sjöss. I våras blev det en pirattauering i form av en variant av Jolly Roger. Även den en symbol för min kärlek till livet till sjöss. Jag gjorde den dessutom inte så långt efter att jag fått veta att jag klarat min operation av tumören i nacken på bästa tänkbara sätt. Så dödskallen har även fått symbolisera att jag just lurat döden - för andra gången i mitt liv. 
Men den "tyngsta" tatueringen jag gjort, är nog liemannen som numera pryder min högra underarm, strax inunder Jolly Roger. Idén kom när jag för någon månad sedan upplevde att jag började må sämre igen. Orken började tryta och nacken ömma på ett mycket misstänkt sätt. Jag har fått lugnande besked ifrån läkarna, som inte tycker att jag ska oroa mig, men det är ju lättare sagt än gjort. Som en del i det hela, blev det faktiskt en ny tatuering i form av liemannen. För mig symboliserar tatueringen att vi alltid går hand i hand med döden, bara en tumör ifrån att slänga in handduken. Det exakta motivet ser ni på bilden här till höger. 
Muntert sätt att se på livet, eller hur? 😉 Men jag ville helt enkelt ha en permanent påminnelse om livets bräcklighet inpräntad på kroppen - på ett ställe där den är lätt att se. Visserligen har jag redan tatueringar som jag gjort enbart för att jag tycker motiven är snygga/häftiga och ingenting annat. Som till exempel en fluga, en geting och en dödskalle. Men mitt motto har blivit att varje era i livet - negativ som positiv - skall symboliseras av en tatuering på kroppen. 
 
Lustig syn jag har på livet, eller hur? Men trots allt är det enda säkra vi vet om livet just att det tar slut en dag. Vi vet när, vi vet inte hur - utan bara att det en dag ska ske på ett eller annat sätt. Vissa gånger påminns vi om livets bräcklighet genom att livet och tillvaron ställs på sin spets. Som genom ett cancerbesked, en allvarlig olycka eller en nära anhörig som går bort för tidigt. Erfarenheter som är tuffa att gå igenom, men som i slutändan också kan vara nyttiga.
Personligen tillhör jag den del av familjen som minst av alla skött om min hälsa. Jag har varit nikotinist sen jag var 14 år (firar 24-årsjubileum i år), tränat på tok för lite, druckit mer än vad som kan anses vara hälsosamt i vissa perioder (skall dock påpekas att det varit utan att jag haft regelrätta problem) och svullat i snacks och sötsaker. Men samtidigt har jag alltid varit frisk som en nötkärna. Vilket inte känns riktigt rättvist när man tänker på alla som "bara" rökt under max något åt och ändå fått lungcancer, eller andra om levt hälsosamt efter konstens alla regler men ändå blir svårt sjuka. Jag är lyckligt lottad att få överleva denna helvetiska sjukdom som kallas cancer - men långt ifrån alla har just den turen...
 
 

 
Liemannen lånad av Anna Röd
 


Robert Broberg

Får jag doppa min mjukglass i din strössel?
 
R.I.P., hr Broberg!
 
 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 SvD 1
 


Föräldrarskap


 
Bilden lånad från Dagens ETC
 


Ett ont måste

Jag har verkligen legat på latsidan under sommaren när det gäller träningen. Medan jag var som flitigast med träningen och hängde på gymmet 2-3 gånger i veckan märkte jag en markant skillnad i ork och hur kroppen fungerade. Men nu under sommaren har jag kommit av mig lite, till viss del för att tiden inte räckt till.
Så i förrgår fanns äntligen tiden och jag palltade mig iväg för att träna innan jobbet. Jag märkte en markant försämring i orken efter att inte ha varit där på ett tag. Viktminskningen har till stor del stannat upp, även om jag inte gått upp något. Det som ligger mig i fatet när det gäller träningen är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, jag måste vekligen uppbåda all min viljestyrka för att ta mig iväg till gymmet. Jag har svårt att se den tjusning som många andra tycks se i att träna, för mig är det snarare ett ont måste för att jag vet kroppen mår bra av att röra på sig.
När jag legat i under några veckar med träningen brukar jag trots allt känna av en markant förbättring i orken och det är väl just det som motiverar mig att hålla igång. Liksom att man oftast märker av en viss viktminskning, vilket jag ju vet att jag verkligen behöver. Men roligt att träna, nej det är det verkligen inte. Ibland kan jag verkligen önska att jag vore mer motiverad att träna och hålla igång, framförallt ur en hälsosynpunkt. Istället har jag "läggningen" att vara barnsligt förtjust i snabbmat, öl och framstupa sidoläge i soffan...
 

 
Bilden lånad från Kost, träning och hälsa
 


Livet är som ett årgångsvin

 

 
Bilden lånad från DN:s pappersupplaga 2015-07-12
 


Nytatuerad (igen)

Det där med tatueringar blir verkligen som en drog när man väl har börjat. Jag har egentligen inte reflekterat över det på det viset förut, men senaste tiden har jag verkligen fått smak för att fortsätta göra nya tatueringar.
I förrgår var det dags igen och jag har nu två nya motiv, ett på vardera underarm - och för ögonblicket har jag två ömmande underarmar. Men jag är förbaskat nöjd med de nya kroppsutsmyckningarna. Det blev nog den längsta sittningen jag haft hos en tatuerare när jag tillbringade drygt fyra timmar där igår. Många skulle säkert hävda att man inte är riktigt klok som betalar tusentals kronor för att plågas i flera timmar och sedan ha ett motiv på kroppen som inte går att tvättas bort.
När jag för någon dryg vecka sedan gick till tatuerarstudion för att boka tid, fick jag bekräftat svart på vitt vilka märkliga situationer man måste hamna i som tatuerare ibland. Man brukar ju lite då och då hitta bilder på personer som tatuerat de mest märkliga ställen, som till exempel brösten, rumpan eller sina könsorgan. Men trots jag själv nu är uppe i totalt tio tatueringar, har jag aldrig kommit i en studio samtidigt som någon gjort någon så pass udda tatuering. När jag nu entrade studion Skäggiga damen här i Bagarmossen, hade man en kvinnlig kund inne som var i full färd att tatuera brösten - och ligger upplagd på en brits med naken överkropp. Det blir givetvis svårt att titta lite extra, det går inte att komma ifrån. Jag undrar hur lätt det är att som tatuerare förhålla sig proffessionell i ett sådant läge? Även om jag förstår att det slutligen bli vardag och vilket jobb som helst, måste det ju emellanåt komma in kunder som ska tatuera intima delar av kroppen och som man som tatuerare tycker är sjukt snygg...
 

 
ARBETETS GÅNG
 
 
 

 
SLUTRESULTATET
 
 

 
Bilden på kvinnan lånad från Deviant Art
 


Ledig

Undrar om man på allvar ska börja tro på Lagen om alltings jävlighet? Jag hade två veckors semester över midsommar, då jag hade extrm otur med vädret. Det var kallt, blåstigt och regnade mest hela tiden. När jag var stugan i Söderhamns skärgård över midsommar, fick jag tre täcken på mig på nätterna för att inte frysa - och då är jag ändå rätt varmblodad av mig.
När jag väl började jobba igen, kom värmeböljan som rått de senaste dagarna. Nu är jag ledig och två dagar och vad händer då? Ja just det, det börjar regna! Och regnet tycks komma att hålla i sig även under morgondagen.
Nu är det visserligen så att jag ändå inte kommer orka göra särskilt mycket, utan får använda vädret som en ursäkt till att sitta hemma och bara slappa. Men jag hade nog ändå föredragit om jag kunnat sitta på balkongen en stund utan att bli genomblöt, eller rentav kunnat besöka en strand. Det är nu något som får vänta tills längre fram i sommar. Fortfarande har jag fyra veckors semester att se fram emot i augusti, då jag hoppas få aningen bättre väder än vi haft hittills i sommar.
Är det något jag verkligen börjar känna mig i behov av just nu, så är det en rejäl semester. Inte för att jag haft mycket att göra, inte för att jag tagit mig vatten över huvudet genom att gå tillbaka och jobb heltid och skift så pass fort efter min fem månader långa sjukskrivning i höstas och vintras. Snarare är det det årliga behovet av några veckors ledighet som börjar ge sig tillkänna.
Samtidigt har jag pockså börjat inse hur nojjig man blir efter att ha haft en så pass allvarlig åkomma som en tumör. Jag känner verkligen efter hela tiden och börjar fundera om jag är sjuk igen så fort jag har lite ont någonstans eller känner mig ovanligt trött. Jag är nog knappast den enda med denna sjukdomshistorik som oroligt ringer till doktorn så fort något inte känns som det ska i kroppen. Senaste veckorna har jag just varit extra trött och tyckt att nacken ömmat en del och började förstås direkt fråga mig om jag skulle vara orolig eller inte. Lite lugnare blev jag efter samtal med läkaren, som inte tyckte det fanns anledning att oroa sig. Jag har fortfrande återbesök inbokat den 19 augusti för en ny magnetröntgen av nacken för att säkerställa att tumören inte kommit tillbaka. Så fram tills dess ska jag försöka att inte tänka alltför mycket på det hela och istället njuta av sommaren, dåligt väder eller ej...
 
 Operationsärret har börjat läka riktigt fint...
 


Bilden lånad av Erika Wallström
 


Snabbstädning

 


Vem har den dummaste frun?

Kalle, Tomas, Janne och Niklas satt under en blöt utekväll på den lokala puben och snackade om vem som hade den dummaste frun.
- Min fru är så du att hon köpte en cykelhjälm utan att ha någon cykel, sa Kalle.
- Då är hon ju smart i jämförelse med min fru, kontrar Tomas. När vi flyttat in i vårt nya hus, köpte hon 100 kilo kött på rea trots att vi inte hunnit skaffa någon frys...
- Äh, det var väl ingenting, min fru är så dum att hon köpte en bil utan att ha något körkort, sa Janne.
- Ha, min fru är så dum att hon köpte ett storpack kondomer inför sin resa till Mallis med tjejkompisarna - och hon har ju inte ens en kuk…


 
Bilden lånad från Deviant art
 


Homofobi

Hittade en helt fantastisk länk igår, som jag känner att jag helt enkelt känner mig tvingad att dela med mig av. Många har säker redan sett den, men då kan ni blunda för det här inlägget. :-)
På fredagen gjorde fotografen Clinton som många andra och visade öppet sitt stöd för det historiska beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i hela USA. Han ändrade sitt företags profilbild på Facebook och det uppskattades av många. Men några av hans kunder blev arga och förbannade. Ett par, som anlitat Clinton som bröllopsfotograf, meddelade att det inte längre var intresserade av hans tjänster. Paret skrev ett meddelande till Clinton på Facebook:
”Hej Brentwood. Vi vill bara informera dig om att vi inte vill ha dina tjänster på vårt kommande bröllop. Min fästman och jag stöder traditionella äktenskap mellan man och kvinna och inte vill inte att våra pengar går till något som stödjer det motsatta. Jag skulle också vilja veta hur vi kan få tillbaka vår handpenning. Tack.”
 
Clinton svarade så här på meddelandet:
"Wow, jag är inte riktigt säker på vad jag säga. Jag skulle kunna säga att det gör mig besviken, men jag tycker faktiskt att det är bra, eftersom vårt företag inte vill jobba med sådana som er heller. Det är inte att för du tycker olika, det är snarare därför du kräver att ingen homosexuell ska få gifta sig, bara för att du har den åsikten. Det är ungefär som att jag skulle säga att jag inte gillar broccoli, och därför kräver att alla andra i världen inte skulle få äta broccoli heller. Om du inte stödjer homosexuella äktenskap är det okej för mig och det är ju ingen som tvingar dig att gifta dig med en kvinna. Personligen har jag alltid fått lära mig att inte döma andra och att älska andra människor. Så jag ska försöka att inte döma dig här och inte heller säga något mer om min åsikt om dig.

På Brentwood Photo gillar vi kärlek i alla dess former. Vad det gäller er handpenning hoppas jag att du har läst den första delen i avtalet som du tecknade. Det står att handpenningen inte återbetalas. Men oroa dig inte, jag tänker inte behålla pengarna.

Efter den här konversationen har jag beslutat att donera dina 12 000 kronor till GLAD, en organisation som bildats för att stödja homosexuellas rättigheter. Så låt mig bara säga tack så mycket för din donation och för ditt stöd för denna viktiga fråga.
Jag kunde inte ha gjort det utan dina pengar.
Med vänliga hälsningar och med kärlek,
Brentwood Photo"
 
Clintons svar är så klockrent att jag i blir tårögd, det är så fantastiskt härligt med folk som har mål i munnen och kan ge svar på tal till personer som har en förvirrad verklighetsuppfattning.
Det är dock svårt för min del att hålla Clintons tillmötesgående ton och inte döma den argsinta, hatiska, blivande bruden. För mig är det så otroligt främmande att vara så kategoriskt fördömande mot en så stor del av världens befolkning som denna kvinna är.
Nu kommer många av hennes meningsfränder att hävda att hon lever i ett demokratiskt land med yttrandefrihet och därmed torde ha rätt att ge uttryck för sina åsikter - hur obekväma dessa åsikter än är. Vidare kommer man också förmodligen att kalla mig odemokratisk eftersom jag inte värnar om åsiktsfriheten när jag fördömer otäckheter som homofobi och rasism. Men mitt svar är mycket enkelt, är man normalbegåvad kan man skilja på äpplen och päron. Yttrandefrihet är en frihet under ansvar, som helt enkelt inte ger rätt till att kränka andra människor. Du får ha vilka åsikter du vill, men det betyder inte att du får bete dig hur du vill. I en demokrati ska du nämligen inte behöva leva i rädsla för våld, hot och kränkningar från andra människor på grund av vad du är född till. Punkt slut.
 

 
Bilderna lånade från A gay perspective, Cibercorresponales
 


SD:are utan verklighetsuppfattning

 

 
Bildenlånad från Inte rasist men...
 


Solen har privatiserats...

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Klä upp dig om du vill åka gratis buss!

Uppenbarligen ska man vara finklädd om man vill åka buss utan biljett... :-)
 



Det var bättre förr!

 
 


Registreringsskyltar som får trafiken att stanna upp

Kanske inte den mest hoppingivande skylten att ha på en ambulans...?
 
 

 
Personen som betalade några tusen för att få ha den här skylten:
 
 

 
Vad är oddsen?
 
 

 
Den här polisbilen...
 
 

 
Hur kul?!
 
 

 
Det här måste vara en på miljonen...
 
 

 
Error URL 404
 
 

 
Hur ska ni ha det egentligen?
 
 

 
Företaget som kör ut ost
 
 

 
Psykos
 
 

 
Noterat!
 
 

 
En bil som man kanske ska försöka hålla avståndet till
 
 

 
Bilderna lånade från Lajkat
 


När det är dags att betala tillbaka vad man lånat av framtiden...

Jag kan nästan sakna de matvanor jag kunde ha ända långt upp i 20-årsåldern. När jag flyttade hemifrån som 19-åring vägde jag 62 kilo och var - precis som nu - 182 centimeter lång. Jag behövde aldrig tänka på vad eller hur mycket jag åt, utan kunde vräka i mig vad som helt utan att det märktes när jag ställde mig på vågen.
Så jag har liksom vant mig vid att inte behöva tänka så mycket på mina matvanor. Men sen jag började närma mig 30, har det blivit annorlunda och jag har gått upp i vikt av minsta lilla ovana. Sedan flera månader går jag som bekant på 5:2-dieten och visst har det givit resultat. Från september till april gick jag ned 18 kilo, men se har det mer eller mindre stått still. Förutom när jag "syndat" på något vis, då jag direkt gått upp i vikt. När jag och sambon var i Amsterdam under några dagar i slutet av maj, lät vi båda bli dieten - och vips gick jag upp två kilo på bara några dagar.
Med andra ord tycks jag ha blivit extremt känslig för allt som är fettbildande, som socker, alkohol, fett och så vidare. Det känns ganska surt att gå upp så mycket som två kilo när man slitit för att gå ner i vikt... Så nu har jag bestämt mig för att jag får vara lite hårdare mot mig själv ett tag, allt som är det minsta onyttigt ska gallras bort från menyn - och undantagen ska vara extremt få. Det är så lätt att tänka att man ska unna sig något bara för att det är fredag, storhelg eller vad de nu må vara. Man hittar alltid undanflykter till att göra undantag av någon märklig anledning.
Med andra ord har jag inte ens nu under midsommarhelgen gjort några undantag, utan helt avstått från både alkohol, godis, snacks och fikabröd. Ska jag gå på läkarnas ordinationer, bör jag gå ner ytterligare 15 kilo och det är också det som är målet. Hur jag ska lägga upp mina vanor när jag väl nått min marschvikt återstår att se, men på något sätt måste jag ju även efter viktnedgången ändra mina vanor så att jag behåller vikten. För det känns ju inte direkt så roligt att behöva avstå från allt gott i all evighet framöver.
 
Sen är det ju märkligt - för att inte säga idiotiskt - att man ska behöva bli svårt sjuk innan man inser hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sin hälsa. Det var egentligen först efter mitt cancerbesked i höstas som jag själv insåg hur bräckligt allt egentligen är. Redan har jag ändrat på en stor del av min livsföring, men också insett hut viktigt det är att hålla vikten. Jag har insett hur mycket bättre jag mår och hur mycket mer jag orkar sedan de 18 kilona försvunnit från midjan. Så jag kan bara tänka mig hur det kommer att kännas den dag jag har ytterligare 15 kilo mindre att bära runt på...
 

 
Bilden lånad från Blogcompute
 


Glad midsommar!

 

 

Minister of supplies

En amerikan, en tysk och en japan blir strandsatta på en öde ö sedan deras plan kraschat i havet. Amerikanen tar genast kommandot över den lilla gruppen och när deras kläder torkat säger bestämt att:
- I'll be in charge of the defense!
Tysken vill inte framstå i dålig dager och är därför inte sen att haka på:
- I'll be in charge of the constructions!
Japanen kommer inte på något som han kan göra och blir därför väldigt ledsen. Amerikanen och tysken ser detta tycker synd om honom.
- You can be in charge of the supplies! säger amerikanen i ett försök att trösta. Detta gör japanen väldigt glad och han springer rakt in i den outforskade djungeln så fort han bara kan. Amerikanen och tysken ser fram emot något gott att äta och börjar bygga upp en boplats på öns vita sandstrand. Efter två dagar har lägret ett fint försvar och fina hyddor där de kan bo, men japanen syns inte till. Amerikanen och tysken börjar bli oroliga och bestämmer sig för att gå ut och leta efter honom.
Det är mörkt i den täta djungeln och de börjar snart tappa hoppet att se japanen vid liv igen. När de letat i över åtta timmar hör de ett prasslade i buskarna och hoppar till. Med en bambupinne i handen hoppar japanen plötsligt fram bakom ett träd och skriker:
- SUPPLIES!"
 

 
Bilden lånad från Clipartlogo
 


Första riktiga sommardagen

Så har vi åtminstone i Stockholm haft den första, riktiga sommardagen. 33 gradar i solen visar min termometer och jag har första gången i år gått i skjorts. Frukost på balkongen och sedan ytterligare en timme med morgontidningarna i högsta hugg och en andra kopp kaffe. Det enda ironiska är väl att när man nu äntligen lovat sommarväder under några dagar, ska jag iväg och jobba natt. Naturligtvis med följden av jag kommer sova den finaste delen av dygnet.
Men sommaren är inte slut än och jag har ju min semester framför mig, så jag kommer ju att hinna njuta av sommaren - som knappt har börjat. Nu jobbar jag tre nätter och är sedan ledig lite drygt två veckor. Därefter jobbar jag en månad och har ytterligare fyra veckor i augusti. "Tråkigt nog" har jag massor med semester sparad och var tvungen att ta ut minst sex veckor i år för att inte få tvångssemester. Så jag tog i för kung och fosterland när jag ansökte om årets semester - och fick också igenom mina önskemål utan förändringar.
Nu har jag dessutom en fått besked om ytterligare en sak att se fram emot när sommaren är över. Den 31/8 ska jag påbörja en ny tjänst inom polisen och utbilda mig internt till operatör och jobba i polisradion. Som bekant är jag redan på radion, men tar inga larmsamtal utan sköter en del annat mindre akut. Men kommer jag istället hamna mitt i hetluften och börja ta larmsamtal... Även om jag vet vad jobbet innebär och har jobbat i samma lokaler senaste åren, så ska det ändå bli både kul och intressant med nya arbetsuppgifter. Sen ska jag inte ta ut alltför mycket i förskott, eftersom det nya jobbet börjar med en fyra månaders internutbildning. Blir jag inte godkänd i utbildningen får jag gå tillbaka till min nuvarande tjänst. Men då har jag åtminstone givit det hela en chans och vet att det inte är något för mig...
 

 
Bilden lånad från Skrattnet
 


Sanningens ögonblick

Den 25 augusti förra året gjorde jag den första magnetröntgen jag någonsin gjort i hela mitt liv. Efter att i månader mått dåligt på olika sätt för att under sommaren bli allt sämre tog man beslutet att röntga nacken och huvudet. Då hade hade man hunnit spekulera i att mina symtom berodde på alltifrån vitaminbrist till diskbråck, inte ens läkarna tycktes ha tänkt tanken att man skulle hitta en tumör i ryggmärgskanalen i samband med röntgen.
Men allt har ju som bekant gått bra och det verkar inte som att jag kommer behöva fler behandlingar. Dock kommer det bli regelbundna återbesök under flera år framöver. Trots att jag varit förberedd på ett första återbesök med tillhörande magnetröntgen nu under sommaren, kändes det nästan lite spöklikt när kallelsen kom idag. Datumet för detta första återbesök är inplanerat till den 19 augusti, det vill säga nästan på dagen ett år efter den röntgen då man upptäckte tumören. Precis som jag fick göra förra sommaren, kommer jag i år att få bryta min semester och åka tillbaka till Stockholm för en undersökning. Föra året fick jag dock bryta semestern en andra gång, när man en vecka senare anlyserat röntgenbilderna och kunnat konstatera att det faktiskt var frågan om en tumör. Det fanns inga alterntiv till att åka hem, dra tillbaka sin sista semstervecka för att istället sjukskriva sig och sedan inleda behandlingen av tumören i nacken. Det enda minne jag numera har av tumören, är det markanta operationsärret i nacken, så jag utgår ifrån att jag inte kommer behöva avbryta min semester en andra gång i år. Åtminstone inte av samma anledning från förra året.
För i grunden tar jag det hela numera med en stor portion lugn. Allt har hittills gått så bra och läkarna har låtit så pass positiva att det inte riktigt verkar finnas någon anledning till oro. Men det känns samtidigt oundvikligt att ändå tänka tanken att det faktiskt kan finnas rester av tumören kvar i ryggmärgskanalen i nacken, att man helt enikelt inte fått bort allt. Och när det rör sig om så pass allvarliga åkommor som tumörer, är det ju inte något man i så fall tar med en klackspark. Men på stora hela väljer jag att se det hela som så att återbesöket är första steget mot att bli friskförklarad, för så länge inte motsatsen är bevisad ser jag mig själv som frisk och någorlunda återställd (även om jag fortfarande känner av vissa krämpor efter operationen).
 
Även om jag vet att man inte kan skynda på det här, så börjar man ju förstås längta att en gång för alla få det hela överstökat. Att inte behöva bekymra sig längre, att inte behöva känna av de krämpor som fortfarande sitter efter operationen.
För även om jag på det stora hela är återställd, fungerar inte vänsterhanden som den ska än och balansen är fortfarande aningen nedsatt. Jag tycker fortfarande att det är lite obehagligt att åka rulltrappa och kan stå och krampaktigt hålla mig i ledstången. Jag har fortfarande ont emellanåt, när nersmärtorna (som är rätt normalt efter operationer i nervsystemet) kommer och går. Och även om jag på det stora hela orkar ungefär det jag vill orka, är dagsformen fortfarande väldigt olika från dag till dag. Jag känner fortfarande att jag har svårt att orka med när det blir mycket nytt och ovant eller att hålla igång rejält flera dagar i rad.
Men det mesta är förmodligen sådant som inte syns särskilt mycket utanpå och det är säkert lätt att som utomstående tro att jag är helt återställd. Så det blir gärna missförstånd vissa gånger när det kommer till vad jag orkar eller inte orkar. Det kan bli något av ett lättare irritationsmoment när folk kanske inte riktigt förstår att jag trots allt fortfarande kan ha ont eller inte riktigt orkar vissa dagar. Sen är det verkligen inte många gånger den sitationen har uppstått ska väl tilläggas - och någonstans kan jag ju också ha en förståelse för att det är lätt att glömma att någon inte riktigt orkar vissa saker.
 

 
Bilderna lånade från Glogster, Abson Fitness
 


Amsterdam

Sent i lördags kväll kom jag så hem från några härliga dagar på resande fot i Amsterdam. Jag har alltid haft något av en fetisch för att resa, men de senaste åren har det inte blivit så mycket av den varan eftersom min ekonomi inte riktigt har tillåtit det. Men nu är äntligen ekonomin i sådan balans att den tillåter en och annan utlandsresa igen. Jag har alltid lite resfeber innan det är dags att åka och ser alltid fram väldigt mycket emot resan, men varje gång är det också lika skönt att komma hem. Varje gång jag är utomlands, påminns jag om hur hemkär jag faktiskt är och hur mycket jag uppskattar Sverige.
Vi har verkligen hållit igång dessa fem dagar i den holländska huvudstaden och varit på benen från morgon till kväll. Sista tiden började såväl fötter som ryggar att säga ifrån av allt promenerande och det gick så långt att vi var sekunder ifrån att beställa den helkroppsmassage som hotellet erbjöd. Det som dock satte käppar i hjulen var att tiden inte riktigt räckte till. Och väl hemma i lägenheten sent igår kväll, tog det inte mång minuter innan sängen desperat ockuperades av två utpumpade resenärer.
Men de fem dygnen på resande fot har givit mycket energi för återgå till vardagen, det går inte att komma ifrån. Även om man fysiskt är trött efter några intensiva dagar, har man mentalt laddat batterierna och kan nu återgå till vardagen med nya krafter. Och det var fem lyckade dygn med ytterst få missöden i den motsägelsefulla staden Amsterdam. Vi bodde på ett fint, femstjärnigt hotell med knappt fem minuters promenad till centralstationen. Vi har ätit gott och hunnit se massor av stan, även om det inneburit att vi gått, gått, gått och gått. Två smärre besvikelser blev det visserligen. Den ena bestod i att vi tänkt besöka Anne Franks museum, men där var det så groteskt lång kö att vi gav upp direkt. Samma kväll bad vi på hotellet om tips på någon bra resturang i närheten - och hamnade på en dyr och till synes lyxig krog några minuters promenad bort, vid namn Toro Dorado. De dyraste vamrätterna kostade närmare 3.000 kronor, så det säger ju en del om vilken klass man ville hålla. Men maten blev trots priserna en rejäl besvikelse. Köttet var segt och innehöll så stora mängder av fett, bråsk och senor att vi lämnade nästan hälften av maten vi fick in. Servitrisen var snorkig, på gränsen till otrevlig och när vi klagade på maten var det enda svaret att "så ser köttet ut här" (det ironiska var att vi kvällen efter beställde liknande rätter till en tredjedel av priset på en annan restaurang - men med långt mycket bättre kvalitet). Jag vet inte om jag har en vrickad syn på service, men om två personer äter varsin varmrätt och dricker vin för en dryg tusenlapp förväntar jag mig ett visst mått av service från personalen. Som at när man beställer in en flaska vin, kommer servitrisen och fyller på glasen allteftersom man druckit ur - men inte ens det skedde på Toro Dorado. Tilläggas ska väl att det inte var något större fel på kryddningen, men det var urusel kvalitet på köttet.
Men i övrigt var resan en total succé, trots de motsägelsefulla kontrasterna i denna stad. Det motsägelsefulla ligger i de märkliga kontraster man ständigt ser. Å ena sidan gamla, vackra och välbevarade hus blandade med modernare hus och fina restauranger - å andra sidan prostitutionen i Red light district och de fräna haschångorna som låg som en dimmridå över gatorna utan alla coffeeshops som låg i varje gathörn. Det var på ett märkligt vis en surrealistisk och tragisk känsla över de med röd neon upplysta skyltfönstren, där skönhetsopererade tjejer stod och kråmade sig och försökte locka till sig sexkunder (även mig, som var där i sällskap med min flickvän). Varför jag alls valde att gå genom de kvarteren? Tja, ville nog skapa mig en egen uppfattning tror jag... Men trots allt spenderade vi merparten av semestern långt ifrån Red light district och haschångorna.
 
En av alla coffeeshops...
 
 En i raden av alla butiker med sexleksaker
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Amsterdamborna älskar verkligen sina cyklar - och flyger fram som fartdårar på dem...
 
 Aningen mer avancerad trampbil än den jag själv hade som liten... :-)
 
 

 
Bilden med jordgloben lånad från Tara travel agency. Övriga bilder är mina egna.
 


Söka jobb

Jag måste säga att jag är glad att jag inte är 18 och nykläckt student idag. Det skulle vara deprimerande att vara ny i arbetslivet med tanke på hur svårt det är att få jobb.
Jag har konsekvent sökt nytt jobb sedan jag tog min sjökaptensexamen 2011. Till en början enbar till sjöss, men sen även andra jobb. Oftast sådana där jag på ett eller annat sätt kan få nytta av min utbildning. Men det är verkligen inte många gånger jag ens kallats till intervju. Och då har jag ändå en fyraårig högskoleutbildning och har varit ute i yrkeslivet sedan 1996.
Visserligen ställer jag nog lite högre krav på de jobb jag söker nu, jämför med en 18-åring. Inte minst när det gäller lönen, eftersom jag har helt andra utgifter än någon som är 18 år. Även om jag till exempel kan flytta till en billigare lägenhet, har jag fortfarande lån som ska betalas och måste därmed ha en skaplig inkomst så att ekonomin går runt.
Men det kan också störa mig hur många arbetsgivare fortfarande resonerar. Man tycks vara fast i tänket att man ska anställa unga människor om man vill ha någon som kommer vara kvar på arbetsplatsen många år framöver. Men dagens ungdomar är ju oftast inte kvar i åratal på samma arbetsplats, utan ska resa och förverkliga sig själva. Vill man ha någon som blir kvar 20 år framöver, bör man anställa någon som är runt 40. Vi har hunnit förverklig oss själva, dom av oss som vill ha barn har normalt sett hunnit göra det - och till det har vi något som en 18-åring inte har, nämligen livserfarenhet. Hur bra betyg och meriter du än har, kan dessa aldrig ersätta vad du lär dig genom livets skola.
När jag själv haft kolleger som nyss kommit ut från gymnasiet, är det en markant skillnad på hur de sköter sitt arbete mot hur någon med några års yrkeserfarenhet gör det. Saker som att hjälpa varandra, avlasta så att alla kan få sina raster eller komma hem i tid finns inte lika naturligt.
Misstolka mig inte nu. Jag missunnar vertkligen inte ungdomar att få jobb, det är trots allt det enda sättet för dem att lära sig och arbetslivserfarenhet. Men man får inte glömma vi som är äldre har en erfarenhet som man inte har som ung - och sannolikheten att en 40-åring är kvar i 25 år på en arbetsplats är mycket större än att en 20-åring gör detsamma.
 

 
Bilden lånad från City town info
 


Den svenska sjukvården

Det gäller minst sagt att vara om sig och kring sig när man är eller har varit sjuk för att hålla reda på vad man har rätt till. Inte minst när det gäller det ekomoniska.
Under min sjukskrivning kom jag fram till att jag faktiskt har en privat försäkring som täcker en del av mina boendekostnader om ja bli sjukskriven eller arbetslös. Något som ju var som en skänk från ovan när man enbart hade sjukpenningen från Försäkringskassan som inkomst.
Nu har jag dessutom konstaterat att en del av de utgifter jag haft för sjukvård också täcks av min försäkring. Även om det rör sig om några offantliga summor, så är det ju trots allt en ersättning jag betalat för att genom den premie jag betalar varje månad. Så det är klart att man begär ersättning från försäkringsbolaget. :-)
Så nu har jag plockat bland kvitton och räkningar - som jag lyckligtvis sparat - och räknat ut vad min vård kostat mig. Och det går inte att komma ifrån vad bortskämda vi är hä i Sverige. Jag kom fram till att jag totalt betalat 4.620 kronor för hela vårdkedjan, vilket ju bara motsvarar en bråkdel av vad det egentligen måste ha kostat. För för de här pengarna var jag inlagd i en vecka på Karolinska sjukhuset, inklusive en fem timmar lång operation och de första dagarnas eftervård. Sedan förflyttades jag till en rehabiliteringsanläggning, där jag var inlagt i tre veckor och fick all den vård och rehabilitering jag behövde - samt väldigt bra mat. Sedan jag blev utskriven fortsatte rehabiliteringen några dagar i veckan, inklusive lunch och taxiresa mellan mitt hem i Bagarmossen och mottagningen i Solna. Alltihop försklassig vård till - som sagt - en totalkostnad på 4.620 kronor.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga på vård sjukvård, men ibland kan det kännas rätt obefogat. Åtminstone ur min synvinkel sedan jag varit inne i vårdkarusellen under några månader. Självklart har det varit alldeles för mycket neddragningar inom vården senaste åren och självklart får personalen ofta gå på knäna på grund av personalbrist - och dessutom ofta till en alltför låg skitlön. Just den tanken slog mig flera gånger medan jag var inlagt på KS. Sköterskorna tycktes bokstavligt talat vara på benen och serva oss patienter från den sekund de kom till jobbet tills det var dags att gå hem - och jag insåg hur de verkligen fick slita hårt för sin lön. Men jag kunde inte komma ifrån att de gjorde ett helt fantastiskt jobb och jag märkte aldrig att de tyckte att man var besvärlig som patient, vad man än frågade om. Tilläggas ska att jag var så imponerad av deras arbete, att jag skickade en stor chokladask till avdelningen sedan och blivit utskriven för att tacka för det bemötande jag fått.
Men med tanke på vad man trots allt får för i de i sammanhanget väldigt låga avgifterna när man söker och får vård i Sverige, inser åtminstone jag själv att det är värt att betala de skatter vi har. Jag - och de allra flesta normalinkomsttagare - skulle inte haft en sportslig chans att själv bekosta den vård som till exempel jag fått de senaste månaderna ur egen ficka. Alla kan inte vara höginkomsttagare och då är det ju en självklarhet att man ska ha det system som vi har i Sverige, med lite högre skatter men att istället alla ska ha samma tillgång till vård, skola och omsorg.
Sen finns det givetvis mycket som kan förbättras inom vården, men efter att ha sett hur den trots allt funkar tänker jag nog klaga aningen mindre på den. Och framförallt kan jag inte förstå dem som tycker vi ska sänka skatterna och införa högre egenavgifter inom vården. Aldrig i livet, tänker jag...
 

 
Bilden lånad från Nilssons lilla värld
 


Energi

Jag har kommit till ett läge då det börjar kännas som att jag faktiskt aldrig varit sjuk. Bortsett från försämrad känsel ióch finmotorik i vänster halva av kroppen, som jag kommer att få leva med ett bra tag till (om det alls försvinner), börjar jag må precis som innan jag blev sjuk. Energin är tillbaka och det känns som att jag orkar mer än på mycket, mycket länge.
Igår lyckades jag med bravaden att överträffa mina förväntningar genom att orka med fler saker än vad som hade varit möjligt för bara några veckor sedan. Förutom två makiner tvätt och installation av ny diskmaskin (förutom en biten som hyresvärden ordnade), hann jag med att skura och dammtorka hela lägenheten. Jag får visserligen erkänna att jag var rätt trött efteråt, men för inte alltför länge sedan hade det varit totalt omöjligt att få allt detta gjort under en och samma dag. Men alltmer känner jag mig som en duracellkaning och orkar ungefär det jag vill orka med.
Förövrigt måste jag säga att diskmaskinen är en helt underbar investering. Vi har länge pratat om att köpa en och nu har det äntligen blivit av. Hyresvärden var här igår och fixade med själva anslutningarna för vatten och avlopp, sedan ordnade jag resten med programmering och lite annat meck som man var tvungen att fixa med innan man kunde börja använda den. Näst efter tvättmaskinen anser jag att det är den bästa investering man kan göra när det gäller hushållsapparater. Jag har haft diskmakin förr, men de har gått sönder och nu har vi varit utan ett tag. Även om man bara är två personer, så blir det en del disk varje dag och det är otroligt skönt att slippa ta hand om den för hand. Hur mycket ork man än har...
 
Den senaste investeringen....
 

 
Bilden lånad från EnergiNorge
 


Järnrörsskandal

 
Undrar om Polisen kollat ifall topparna inom SD har alibi för den aktuella kvällen? ;-)
 

 
AB 1
 


Vårkänslor

Minns ni känslan när man var liten och på våren fick plocka fram cykeln? Det var en euforisk frihetskänsla att få svischa fram på cykeln och slippa alla varma och otympliga vinterkläder. Jag minns så väl att mina föräldrar brukade säga att jag inte fick ta fram cykeln innan asfalten syntes på gatan utanför. Jag tog detta väldigt bokstavligt och gick verkligen och tittade efter fläckar av bar asfalt på vår gata - och aå fort minsta lilla fläck syntes sprang jag förstås hem och ville plocka fram cykeln. Det hände till och med att jag grävde undan lite snö med händerna bara för att få fram en fläck asfalt i hopp om att få ta fram cykeln.
Ungefär samma känsla har jag haft i kroppen sista dagarna, när våren tagit fart. Även om jag jobbat ganska intensivt på sistone, så har jag hunnit märka av vårens ankomst när jag gått till och från tunnelbanan. För varhe gång jag gått förbi buskarna utanför mig, har jag märkt små, små framsteg i form av fler blommor och större löv. Det är nästan att det varit skillnad från en timme till en annan.
På nägot sätt är våren nästan härligsa och vackrare än sommaren. Nu, när allt är nyutslaget och doftar så härligt, är det härligare än under själva sommaren. Kanske uppskattar man det hela mycket mer när man har hela sommaren framför sig också... Precis som att advent oftast känns mycket härligare än själva julen.
I år blir det dessutom en extra bra start på sommaren, för häromdagen bokade jag en vårresa till Amsterdam i slutet av maj. Jag blev helt såld på den staden när jag var där för några år sedan, men bara stannade över dagen. Det var mycket tidigare på våren jag var där sist, så kan tänka mig att det är långt mer vackrare i slutet på maj. Och det kommer dessutom att bli ett bra firande av att jag äntligen är frisk. :-) Det är några år sedan jag hade råd att resa i någon nämnvärd utsträckning sist, men nu har ekonomin kommit på fötter igen och jag har råd att resa lite mer. Jag kommer verkligen att njuta från den stund jag sätter min fot på Arlanda, bara atmosfären på en flygplats är ju helt underbar.
 

 
Bilden lånad från Event limousine