Fuck cancer

I tisdags lade jag mig återigen under tatuerarens nål, det var dags att fortsätta dekorera kroppen. Den här gången hade jag aningen bättre tur med tatueratstudion än sist jag tatuerade mig. Helt enkelt av den simpla anledningen att jag valde en helt annan studio, som jag bara hört positivt om.
Jag brukar ha som motto att tatueringar även ska ska säga något om mig som bär dem och inte bara vara snygga. Nu har jag 14 stycken totalt och jag får väl erkänna att vissa motiv har jag enbart valt för att de är snygga. Men några har en väldigt djup betydelse och symbolik i sig också.
 
Symboliken bakom denna tatuering behöver knappast förklaras närmare.
Bredvid den syns fortfarande ärret tydligt sedan jag opererade bort en tumör för 1,5 år sedan.
 
Symbol för mitt musikintresse....
 
 

 

Att vara på gift....



Naturens under

Så är man sedan i fredags tillbaka i Stockholm efter en vår av ständigt flängande till Ängelholm. Det är inte många gånger i livet jag flugit så mycket och bott så mycket på hotell som under de sista månaderna. Det har varit hur kul som helst, även om det också varit påfrestande på väldigt många sätt också.
Självklart är man helst hemma när det faktiskt kommer till kritan. Jag har saknat min egen säng och att få äta hemlagat åtminstone en gång per dag. Men samtidigt har det varit roligt - och jag har fått uppfattningen att de flesta av oss i "klassen" varit rörande överens om att det känns lite vemodigt att tiden i Ängelholm är över.
Nu återstår dock en sak - något som är nog så svårt. Det var nämligen inte så kul att ställa sig på vågen när man kom hem efter de sista två veckornas studentliv i Skåne. Den viktminskning jag jobbat så hårt med sista månaderna har inte gått om intet - men naggats rejält i kanten. Visserligen hade jag nog inte väntat mig så mycket annat efter veckor av hotellfrukostar och 1-2 restaurangbesök per dag. Men det är något annat när man verkligen ser siffrorna på vågens display,
Att det sedan är semester om ett par veckor gör ju knappast saken så mycket bättre. Jag menar, man brukar ju inte direkt gå ner i vikt under semestern. Kroppen är en rätt märkligt konstruktion på det viset; det är hur lätt som helst att lägga på sig kilo efter kilo - men trots att man rör på sig och verkligen tänker på vad man äter, är det stört omöjligt att gå ner i samma takt som man går upp.
Jaja, nu är det ingen större katastrof. Så många kilon är det inte frågan om och förr eller senare kommer jag fakiskt att gå ner dem igen. Men känns lite motigt när man kämpat så länge och så försvinner viktminskningen i ett nafs...
 

 
Bilden lånad från Träna hemma
 


Casino online

När internet kom på 90-talet tyckte man att det var en otroligt fascinerande uppfinning. Där fanns i princip allt - och dessutom bara ett par knapptryckningar bort.
Nu har det blivit en del av vår vardag och de flesta av oss skulle nog inte kunna tänka oss en tillvaro där man inte är uppkopplad åtminstone merparten av dygnets timmar. Vi skulle förmodligen rentav bli ganska handikappade utan en internetanslutning.
Vi gör allt på nätet: kommunicerar, hittar kärleken, betalar räkningarna - you name it. Sen finns det hur många frestelser som helst också. En av alla dessa är alla de olika spelsajter som finns i oändligt antal - och de flesta av dem bedriver en väldigt aggressiv marknadsföring. Frågar man reklammakarna, tycks det vara hur lätt som helst att bli ekonomiskt oberoende, bara du ägnar några minuter åt spel via dina dator, mobil eller surfplatta.
Personligen kan jag knappt sätta mig in i vilka frestelser detta måste innebära för någon som är spelberoende - framförallt när det är frågan om något som är otroligt lättillgängligt. Det går att hitta alltifrån reklam om hur lätt det är att vinna storvinster till blogginlägg som gör gällande att det är fullt möjligt att förutspå vilka nummer som kommer dras i ett lottospel. Som spelmissbrukar är det garanterat rätt svårt att stå emot dessa argument och falla till föga för sitt beroende.
Personligen brukar jag aldrig spela oavsett om det sker via internet, på ett fysiskt casino eller något roulettebord på någon krog. Egentligen inte av någon princip eller att jag tror att jag själv skulle fastna i något missbruk, utan snarare att jag inte roas av spel. Jag klandrar ingen som spelar, så länge det inte leder till något missbruk eller går ut över någon annan. Men jag kan tycka att den aggressiva marknadsföringen är rätt osmaklig emellanåt.
 

 
FOTNOT
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med Euromillions. Jag har alltså fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet, men samtliga erfarenheter, åsikter och ställningstaganden är helt och hållet mina egna.
 

 
Bilden lånad från Casino playa Chiquita
 


Avslut

Idag skrevs så slutprovet i teoridelen i tågklarerarutbildningen. Jag sitter nu på hotellet i Ängelholm och fick för ett tag sedan beskedet om att jag blev godkänd även i slutprovet. Och jag måste förstås erkänna att det känns riktigt skönt! Jag visste med mig att jag gjort ett antal tabbar och hade en känsla av att jag låg på gränsen för att bli godkänd.
Jag har inte fått veta mer än att jag ligger på rätt sida av godkäntsträcket, så exakt hur många tabbar jag fått poängavdrag för vet jag inte. Men det var faktiskt så pass "illa" att jag inte var riktigt säker på om jag skulle bli godkänd eller ej.
Men godkänd blev jag och imorgon flyger jag tillbaka till Stockholm igen. Ska bli skönt att få sova i sin egen säng igen efter två veckor på hotell. Jag trodde inte det var möjligt, men nu är jag så smått nöjd med att bo på hotell och äta ute flera gånger i veckan. Jag börjar faktiskt sakna min egen säng och att få äta hemlagad mat igen! Normalt sett brukar det kännas väldigt lyxig med hotellvistelser och restaurangbesök, men det får ändå finnas vissa gränser med utsvävningarna... ;-) Framförallt är inte midjemåttet helt tillfreds med att ständigt äta ute.
Nu återstår praktiken och omsätta de teoretiska kunskaperna i praktik i simulatorerna. Kommer säkerligen bli en utmaning - för trots allt är det en sak att läsa in något teoretiskt och en helt annan att sedan praktisera kunskaperna. Just nu ser jag fram emot praktiken, men har en känsla av att jag säkerligen kommer svära en hel del över simulatorövningarna när de väl kör igång.
 

 
Bilden lånad från Svenskt demenscentrum
 


Höjden av mod

 


Bad luck

Ska det jävlas ska det göras ordentligt och de tycks omöligt för en olycka att komma helt ensam.
Idag var det dags att återigen bege sig till Ängelholm för sista delen av teoridelen i tågklarerarutbildningen. När jag nu summerar dagen, inser jag dock att det varit motgångarnas dag.
Det började på Arlanda när jag försöker checka in via självserviceapparaterna. Om och om igen försöker jag knappa in min bokningsnummer för att få boardingkort och bagagetag. Men jag får bara beskedet att min bokning inte existerar. Sakta blir jag orolig att något blivit fel, att min bokning på något vis fallit bort. Till sist knatar jag iväg till en bemannad disk för att kontrollera hur det hela faktiskt ligger till. Jodå, min bokning finns men av någon anledning fungerade inte kopplingen mellan datasystemet och incheckningsapparaten.
Så kommer momentet då jag sk lämna ifrån mig mitt bagage - som "förstås" visar sig väga några kilo för mycket. Och jag åker på att betala för övervikt. Visserligen bara ett par hundralappar, men rätt irriterande ändå.
Så beger jag mig till säkerhetskontrollen för att röra mig vidare mot gaten. För första gången på lämge piper det förstås när jag går igenom bågen - och jag har glömt att lägga ifrån mig mobilen på bandet. Jag går tillbaka och lägger ifrån mig mobilen på bandet. När jag sen kommer tillbaka till bågen, piper den igen och jag får genomgå en slumpkontroll och man går igenom mina skor och mitt bagage.
Slutligen kommer jag till gaten och får gå ombord på planet. Vi lyfter i tid, men jag märker rätt snart att nmågot inte riktigt stämmer. Resan är skumpig och skakig, man släcker inte lamporna med bältessymbolen och från där jag sitter kan jag se flygvärdinnorna där de sitter fastspända och jag ser på deras miner att något är fel. Mycket riktigt, snart ropar kaptenen ut att navigationssystemet lagt av och man har tagit beslutet att gå tillbaka till Arlanda. Vi landar igen, alla får lämna planet och vi får slutligen gå ombord på ett nytt plan.
1,5 timme försenade landar vi i Ängelholm och jag börjar se fram emot att sätta mig i taxin för att åka till hotellet. Men när jag väl kommer ut från terminalen, hittar jag ingen taxi - som jag trots allt förbeställt. Irriterad ringer jag till taxibolaget, som lite arrogant meddelar att chauffören åkt eftersom jag inte dykt upp på avtalad tid. Jag får numret till Flygtaxi, som jag bokat taxin igenom. De blir väldigt förvånade över att taxin bara lämnat utan att kontrollera om planet varit i tid eller ej - eftersom avtalet med taxibolaget säge att man ska invänta passageraren om flyget är sent.
Efter 15 minuter i telefon kommer en taxi och jag kan slutligen checka in på hotellet. Trots allt blev det en bra avslutning på dagen, jag fick ett fint och stort rum med kokvrå. Något som gör att jag inte behöver gå ut och äta varje kväll. :-)
 
 
Mitt rum i Ängelholm...
 
Dagens kvällsnöje...
 

 
Bilden lånad från Techco
 


Internet

Jag tillhör den generation som fortfarande har tiden innan internet i färskt minne. När internet sakta började bli vanligt i slutet på 90-talet, tyckte man ju att det var otroligt hightech - nästan lite science fiction. Det var så otroligt imponerande att man ju kunde hitta i princip vad som helst bara genom några få knapptryckningar.
Minns ni "problemet" att det tutade upptaget i hemtelefonen när man använde internet? Eller hur fascinerad man var över det faktum att att man kunde börja mäta en hårddisks storlek i GIGAbite?!
Numera är jag knappast ensam om inte kunna tänka mig en tillvaro utan dator, smartphone och internetuppkoppling. Man behöver ju trots allt knappt lämna sängen längre om man ska se krasst på tillvaron. Det allra mesta går att handla eller beställa via datorn eller telefonen.
Och det är nog just när det kommer till teknikens utveckling som jag själv börjar känna mig gammal. Framförallt när jag inser hur fort utvecklingen har gått bara under min egen livstid - detta trots att jag egentligen inte känner mig särskilt gammal. Min första mobiltelefon var bokstavligt talat stor som en tegelsten och man var tvungen att välja med omsorg var man skulle stå när man ringde eller tog emot samtal. Annars bröts samtalet. Och några år senare var det inte helt ovanligt att svaret på ett MMS var "Jag kan inte ta emot bilder".
Senaste veckorna har jag av någon anledning reflekterat över mina shoppingvanor. Inte i bemärkelsen att det gått för mycket pengar, utan i andra bemärkelser. Nämligen att det var länge sedan jag storhandlade i en mataffär, länge sedan jag provade skor i en skoaffär - och framförallt provlyssnade en skiva i en skivbutik innan jag betalade för den i kassan. Nästan allt sådant gör jag numera över internet. Jag köper skor, som jag provar hemma - och skickar tillbaka om de inte passar. Jag beställer hem mat via internet, köper skivor som jag först lyssnat på via Spotify. Okej, lite gammaldags är jag fortfarande och köper faktiskt fortfarande CD-skivor emellanåt. Det är inte lika mycket som tidigare, men min favoriter vill jag fortfarande ha på skiva och inte bara i en spellista på Spotify.
Personligen kan jag nog säga att jag inte nämnvärt saknar att gå i butiker mer än vad som är absolut nödvändigt. Jag kan tycka att det är ganska jobbigt och påfrestande i flera bemärkelser. Samtidigt är det vissa saker som jag fortfarande faktikt vill prova rent fysiskt - som smycken, parfymer och vissa klädesplagg.
 
Men som sagt. Vissa gånger går det inte komma ifrån att man känner sig aningen till åren när man börjar diskutera tekniska ting. Sådant som jag själv minns från min barndom elle tonårstid är saker som dagens ungdomar - eller unga vuxna - inte har en aning om vad det är...
 

 
NÅGON SOM MINNS?
 
 
 
 

 
Textbilden lånad från Linkedin
 


Sanningen om arbetsgivaren Polismyndigheten

Det har gått snart tre månader sedan jag slutade inom Polisen efter 15 års trogen tjänst inom myndigheten. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund att jag sagt upp mig, snarare tvärtom. För första gången på flera år känns det roligt att gå till jobbet på morgnarna och jag kan känna en riktig arbetsglädje - i motsats till att jobbet är ett ont måste för att ha en inkomst.
Mer och mer har det börjat sjunka in i mitt medvetande vilken märklig arbetsgivare jag dedikerat 15 år av mitt liv åt. Även om vissa saker legat enkom hos den lokala ledningen, så finns det så otroligt mycket hos polismyndigheten i stort som inte går att ducka för. Lönen är minst sagt en het potatis inom polisen, såväl för poliser som civilanställda (som jag själv ju var). Medelinkomsten för en polis ligger på cirka 27.000 kronor. Ingångslönen för en nyutexaminerad polis är 23.800 kronor - efter tre års högskoleutbildning. För min del (som inte är utbildad polis) låg lönen på 24.010 kronor efter 15 år inom myndigheten. Kan tillägga att jag nu - under min utbildning till tågklarerare - har 24.500 i månaden. Under aspiranttjänstgöringen går jag upp till drygt 29.000 för att sedan få en individuell lön på 30.000-37.000 kronor i månaden. Med andra ord: inom polisen får man en lön man kan överleva på - inom Trafikverket en som man kan leva på. Som civilanställd upplever man ett ständigt revirpinkande utan dess like och det är praktiskt taget omöjligt att utvecklas eller göra någon som helst form av karriär. Det är något som helt och hållet är vikt för personer med polisexamen - då har du plötsligt en gräddfil till alla möjliga tjänster (även sådana som inte kräver en polisexamen). Jag tänker inte klanka ner på några individer, många gör absolut ett bra jobb. Men jag är övertygad om att de gjort ett minst lika bra jobb även utan en polisexamen i bagaget. Att man sedan gastar sig hes över polisbrist är sanning med viss modifikation. Polismyndigheten tampas med ungefär samma problem som till exempel vården, där läkarna får ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation. Själva pappersarbetet kommer man knappast ifrån, men det skulle kunna göra attans så mycket effektivare. Dels genom effektiva datasystem (till skillnad från nu), men också genom att poliserna själva ska slippa göra det. I dagsläget kan poliser i yttre tjänst få ägna uppåt 5-6 timmar per arbetspass till att skriva papper - i alla fall i extremfallen. Istället för att till exempel låta civilanställda göra det - och med dagens teknik skulle man kunna hitta både billiga och driftsäkra system för att poliserna inte ens skulle behöva åka in till stationen för att överlämna informationen som ska avrapporteras.
 
Den starkaste känslan jag bär med mig efter mina sista år inom Polisen är nog ändå att vara åsidosatt och osedd. Så länge jag någorlunda sköter mitt jobb är det ingen som lägger notis till att jag går till jobbet varje dag - inte heller om jag gör ett exceptionellt bra jobb. Jag kan med lätthet räkna de tillfällen jag faktiskt känt att arbetsedningen uppskattat min arbetsinsats (då tänker jag på högre chefer än de närmsta befälen och arbetsledarna).
Däremot är man blixtsnabb att påtala om man gör något fel. Nu menar jag givetvis inte att man inte ska kunna påtala när något blir tokigt, självklart ska man göra det. Men det måste också finnas utrymme för beröm och uppskattning - något som jag är övertygad om att de flesta arbetstagare behöver. Men uppskattning får man inte ens genom en skälig lön. Och jag kan tala om att man har ytterst få förmåner som polisanställd, de allra flesta har genom åren plockats bort för på senare tid vara praktiskt taget obefintliga.
På ledningscentralen jobbade jag merparten av tiden som assistent. Vi var en liten grupp anställda assistenter och skulle assistera operatörer och befäl med till exempel adminstrativa uppgifter och beställningar av till exempel bärgare, läkare, likbil och en hel del annat som behövdes i verksamheten. Lönemässigt gled vi assistenter efter alltmer i jämförelse med andra civilanställda och vi försökte flera gånger få våra löner reviderade (något man har rätt att begära även utanför ordinarie löneförhandlingar). De tre första försöken vi gjorde besvarades inte ens av cheferna. På fjärde försöket blev det avslag med motiveringen att vi tillhörde samma lönegrupp som de civila operatörerna och man ville inte höja lönen för bara en viss del av gruppen.
Okej, vi köpte argumentet. Fram tills de civila operatörerna fick sina löner höjda (vissa med ett par tusen i månaden) - men inte vi assistenter. Varför? Jo, vi assistenter hade ju redan fått lönen reviderad...
Ungefär i samma ögonblick som arbetsledningen började fara med osanningar bestämda jag mig. Jag ville inte vara kvar. Hade jag haft ekonomin hade jag sagt upp mig rakt av utan att ha ett nytt jobb att gå till, men det hade tyvärr inte fungerat ekonomiskt. Fram till den här tidpunkten hade jag dessutom varit med om chefer som vitt och brett pratar anställdas sjukdomsbilder, psykiska besvär, psykologbesök, sprider falska rykten - och en lång rad andra saker. Och det på en och samma arbetsplats. Och när man försökt påtala problem har ingenting hänt utan det har bara viftats bort.
 
Förra året bytte jag tjänst och började istället som operatör på ledningscentralen. Känslan av att inte bli sedd från ledningens håll kvarstod, men nu kände jag även att jag hamnat helt galet. Operatörsjobbet var helt enkelt ingenting för mig och jag började söka andra jobb alltmer intensivt.
 
Avslutningvis vill jag bara klargöra en mycket viktig sak. Nämligen att jag kritiserar inga enskilda polisanställda. De allra flesta poliser och polisanställda gör ett bra jobb, men rent organisatoriskt skulle polismyndigheten behöva en rejäl genomgång (den nu pågående omorganisationen ger jag inte mycket för). Problemet ligger långt över huvudena på de poliser/polisanställda man träffar på som privatperson - och långt över huvudet på mig som civilanställd...
 

 
Bilderna lånade från Skapandebolaget och Bara Sophia
 


Hotell Continental i Ängelholm

Så är andra teoridelen av tågklarerarutbildningen i Ängelholm avklarad. En intensiv kursdel med mycket pluggande, men nu är provet skrivet och jag har blivit godkänd och fått mitt diplom.
Utbildningen och jobbet är fortfarande roligt och intressant, jag tänker inte hävda något annat. Vi har blivit bra omhändertagna av vår nya arbetsgivare och allt känns otrolig välstrukturerat och välplanerat.
Men denna sista av två veckor har det dock varit ett missöde som jag själv gått i taket för om omständigheterna varit annorlunda. Nämligen hotellet där merparten av oss från Stockholm varit placerade (i klassen ingår även blivande tågklarerare från andra delar av Sverige som blivit placerade på andra hotell). Hade jag själv betalat för hotellvistelsen hade jag tveklöst krävt pengarna tillbaka, utan minsta tvekan.
De aktuella hotellet är hotell Continental inne i centrala Ängelholm. Av dem som bodde där under förra veckan blev inte mindre än tre personer dåliga i magen av hotellfrukosten, vilket gjorde att jag själv valde bort frukosten från dag ett och köpte egen frukost på stan. Några morgnar kunde jag dock inte låta bli att passera frukostmatsalen för att "kolla läget" - och det var långt ifrån en rolig syn som mötte mig där. Torra ostskivor som tyckts åkt in och ut ur kylern ett flertalgånger de senaste dagarna, ägghalvor där gulan var grön istället för gul, mjölk och fil som passerat utgångsdatum. Och så vidare, och så vidare....
Hotellinredningen i sig var som hämtad från 80-talet och otroligt sunkig och nedgången. Luften var instängd och det var alltid antingen för varmt eller för kallt på rummet. I flera av badrummen kändes en mycket misstänkt doft av mögel.
Men bortsett från frukosten, var nog det värsta de låste nödutgångarna. På "mitt" våningsplan var nödutgången genom ett av hotellrummen - som givetvis var låst. Nödutgången bestod av rummets fönster med en stege utanför. Stegen gick inte ända ner till marken, utan man skulle vara tvungen att klättra en bit i taget och successivt fälla ut stegen.
 
Vår arbetsgivares agerande i sammanhanget har jag egentligen inget negativt alls att säga om. Våra respektive chefer har - såvitt jag förstått - ingen insyn i bokningen av hotell då det är skolan skóm sköter den biten i och med att vi elever bokas in på de kurser vi ska gå. Ska man tro dem som är "gamla i gamet", så har Continental hållit en bra standard tidigare (även om det förmodligen är ett tag sedan man gjorde det). Så så länge ingen klagar till cheferna, utgår man givetvis ifrån att allt är som det ska.
Nu kontaktade vi våra chefer i Stockholm och förklarade situationen och agerade man snabbt. Man började direkt titta på möjligheten att byta hotell, vilket tyvärr inte gick eftersom alla andra hotell varit fullbokade. En nödlösning blev att vi fått gå till ett annat hotell tvärs över gatan för att äta frukost på morgnarna. Och inför nästa teoriperiod i maj har man ändrat samtliga bokningar så att ingen kommer på Continental då.
Huruvida man kommer ha fortsatt samarbete med detta sunkiga hotell med total avsaknad av säkerhetstänk och kvalitet på maten är jag nog inte rätt person att svara på. Men jag misstänker att det i alla fall kommer vara sistahandsvalet framöver. Och personligen skulle jag inte betala en krona för att bo där. Nu är det min arbetsgivare som står för notan, så det känns inte fullt lika illa för egen del på något vis. Men jag vill trots allt ändå veta att jag kan ta mig ut om det till exempel börjar brinna - och jag vill veta att jag inte blir sjuk av maten.
Nu ska jag snart sätta mig på flyget hem till Stockholm och nästa vända i Ängelholm får vi alla bo på ett hotell som vi vet håller säkerheten och inte serverar dålig mat. Så slutet är så gott som det kan vara. ;-)
 
  
En av nödutgångarna. Enligt utrymningsplanen skulle man vara tvungen att först hämta en nyckel, låsa upp rumsdörren och sedan ta sig ut genom fönstret.
 
 
 20 kronor hade man mage att ta för en tepåse...
 
Så här satt TV:n i flera av rummen. 
 
Synpunkter ville man gärna ha, men jag tror ärligt talat inte på
att man är villig att bättra sig!
 

 
Textbilderna lånade från Hotell Continental, Improve me
 


Packa pappas kappsäck

Våren 2016 tillbringas för min del i en resväska, flängandes mellan Stockholm och Ängelholm. Än så länge känns det spännande och exotiskt att flyga ett par gånger i veckan och att bo på hotell under vardagarna. För mig, som för de allra flesta, är flyg och hotell något som tillhör semestrarnas lyxtillvaro.
Men jag börjar sakta förstå vilken tristess det också måste innebära om man har ett jobb som innebär mycket resande och många hotellnätter. Även jag skulle med tiden ledsna på att ständigt vara på resande fot. Att ständigt ha sina saker i en resväska, snabbt åka hem några dygn för att tvätta och sedan iväg igen är inte fullt så exotiskt som det kan verka. Tro mig, man blir faktiskt less även på restaurangbesök i slutändan - framförallt i en liten stad som Ängelholm där utbudet på restauranger inte är särskilt stort.
Fast det är fortfarande något av en lyxtillvaro mned flyg, hotell och restaurangbesök under veckorna. Framörallt med tanke på att det inte är jag själv som betalar för det hela. Men så saktelig börjar jag inse hur tradigt det skulle bli i längden...
Denna vecka på resande fot fick dock en positiv start genom ett besked från min sista magnetröntgen. Visserligen var det ett besked som hag nog väntat mig, men det är trots allt först när man har beskedet på pränt som man faktiskt kan andas ut. Även denna gång har man inte hittat någon tillstymmelse på någon ny tumör, utan röntgenbilderna visar att allt är som det ska i nacken och huvudet (vad nu det betyder? *L*). För första gången fick jag beskedet skriftligen och brevet synes här nedanför (om än med vissa uppgifter borttagna). Men hur beskedet kommer spelar ingen roll, bara man får besked om vad magnetröntgen visat. 
När jag såg kuvertet från Karolinska hann flera tankar rusa genom huvudet om vad det innehöll. Jag hann tänka tanken att man kanske hittat något i nacken som inte ska vara där och att man missat att informera mig om detta men istället skickat en kallelse till till exempel strålning direkt. Men så fort jag slitit upp kuvertet lugnades jag ned och insåg att jag faktiskt fått ett lugnande besked istället. Nämligen ingen ny tumör. :)
 
 
 

 
Kappsäcken lånad från Polyvore
 


Bryssel

Den 22 mars 2016 blev Europa återigen tagen på sängen av ett terrordåd i en europeisk storstad. Ett fruktansvärt dåd på alla sätt och vis, det är nog de allra flesta rörande överens om.
Enligt de sista uppgifterna jag själv hört, tycks det var IS som ligger bakom dådet. Och det är för mig obegripligt att man sedan länge inte stoppat dessa idioter en gång för alla. I många andra situationer har såväl FN som EU och USA tagit i med hårdhandskarna för att få stopp på olika hemskheter och/eller förtryck, men IS tycks få härja hur fritt som helst.
Och då är det som hände i Bryssel rena söndagsskoleaktiviteterna i jämförelse med vad IS gjort sig skyldiga till på andra håll i världen. Jag vågar nog drista mig till att hävda att förutom inbördeskriget i Syrien, är IS en av grundorskarna till de stora flyktingströmmarna vi ser just nu. Lyckas man stoppa IS' framfart, skulle med stor sannolikhet färre människor tvingas på flykt från sina hem.
Men har stormakter som EU och USA inget konkret att vinna på att ingripa mot något, då väljer man hellre andra metoder. Metoder som på något vis hindrar symtomen att sprida sig snarare än att bota själva sjukdomen. Så istället för att stoppa kriget i Syrien och hejda IS' skoningslösa härjningar, stänger man gränserna för dem som flyr från ondskan och hoppas på att det hela löser sig på egen hand.
Nu finns ingen olja att "rädda" (som USA hoppades på när man gick in i Irak) utan bara några "sketna" flyktingars välbefinnande. Och kanske möjligheten att förskona mänskligheten från i alla fall några terrorattentat.
 
Det lustiga i sammanhanget är trots allt debatten som blossar upp efter sådana här händelser - en debatt som var exakt densamma efter terrordåden i Paris. Dels blir det en enorm debatt över händelser som är mer eller mindre vardagsmat i de oroligare delarna av världen - och där terrordåden är långt mer blodiga än Paris och Bryssel tillsammans. Plötsligt tycks det långt mycket värre när västeuroper faller offer för terrorn än när syrier eller irakier gör det.
Och dels ser man från högerkanten sin chans att klanka ner på invandringen när sådant här sker. För jo; frågar man sverigedemokrater och deras likasinnade, då är trots allt alla invandrare åtminstone lite av en terrorist. Framförallt vill man gärna hävda att vi som försvarar asylrätten och en frikostig invandringspolitik faktiskt försvarar terrorism och den minoritet av invandrarna som missköter sig. Vilket givetvis inte är sant.
För mig är en terrorist alltid en terrorist - och terrorattacker är alltid avskyvärda. Oavsett gärningsmannens ursprung. Vi ska trots allt komma ihåg att den allvarligaste terrorhandlingen i Norge i efterkrigstid begicks av just en infödd norrman. Det hade varken varit en värre handling eller en försvarbar handling om Breivik kommit från till exempel Mellanöstern. Terrorism ska givetvis bekämpas på alla fronter - och är lika hemsk oavsett vem som är förövare och vem som är offer.
 

 
Bilden lånad från Pin it
 


Ny magnetröntgen

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det här med magnetröntgen. Idag blev jag för femte gången gången i livet inkörd i en magnetröntgen, men de är samma varma och klaustrofobiska känsla som de tidigare gångerna jag varit där.
När man väl ligger där i den enorma röntgenapparaten är man innerligt glad att man inte lider av klaustrofobi. Man ligger med näsan bara några centimeter från "taket" i röntgenapparaten, som dessutom vibrerar och låter extremt högt. Man ska ligga så stilla som det bara går under hela processen, som i mitt fall brukar ta minst en timme - och ovanpå blir det väldigt varmt därinne. Alla som i något sammanhang tvingats ligga stilla så länge på en hård brits vet hur stel man blir i slutändan. När man dessutom varken kan eller får röra sig, börjar det "givetvis" klia överallt på kroppen - något som blir extra irriterande när man inte kan klia sig och gör det ännu svårare att ligga stilla på den hårda och obekväma britsen.
Man får gång på gång påminna sig om varför man faktiskt behöver genomgå dessa undersökningar - och varför jag kommer behöva göra det en gång i halvåret de kommande åren. För skulle tumören få för sig att komma tillbaka (vilket enligt läkarna trots allt inte är särskilt sannolikt) kommer man denna gång förhoppningsvis upptäcka den i tid. Då behöver jag förhoppningsvis inte genomgå ytterligare en riskfylld och smärtsam operation utan kan istället komma undan med strålning.
När jag för rörsta gången "utsattes" för en magnetröntgen i augusti 2014, förvandlades ju som bekant mitt misstänkta diskbråck i nacken på bara några dagar till en tumör i ryggradskanalen i nacken. Inför förra magnetröntgen, som ägde rum i augusti förra året (för övrigt nästan på dagen ett år efter den första undersökningen) tyckte jag mig ha mått lite sämre igen under en period. Så då var det med extra stort mått av vånda som jag åkte till röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus för den rutinmässiga undersökningen.
Då hittade man ingenting, enligt läkarens egen utsago röntgades hjärnan utan att man hittade någonting alls. Denna gång har jag inte på något vis känt mig dålig alls, snarare har jag tvärtom känt mig piggare än på många år. Så nu utgår jag nästan ifrån att man inte kommer hitta något på röntgenbilderna.
Inom en vecka har jag svaret på undersökningen och även om jag inte känner mig särskilt orolig denna gång, är det samtidigt svårt att inte oroa sig alls för svaren. Trots allt finns det ju en anledning till att jag ska gå på två återbesök om året i flera år framöver, nämligen att tumören trots allt kan få för sig att komma tillbaka...
 

 
Bilden lånad från Bon secours Hampton roads health system
 


Åter på banan

I vissa perioder tickar tiden iväg i en rasande fart och man hinner knappt reagera på hur snabbt veckorna svischar förbi. Det har varit otroligt mycket att sätta sig in i på jobbet och huvudet är känts som en degklump på kvällarna. Samtidigt har det varit på ett positivt sätt, eftersom det hittills varit fruktansvärt roligt.
Nu börjar det dessutom kännas som att jag kunskapsmässigt börjat få en viss grund att stå på. Allt är inte helt, sprillans nytt längre och man kan slappna av en liten gnutta.
Lite smått har man istället kunnat börja njuta av vårvädret ute - och faktiskt fundera lite på årets sommarsemester. Vi nyanställda har inte haft så mycket att välja på, utan får våra fyra veckor i juni. Inte det roligaste kanske och ovant för min del som alltid brukar ta min semester i augusti. Men det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. I år kommer det med största sannolikhet bli någon form av utlandsresa under semestern. Förmodligen inte till sol och bad - det är liksom inte riktigt vår grej - utan mer bara för att komma bort. Sedan kommer det med största sannolikhet bli några veckor i sommarstugan i Söderhamn under resterande semester, oavsett väder. Hur som är det skönt att komma bort från Stockholm under några veckor, även om det inte innebär att man åker utomlands.
Och att sista dagarnas vårväder givit mer energi tror jag det är rätt få som förnekar. Må så vara att jag faktiskt gillar hösten och vintern (hur knäppt det än må låta), men man blir mycket piggare när ljuset och värmen kommer tillbaka framåt vårkanten. Igår och idag har vi dessutom haft studiebesök genom jobbet, besök som inneburit att i fått var utomhus en del. Och det har varit en skönt kontrast till att sitta inomhus hela dagarna.
Det mest intressanta var nog gårdagens besök hos lokförarna för Stockholms pendeltåg. Under några timmar fick vi åka runt i förarhytterna på tågen och det var onekligen intressant att se även "den sidan" av verkligheten. Och jo, jag fick faktiskt rycka lite i spakarna i tåget också. 😊
 
När jag kom hem efter tre veckor på hotell i Ängelholm gjorde jag ett gigantiskt misstag. Jag var fullt medveten om att tre veckor med hotellfrukost och två restaurangbesök per dag förr eller senare måste ge utslag på midjemåttet och därmed även vad vågen visar. Inte nog med att jag haft sämre matvanor under veckorna i Ängelholm, jag har även slarvat rätt duktigt med träningen. Och med åren har jag haft allt lättare att gå upp, men allt svårare att gå ner i vikt.
Men lik förbaskat fick jag för mig att ställa mig poå badrumsvågen - som "givetvis" visade inte mindre än fem kilo plus sedan jag åkte ner till Ängelholm första veckan.
Väldigt snabbt bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna på gymmet, kilona måste bort en gång för alla! Men njaaa, så många kilon har jag tyvärr inte tappat sedan hemkomsten. Å andra sidan har jag bara varit hemma en vecka, så det enda kilo jag gått ner får väl ändå anses vara någorlunda godkänt (fast med knapp marginal).
Men idag kände jag mig dock aningen mer motiverad efter att på impuls hamnat på klädrea inne i stan. Jag gjorde ett bättre kap och kom över tre tröjor, en skjorta och en vårjacka för totalt 750:-. Men det allra största glädjeämnet var nog trots allt när jag granskade lapparna i plaggen, där storleken stod. Av vana sedan de senaste åren plockade jag åt mig plagg med storleken XL - som i provhytten visade sig vara alldeles för stora. Jag fick sonika gå tillbaka till ställningarna med reaplagg och hämta nya av storlek L - som sedan visade sig vara lagom stora. Så min slutsats får ändå bli att jag förmodligen ändå byggt upp en del muskler (som ju trots allt väger mer per volymenhet än fett).
 
 
 

 
Textbilderna lånade från Best antivirus reviews, Arga Klara
 


Yrkesskada?

Kan man bli yrkesskadad efter en månad på en och samma arbetsplats? Sista månaden har fyllts av tåg, räls, järnvägslagsiftning, signaler och allt upptänkligt som kan tänkas kretsa kring tåg och järnvägstrafik. Från morgon till kväll har hjärnan matats med vad man tänkas behöva veta kring detta ämne och det har nästan gått så långt att jag drömmer om tåg på nätterna.
På något vis har jag börjat finna mig tillrätta med tillvaron på hotel och med Trafikverksskolan i Ängelholm. Det är många vis en bekväm tillvaro, där jag inte behöver tänka på att laga mat, städa eller ens bädda sängen. Jag lämnar rummet obäddat och ostädat på morgonen, för att ha det fullt iordningställt när jag kommer "hem" på eftermiddagen. Jag behöver inte ens koka kaffe, utan får allt serverat. Så det kommer bli en märklig omställning när jag väl kommer hem och plötsligt måste göra allt själv igen.
Det är lätt att bli bekväm, men samtidigt börjar jag också sakna den egna sängen och få äta hemlagad mat. Dessutom ställde jag mig på vågen förra helgen, vilket var ett mycket stort misstag. Att äta ute två gånger om dagen i två veckors tid sätter sig obönhörligen på midjan direkt - och flera av de kilon jag gått ner har jag nu fått tillbaka. Så bekvämt eller ej, är det säkerligen bra för midjemåttet att jag nu kommer avstå från restaurangmat under en tid framöver. 
 

 
Bilden lånad från Pixabay
 


Min nya tillvaro

Just nu känns det som att jag tagit ett av de allra bästa besluten någonsin när det kommer till beslut kring jobbet. Visserligen har jag ingen som helst aning om hur jag kommer trivas när jag väl kommer ut i tjänst som tågtrafikledare på Trafikverket. Men intrycket hittills är att en värld som jag inte skådat på många år inom yrkeslivet faktiskt har öppnat sig. Inom Polisen är man inte särskilt bortskämd överhuvudtaget vad gäller personalvård. Helst ska man kosta så lite som det bara går som anställd inom den myndigheten - och sen blir man förvånad när man har en hög personalomsättning.
Hos Trafikverket tycks man ha insett att det lönar sig om man som anställd får kosta lite mer medan man är anställd - och att det kommer löna sig i slutändan då man med största sannolikhet blir kvar lite längre hos samm arbetsgivare.
Jag är nu inne på den fjärde veckan på utbildningen och den tredje veckan på Trafikverksskolan i Ängelholm. Och det är minst sagt en lyxig tillvaro, även om det är kämpigt och mycket att göra samtidigt. Jag är inhyst på helt okej hotell och studerar på dagarna. På kvällarna är det restaurangbesök och läxläsning som gäller. På helgerna betalar Trafikverket flyg tillbaka till Stockholm (om jag inte skulle välja att stanna kvar i Ängelholm, då man betalar hotell istället) och jag hinner hem för att tvätta och packa om.
Om en vecka är det dags för en första praktikperiod på hemmaplan på tre veckor. Vad jag förstått på schemat, kommer det inte bara bli operativ praktik, utan även en del utbildning. Men nu kanske jag får en chans att bilda mig en ordentlig uppfattning om vad jobbet faktiskt innebär. Ungefär vad det går ut på och vilka arbetsuppgifter jag komemr att ha vet jag redan - men att få ett helhetsintryck av ett yrke är rätt svårt på de få tillfällen som jag faktiskt varit på plats vid trafikledningscentralen.
 
 
Mitt hotellrum denna vecka...
 
Utsikten från hotellrummet (tyvärr bjöd dagen på snöblandat regn)...
 

 
Bilden med klockan lånad från Aftonbladet
 


En helt ny värld

Det var med ett visst mått av separationsångest som jag lämnade polishuset i söndags. Jag gjorde då mitt allra sista pass efter 15 års trogen tjänst inom Polismynigheten i Stockholm. Men nu är skåpet tömt och nycklar och passerkort är återlämnade - och min anställning upphörde vid midnatt i söndags natt.
En vecka har gått på det nya jobbet på Trafikverket och det är som att en helt ny värld öppnat sig. Allt sådant som man saknat under många år inom polisen är plötsligt en självklarhet och jag får konstiga blickar när jag berättar om nedskärningarna inom Polisen. Genom åren har OB-tillägg försämrats, förmåner tagits bort och lönerna har halkat efter på ett horribelt sätt. Bara det faktum att jag tjänar 24.000 kronor i månaden efter 15 år inom myndigheten är inget annat än ett skämt. Det enda Polisen faktiskt är duktig på, är att uppmuntra att personalen motionerar och rör på sig. I snitt har man en timme i veckan avsatt till fys och på polishuset på Kungsholmen finns såväl simhall, idrottssal och välutrustat gym, varav gymet kan nyttjas mer eller mindre obegränsat.
Plötsligt är jag hos en arbetsgivare som ser mig som anställd som en tillgång och inte som en belastning. Jag har fått en ingångslön som ligger långt över den lön jag har efter 15 år inom Polisen. Man satsar på friskvård och vidareutveckling på nivåer jag inte trodde existerade inom statlig verksamhet. Subventionerad läkarvård och läkemedel, möjlighet att få kurser betalda trots att de inte har med jobbet att göra - det är saker som inte existerar inom Polisen, men som Trafikverket verkar ha insett behövs för att personalen ska må bra och stanna kvar inom myndigheten. 
Den teoretiska delen av internutbildningen är förlagd till Trafilverksskolan i Ängelholm. Då betalar Trafikverket flyg och hotell - och under helgerna får jag välja flygbiljett hem eller att stanna i Ängelholm på Trafikverkets bekostnad.
 
Jag menar givetvis inte att man ska slösa med skattemedlen, tvärtom. Men jag tror att det är få - om ens några - som har problem med någon form av personalvård inom den allmänna sektorn. I längden lönar det sig trots allt att ha en välmående personal där man minimerar sjukskrivningar och uppsägningar. Det är i längden väldigt oekonomiskt med alla långtidssjukskrivningar och nyrekryteringar som man ständigt tampas med inom Polisen. Framförallt om man jämför med vad lite det faktiskt kostar i sammanhanget att arbeta förebyggande. I viss mån är det bara en fråga om omfördela resurserna lite trots allt.
Jag vet att det finns viss risk att jag låter aningen bitter. Men för min del är det en helt ny värld som har öppnat sig i och med mitt nya jobb. Jag har gått från att behöva kämpa med näbbar och klor för de mest självklara saker till att faktiskt känna att man ses som en tillgång på jobbet. 
 

 
Bilden lånad från The Prebend day center
 


Döden

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Förändringarnas tid är här

Det är med viss fasa (milt uttryckt) man följt nyhetsrapporteringen på sistone. Vi möter den största flyktingströmmen vi haft sedan andra världskriget, samtidigt som högerextrema krafter växer sig oroväckande starka - inte bara i Europa, utan över hela världen. Bara det faktum att en person som Donald Trump ligger bra till för att bli USA:s näste president är skrämmande nog.
Med den förvirrade mannen vid rodret för en av världens supermakten kan tyvärr vad som helst hända. Jag skulle nästan våga säga att det skulle kunna bli vår tids Adolf Hitler. Och att folk faktiskt köper hans minst sagt hatiska retorik säger ju en hel del om anhängarnas intelligens - för att inte tala om Trumps IQ-nivå med tanke på de uttalanden han gör.
Men mönstret är ju rätt bekant om man jämför med Sverigedemokraternas frammarsch här hemma i Sverige. Man väljer enkla och lättförståeliga lösningar, men som inte på något vis är realistiska. Och framförallt är de inte på något vis mänskliga och kan inte beskrivas som något annat än djupt egoistiska och populistiska. Man säger helt enkelt sådant som man tror att vissa vill höra, men som inte är realtistiskt att kunna genomföra. Personer som Donald Trump och Jimmie Åkesson drivs av den förvirrade uppfattningen att politik är en lek där man lite på vinst och förlust kan experimentera sig fram till det resultat som man tror fungerar bäst i realiteten.
Men det mest skräckinjagande är givetvis att man gör skillnad på folk och folk - ett ställningstagande som inte styrs av något annat än rädsla för sådant som är nytt och främmande. Plötsligt börjar det komma hit folk från andra länder, människor som talar ett annat språk och har ett annat sätt att leva än vi. Det låter otroligt skrämmande, eller hur?
Grejen är bara att världen alltid sett ut så. Folk har av olika anledningar flyttat på sig mellan kontinenterna och på ett eller annat sätt kan man säga att de flesta härstammar från invandrare i sin egna länder. USA är givetvis ett praktexempel, där merparten av invånarna härstammar från invandrare - om man inte är indian vill säga. Situationen i Sverige är likadan om man inte är same.
Så det Trump, Åkesson och liktänkande kanske helt enkelt måste lära sig är att det är så här världen ser ut. Tendenserna är desamma, även om de ter sig lite olika. Tiderna förändras, liksom anledningarna till att folk flyttar sig mellan olika länder. Men faktum kvarstår: vi är alla människor och emellanåt måste vi ställa upp för varandra. Men det där med medmänsklighet existerar inte för somliga.
 

 
Bilden lånad från Politiskt korrekt
 


Näthat

Av en slump fastnade jag igår kväll framför Uppdrag Granskning på SVT. Ett av ämnena för kvällen var ett som alltid gör mig lika upprörd och besviken - nämligen näthat. Programmet inriktade sig denna gång på näthat som riktar sig emot politiker och journalister, men det finns förstås även andra som utsätts för detta besinningslösa hat.
Titt som tätt får man höra i media - såväl sociala som traditionella - om personer som utsätts för hatstormar i olika utsträckningar och sammanhang. Och jag kan så väl förstå rädslan och frustrationen hos dem som utsätts. Även om jag själv aldrig hamnat i just den sits som de personer som rapporteras om i media, så har jag fått känna av näthat i någon form.
Numera är kommentarerna på bloggen inte särskilt många, men under en period kom kommentarerna i en strid tröm. Och jag lärde mig snabbt vilka ämnen som provocerade allra mest - nämligen invandring och religion. Så fort jag uttalade stöd för en liberal invandringspolitik eller kritiserade religion eller trossamfund (det spelade faktiskt ingen roll vilken religion det rörde sig om), haglade hatet i kommentarsfältet. Ganska snart bestämde jag mig för införa några mycket enkla kommentarsregler (som ni fortfarande kan se i slutet av varje inlägg) och hatet minska rätt radikalt.
Givetvis väntad jag mig kommentarer från folk som inte delar min åsikt, men hade nog inte riktigt väntat mig regelrätta hot och hat. För min del var det aldrig särskilt allvarligt på något vis, det rörde sig om kommentarer några gånger här och där. Men det gick ändå så pass långt att jag faktiskt våndades ibland för att gå igenom kommentarerna till blogginlägg som jag visste med mig kunde provocera. Tilläggas skall dessutom också att jag aldrig själv ägnat mig åt personangrepp eller något som kan tolkas som hot eller hat - varken på bloggen, Twitter eller Facebook. Så det enda som föranlett de hatiska och hotfulla kommentarerna är att kommentarsförfattarna och jag har olika åsikter i en fråga. Och nej, det är ingen idé att ni försöker leta reda på dessa obehagliga kommentarer, för alla sådana raderas omgående och publiceras aldrig av mig. 😝
 
Det som provocerar mig är att (oftast) vuxna människor inte kan skilja på den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt och att hota och kränka andra människor. Även om man råkar tycka att någon är en idiot eller man lockas av tanken att döda, misshandla eller våldta vederbörande så faller det inte inom ramen för yttrandefrihet att ge uttryck för dessa märkliga avvikelser.
I synnerhet politiker och journalister, men även vi som är aktiva bloggare, ger ofta yttryck för åsikter som säkerligen ofta kan provocera andra. Inte sällan sker detta i hårda ordalag. Men så länge man själv inte hotar eller kränker, kan jag för mitt liv inte förstå logiken i att besvara detta med hat och hot.
Att bemöta någon med andra åsikter än sina egna med hat och hot är inget annat än bevis på att man inte har några hållbara argument att komma med - och istället häver man i ren desperation ur sig en massa dynga som istället för att falla under den grundlagskyddade yttrandefriheten faller under brottsbalken.
Och även om en politiker, journalist eller bloggare skulle börja sprida hat omkring sig kan jag inte se logiken i att svara med samma mynt. Själv skulle jag aldrig vilja sänka mig den till samma nivå, då skulle jag inte vara ett dugg bättre än den som sprider denna dynga omkring sig.
Att sedan lagstiftningen inte hänger med i teknikutvecklingen är rätt märkligt. Det borde inte vara omöjligt att ha en lagstiftning som täcker kränkningar, hat och hot oavsett hur de framförs. Liksom befogenheter för Polisen att få ut uppgifter från olika operatörer för att komma framåt i utredningarna.
 

 
Bilderna lånade från Byängsbladet, Resumé
 


Nu dricker man inte längre för att bli full och tokig

 

 
Bilden lånad från Alkoholromantiker
 


Börja dagen med ett leende!

 

 
Bilden lånad från Cherry on top
 


Rasisters utbredda sabotage mot samtal om sexbrott

 
 

 

Sverigedemokraternas åtta riksdagsval på 12 minuter

 
 

Exklusivt! SD har ställt upp i åtta Riksdagsval. När gick det fel? Missa inte detta. Dela!Youtubeversion: https://www.youtube.com/watch?v=9My3PZxAarI Medverkande: Ingela Agardh, Anders Klarström, Tommy Körberg, Bengt Westerberg, Olof Johansson, Carl Bildt, Lars Werner, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Robert Aschberg, Franz Schönhuber, Carola Häggqvist, Lars Emanuelsson, Håkan Holmberg, Gustaf Ekström, Roger Pontare, Marie Bergman, Gudrun Schyman, Birger Schlaug, Alf Svensson, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Tina Hallgren, Jan Bengtsson, Jill Johnsson, Lennart Persson, Lennart Daléus, Göran Persson, Mattias Karlsson, Blossom Tainton, Kayo Shekoni, Gladys del Pilar, Peter Eriksson, Lars Leijonborg, Fredrick Federley, Göran Hägglund, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Erik Almqvist, Kent Ekeroth, Christian Westling, Anna Bergendahl, Mona Sahlin, Jan Björklund, Lars Ohly, Richard Jomshof, Sanna Nielsen, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Stefan Löfven

Publicerat av SD är lika med rasister den 27 januari 2016

Det vilda livet till sjöss...


 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Det är inte lätt att var småfet...


 
Bilden lånad från SvD
 


Ta chansen att spela högt

Jag är inte den som brukar spela särskilt högt och chansa med saker och ting i tillvaron. På något vis blir man bekvämare med åren och "vågar" helt enkelt inte chansa så mycket.
Men ibland måste man chansa - och dessutom ta mycket snabba beslut. Jag hade nästan glömt att jag tidigt i höstas sökt jobb som tågklarerare (trafikledare för tåg på svenska) när man i december kallade mig till tester och efterföljande intervju. Trots att jag bara några veckor tidigare bytt jobb och började bli färdig med internutbildningen till larmoperatör bestämde jag mig för att åtminstone genomföra testerna och intervjun. Jag resonerade att jag trots allt inte hade särskilt mycket att förlora på detta.
Det gick sedan mycket bättre än jag nog vågat hoppas på och för ett par veckor ringde man och erbjöd mig en tjänst från och 15 februari. Jag trodde nog innerst inne inte att man skulle släppa mig från Polisen med så kort varsel, men slängde på vinst och förlust in en ansökan om tjänstledighet från och med detta datum. Mycket riktigt fick jag snart bekräftat att man inte skulle hinna hantera min ansökan under den tiden. Men jag behövde inte många minuters betänketid för att bestämma mig för att slänga in en avskedsansökan - som faktiskt godkändes på bara några få timmar utan några som helst krussiduller.
 
De är första gången i min 20 år långa yrkeskarriär som jag säger upp en fast tjänst för en provtjänstgöring på ett jobb som jag knappt vet någonting om vad den innebär. Det enda jag vet är vilka lokaler jag fysiskt kommer att jobba i, att jag ska vara trafikledare för tåg, fortsätta jobba treskift - och i runda slängar gå upp ungefär 10.000 kronor i lön. Exakt hur jobbet går till och hur jag kommer att trivas har jag inte den blekaste aning om. Skulle jag av någon anledning vantrivas och hoppa av eller sonika kuggas under utbildningen kommer jag stå där helt utan jobb.
Men jag insåg rätt tidigt under utbildningen att jobbet som larmoperatör inte riktigt passar - av massor med anledningar och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Dessutom har livet lärt att mig att man ytterst sällan ångrar sådant man har gjort, men däremot väldigt ofta sådant man inte gjort. Så beslutet var egentligen inte särskilt svårt att ta - sedan må det hela bära eller brista.
Givetvis kan man ha åsikter om att jag går en fyra månader lång internutbildning på Polismyndighetens bekostnad och sedan säger upp mig långt innan provanställningen är slut. Men mitt eget resonemang (som man givetvis också får ha åsikter om om man så önskar) är att varken jag eller arbetsgivaren tjänar på att jag blir kvar på ett jobb som jag inte känner passar mig. Hade jag från första början anat att operatörsyrket inte passade mig, hade jag överhuvudtaget aldrig sökt tjänsten, jag behövde helt enkelt prova jobbet för att inse det. Nu vet jag att jag inte passar för det jobbet och har valt att göra en förändring när jag fick chansen.
Sen får jag erkänna att det känns aningen skrämmande att kasta sig ut i en provanställning utan den livlina som en tjänstledighet skulle erbjuda. Men det får bära eller brista och jag vill inte behöva ångra att jag inte tog den här chansen när jag hade den.
 

 
Bilden lånad från CS4FN
 


Livets mening

Sedan jag fick beskedet om tumören i nacken i september 2014, var det under lång tid ovisst hur det egentligen skulle gå och om jag alls skulle överleva. Det första riskmomentetet var operationen, visserligen ingen större risk för livhanken men risken finns ju alltid finns. Sedan återstod två veckors väntan innan analyssvaren på tumören kom och man visste om tumören var godartad eller ej.
Hur goda prognoserna än var, kändes det nästan ofrånkomligt att man tänkte på riskfaktorer som ändå fanns. Någonstans i bakhuvudet malde tanken på att alltihop faktiskt kunde gå åt helvete så att det brakade om det. Trots att det nu gått 1,5 år sedan diagnosen, slås jag ofta av tanken att det faktiskt kunnat vara så att jag inte varit vid liv idag.
Jag lovar er att det är många tankar som rusar genom huvudet när man är i en situation som man inte vet om man tar sig ur med livet i behåll eller ej. När den första chocken över beskedet lagt sig, tog kämparlusten över till allra största delen och jag bestämde mig för att detta skulle jag bara fixa. Men detta till trots fanns tanken på döden någonstans i bakhuvudet - och vips började tankarna mala.
När man sedan blåste faran över och jag insåg att min största utmaning skulle vara att få kroppen att fungera så bra som möjligt efter operationen, kom andra tankar. Och den största var nog vilka prioriteringar jag gör och har gjort i livet. Någonstans började jag också fråga mig vad jag hade ångrat i livet om det abrupt tagit slut. Hade det funnits något jag ångrat att jag gjort, eller något jag ångrat att jag inte gjort?
 
Och någonstans har jag kommit fram till att det är ytterst få saker jag gjort som jag faktiskt ångrar. Självklart finns det saker som jag med facit i hand skulle ha kunnat göra annorlunda, men det är inte samma sak som att jag ångrar dem.
Däremot kan jag ibland känna att jag skulle ångra att jag inte tagit vissa chanser, att jag inte vågat lite mer i livet. Hade det inte gått så bra som det faktiskt gjorde, är det nog just sådant jag ångrat i det liv jag har levt.
Om man leker med tanken att man skulle kunna leva om sitt liv, fast med den kunskap och de erfarenheter man har idag, då skulle den största förändringen jag gjorde vara att våga chansa lite mer. Våga saker som att säga upp en fast tjänst för ett vikariat, våga släppa tryggheten för att göra något jag gärna vill göra.
När livet plötsligt och oväntat (som det oftast brukar vara i sådana situationer) ställs på sin spets, börjar nog det flesta drabbade fundera över vad man åstadkommit i livet liksom vad meningen med livet faktiskt är. Sen spelar det nog ingen större roll om man drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, en allvarlig skada, invaliditet, större olycka eller vad det nu må vara. Men på allvar ställas inför hur bräckligt livet faktiskt är väcker en hel del tankar - och det är först då man inser att vi bara lever en tumör eller olycka från döden.
För min del har jag nog kommit fram till att det är upp till var och en att skapa sin mening med livet. Precis som att lycka är en definitionsfråga, där var och en får definiera vad man behöver för att känna sig lycklig, gäller samma sak för att finna mening i livet. Allt beroende på vilka förutsättningar man har och vad man drömmer om. Min egen mening med livet är nog att känna mig tillfreds med tillvaron och att inte behöva känna att jag ångrar att jag inte tagit de chanser jag fått när det väl blir dags att vandra vidare.
 

 
Bilderna lånade från Buzz Feed, Miixx
 


Stoppa framtiden nu

 


Porrtidningar

Förr hette porrtidningarna Fibaktuellt och liknande, tidningar som lästes i största hemlighet.
Numera heter de Expressen och Aftonbladet och läses helt öppet... 
 

 
Bilden lånad från Patrick Gilbert