Rätten till sin egen kropp

I juridisk bemärkelse blir ett foster ett barn vid inträdet i den tjugoandra graviditetsveckan. Det är från den tiden som sjukvården har relativt goda odds att rädda ett barn som föds för tidigt.
Så fram till och med vecka 21 kan man i vissa fall få genomföra en abort i Sverige. Helt i sin ordning givetvis, jag ser inga konstigheter i en liberal abortlagstiftning. Sen är det givetvis upp till var och en om man vill utnyttja möjligheten till abort eller inte. Är man emot abort är det fritt fram för var och en att avstå om man så önskar. Men möjligheten ska förstås ändå finnas där.
För någon vecka sedan såg jag dock ett inslag på nyheterna om just sena aborter. Aborter då processen dragit igång i vecka 21, men fostret stötts ut i vecka 22. Det har tydligen förekommit att fostret då gnytt, rört på armarna och andats när det stötts ut. Något som förstås ställt sjukvårdspersonalen inför ett etiskt dilemma. Ska man då försöka rädda det potentiella barnet eller ej?
Jag har inte ändrat ståndpunkt i abortfrågan, men just sådana här gränsfall visar på den moraliska gråzon som abort ändå kan vara. Och det debatten kring abort egentligen handlar om är när man drar gränsen för vad som faktiskt är ett liv. Personligen håller jag mig till lagstiftarnas definition, att det är då ett liv klarar sig åtminstone med medicinsk hjälp. Det vill säga i graviditetsvecka 22 och senare. Innan dess är det en klump celler som inte har någon möjlighet, strävan, instinkt eller förutsättning att klara sig utanför kvinnans kropp. Med andra ord är abort inte frågan om mord eller några andra dumheter som abortmotståndare försöker argumentera för.
Det enda jag kan hålla med om är att abort inte är helt oproblematiskt, att det finns moraliska/etiska gråzoner som till exempel sena aborter. Någonstans finns det givetvis en gräns för när en klump celler övergår till en människa. För de flesta av oss går inte den gränsen vid befruktningen, utan flera veckor - och till och med månader - senare.
 
Sen finns nästa aspekt. Två vuxna personer har oskyddad sex med varandra och båda två är med på att köra oskyddat. Båda två har i detta läge lika stort ansvar för att skydda sig och därmed undvika en oönskad graviditet. Men det blir ändå en oönskad graviditet och kvinnan tar beslutet att behålla barnet mot killens/mannens vilja. So far so good, givetvis ska ingen kunna eller ens ha rätt till att tvinga en tjej/kvinna till att avstå från respektive genomföra en abort.
Men ibland undrar jag om inte en "juridisk abort" borde vara på sin plats? Det vill säga om tjejen/kvinnan gärna vill behålla barnet mot killens/mannens vilja men att då borde möjligheten för killen/mannen finnas att frånsäga sig ansvaret för det kommande barnet. Självklart pratar jag då att man frånsäger sig hela paketet. Inte bara den ekonomiska biten, utan även umgängesrätt, vårdnad och allt annat. Då bör det hela likställas med en spermadonation och ingenting annat. Självklart ska varje tjej/kvinna ha rätt bestämma huruvuda hon vill göra en abort eller ej. Men behåller man ett barn som killen/mannen motsätter sig kanske man som kvinna också ska vara beredd att ta fullt ansvar på egen hand.
Med andra ord ska en tjej/kvinna kunna ta sitt ansvar utifrån sina synvinklar, men detsamma ska givetvis gälla killen/mannen.
 
Jag vill avsluta detta inlägg med några visdomsord. Visdomsord i form av: om abort är mord, då räknas en avsugning som kannibalism. Punkt slut.
 

 
Bilden lånad från Pinterest
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran, Betraktelser;
Taggar: If abortion is murder, then blowjobs are cannibalism, abort, abortion

Skolstart

Augusti månad kan fortfarande påminna mig lite om barndomens och tonårstidens skolstarter. De är över 20 år sedan jag tog studenten, men jag kan fortfarande minnas känslan av när skolan drog igång i augusti.
Det var alltid någon form av skräckblandad förtjusning över att gå tillbaka till skolan igen efter sommarlovet. Nu är det i dagarna skolstart igen för tusentals barn runtom i Sverige. Och många av dem kommer gå till första skoldagen med en stor klump i magen. Att mobbningen i skolorna ska upphöra är nog orealistiskt att tro, men arbetet mot mobbningen får aldrig mattas av.
Jag vill i alla fall tro att de flesta skolor har bra program mot mobbning. Men det är ändå ett ständigt ett återkommande problem.
På min tid, innan internet och  sociala medier kunde hemmet och tiden utanför skoltid vara en fristad. Men idag räcker det med en smartphone eller dator så kan mobbningen även flytta in i hemmet. De som utsätts får liksom ingen fristad någonstans längre.
Sen förekommer givetvis mobbning även i vuxenvärlden, vi vuxna är inte ett dugg bättre själva. Vilket nästan är ännu värre. Vi vuxna borde verkligen veta bättre! Men när det kommer till barn, är det barn som far illa vilket gör att man blir extra illa berörd. Det som gör mig extra förbannad är att det finns vuxna som mer eller mindre försvarar mobbning. Vissa påstår att "offret får alltid skylla sig själv, orsaken till mobbningen ligger alltid hos offret". Något som känns som ett försvarstal av en mobbare eller före detta mobbare.
Under min mycket korta karriär som lärare på 90-talet, blev en kille i en av de klasser jag hade utsatt för en mycket illasinnad mobbning. När jag tog upp det med klassföreståndaren blev svaret i princip "Jamen han (offret) är ju väldigt speciell". Som om det skulle rättfärdiga att trakassera honom, tänkte jag i mitt stilla sinne. Grejen var att han inte vara det minsta stökig eller ens gjorde en fluga förnär. Han var lite av en ensamvarg och "plugghäst" men absolut inte elak eller störande mot klasskompisarna. Men ändå verkade inte klassföreståndaren tycka att det fanns någon anledning att ta itu med mobbningen. I just det här fallet fick jag visserligen min vilja igenom och vi tog itu med det hela, men det är inte alla elever har lärare som står upp för dem.
Så en uppmaning i skolstartstider torde ändå vara att alla ska stå upp mot mobbning, att vi måste hjälpas att visa att det inte är okej. Vi alla måste ha modet och staken att gå emellan och säga ifrån när man ser något som är fel.
 

 
Bilden lånad från Brottsrummet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Semesterlunk

Är det någon gång jag borde ha tid att skriva inlägg, så är det väl nu när jag har semester. Men det har blivit ovanligt få inlägg under min gångna, första semestervecka. Fast det beror ju också på hur man prioriterar sin tid, även när man är ledig. Och jag har väl inte direkt prioriterat att sitta framför datorn särskilt mycket.
Men under den här veckan har jag kommit in i denna fantastiska semesterlunk som nog de flesta av oss så väl känner till. Att slippa passa tider, att lägga sig när man vill och stiga upp när man är utvilad. Just nu känns det faktiskt som att jag skulle vilja stoppa alla klockor och fortsätta min sensommarsemester i all evighet.
Den enda tid jag behövt passa under den gångna dryga veckan var under gårdagen, då jag hade ett återbesök hos magnetröntgen på Karolinska i Huddinge. Till min stora glädje var det dock först frampå eftermiddagen, så jag behövde inte bekymra mig om att stiga upp tidigt på morgonen.
Det är ju alltid lite av ett orosmoln med dessa återbesök för att röntga nacken. Nu var jag på mitt ordinarie återbesök ett par veckor sedan och sen ringde man tillbaka och ville att jag skulle komma förbi för några kompletterande bilder. Jag har ännu inte fått någon förklaring till gårdagens besök. Det kan antingen vara så att några bilder blivit för oskarpa och man helt enkelt vill ta några bilder till för att vara på den säkra sidan. Men det kan ju också vara så att man skymtar något i nacken som inte ska vara där och vill ta en närmare titt innan man ger mig något slutgiltigt besked. Så det är klart att tankarna börjar fara.
Kanske låter det kallt och okänsligt på något vis, men jag har bestämt mig för att inte oroa mig i onödan och låta det förstöra min semester. På något vis har jag levt med den här oron sedan 2014 när jag fick diagnosen, så hur sjukt det än låter har jag så smått börjat lära mig att hantera den. Jag vet att jag har tillgång till en sjukvård i världsklass för en billig penning om jag behöver, så det är inte mycket mer jag kan göra än att följa läkarnas råd i min situation. Så istället för att oroa mig kommer jag njuta av tillvaron istället, eländet får jag ta när det dyker upp på riktigt. Om det dyker upp.
När jag nu skjutit undan orosmolnen för den här gången ska jag fortsätta min semester i nästan två veckor till. Det blir några dagar till i storstan för att ta hand om tvätt och lite andra vardagssysslor, Sen bär det av ut i skärgården igen i någon vecka innan vardagen drar igång igen.
 

 
Bilden lånad från Maddes bokblogg
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Visa fler inlägg