Back in buisness

Det är sällan jag känner mig så utvilad och rofylld som efter att ha spenderat en tid i sommarstugan ute i Söderhamns skärgård. Jag fylls av ett märkligt lugn efter att kommit in i den lunk man har ute i skärgården, ett lugn som oftast håller i sig de första dagarna jag kommer hem.
Men sen behövs det inte många dagar i storstadsstressen för att lugnet ska vara som bortblåst och stresshormonerna vara på plats i sin omloppsbana i kroppen igen. Det är verkligen märkligt vad fort denna omställning till det sämre går när man kommer tillbaka till storstan.
När jag går från tåget till tunnelbanan på Stockholm central brukar jag lyckas hålla tempot nere. Då kör jag mitt lilla skärgårdslunk. Men efter bara några timmar är jag inslängd i storstadsstressen och det känns som att jag aldrig har varit härifrån. Visserligen har jag lite mer energi i kroppen än innan jag åkte iväg till stugan, men energin har en väldig tendens att snabbt ta slut. Ganska snart känns det som att jag aldrig lämnat storstadens brus och larm. När man med nuvarande värmebölja inte ens får svalka när man går ner i tunnelbanan blir storstadstempot vissa gånger extra påtagligt. Jag hade verkligen hoppats på en rejäl urladdning genom det oväder som SMHI hade utlovat under gårdagen, bara för att få slippa den kvava fuktighet som råder just nu. Men för ovanlighetens skull (ironi!!!) hade SMHI fel och det blev inte mycket till oväder.
Det må så vara att jag stortrivs i storstan - och det gör jag verkligen - men jag skulle heller inte klara mig utan avbräcket som det innebär med några sommarveckor i Söderhamns skärgård. Jag måste helt enkelt ha balansen mellan lantliv och storstadsliv, annars skulle jag inte stå ut. Med allra största sannolikhet skulle jag mycket snart bli extremt rastlös om jag flyttade ut på landet för gott. Förmodligen skulle jag inte stå ut överhuvudtaget efter bara några månader. Och jag skulle definitivt inte stå ut hela somrarna i storstan!
Bara för att ni ska förstå vad jag menar, delar jag här nedanför med mig av några av förra sommarens semesterbilder från mitt lilla semesterparadis. Skärgårdslivet passar inte alla, men jag tror att de allra flesta på ett eller annat sätt skulle uppskatta några dagar i den svenska skärgården. Det är en så unik miljö på alla sätt och vis, en miljö som jag helt enkelt inte klarar mig utan.
Och det finns verkligen många anledningar till att jag till och med tatuerat in en fiskmås på ryggen. De har inget vackert läte, men för mig är det sommar när man kan höra fiskmåsarna utanför fönstren. Runtom mig i Bagarmossen, brukar man höra väldigt många måsar skräna på vårarna när de börjar flytta tillbaka efter att ha spenderat vintrarna någonstans söderut. När jag sedan kommer ut till vår lilla paradisö och har måsarna kretsande kring båten, då har jag liksom "hittat hem". Jag kan fortfarande för min inre syn se min morfar stå på bryggan och rensa näten med en svärm av skriande måsar kretsande omkring sig. Hur han med en cigarr i mungipan åkte ut tidigt på morgonen för att sedan komma tillbaka med den eventuella fångsten - varav måsarna förstås fick sin beskärda del (oftast bestående av själva fiskrenset).
 

 
FÖRRA ÅRETS SEMESTERMINNEN
 
                              
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1 2
 
Bilden lånad från Wikipedia
 


Shorts och halvnakna kroppar hör sommaren till...

 


Stockholm Pride

Så är Stockholm Pride igång och homofoberna går på högvarv med sin moralpredikningar. Visst är det fantastiskt att man kan störa sig över två vuxna personers kärlek till varandra?! De frikyrkliga homofoberna är väldigt duktiga att gasta om hur syndigt sex är så fort man inte har sex i syfte att avla fram barn, men trots det syndiga i sex är man fantastiskt sexfixerad. Framförallt kring vem som har sex med vem.
Jag har alltid frågat mig varför man inte kan vara tolerant emot hur andra lever sina liv. Så länge ingen skadas eller utnyttjas utan är på något av egen fri vilja, vad är då problemet? Man behöver inte förstå allas sätt att leva sina liv, det enda man behöver göra är respektera att vi är olika. Något som ju faktiskt är fantastiskt. För visst är det fantastiskt att vi människor är olika individer, tänk hur tråkigt det skulle vara om vi alla var stöpta i samma form!
Men fort börjar homofoberna gasta om hur förkastligt det är att hbtq-personer ska få visa sina kärlek helt öppet! Knepet är trots allt väldigt enkelt om man inte vill se Priden: gå inte dit!! När man sedan som homofob verkar sätta fredagsgroggen i halsen och börjar gasta om att homosexualitet är jämställt med hemskheter som pedofili och tidelag, kan jag inte låta bli att tycka synd om vederbörande för hens okunnighet. Skillnaden mellan exempelvis tidelag och homosexualitet är att i det förstnämnda är det någon som utnyttjas mot sin vilja, till skillnad mot ett homosexuelt förhållande.
Jamen allt sex då? Och framförallt allt analsex de homosexuella ägnar sig åt - är inte det fruktansvärt äckligt?! Du får gärna tycka det är äckligt, men vad drabbar det dig så länge du inte behöver vara med i sexakten? Ingen tvingar dig till det, eller hur? Ett homosexuellt förhållande handlar lika lite om enbart sex som heterosexuellt förhållande. Och analsex är statistiskt sett vanligare i heterosexuella förhållanden.
 
Nej, jag är varken homo-, trans- eller bisexuell. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att bli tillsammans med en kille eller hoppa i säng med en kille. Men jag respekterar att vi alla är olika och så länge andra människor respekterar mitt sätt att leva, förtjänar de också min respekt för deras sätt att leva sina liv.
Om jag har möjlighet, brukar jag alltid åka in till stan och titta på Pride-paraden. Jag har även vissa gånger gått med i tåget för att via min sympati med och respekt för dem som har en annan läggning än jag. För många kan tillvaron vara fruktansvärt jobbig sedan man kommit underfund med sin läggning, en läggning som man faktiskt inte kan påverka. Det är svårt att sätta sig in i hur det måste vara att ständigt mötas av fördomar, hat och okunnighet bara för att man älskar en person av samma kön.
I år kommer jag inte ha möjlighet att se paraden eftersom jag jobbar på lördag. Det blir första gången på flera år som jag inte kommer vara närvarande. Men jag hoppas att många andra kommer att gå dit, om inte annat för att visa sitt stöd för att man ska ha rätt att älska vem som helst, oavsett kön.
 

 
DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 SvD 1 2
 
Bilden lånad från PK-feministerna
 


Den nya generationens gottnattvisor

 


Oproportionerliga straff

I Sverige sägs det väldigt vackert att alla ska vara lika inför lagen. Och jämför man med många andra länder, så lever vi säkerligen upp till det ganska bra trots allt. Men börjar man analysera och tänka till lite, så är det trots allt vissa skillnader mellan folk och folk även i Sverige. Tyvärr. För någonstans vill man ju ändå tro att det inte är så.
För blir man straffad för något - även om det bara är en skitsak - har man extremt svårt att få komma tillbaka till samhället. Låt säga att det är en så banal sak som en betalningsanmärkning hos Kronofogden. Det är ganska lätt att få trots allt, det räcker med att man missar en betalning av till exempel en parkeringsbot så hamnar man hos Kronofogden. Alla kan glömma och missa i olika sammanhang och en betalningsanmärkning säger egentligen väldigt lite om hur du är som kund hos ett företag.
Även om jag kan förstå ett företags resonemang när man drar öronen åt sig om man ser att en eventuellt blivande kund har en betalningsanmärkning, så måste man ju tänka ett steg till. Vad jag vet, så syns det bara att en person har en betalningsanmärkning - inte vilka summor det rör sig om. Har du struntat i att betala räkningar för flera tusen kronor är det förståeligt att ett företag nobbar dig som kund. Men har du missat en räkning på ett par hundralappar är det mindre förståeligt.
En betalningsanmärkning säger trots allt väldigt lite om hur du är som kund i slutändan. Du kan vara hur ordentlig som helst, men av någon anledning missat en enda räkning - men det syns inte när någon tar en kreditupplysning. Låt säga att jag råkar ut för en olycka och blir liggande på sjuhus en tid och av någon anledning inte har möjlighet att kolla min post. Det skulle i vissa fall kunna räcka för att få en anmärkning hos Kronofogden.
Jag förstår att företag inte vill ha slarviga kunder, men alla är människor och kan missa saker vid enstaka tillfällen. Varför ska man straffas för en sådan sak? Ska man dömas i domstol talas det ofta om uppsåt men i många andra fall är det totalt oväsentligt om man haft ett uppsåt eller ej.
 
I mitt jobb får vi någon gång ibland in larm från personer, där det uppenbart finns en stor sannolikhet att det ligger en olycka bakom det som skett. En kille som "fått med sig" en tjej hem från krogen, men som hittar henne död i badrummet på morgonen till exempel. Hon kan mycket väl ramlat och slagit sig illa och därmed avlidit.
Men tänk er det scenariot! En kille går på dejt, tjejen följer med honom hem. Frampå morgonkvisten vaknar han till av att hon går upp ur sängen med orden "jag ska bara gå på toaletten". Han somnar om, men vaknar efter ytterligare några timmar och noterar att hon inte kommit och lagt sig igen. Så han går upp och tittar - och hittar henne då livlös i badrummet och ringer 112.
Jag som är helt ostraffad och dessutom anställd inom Polisen (även om jag inte är polis) skulle förmodligen ha ganska goda odds att bli trodd av den polis- och ambulanspersonal som kommer till platsen. Men låt säga att jag istället är en "strulputte" med en rad domar om misshandel och annat krafs i bagaget - då är det mindre säkert att jag skulle bli trodd. Jag hade förmodligen fått kämpa mycket hårdare för att man inom rättssystemet skulle förstå att jag inte gjort något dumt.
Trots allt spelar det ingen roll om jag så gjort mig skyldig till folkmord - en olyckan kan fortfarande hända, eller hur?! Så nej, lika inför lagen är vi definitivt inte. Inte ens i Sverige.
 

 
Bilden lånad från Stefan Stenudd
 


Michael Jackson

 
I samband med att Michael Jackson avled, fanns det en diskussion om vad som skulle ske med hans kropp. Eftersom det sägs att han till 85 % bestod av plast, fanns det personer som ansåg att han skulle smältas ner och göras till lego. Så att barnen skulle kunna få fortsätta leka med honom...
 

 
Bilden lånad från Photo URL
 

 

Bra början, men slutar med besvikelse

Så har jag ett dygn kvar innan det är dags att lämna Söderhamns skärgård för att åka hem och jobba ytterligare ett par veckor innan semestern börjar. Jag har jobbat upp en rejäl solbränna och spenderat åtskilliga timmar i den soldränkta täppan, där luften dallrat av hetta. Badtermomtern har toppat på 26 grader, så jag lovar er att det blivit många dopp under de här dagarna. Normalt sett är jag lite av en badkruka och vill ha åtminstone 18 grader i vattnet innan jag ens tänker tanken att hoppa i. Men när nu temperaturen legat så högt som den gjort i vattnet, har jag oftast varit först ner i vattnet och den sista att stiga upp.
Dessa temperaturer är det ytterst ovanligt att man kommer upp i när vi pratar Söderhamns yttersta skärgård. Man är glad om man är uppe i 17-18 grader framåt augusti om det varit en någorlunda normalvarm sommar. Så att vi varit överlyckliga över dessa badtemperaturer behöver jag knappast förklara närmare.
Det är alltid lite av ett lotteri när man väljer vilken del av sommaren man ska ha semester. Jag hade från början sökt fyra veckor i augusti, men eftersom fler hade samma önskan fick jag välja mellan att flytta fram semestern en vecka eller att semester rejält tidigt. Med tanke på vädret i juni, känns det ju som att det knappast var en nitlott att inte ha sin semester då. För sämre kan ju knappast vädret bli i alla fall - och är det bara hälften så bra som det varit sista veckorna får man ju vara rejält nöjd.
Jag brukar oftast ha sen semester och de allra flesta år har jag haft bättre tur med vädret än de som haft tidig semester. Sen vet man ju aldrig om och i så fall när vädret vänder. Nu har det varit bra väder så länge, så man undrar ju om det faktiskt tänker fortsätta likadant hela augusti. Men hoppas kan man ju alltid,
Dock hade jag faktiskt inte haft något emot att ha varit i Stockholm igår när det enorma ovädret drog in över huvudstaden. Jag må vara knäpp, men tycker faktiskt att det kan vara riktigt mysigt med rejäla oväder - åtminstone så länge man slipper gå ut. Sen spelar det mindre roll om det är snöstorm eller åskoväder, bara jag torrskodd kan sitta inomhus och beundra ovädret genom fönstren. Här ute i sommarstugan är det många gånger jag beundrat oväder som dragit förbi över det öppna havet. Finns det något mäktigare än vågorna som bryts till skum mot klipporna medan regnet vräker ner och blixtrarna fladdrar längs horisonten? Det enda jag - av ren överlevnadsinstinkt - inte skulle göra sådana dagar är att ge mig ut till sjöss. Men det har snarare med att göra att det i värsta fall kan vara förenat med livsfara och ingenting annat.
Så jag är absolut inte den som drar ut alla sladdar i lägenheten när åskan går. Jag är inte den som springer ut och sätter mig i bilen för att befinna mig i den lägsta punkten i området utifall nu blixten skulle slå ner. Så jaaa, jag är faktiskt lite besviken över att jag missade ovädret i Stockholm igår! Jag hade faktiskt uppskattat om jag varit hemma och sett det.
 
Varje gång jag spenderar några dagar i sommarstugan härute inser jag ungefär samma sak. Nämligen att vi människor inte lever de liv som vi faktiskt är skapta för. När jag kommer ut på landet eller - som nu - ut i skärgården lånt ifrån den stress och jäkt som är inne i stan känner jag alltid hur mycket bättre jag mår på det stora hela.
Jag sover bättre, känner mig mer utvilad när jag vaknar, känner mig mindre stressad, äter bättre och så vidare. Här kretsar tillvaron kring de allra viktigaste tingen istället för att passa tider, stressa för att hinna med deadlines och andas in avgaser i tid och otid.
Istället går man och sover när man är trött inte för att man borde sova eftersom man ska upp tidigt imorgon. Man stiger upp när man är utvilad, inte när väckarklockan ringer. Man äter när man är hungrig, inte för att det är just nu man har tid att snabbt slänga i sig en hamburgare eftersom resten av dagen kommer vara så stressig.
Jag känner mig aldrig så utvilad efter en ledighet som efter några dagar i sommarstugan. Hör sover jag som en stock och även om jag inte sover fler timmar per natt, så sover jag på något märkligt sätt mycket djupare här - och blir mer utvilad.
Alla de välfärdssjukdomar vi har i västvärlden grundar sig naturligtvis i att inte lever på det sätt som våra kroppar är skapta för. Vi äter fel, rör oss för lite, sover för lite och stressar för mycket. Inte konstigt att vi blir överviktiga, får depressioner och springer in i väggar stup i kvarten. Även om man naturligtvis hade andra bekymmer förr i tiden, så hade man inte dessa välfärdssjukdomar. Trots att vi idag vet hur vi ska ta hand om våra kroppar, trots all medicinsk kunskap och trots all teknik så har vi inte lyckats på punkten att leva på ett sådant sätt som får oss att må bra.
Så jag skattar mig lycklig som kan åka hit några veckor om året och få ett välförtjänt avbräck i den annars så stressiga vardagen. Jag frågar mig ibland om jag faktiskt skulle orka med annars!
 

 
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 8 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 SvD 1 2
 
Bilderna lånade från SkullWallpaper, Ida & Yrva
 


Mjölk

Hmmm.... Vem orkar ens göra en film om detta ilandsproblem?! Och sedan dessutom göra sig ansträngningen att lägga ut den på Youtube...
 
 


Att vara privat

När jag började blogga var jag extremt privat och utlämnande på bloggen. Blogginläggen kretsade då mycket kring den depression jag lidit av sedan många år tillbaka. Jag lämnade ut stora delar av mitt mående, upp- och nedgångar, medicinering, ångestattacker och sömnproblem. Det var nakna och ärliga inlägg om saker som verkligen berörde det mest privata i min tillvaro.
På den tiden hade jag 800-1.000 besökare per dygn på bloggen, något som kan anses vara väldigt bra besöksstatistik.
Men så har depressionen stabiliserats i och med ändrade mediciner och doser och att jag lärt mig att hantera det hela på ett helt annat sätt. Jag har inte haft samma behov av att "skriva av mig" på bloggen när eventuella ångestattacker kommit eller jag haft svårt att sova. Tillfällena då dessa saker kommit har blivit allt färre och sällsynta och jag har haft allt lättare att hantera dem.
Och jag har fått se hur besökssiffrorna på bloggen drastiskt dalat till bara någon tiondel av de besökssiffror jag hade för bara några år sedan. Numera ligger jag mellan 50 och 100 besökare per dygn...
Jag vet att jag inte längre är lika privat och personlig i mina inlägg. Kanske har jag mognat lite i mitt bloggande och inwett att jag inte längre vill vara lika privat som jag tidigare varit. Man måste också tänka på att arbetsgivare, kolleger och många andra faktiskt kan tänkas läsa det man skriver på bloggen. Ur den aspekten får man avväga vad man vill att folk faktiskt ska få veta om ens privatliv och inte få veta. Numera tampas jag med andra problem, som trilskande armar och axlar till exempel. Saker som kanske inte är fullt lika spännande att läsa om i ett blogginlägg, eller hur?!
Det finns absolut saker jag aldrig skulle lägga ut på bloggen, av respekt till både mig själv och andra människor. Men många saker lämnar jag gärna ut så länge det berör enbart mig själv som person. Jag resonerar att kan jag hjälpa en eller några få personer i en svår situation, då är det värt att skriva om det på bloggen. Det läskiga är att om jag skriver om en fysisk åkomma, då reagerar inte särskilt många över att jag är privat. Men lämnar jag ut psykiska åkommor, då kan det plötsligt bli väldigt känsligt.
I grunden undrar jag faktiskt varför?! Jag kan hantera en psykisk åkomma genom medicinering på exakt samma sätt som en fysisk åkomma. Har jag reumatism som jag medicinerar korrekt är det ingen som reagerar oavsett sammanhang, så länge det inte direkt påverkar en arbetsinsats eller liknande negativt. Men säger jag att jag har en psykisk åkomma, drar många örone åt sig direkt. Trots att jag kan leva ett helt normalt liv så länge jag tar mina mediciner.
Minst sagt märkligt. Och det visar sig även på besöksstatistiken på bloggen: psykiska besvär är uppenbarligen mer spännande än trilskande axlar. Vill jag ha fler besökare på bloggen, får jag väl se till att bli lite mer deprimerad helt enkelt. ;-)
 

 
Bilden lånad från ATA
 


Högtflygande planer

Dags att lära sig att navigera?
 
 


Attraktiva jobb?

Alla har säkert ett antal yrken som man av olika anledningar inte skulle vilja ta. Av dem finns det säkert ett antal som man kan ta om man inte har något val och alternativet är att annars bli utförsäkrad och man inte kommer kunna försörja sig. Så återstår säkerligen yrken som man till varje pris vill undvika.
För mig är de sistnämnda väldigt få, men de existerar trots allt. När idén kom till det här inlägget, var min första tanke att Migrationsverket var det enda stället jag absolut inte kunde tänka mig att jobba på. Men snart insåg jag att det fanns ytterligare några yrken jag absolut inte skulle kunna tänkar mig.
Valet att inte vilja jobba på Migrationverket har en ganska enkel förklaring. Helt enkelt för att det är så svåra avvägningar, så svåra bedömningar som ska göras. Naturligtvis har man många fall som det inte skrivs om i media, där det är väldigt enkla avgöranden. Ärenden där det är uppenbart om någon ska få stanna eller ej av olika anledningar. Men alla svåra beslut, där det inte är lika uppenbart blir det svårare. Jag har full förståelse för många av de beslut man kan läsa om i media ibland, där människor ibland avvisas trots att man som lekman kan tycka att de borde få stanna. Jag har full förståelse för att man ibland måste ta jobbiga beslut, trots att vederbörande kanske egentligen borde få stanna om man ska resonera humant. Även jag har reagerat på många av besluten, samtidigt som man måste förstå att det inte alltid är enkla beslut Migrationsverket måste ta ibland och att det även där blir fel vissa gånger.
Men jag skulle med ett sådant jobb ha svårt att inte engagera mig i alla livsöden man skulle få höra varje dag, att behöva ge avslag på en asylansökan trots att personen i fråga genomgått saker vi i Sverige inte ens kan föreställa oss bara för att reglerna säger en viss sak - det finns massor med anledningar till att jag inte skulle kunna sova gott om nätterna med ett sådant jobb.
 
Så kommer jag till två yrken som på sätt och vis har med varandra att göra. Slaktare är det ena, trots att jag gärna äter kött. Jag skulle ha otroligt svårt att ha ett jobb som går ut på att döda och stycka djur dagarna i ända. Jag vet att det minst sagt är ett tecken på dubbelmoral när man gärna vill ha kött på matbordet men inte vill vara den son utför arbetet. Det erkänner jag rakt av. Men jag skulle faktiskt hellre bli utförsäkrad än att börjar jobba som slaktare.
Häromkvällen såg jag en dokumentär på TV om minkfarmare - och kände än starkare vad jag tidigare också känt. Nämligen vilken osmaklig bransch detta är!!
Minkfarmarna själva tyckte inte det var någon skillnad mellan att avliva djur för köttet eller att göra det för pälsen. Men det är ju just det som är skillnaden. Att avliva ett djur för mat är en sak och då är det förstås helt i sin ordning att man tar reda på så mycket som möjligt av djuret, inklusive pälsen. Men att avliva enbart för skinnet, där det finns utomordentligt bra alternativ, känns verkligen inte okej. Sen sympatiserar jag absolut inte med djurrättsaktivisterna som förstör anda människors egendom genom olika aktioner. Vill man protestera ska man hålla sig inom lagens ramar.
Men att se mig jobba som minkfarmare skulle vara lika osannolikt som att se Hitler i en synagoga. Där går verkligen min gräns. Jag kan inte känna någon som helst sympati med att döda djur enbart för pälsens skull. För er som inte såg dokumentären i torsdags kan jag starkt rekommendera att se den (finns här).
 

 
Bilderna lånade från Nya Dagbladet, BackYard Chickens
 


Konsten att lyfta en motorcykel

Äh, så här kan väl jag också göra! ;-)
 
 


SJ AB (fast baklänges)

Jag har oftast brukat ha tur när jag åker tåg. Oftast är tåget någorlunda i tid och det har hört till ovanligheterna att jag fått åka ersättningsbuss. För i Sverige pratar vi faktiskt om att man måste ha en portion tur för att komma i fram i tid när man åker tåg. Ibland undrar man om man lever i ett u-land med tanke på hur dåligt tågtrafikern verkar fungera.
Självklart kan man inte gardera sig emot allt, det gäller förstås även för Trafikverket och SJ. Men när det är strul i princip hela tiden, börjar man verkligen undra om man inte misskött järnvägen radikalt sista åren.
Och vem ska tro att man är förskonad från tågstrul när man bor i Sverige och trots allt åker tåg någon gång ibland?! Naturligtvis måste även jag drabbas någon gång då och då. Och dag var en sådan dag.
Det var dags att ta tåget från Stockholm till Söderhamn för att sedan åka vidare till sommarstugan ute i skärgården. Eftersom jag hade några ärenden att uträtta innan jag skulle sätta mig på tåget, vad jag inne på centralen i god tid innan avgång. Och ganska snart går man ut med informationen att tåget var 10 minuter sent. Något som verkade gälla i princip varenda tåg till och från Stockholm central idag. Man ropade ut information om olika förseningar i princip hela tiden och de flesta var på 10-15 minuter.
10 minuter kan jag leva med, det är ändå inte särskilt mycket. Men snart kom ny information om att man förseningen istället blev totalt 35 minuter och nu blev jag lite smått irriterad. För att fördriva tiden lite går jag till Pressbyrån för att köpa vatten (något jag i högsta grad behövde i värmen). Väl framme i kassan börjar brandlarmet ljuda - och vips ska man utrymma hela centralstationen. Så hela stationen töms på folk och vi blir stående i värmen utanför i väntan på att få komma in igen.
Lyckligtvis visade det sig att det inte rörde sig om någon större brand och efter bara några minuter får vi komma in igen. Men slutresultat blev att tåget kom iväg 50 minuter efter tidtabell. Och då kommer nästa besvikelse: tåget sakna luftkonditionering. Något som i min världe är en total katastrof en så här varm sommardag. Varenda fönster i kupén var öppna under resans gång, som i sin tur orsakade ett enormt brus för oss som satt där.
Jaja... Genomsvettig och halvdöv är jag strax framme i Söderhamn, drygt 50 minuter försenad. Med all respekt för att man sätter säkerheten i främsta rummet och exempelvis utrymmer centralen vid ett brandlarm - men när man i princip dagligen hör om tågstrul någonstans i Sverige undrar man vad som händer?! Och varför har man inte luftkonditionering på ett tåg när vi faktiskt skriver år 2014? Känns som det minsta man kan begära!
 

 
DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från 100 innovationer
 


Härliga sommar!

Härliga sommar...
 



Kreditkort

Jag är långt ifrån ensam om att i princip alltid betala med kort. Jag tar ut småsummor för att kunna ha kontanter vid de tillfällen de av olika anledningar helt enkelt inte går att betala med annat än kontanter. Som i vissa automater till exempel.
Det är praktiskt, man vet att man i princip alltid har tillgång till pengar när man behöver det - under förutsättning att man har täckning på kortet vill säga. Numera vet jag knappt hur kontanter ser ut känns det nästan som eftersom jag så ytterst sällan har några större summor ute. Jag kan nästan börja vända och vrida på sedlarna, titta på dem riktigt nära för jag är så osäker på hur de ser ut när jag väl har en sedel i handen.
Häromdagen fick jag en aha-upplevelse när jag betalade kontant på en krog och fick några enkronor i växel. När jag höll dem i handen, insåg jag att jag faktiskt glömt hur de ser ut och var tvungen att titta lite extra för att memorera utseendet.
Under ganska lång tid kämpade jag emot och hade bestämt mig för att inte skaffa kreditkort alls. Jag tyckte att jag på så vis skulle tappa kontrollen över pengarna. Och så är det ju till viss del, att man inte har samma kontroll över saldot på kontot när man alltid betalar med kort.
Men nu kommer det stora problemet i betal- och kreditkortens era. Det kan reta gallfeber på mig att vissa köp dras från kontot väldigt lång efter att de gjorts. När jag för en dryg vecka sedan kollade mitt saldo, hade jag nästan 2.000 kronor på kortet. När jag igår skulle göra räkningarna, insåg jag att jag hade 89 kronor kvar på samma konto. Till saken hör att jag inte gjort av med nästan 2.000 kronor på denna tid, det är alltså en matematisk omöjlighet att saldot sjunkit så mycket på denna tid. När jag tittade närmare på transaktionerna, insåg jag att vissa köp (återigen) dragits i efterhand, långt efter att jag gjort själva inköpet.
Och det är långt ifrån första gången detta händer. Man kan visserligen hävda att jag borde hålla koll på vilka inköp jag gör, men jag anser också att jag borde kunna lita på det saldo som visas när jag kolla mitt konto. Det borde minst sagt ligga i företagens intresse att man får in pengar för de varor och tjänster man säljer och därmed se till at dra pengarna från kundernas konto när köpet görs. Inte 10-14 dagar i efterhand. Men där är tydligen jag och företagen inte helt överens. Och det är jag som konsument som åker på dröjsmålsräntor, påminnelseavgifter och annan skit om det inte finns täckning på kontot när företaget behagar dra pengar från mitt konto. Märkligt, eller hur?!
 

 
Bilden lånad från Wikipedia
 


Vatten på kvarnen

Det är nog få saker som är så skrämmande som extremism. Oavsett om det är politisk eller religiös sådan, är den alltid skrämmande och farlig. Oavsett poltiskt färg ska den alltid bekämpas och motarbetas.
Det är inte utan att man oroas när man nu läser om terrorhotet mot Norge. Den norska motsvarigheten till SÄPO - PST - säger sig ha fått in ett konkret hot om en terrorattack mot Norge, en attack som man tror kommer äga rum inom de närmsta dagarna. Bakom hotet ska en islamistisk grupp från Syrien finnas säger man.
Med tanke på hur hemliga säkerhetspolisen brukar vara (utgår från att norska SÄPO inte skiljer sig så mycket från den svenska på den punkten), så måste man verkligen ta hotet på allvar när man faktiskt går ut med en del av den information man har.
Nu kommer väl dock högerextremisterna få vatten på sin kvarn när de får höra att islamister hotar med terrorattacker mot ett Europeiskt land. Av ren nyfikenhet gick jag in på Avpixlat för att se hur debatten gick där. Och naturligtvis börjar man gasta högt om att invandringen måste stoppas, att det minsann var sådant här man kan vänta sig med en generös flyktingpolitik. Underförstått brukar man på högerkanten hävda att den som är för ett generöst flyktingmottagande också försvarar dem som missköter sig. Något som är extremt långt ifrån sanningen.
Alla invandrare som kommer hit missköter sig inte, alla invandrare är inte islamister som utför terrorhandlingar i tid och otid. Och de flesta av som vill att människor i nöd ska vara välkomna till Sverige försvarar inte extremism eller brottslighet. Jag tycker det är lika skrämmande med det här terrorhotet som de flesta andra gör. Självklart ska sådana handlingar som terror motarbetas, men botemedlet är inte att neka människor asyl. Naturligtvis får extremhögern vatten på sin kvarn när sådana här hot blir kända, det är tyvärr ofrånkomligt.
Det återstår nu att hoppas att man faktiskt inte gör verklighet av hoten eller att polisen åtminstone lyckas stoppa det hela...
 

 
AB 1 2 DAG 1 DN 1 2 3 4 SvD 1 2
 
Bilden lånad från Wired
 


Idealen skiftar med tiden

 

 
Bilden lånad från DN:s pappersupplaga 2014-07-21
 


Polyamori

Inatt slog jag på radion medan jag satt uppe och hamnade mitt i Karlavagnen, där man pratade om förhållanden. Att det finns många typer av förgållanden vet jag - och alla former passar inte alla. Men det är alltid intressant att höra om olika sätt att leva sina liv - och dagen till ära lärde jag ett helt nytt ord. Nämligen polyamori.
En av dem som ringde in levde just i polyamoriskt förhållande och berättade ganska ingående om hur ett sådant förhållande kunde se ut. Jag kunde inte låta bli att googla lite på det hela, mest för att jag blev lite nyfiken (inte för att jag är nämnvärt intresserad ska tilläggas),
Ordet kommer från grekiskans poly (många eller flera) och latinets amor (kärlek) och syftar på utövandet, önskan om eller förmågan till flera samtidiga kärleksrelationer, med samtycke från alla inblandade. Man skiljer på polyamori och polygami, där det sistnmämnda är frågan om giftermål mellan flera personer. Oftast skiljer sig tydligen polyami även från öppna förhållanden i bemärkelsen att det finns kärlek och/eller känslor mellan de inblandade parterna.

Det finns garanterat många som ser rött när de hör om sådana här "illäror" när det gäller förhållanden. Själv kan jag tycka att det är alldeles för mycket moralpredikningar när det kommer till förhållanden och sex. Så länge ingen blir utnyttjad, kränkt, sårad eller skadad vad har då andra med att göra vem eller vilka man är tillsammans med eller har sex med? Men så fort man bryter normen, får moralpredikanterna krupp och börjar gasta om vad som är rätt och fel.
Det gäller såväl homosexuella förhållanden som polygama förhållanden. Nu handlade inte Karlavagnen om att kritisera olika former av förhållanden eller för den delen vad människor i till exempel polyamora förhållanden utsatts för från oliktänkande. Men jag tänka mig att det inte är alltid är en helt lätt situation. Och när folk inte kan acceptera ett polygamt förhållande mellan två personer av samma kön, vad tycker de då när det plötsligt är flera personer inblandade?
Personligen är jag av åsikten att monogami är aningen förlegat och framförallt att det inte passar alla. För vissa är det bra och då ska man naturligtvis leva på det sättet, medan andra inte alls trivs i en traditionell parkonstellation. Och det är ju fantastiskt att man faktiskt kan välja hur man lever sitt liv. Och jag kan inte låta bli att imponeras av dem som har modet att faktiskt bryta dessa normer, för man blir garanterat motarbetad många gånger om.
 

 
Källor: Wikipedia, AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Så jävla PK

 


Krig och elände

Ikväll gjorde jag ett tappert försök att slå igång TV-nyheterna. Men jag blir fasen mest beklämd av att se nyheterna, det är bara krig, död och elände. Dessutom saker som sker strax intill vår egen tomtgräns, om man tänker på vad som sker i Ukraina.
I trygga Sverige har vi det extremt bra om man jämför. Framförallt med tanke på att man bara kan stänga av TV:n eller radion, så ser man inte eländet och kan på så vis inbilla sig att det inte existerar. Det är för oss väldigt lätt att stänga av TV:n och fortsätta med våra trygga och tillrättalagda liv medan miljoner människor runtom i världen flyr undan bomber, terror och katastrofer.
Nu kommer kriget väldigt nära Sverige i och vad som sker i Ukraina. Plötsligt berör det oss mer än ett krig som ligger längre bort i mil och kilometer räknat. Sedan passagerarplanet från Malaysian airlines sköts ner över Ukraina och flera EU-medborgare omkom, har givetvis EU mer eller mindre ofrivilligt dragits in i konflikten.
Själv kan jag inte låta bli att oroas hur detta kommer påverka Europa och i förlängningen Sverige och oss som bor här. Det verkar ju inte lugna ner sig i första taget och Putin skramlar med vapen och makt stup i kvarten. Med tanke på stormakten Rysslands resurser vet man ju inte riktigt hur detta slutar.
Det är inte många konflikter då man sett EU:s ministrar göra så många uttalanden och infört så många sanktioner som just kring händelserna där. Tänk om man bara kunde göra hälften så mycket när det gäller andra konflikter i andra delar av världen. Kanske skulle världen kunnat se lite, lite bättre ut då?
Till det kommer hela skeendet i Israel och Gaza, där missilerna tycks hagla tätt och folk flyr åt höger och vänster. Ikväll rapporteras hur flera flygbolag (av förståeliga skäl) ställer in samtliga flyg till och från Israel. Det är svårt att inte beröras när man ser bilderna av flyende och/eller skadade människor, oavsett om man talar om Gaza, Israel, Ukraina eller någon annanstans i världen.
Och själv tappar jag totalt stinget att titta på TV-nyheterna. Det må vara ett enkelt sätt att undvika att beröras av vad som sker i världen när man sonika stänger av TV:n, men jag är knappast ensam om att ta till det medlet. Vad blir bättre av att jag går och mår dåligt över vad som sker i världen? Vad blir bättre att jag sitter med tårar i ögonen och tittar på nyheterna? Å andra sidan, vad blir bättre blir bättre av detta blogginlägg? Mer än jag själv får ventilera mina åsikter...?
Men oavsett vad, det är svårt att inte beröras, det är svårt att inte bli beklämd när man ser nyhetsrapporteringen från alla oroshärdar runtom i världen. Jag tänker inte dömma någon part i dessa konflikter. Men det tragiska är att det i princip alltid är totalt oskylda människor som drabbas när det blir krig. Barn som råkar illa ut i olika avseenden, människor som blir dödade och lemlästade, hem som raseras. Kan man bli annat än sorgsen och beklämd?
 

 
AB 1 2 3 DAG 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 LG 1 2 LR 1 P 1 2 3 SvD 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från Rickard Söderberg
 


Beach 2014

 

 
Bilden lånad från Ostfrallan
 


Den nyckfulla naturen

Den mänskliga kroppen fortsätter att förvåna mig - mina axlar och armar har nämligen blivit en följetong utan dess like. Först hade jag ont under hösten och vintern och gick till en sjukgymnast. Det onda försvann, men då började jag får svårt att röra armarna och axlarna. Finmotoriken försvann, jag började få domningar i händerna, tappade känseln och började får problem med balansen. Så det blev en vända till till läkaren. 
Jag fick lämna en massa blodprover och man kom dram till att det eventuellt var frågan om vitaminbrist, eftersom brist på bland annat B12 kan ge effekt på nerverna. Jag fick starka vitamintabletter utskrivna som jag pulat i mig under sommaren. Dock utan att det hela blivit nämnvärt bättre.
Så fick jag remiss till neurologavdelningen på Karolinska sjukhuset och häromdagen var det dags att gå dit. Jag blev grundligt undersökt, men just där och då kunde man inte med säkerhet fastfälla vad som är fel. Dock misstänker man nu att det är frågan om ett diskbråck i nacken och det hela ska fastställas via en magnetröntgen av nacke och huvud. Först därefter kan man fastställa - alternativt utesluta - om det rör sig om ett diskbråck eller ej.
För mig som medicinsk lekman kan ett diskbråck låta rätt logiskt. Först satt diskbråcket på ett sådant sätt att det gjorde ont, då fick jag sjukgymnastik som gjorde att bråcket inte klämde åt att jag hade ont (utan att varken jag eller sjukgymnasten hade den blekaste aning om att det eventuellt var diskbråck jag hade). Istället började bråcket klämma åt på ett sådant sätt att jag istället började få svårt att röra vissa delar av kroppen.
Men å andra sidan tyckte jag även förklaringen om vitaminbrist lät logisk, så jag ska nog inte säga så värst mycket. Det enda jag med fog kan säga är att jag börjar bli trött på att jag som högerhänt inte kan använda högerarmen och högerhanden ordentligt. Jag börjar bli trött på att vara fumlig och därmed stöta i saker så att jag gör illa mig - framförallt med tanke på att jag inte alltid känner att jag gör illa mig, utan upptäcker skadan först när det börjar droppa blod från såret som uppstått när jag i fumlighetens namn slagit i. Jag börjar lessna på att det är jobbigt att raka mig eftersom jag inte orkar hålla rakapparaten i huvudhöjd mer än några sekunder i sträck. Jag börjar bli trött på att det är svårt att äta eftersom jag blir trött och darrig i handen/armen efter några rörelser med armen från tallriken till munnen. Jag börjar lessna på att det är jobbigt att handla hem mat eftersom det är svårt att bära hem matkassarna. Jag börjar lessna på att vara rädd för att åka rulltrappa eftersom jag krampaktigt måsta hålla i mig i ledstången eftersom jag annars är rädd att ramla nerför hela trappan.
Att det hela är med nerverna att göra är både jag och läkarna överens om. Sen vad det hela är frågan om är ingen särskilt överens om. Och jag tror inte att jag någonsin behövt vända ut och in på mitt liv och mina vanor för någon på det sätt som jag behövt göra på sistone inför flera läkare. Jag har fått förklara mina träningsvanor (som är ganska obefintliga), mina matvanor, mina dryckesvanor... Vad jag förstått på läkarna, är nerver och hjärna de första kroppsdelarna att få skador om man under en längre tid överkonsumerar alkohol. Har man riktig otur, kan man få bestående men av en enda brakfylla. Nu är man å andra sidan rätt säker på att det inte har med mina alkoholvanor att göra, att jag mår som jag gör. Något som faktiskt känns rätt skönt. Även om jag inte spottar i glaset i första taget, känns det som att man ska dricka mer än jag gör för att få fysiska men, framförallt under en längre.
Jag kan inte låta bli att "glädjas åt" läkarens förmaning att absolut inte styrketräna innan man vet vad jag faktiskt lider av. Är det diskbråck jag har, kan det tydligen vara rent olämpligt att utöva styrketräning! För en träningsalllergiker som mig, är det inga som helst problem att efterfölja en sådan ordination. ;-)
 

 
Bilden lånad från Olssons Krypin
 


The Iphones are here to take over the world

 


Brott och straff

Någon gång emellanåt slås jag av tanken kring konsekvenserna att straffas för ett brott man begått. Inte för att jag själv varit i den sitsen, utan mer en eftertanke av något slag. Tanken kring vilka konsekvenser det trots allt får att "åka dit" för ett brott är nästan skrämmande ibland.
Självklart är det helt och hållet i sin ordning att man får ta konsekvenserna när man bryter mot lagen. Det håller säkerligen de allra flesta med om. Men följderna av ett straff kan ibland göra att man straffas på ett sätt som kanske inte alltid är proportionerligt till vad man faktiskt har gjort sig skyldig till.
Låt säga att man gjort sig skyldig till rattfylleri. Ingen olycka har inträffat som följd av att man kört på fyllan, utan det enda man gjort är att kört ett motordrivet fordon under påverkan av alkohol.
Självklart ska detta ge konsekvenser, inga som helst tvivel på den punkten. Men låt säga att du i övrigt är helt ostraffad och aldrig gjort en fluga förnär. Om ett indraget körkort innebär att du blir av med jobbet och därmed inte kan betala hyran och kanske hamnar på gatan, vad blir konsekvenserna då? För att inte tala om samhällskostnaderna?!
En person som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och åker dit för en förseelse som sedan gör att jobbet ryker, vilka konsekvenser ger inte det?
Många gånger kan jag tycka att rättssystemet är alltför stelbent och enbart tittar på brott och straff istället för vilka konsekvenser ett straff kan få. Om ett indraget körkort gör att den skyldige blir av med jobbet, tvingas gå från hus och hem, kanske inte kan försörja sina barn och i slutändan istället blir en dyr belastnig för samhället kanske man borde överväga alternativa straff? Jag säger inte att man ska gå fri, utan att det kanske i vissa fall borde finnas alternativ. Är det proportionerligt till den handling man begått att man har svårt att ta sig tillbaka till samhället? Är det rimligt att en person som gör en mindre förseelse har svårt att få jobb, lån och så vidare med tanke på vilken belastning det eventuellt kan bli för samhället?
Lagbrott ska absolut ge konsekvenser, men också stå i proportion till vad man faktiskt har gjort sig skyldig till. Om straffet kan ge följdkonsekvenser, borde det trots allt vägas in i straffet. Om jag riskerar jobbet för att mitt körkort blir indraget, kanske det borde finnas ett alternativt straff. Då syftar jag inte på notoriska rattfyllerister, utan personer som fastnar i kontroller för första gången och då ingenting hänt utöver att man kört på fyllan - eller kört alldeles för fort.
 

 
Bilden lånad från Nillas blogg
 


Apropå Gaza och Israel

Vissa saker är egentligen alldeles för fruktansvärda för att det ska kännas okej att skoja om dem. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite åt det här klippet. Makabert nog...
 
 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3
 


Vi bortskämda svenskar

Jag kan ibland bli lite trött på hur bortskämda vi svenskar faktiskt är. Vi är väldigt duktiga på att klaga när det är neddragningar på saker och ting, samtidigt som vi har det otroligt bra, framförallt om man jämför med hur det är i väldigt många andra länder.
För ett par år sedan såg jag ett TV-inslag om en barnfamilj som blivit vräkta från sin lägenhet. Socialtjänsten gick då in och ordnade fram ett akutboende åt familjen, så att barnen skulle få tak över huvudet. Då hade föräldrarna mage att klaga på att man fick en för liten lägenhet, så att barnen inte fick ett varsitt rum.
För inte så hemskt länge sedan såg jag en intervju med en dam som blivit sjuk och inlagd på sjukhus. Hon skulle ligga inne 2-3 dagar, men tyckte vistelsen var rent vedervärdig. Därför att hon inte fick en egen TV i sjuksalen...
Själv kan jag inte låta bli att le lite sarkastiskt när jag hör sådana här historier - och det finns åtskilliga andra exempel på liknande sådana. En familj får hjälp av samhället att åtminstone ha tak över huvudet tills de kan ordna ett eget boende, men klagar på att barnen inte får eget rum. En dam får sjukhusvård som är i världsklass under ett par dygn (något som hon förmodligen betalar endast några hundralappar för), men klagar på att hon inte kan titta på TV på kvällarna.
Hade familjen spenderat månader i sin soc-lägenhet eller damen legat inlagd på sjukhus i flera veckor hade jag absolut förstått det hela. Men nu rörde det sig om några korta perioder, som jag förstod TV-inslagen.
Nej, jag tänker inte komma med några idiotiska högeruttalanden om att "alla har ju gjort ett aktivt val" och därmed får skylla sig själva om det blir vräkta från sin lägenhet eller hamnar på sjukhus. Det kan hända saker i livet som man inte kan rå över, men som gör att man hamnar i situationer som man inte själv valt. Grundidén med den svenska modellen är att vi har höga skatter, men i gengäld får hjälp från samhället när vi behöver. Alltifrån lika skola för alla oavset samhällsklass till fri sjukvård, ekonomiskt stöd om man inte kan försörja sig själv, hjälp om man blir invalidiserad av någon anledning - och så vidare.
MEN ibland känns det som att vissa ställer alldeles för höga krav och förväntar sig alldeles för mycket av samhället. Hade jag blivit vräkt från min lägenhet, hade huvudsaken varit att jag fick tag över huvudet, hade jag blivit sjuk hade huvudsaken varit att jag fick vård, inte om jag kunde se på TV eller ej. Samhället ska självklart ställa upp och hjälpa dem som behöver, sådan är dealen. Men inte med vad som helst.
 

 
Bilden lånad från Startribune
 


Sankte Per

 

 

World Trade Center 11-09-01

 


Det är bara att vänja sig!!!

Jag hittade en rätt intressant artikel på DN:s hemsida, en artikel som jag till stor del kan relatera till själv eftersom jag på sätt och vis varit i samma sits. Även om det är några år sedan för min del.
Det hela handlar om matbloggaren Caroline Doudet, som förra året publicerade en recension av ett besök på restaurangen Il Giardino på Cap Ferret i sydvästra Frankrike. Ett besök, där det allra mesta verkar ha gått fel om man får tro bloggaren.
I recensionen – som raderats från bloggen, men som finns att läsa här – berättar hon att det hela började med att hon och hennes sällskap fick en rejäl utskällning för att ha satt sig vid ett bord utan att ha blivit anvisade att sitta där. De ska sedan ha nonchalerades sedan av serveringspersonalen, något som ska ha fortsatt under hela middagen.
Tillräckligt många läste blogginlägget för att det skulle börja klättra på Googles träfflista. Den som sökte på Il Giardino fick Doudets sågning som fjärde träff. Men Il Giardinos ägare ansåg att recensionen var rejält orättvis och drog Caroline Doudet inför rätta. Där beslutade domaren att Caroline Doudet skulle ändra rubriken på sin recension – ”Stället att undvika i Cap Ferret: Il Giardino” – och betala ett skadestånd på 1.500 euro.
Händelsen har resulterat i den så kallade Streisandeffekten, skriver den franska tidningen Sud Ouest. Försöket att censurera recensionen har nämligen fått omvänd effekt: att spridningen har ökat markant.
Jag ska börja med att säga att mina franskakunskaper är relativt obefintliga. Inlägget läste jag med hjälp av Googles översättningsverktyg, något som självklart gör att man inte kan ana alla nyanser och aspekter i språket och ordvalet i en text. Så jag ska poängtera att jag utgår från Googles översättning i detta inlägg.
Men även om internetbaserade översättningsverktyg är ganska usla, så får man ändå en viss uppfattning om tonen i texten, vilket språk som använts och så vidare. Och jag måste erkänna att jag inte tycker att den var så värst farlig egentligen. Visst att det var en hel del kritik som framfördes mot restaurangen ifråga, men det ett enskilt sällskaps uppfattning om vad som inträffat. Borde inte företag av idag faktiskt vänja sig vid att den moderna tekniken och sonika acceptera att missnöjda kunder kommer förmedla detta över internet? Dilemmat i det hela är och förblir att man givetvis inte ska kunna säga vad som helst, ens om ett företag - men var går då gränsen?? Just den biten är rätt svår att bedöma. Å ena sidan har man yttrandefriheten, å andra sidan att man naturligtvis inte ska kunna ägna sig åt smutskastning av vare sig företag eller personer.
 
I grunden tycker jag dock att yttrandefriheten ska väga tyngre än företags "rätt" att inte få dålig publicitet. Restaurangägaren i det här fallet hade förmodligen inte reagerat likadant om samma text publicerades i en tidning, det är jag faktiskt helt övertygad om. I dagens IT-samhälle kan alla göra sin röst hörd och - med lite tur - få en enorm spridning av det man vill få sagt.
Alla som följt min blogg de senaste åren minns säkert historien med Däckhuset i Kalmar (som till och med förärats med en egen kategori på min blogg). Jag ansåg att jag - och gör fortfarande - att jag fick ett extremt dåligt bemötande när jag anlitade verkstaden för service av min EU-moped. När vi inte kom till någon förlikning, kontaktade jag konsumentombudsmannen hos kommunen och skrev dessutom en rad arga inlägg här på bloggen. Något som fick Däckhusets dåvarande ägare att JK-anmäla mig för förtal. Något som inte gick så bra, eftersom svensk lag säger att enbart personer och inte företag kan bli utsatta för förtal.
Även i mitt fall blev det en Streisandeffekt. Jag fick ganska rejäl publicitet, den stora majoriteten av de lokala medierna skrev om historien och besökssiffrorna på min blogg ökade radikalt under en tid. Om det faktum att Däckhuset strax efter bytte ägare har med mina blogginlägg att göra ska jag låta vara oasagt, för det har jag faktiskt ingen aning om. Men på det stora hela är min bestämda uppfattning att historier som Il Giardino och Däckhuset bara är nonsens. Företag av idag får helt enkelt lov att tänka sig för kring hur de bemöter sina kunder på ett helt annat sätt än för 20 år sedan.
Fram till internets stora genombrott var det upp till traditionell medias (TV, tidningar och radio) välvilja att ta upp ett specifikt ämne om missförhållanen skulle komma fram i ljuset. Idag kan vem som helst få en gigantisk spridning genom ett enkelt blogginlägg eller en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Och det är bara för dagens företagare att acceptera läget.
Sen håller jag med om att det inte ska gå till överdrift, det svåra i kråksången är självklart att avgöra vad som är okej att skriva på internet och vad som inte är okej. Det ska naturligtvis vara okej att kritisera såväl företag som privatpersoner, har jag upplevt att jag blivit bemött illa på ett företag måste jag också kunna få berätta om det. Hade min historia med Däckhuset publicerats i någon tidning, hade man förmodligen inte ens tänkt tanken att JK-anmäla mig. Men nu skrev jag om det på min privata blogg och då tvekade man inte att göra en anmälan. Man inkluderade till och med saker i anmälan som jag inte kan styra över, som att mina inlägg syntes på Googles träfflista om man googlade på "Däckhuset".
Men någonstans måste det finnas en gräns. Klart är i alla fall att Däckhusets JK-anmälan bara var rent nonsens. Detsamma gäller den franska restaurangen Il Giardinos rättsprocess mot bloggaren Caroline Doudet, det står jag fast vid utan att till fullo förstått innebörden av hennes blogginlägg. Snarare borde det vara upp till företagaren att kunna bevisa att det som skrivs faktiskt är osanning och att någon ägnar sig åt ren smutskastning, först  kan jag förstå att det blir en formell rättsprocess.
 

 
KÄLLOR: DN, WebArchive, BBC
 
Bilderna lånade från HR-bloggen, Health
 


Dagen-efter-tips

Bra tips till er ungdomar när ni rullat lite för mycket hatt!