Nästa vändning i livet

Livet har en tendens att ibland ta vändningar som man inte riktigt har tänkt sig. Efter mycket velande och ett antal samtal med min chef, har jag tagit beslutet att avaluta min anställning på Trafikverket. Jag och min chef var båda överens om att jobbet som tågklarerare inte passade mig, utifrån flera aspekter.
Så nu har jag hamnat i en aningen ovan situation. Det är ganska exakt 20 år sedan jag senast kunde beteckna mig själv som arbetslös, så min nuvarande arbetssituation är inte något jag är direkt van vid. Men att vara kvar på en arbetsplats där man inte passar in gynnar varken arbetsgivaren eller mig som arbetstagare, så beslutet känns ändå helt rätt.
Så nu är jag istället inskriven hos Arbetsförmedlingen och A-kassan och söker nytt jobb för fullt. Jag har hamnat i den grupp som jag länge inte trott att jag skulle komma att tillhöra, nämligen de arbetslösa. Efter att ha haft fast jobb sedan millenieskiftet står jag plötsligt utan ett jobb att gå till på dagarna och det är minst sagt ovant. Samtidigt känner jag mig någorlunda okej med situationen, jag insåg själv att jag inte kunde tackla de hårda kraven som ställs på en tågklarerare och var så illa tvungen att söka mig någon annanstans.
Samtidigt hittar jag hur många intressanta jobb som helst när jag är ute och letar på nätet. Vissa dagar ställer jag mig nästan frågande till att man säger att det är sådan arbetslöshet när jag ser hur många jobb som faktiskt läggs ut varje dag. Visserligen är det många jobb som kräver yrkesutbildning och många års yrkeserfarenhet, men det är långt ifrån alla.
Själv har jag redan blivit kallad på intervju för ett jobb, där jag hitintills gått vidare i rekryteringsprocessen. Samtidigt som jag gått vidare i två andra processer, där jag gjort diverse internetbaserade tester innan man (förhoppningsvis) blir kallad på intervju. Så jobb finns det uppenbarligen, bara man inte är alltför kräsen... Nu väljer jag att se möjligheterna iställer för motgångarna i situationen och det faktiskt öppnar upp dörren för en lång rad saker som jag förmodligen inte vågat ta chansen att prova på om jag varit kvar på ett fast jobb. Möjligen kommer det bli lite tufft ekonomiskt ett tag, men bortsett från det hoppas jag på snar och positiv vändning igen... :-)
 

 
Bilden lånad från Rickard Fornstedts blogg
 


Burkini

Det är verkligen roande att följa den debatt som blossat upp kring burkinins vara eller icke vara. Tänk att ett klädesplagg kan väcka så mycket åsikter - och dessutom bli storpolitik. I Frankrike har man försökt förbjuda burkini på några badstränder, men det är ju trots allt inte bara där som diskussionen går het kring burkini, slöja, niqab, burka och hijab.
Personligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om ett eventuellt förbud, men tror nog innerst inne inte riktigt på den tanken. Visst, jag håller till stor del med om frågan kring kvinnoförtryck, att det är vad man (åtminstone säger sig) vilja bekämpa genom ett förbud. I många länder är kvinnans heltäckande klädsel absolut inget frivilligt val. Där är det istället lagstadgat att kvinnorna ska täcka sig eftersom männan annars riskerar att bli alldeles för upphetsade. Och de kvinnor som trotsar förbudet blir istället många gånger hårt straffade. Givetvis kan man tänka sig att det även finns förväntningar på dessa kvinnor att de ska fortsätta täcka sina kroppar, även om de är bosatta i Sverige (eller någon annanstans i världen för den delen).
Men man ska heller inte glömma att det finns kvinnor som faktiskt av egen fri vilja väljer att leva sitt liv på detta vis. Alltifrån kvinnor som kommer från dessa kulturer till kvinnor som exempelvis konverterar till islam. Till det undrar jag vad som händer de kvinnor som faktiskt är föremål för ett förtryck från exempelvis manliga släktingar, när kvinnan i lag förbjuds att bära täckande klädsel? Hur hjälps de av ett förbud? Ökar inte istället risken för ett än hårdare förtryck, där de helt förbjuds att gå utanför hemmets vägga när de inte får bära täckande klädsel?
Självklart skall alla former av förtryck bekämpas, inte tu tal om annat. Men man kan inte bota en sjukdom genom att ta bort symptomen... I mina ögon blir ett eventuellt förbud faktiskt ett förtryck gentemot dem som frivilligt bär täckande klädsel. Grundprincipen borde nog ändå vara att arbeta för att var och en - oavsett kön - ska kunna bestämma själv hur man vill klä sig, oavsett om det rör sig burkini, bikini eller något annat. Istället för att förbjuda symbolen för att förtryck, arbeta mot själva förtrycket!
 

 
SvD 1 2 SVT 1 2
 
Bilden lånad från Abendzeitung
 


Kent Ekeroth gör bort sig igen

 

 
 

 
Det är verkligen inte ofta jag håller på Liberalerna i några som helst debatter, än mindre som jag håller med dem eller tycker att de gör bra ifrån sig. Men när jag såg TV-debatten i Aktuellt här ovan häromkvällen kände jag en inre frid och glädje över att även Liberalerna opponerar sig emot Sverigedemokraternas vansinne. Det hade nog inte spelat någon roll vem som tog debatten mot det mentala kalhygget Ekeroth i Aktuellt, huvudsaken är helt enkelt att hans förvirrade idéer och ologiska verklighetsuppfattning får mothugg.
Det var först efter inslaget i Aktuellt häromkvällen som jag själv fick nys om Ekeroths minst sagt osmakliga statusuppdatering på Facebook. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att leta reda på den - och hur den såg ut ser ni ju längst upp i det här inlägget.
I sitt desperata försök att väcka debatt och kanske också försöka komma med något som liknar "sakliga argument" glömmer Kent Ekeroth (liksom många av hans själsfränder inom SD) några mycket viktiga detaljer. Man är nämligen snabba med att diskutera flyktingars/invandrares/asylsökandes skyldigheter i Sverige, något som dyker upp i vart och vartannat andetag samtidigt som man inte vill diskutera några som helst rättigheter. Men säger man att en person inte har rättighet till vad lagen säger, säger man indirekt att vederbörande inte har någon skyldighet att följa svensk lag. För alla som befinner sig på svensk mark gäller svensk lag, men rättigheter och skyldigheter hänger liksom ihop väldigt intimt - har man inte rättigheterna, har man heller inte skyldigheterna.
SD vill gärna säga att man vill att invandrare ska anamma svenska värderingar, men vad säger just dessa värderingar om till exempel yttrandefrihet? I yttrandefriheten ingår rätten att demonstrera, men inte att frihetsberövas utan saklig grund - något som ju Kent Ekeroth uppenbarligen förespråkar. Så är det någon som ska lära sig ett och annat om svenska värderingar är det Kent Ekeroth och hans "kompisar" (om han nu har några?) inom SD, inte invandrarna...
 

 
Bilderna lånade från Facebook, Wikipedia
 


Det är fan inte Zara som är problemet!

 
Heja, Sven Melander! :)
 


Fotboll

 


Brexit

Jag börjar känna mig aningen utfryst på vänsterkanten - i alla fall om jag ska använda en gnutta ironi. Runtom i Europa har populister på högerkanten gratulerat Storbritannien till att man röstat för ett urträde ur EU, men ytterst få på andra sidan mittsträcket tycks vara av samma åsikt. Så det känns lite pinsamt att jag själv råkar ha samma åsikt som SD och deras meningsfränder, även om åsikterna garanterat grundar sig på olika saker.
Jag har i princip alltid varit emot EU. Jag har inget emot samarbeta länder emellan, att jobba för fred och mot kriminalitet, att underlätta för att jobba och studera i andra länder.
För SD, UKIP och liknande partier grundar sig generellt åsikterna om att kunna stänga gränserna, att inte släppa in andra människor. För min del är det mer frågan om demokrati, att makten flyttas långt bort från medborgarna och att jag inte gillar stormaktstänket som EU står för. Och även om jag är för en frikostig flyktingpolitik, kan jag inte förlika mig med tanken på passfrihet över en hel kontinent - något som Schengen ju faktiskt innebär. Som jag ser det, är det två grupper som tjänar mest på Schengensamarbetet: de som har något att dölja, det vill säga kriminella, och de som reser extremt mycket. De förstnämnda är givetvis den i särklass störsya gruppen av de två. Och till de sistnämnda hör givetvis EU-parlamentarikerna som reser mellan Bryssel och sina hemländer flera gånger i månaden - så självklart är de glada att slippa stå i långa köer till passkontrollen varenda gång.
För oss "vanliga svenssons" som reser utomlands 1-2 gånger per år spelar det egentligen ingen större roll om man får stå någon timme i passkontrollen. Vinsten är desto större, nämligen att chanserna att man griper kriminella som försöker lämna landet ökar rejält jämfört med en utebliven passkontroll.
Så jag skulle faktiskt önska att Sverige tar samma väg som Storbritannien, men det är förmodligen en väldigt orealistisk önskan.
 

 
Bilden lånad från International Journalism
 
DN 1 2
 


När Island vinner fotbolls-EM


Inhemsk rasism

Minns väldigt väl en tjej som jag dejtade för ganska många år sedan. Hon var märklig på väldigt många sätt, bland annat i sin egen självbild. Bland annat ansåg hon sig vara helt perfekt på alla sätt och vis och vara Guds gåva till mänskligheten. Något som hon ivrigt påpekade så fort tillfälle gavs.
Hon hade med andra flera märkliga sidor - och en av dem var hennes inställning till hur saker och ting är utanför Stockholms stadsgräns. Märkligt nog egentligen, eftersom hon själv bodde långt ute i en förort, cirka en timmes resväg kollektivt från Stockholkm city. Men på något sätt tyckte hon sig vara lite förmer än dem som är födda/uppvuxna och/eller lever utanför storstan.
Relativt tidigt i vår väldigt korta relation fick hon veta att jag kommer från Hudiksvall och att - på den tiden - båda mina föräldrar bodde kvar där. Damen ifråga meddelade väldigt fort att hon aldrig skulle sätta sin fot där, hon skulle aldrig i livet gå med på att besöka mina föräldrar - även om vi skulle vara tillsammans livet ut. Anledningen var "enkel" i hennes ögon: människor som lever på mindre orter har helt enkelt väldigt taskig och sunkig smak. Så visste hon att det var, eftersom hon sett det på TV. Jag försökte förstås argumentera, bland annat med att hon inte kunde vara så fördomsfull när hon ju knappt varit utanför Stockholms län i hela sitt liv. Men det var som att banka sig blodig mot en stenmur, det gick inte att få henne att ändra uppfattning - eller åtminstone gå med på att ge mina föräldrar en chans genom att besöka dem.
Att relationen avslutades snabbare än den inleddes behöver jag knappast nämna, misstänker jag. Men det lustiga är att jag ofta får höra liknande åsikter från många - och det är så att säga åt båda hållen. I Stockholm hör man då och då infödda stockholmare som tycker sig vara väldigt mycket förmer än människor som valt att leva sina liv på mindre orter eller ute på landet. Och när jag är i Söderhamn eller Hudiksvall, hör man en lång rad fördomar om storstan och dess invånare. Som att de är dryga, bara tänker på pengar, är superstressade och så vidare...
Jag kan hålla med om att man märker av skillnader i hur folk är när jag är på olika ställen, inte bara inom Sverige. Men när folk som egentligen inte har en aning alls om hur det ligget - och knappt varit utanför den egna stadsgränsen - är det exakt samma okunskap som ligger bakom till exempel rasism. En okunskap som stör mig otroligt mycket - och jag får bara lust att be dessa människor hålla käften tills de skaffat sig lite mer kunskap om hur världen faktiskt ser ut.
 

 
Bilden lånad från Antidiskriminering
 


IS

Undrar när man en gång för alla ska få stopp för de lobotomerade idioterna i IS?! De grymheter de utför "på hemmaplan" känns som medeltida krigsmetoder, knappt värda att falla under begreppet barbari - deras metoder är långt värre än så.
Det som är fruktansvärt skrämmande är ju hur deras "krigföring" även börjar spridas till andra delar av världen. Nu senast har vi ju attacken mot nattklubben Pulse i Orlando liksom polismordet utanför Paris. Båda händelserna är givetvis lika avskyvärda oavsett vem som ligger bakom dem, men som det nu verkar ligger IS bakom dem och då blir det ju en del av något mycket större, en del i krigföring eller vad man nu ska kalla det för.
Vissa vill givetvis hävda att vi i väst skulle slipps IS bara genom att stoppa invandringen, men det skulle knappast lösa problemet att neka människor kommer hit. Vill IS göra något här, kommer de lyckas oavsett vår invandringspolitik (dessutom är ju bara en försvinnande liten del av de flyktingar som kommer IS-sympatisörer, tvärtom är det istället många som flyr från IS). Istället borde man ta i med krafttag mot dessa forntidsmänniskor inom IS på hemmaplan. Ju fler framgångar de når därhemma, ju fler sympatisörer lär de också få på andra håll i världen. Är det inte märkligt att till exempel USA och EU, som så annar är så ivriga att ingrip emot orättvisor runt om i världen inte gör något mot dessa terrorister en gång för alla?!
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från BBC
 


Våldtäkt

 

 
AB 1
 


Semester

 

 
Bilden lånad från Ann-Mari's blogg
 


Brott och straff

En 30-årig man från från Storbritanninen har dömts till 22 livstidsdomar efter att ha erkänt 71 fall av sexuellt utnyttjande av barn i Malaysia. Innan mannen greps arbetade han med att sätta samman en manual för pedofiler. Man har även hittat över 20.000 bilder och videor som dokumenterar 30-åringens övergrepp. Man misstänker att det rör sig om totalt upp till 200 barn - och hans offer var mellan sex månader och tolv år.
Personer som denne pedofil gör mig verkligen illamåande - milt uttryckt. Å andra sidan är det väl bara pedofilerna själva som inte berörs illa av deras beteende. De flesta normalfuntade människor är nog inte sena med att fördöma dessa vedervärdiga övergrepp. Är det något som aldrig på något vis går att försvara eller förmildra, så är det övergrepp mot barn.
Lite tröst - med betoning på lite - är ju att just den här pedofilen får ett kännbart straff. 22 livstidsdomar är långt mer än vad som skulle utdömas i till exempel Sverige. Vissa gånger kan det kännas som att det svenska rättssystemet är något av ett skämt när man hör om de förhållandevis korta straff som ofta döms ut. Gärningsmän som förstört livet för åtskilliga människor genom våld och/eller sexuella övergrepp går fria efter bara några år - alltmedan offren får leva med det som hänt resten av livet.
Även om jag vill vara för en human kriminalvård där målet ska vara att dömda blir hjälpta att återgå till ett laglydigt och "normalt" liv efter ett fängelsestraff, svider det ofta i hjärtat när någon går fri efter ett par år när man begått ett grovt brott. Framförallt om man ställer det i jämförelse med vad som döms för andra brott än våldsbrott. Ofta kan en bankrånare få ett strängare fängelsestraff än en våldtäksman, fast det i mina ögon borde vara tvärtom.
Jag är nog villig att dra det hela ännu längre i ärlighetens namn. I yrkeslivet är det oftast mer värt i lönekuvertet att ha ett stort ekonomiskt ansvar än att ansvara för andra människors väl och ve. Medan någon med ekonomiskt ansvar kan tjäna rätt bra summor, är sjuksköterskor, förskolelärare och andra minst lika ansvarsfulla yrken extremt underbetalda. Säger ju en hel del om hur vi värderar människor i dagens samhälle...
 

 
Källa: Dagens Nyheter
 


Fuck cancer

I tisdags lade jag mig återigen under tatuerarens nål, det var dags att fortsätta dekorera kroppen. Den här gången hade jag aningen bättre tur med tatueratstudion än sist jag tatuerade mig. Helt enkelt av den simpla anledningen att jag valde en helt annan studio, som jag bara hört positivt om.
Jag brukar ha som motto att tatueringar även ska ska säga något om mig som bär dem och inte bara vara snygga. Nu har jag 14 stycken totalt och jag får väl erkänna att vissa motiv har jag enbart valt för att de är snygga. Men några har en väldigt djup betydelse och symbolik i sig också.
 
Symboliken bakom denna tatuering behöver knappast förklaras närmare.
Bredvid den syns fortfarande ärret tydligt sedan jag opererade bort en tumör för 1,5 år sedan.
 
Symbol för mitt musikintresse....
 
 

 

Att vara på gift....



Naturens under

Så är man sedan i fredags tillbaka i Stockholm efter en vår av ständigt flängande till Ängelholm. Det är inte många gånger i livet jag flugit så mycket och bott så mycket på hotell som under de sista månaderna. Det har varit hur kul som helst, även om det också varit påfrestande på väldigt många sätt också.
Självklart är man helst hemma när det faktiskt kommer till kritan. Jag har saknat min egen säng och att få äta hemlagat åtminstone en gång per dag. Men samtidigt har det varit roligt - och jag har fått uppfattningen att de flesta av oss i "klassen" varit rörande överens om att det känns lite vemodigt att tiden i Ängelholm är över.
Nu återstår dock en sak - något som är nog så svårt. Det var nämligen inte så kul att ställa sig på vågen när man kom hem efter de sista två veckornas studentliv i Skåne. Den viktminskning jag jobbat så hårt med sista månaderna har inte gått om intet - men naggats rejält i kanten. Visserligen hade jag nog inte väntat mig så mycket annat efter veckor av hotellfrukostar och 1-2 restaurangbesök per dag. Men det är något annat när man verkligen ser siffrorna på vågens display,
Att det sedan är semester om ett par veckor gör ju knappast saken så mycket bättre. Jag menar, man brukar ju inte direkt gå ner i vikt under semestern. Kroppen är en rätt märkligt konstruktion på det viset; det är hur lätt som helst att lägga på sig kilo efter kilo - men trots att man rör på sig och verkligen tänker på vad man äter, är det stört omöjligt att gå ner i samma takt som man går upp.
Jaja, nu är det ingen större katastrof. Så många kilon är det inte frågan om och förr eller senare kommer jag fakiskt att gå ner dem igen. Men känns lite motigt när man kämpat så länge och så försvinner viktminskningen i ett nafs...
 

 
Bilden lånad från Träna hemma
 


Casino online

När internet kom på 90-talet tyckte man att det var en otroligt fascinerande uppfinning. Där fanns i princip allt - och dessutom bara ett par knapptryckningar bort.
Nu har det blivit en del av vår vardag och de flesta av oss skulle nog inte kunna tänka oss en tillvaro där man inte är uppkopplad åtminstone merparten av dygnets timmar. Vi skulle förmodligen rentav bli ganska handikappade utan en internetanslutning.
Vi gör allt på nätet: kommunicerar, hittar kärleken, betalar räkningarna - you name it. Sen finns det hur många frestelser som helst också. En av alla dessa är alla de olika spelsajter som finns i oändligt antal - och de flesta av dem bedriver en väldigt aggressiv marknadsföring. Frågar man reklammakarna, tycks det vara hur lätt som helst att bli ekonomiskt oberoende, bara du ägnar några minuter åt spel via dina dator, mobil eller surfplatta.
Personligen kan jag knappt sätta mig in i vilka frestelser detta måste innebära för någon som är spelberoende - framförallt när det är frågan om något som är otroligt lättillgängligt. Det går att hitta alltifrån reklam om hur lätt det är att vinna storvinster till blogginlägg som gör gällande att det är fullt möjligt att förutspå vilka nummer som kommer dras i ett lottospel. Som spelmissbrukar är det garanterat rätt svårt att stå emot dessa argument och falla till föga för sitt beroende.
Personligen brukar jag aldrig spela oavsett om det sker via internet, på ett fysiskt casino eller något roulettebord på någon krog. Egentligen inte av någon princip eller att jag tror att jag själv skulle fastna i något missbruk, utan snarare att jag inte roas av spel. Jag klandrar ingen som spelar, så länge det inte leder till något missbruk eller går ut över någon annan. Men jag kan tycka att den aggressiva marknadsföringen är rätt osmaklig emellanåt.
 

 
FOTNOT
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med Euromillions. Jag har alltså fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet, men samtliga erfarenheter, åsikter och ställningstaganden är helt och hållet mina egna.
 

 
Bilden lånad från Casino playa Chiquita
 


Höjden av mod

 


Internet

Jag tillhör den generation som fortfarande har tiden innan internet i färskt minne. När internet sakta började bli vanligt i slutet på 90-talet, tyckte man ju att det var otroligt hightech - nästan lite science fiction. Det var så otroligt imponerande att man ju kunde hitta i princip vad som helst bara genom några få knapptryckningar.
Minns ni "problemet" att det tutade upptaget i hemtelefonen när man använde internet? Eller hur fascinerad man var över det faktum att att man kunde börja mäta en hårddisks storlek i GIGAbite?!
Numera är jag knappast ensam om inte kunna tänka mig en tillvaro utan dator, smartphone och internetuppkoppling. Man behöver ju trots allt knappt lämna sängen längre om man ska se krasst på tillvaron. Det allra mesta går att handla eller beställa via datorn eller telefonen.
Och det är nog just när det kommer till teknikens utveckling som jag själv börjar känna mig gammal. Framförallt när jag inser hur fort utvecklingen har gått bara under min egen livstid - detta trots att jag egentligen inte känner mig särskilt gammal. Min första mobiltelefon var bokstavligt talat stor som en tegelsten och man var tvungen att välja med omsorg var man skulle stå när man ringde eller tog emot samtal. Annars bröts samtalet. Och några år senare var det inte helt ovanligt att svaret på ett MMS var "Jag kan inte ta emot bilder".
Senaste veckorna har jag av någon anledning reflekterat över mina shoppingvanor. Inte i bemärkelsen att det gått för mycket pengar, utan i andra bemärkelser. Nämligen att det var länge sedan jag storhandlade i en mataffär, länge sedan jag provade skor i en skoaffär - och framförallt provlyssnade en skiva i en skivbutik innan jag betalade för den i kassan. Nästan allt sådant gör jag numera över internet. Jag köper skor, som jag provar hemma - och skickar tillbaka om de inte passar. Jag beställer hem mat via internet, köper skivor som jag först lyssnat på via Spotify. Okej, lite gammaldags är jag fortfarande och köper faktiskt fortfarande CD-skivor emellanåt. Det är inte lika mycket som tidigare, men min favoriter vill jag fortfarande ha på skiva och inte bara i en spellista på Spotify.
Personligen kan jag nog säga att jag inte nämnvärt saknar att gå i butiker mer än vad som är absolut nödvändigt. Jag kan tycka att det är ganska jobbigt och påfrestande i flera bemärkelser. Samtidigt är det vissa saker som jag fortfarande faktikt vill prova rent fysiskt - som smycken, parfymer och vissa klädesplagg.
 
Men som sagt. Vissa gånger går det inte komma ifrån att man känner sig aningen till åren när man börjar diskutera tekniska ting. Sådant som jag själv minns från min barndom elle tonårstid är saker som dagens ungdomar - eller unga vuxna - inte har en aning om vad det är...
 

 
NÅGON SOM MINNS?
 
 
 
 

 
Textbilden lånad från Linkedin
 


Bryssel

Den 22 mars 2016 blev Europa återigen tagen på sängen av ett terrordåd i en europeisk storstad. Ett fruktansvärt dåd på alla sätt och vis, det är nog de allra flesta rörande överens om.
Enligt de sista uppgifterna jag själv hört, tycks det var IS som ligger bakom dådet. Och det är för mig obegripligt att man sedan länge inte stoppat dessa idioter en gång för alla. I många andra situationer har såväl FN som EU och USA tagit i med hårdhandskarna för att få stopp på olika hemskheter och/eller förtryck, men IS tycks få härja hur fritt som helst.
Och då är det som hände i Bryssel rena söndagsskoleaktiviteterna i jämförelse med vad IS gjort sig skyldiga till på andra håll i världen. Jag vågar nog drista mig till att hävda att förutom inbördeskriget i Syrien, är IS en av grundorskarna till de stora flyktingströmmarna vi ser just nu. Lyckas man stoppa IS' framfart, skulle med stor sannolikhet färre människor tvingas på flykt från sina hem.
Men har stormakter som EU och USA inget konkret att vinna på att ingripa mot något, då väljer man hellre andra metoder. Metoder som på något vis hindrar symtomen att sprida sig snarare än att bota själva sjukdomen. Så istället för att stoppa kriget i Syrien och hejda IS' skoningslösa härjningar, stänger man gränserna för dem som flyr från ondskan och hoppas på att det hela löser sig på egen hand.
Nu finns ingen olja att "rädda" (som USA hoppades på när man gick in i Irak) utan bara några "sketna" flyktingars välbefinnande. Och kanske möjligheten att förskona mänskligheten från i alla fall några terrorattentat.
 
Det lustiga i sammanhanget är trots allt debatten som blossar upp efter sådana här händelser - en debatt som var exakt densamma efter terrordåden i Paris. Dels blir det en enorm debatt över händelser som är mer eller mindre vardagsmat i de oroligare delarna av världen - och där terrordåden är långt mer blodiga än Paris och Bryssel tillsammans. Plötsligt tycks det långt mycket värre när västeuroper faller offer för terrorn än när syrier eller irakier gör det.
Och dels ser man från högerkanten sin chans att klanka ner på invandringen när sådant här sker. För jo; frågar man sverigedemokrater och deras likasinnade, då är trots allt alla invandrare åtminstone lite av en terrorist. Framförallt vill man gärna hävda att vi som försvarar asylrätten och en frikostig invandringspolitik faktiskt försvarar terrorism och den minoritet av invandrarna som missköter sig. Vilket givetvis inte är sant.
För mig är en terrorist alltid en terrorist - och terrorattacker är alltid avskyvärda. Oavsett gärningsmannens ursprung. Vi ska trots allt komma ihåg att den allvarligaste terrorhandlingen i Norge i efterkrigstid begicks av just en infödd norrman. Det hade varken varit en värre handling eller en försvarbar handling om Breivik kommit från till exempel Mellanöstern. Terrorism ska givetvis bekämpas på alla fronter - och är lika hemsk oavsett vem som är förövare och vem som är offer.
 

 
Bilden lånad från Pin it
 


Ny magnetröntgen

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det här med magnetröntgen. Idag blev jag för femte gången gången i livet inkörd i en magnetröntgen, men de är samma varma och klaustrofobiska känsla som de tidigare gångerna jag varit där.
När man väl ligger där i den enorma röntgenapparaten är man innerligt glad att man inte lider av klaustrofobi. Man ligger med näsan bara några centimeter från "taket" i röntgenapparaten, som dessutom vibrerar och låter extremt högt. Man ska ligga så stilla som det bara går under hela processen, som i mitt fall brukar ta minst en timme - och ovanpå blir det väldigt varmt därinne. Alla som i något sammanhang tvingats ligga stilla så länge på en hård brits vet hur stel man blir i slutändan. När man dessutom varken kan eller får röra sig, börjar det "givetvis" klia överallt på kroppen - något som blir extra irriterande när man inte kan klia sig och gör det ännu svårare att ligga stilla på den hårda och obekväma britsen.
Man får gång på gång påminna sig om varför man faktiskt behöver genomgå dessa undersökningar - och varför jag kommer behöva göra det en gång i halvåret de kommande åren. För skulle tumören få för sig att komma tillbaka (vilket enligt läkarna trots allt inte är särskilt sannolikt) kommer man denna gång förhoppningsvis upptäcka den i tid. Då behöver jag förhoppningsvis inte genomgå ytterligare en riskfylld och smärtsam operation utan kan istället komma undan med strålning.
När jag för rörsta gången "utsattes" för en magnetröntgen i augusti 2014, förvandlades ju som bekant mitt misstänkta diskbråck i nacken på bara några dagar till en tumör i ryggradskanalen i nacken. Inför förra magnetröntgen, som ägde rum i augusti förra året (för övrigt nästan på dagen ett år efter den första undersökningen) tyckte jag mig ha mått lite sämre igen under en period. Så då var det med extra stort mått av vånda som jag åkte till röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus för den rutinmässiga undersökningen.
Då hittade man ingenting, enligt läkarens egen utsago röntgades hjärnan utan att man hittade någonting alls. Denna gång har jag inte på något vis känt mig dålig alls, snarare har jag tvärtom känt mig piggare än på många år. Så nu utgår jag nästan ifrån att man inte kommer hitta något på röntgenbilderna.
Inom en vecka har jag svaret på undersökningen och även om jag inte känner mig särskilt orolig denna gång, är det samtidigt svårt att inte oroa sig alls för svaren. Trots allt finns det ju en anledning till att jag ska gå på två återbesök om året i flera år framöver, nämligen att tumören trots allt kan få för sig att komma tillbaka...
 

 
Bilden lånad från Bon secours Hampton roads health system
 


Döden

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Förändringarnas tid är här

Det är med viss fasa (milt uttryckt) man följt nyhetsrapporteringen på sistone. Vi möter den största flyktingströmmen vi haft sedan andra världskriget, samtidigt som högerextrema krafter växer sig oroväckande starka - inte bara i Europa, utan över hela världen. Bara det faktum att en person som Donald Trump ligger bra till för att bli USA:s näste president är skrämmande nog.
Med den förvirrade mannen vid rodret för en av världens supermakten kan tyvärr vad som helst hända. Jag skulle nästan våga säga att det skulle kunna bli vår tids Adolf Hitler. Och att folk faktiskt köper hans minst sagt hatiska retorik säger ju en hel del om anhängarnas intelligens - för att inte tala om Trumps IQ-nivå med tanke på de uttalanden han gör.
Men mönstret är ju rätt bekant om man jämför med Sverigedemokraternas frammarsch här hemma i Sverige. Man väljer enkla och lättförståeliga lösningar, men som inte på något vis är realistiska. Och framförallt är de inte på något vis mänskliga och kan inte beskrivas som något annat än djupt egoistiska och populistiska. Man säger helt enkelt sådant som man tror att vissa vill höra, men som inte är realtistiskt att kunna genomföra. Personer som Donald Trump och Jimmie Åkesson drivs av den förvirrade uppfattningen att politik är en lek där man lite på vinst och förlust kan experimentera sig fram till det resultat som man tror fungerar bäst i realiteten.
Men det mest skräckinjagande är givetvis att man gör skillnad på folk och folk - ett ställningstagande som inte styrs av något annat än rädsla för sådant som är nytt och främmande. Plötsligt börjar det komma hit folk från andra länder, människor som talar ett annat språk och har ett annat sätt att leva än vi. Det låter otroligt skrämmande, eller hur?
Grejen är bara att världen alltid sett ut så. Folk har av olika anledningar flyttat på sig mellan kontinenterna och på ett eller annat sätt kan man säga att de flesta härstammar från invandrare i sin egna länder. USA är givetvis ett praktexempel, där merparten av invånarna härstammar från invandrare - om man inte är indian vill säga. Situationen i Sverige är likadan om man inte är same.
Så det Trump, Åkesson och liktänkande kanske helt enkelt måste lära sig är att det är så här världen ser ut. Tendenserna är desamma, även om de ter sig lite olika. Tiderna förändras, liksom anledningarna till att folk flyttar sig mellan olika länder. Men faktum kvarstår: vi är alla människor och emellanåt måste vi ställa upp för varandra. Men det där med medmänsklighet existerar inte för somliga.
 

 
Bilden lånad från Politiskt korrekt
 


Näthat

Av en slump fastnade jag igår kväll framför Uppdrag Granskning på SVT. Ett av ämnena för kvällen var ett som alltid gör mig lika upprörd och besviken - nämligen näthat. Programmet inriktade sig denna gång på näthat som riktar sig emot politiker och journalister, men det finns förstås även andra som utsätts för detta besinningslösa hat.
Titt som tätt får man höra i media - såväl sociala som traditionella - om personer som utsätts för hatstormar i olika utsträckningar och sammanhang. Och jag kan så väl förstå rädslan och frustrationen hos dem som utsätts. Även om jag själv aldrig hamnat i just den sits som de personer som rapporteras om i media, så har jag fått känna av näthat i någon form.
Numera är kommentarerna på bloggen inte särskilt många, men under en period kom kommentarerna i en strid tröm. Och jag lärde mig snabbt vilka ämnen som provocerade allra mest - nämligen invandring och religion. Så fort jag uttalade stöd för en liberal invandringspolitik eller kritiserade religion eller trossamfund (det spelade faktiskt ingen roll vilken religion det rörde sig om), haglade hatet i kommentarsfältet. Ganska snart bestämde jag mig för införa några mycket enkla kommentarsregler (som ni fortfarande kan se i slutet av varje inlägg) och hatet minska rätt radikalt.
Givetvis väntad jag mig kommentarer från folk som inte delar min åsikt, men hade nog inte riktigt väntat mig regelrätta hot och hat. För min del var det aldrig särskilt allvarligt på något vis, det rörde sig om kommentarer några gånger här och där. Men det gick ändå så pass långt att jag faktiskt våndades ibland för att gå igenom kommentarerna till blogginlägg som jag visste med mig kunde provocera. Tilläggas skall dessutom också att jag aldrig själv ägnat mig åt personangrepp eller något som kan tolkas som hot eller hat - varken på bloggen, Twitter eller Facebook. Så det enda som föranlett de hatiska och hotfulla kommentarerna är att kommentarsförfattarna och jag har olika åsikter i en fråga. Och nej, det är ingen idé att ni försöker leta reda på dessa obehagliga kommentarer, för alla sådana raderas omgående och publiceras aldrig av mig. 😝
 
Det som provocerar mig är att (oftast) vuxna människor inte kan skilja på den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt och att hota och kränka andra människor. Även om man råkar tycka att någon är en idiot eller man lockas av tanken att döda, misshandla eller våldta vederbörande så faller det inte inom ramen för yttrandefrihet att ge uttryck för dessa märkliga avvikelser.
I synnerhet politiker och journalister, men även vi som är aktiva bloggare, ger ofta yttryck för åsikter som säkerligen ofta kan provocera andra. Inte sällan sker detta i hårda ordalag. Men så länge man själv inte hotar eller kränker, kan jag för mitt liv inte förstå logiken i att besvara detta med hat och hot.
Att bemöta någon med andra åsikter än sina egna med hat och hot är inget annat än bevis på att man inte har några hållbara argument att komma med - och istället häver man i ren desperation ur sig en massa dynga som istället för att falla under den grundlagskyddade yttrandefriheten faller under brottsbalken.
Och även om en politiker, journalist eller bloggare skulle börja sprida hat omkring sig kan jag inte se logiken i att svara med samma mynt. Själv skulle jag aldrig vilja sänka mig den till samma nivå, då skulle jag inte vara ett dugg bättre än den som sprider denna dynga omkring sig.
Att sedan lagstiftningen inte hänger med i teknikutvecklingen är rätt märkligt. Det borde inte vara omöjligt att ha en lagstiftning som täcker kränkningar, hat och hot oavsett hur de framförs. Liksom befogenheter för Polisen att få ut uppgifter från olika operatörer för att komma framåt i utredningarna.
 

 
Bilderna lånade från Byängsbladet, Resumé
 


Nu dricker man inte längre för att bli full och tokig

 

 
Bilden lånad från Alkoholromantiker
 


Börja dagen med ett leende!

 

 
Bilden lånad från Cherry on top
 


Rasisters utbredda sabotage mot samtal om sexbrott

 
 

 

Sverigedemokraternas åtta riksdagsval på 12 minuter

 
 

Exklusivt! SD har ställt upp i åtta Riksdagsval. När gick det fel? Missa inte detta. Dela!Youtubeversion: https://www.youtube.com/watch?v=9My3PZxAarI Medverkande: Ingela Agardh, Anders Klarström, Tommy Körberg, Bengt Westerberg, Olof Johansson, Carl Bildt, Lars Werner, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Robert Aschberg, Franz Schönhuber, Carola Häggqvist, Lars Emanuelsson, Håkan Holmberg, Gustaf Ekström, Roger Pontare, Marie Bergman, Gudrun Schyman, Birger Schlaug, Alf Svensson, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Tina Hallgren, Jan Bengtsson, Jill Johnsson, Lennart Persson, Lennart Daléus, Göran Persson, Mattias Karlsson, Blossom Tainton, Kayo Shekoni, Gladys del Pilar, Peter Eriksson, Lars Leijonborg, Fredrick Federley, Göran Hägglund, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Erik Almqvist, Kent Ekeroth, Christian Westling, Anna Bergendahl, Mona Sahlin, Jan Björklund, Lars Ohly, Richard Jomshof, Sanna Nielsen, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Stefan Löfven

Publicerat av SD är lika med rasister den 27 januari 2016

Det vilda livet till sjöss...


 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Det är inte lätt att var småfet...


 
Bilden lånad från SvD
 


Ta chansen att spela högt

Jag är inte den som brukar spela särskilt högt och chansa med saker och ting i tillvaron. På något vis blir man bekvämare med åren och "vågar" helt enkelt inte chansa så mycket.
Men ibland måste man chansa - och dessutom ta mycket snabba beslut. Jag hade nästan glömt att jag tidigt i höstas sökt jobb som tågklarerare (trafikledare för tåg på svenska) när man i december kallade mig till tester och efterföljande intervju. Trots att jag bara några veckor tidigare bytt jobb och började bli färdig med internutbildningen till larmoperatör bestämde jag mig för att åtminstone genomföra testerna och intervjun. Jag resonerade att jag trots allt inte hade särskilt mycket att förlora på detta.
Det gick sedan mycket bättre än jag nog vågat hoppas på och för ett par veckor ringde man och erbjöd mig en tjänst från och 15 februari. Jag trodde nog innerst inne inte att man skulle släppa mig från Polisen med så kort varsel, men slängde på vinst och förlust in en ansökan om tjänstledighet från och med detta datum. Mycket riktigt fick jag snart bekräftat att man inte skulle hinna hantera min ansökan under den tiden. Men jag behövde inte många minuters betänketid för att bestämma mig för att slänga in en avskedsansökan - som faktiskt godkändes på bara några få timmar utan några som helst krussiduller.
 
De är första gången i min 20 år långa yrkeskarriär som jag säger upp en fast tjänst för en provtjänstgöring på ett jobb som jag knappt vet någonting om vad den innebär. Det enda jag vet är vilka lokaler jag fysiskt kommer att jobba i, att jag ska vara trafikledare för tåg, fortsätta jobba treskift - och i runda slängar gå upp ungefär 10.000 kronor i lön. Exakt hur jobbet går till och hur jag kommer att trivas har jag inte den blekaste aning om. Skulle jag av någon anledning vantrivas och hoppa av eller sonika kuggas under utbildningen kommer jag stå där helt utan jobb.
Men jag insåg rätt tidigt under utbildningen att jobbet som larmoperatör inte riktigt passar - av massor med anledningar och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Dessutom har livet lärt att mig att man ytterst sällan ångrar sådant man har gjort, men däremot väldigt ofta sådant man inte gjort. Så beslutet var egentligen inte särskilt svårt att ta - sedan må det hela bära eller brista.
Givetvis kan man ha åsikter om att jag går en fyra månader lång internutbildning på Polismyndighetens bekostnad och sedan säger upp mig långt innan provanställningen är slut. Men mitt eget resonemang (som man givetvis också får ha åsikter om om man så önskar) är att varken jag eller arbetsgivaren tjänar på att jag blir kvar på ett jobb som jag inte känner passar mig. Hade jag från första början anat att operatörsyrket inte passade mig, hade jag överhuvudtaget aldrig sökt tjänsten, jag behövde helt enkelt prova jobbet för att inse det. Nu vet jag att jag inte passar för det jobbet och har valt att göra en förändring när jag fick chansen.
Sen får jag erkänna att det känns aningen skrämmande att kasta sig ut i en provanställning utan den livlina som en tjänstledighet skulle erbjuda. Men det får bära eller brista och jag vill inte behöva ångra att jag inte tog den här chansen när jag hade den.
 

 
Bilden lånad från CS4FN