Hotell Continental i Ängelholm

Så är andra teoridelen av tågklarerarutbildningen i Ängelholm avklarad. En intensiv kursdel med mycket pluggande, men nu är provet skrivet och jag har blivit godkänd och fått mitt diplom.
Utbildningen och jobbet är fortfarande roligt och intressant, jag tänker inte hävda något annat. Vi har blivit bra omhändertagna av vår nya arbetsgivare och allt känns otrolig välstrukturerat och välplanerat.
Men denna sista av två veckor har det dock varit ett missöde som jag själv gått i taket för om omständigheterna varit annorlunda. Nämligen hotellet där merparten av oss från Stockholm varit placerade (i klassen ingår även blivande tågklarerare från andra delar av Sverige som blivit placerade på andra hotell). Hade jag själv betalat för hotellvistelsen hade jag tveklöst krävt pengarna tillbaka, utan minsta tvekan.
De aktuella hotellet är hotell Continental inne i centrala Ängelholm. Av dem som bodde där under förra veckan blev inte mindre än tre personer dåliga i magen av hotellfrukosten, vilket gjorde att jag själv valde bort frukosten från dag ett och köpte egen frukost på stan. Några morgnar kunde jag dock inte låta bli att passera frukostmatsalen för att "kolla läget" - och det var långt ifrån en rolig syn som mötte mig där. Torra ostskivor som tyckts åkt in och ut ur kylern ett flertalgånger de senaste dagarna, ägghalvor där gulan var grön istället för gul, mjölk och fil som passerat utgångsdatum. Och så vidare, och så vidare....
Hotellinredningen i sig var som hämtad från 80-talet och otroligt sunkig och nedgången. Luften var instängd och det var alltid antingen för varmt eller för kallt på rummet. I flera av badrummen kändes en mycket misstänkt doft av mögel.
Men bortsett från frukosten, var nog det värsta de låste nödutgångarna. På "mitt" våningsplan var nödutgången genom ett av hotellrummen - som givetvis var låst. Nödutgången bestod av rummets fönster med en stege utanför. Stegen gick inte ända ner till marken, utan man skulle vara tvungen att klättra en bit i taget och successivt fälla ut stegen.
 
Vår arbetsgivares agerande i sammanhanget har jag egentligen inget negativt alls att säga om. Våra respektive chefer har - såvitt jag förstått - ingen insyn i bokningen av hotell då det är skolan skóm sköter den biten i och med att vi elever bokas in på de kurser vi ska gå. Ska man tro dem som är "gamla i gamet", så har Continental hållit en bra standard tidigare (även om det förmodligen är ett tag sedan man gjorde det). Så så länge ingen klagar till cheferna, utgår man givetvis ifrån att allt är som det ska.
Nu kontaktade vi våra chefer i Stockholm och förklarade situationen och agerade man snabbt. Man började direkt titta på möjligheten att byta hotell, vilket tyvärr inte gick eftersom alla andra hotell varit fullbokade. En nödlösning blev att vi fått gå till ett annat hotell tvärs över gatan för att äta frukost på morgnarna. Och inför nästa teoriperiod i maj har man ändrat samtliga bokningar så att ingen kommer på Continental då.
Huruvida man kommer ha fortsatt samarbete med detta sunkiga hotell med total avsaknad av säkerhetstänk och kvalitet på maten är jag nog inte rätt person att svara på. Men jag misstänker att det i alla fall kommer vara sistahandsvalet framöver. Och personligen skulle jag inte betala en krona för att bo där. Nu är det min arbetsgivare som står för notan, så det känns inte fullt lika illa för egen del på något vis. Men jag vill trots allt ändå veta att jag kan ta mig ut om det till exempel börjar brinna - och jag vill veta att jag inte blir sjuk av maten.
Nu ska jag snart sätta mig på flyget hem till Stockholm och nästa vända i Ängelholm får vi alla bo på ett hotell som vi vet håller säkerheten och inte serverar dålig mat. Så slutet är så gott som det kan vara. ;-)
 
  
En av nödutgångarna. Enligt utrymningsplanen skulle man vara tvungen att först hämta en nyckel, låsa upp rumsdörren och sedan ta sig ut genom fönstret.
 
 
 20 kronor hade man mage att ta för en tepåse...
 
Så här satt TV:n i flera av rummen. 
 
Synpunkter ville man gärna ha, men jag tror ärligt talat inte på
att man är villig att bättra sig!
 

 
Textbilderna lånade från Hotell Continental, Improve me
 


Packa pappas kappsäck

Våren 2016 tillbringas för min del i en resväska, flängandes mellan Stockholm och Ängelholm. Än så länge känns det spännande och exotiskt att flyga ett par gånger i veckan och att bo på hotell under vardagarna. För mig, som för de allra flesta, är flyg och hotell något som tillhör semestrarnas lyxtillvaro.
Men jag börjar sakta förstå vilken tristess det också måste innebära om man har ett jobb som innebär mycket resande och många hotellnätter. Även jag skulle med tiden ledsna på att ständigt vara på resande fot. Att ständigt ha sina saker i en resväska, snabbt åka hem några dygn för att tvätta och sedan iväg igen är inte fullt så exotiskt som det kan verka. Tro mig, man blir faktiskt less även på restaurangbesök i slutändan - framförallt i en liten stad som Ängelholm där utbudet på restauranger inte är särskilt stort.
Fast det är fortfarande något av en lyxtillvaro mned flyg, hotell och restaurangbesök under veckorna. Framörallt med tanke på att det inte är jag själv som betalar för det hela. Men så saktelig börjar jag inse hur tradigt det skulle bli i längden...
Denna vecka på resande fot fick dock en positiv start genom ett besked från min sista magnetröntgen. Visserligen var det ett besked som hag nog väntat mig, men det är trots allt först när man har beskedet på pränt som man faktiskt kan andas ut. Även denna gång har man inte hittat någon tillstymmelse på någon ny tumör, utan röntgenbilderna visar att allt är som det ska i nacken och huvudet (vad nu det betyder? *L*). För första gången fick jag beskedet skriftligen och brevet synes här nedanför (om än med vissa uppgifter borttagna). Men hur beskedet kommer spelar ingen roll, bara man får besked om vad magnetröntgen visat. 
När jag såg kuvertet från Karolinska hann flera tankar rusa genom huvudet om vad det innehöll. Jag hann tänka tanken att man kanske hittat något i nacken som inte ska vara där och att man missat att informera mig om detta men istället skickat en kallelse till till exempel strålning direkt. Men så fort jag slitit upp kuvertet lugnades jag ned och insåg att jag faktiskt fått ett lugnande besked istället. Nämligen ingen ny tumör. :)
 
 
 

 
Kappsäcken lånad från Polyvore
 


Bryssel

Den 22 mars 2016 blev Europa återigen tagen på sängen av ett terrordåd i en europeisk storstad. Ett fruktansvärt dåd på alla sätt och vis, det är nog de allra flesta rörande överens om.
Enligt de sista uppgifterna jag själv hört, tycks det var IS som ligger bakom dådet. Och det är för mig obegripligt att man sedan länge inte stoppat dessa idioter en gång för alla. I många andra situationer har såväl FN som EU och USA tagit i med hårdhandskarna för att få stopp på olika hemskheter och/eller förtryck, men IS tycks få härja hur fritt som helst.
Och då är det som hände i Bryssel rena söndagsskoleaktiviteterna i jämförelse med vad IS gjort sig skyldiga till på andra håll i världen. Jag vågar nog drista mig till att hävda att förutom inbördeskriget i Syrien, är IS en av grundorskarna till de stora flyktingströmmarna vi ser just nu. Lyckas man stoppa IS' framfart, skulle med stor sannolikhet färre människor tvingas på flykt från sina hem.
Men har stormakter som EU och USA inget konkret att vinna på att ingripa mot något, då väljer man hellre andra metoder. Metoder som på något vis hindrar symtomen att sprida sig snarare än att bota själva sjukdomen. Så istället för att stoppa kriget i Syrien och hejda IS' skoningslösa härjningar, stänger man gränserna för dem som flyr från ondskan och hoppas på att det hela löser sig på egen hand.
Nu finns ingen olja att "rädda" (som USA hoppades på när man gick in i Irak) utan bara några "sketna" flyktingars välbefinnande. Och kanske möjligheten att förskona mänskligheten från i alla fall några terrorattentat.
 
Det lustiga i sammanhanget är trots allt debatten som blossar upp efter sådana här händelser - en debatt som var exakt densamma efter terrordåden i Paris. Dels blir det en enorm debatt över händelser som är mer eller mindre vardagsmat i de oroligare delarna av världen - och där terrordåden är långt mer blodiga än Paris och Bryssel tillsammans. Plötsligt tycks det långt mycket värre när västeuroper faller offer för terrorn än när syrier eller irakier gör det.
Och dels ser man från högerkanten sin chans att klanka ner på invandringen när sådant här sker. För jo; frågar man sverigedemokrater och deras likasinnade, då är trots allt alla invandrare åtminstone lite av en terrorist. Framförallt vill man gärna hävda att vi som försvarar asylrätten och en frikostig invandringspolitik faktiskt försvarar terrorism och den minoritet av invandrarna som missköter sig. Vilket givetvis inte är sant.
För mig är en terrorist alltid en terrorist - och terrorattacker är alltid avskyvärda. Oavsett gärningsmannens ursprung. Vi ska trots allt komma ihåg att den allvarligaste terrorhandlingen i Norge i efterkrigstid begicks av just en infödd norrman. Det hade varken varit en värre handling eller en försvarbar handling om Breivik kommit från till exempel Mellanöstern. Terrorism ska givetvis bekämpas på alla fronter - och är lika hemsk oavsett vem som är förövare och vem som är offer.
 

 
Bilden lånad från Pin it
 


Ny magnetröntgen

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det här med magnetröntgen. Idag blev jag för femte gången gången i livet inkörd i en magnetröntgen, men de är samma varma och klaustrofobiska känsla som de tidigare gångerna jag varit där.
När man väl ligger där i den enorma röntgenapparaten är man innerligt glad att man inte lider av klaustrofobi. Man ligger med näsan bara några centimeter från "taket" i röntgenapparaten, som dessutom vibrerar och låter extremt högt. Man ska ligga så stilla som det bara går under hela processen, som i mitt fall brukar ta minst en timme - och ovanpå blir det väldigt varmt därinne. Alla som i något sammanhang tvingats ligga stilla så länge på en hård brits vet hur stel man blir i slutändan. När man dessutom varken kan eller får röra sig, börjar det "givetvis" klia överallt på kroppen - något som blir extra irriterande när man inte kan klia sig och gör det ännu svårare att ligga stilla på den hårda och obekväma britsen.
Man får gång på gång påminna sig om varför man faktiskt behöver genomgå dessa undersökningar - och varför jag kommer behöva göra det en gång i halvåret de kommande åren. För skulle tumören få för sig att komma tillbaka (vilket enligt läkarna trots allt inte är särskilt sannolikt) kommer man denna gång förhoppningsvis upptäcka den i tid. Då behöver jag förhoppningsvis inte genomgå ytterligare en riskfylld och smärtsam operation utan kan istället komma undan med strålning.
När jag för rörsta gången "utsattes" för en magnetröntgen i augusti 2014, förvandlades ju som bekant mitt misstänkta diskbråck i nacken på bara några dagar till en tumör i ryggradskanalen i nacken. Inför förra magnetröntgen, som ägde rum i augusti förra året (för övrigt nästan på dagen ett år efter den första undersökningen) tyckte jag mig ha mått lite sämre igen under en period. Så då var det med extra stort mått av vånda som jag åkte till röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus för den rutinmässiga undersökningen.
Då hittade man ingenting, enligt läkarens egen utsago röntgades hjärnan utan att man hittade någonting alls. Denna gång har jag inte på något vis känt mig dålig alls, snarare har jag tvärtom känt mig piggare än på många år. Så nu utgår jag nästan ifrån att man inte kommer hitta något på röntgenbilderna.
Inom en vecka har jag svaret på undersökningen och även om jag inte känner mig särskilt orolig denna gång, är det samtidigt svårt att inte oroa sig alls för svaren. Trots allt finns det ju en anledning till att jag ska gå på två återbesök om året i flera år framöver, nämligen att tumören trots allt kan få för sig att komma tillbaka...
 

 
Bilden lånad från Bon secours Hampton roads health system
 


Åter på banan

I vissa perioder tickar tiden iväg i en rasande fart och man hinner knappt reagera på hur snabbt veckorna svischar förbi. Det har varit otroligt mycket att sätta sig in i på jobbet och huvudet är känts som en degklump på kvällarna. Samtidigt har det varit på ett positivt sätt, eftersom det hittills varit fruktansvärt roligt.
Nu börjar det dessutom kännas som att jag kunskapsmässigt börjat få en viss grund att stå på. Allt är inte helt, sprillans nytt längre och man kan slappna av en liten gnutta.
Lite smått har man istället kunnat börja njuta av vårvädret ute - och faktiskt fundera lite på årets sommarsemester. Vi nyanställda har inte haft så mycket att välja på, utan får våra fyra veckor i juni. Inte det roligaste kanske och ovant för min del som alltid brukar ta min semester i augusti. Men det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. I år kommer det med största sannolikhet bli någon form av utlandsresa under semestern. Förmodligen inte till sol och bad - det är liksom inte riktigt vår grej - utan mer bara för att komma bort. Sedan kommer det med största sannolikhet bli några veckor i sommarstugan i Söderhamn under resterande semester, oavsett väder. Hur som är det skönt att komma bort från Stockholm under några veckor, även om det inte innebär att man åker utomlands.
Och att sista dagarnas vårväder givit mer energi tror jag det är rätt få som förnekar. Må så vara att jag faktiskt gillar hösten och vintern (hur knäppt det än må låta), men man blir mycket piggare när ljuset och värmen kommer tillbaka framåt vårkanten. Igår och idag har vi dessutom haft studiebesök genom jobbet, besök som inneburit att i fått var utomhus en del. Och det har varit en skönt kontrast till att sitta inomhus hela dagarna.
Det mest intressanta var nog gårdagens besök hos lokförarna för Stockholms pendeltåg. Under några timmar fick vi åka runt i förarhytterna på tågen och det var onekligen intressant att se även "den sidan" av verkligheten. Och jo, jag fick faktiskt rycka lite i spakarna i tåget också. 😊
 
När jag kom hem efter tre veckor på hotell i Ängelholm gjorde jag ett gigantiskt misstag. Jag var fullt medveten om att tre veckor med hotellfrukost och två restaurangbesök per dag förr eller senare måste ge utslag på midjemåttet och därmed även vad vågen visar. Inte nog med att jag haft sämre matvanor under veckorna i Ängelholm, jag har även slarvat rätt duktigt med träningen. Och med åren har jag haft allt lättare att gå upp, men allt svårare att gå ner i vikt.
Men lik förbaskat fick jag för mig att ställa mig poå badrumsvågen - som "givetvis" visade inte mindre än fem kilo plus sedan jag åkte ner till Ängelholm första veckan.
Väldigt snabbt bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna på gymmet, kilona måste bort en gång för alla! Men njaaa, så många kilon har jag tyvärr inte tappat sedan hemkomsten. Å andra sidan har jag bara varit hemma en vecka, så det enda kilo jag gått ner får väl ändå anses vara någorlunda godkänt (fast med knapp marginal).
Men idag kände jag mig dock aningen mer motiverad efter att på impuls hamnat på klädrea inne i stan. Jag gjorde ett bättre kap och kom över tre tröjor, en skjorta och en vårjacka för totalt 750:-. Men det allra största glädjeämnet var nog trots allt när jag granskade lapparna i plaggen, där storleken stod. Av vana sedan de senaste åren plockade jag åt mig plagg med storleken XL - som i provhytten visade sig vara alldeles för stora. Jag fick sonika gå tillbaka till ställningarna med reaplagg och hämta nya av storlek L - som sedan visade sig vara lagom stora. Så min slutsats får ändå bli att jag förmodligen ändå byggt upp en del muskler (som ju trots allt väger mer per volymenhet än fett).
 
 
 

 
Textbilderna lånade från Best antivirus reviews, Arga Klara
 


Yrkesskada?

Kan man bli yrkesskadad efter en månad på en och samma arbetsplats? Sista månaden har fyllts av tåg, räls, järnvägslagsiftning, signaler och allt upptänkligt som kan tänkas kretsa kring tåg och järnvägstrafik. Från morgon till kväll har hjärnan matats med vad man tänkas behöva veta kring detta ämne och det har nästan gått så långt att jag drömmer om tåg på nätterna.
På något vis har jag börjat finna mig tillrätta med tillvaron på hotel och med Trafikverksskolan i Ängelholm. Det är många vis en bekväm tillvaro, där jag inte behöver tänka på att laga mat, städa eller ens bädda sängen. Jag lämnar rummet obäddat och ostädat på morgonen, för att ha det fullt iordningställt när jag kommer "hem" på eftermiddagen. Jag behöver inte ens koka kaffe, utan får allt serverat. Så det kommer bli en märklig omställning när jag väl kommer hem och plötsligt måste göra allt själv igen.
Det är lätt att bli bekväm, men samtidigt börjar jag också sakna den egna sängen och få äta hemlagad mat. Dessutom ställde jag mig på vågen förra helgen, vilket var ett mycket stort misstag. Att äta ute två gånger om dagen i två veckors tid sätter sig obönhörligen på midjan direkt - och flera av de kilon jag gått ner har jag nu fått tillbaka. Så bekvämt eller ej, är det säkerligen bra för midjemåttet att jag nu kommer avstå från restaurangmat under en tid framöver. 
 

 
Bilden lånad från Pixabay
 


Min nya tillvaro

Just nu känns det som att jag tagit ett av de allra bästa besluten någonsin när det kommer till beslut kring jobbet. Visserligen har jag ingen som helst aning om hur jag kommer trivas när jag väl kommer ut i tjänst som tågtrafikledare på Trafikverket. Men intrycket hittills är att en värld som jag inte skådat på många år inom yrkeslivet faktiskt har öppnat sig. Inom Polisen är man inte särskilt bortskämd överhuvudtaget vad gäller personalvård. Helst ska man kosta så lite som det bara går som anställd inom den myndigheten - och sen blir man förvånad när man har en hög personalomsättning.
Hos Trafikverket tycks man ha insett att det lönar sig om man som anställd får kosta lite mer medan man är anställd - och att det kommer löna sig i slutändan då man med största sannolikhet blir kvar lite längre hos samm arbetsgivare.
Jag är nu inne på den fjärde veckan på utbildningen och den tredje veckan på Trafikverksskolan i Ängelholm. Och det är minst sagt en lyxig tillvaro, även om det är kämpigt och mycket att göra samtidigt. Jag är inhyst på helt okej hotell och studerar på dagarna. På kvällarna är det restaurangbesök och läxläsning som gäller. På helgerna betalar Trafikverket flyg tillbaka till Stockholm (om jag inte skulle välja att stanna kvar i Ängelholm, då man betalar hotell istället) och jag hinner hem för att tvätta och packa om.
Om en vecka är det dags för en första praktikperiod på hemmaplan på tre veckor. Vad jag förstått på schemat, kommer det inte bara bli operativ praktik, utan även en del utbildning. Men nu kanske jag får en chans att bilda mig en ordentlig uppfattning om vad jobbet faktiskt innebär. Ungefär vad det går ut på och vilka arbetsuppgifter jag komemr att ha vet jag redan - men att få ett helhetsintryck av ett yrke är rätt svårt på de få tillfällen som jag faktiskt varit på plats vid trafikledningscentralen.
 
 
Mitt hotellrum denna vecka...
 
Utsikten från hotellrummet (tyvärr bjöd dagen på snöblandat regn)...
 

 
Bilden med klockan lånad från Aftonbladet
 


En helt ny värld

Det var med ett visst mått av separationsångest som jag lämnade polishuset i söndags. Jag gjorde då mitt allra sista pass efter 15 års trogen tjänst inom Polismynigheten i Stockholm. Men nu är skåpet tömt och nycklar och passerkort är återlämnade - och min anställning upphörde vid midnatt i söndags natt.
En vecka har gått på det nya jobbet på Trafikverket och det är som att en helt ny värld öppnat sig. Allt sådant som man saknat under många år inom polisen är plötsligt en självklarhet och jag får konstiga blickar när jag berättar om nedskärningarna inom Polisen. Genom åren har OB-tillägg försämrats, förmåner tagits bort och lönerna har halkat efter på ett horribelt sätt. Bara det faktum att jag tjänar 24.000 kronor i månaden efter 15 år inom myndigheten är inget annat än ett skämt. Det enda Polisen faktiskt är duktig på, är att uppmuntra att personalen motionerar och rör på sig. I snitt har man en timme i veckan avsatt till fys och på polishuset på Kungsholmen finns såväl simhall, idrottssal och välutrustat gym, varav gymet kan nyttjas mer eller mindre obegränsat.
Plötsligt är jag hos en arbetsgivare som ser mig som anställd som en tillgång och inte som en belastning. Jag har fått en ingångslön som ligger långt över den lön jag har efter 15 år inom Polisen. Man satsar på friskvård och vidareutveckling på nivåer jag inte trodde existerade inom statlig verksamhet. Subventionerad läkarvård och läkemedel, möjlighet att få kurser betalda trots att de inte har med jobbet att göra - det är saker som inte existerar inom Polisen, men som Trafikverket verkar ha insett behövs för att personalen ska må bra och stanna kvar inom myndigheten. 
Den teoretiska delen av internutbildningen är förlagd till Trafilverksskolan i Ängelholm. Då betalar Trafikverket flyg och hotell - och under helgerna får jag välja flygbiljett hem eller att stanna i Ängelholm på Trafikverkets bekostnad.
 
Jag menar givetvis inte att man ska slösa med skattemedlen, tvärtom. Men jag tror att det är få - om ens några - som har problem med någon form av personalvård inom den allmänna sektorn. I längden lönar det sig trots allt att ha en välmående personal där man minimerar sjukskrivningar och uppsägningar. Det är i längden väldigt oekonomiskt med alla långtidssjukskrivningar och nyrekryteringar som man ständigt tampas med inom Polisen. Framförallt om man jämför med vad lite det faktiskt kostar i sammanhanget att arbeta förebyggande. I viss mån är det bara en fråga om omfördela resurserna lite trots allt.
Jag vet att det finns viss risk att jag låter aningen bitter. Men för min del är det en helt ny värld som har öppnat sig i och med mitt nya jobb. Jag har gått från att behöva kämpa med näbbar och klor för de mest självklara saker till att faktiskt känna att man ses som en tillgång på jobbet. 
 

 
Bilden lånad från The Prebend day center
 


Döden

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Förändringarnas tid är här

Det är med viss fasa (milt uttryckt) man följt nyhetsrapporteringen på sistone. Vi möter den största flyktingströmmen vi haft sedan andra världskriget, samtidigt som högerextrema krafter växer sig oroväckande starka - inte bara i Europa, utan över hela världen. Bara det faktum att en person som Donald Trump ligger bra till för att bli USA:s näste president är skrämmande nog.
Med den förvirrade mannen vid rodret för en av världens supermakten kan tyvärr vad som helst hända. Jag skulle nästan våga säga att det skulle kunna bli vår tids Adolf Hitler. Och att folk faktiskt köper hans minst sagt hatiska retorik säger ju en hel del om anhängarnas intelligens - för att inte tala om Trumps IQ-nivå med tanke på de uttalanden han gör.
Men mönstret är ju rätt bekant om man jämför med Sverigedemokraternas frammarsch här hemma i Sverige. Man väljer enkla och lättförståeliga lösningar, men som inte på något vis är realistiska. Och framförallt är de inte på något vis mänskliga och kan inte beskrivas som något annat än djupt egoistiska och populistiska. Man säger helt enkelt sådant som man tror att vissa vill höra, men som inte är realtistiskt att kunna genomföra. Personer som Donald Trump och Jimmie Åkesson drivs av den förvirrade uppfattningen att politik är en lek där man lite på vinst och förlust kan experimentera sig fram till det resultat som man tror fungerar bäst i realiteten.
Men det mest skräckinjagande är givetvis att man gör skillnad på folk och folk - ett ställningstagande som inte styrs av något annat än rädsla för sådant som är nytt och främmande. Plötsligt börjar det komma hit folk från andra länder, människor som talar ett annat språk och har ett annat sätt att leva än vi. Det låter otroligt skrämmande, eller hur?
Grejen är bara att världen alltid sett ut så. Folk har av olika anledningar flyttat på sig mellan kontinenterna och på ett eller annat sätt kan man säga att de flesta härstammar från invandrare i sin egna länder. USA är givetvis ett praktexempel, där merparten av invånarna härstammar från invandrare - om man inte är indian vill säga. Situationen i Sverige är likadan om man inte är same.
Så det Trump, Åkesson och liktänkande kanske helt enkelt måste lära sig är att det är så här världen ser ut. Tendenserna är desamma, även om de ter sig lite olika. Tiderna förändras, liksom anledningarna till att folk flyttar sig mellan olika länder. Men faktum kvarstår: vi är alla människor och emellanåt måste vi ställa upp för varandra. Men det där med medmänsklighet existerar inte för somliga.
 

 
Bilden lånad från Politiskt korrekt
 


Näthat

Av en slump fastnade jag igår kväll framför Uppdrag Granskning på SVT. Ett av ämnena för kvällen var ett som alltid gör mig lika upprörd och besviken - nämligen näthat. Programmet inriktade sig denna gång på näthat som riktar sig emot politiker och journalister, men det finns förstås även andra som utsätts för detta besinningslösa hat.
Titt som tätt får man höra i media - såväl sociala som traditionella - om personer som utsätts för hatstormar i olika utsträckningar och sammanhang. Och jag kan så väl förstå rädslan och frustrationen hos dem som utsätts. Även om jag själv aldrig hamnat i just den sits som de personer som rapporteras om i media, så har jag fått känna av näthat i någon form.
Numera är kommentarerna på bloggen inte särskilt många, men under en period kom kommentarerna i en strid tröm. Och jag lärde mig snabbt vilka ämnen som provocerade allra mest - nämligen invandring och religion. Så fort jag uttalade stöd för en liberal invandringspolitik eller kritiserade religion eller trossamfund (det spelade faktiskt ingen roll vilken religion det rörde sig om), haglade hatet i kommentarsfältet. Ganska snart bestämde jag mig för införa några mycket enkla kommentarsregler (som ni fortfarande kan se i slutet av varje inlägg) och hatet minska rätt radikalt.
Givetvis väntad jag mig kommentarer från folk som inte delar min åsikt, men hade nog inte riktigt väntat mig regelrätta hot och hat. För min del var det aldrig särskilt allvarligt på något vis, det rörde sig om kommentarer några gånger här och där. Men det gick ändå så pass långt att jag faktiskt våndades ibland för att gå igenom kommentarerna till blogginlägg som jag visste med mig kunde provocera. Tilläggas skall dessutom också att jag aldrig själv ägnat mig åt personangrepp eller något som kan tolkas som hot eller hat - varken på bloggen, Twitter eller Facebook. Så det enda som föranlett de hatiska och hotfulla kommentarerna är att kommentarsförfattarna och jag har olika åsikter i en fråga. Och nej, det är ingen idé att ni försöker leta reda på dessa obehagliga kommentarer, för alla sådana raderas omgående och publiceras aldrig av mig. 😝
 
Det som provocerar mig är att (oftast) vuxna människor inte kan skilja på den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt och att hota och kränka andra människor. Även om man råkar tycka att någon är en idiot eller man lockas av tanken att döda, misshandla eller våldta vederbörande så faller det inte inom ramen för yttrandefrihet att ge uttryck för dessa märkliga avvikelser.
I synnerhet politiker och journalister, men även vi som är aktiva bloggare, ger ofta yttryck för åsikter som säkerligen ofta kan provocera andra. Inte sällan sker detta i hårda ordalag. Men så länge man själv inte hotar eller kränker, kan jag för mitt liv inte förstå logiken i att besvara detta med hat och hot.
Att bemöta någon med andra åsikter än sina egna med hat och hot är inget annat än bevis på att man inte har några hållbara argument att komma med - och istället häver man i ren desperation ur sig en massa dynga som istället för att falla under den grundlagskyddade yttrandefriheten faller under brottsbalken.
Och även om en politiker, journalist eller bloggare skulle börja sprida hat omkring sig kan jag inte se logiken i att svara med samma mynt. Själv skulle jag aldrig vilja sänka mig den till samma nivå, då skulle jag inte vara ett dugg bättre än den som sprider denna dynga omkring sig.
Att sedan lagstiftningen inte hänger med i teknikutvecklingen är rätt märkligt. Det borde inte vara omöjligt att ha en lagstiftning som täcker kränkningar, hat och hot oavsett hur de framförs. Liksom befogenheter för Polisen att få ut uppgifter från olika operatörer för att komma framåt i utredningarna.
 

 
Bilderna lånade från Byängsbladet, Resumé
 


Nu dricker man inte längre för att bli full och tokig

 

 
Bilden lånad från Alkoholromantiker
 


Börja dagen med ett leende!

 

 
Bilden lånad från Cherry on top
 


Rasisters utbredda sabotage mot samtal om sexbrott

 
 

 

Sverigedemokraternas åtta riksdagsval på 12 minuter

 
 

Exklusivt! SD har ställt upp i åtta Riksdagsval. När gick det fel? Missa inte detta. Dela!Youtubeversion: https://www.youtube.com/watch?v=9My3PZxAarI Medverkande: Ingela Agardh, Anders Klarström, Tommy Körberg, Bengt Westerberg, Olof Johansson, Carl Bildt, Lars Werner, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Robert Aschberg, Franz Schönhuber, Carola Häggqvist, Lars Emanuelsson, Håkan Holmberg, Gustaf Ekström, Roger Pontare, Marie Bergman, Gudrun Schyman, Birger Schlaug, Alf Svensson, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Tina Hallgren, Jan Bengtsson, Jill Johnsson, Lennart Persson, Lennart Daléus, Göran Persson, Mattias Karlsson, Blossom Tainton, Kayo Shekoni, Gladys del Pilar, Peter Eriksson, Lars Leijonborg, Fredrick Federley, Göran Hägglund, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Erik Almqvist, Kent Ekeroth, Christian Westling, Anna Bergendahl, Mona Sahlin, Jan Björklund, Lars Ohly, Richard Jomshof, Sanna Nielsen, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Stefan Löfven

Publicerat av SD är lika med rasister den 27 januari 2016

Det vilda livet till sjöss...


 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


Det är inte lätt att var småfet...


 
Bilden lånad från SvD
 


Ta chansen att spela högt

Jag är inte den som brukar spela särskilt högt och chansa med saker och ting i tillvaron. På något vis blir man bekvämare med åren och "vågar" helt enkelt inte chansa så mycket.
Men ibland måste man chansa - och dessutom ta mycket snabba beslut. Jag hade nästan glömt att jag tidigt i höstas sökt jobb som tågklarerare (trafikledare för tåg på svenska) när man i december kallade mig till tester och efterföljande intervju. Trots att jag bara några veckor tidigare bytt jobb och började bli färdig med internutbildningen till larmoperatör bestämde jag mig för att åtminstone genomföra testerna och intervjun. Jag resonerade att jag trots allt inte hade särskilt mycket att förlora på detta.
Det gick sedan mycket bättre än jag nog vågat hoppas på och för ett par veckor ringde man och erbjöd mig en tjänst från och 15 februari. Jag trodde nog innerst inne inte att man skulle släppa mig från Polisen med så kort varsel, men slängde på vinst och förlust in en ansökan om tjänstledighet från och med detta datum. Mycket riktigt fick jag snart bekräftat att man inte skulle hinna hantera min ansökan under den tiden. Men jag behövde inte många minuters betänketid för att bestämma mig för att slänga in en avskedsansökan - som faktiskt godkändes på bara några få timmar utan några som helst krussiduller.
 
De är första gången i min 20 år långa yrkeskarriär som jag säger upp en fast tjänst för en provtjänstgöring på ett jobb som jag knappt vet någonting om vad den innebär. Det enda jag vet är vilka lokaler jag fysiskt kommer att jobba i, att jag ska vara trafikledare för tåg, fortsätta jobba treskift - och i runda slängar gå upp ungefär 10.000 kronor i lön. Exakt hur jobbet går till och hur jag kommer att trivas har jag inte den blekaste aning om. Skulle jag av någon anledning vantrivas och hoppa av eller sonika kuggas under utbildningen kommer jag stå där helt utan jobb.
Men jag insåg rätt tidigt under utbildningen att jobbet som larmoperatör inte riktigt passar - av massor med anledningar och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Dessutom har livet lärt att mig att man ytterst sällan ångrar sådant man har gjort, men däremot väldigt ofta sådant man inte gjort. Så beslutet var egentligen inte särskilt svårt att ta - sedan må det hela bära eller brista.
Givetvis kan man ha åsikter om att jag går en fyra månader lång internutbildning på Polismyndighetens bekostnad och sedan säger upp mig långt innan provanställningen är slut. Men mitt eget resonemang (som man givetvis också får ha åsikter om om man så önskar) är att varken jag eller arbetsgivaren tjänar på att jag blir kvar på ett jobb som jag inte känner passar mig. Hade jag från första början anat att operatörsyrket inte passade mig, hade jag överhuvudtaget aldrig sökt tjänsten, jag behövde helt enkelt prova jobbet för att inse det. Nu vet jag att jag inte passar för det jobbet och har valt att göra en förändring när jag fick chansen.
Sen får jag erkänna att det känns aningen skrämmande att kasta sig ut i en provanställning utan den livlina som en tjänstledighet skulle erbjuda. Men det får bära eller brista och jag vill inte behöva ångra att jag inte tog den här chansen när jag hade den.
 

 
Bilden lånad från CS4FN
 


Livets mening

Sedan jag fick beskedet om tumören i nacken i september 2014, var det under lång tid ovisst hur det egentligen skulle gå och om jag alls skulle överleva. Det första riskmomentetet var operationen, visserligen ingen större risk för livhanken men risken finns ju alltid finns. Sedan återstod två veckors väntan innan analyssvaren på tumören kom och man visste om tumören var godartad eller ej.
Hur goda prognoserna än var, kändes det nästan ofrånkomligt att man tänkte på riskfaktorer som ändå fanns. Någonstans i bakhuvudet malde tanken på att alltihop faktiskt kunde gå åt helvete så att det brakade om det. Trots att det nu gått 1,5 år sedan diagnosen, slås jag ofta av tanken att det faktiskt kunnat vara så att jag inte varit vid liv idag.
Jag lovar er att det är många tankar som rusar genom huvudet när man är i en situation som man inte vet om man tar sig ur med livet i behåll eller ej. När den första chocken över beskedet lagt sig, tog kämparlusten över till allra största delen och jag bestämde mig för att detta skulle jag bara fixa. Men detta till trots fanns tanken på döden någonstans i bakhuvudet - och vips började tankarna mala.
När man sedan blåste faran över och jag insåg att min största utmaning skulle vara att få kroppen att fungera så bra som möjligt efter operationen, kom andra tankar. Och den största var nog vilka prioriteringar jag gör och har gjort i livet. Någonstans började jag också fråga mig vad jag hade ångrat i livet om det abrupt tagit slut. Hade det funnits något jag ångrat att jag gjort, eller något jag ångrat att jag inte gjort?
 
Och någonstans har jag kommit fram till att det är ytterst få saker jag gjort som jag faktiskt ångrar. Självklart finns det saker som jag med facit i hand skulle ha kunnat göra annorlunda, men det är inte samma sak som att jag ångrar dem.
Däremot kan jag ibland känna att jag skulle ångra att jag inte tagit vissa chanser, att jag inte vågat lite mer i livet. Hade det inte gått så bra som det faktiskt gjorde, är det nog just sådant jag ångrat i det liv jag har levt.
Om man leker med tanken att man skulle kunna leva om sitt liv, fast med den kunskap och de erfarenheter man har idag, då skulle den största förändringen jag gjorde vara att våga chansa lite mer. Våga saker som att säga upp en fast tjänst för ett vikariat, våga släppa tryggheten för att göra något jag gärna vill göra.
När livet plötsligt och oväntat (som det oftast brukar vara i sådana situationer) ställs på sin spets, börjar nog det flesta drabbade fundera över vad man åstadkommit i livet liksom vad meningen med livet faktiskt är. Sen spelar det nog ingen större roll om man drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, en allvarlig skada, invaliditet, större olycka eller vad det nu må vara. Men på allvar ställas inför hur bräckligt livet faktiskt är väcker en hel del tankar - och det är först då man inser att vi bara lever en tumör eller olycka från döden.
För min del har jag nog kommit fram till att det är upp till var och en att skapa sin mening med livet. Precis som att lycka är en definitionsfråga, där var och en får definiera vad man behöver för att känna sig lycklig, gäller samma sak för att finna mening i livet. Allt beroende på vilka förutsättningar man har och vad man drömmer om. Min egen mening med livet är nog att känna mig tillfreds med tillvaron och att inte behöva känna att jag ångrar att jag inte tagit de chanser jag fått när det väl blir dags att vandra vidare.
 

 
Bilderna lånade från Buzz Feed, Miixx
 


Stoppa framtiden nu

 


Porrtidningar

Förr hette porrtidningarna Fibaktuellt och liknande, tidningar som lästes i största hemlighet.
Numera heter de Expressen och Aftonbladet och läses helt öppet... 
 

 
Bilden lånad från Patrick Gilbert
 


Meningen med livet

Livet är en sexuellt överförbar sjukdom som alltid leder till döden...
 

 
Bilden lånad från Existentiell och personlig utveckling
 


Gott nytt år!!

Nyår måste väl trots allt vara den mest överreklamerade storhelg vi har. Absolut kan jag hålla med om att man ska tillvara på varje tillfälle till fest i någon form - och att det finns något speciellt med nyårsafton trots allt. Det är inte så att jag låter bli att fira på ren trots. Men jag kan också tycka att det är lättjänade pengar att jobba undet nyårshelgen. Medan jag helst vill vara ledig under jul, gör det mig inte särskilt mycket att jobba under nyår.
De gånger jag är ledig brukar det inte bli något storartat firande. I år blev det lugnt och stilla med middag inhandlad på Söderhallarna, lite vin och en film på TV. På tolvslaget skålade jag och sambon i champagne (jodå, den var äkta!) och tittade på fyrverkerierna från balkongen. Så mycket livligare behöver det inte vara, eller hur?
Nu har det i alla fall gått en vecka in på det nya året och vardagen har rullat igång igen. Min utbildning blev ju klar precis innan julhelgen och jag har sedan varit ledig över helgerna. Så det var smått nervöst när jag kom till jobbet i lördags och skulle göra mitt allra första pass som larmoperatör på egen hand. Man har ju ständigt i bakhuvudet vilka allvarliga saker det är som trots allt kommer in varje dag - och hur viktigt det är att det blir rätt. Än så länge känns det i alla fall som att det gått bra och jag hr än så länge inte varit involverad i några större polisinsatser. Men man kan ändå vara säker på att det kommer att ske. Dock har nervositeten lagt sig en aning även om det fortfarande är en lite större anspänning än när man är varm i kläderna.
 

 
Bilden lånad från Profylaxbloggen
 


Julhysteri

Julhysterin har bytt skepnad i och med att julhelgen är över. Fram till för en dryg vecka sedan kretsade hysterin kring julklappsinköp och att duka upp det perfekta julbordet på julafton. Stressen lyste ur folks ögon när jag gjorde de sista ärenden på stan den 23:e december - och antalet hjärtinfarkter och brustna magsår måste öka radikalt under december månad.
Men folkströmmarna på stans gator dämpas knappt under mellandagarna. Nu ska istället julklappar bytas och inköp göras på den årliga mellandagsrean.
Än mer komiskt har synen som mött mig på gymmet senaste dagarna varit. Det har varit ovanligt många besökare och man har verkligen sett paniken lysa ur folks ögon. Paniken över de extrakilon man ådragit sig efter alltför mycket fet julmat, julgodis, glögg och ett aningen högre alkoholintag än normalt. Hysterin har plötsligt vänt till att man vill bli av med allt det där man så desperat inhandlade veckorna innan jul. De kilon som maten försett kroppen med och de klappar man inte är nöjd med ska illa kvickt förpassas till något väl dolt ställe.
Själv har jag visserligen också gått upp lite i vikt under helgerna och fått ytterligare 1,5 kilo kring midjan. Men jag tar det med ro och resonerar att jag njutit mig till den extra vikten. Så fort vardagen och träningen är igång igen, kommer jag att gå ner igen utan att ha paniken sprutande ur ögonen när jag går till gymmet.
 

 
Bilden lånad från Earth times
 


Frustration - vad är det vissa inte förstår?!?

För väldigt många år sedan - 1998 - träffade jag en tjej. Ni som känner mig, liksom ni som följt min blogg ett tag känner förmodligen redan till historien om detta mycket galna fruntimmer. För er som inte känner till den, skrev jag ett långt blogginlägg för några år sedan om det hela, som går att finna här.
Att damen ifråga inte har några gränser vad gäller i princip någonting visste jag visserligen redan. Men jag trodde ändå att hon faktiskt hade någon gräns någonstans. För det ironiska i kråksången är att det för bara ett par veckor sedan kom en vänförfrågan från henne på Facebook. Jo, det är faktiskt helt sant! Och hur jag än vänder och vrider på det hela, kan jag inte riktigt förstå hur hennes hjärncell arbetar när hon skickar iväg en vänförfrågan till mig.
För om det nu skulle vara så att jag misskött vårat så kallade förhållande som hon påstått att jag gjorde, varför skulle hon alls vilja ha något mer med mig att göra överhuvudtaget? Mer än möjligen för att flå mig levande på sin höjd... Om hon å andra sidan - mot alla odds - skulle inse att hon haft fel om mig, borde hon väl istället skämmas ögonen ur sig och av den anledningen inte våga ta kontakt alls.
Men med största sannolikhet tänker hon att det gått 16 år sedan det tog slut och att jag kanske glömt och förlåtit. Hur osannolikt det än må vara att jag skulle ha gjort det. Mitt svar på vänförfrågan på Facebook blev dock ett kort och koncist svar: "Kontakta inte mig, jag har absolut ingenting att säga dig!". Det tog bara sekunder innan jag fick svar: "Vill bara säga hej".
Jo tjena! Vill man bara säga hej skickar man inte en vänförfrågan på Facebook, framförallt inte efter det stormiga förhållande som hon och jag trots allt haft. Åtminstone inte i min värld. På sin höjd skickar man ett kort mejl eller ett SMS. Jag frågar mig förstås vad nästa steg hade blivit, om jag mot all förmodan skulle ha accepterat hennes förfrågan? Skulle hon fortsatt att sprida falska rykten om mig, fast nu på internet? Skulle hon fortsätta vara svartsjuk helt utan anledning och komma med en massa anklagalser, den ena mer hårresande än den andra?
Hur märkligt det än må låta, är det här en människa jag trots allt tycker rätt synd om. Att man kan vara så verklighesfrånvänd, att man är så desperat efter bekräftelse att man tar till vilka medel som helst för att hålla en fasad utåt. Liksom att hon måste vara en otroligt ensam människa. För henne är det ju trots allt verklighet att jag var (och kanske fortfarande är?) det "svin" hon påstod mig vara när vi var tillsammans, men ändå söker hon kontakt. Det kan ju knappast vara förstahandsvalet, känns det som.
Men trots att jag inte kan låta bli tycka lite synd om denna ganska tragiska person, kommer jag aldrig mer vilja ha kontakt med henne. Sedan må jag vara långsint - eller vad man vill välja att kalla mig för...
 

 
Bilden lånad av Alexandra Bäremo
 


Nedlagt koncept

 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


En riktig jul

 


Kvarteret Skatans julspecial

 


Mer jul

 


Snart kommer tomten

 
Jag tar nu några dagars välförtjänt julledigt från internet, så det kommer inte vara särskilt mycket aktivitet här på bloggen. Dock är jag tillbaka i mellandagarna och fram tills dess önskar jag alla en riktigt...
 
 
 

 
Bilderna lånade från Oumberligating och Elviraaas blogg