Omstart

Så är det första september och enligt almanackan första höstdagen. Jag har visserligen en semestervecka kvar, men är nu på väg hem mot Stockholm igen. Lite svagt kan man börja ana höstfärger på träden utanför tågfönstret och det är påtagligt kyligare i luften.
Hur motigt det än känns när man åker hem från sommarstugan när semestern är över, går det inte att komma ifrån att det finns vissa positiva aspekter i det hela. Det är alltid vemodigt när man packar ihop sina saker och vet att det kommer ta närmare ett år innan man är tillbaka igen. Framförallt i år, när man ofrivilligt avbryter semestern för att åka hem för ett läkarbesök.
Men det går heller inte att komma ifrån att varje årstidsskifte också innebär en nystart, att en ny era tar vid. Jag gillar alla de fyra årstider vi har i Sverige, även om jag givetvis har vissa favoriter - dit våren och sommaren hör. Men även hösten och vintern har sin tjusning och jag kan inte låta bli att tycka om även denna mörka del av året. Den enda nackdelen må väl vara att det är en alldeles för stor del av året som fylls av mörker och kyla.
Men väl hemma efter semestern, brukar jag tycka att det är skönt att låta vardagen rulla igång igen. Efter semesterns lugna och slappa lunk, kan vardagslunken bli en bra kontrast - även om den kan vara nog så stressig ibland.
Det blir liksom en nystart på något sätt varje gång en ny årstid tar vid. Varje årstid har sin tjusning med allt vad det innebär. Våren och sommaren med ljus och värme, hösten med vackra färger och vackert solljus. Sen kommer vintern med advent, jul och allt annat positivt som hör den delen av året till.
Och framförallt har man ju (förhoppningsvis) hunnit samla krafter och ork under semestern för att orka jobba resten av året. Det är verkligen förmånligt att ha lagstadgad rätt till fyra veckors sammanhängande semester mellan 1/6 och 31/8, det är ytterst få länder där man har det så förspänt. Nu kan man liksom börja se fram emot den nya eran som hösten innebär.
 

 
Bilden lånad från Chefsingenjören
 


Hoppas det ensamkommande flyktingbarnen svälter sig till döds

Efter höstens val kan vi eventuellt ha en riksdagsledamot som önskar livet ur barn!
 
 


Abrupt avslut

Årets semester får ett aningen oväntat slut. Jag hade verkligen sett fram emot att tillbringa den sista semesterveckan i sommarstugan, bara vila och ta det lugnt. Men riktigt så blev det inte i slutändan.
Strax innan jag skulle åka till Centralen i fredags för att ta tåget till Söderhamn, ringer neurologen och meddelar att man fått svar på magnetröntgen som jag gjorde i måndags. Man har hittat förändringar i halsryggen som man inte riktigt kan säga vad det är, men som bör undersökas omgående. Läkaren avrådde mig å det bestämdaste att vara kvar i Söderhamn hela veckan, utan bokade istället in mig för ett återbesök på tisdag.
När en läkare bestämt avråder mig från något brukar jag oftast inte protestera särskilt mycket, utan snarare göra som jag blir tillsagd. Rättare sagt, är det nog ett av få tillfällen då jag faktiskt lyder utan att komma med några invändningar.
Så eftersom jag ändå köpt biljett till Söderhamn, blev beslutet att ändå åka men att sedan bryta denna sista vecka och åka tillbaka till huvudstaden. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att en läkare lägger fram något på detta sätt om det inte är frågan om att det faktiskt är viktigt att få det hela undersökt. Sen får det kännas hur surt som helst att avbryta semestern, men det är förmodligen bara att gilla läget.
Det är märkligt att det gått från att ha rejält ont i nacke och axlar (en smärta som försvann med hjälp av sjukgymnastik), till begränsad rörlighet, finmotorik och känsel till att nu ha en förändring i halsryggen. Sista veckorna har jag dessutom haft extremt dålig ork och snabbt blivit trött vid minsta ansträngning. Detta har dessutom förvärrats markant sista dagarna till att jag har svårt att gå och i princip inte orkar någonting överhuvudtaget. Bara att gå genom lägenheten har gjort mig alldeles utpumpad. Så visst börjar man fundera på om det är frågan om något mer än "bara" en nerv som är i kläm av ett diskbråck - något som man ju misstänkte från början. Men naturen och människokroppen brukar ju vara ett mysterium, åtminstone för min del som har en ganska undermålig medicinsk utbildning.
Sen måste jag ju erkänna att jag är glad att man befinner mig i ett land som Sverige, där man får den vård man faktiskt behöver utan behöva betala stora summor pengar eller ha dyra försäkringar för att täcka eventuella utgifter när man blir sjuk. Bara de undersökningar jag hittills fått skulle förmodligen ha kostat mig bra många tusenlappar - och i perincip oavsett vad som nu är fel kommer resterande vård kosta mångdubbelt mer.
 
Jag har dock bestämt mig för att inte ta ut någonting som helst i förskott, innan jag varit på undersökningen på tisdag. Det enda som händer om jag oroar mig, är att jag själv bara mår sämre och det finns ingen som helst vinst i det. Förändringen i halsryggen kan vara alltifrån något väldigt oskyldigt till något väldigt allvarligt, men ingenting förändras för att jag oroar mig i onödan.
Just nu känns det mest sorgligt att semestern måste avbrytas för att jag inte mår riktigt bra. Jag hade verkligen sett fram emot några lugna dagar ute i skärgården. Det känns (förstås) frustrerande att kroppen inte fungerar som jag förväntar mig, men det gör snarare att jag inser vikten i att faktiskt gå till läkaren på tisdag. Sen är det förstås svårt att låta bli att tänka tanken att det trots allt kan vara något allvarligt. Självklart finns en vagt gnagande oro någonstans, som i vissa stunder gör sig lite påmind. Att något är fel i kroppen kan jag helt enkelt inte neka till, allt annat vore ju puckat. Men när dessa stunder kommer, försöker jag få mig själv att inse att det är lika bra att inte oroa sig innan man faktiskt vet vad det är frågan om.
Som alltid känns det vemodigt när man lämnar vår egna lilla paradisö frampå höstkanten. Man vet ju att det kommer ta ett bra tag innan man kommer hit nästa gång. Personligen är jag sådan att jag skulle kunna åka hit i början av juni och sedan vara kvar till slutet på augusti utan att hinna känna mig uttråkad.
Varje gång jag åker härifrån i slutet av semestern, känner jag alltid samma vemod över att åka härifrån. Så när jag nu måste bryta vistelsen lite tidigare - mot min vilja dessutom - känns det lite sorgligt på något sätt. Men hälsan måste ju alltid komma i första hand, så det är bara att bita i det sura äpplet.
 

 
Bilden lånad från Stefan Tell, Istanbul medical center
 


Skopunkten

Förlåt, Skopunkten, men vem sjutton vill köpa tre stycken skor?! *L*
 
 

 

Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den

Ingen människa är perfekt och dit räknas givetvis även undertecknad. Jag är fullt medveten om att jag har en del fel och brister och det finns säkert saker som andra ser men som jag själv inte är medveten om. Och att även andra har fel och brister är ju något även jag måste kunna inse och respektera. Och så länge man respekterar mig med mina fel och brister liksom att vi är olika individer med olika syn på saker, så förtjänar man även min respekt tillbaka.
Men är det något som jag verkligen har svårt för hos andra människor, så är det när man inte kan visa respekt för att vi är olika. Även om jag inte nödvändigtvis alltid håller med om allt, även om jag inte alltid förstår andras ställningstaganden och åsikter, tycker jag det är viktigt med en respekt inför att vi trots allt är olika.
Men det kan verkligen reta gallfeber på mig när folk vägrar respektera andras åsikter eller sätt att leva. Du får gärna anse att jag har fel, du behöver inte hålla med om vad jag tycker, men när du vägrar inse att man kan ha olika åsikter, att vi olika och lever på olika sätt har du förbrukat all rätt att förtjäna min respekt.
Detsamma gäller givetvis rasister, nazister, homofober och andra förvirrade individer. Även om deras hat inte riktas emot mig personligen, visar de total avsaknad av respekt och empati gentemot vissa grupper av människor och då kan jag heller inte respektera dessa förvirrade stackare. Det går naturligtvis att rabbla upp en lång rad av olika individer som har svårt att respektera andra människors sätt att leva. Vissa religiösa individer (oavsett religionstillhörighet), framförallt de bokstavstroende, är inte mycket bättre. Och det finns givetvis politiska personer i alla politiska läger som inte kan respektera andras sätt att leva.
 
Sen finns det givetvis en gräns även för mig. Även om jag känner att jag inte kan respektera en nazist skulle jag aldrig använda oprovocerat våld mot en nazist. Den enda gång jag anser att våld är befogat är i rent självförsvar - det vill säga: blir jag fysiskt påhoppad kommer jag fysiskt att försvara mig. Men jag skulle aldrig med våld attackera en person även om denne inte förtjänar min respekt.
Det är bland annat därför jag inte kan sympatisera med de motdemonstranter som ägnar sig åt att attackera nazistiska demonstrationer med våld. Även om jag i grunden kan hålla med om att det är osmakligt att nazister ska kunna demonstrera på våra gator, eftersom de på flera sätt motsätter sig det demokratiska systemet, så tror jag inte på att våld löser problemet. Framförallt sänker man sig till nazisternas egna, låga och osmakliga nivå. Man ska även komma ihåg vad lagen faktiskt säger, det vill säga att vi har en orkänkbar demonstrationsrätt i Sverige. Vissa tycker att Polisen är för frikostig med att godkänna demonstrationsansökningar. Men tyvärr är lagen utformad på ett sådant sätt att man inte kan avslå ansökningar på vilka grunder som helst.
Sen är det förstås baksidan av demokratin att vissa osmakliga åsikter får framföras, men det är tyvärr så lagen ser ut idag - och det är väldigt farligt om man börjar begränsa demonstrationsrätten. Och det är jättebra att det blir motdemonstrationer, men det idealiska är förstås om man inte använder våld.
För någonstans kommer man ändå in på människovärde. Även om man inte respekterar en person, går trots allt gränsen vid att använda våld emot vederbörande. Hur mycket jag än ogillar en person och/eller personens åsikter och värderingar så ger det mig inte rätt bruka våld emot vederbörande.
 

 
AB 1 2 3 4 6 7 D 1 2 DN 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Carpe Diem
 


18 sätt att bli av med din date

Är det fler än jag som någon gång varit på en dejt och mycket snabbt insett att det hela känns totalt fel? I ungefär samma ögonblick börjar man febrilt fundera över något vettigt sätt att bli av med sin date utan att vara alltför sårande och kränkande emot vederbörande.
Här nedanför hittar ni några väl beprövade sätt att att bli av med en date illa kvickt. Om inget av dessa knep hjälper, har du hittat ditt livs kärlek!!
  1. Ta fram ett munspel och spela några bluesmelodier när din date börjar prata om sig själv.
  2. När ni beställer mat, fråga om de har någon levande föda.
  3. Ät utan att fråga först från din dates tallrik. Ät mer från den än från din egen.
  4. Tugga med öppen mun, prata med mat i munnen samtidigt som du tuggar. Låt lite mat falla ut. Om den gör det, stoppa tillbaka den i munnen och säg "Jag står bakom äteranvändningsprincipen".
  5. Ät upp allt på din tallrik inom 30 sekunder från det att du fått den.
  6. Ursäkta dig med att gå på toaletten. Strunta i toan och sätt dig vid ett nytt bord istället, där du beställer in en ny rätt. Då/om din date hittar dig, fråga oskyldigt var han/hon varit så länge.
  7. Be och böna om att din date ska tatuera in ditt namn på baken redan samma kväll. Glid in på ämnet då och då under hela kvällen.
  8. Be om kritor för att färglägga servetterna. På finare restauranger med linneservetter, kommer din övertalningsförmåga verkligen att sättas på prov.
  9. Yla och vissla varje gång du ser ett par kvinnoben - speciellt om du själv är kvinna.
  10. Då ni kommer till restaurangen, be om ett bord långt bort från fönstren och med bra utsikt över alla in- och utgångar och där du sätter dig me ryggen mot väggen. Spela extremt nervös.
  11. Stirra på din partners hals och gnissla med tänder högt och ljudligt.
  12. Fyll diskret dina fickor med sockerpaket, servetter, saltkar, bestick, blommoer - ja, allt som finns att tillgå helt enkelt.
  13. Debattera - och ta helst båda sidors parti.
  14. Försök att auktionera bort din date till folk runtomkring på restaurangen.
  15. Göm dig under bordet då maten kommer - och ta tallriken med dig.
  16. Beställ en bakad potatis. Göm den efter det att servitören kommit den - och fråga efter din bakade potatist som "du inte fått". Då servitören kommer med en ny, har du redan plockat fram den första och lagt den på tallriken.
  17. Fråga din date hur mycket pengar han/hon har med sig.
  18. Om din date betalar notan, beställt det dyraste på menyn och ta bar en enda, liten tugga av maten. Låtsas att du inte tycker om den och säg "Jösses, vad du blev blåst" till din date.
 

 
Bilden lånad från Korvdejting
 


Att ta ett beslut

I perioder har jag brukat ha en profil på olika dejtingsajter, som säkert de flesta redan vet. Och det är ett och annat original har man verkligen råkat ut för genom åren, det måste jag erkänna. Vissa har varit regelrätta psykfall medan andra bara har "bara" varit lite knepiga i någon utsträckning.
En tendens jag ofta märkt av har varit allt velande åt olika håll. Väldigt många verkar bygga upp enorma förväntningar inför första dejten och mer eller mindre förvänta sig att man ska bli störtkär på en gång. Men känns det inte rätt till 100 %, vill man inte ses mer - även om det i grunden finns ett intresse. Självklart kan man redan första dejten känna att det inte finns något intresse att fortsätta ses, att personkemin inte stämmer. Men känns det inte så, brukar jag själv vilja ses 2-3 gånger innan jag faktiskt bestämmer mig för att inte ses mer. Finns det ett grundintresse, även om jag inte blir störtkär vid första ögonkastet, brukar jag vilja ge det hela en eller ett par chanser till.
Nästa märkliga kommentar jag fått höra rätt ofta är "Jag vet inte om jag är redo för ett förhållande". Borde inte vara medveten om det redan innan man går med på en dejtingsajt? Det känns ju som att man borde veta om man är redo för ett förhållande eller ej redan innan man tar beslutet att lägga upp en profil.
För inte så hemskt länge sedan råkade jag ut för praktexemplet nummer ett. Vi mejlade ett tag och bytte till sist nummer och la även till varandra på Facebook. Efter ytterligare några dagar bestämde vi att ses och bestämde dag och tid.
Men bara timmarna innan vi skulle ses, drar sig tjejen i fråga ur och vill skjuta upp dejten. Till en början med en ganska märklig ursäkt dessutom. Dagen efter pratar vi i telefon och efter viss tvekan levererar hon ändå en ursäkt som jag trots allt hade förståelse för. Anledningen till att hon inte vill ses tänker jag inte lägga ut på internet, men det var som sagt ändå något jag kunde godta.
Vi bestämmer en ny dag att ses, några dagar senare. Men samma sak upprepas återigen, timmarna innan drar hon sig ur - men den här gången med en väldigt märklig ursäkt. Plötsligt börjar hon prata om att alla killar hon träffat varit svin, att hon inte vågar träffa någon igen. Hon lägger fram det hela på ett väldigt martyriskt och självömkande sätt och jag känner det som att hon underförstått även misstänkliggör mig för att vara samma typ av svin som hon tidigare råkat ut för.
Sakta börjar jag dra öronen åt mig och tveka om jag trots allt skulle lägga energi på någon som inte riktigt verkar veta vad hon vill. Jag klargör vad jag känner och får svaret att hon visst vill ses, men vänta ett tag. Vi bibehåller kontakten ytterligare en tid och flertalet gånger skriver hon att hon inte vet om hon vill träffa någon alls. Jag frågar henne vad hon alls gör på en dejtingsajt i så fall - och får något kryptiskt svar.
Till sist drar jag mig ur det hela och klargör att jag inte har något intresse i att dejta någon som stup i kvarten säger "tyck synd om mig, jag har bara träffat svin" och insinuerar att även jag är ett sådant. Jag förklarade att det enda som händer är att hon straffar sig själv och skrämmer bort de killar hon kommer i kontakt med. Hon kunde inte förstå mitt ställningstagande överhuvudtaget. Säkert gav jag henne vatten på kvarnen i hennes ställningstagande att alla killar är svin, säkert tyckte hon att även jag svek henne. Men då får hon tycka det. Jag har inget intresse i att svansa efter någon att försöka bevisa för att jag inte är ett svin, det finns ingen anledning. Istället får man hoppas att damen ifråga fik en tankeställare och insåg att man inte får killar på fall genom att vara martyr och tycka synd om sig själv.
 

 
Bilden lånad från Kvinnoliv
 


Sverigedemokraterna greatest hits

Härligt klipp med några av de personer som verkar dras till SD. Vilket parti tänker DU rösta på i höstens val?
 
 

 
AB 1
 


Skärpta straff

Jag har varit ganska isolerad från årets valdebatter, vilket faktiskt varit riktigt skönt. Det brukar vara ett idogt regnande av tomma vallöften, varav merparten oftast inte infrias. Istället blir valupploppet en tävling i vilka partier som kan lova mest av sådant som man tror att väljarna vill höra. Sedan får man vara glad om en bråkdel av de vallöften politikerna givit också infrias.
För min del är det ganska givet vilket parti jag kommer att rösta på vid valet den 14 september. Är man medlem i ett parti, är det ju rätt givet att man lägger sin röst på det partiet. Men det är svårt att helt nonchalera alla partiledardebatter och alla valbudskap som ständigt pumpas ut genom media så här i valtider. Och det är svårt att inte se att partierna uppenbarligen tar upp de frågor som de tror att folk helst vill höra om.
Senast idag pratade Alliansen om skärpta straff för bland annat misshandel, våldtäkt och rån. Givetvis ett flirtande med SD:s sympatisörer, det är ju trots allt det parti som gastar högst om skärpta straff.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att åtminstone delvis hålla med om att det behövs skärpta straff. Sen vet jag alla inte riktigt håller med om detta. Många försöker istället hävda att det behövs ändrade attityder och andra samhällsinsatser för att få ner brottsligheten - och det ligger givetvis mycket sanning i det med. Personligen anser jag att det är en kombination av flera saker som behövs, inte enbart högre straffskalor.
Skärpta straff sänder i sig ut en signal om vad som är accepterat i samhället eller ej. Med för låga straff, anser många att det "kan vara värt" risken att ta ett milt straff för att begå en viss handling. Låga straff ger också en viss signal om att vissa handlingar inte är så farliga trots allt. Sen måste man förstås också göra saker som förebygger att människor faller in i brottslighet, men också att de som redan gjort det inte återfaller i brott efter avtjänat straff. Målsättningen med ett straff borde också vara att den dömde inte fortsätter sin brottsliga bana när hen kommit ut från fängelset. Det kan vara vård, hjälp till utbildning, avvänjning från missbruk och en lång rad andra saker, beroende på vad varje person har för behov.
Men det är svårt att helt förkasta Alliansens förslag, för som en del i brottsbekämpningen är självklart skärpta straff ett litet steg i rätt riktning.
 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 5 SvD 1 2 3
 
 
Bilden lånad från Unga fakta
 


Fredrik Reinfeldt på arbetslinjen

En liten tankeställare inför höstens val...
 
 


Hemköp Ringen

Hemköp vid Skanstull har rätt märkliga öppettider...
 
 

 

Barbie blir vuxen

Börjar det bli dags att uppdatera den gamla Barbiedockan? Alla blir vi äldre och när barnen växer upp kanske det behövs en breddning av produktlinjen, eller hur?! Här nedan kommer några förslag vad gäller att uppdatera de gamla Barbiedockorna man har liggande på vinden.
 
Närsynta Barbie
Kommer med ett eget set av tonade glas och senaste modebågar i sex olika färger (även halvbågar). Halskedjor och bilagor av Hänt Extra liksom Svensk Damtidning i stortryck ingår.
 
Klimakterie-Barbie
Tryck på Barbies slappa mage och se hennes ansikte bli rött medan små svettdroppar bildas på hennes panna. Kommer med en bärbar fläkt och små pappersnäsdukar.
 
Mustasch-Barbie
När Barbies hormonnivå skiftar kan man se hennes mustasch växa. Går att få med en pytteliten pincett liksom förstoringsglas.
 
Gäddhängs-Barbie
Göm Barbies slappa triceps i klänningar med stora ärmar. Det finns även goda nyheter på magfronten: De sladdriga klänningarna är tillbaka igen! Cellulitkräm och skrubbsten går att köpa till som extra tillbehör.
 
Liktorns-Barbie
År av diskodans i stilettklackar har definitivt satt sina spår på Barbies nätta fötter. Mjuka upp dem med salva och plåster!! Efter det kan du sätta på henne ett par mjuka, sköna tofflor.
 
Inga-fler-rynkor-Barbie
Ta bort de hemska rynkorna och skrattgroparna med en tub "glittrande hudspackel" från Barbies exklusiva serie av åldersreducerande kosmetika.
 
Medelålderskris-Barbie
Börjar det bli dags att dumpa Ken?? Barbie behöver omväxling och Bruce (alltså hennes personliga tränare) är precis vad läkarna ordinerat. Förutom Lozac förstås. Barbie och Bruce åker och shoppar i hennes nya Miata och de åker sedan till Napa Valley för att öppna ett motell.
Paketet inkluderar en CD-skiva med låten Breaking up is hard to do.
 
Ensamstående mamma-Barbie
Det finns nu ingen tid för umgänge längre!! Ken är kvar i drömhuset med den svenska au pairen medan Barbie bor på andra sidan stan med Barb och Ken jr i ett fyravåningshus utan hiss. Barbie säljer sina gamla klänningar med tillbehör för att kunna betala hyran.
Paketet kommer med ett komplett garageloppis-set.
 
Viktväktar-Barbie
För många fester har slutligen satt sina spår hos partydrottningen Barbie. Nu gör hon 12-stegsdiet istället för danssteg. Äntligen drogfri och nykte går hon regelbundet på möten.
Paketet kommer med ett exemplar av den senaste dietboken och ett sexpack Coca Cola light.
 

 
Bilden lånad från Mattel shop
 


Neurotiskt tänkande

Det är egentligen väldigt få saker som jag är riktigt rädd eller orolig för. Men det finns några få saker som jag blir totalt vettskrämd inför - och då tänker jag inte på fobier och liknande, som vi ju har lite till mans. Det är andra, lite "större" saker som jag är formligen livrädd inför.
Det ena är att hamna i någon form av missbruk. Jag har på nära håll sett vad missbruk av olika slag kan ställa till med och det har gjort mig extremt rädd att hamna där själv. Egentligen borde det jag sett gjort att jag borde vara absolutist vid det här laget, men riktigt den effekten har det inte haft.
En gång i tiden jobbade jag med gravt alkoholiserade människor, något som verkligen fått mig att hålla koll på min egen alkoholkonsumtion. Jag dricker absolut alkohol, men försöker ha så bra koll som möjligt på hur mycket och - och kanske framförallt - hur ofta jag dricker. Många av de "gubbar" jag jobbade med var klassade som alkoholister redan i 12-13-årsåldern, medan andra fått problem senare i livet och bokstavligt talat supit bort precis allt. Många av dem hade ägt framgångsrika företag, bott flott, haft dyra bilar och stor familj. Sedan tog alkoholen överhanden och de förlorade allt i missbrukets spår. Företagen gick omkull, de förlorade sina hem och bilar när de inte längre hade någon inkomst - och till sist ville familj och vänner inte veta av dem. När jag fick kontakt med dem genom mitt jobb, ägde de inte mer än de hade på kroppen och hade en vacklande hälsa efter många år i alkoholmissbrukets klor. Så ja, denna erfarenhet gjorde att jag blev livrädd för att hamna i ett missbruk.
Sak nummer två är att få någon form av sjukdom eller handikapp som skulle göra att jag på något sätt kraftigt begränsas i min tillvaro. Min absolut värsta mardröm är att bli ett kolli som inte kan klara de mest elementära behoven själv. Vissa handikapp skulle jag förmodligen kunna "tackla" om jag drabbades av dem, för jag är fullt medveten om att man hitta kvaliteter i tillvaron även om man begränsas på olika sätt. Men någonstans skulle man passera en gräns då jag skulle känna att jag inte har en värdig tillvaro längre.
För någonstans har man ju en bild av vad som är "en värdig tillvaro" och jag tror vi är många som inbillar oss att olika handikapp hindrar en människa till just en sådan tillvaro. Sen har jag personligen sett många exempel på att olyckshändelser där personer drabbats av funktionshinder av olika slag och sedan ändå haft ett väldigt bra liv. Men jag tänker snarare på ganska grava handikapp, där man har svårt att sköta de mest väsentliga sakerna i tillvaron.
 
På något märkligt sätt har det sistnämnda verkligen satts på sin spets sista veckorna. Som bekant har jag sedan länge tampats med nack- och axelbesvär, som till en början artade sig i form av rejäla smärtor som strålade långt ner i ryggen. Smärtorna försvann och besvären har sedan kommit i form av försämrad finmotorik och känsel.
Jag tappar saker, slår i saker men märker inte att jag skadar mig förrän jag börjar blöda. Fumligheten har börjat göra att jag inte längre vågar köra bil eftersom jag märker att jag för yviga rörelser med ratt och pedaler och inte alltid får i växlarna tillräckigt smidigt. Dessutom tvivlar jag på att jag kommer reagera tillräkligt snabbt om något plötsligt dyker upp framför bilen.
Sista veckorna har nästa problematik dykt upp, nämligen att jag vissa dagar är totalt orkeslös. Sista dagarna har jag bara orkat gå kortare sträckor och har sedan varit helt utpumpad och genomblöt av svett. När jag igår skulle på Gröna Lund för att se en konsert, var jag tvungen att ta med ett paraply för att ha något att stödja mig på. Jag blev helt slut bara av att gå runt i lägenheten på kvällen när jag försökte ordna med lite småsaker här hemma. Det är vissa gånger med nöd och näppe jag klarar av att klä på mig och göra saker som att knäppa knappar och knyta skosnören. Kroppen lyder helt enkelt inte, framförallt inte när det gäller finmotoriska rörelser.
Jodå, jag har sökt vård och hittills blivit grundligt undersökt även om utredningen ännu inte är helt klar. Första undersökningen bestod i att lämna en stor mängd blodprover, man tömde mig på så mycket blod att jag till sist (delvis på skämt) frågade om jag skulle få behålla något blod själv också.
I måndags tillbringade jag 1,5 timme i en magnetröntgenapparat, där man röntgade huvud, nacke och rygg. Och på torsdag ska jag genomgå en så kallad elektroneurografi, där man undersöker nervfunktionerna i armar och ben. Först därefter kommer jag förhoppningsvis få någon form av besked om vad som är fel.
Men tanken har slagit mig att jag kanske lider av något allvarligt och något som eventuellt kan påverka mig under lång tid framöver. Även om jag överlag tar det hela med ro och tror att man kan bota det hela, så är de förstås svårt att låta bli att oroa sig. Läkarna har sagt att jag åtminstone inte lider av något allvarligt, eftersom blodproverna visade på helt normala värden. Men det är klart det är frustrerande när kroppen inte lyder och man vissa dagar känner sig helt orkeslös att klara av de enklaste saker.
 

 
Bilderna lånade från AftonbladetDagens Medicin
 


Kvinnlig list

Polisen har hastighetskontroll längs en motorväg och man registrerar en fartöverträdelse på en bil. Bilen vinkas in till vägkanten och ena konstapeln vandrar barskt fram till kvinnan som sitter bakom ratten.
- Det gick visst lite för fort här, säger han artigt till kvinnan.
- Oh, jag förstår...
- Får jag se på körkortet?
- Tyvärr inte, jag har det indraget för fjärde gången på grund av rattfylla, svarar kvinnan lugnt.
- Okej, men då vill jag gärna se registreringsbeviset på bilen.
- Det kan jag inte visa eftersom bilen är stulen!
- Vänta nu här, säger polisen, har du stulit bilen?!?
- Japp. Jag har dessutom dödat och styckat ägaren! Likdelarna ligger i bagageluckan.
 
Polisen tittar skeptiskt på kvinnan, backar långsamt bort från bilen och ropar över radion på förstärkning. Det tar bara några minuter innan flertalet andra polisbilar kommer till platsen och ytterligare en polis närmar sig kvinnan med draget vapen. Han beordrar kvinnan att stiga ur bilen, vilket hon gör.
- Är det något problem? frågar hon den nyanlände polismannen.
- Min kollega här säger att ni har stulit bilen och mördat dess ägare, svarar polismannen.
- Va?! Mördat ägaren??
- Japp. Kan du var snäll att öppna bagageluckan!
Kvinnan öppnar bagageluckan - och bagageutrymmet visar sig vara tomt.
- Är det här er bil? fortsätter den nyanlände polismannen.
- Naturligtvis, svarar kvinnan och sträcker fram registreringsbeviset.
- Min kollega säger också att ni inte har något körkort.
Kvinnan gräver i sin handväska och hittar slutligen sin plånbok. Hon räcker fram sitt körkort till polismännen. Den nyanlände polismannen blir konfunderad;
- Min kollega har berättat att du inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!
- Jaha - och snart säger han väl att jag körde för fort också?!
 

 
Bilden lånad från APG29
 


Rönnskär i Söderhamns skärgård

Så har mitt eget lilla sommarparadis gått och blivit film. Själv har jag tillbringat varenda sommar i den gröna lilla stugan på ön, som var min mormor pappas tjänstebostad medan han var lots och stationerad på Rönnskär. Nu är lotsstationen nedlagd och lotshuset ombyggt till vandrarhem. Något som jag själv tycker är härligt, eftersom det ger lite nytt blod och mer liv och rörelse på ön. 
 
 


Moderna ordspråk

I de blindas rike är den laseropererade kung.
 
 
Dressman gör mannen...
 
 
Det är alltid fattisgast strax före löning...
 
 
Finns det defibrillator finns det hopp!
 
 
Hellre en dejt i skogen än tio i cyberrymden.
 
 
Samhället gör tjuven!
 
 
Har man tagit miljonlån på kåken får man också ro hit med räntan!
 
 
När förmögenhetsskatten är borta, dansar miljardärerna på bordet!
 
 
Även Costa del Sol har sina skamfläckar.
 
 
Ont ryggslut förstås inte så lätt...
 
 
En man kan köra sin bil till macken, men tjugo man kan inte betala vad bensinen kostar.
 
 
I film och TV är allting tillåtet.
 
 
En fluga gör ingen trend.
 
 
Liten fallskärm välter ofta stor koncern.
 
 
Man ska inte åtrå sin son via chatten.
 
 
Den enes stadsstöd, den andres fiskedöd.
 
 
Kursen faller inte långt från budgetsammanträdet.
 
 
Min dator är min cyborg.
 
 
Man ska inte döma blondinen efter håret.
 
 
Man ska inte kasta ut provrörsbarnet med fostervattenprovet.
 
 
Ingen rök utan pekpinnar!
 
 
Borta typ okej, men hemma fett coolt!
 
 
Arga kvinnor får brutna naglar.
 
 
Man ska inte kasta pärlor för blondin.
 


Paus i semestern

En dryg veckas semester i skärgården har verkligen gjort gott. Avslappning, mat, vackra solnedgångar och mycket sömn har varit som balsam för själen. Tillvaron har kretsat kring de mest elementära behoven och ingenting annat, precis så som tillvaron alltid borde vara.
Det var nästan en surrealistisk känsla när jag kom ut till stugan förra torsdagen. När matvarorna var inlagda i kylen och ölen på kylning i källaren, satte jag mig på baksidan av stugan med utsikt mot solnedgången och läste tidningen samtidigt som jag tog en öl som fått ligga en stund i frysen för att bli lite extra kall. Det var en euforisk känsla av avkoppling och sinnesro. Jag har sedan sovit mycket, bra mycket mer än jag gjort på mycket, mycket länge. Jag har ätit när jag varit hungrig, inte när jag klockan sagt att det varit dags att äta. Jag har suttit i solen och läst, jag har löst korsord och suttit framför brasan i öppna spisen på kvällarna.
Den här tiden på sommaren är det oftast ganska dött på ön. De flesta har haft sina semestrar och skolorna har börjat igen. Under helgerna fylls det på med lite folk, men söndag kväll är det återigen rätt tomt i stugorna. Det är jag och några pensionärer som håller oss kvar för att suga ut det sista ur sommaren. Och jag njuter verkligen av lugnet, att inte se så mycket folk och bara få njuta av tystnaden. Det är knappt att jag har radion på och det kan gå dagar utan att jag pratar med en enda människa. Många brukar fråga om jag inte får lappsjuka av att vara flera veckor ensam på en nästan öde ö. Men för mig är det just detta som är semester och avkoppling! Jag skulle kunna ha det så här under en mycket större del av året än vad jag redan har.
 
Lite motsträvigt måste jag nu ta en kort paus i tillvaron på skäret. Jag har verkligen kopplat bort tillvaron iland och i storstan på alla sätt och vis. Och jobbet ska man ju inte tala om, det har jag förträngt på alla sätt och vis. Men imorgon väntar magnetröntgen av nacke och huvud, så det är bara att finna sig i läget och åka hem några dagar. Jag väljer att se det hela från den ljusa sidan och ta tillfället i akt att tvätta och betala mina räkningar när jag ändå är hemma några dagar.
Det kändes som en smärre chock att komma till tågstationen i Söderhamn för att sätta sig på tåget denna söndagseftermiddag. Och hur känslan kommer att vara när jag anländer Stockholm central vågar jag inte ens fantisera om. Det kommer minst sagt bli en enorm kontrast mot lugnet ute i skärgården i slutet av augusti.
Samtidigt är det med viss nyfikenhet jag ser fram emot morgondagens röntgen. Kanske inte så mycket för själva undersökningen, utan snarare för att det blir ett steg närmare att få veta vad som faktiskt är fel. Jag börjar alltmer ledsna på att inte klara av att bära saker, att snabbt bli väldigt fysiskt trött bara av att gå kortare sträckor. Jag börjar ledsna på att ständigt tappa och riva omkull saker, jag är trött på att inte alltid känna beröring. Jag är riktigt less på min fumlighet och att jag kommer åt vassa saker utan att märka det - förrän jag inser att jag faktiskt blöder.
Kanske får jag nu snart vet vad som är fel och förhoppningsvis också kunna få göra något åt det hela. Så visst blir det värt ett litet avbrott i semestern, det erkänner jag. Händer inget oförutsett, kommer jag ta första bästa tåg tillbaka till Söderhamn efter min läkarundersökning. Åter till lugnet, vilan och avkopplingen långt ifrån storstadens stress.
 

 
Bilden lånad från Synergy
 


Heja Norrland

BÄSTA BANDEROLLEN EVER!!!
 
 


Pinsamt, kära motdemonstranter!

Jag kan inte annat än tycka att det är rejält pinsamt, något annat ord finns inte. Idag har Svensparnas Parti (SvP) haft valmöte i Malmö, något de tydligen haft tillstånd till. Givetvis möttes de upp av en stor skara motdemonstranter - som inte hade tillstånd att demonstrera. Och som ett brev på Posten blir det förstås oroligheter och Polisen måste ingripa mot i första hand motdemonstranterna.
Jag tycker som många andra att det är otroligt skrämmande och tragiskt att högerextremismen sprider sig så snabbt i Sverige och Europa. SvP står för vedervärdiga åsikter, det råder det heller inga som helst tvivel om. Men i Sverige har vi en okränkbar demonstrationsrätt som är inskriven i grundlagen. Så länge man inte stör ordningen eller begår andra brott under demonstrationen har man alltså rätt att demonstrera. Demokratins "avigsida" är med andra ord att partier och organisationer som till exempel SvP har rätt att demonstrera även de - så länge de håller sig inom lagens ramar. Sen får man tycka vad man vill om det, men man är ute på mycket hal is om man börjar sålla bland vilka som får demonstrera eller ej.
Men det tragiska och pinsamma är att det oftast inte är nazisterna som ställer till med bråk när de demonstrerar - åtminstone inte numera. På 90-talet var de nazistiska demonstrationerna i form av skinnbulor som sprang runt och bråkade och orsakade kravaller. Idag har man blivit aningen mer rumsrena och iklär sig kostym. Istället kommer folk från vänsterkanten, som uppenbarligen sovit under samhällskunskapslektionerna i skolan, och ställer till med bråk.
Det är jättebra med motdemonstrationer, det är jättebra att folk visar sitt missnöje gentemot nassarna. Men det är bara pinsamt att man gör det genom att bråka. Alltför ofta får Polisen lägga resurser på att hålla ordning på motdemonstranter som inte kan bete sig istället för att göra viktigare saker, som att bekämpa grova brott. Personligen tycker jag det är extremt pinsamt att de personer som ligger mig närmast ideologiskt är de som också ställer till med bråk. Det finns inget som försvarar dessa våldsamheter, oavsett vad man tycker om dem som man demonstrerar emot.
Under dagens demonstration ska man även ha attackerat polisen med stenar, påkar och ammoniak. Förmodligen försvarade man sina attacker mot Polisen med att man anser att Polisen försvarar nazisternas åsikter. Och det är här jag kommer in på vad jag grundar min åsikt på när det gäller att många vänsterpersoner tycks ha sovit på samhällskunskapslektionerna i skolan. Polisen som myndighet får aldrig ta ställning i några sakfrågor oavsett om det rör sig om politik, religion eller något annat. Ett brott är ett brott och ska alltid utredas oavsett vem som är offer eller förövare. Att Polisen är på plats vid en demonstration och motar bort motdemonstranter har inget med att göra om man skulle ta ställning i någon sakfråga. Man skulle göra exakt samma sak om Vänstern demonstrerade och blev attackerade av nazister. Det man försvarar är allas rätt att få demonstrera och uttrycka sin åsikt - inte någons rätt att få nyttja våld mot sina meningsmotståndare.
Sen finns det självklart tillfällen då man kan diskutera Polisens metoder och om vissa saker varit befogade eller ej. Både vid dagens demonstration och vid andra tillfällen, men det är en helt annan diskussion. Jag var inte på plats och varken kan eller tänker uttala om huruvida jag anser att Polisens metoder vid dagens demonstration var befogade eller ej. Bilderna som pumpas ut i media är onekligen dramatiska, men är också med största sannolikhet ryckta ur sitt sammanhang.
Själv deltar jag mer än gärna i en motdemonstration mot exempelvis SvP och andra mer eller mindre motbjudande partier och organisationer. Men det skulle aldrig falla mig in att ta till våldsamheter så länge jag själv inte blev attackerad.
End of story.
 

 
KÄLLOR: AB 1 2 3 4 D 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 SvD 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Josephzon
 


Inget ovanligt har hänt

Bonden har varit bortrest en vecka och när han kommer hem, möter drängen upp honom på tågstationen med häst och vagn. Under hemresan frågar bonden:
- Har det hänt något ovanligt då jag har varit borta?
- Nej, det har inte hänt något ovanligt, svarar drängen.
- Men vad har du på vagnen?
- De förbrända svinen.
- Va, de förbrända svinen?!
- Ja, ladugården brann ner igår.
- VA?? Brann ladugården ner?
- Ja, den antändes från boningshuset.
- Vad fan säger du?? Har boningshuset brunnit?
- Ja, ett av ljusen på kistan välte tyvärr.
- Vems kista?
- Er frus.
- Har min fru dött?
- Ja, hon ramlade ner från stegen och bröt nacken för några dagar sedan.
- Vad gjorde hon på stegen?
- Hon var full.
- Men det var väl inget ovanligt.
- Det var ju precis det jag sa!! Det har inte hänt något ovanligt medan du var borta.
 

 
Bilden lånad från Gemzells sandlåda
 


Alkoholkultur

Jag kan ibland ha lite svårt för den svenska alkoholkulturen, en kultur som visserligen är ungefär densamma i hela "Brännvinsbältet", dit ju Sverige trots allt räknas. Vi har ofta svårt att umgås avslappnat utan alkohol och helst ska det dessutom vara ganska stora mängder. Uttrycket att "gå ut och ta en öl" innebär oftast att man tar åtskilligt mer än bara en enda öl. Möjligen en afterwork kan innebära några få glas, men inte annars...
Går man på fest, blir folk otroligt provocerade av någon som håller sig nykter hela kvällen. Är man gravid eller ska köra bil hem, då godtar folk att man inte dricker. Men om man helt enkelt bara vill hålla sig nykter, då blir folk istället provocerade.
Jag har själv i perioder varit väldigt återhållsam med alkohol, helt enkelt för att jag inte varit sugen och velat ha något alkoholhaltigt. Och jag tror det är ytterst sällan jag blivit så ifrågasatt för något som vid just dessa tillfällen. Folk har rent ut frågat om jag är nykter alkoholist, om jag är sjuk och en massa andra saker - som de ju faktiskt inte har med att göra överhuvudtaget. Frågor som faktiskt kan provocera mig väldigt mycket, eftersom det trots allt borde vara mitt val om jag dricker alkohol eller ej.
Men en person som istället blir rejält packad och har druckit rejält för mycket provocerar inte de andra festdeltagarna på samma sätt, så länge hen inte blir jobbig eller våldsam. Istället kan folk skämtsamt retas med vederbörande dagen efter och fråga hur denne mår eller hur mycket hen kommer ihåg av kvällens övningar. Det är med andra ord mycket mer socialt accepterat att dricka för mycket, men inte att håller sig helt nykter på en fest eller under en utekväll.
Detsamma gäller om jag skulle ta några öl en måndagskväll. Direkt börjar folk höja på ögonbrynen och hojta saker om alkoholistvarningar åt höger och vänster. Samtidigt kan exakt samma personer hinka i sig öl efter öl på fredagskvällen - då jag kanske håller mig nykter eftersom jag ska jobba under helgen. Jag ser inga alkoholistvaringar i att dricka alkohol en vardag, så länge man kan styra över sitt drickande. Och vari ligger felet att dricka alkohol en måndag om man ändå är ledig för att sedan hålla sig nykter under helgen om man jobbar då?
Med andra ord kan jag störa mig väldigt mycket på alla de moralpredikningar och moralkakor som levereras kring alkoholkonsumtion. För mig är det viktiga hur mycket och hur ofta man dricker, där har ni definitionen på när man eventuellt kan börja få problem. Men om jag dricker alkohol 2-3 gånger i veckan men förlägger dessa tillfällem under perioden måndag - torsdag eller fredag - söndag har ingen med att göra. Precis som ifall jag dricker eller inte när jag går på fest.
 
Sen ska jag villigt erkänna en sak. Jag har väldigt svårt för grejen att bara ta ett eller två glas och sedan inte dricka mer. Jag tillhör dem som i princip aldrig dricker alkohol mitt på dagen eller till till exempel lunchen om jag är på semester eller liknande. Detta är just därför att jag vet att jag då bara blir trött och kissnödig.
Ska jag dricka alkohol, tar jag hellre liter mer än bara ett eller ett par glas - och då i så fall framåt kvällen. Sen innebär det givetvis inte att jag nödvändigtvis är på fyllan, men bara något enstaka glas är oftast inget alternativ. Då vet jag att jag kommer somna väldigt tidigt eftersom jag bara blir trött när alkoholen börjar gå ur kroppen - och dessförinnan får jag springa på toaletten stup i kvarten.
 

 
Bilden lånad från CommentsKart
 


Herr Penis söker löneförhöjning

Jag, herr Penis, begär härmed löneförhöjning, eftersom jag anser min nuvarande lön inte motsvarar mina arbetsförhållanden. Med följande argument begär jag därför att min lön höjs till en skälig nivå:
 
  1. Jag jobbar på stora djup.
  2. Jag har aldrig lediga helger och har en mycket fuktig arbetsmiljö.
  3. Min arbetsplats är alltsom oftast mörk och har dålig - eller saknar helt - ventelation.
  4. Mitt arbete utsätter mig för extremt höga smittorisker gällande ett mycket stort antal olika sjukdomar.

 
Käre herr penis!
Efter nogrannt övervägande har förvaltningen beslutat om att ge avslag på Er begäran på följande grunder:
 
  1. Ni arbetar aldrig åtta timmar i sträck.
  2. Nästan uteslutande somnar ni efter mycket korta arbetsinsatser.
  3. Ni följer aldrig aldrig ledningens anvisningar.
  4. Ni arbetar sällan på angiven plats, utan uppehåller Er alltför ofta på andra platser där Ni ej ska befinna er.
  5. Ni tar inget eget initiativ! Istället måste Ni sättas under press och bli snällt behandlad innan Ni ens tänker tanken att börja arbeta.
  6. Er arbetsplats är nästan uteslutande alltid smutsig när Ni lämnar den. Till det följer Ni alltför sällan säkerhetsföreskrifterna gällande exempelvis andvändande av skyddskläder i arbetet.
  7. Ni tar aldrig dubbelpass och begär pension långt innan 65 års ålder.
  8. Alltför ofta lämnar Ni angiven arbetsplats utan ha slutfört Ert arbete.
 

 
Bilden lånad från Dreampenis guide
 


Guds vrede är inte att leka med

 

 
 

Sverigedemokraternas stulna valaffisch

Tyckte väl att Sverigemokraternas valaffisch kändes bekant... :-)
 



 

Migration är som sex...

 

 

Coca cola

Är det bara jag som har snuskig fantasi...?
 
 


Pumpa utan pump

Känns nog som att jag hellre använder munnen trots allt... ;-)
 
 


Attraktivt boende

När jag flyttade till Bagarmossen för drygt nio år sedan, fick jag höra otroligt mycket negativt om området. Många frågade på fullaste allvar hur jag kunda flytta till ett så stökigt och bråkigt område. Och inte nog med att det var stökigt och bråkigt, det var ju långt in till stan också.
Själv har jag stortrivts från dag ett. Långt till stan? Nja, det beror väl på vad man jämför med. Men med promenad har jag 20-22 minuter in till T-centralen, vilket med storstadsmått mätt faktiskt är ett helt okej avstånd. Och dessutom mycket kortare restid än vad många kan, även om man geografiskt sett bor närmare stan men istället har byten på vägen. Nu har jag 200 meter att gå till tunnelbanan, om sedan tar 16 minuter om den håller tidtabellen. Även om man har närmare till stan i antalet kilomter kaske man istället har 10-15 minuters promenad till tunnelbanan och så vis har man ändå lika lång eller längre restid än vad jag har.
Sen har man den allra största fördelen i mina ögon, nämligen att naturen ligger precis runt hörnet. Bara 10 minuters promenad bort har jag Nackareservatet med badsjö och mysiga promenadvägar, något som innerstan verkligen inte kan konkurrera med.
Jag vill gärna ha nära till stan, men skulle ha svårt att se mig själv bo inne i stan. Jag har bott centralt i en storstad tidigare, när jag bodde i London, och kände mig väldigt instängd. Det spelade ingen roll hur nära jag hade till nöjesliv och affärer när jag inte kunde ta mig ut i naturen på ett enkelt sätt.
 
Så lite glädjande är det väl att man märker att även andra än jag börjar inse det attraktiva i att bo i närförort. Återigen kan man läsa om hur området i och runt Bagarmossen är den del av Storstockholm, där bostadpriserna ökar mest. I Skarpnäcks församling har bostadspriserna ökat med 80 % senaste åren, vilket ju inte direkt är en liten ökning.
Så tji fick ni, ni som tyckte jag gjorde ett dåligt val som flyttade dit jag gjorde. Nu må det vara så att jag har en hyresrätt, så jag kommer knappast kunna göra något klipp när jag eventuellt flyttar. Åtminstone inte ekonomiskt sett. Men lägenheten kan ju ändå bli attraktiv på bytesmarknaden om jag vill byta bort den. Så visst gjorde jag nog ändå ett kap på sätt och vis när jag flyttade dit jag gjorde...
Att sen priserna på bostadsrätter är sjukt höga i Stockholm är en helt annan sak. Priserna man betalar för en tvåa i Stockholm kan du få en herrgård för på många andra ställen. Det är mer än en gång jag satt morgonkaffet i halsen när jag läst bostadsannonserna i DN på morgnarna. Och folk slåss (nästan boksavligt talat) om de lägenheter som ska hyras ut, även om kontraktet bara är på några veckor. När jag flyttade till Stockholm och fick ett förstahandskontrakt i Upplands Väsby insåg jag nog inte vilken tur jag hade. Men nu har jag förstått vilket flax det var att alls hitta någonstans att bo. Jag har till och med blivit erbjuden hundratusentals kronor svart för min nuvarande lägenhet, så visst är konkurrensen stenhård. Sen är jag aningen för ärlig för att sälja ett hyreskontrakt svart...
 

 
DN 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Bovision
 


Supervalåret 2014

Vi säger inget om att valet är den 14 september, va?! ;-)
 
 

 

Hopp-lösa katter