Gay vs hetero på arbetsintervju


EXTRAMATERIAL

 


Så är det höst

Från att ha bjudit på kanonväder hela augusti, tycks vädergudarnas humör ha svängt över en natt. Igår drog ett oväder utan dess like in över Söderhamns skärgård och det enda som saknades var nog hagel och drivis. Vi hade dessutom den dåliga smaken att ta båten in till stan för att kompletteringshandla lite - och hamnade givetvis mitt i blåsvädret när vi skulle åka tillbaka ut till stugan igen. Det gungade bitvis ganska duktigt och vi tackade vår lyckliga stjärna att båten är förhållandevis stadig. Vi hann inte mycket är än lägga till vid bryggan innan regnet började vräka ner - och så fortsatte det under resten av kvällen.
Idag har vädret varit aningen bättre, men nu börjat det på allvar kännas att det är höst i luften. Men ur en ren vädersynpunkt börjar det faktiskt kännas rätt bra att lämna skärgården och åka tillbaka till stan igen. Det är inte riktigt lika spännande med utedass och utevaron av rinnande vatten när höstkylan och höststormarna börjar göra sig påminda. Imorgon görs stugan i ordning inför vintern, utemöblerna plockas in och allt bommas igen.
Det är i alla fall minst en stor fördel med augustisemester. Hade semestern slutat i juli, hade jag haft en stor del av sommaren kvar när jobbet väl drog igång. Nu är trots allt sommaren över en gång för alla och det känns aningen lättare att komma tillbaka till jobbet och vardagen. Men de här knappa fem veckorna har ändå gått oförsämt fort och som alltid skulle jag inte ha något emot ytterligare några veckors ledighet.
Jag har alltid väldigt blandade känslor inför att börja jobba igen efter semestern. Vemodet över att semestern är över blandas med känslan av att det trots allt är rätt skönt att komma tillbaka till vardagen igen. Och efter fyra veckor i skärgården är det också väldigt skönt att komma tillbaka till bekvämligheter som en riktig toalett, dusch, TV och morgontidning. Och en ordentlig internetuppkoppling - till skillnad från ett mobilt bredband med halvdann täckning.
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilden lånad från Deviant Art
 


När Sverigedemokraterna fått regeringsmakten

 

 
DN 1 2
 
Bilden lånad av Max Gustafson
 


Ett efterlängtat samtal (är inte längre sjuk i huvudet)

Igår kom ett telefonsamtal som jag väntat på i över en vecka, fast med aningen blandade känslor. Den 19 augusti var jag på magnetröntgen, man ville helt enkelt säkerställa att tumören inte kommit på den idiotiska idén att komma tillbaka igen.
Innerst inne har jag hela tiden tänkt att man inte kommer att hitta något på röntgenbilderna. Även om jag perioder fortfarande haft ont i såväl nacke och operationssår liksom känt mig orkeslös och trött, har jag tänkt att det nog är helt naturligt efter en så pass allvarlig sjukdom och komplicerad operation. För visst har jag emellanåt tänkt tanken att tänk om de faktiskt inte fått bort hela knölen, tänk om det faktiskt finns celler kvar som återigen börjar växa någonstans i kroppen. Helt säker kan man naturligtvis aldrig vara, men man kan ändå minimera riskerna till ett absolut minimum.
Men så ringde mobiltelefonen igår eftermiddag, lyckligtvis hörde jag den av en ren slump och svarade. Det hann gå några sekunder då jag hade andan i halsgropen innan läkaren förklarat sitt ärende och vad man faktiskt sett på röntgenbilderna. Eller snarare vad man inte hade sett. Läkaren valde en aning ironisk formulering när han förklarade att man inte sett någonting på röntgenbilderna av hjärnan - och jag var bara milisekunder ifrån att förklara att vaccum och sågspån nog inte syns på röntgenbilder. Men jag bet mig i tungan och valde att inte försöka skoja till situationen.
Nu har jag i alla fall fått bekräftat - återigen - att jag inte har något i ryggmärjen eller hjärnan som inte borde vara där. Inga tumörer som stör, inga celler som förökar sig och hotar att se till att jag hamnar i graven långt tidigare än jag planerat. Planen är och förblir att det ska ta ytterligare mint 40 år innan det är dags att gräva ner mig för gott - och just nu ser det trots allt ut som att planerna kommer att bli verklighet.
Förra året lämnade jag sommarstugan i slutet av augusti med en stor klump i bröstet. Då hade jag ingen aning om vad som väntade, mer än att jag hade en förändring i nacken som jag visste behövde behandlas på ett eller annat sätt. I år kan jag åka hem och börja jobba med lite mer tillfredsställelse i bröstet och sinnet. Nu vet jag att jag åtminstone inte har en lång och smärtsam behandling av en tumör framför mig när jag kommer hem efter semestern.
 

 
Bilden lånad från Capio Citykliniken
 


Koka pasta

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2015-08-21
 


Andra halvlek

Jag har redan fått lite ångest över att jag bara en dryg vecka kvar av semestern. Nästa måndag drar allvaret igång igen på jobbet. Visserligen innebär det en ny tjänst som tar vid, men jag kan inte låta bli att känna en visst ångest inför att semestern är slut.
Samtidigt är det alltid lite blandade känslor när semestern är över och vardagen återigen tar vid. Samtidigt som det alltid finns en känsla av vemod, finns det också en känsla av att det är rätt skönt att vardagen drar igång igen. När jag packar ihop för att lämna sommarstugan för sista gången för säsongen, brukar jag tänka på vad som hinner ske innan jag är där igen om 10 månader. På ett knappt år hinner det hända väldigt mycket och det är alltid en eggande känsla att fundera på vilka erfarenheter som som berikat mitt liv när jag nästa gång hoppar ur båten vid bryggan på "vår" lilla ö.
Oftast är det en positiv känsla, jag kan nog bara minnas en enda gång under mina 37 somrar på ön som jag fyllts av en påtaglig känsla av obehag när jag packade och åkte därifrån. Det var förra sommaren, då jag visste att man hittat en förändring i min nacke, en förändring som jag fortfarande inte visste vad den innebar eller bestod av. Mer än att det kunde vara alltifrån en godartad cysta eller ett diskbråck till en elakartad cancartumör. Det gick inte att hindra tanken att jag kanske, kanske inte kommer tillbaka igen, att jag kanske, kanske inte överlver sjukdomen.
Nu överlevde jag och i år är det bara spännande att tänka på vad som hunnit ske till nästa gång jag har semester. Det kan trots allt bara bli bättre...
 

 
Bilden lånad frpn Pärs Nördkårner
 


Angående knivmorden på Ikea

 

 

Björn Söders politiska poäng

 

 
Bilden Lånad av Inte rasist, men...
 


Monogami

När hösten kommer, semestrarna är över och vardagen drar igång igen ökar skilsmässorna markant. September och oktober är högsäsong när det gäller att ansöka om skilsmässa.
Förra året slutade 25.100 äktenskap i skilsmässa, den högsta siffran sedan 1975. Tillvaron i sommarstugan, på campingplatsen eller på något all inclusive-hotell tär uppenbarligen på våra relationer. Nästan häften av alla äktenskap slutar i gråt och tandagnisslan, gräl och bitterhet, i att dela upp böckerna, skulderna och barnen - i skilsmässa. Ändå gifter vi oss, drämmer till med stora och påkostade bröllop, firar kärleken och framtiden och lovar att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.
Alla möjliga förståsigpåare försöker om och igen att analysera hur det kommer sig att skilsmässorna ständigt ökar. Jag sitter knppast heller på något facit, men jag har min bestämda uppfattning om hur det kan komma sig att alltfler äktenskap slutar i skilsmässa.
Dels finns det inget som säger att äktenskapen var lyckligare förr bara för att färre skilde sig. Snarare höll man ihop längre för att det var svårare att få igenom en skilsmässa och belagt med mycket mer skam än idag. Till det kom att kvinnorna i en helt annan utsträckning var beroende av sina män ur en ekonomisk synvinkel. Kvinnan förväntades vara hemma och sköt hushållet medan mannen var familjeförsörjaren. Vad skulle då kvinnan leva på efter en eventuell skilsmässa?
Visserligen kan jag tänka mig att det kan vara positivt för en relation att den ena är hemma på hel- eller deltid och tar hand om hemmet, men därmed inte sagt att det nödvändigtvis måste vara kvinnan. När båda jobbar heltid går merparten av den vakna tiden åt till att få vardagspusslet att gå ihop. Utöver arbete ska det städas, tvättas, handlas, skjutsas och lämnas på dagis, skola och fritidssysselsättningar, klippas gräsmattor, skottas snö och allt annat som hör vardagen till. Man får helt enkelt ingen tid till varandra och att utveckla förhållandet.
 
Men en aspekt glömmer man gärna när man diskuterar det ökandet antalet skilsmässor. Nämligen att det som skiljer oss från djuren inte bara är språket och intelligensen, utan att varje människa är en egen, unik individ.
Jag är av den bestämda uppfattningen att monogama förhållanden och äktenskap helt enkelt inte passar alla. Det passar sälkerligen den stora merparten av oss, men långt ifrån alla.
I mina ögon är tvåsamhet egentligen något förlegat, något som härstammar från den enorma makt kyrkan hade för inte alltför länge sedan. Då var det uteslutet att ha förhållanden med någon annan än en person av det motsatta könet - sex före äktenskapet var en synd, liksom sex eller förhållanden med någon av samma kön.
I min världe är det inte samhällets eller någon annans sak att lägga sig i vem eller vilka jag har sex, ett förhållande eller gifter mig med. Så länge alla inblandade parter är mer på noterna och inte far illa eller utnyttjas på något sätt torde det vara upp till var och en hur man vill att ens familj ska se ut. Om jag vill ha flera fruar (så länge de själva också vill desamma, givetvis), en kvinna ha fler män, om någon vill ha ett öppet förhållande och så vidare, det är varje persons ensak och inget som någon annan torde lägga sig i.
Så här har i garanterar också en del av sanningen kring alla skilsmässor, monogami passar helt enkelt inte alla. Så fort det diskuteras polygami, börjar folk gasta om harem och kvinnoförtryck, men det är inte sådant jag syftar på. Alla ska givetvis vara ense om det sker, precis som i vilket förhållande som helst. Jag säger inte heller att det är så jag själv vill leva, jag trivs alldeles utomordentligt med monogama förhållanden. Men poängen är att det ska vara upp till var och en hur man väljer sin eller sina partners.
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilderna lånade från Palermo mania och Jämtländska matsalen
 


Fenonmenet semester

 

 
Bilden lånad från Ann-Mari's blogg
 


Lättskrämd

 

Sigur vei da reluare :))Like (Y) & Share Pufosenia !

Posted by Pufosenia on den 4 augusti 2015



Avslappning de luxe

Jag har nog svårt att hitta ett mer avslappnande sätt att spendera semestern än på en ö i skärgården. Varje semester känner jag mig lika överrumplad över hur skön och avkopplande tillvaron vid havet faktiskt är. Jag sover så mycket bättre, känner en sinnesro som jag aldrig känner när jag är hemma i Stockholm.
Det är inte alla som förstår tjusningen jag ser i att vara i sommarstugan i augusti, då det är mer eller minder folktomt på ön. Skolorna har ofta hunnit börja och de flesta har haft sina semestrar. Men jag är lite eremit av mig och formligen älskar det lugn som läggr sig över "vår" ö när det inte är så mycket folk här. Inte för att jag på något sätt är folkskygg, utan mer för att jag älskar det lugn som det faktiskt innebär.
I år har jag dessutom haft maximalt tänkbar tur med vädret. Förra året var det superfint väder i juni, juli och en bit in i augusti. Någon vecka in på min semester vände det och det blev en rätt normal svensk sommar. I år har det varit precis tvärtom. Vad gäller vädret under juni och juli, är det väl ingen nyhet att det varit skandalöst dåligt. Men nu under min första semestervecka har det varit kanonväder och hur skönt som helst.
Jag har bosatt mig i täppan under syrenerna, där jag läst och inmundigat stora mängder med litteratur - åtmintone med mina blygsamma mått mätt. Några småprojekt har jag härute, det är ju alltid något att göra med en sommarstuga. Så jag har sågat ved av en bråta trärester som legat på tomten i åratal och ständigt bara växt. Jag har pysslat lite inne i stugan och kommer även måla en av ytterväggarna framöver. Trots allt har jag ju tre veckor kvar innan det är dags att flytta hem till stan igen. Men hade jag ekonomin för det, hade tillvaron gärna fått se ut så här året om... ☺
 
Semesterns stora projekt: vedklyvning...
 
Äntligen har värmen kommit!
 
Favoritplatsen varm ommardagar
 
Gårdagens pampiga solnedgång
 

 
Knappbilden lånad från Psychology today. Övriga bilder är tagna av mig.
 


Den store jägaren

Den store jägaren Örjan kommer en lördagskväll in på den lokala baren och började skryta om att han kände igen hudar och kulhål på nedfallet vilt med bar fingrarna.
- Knyt för en ögonbindel, ta fram lite öl och djurhuden så ska jag tala om vad det är för djur och hur det är dödat.
Ingen annan på baren tror honom, men vadet antas och hudarna plockas fram. Han börjar känna på det första skinnet och säger:
- En antilop, skjuten med en 22.a .
Vilket var rätt och han får en öl. Nästa skinn var en tiger, skjuten i hjärtat med en 308.a. Rätt igen och en ny öl. Så fortsatte det till långt in på småtimmarna och efter väldigt många öl så raglade han slutligen hem. Då han vaknade på morgonen och tittade sig i spegeln, såg han att han fått en riktig blåtira och dessutom är alldeles sönderslagen i ansiktet.
- Visserligen var jag väldigt full igår, men jag slogs väl inte? frågar han sin fru.
- Nääää, svarade frun, det var jag som slog dig! Du kom hem och kröp ner i sängen bredvid mig, satte handen innanför mina trosor, gnuggade lite och sa: Skunk, dödad med en yxa...
 

 
Bilden lånad från Jinge
 


Slit och släng

Jag kan bli så trött ibland på dagens slit- och slängsamhälle. När jag gör mig av med utslitna elektronikprylar brukar jag tänka på min matberedare som står i ett av mina köksskåp. Den ärvde jag efter min morfar, som gick bort 1999. Han hade i sin tur köpt matberedarna ytterligare några år tidigare.
Den här köksmaskinen är alltå runt 20 år gammal - minst - men fungerar hur bra som helst. Enda felet är att knivarna och "rivjärnen" börjar bli lite slöa, men i övrigt fungerar den hur bra som helst.
I maj förra året köpte jag en ny dator. Den var av märket HP och kostade knappt 7.000 kronor. Enligt försäljaren var det en bra dator, som jag skulle kunna ha många år framöver.
Men det tog inte många månader innan datorn började krångla. Den låste/hängde sig, filer kunde helt plötsligt bara försvinna från hårddisken, den började gå segt och blev senaste månaderna väldigt varm när jag använde den. Utifrån mina ganska begränsade datakunskaper har jag med jämna mellanrum lyckats trimma upp datorn så att den fungerat någorlunda under en tid. Men så har problemen kommit tillbaka igen - och så har det fortsatt.
För ett tag sedan fick jag erbjudande om att uppgradera operativsystemet från Windows 8.1 till Windows 10 helt kostnadsfritt. Min tanke var då att "vad härligt, detta kanske blir min räddning". Jag tackade ja till erbjudandet och tänkte att det kanske var operativsystemet som var problemet. Men när det häromdagen blev dags att ladda ner det nya operativsystemet visade det ig att jag haft totalt fel. Istället för att börja fungera bättre, havererar datorn helt och hållet och vill inte gå igång alls.
Jag ger då upp allt hopp om att den datorn kommer att samarbeta mer med mig, istället åker jag in till stan och köper en ny dator. Den nya datorn (som för övrigt ser ut som den på bilden längst upp i inlägget) hade ännu inte Windows 10 installerat, men direkt när jag ska köra igång datorn kommer ett erbjudande upp om att uppgradera operativsystemet. Något som jag gör med viss tvekan, men den nya datorn klarar detta galant. Till skillnad från den 15 månader gamla datorn.
 
Men det stör mig verkligen att en dator för 7.000 kronor ska haverera efter 15 månader. Även om den säkerligen skulle gå att rädda av en person med de rätta kunskaperna, så ska den helt enkelt inte börja krångla efter bara några månaders normal användning. Och det var just det som avgjorde att jag köpte en ny dator och inte lagade den gamla. Jag anade att det bara var en tidsfråga innan den skulle börja krångla igen.
Det känns som att man inte behöver gå särskilt många år tillbaka i tiden för att komma till en tid då man gjorde prylar för att de skulle hålla och man skulle kunna ha dem i många år framöver. Som min morfars matberedare till exempel. Köper jag en ny matberedare idag, kommer den inte att fungera om 20 år, det är en sak som är säker.
Telefonerna man hade när jag var liten höll i många år, medan jag numera byter mobiltelefon med ungefär 1,5 - 2 års mellanrum. Och då är det inte för att jag vill ha den senaste modellen, utan för att de helt enkelt inte håller längre. Det är ungefär den tid det tar innan dagens telefoner börjar krångla och det är dags att slänga bort dem. Med allt prat om klimatförändringar och att spara på jordens resurser, borde det inte bara vara oljan som är på agendan. Att köpa dyr elektronik som ger upp inom en period av två år är ett enormt slöseri med resurser. Inte bara i form av pengar för konsumenten, utan även i form av naturresurser. Personligen har jag råd att köpa ny dator vartannat år, men det är det långt ifrån alla som har.
Samtidigt som det blir allt svårare att klara sig utan dator och en okej bredbandsuppkoppling. Man ska inte behöva ha råd att köpa datorer i 20.000-kronorsklassen för att de ska hålla i rimlig tid. Detsamma gäller förstås även annan hemelektronik. Minns ni tiden för till exempel Nokia 3310? Det var telefoner utan särskilt många finesser, men som tycktes hålla för de allra flesta påfrestningar - till skillnad från dagens mobiltelefoner.
 
 

 
Bilderna lånade från (i inbörde ordning) Elgiganten, Tyresö kommunMax Gustafsson
 


Invandrarna

En kommer hit för att fly från nöden,
en kommer hit för att undgå döden.
En kommer hit av terror tvungen,
en kommer hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,
mest är de snälla, andra är skurkar.
En del är ärliga, andra är skumma,
en del är genier, andra dumma.

Mest är de fredliga, andra vill slåss,
med andra ord; de är som oss!
Med fel och brister, tuffa och mjuka,
fast inte lika avundsjuka…

Vissa är färgade, andra är arier
som köper sin bruna färg i solarier.
Vissa är svarta, andra är gula,
vissa är vackra, andra är fula.

Men fast de ibland av annan färg é,
är de precis som vi i Sverige.
Och när dom vill jobba här är tacket;
”Ni får inte jobba för facket!”

En del är båtfolk från Vietnam,
som inte kan sjunga ”We shall overcome”
- och inte kan ”rulla di rulla” som vi.
En del har andra gudar än vi.

En del söker lugnet istället för bråket,
det enda vi svenskar kan bättre är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam och Eva
- som inte var svenskar – men ja må dom leva!
 
Skriven av Bosse Parnevik (1992)
 

 
Källa: Allas lika värde
 


Hungrig hund

Rätt gammal, jag vet. Men ändå rätt rolig. :-) 
 

 

Posted by Cool 92.5 on den 21 maj 2015
 


Nöjdheten personifierad

Tre dagar har gått sedan jag anlände till sommarstugan i Söderhamns yttersta skärgård. Tre dagar av lugn, ro och vila. Jag har sovit mycket, jag har suttit under syrenerna i täppan och läst - har nu byggt en hyfsad solbränna. Vädret har dessa dagar uppskattningsvis bjudit på fler soltimmar än jag fått totalt under hela sommaren.
Men det var en märklig känsla när jag vid midsommar kom ut hit för första gången i år. När jag åkte härifrån i augusti förra året var jag sjuk, men det var också allt jag visste. Jag var trött, orkeslös och hade ont, men visste inte mer än att man hittat en förändring i nacken. En förändring som kunde vara alltifrån ett diskbråck eller en helt ofarlig cysta till en elakartad cancertumör.
På några timmar från det att jag kom hem förvandlades diskbråcket dock till en tumör. Den vara stor och täppte till ryggmärgskanalen i nacken och jag påbörjade den mödosamma resan med att opererar bort tumören, följt av efterkommande rehabilitering. I tre veckor efter beskedet, som jag fick den andra september gick jag hemma och väntade på operationen som skulle äga rum i slutet av september. Jag orkade knappt göra någor, utan vilade mest och plöjde igenom säsong efter säsong av Game of thrones, Brottet och Homeland. Men när den första chocken efter beskedet lagt sig, bestämde jag mig. Det fanns helt enkelt inget alternativ till att fixa detta, jag skulle inte låta den där förannade knölen i nacken få vinna.
September 2014 var ovanligt varm, med högsommarvärme på dagarna och mörka, tropiska kvällar. Men när jag och sambon satte oss i taxin den 22 september för att åka till neurokirurgiska avdelningen på Karolinska sjukhuset i Solna för att jag skulle skrivas in inför operationen dagen efter, då kom första regnet på flera veckor. Och det regnade rejält. Medan taxin kryssade fram mellan vattensamlingarna på gatorna kändes det som en scen tagen ur någon dramatisk film, där man med all tänkbar tydlighet ville gestalta något dramatiskt, sorgligt och traumatiskt. Det kändes som att skymning fallit utanför taxins fönster när de mörka regnmolnen drog in.
På skrivbordet hemma i sovrummet lade jag innan jag åkte hemifrån på morgonen fram en utskrift av det "Vita arkiv" som jag knåpat ihop långt innan jag fick veta att jag var sjuk. Trots att jag bestämt mig för att klara det hela, fanns någonstans tanken att något faktiskt kunde gå snett under operationen. Om kirurgen slant med kniven, om något gick snett med narkosen, om något gick helt galet skulle jag kanske inte komma hem igen - och då ville jag att mina anhöriga skulle veta hur jag ville ha det efter min död.
 
Men jag kom hem efter operationen. Och nu är jag tillbaka i stugan, där jag befann mig när jag förra sommaren började förstå att något var riktigt, riktigt galet i kroppen. Och när jag i fredags kom ut för andra gången denna sommar, kändes det som vilken semester som helst.
Jag har visserligen lite svårare att ta mig i och ur båten, det är aningen jobbigare att hämta vatten från brunnen en liten bit från huset och jag undviker helst att gå nerför den branta trappen till matkällaren. Balansen är inte helt och hållet återställd, liksom vänterhanden - men det är också de enda skillnaderna från tidigare semestrar i stugan.
Just i år känner jag dessutom att jag njuter lite extra av semestern. På något vis uppskattar man saker och ting extra mycket efter en tuff period i livet, vilket tycks vara fallet för mig just nu. Planen är att vara kvar i stugan hela semestern med undantag för några dagar runt den 19 augusti, då jag ska röntga nacken igen för att säkerställa att hela tumören är borta.
Och jag känner mig oförskämt nöjd med tillvaron. Kroppen tycks på det stora hela hämta sig efter operationen (även om jag känner av motgångar ibland), jag har semester med hittills skapligt väder, befinner mig ute i skärgården bland måsar, båtar och fiskebodar - och efter semestern påbörjar jag min nya tjänst. Men ibland behöver man påminnas om livets mörka och jobbiga sidor för att inse hur bra man faktiskt har det, som när jag kom ut till stugan till midsommar och fick en flashback till förra sommaren då jag börjde bli sjuk.
 
En enda regnskur har hittills kommit sedan jag anlände till stugan.
När den passerat, såg man förstås en liten regnbåge på håll.
 
Första kvällen, på baksidan av ön... 
 
...och framsidan samma kväll. 
 
Mäktig solnedgång, som bilden (som vanligt) inte kan göra rättvisa.
 
Njuter i eftermiddagssolen innan middagsbestyren...
 

 
Textbilderna lånade av Fotograf Blixman och från Expressen. Övriga bilder är mina egna.
 


Learn Chinese in five minutes

 


Coca cola

Detta är vad som sker i kroppen efter att du har druckit en burk Coca cola. Personligen har jag nästan helt slutat med läsk och är nu riktigt glad att jag faktiskt gjort det. Visserligen är det inte på grund av detta som syns nedan, utan mer med tanke på min vikt. Men nu är jag ännu mer motiverad att avstå från läsk!
 
Första 10 minuterna
Efter 10 minuter kommer 10 teskedar socker in i ditt system, vilket är 100 % av ditt rekommenderade dagliga intag. Så mycket socker skulle lätt göra dig illamående – OM det inte vore för fosforsyran i Coca Cola som balanserar upp den söta smaken.
 
20 minuter
Ditt blodsocker skjuter i höjden vilket gör att du får en insulinboost. Din lever besvarar detta med att försöka omvandla sockret till fett.

40 minuter
Din kropp har helt tagit upp allt koffein. Dina pupiller blir större, ditt blodtryck stiger – som ett svar på detta flyttar din lever över mer socker till ditt blodsystem. Du känner dig piggare.
 
45 minuter
Din kropp ökar din dopaminproduktion vilket stimulerar lustcentrum i hjärnan.

60 minuter
Fosforsyran binder kalcium, magnesium och zink i din mage vilket ger ännu en boost för din ämnesomsättning.  Det här ökas än mer av höga sockerdoser och andra sötningsmedel vilket gör att mer kalcium utsöndras i urinen.
 
Omkring 60 minuter
Du blir kissnödig och när du kissar skickar du ut kalcium, magnesium, zink, sodium, elektrolyter och vatten som inte tagits upp av din kropp.

Nu börjar festen i din kropp att dö ut och du får ett blodsockerfall. Du blir lättirriterad och seg. Du har även kissat ut det vatten som Colan innehöll samt andra näringsämnen. Din kropp är i sämre skick än innan du drack colan och du behöver näringsämnen för att repa dig.
 

 
Källa: Aftonbladet
 
Bilden lånad från Pins to pin

Free slot games by critic



Semester

 
För mig uppgår denna totala mängd tid i år till knappt fem veckor. Med början idag!! Wiiee... 👏
 

 
Bilden lånad från Skratt utan gränser
 


SD-rasism

 
Jimmie Åkesson har gjort det igen, denna gång genom att figurera på en bild tillsammans med det rasistiska bandet Ultima Thule. Ett band som bland annat fick en singel sponsrad av Bevara Sverige Svenskt på 80-talet. Bilden ska komma från en privat surströmmingsskiva hemma hos Åkesson i Sölvesborg den gångna helgen. Tröjorna med texten Give 'em hell anspelar på ett råd som Åkesson gav till sina partivänner under sin sjukskrivning.
Eftersom SD:s strategi utåt varit en nolltolerans mot rasism, borde följaktligen Åkesson utesluta sig själv från partiet efter detta tilltag. Men det lär knappast ske. Istället kommer SD få ännu fler sympatier från ännu fler rasister runtom i landet... Tragiskt men ack så sant.
 

 
KÄLLOR
 
DN 1 EX 1 GP 1 SR 1 SVT 1
 
Bilden lånad av Inte Rasist men...
 


Nedräkning

Jag har minst sagt nedräkning på gång nu. I skrivande stund har jag två arbetspass kvar innan jag går på nästan fem veckors välförtjänt semester. Även om jag hade två veckor i juni också, så känns det som en hel evighet sedan jag hade en längre sammanhängande ledighet sist.
I princip varje år brukar jag ha semester i augusti och det har oftast varit ett säkert kort när det gäller vädret. Om det är samma sak i år återstår att se, men en sak är i alla fall säker: det kan inte bli sämre än det hittills har varit. Jag kan inte minnas när jag senast upplevde en så här kall och regnig sommar. ☔ Minns enstaka somrar när jag var liten och då vädret var så här, men det måste vara åtminstone 25 år sen sist. Även om SMHI dillar om fler lågtryck närmsta tiden, så lever fortfarande hoppet hos mig om en fin sensommar. Kanske kan det bli det omvända jämfört med förra året? Då var det kanonfint väder fram till en vecka in på min semester, då det tvärvände och blev en helt ordinär, svensk augustimånad. Rent statistiskt borde det alltså vara större sannolikhet för en fin sensommar i år, enligt mina beräkningar. 😕
Men oavsett väder kommer jag inte ändra mina semesterplaner. Jag gör som jag brukar göra och köper en enkel biljett till Söderhamn för att sedan barrikadera mig i sommarstugan ute i skärgården. Till skillnad från när jag var liten, har jag inte längre några problem med att få tiden att gå även om det regnar hela tiden. Istället ökar jag min konsumtion av ved och stearinljus och håller mig inomhus med en film och en bra bok. Jag tillhör den lilla skara människor som ytterst sällan åker utomlands sommartid även om det är en regnig sommar. Sommaren är så kort i Sverige, men fortfarande väldigt vacker även om det regnar, så det skulle aldrig falla mig in att lämna Sverige mellan första juni och sista augusti. 
När semestern sedan är slut den 30, börjar min nya tjänst som larmoperatör. Jag är fortfarande kvar i samma lokaler, med samma kolleger, men kommer ha till största delen nya arbetsuppgifter. Och förmodligen lite mer aktion och happening än vad jag är van vid på min nuvarande tjänst. 
Normalt sett brukar jag tycka att det känns lite vemodigt när jag slutar på ett ställe, men den känslan infinner sig inte riktigt nu. Men å andra sidan ska jag ju vara kvar på samma arbetsplats och "bara" byta arbetsuppgifter, så det kan ju vara en del av förklaringen. Sen har jag sedan länge haft en instinktiv känsla av att jag måste byta miljö på något vis för att helt enkelt få lite ombyte i tillvaron - och det är väl just det miljöombytet som kommer nu. Så för en gångs skull kommer jag förmodligen inte att tycka att det känns särskilt tungt att komma tillbaka från semestern i september... 😊
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Kurera
 


Döden döden

Jag har hunnit göra totalt tio tatueringar genom åren. Alla av helt olika anledningar och i helt olika skeenden av livet. De två första var indianmotiv, mycket för att jag råkar gilla indianer och deras kultur, och jag gjorde dem redan när jag var 18 år. Medan jag pluggade till sjökapten, tatuerade jag in ett ankare och en mås på överarmen respektive ryggen, motiv som fick symbolisera min hängivenhet till havet och att jag älskar att vara till sjöss. I våras blev det en pirattauering i form av en variant av Jolly Roger. Även den en symbol för min kärlek till livet till sjöss. Jag gjorde den dessutom inte så långt efter att jag fått veta att jag klarat min operation av tumören i nacken på bästa tänkbara sätt. Så dödskallen har även fått symbolisera att jag just lurat döden - för andra gången i mitt liv. 
Men den "tyngsta" tatueringen jag gjort, är nog liemannen som numera pryder min högra underarm, strax inunder Jolly Roger. Idén kom när jag för någon månad sedan upplevde att jag började må sämre igen. Orken började tryta och nacken ömma på ett mycket misstänkt sätt. Jag har fått lugnande besked ifrån läkarna, som inte tycker att jag ska oroa mig, men det är ju lättare sagt än gjort. Som en del i det hela, blev det faktiskt en ny tatuering i form av liemannen. För mig symboliserar tatueringen att vi alltid går hand i hand med döden, bara en tumör ifrån att slänga in handduken. Det exakta motivet ser ni på bilden här till höger. 
Muntert sätt att se på livet, eller hur? 😉 Men jag ville helt enkelt ha en permanent påminnelse om livets bräcklighet inpräntad på kroppen - på ett ställe där den är lätt att se. Visserligen har jag redan tatueringar som jag gjort enbart för att jag tycker motiven är snygga/häftiga och ingenting annat. Som till exempel en fluga, en geting och en dödskalle. Men mitt motto har blivit att varje era i livet - negativ som positiv - skall symboliseras av en tatuering på kroppen. 
 
Lustig syn jag har på livet, eller hur? Men trots allt är det enda säkra vi vet om livet just att det tar slut en dag. Vi vet inte när, vi vet inte hur - utan bara att det en dag ska ske på ett eller annat sätt. Vissa gånger påminns vi om livets bräcklighet genom att livet och tillvaron ställs på sin spets. Som genom ett cancerbesked, en allvarlig olycka eller en nära anhörig som går bort för tidigt. Erfarenheter som är tuffa att gå igenom, men som i slutändan också kan vara nyttiga.
Personligen tillhör jag den del av familjen som minst av alla skött om min hälsa. Jag har varit nikotinist sen jag var 14 år (firar 24-årsjubileum i år), tränat på tok för lite, druckit mer än vad som kan anses vara hälsosamt i vissa perioder (skall dock påpekas att det varit utan att jag haft regelrätta problem) och svullat i snacks och sötsaker. Men samtidigt har jag alltid varit frisk som en nötkärna. Vilket inte känns riktigt rättvist när man tänker på alla som "bara" rökt under max något åt och ändå fått lungcancer, eller andra om levt hälsosamt efter konstens alla regler men ändå blir svårt sjuka. Jag är lyckligt lottad att få överleva denna helvetiska sjukdom som kallas cancer - men långt ifrån alla har just den turen...
 
 

 
Liemannen lånad av Anna Röd
 


Robert Broberg

Får jag doppa min mjukglass i din strössel?
 
R.I.P., hr Broberg!
 
 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 SvD 1
 


Föräldrarskap


 
Bilden lånad från Dagens ETC
 


Ett ont måste

Jag har verkligen legat på latsidan under sommaren när det gäller träningen. Medan jag var som flitigast med träningen och hängde på gymmet 2-3 gånger i veckan märkte jag en markant skillnad i ork och hur kroppen fungerade. Men nu under sommaren har jag kommit av mig lite, till viss del för att tiden inte räckt till.
Så i förrgår fanns äntligen tiden och jag palltade mig iväg för att träna innan jobbet. Jag märkte en markant försämring i orken efter att inte ha varit där på ett tag. Viktminskningen har till stor del stannat upp, även om jag inte gått upp något. Det som ligger mig i fatet när det gäller träningen är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, jag måste vekligen uppbåda all min viljestyrka för att ta mig iväg till gymmet. Jag har svårt att se den tjusning som många andra tycks se i att träna, för mig är det snarare ett ont måste för att jag vet kroppen mår bra av att röra på sig.
När jag legat i under några veckar med träningen brukar jag trots allt känna av en markant förbättring i orken och det är väl just det som motiverar mig att hålla igång. Liksom att man oftast märker av en viss viktminskning, vilket jag ju vet att jag verkligen behöver. Men roligt att träna, nej det är det verkligen inte. Ibland kan jag verkligen önska att jag vore mer motiverad att träna och hålla igång, framförallt ur en hälsosynpunkt. Istället har jag "läggningen" att vara barnsligt förtjust i snabbmat, öl och framstupa sidoläge i soffan...
 

 
Bilden lånad från Kost, träning och hälsa
 


Livet är som ett årgångsvin

 

 
Bilden lånad från DN:s pappersupplaga 2015-07-12
 


Nytatuerad (igen)

Det där med tatueringar blir verkligen som en drog när man väl har börjat. Jag har egentligen inte reflekterat över det på det viset förut, men senaste tiden har jag verkligen fått smak för att fortsätta göra nya tatueringar.
I förrgår var det dags igen och jag har nu två nya motiv, ett på vardera underarm - och för ögonblicket har jag två ömmande underarmar. Men jag är förbaskat nöjd med de nya kroppsutsmyckningarna. Det blev nog den längsta sittningen jag haft hos en tatuerare när jag tillbringade drygt fyra timmar där igår. Många skulle säkert hävda att man inte är riktigt klok som betalar tusentals kronor för att plågas i flera timmar och sedan ha ett motiv på kroppen som inte går att tvättas bort.
När jag för någon dryg vecka sedan gick till tatuerarstudion för att boka tid, fick jag bekräftat svart på vitt vilka märkliga situationer man måste hamna i som tatuerare ibland. Man brukar ju lite då och då hitta bilder på personer som tatuerat de mest märkliga ställen, som till exempel brösten, rumpan eller sina könsorgan. Men trots jag själv nu är uppe i totalt tio tatueringar, har jag aldrig kommit i en studio samtidigt som någon gjort någon så pass udda tatuering. När jag nu entrade studion Skäggiga damen här i Bagarmossen, hade man en kvinnlig kund inne som var i full färd att tatuera brösten - och ligger upplagd på en brits med naken överkropp. Det blir givetvis svårt att titta lite extra, det går inte att komma ifrån. Jag undrar hur lätt det är att som tatuerare förhålla sig proffessionell i ett sådant läge? Även om jag förstår att det slutligen bli vardag och vilket jobb som helst, måste det ju emellanåt komma in kunder som ska tatuera intima delar av kroppen och som man som tatuerare tycker är sjukt snygg...
 

 
ARBETETS GÅNG
 
 
 

 
SLUTRESULTATET
 
 

 
Bilden på kvinnan lånad från Deviant Art
 


Ledig

Undrar om man på allvar ska börja tro på Lagen om alltings jävlighet? Jag hade två veckors semester över midsommar, då jag hade extrm otur med vädret. Det var kallt, blåstigt och regnade mest hela tiden. När jag var stugan i Söderhamns skärgård över midsommar, fick jag tre täcken på mig på nätterna för att inte frysa - och då är jag ändå rätt varmblodad av mig.
När jag väl började jobba igen, kom värmeböljan som rått de senaste dagarna. Nu är jag ledig och två dagar och vad händer då? Ja just det, det börjar regna! Och regnet tycks komma att hålla i sig även under morgondagen.
Nu är det visserligen så att jag ändå inte kommer orka göra särskilt mycket, utan får använda vädret som en ursäkt till att sitta hemma och bara slappa. Men jag hade nog ändå föredragit om jag kunnat sitta på balkongen en stund utan att bli genomblöt, eller rentav kunnat besöka en strand. Det är nu något som får vänta tills längre fram i sommar. Fortfarande har jag fyra veckors semester att se fram emot i augusti, då jag hoppas få aningen bättre väder än vi haft hittills i sommar.
Är det något jag verkligen börjar känna mig i behov av just nu, så är det en rejäl semester. Inte för att jag haft mycket att göra, inte för att jag tagit mig vatten över huvudet genom att gå tillbaka och jobb heltid och skift så pass fort efter min fem månader långa sjukskrivning i höstas och vintras. Snarare är det det årliga behovet av några veckors ledighet som börjar ge sig tillkänna.
Samtidigt har jag pockså börjat inse hur nojjig man blir efter att ha haft en så pass allvarlig åkomma som en tumör. Jag känner verkligen efter hela tiden och börjar fundera om jag är sjuk igen så fort jag har lite ont någonstans eller känner mig ovanligt trött. Jag är nog knappast den enda med denna sjukdomshistorik som oroligt ringer till doktorn så fort något inte känns som det ska i kroppen. Senaste veckorna har jag just varit extra trött och tyckt att nacken ömmat en del och började förstås direkt fråga mig om jag skulle vara orolig eller inte. Lite lugnare blev jag efter samtal med läkaren, som inte tyckte det fanns anledning att oroa sig. Jag har fortfrande återbesök inbokat den 19 augusti för en ny magnetröntgen av nacken för att säkerställa att tumören inte kommit tillbaka. Så fram tills dess ska jag försöka att inte tänka alltför mycket på det hela och istället njuta av sommaren, dåligt väder eller ej...
 
 Operationsärret har börjat läka riktigt fint...
 


Bilden lånad av Erika Wallström
 


Snabbstädning