Första dagen i resten av ditt liv

Idag har jsg haft första dagen utan värktabletter sedan slutet på september. Sedan beskedet igår om att tumören är borta och att jag för tillfället inte kommer genomgå fler behandlingar, bestämde jag mig för att sluta med tabletterna. Jag har länge varit av uppfattningen att jag inte behöver värktabletterna och de gånger jag missat att ta dem har jag inte känt att jag fått ont någonstans.
Det var ett mindre apotek man fyllde min dosett med första veckorna efter operationen och det gick så långt att jag till sist ifrågasatte om jag verkligen behövde alla tabletter. Inget fel i att ta värktabletter, de kan ofta vara som en skänk från ovan. Men det har känts som att man skrivit ut en massa starka värktabletter utan att egentligen reflektera över om jag faktiskt behöver dem. Det hade ju varit rena guldgruvan för en missbrukare till exempel... Och jag ser ingen anledning att ta mediciner man inte behöver, det är bara dumt.
Men efter ett dygn utan värktabletter har jag fortfarande inte ont någonstans, så det är bara att hoppas på att det fortsätter så. Det känns väldigt skönt att inte behöva hålla reda på en massa tidpunkter under dagen då jag ska ta mediciner. Trots allt blir man rätt låst av dessa medicintider, man kan inte vara borta hemifrån hur som helst eller göra saker på impuls. Allt måste planeras så att man kan ta sina mediciner på rätt tidpunkt. Men nu slipper jag det! Förhoppningsvis i alla fall, jag kan tänka mig att de verksamma ämnena inte går ur kroppen på några timmar så det kan ju hända att jag får återuppta medicineringen igen. Men i så fall vet jag ju att jag inte kan sluta med tabletterna än.
Nu ägnar jag helgen åt att ladda inför att börja jobba till veckan igen. Jag har inte jobbat sedan början på augusti, så det känns verkligen ovant. Man vaggas rätt snabbt in i en lunk som sjukskriven, det gå ju trots allt inte att komma ifrån att det är rätt bekvämt att vara hemma hela dagarna. Jag har inte haft så värst många tider att passa på dagarna och har kunnat sova så länge jag velat de allra flesta morgnar. Nu blir det plötsligt helt annorlunda framöver. Men det ska faktiskt bli skönt att återgå till vardagen igen, tro't eller ej. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. :-)
 

 
Bilden lånad från Onlinedoktorn
 


Lycka ©

Så ringde läkaren till sist idag, han ringde på minuten enligt avtalad tid. Jag kan inte säga att jag egentligen varit nämnvärt orolig för svaret på magnetröntgen, men visst har man inte kunnat låta bli att fundera lite på det. Samtalet tog bara ett par minuter, men var faktiskt ett av de bästa jag haft.
Röntgenbilderna från magnetröntgen såg strålande ut enligt läkaren, man kunde inte se några som helst rester efter tumören. Jag kommer inte behöva någon strålbehandling inom överskådlig framtid och kommer börja jobba till veckan.
Om ett halvår är det dags för ny magnetröntgen och man tar då ett nytt beslut om eventuell strålbehandling. Det kommer bli återbesök under flera år framöver vad jag förstått, för att säkerställa att det inte finns några tumörceller kvar om får för sig att växa.
Det går trots allt inte att komma ifrån att det är en härlig känsla att den här resan börjar närma sig sitt slut. För ett halvår sedan var jag jättedålig, jag var jättetrött och kunde knappt gå. Direkt efter operationen var jag nästan förlamad från nacken och ner. Det övergick till att jag satt i rullstol, sedan gick jag med gåbord och därefter käpp. Nu går jag utan hjälpmedel, klarar av allt själv och har orken att börja jobba deltid till veckan. Det är minst sagt en hissnande men underbar känsla. Även om jag inte är helt friskförklarad än, så är jag uppenbarligen en bra bit på väg.
Jag har nog aldrig tvivlat på att jag kommer bli frisk igen, inget annat har funnits på världskartan. Många saker går att övervinna med en stark vilja, även om viljan ibland måste ha hjälp av operationer, rehabilitering och medicinering. Men ibland spelar det ingen roll hur skickliga läkarna är om man som patient inte har lite jävlar anamma. Och just den egenskapen har satts på rätt hårda prov sista månaderna för min del. Men med viss hjälp från sjukvård och rehabilitering - eller rätt mycket hjälp för att vara ärlig - har det trots allt gått vägen. Mig knäcker man inte med någon liten tumör, det ska till mer än så. ;-)
 

 
Bilden lånad från Virtual Jerusalem
 


Avlyssning

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersbilaga 2015-01-29
 


Fisken är slut

 

 
Bilden lånad från Dagens ETC:s pappersupplaga 2015-01-29
 


Same shit, different name

Igår högtidlighölls minnet av 70-årsdagen av befrielsen Auschwitz över hela världen. Det är milt uttryckt obegripligt och svårt att greppa den ondska som utspelade sig i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Det är en fruktansvärd händelse och ett av de värsta övergreppen i mänsklighetens historia.
Men det gör upprörd, ledsen och minst sagt förbannad att det finns människor som inte tycks lära sig av historien. Över hela Europa blåser extremhögerns vindar och partier från extremhögern vinner mandat i parlament och kommunhus över hela kontinenten. Och många av dessa partier får Sverigedemokraterna att framstå som fromma lamm. Men gemensamt har de fortfarande att man vill sätta grupper av människor emot varandra, att påstå att du är mindre värd ifall du har en annan hudfärg, en annan religion eller sexuell läggning än vad som faller inom ramen för vårt vita, heterosexuella, kristna samhälle.
Likt nazisterna vill man skilja ut grupper, särbehandla människor och införa lagar som diskriminerar våra medmänniskor utifrån hudfärg, religion eller sexuell läggning.
Inför gårdagens högtidlighållande av befrielsen av Auschwitz har Svenska motståndsrörelsen "spärrat av" flera nyhetsredaktioner runtom i Sverige. Intill avspärrningarna har man satt upp lappar som den ni er på bilden här nedanför. Texten lyder: OBS! Denna lokal har spärrats av i förebyggande syfte. Svenska folket vill inte veta av något gnäll om döda judar idag. Istället för att skriva om förlegad efterkrigspropaganda kan ni skriva om verkliga tragedier som massinvandringskolonisationen av Sverige eller folkmordet av boerna i Sydafrika. Med ovänliga hälsningar /Motståndsrörelsen.
Man tycker alltså att invandringen är en större tragedi än judeutrotningen under nazisternas tid vid makten, vilket säger ganska mycket om de här personernas människosyn. Att några av redaktionerna valt att polisanmäla tilltaget kallar SMR på sin hemsida för Stasi-metoder.
Jag är helt för yttrande- och åsiktsfrihet och respekterar andra människors åsikter, även om man inte tycker som jag. Men kommer man till åsikter rasism och nazism, är det åsikter som inte respekterar andra människor - och då förtjänar man heller inte min respekt tillbaka. Även om jag inte tillhör någon av de grupper som nassarna har något emot. Man får gärna ha åsikter om medias rapportering, som till exempel SMR visade att de hade med sitt lilla tilltag med avspärrningarna vid nyhetsredaktionerna. Men när man börjar förringa ett av de största brotten mot mänskligheten som förekommit och gör en så idiotisk jämförelse som med invandringen tassar man omkring på mycket hal is. Det säger visserligen mer om dessa individers intelligens än något annat, men det gör mig ändå väldigt orolig. Tilltaget är en - om än rätt liten - del av extremhögerns framfart. Jag är för första gången i livet riktigt orolig för vart samhället är på väg. Det börjar bli ett samhälle som jag inte vill lämna över till kommande generationer. Ett samhälle fyllt av hat, fyllt av våld och rasism där människor tycker det är helt okej att särbehandla människor enkom på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning. Och där mordet på miljontals människor på 40-talet anses vara en petitess.
 
 

 
A 1 AB 1 2 3 4 5 6 DD 1 DN 1 2 3 4 DT 1 E 1 GD 1 J 1 LTZ 1 MV 1
N24 1 2 NK 1 P 1 S 1 SR 1 2 ST 1 SvD 1 SVT 1 2 3 4 VK 1 ÖP 1
 
Bilderna lånade från World Jewish congress, Dala-Demokratren
 


Sverige vs Syrien

Tyvärr tror jag att många av oss börjar bli avtrubbade av nyhetsrapporteringen från Syrien och Ukraina, av IS:s och Boko harams urskiljningslösa grymheter. Medan de flesta av oss i Sverige har det bättre än vi förmodligen förstår och vårt största bekymmer är villken chipssort vi ska välja till fredagsmyset, finns det miljontals människor som varje dag får slåss för att överleva dagen...
Ibland är det bra att om hur bra vi trots allt har det i trygga Sverige. Att vi kanske inte har så värst mycket att klaga på trots allt.
 
 


Men orka...

Man får ändå inse att saker och ting går framåt, att kroppen sakta börjar hämta sig. De största symtomen jag märkt av sista veckorna har varit nedsatt känsel och finmotorik i vänster hand och arm, nedsatt balans och nedsatt ork. Jag har vissa sämre dagar och vissa bättre dagar, men på de stora hela går det ändå åt rätt håll. Den nedsatta finmotoriken i handen känner jag mest av när jag sitter vid datorn eller annat pillergöra. De blir fel och jag får göra om saker om och om igen. Knäppa byxor och knyta skor tar mycket längre tid än vad det gjorde innan operationen. Och jag har en gång för alla lärt mig vikten av korrekturläsning när jag skriver något på datorn. Fingrarna gör inte riktigt som jag vill och jag måste ofta gå tillbaka i texterna för att kolla att allt blivit rätt. Sen är jag medveten om att det fortfarande finns fel som jag av någon anledning inte upptäckt. Men ni skulle bara veta hur texterna kan se ut innan jag korrekturläst dem.
Fysiskt har jag fortfarande svårt att hålla igång några längre stunder. Går jag på stan måste jag göra paus med jämna mellanrum och sätta mig en stund för att vila. Detsamma gäller att stå länge vid spisen och laga mat, städa, går promender och så vidare. För att inte tala om när ja snubblar eller halkar och håller på att tappa balansen. Det är milt uttryckt ett konststycke i sig att återfå balansen, även om det går bättre nu än för bara några veckor sedan.
Visst kan jag ibland känna en frustration över att kroppen inte lyder, att den inte orkar så mycket som jag vill att den ska göra. Men alltmer kan jag se det positiva i situationen, att det på det stora hela ändå går framåt. Idag har varit en bra dag och jag har tagit tag i första storstädningen sedan operationen. De tog tid och jag var tvungen att bryta med jämna mellanrum för att vila. När golven torkat var jag helt enkelt tvungen att ta en dusch, svetten bara rann. Men att dammtorka, dammsuga och skura skulle för någon månad sedan ha varit en omöjlighet att göra på en och samma dag. Även om jag vilade emellan. Tilläggas ska väl att jag nu är helt utpumpad, det kommer inte bli så värst mycket mer gjort idag. Jag känner en betänklig ömhet i axlar och rygg och kommer nog göra bäst i att vila resten av dagen. Nu sitter jag mest och njuter av doften av såpa från de nyskurade och golvet och känner mig trots allt rätt nöjd med mitt dagsverke. För jag har inte bara städat, utan även gjort något som för inte så värst länge sedan hade varit nästintill omöjligt.
 

 
Bilden lånad från Photobucket
 


Casting till rollen som ICA-stig

Några fler än jag som sökt rollen? Själv kom jag inte ens till castingen... :-(
 
 


Stor i orden, liten på jorden...

Jag tror aldrig jag hört någon säga att hen älskar att gå till tandläkaren, de flesta verkar göra det med vånda i någon utsträckning. Själv har jag slarvat under många år med tandläkarbesöken. Egentligen inte så mycket för att jag våndas för att gå dit, utan mer för det ekonomiska. Trots allt brukar ett tandläkarbesök sluta runt tusenlappen om man inte behöver göra några större ingrepp.
För ett antal år sedan fick jag en kallelse till tandläkaren, där tiden inte passade. Jag avbokar den och blir ombedd att återkomma när jag vet en tid som passar. Sedan har jag skjutit upp det i åratal och uppskattade att det är 8-10 år sedan jag senast undersökte tänderna. Sista åren har det mer och mer och övergått till att jag våndats för ett eventuellt besök eftersom jag befarat att det varit mycket att åtgärda efter så lång tid.
Men för några dagar sedan bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Ju längre jag väntar, ju större är ju risken att jag måste göra stora ingrepp i munnen. Och i förmiddags var det dags. Till min fasa visade det sig att jag senast var till tandläkaren 2003, med andra ord för 12 år sedan. Det kändes lite som att jag helt tappat tidsuppfattningen.
Roligare kan man ju ha än där i tandläkarstolen. Man lirkade bort tandsten och skrapade i tänderna. Jag avskyr verkligen den där lilla "piggen" man använder när man hårdhänt skrapar på tänderna. Jag kan inte låta bli att bara vänta på att tandläkaren slinter på handen. Men till min stora glädje gjorde hon inte det - och det allvarligaste felet jag hade på tänderna var lite tandsten, som det tog runt tio minuter att ta bort. Jag har ett begynnande hål, men tandläkaren gjorde bedömningen att det nog kommer växa igen bara jag sköter tänderna framöver. Hon verkade dessutom rätt imponerad över att jag inte hade fler fel på tänderna efter så många år utan att ha varit till tandläkaren. Och det är jag med, måste jag säga. Jag har nog min föräldrar att tacka för att jag har bra tänder. När jag var liten, var de stenhårda på att jag skulle borsta tänderna två gånger per dag. Jag minns hur jag nästan hatade dem för det, men nu får man väl vara tacksam istället. :-)
Jag borstar fortfarande tänderna grundligt två gånger per dag. Dessutom äter jag väldigt lite sötsaker, det är ytterst sällan jag köper godis eller fikabröd, vilket förstås också är bra för tänderna.
Nu övergår jag till att börja gå regelbundet till tandläkaren och bad bestämt om att jag vill bli kallad varje år. Desutom tecknade jag ett "abonnemang" på tandvård. För 149 kronor per månad, kommer jag närmsta åren få regelbundna undersökningar och dessutom ingår en hel del åtgärder som eventuellt kan behövas. Det ingår ett visst antal lagningar av hål liksom ifall man måste göra något åt mina visdomständer. Bland annat. Inget mer slarvande med tänderna, alltså... :-)
 

 
Bilden lånad från Svenska Magasinet
 

 

Try these breathing exercises!

Ursäkta, men är den här kvinnan allvarlig, eller?!
 
 


Ordning och reda, telefontid på fredag

I torsdags svor jag osande ramsor kring besväret att få en läkartid på KS för att få resultatet av magnetröntgen förra veckan och få min sjukskrivning förlängd. I torsdags kom jag aldrig fram under telefontiden och nästa telefontid började 07:45 på fredagsmorgonen. Klockan 07:46 ringde jag telefonnumret jag fått - och kom faktiskt fram. Jag fick lämna mitt personnummer och telefonnummer på en telefonsvarare och 20 minuter senare ringde man tillbaka. Tyvärr verkade man lyckligt ovetande om att min sjukskrivning är på väg att gå ut och läkartiderna tycks tyvärr inte växa på träd.
Men man förstod allvaret i situationen när jag förklarade att jag måste få min sjukskrivning förlängd så snart som möjligt. Man ordnar en telefontid med läkaren nu på fredag, vilket ju är bättre än ingen tid alls. Förhoppningsvis tid får jag då veta vad röntgen visade och det läkarintyg som jag behöver.
Visseligen borde jag inte klaga, för sedan jag blev sjukskriven den första september har allt faktiskt funkat klokrent. Jag har per automatik fått alla papper jag behövt och blivit väldigt bra bemött av all vårdpersonal. Fel kan det givetvis alltid bli där det jobbar människor och vården är inget undantag. Men det är fruktnsvärt frustrerande när det faktiskt blir fel. Även om jag inte tror att man hittat något oroväckande på röntgenbilderna, så vill man ju i alla fall veta. Det är nog rätt naturligt.
Nu hsr det löst sig och jag kan oroa mig för något som egentligen är av aningen mindre dignitet: morgondagens tandläkarbesök. Jag har inte varit till tandläkaren på åratal, jag har helt enkelt prioriterat bort det eftersom det är så pass dyrt. Även om jag inte har något besvär alls med tänderna, så har jag länge insett att det börjar bli dags för en undersökning. När jag nu känner att jag har råd så har jag tagit tillfället i akt att boka en tid. 700 kronor kommer det kosta under förutsättning att man inte behöver göra något utöver själva undersökningen. Jag har ingen tandläkarskräck, men det är ju ändå inte så att man jublar över att gå dit...
 

 
Bilden lånad från She knows
 


Kvinnor hör hemma i köket - eller?

 


Ekonomisk diktaturer

 

 
Bilden lånad från Helt normalt
 


π

Tja, har man inget annat för sig så...
 
 


Telefonkö

 

 
Bilden lånad från The loved
 


Vansinne

Jag avskyr telefonköer. Det känns som ett extremt slöseri med min tid att sitta och lyssna på en elektronisk röst som monotont tackar mig för att jag väntar men samtidigt talar om för mig att jag behåller min plats kön. Men det som möjligen klår köerna är när man inte kommer fram alls - framförallt om man bara har en vis angiven telefontid då man kan ringa.
Förra veckan gjorde jag min magnetröntgen för att man skulle kontrollera att hela tumören i nacken är borta, men jag har ännu inte fått något besked om vad röntgenbilderna visasde. Ovanpå det går min sjukskrivning ut om en vecka och jag måste därför kunna lämna besked till min arbetsgivare om när och i vilken utsträckning jag börjar jobba igen. Så vill jag själv veta förstås, icke att förglömma.
Tålmodigt har jag väntat på att man ska hör av sig, eftersom beskedet var att jag skulle få tid för återbesök hos läkaren så fort man analyserat röntgenbilderna. Men någon kallelse har jag inte fått - och jag kan inte vänta så hemskt mycket längre med att lämna besked till arbetsgivaren. Så i förmiddags ringde jag kontaktsjuksköterskan på KS för att be om en läkartid. Första beskedet jag fick var att röntgensvaret faktiskt kommit, man sitter alltså inne på informationen om huruvida jag fortfarande har en tumör i nacken eller ej. Men man har inte kallat mig för att ge mig besked. Svaret lämnar man inte ut på telefon, vilket jag har full respekt för. Men en läkartid är kanske inte för mycket begärt så jag kan få veta?
Jag blir hänvisad till ett annat nummer för att boka en tid, telefontiden där är 07:45-10:00 och 13:00-14:00. Eftersom klockan var nästan elva när jag fått tag i kontaktsjuksköterskan, fick jag snällt vänta till 13:00. Men tro inte att jag kommer fram bara för att jag ringer under angiven telefontid. Nej då. Jag ringer flera gånger, men kommer bara till en telefonsvarare där man ber mig ringa senare. Vilket jag gör fram tills telefontiden är slut - dock utan att komma fram. Jag lyckas dock via knappvalen knappa mig fram till ett menyval, där jag kan lämna ett meddelande. Det gör jag och förklarar mitt ärendet - och får beskedet att telefonsvararen lyssnas av först imorgon bitti.
Jag är helt övertygad om att personalen gör så gott de bara kan, det är inte deras fel att jag inte kommer fram. Det är helt enkelt resurserna det är fel på. Men det är inte mindre störande för det. Jag har cancer och väntar på besked om vidare behandling eller om jag sakta börjar närma mig att bli frisk. Behöver jag vidare behandling och vara sjukskriven under tiden, måste jag leverera ett läkrintyg till jobbet och Föräkringskassan. Det intyget måste jag ha inom en vecka, men kan uppenbarligen inte få det utan att ringa och få en läkartid. Och jag kommer inte fram under angiven telefontid. Ibland blir jag bara så trött, jag känner inte riktigt för att hålla på och sitta i evinnerliga telefonköer för att få allting att flyta på. Vissa saker ska liksom bara funka på ren rutin.
 

 
Bilden lånad från Oae
 


Gift vid första ögonkastet

Jag har så innerligt svårt för alla dessa dejtingprogram som det finns en hel uppsjö av idag. Ibland frågar jag mig om de som ställer upp i dessa program är med för att de faktiskt söker kärleken eller om de vill få sin "15 minutes of fame". Även jag har dejtat en hel del genom åren och oftast via olika dejtingsajter, ett fenomen som många brukar kalla för något desperat för folk som inte kan träffa någon på "normalt" sätt. Min personliga åsikt är att ragga på krogen många gånger precis lika desperat många gånger. Internet ger istället möjligheten att träffa folk som man förmoligen inte träffat annars av olika anledningar. Man kanske bor på olika orter, jobbar i olika branscher, har för olika intressen och/eller inte rör sig i samma umgängeskretsar. Så desperat är det inte i mina ögon.
Det kanske inte är desperat att ställa upp i ett dejtingprogram heller, åtminstone inte desperation efter att finna kärleken. Men kanske en desperation efter att få synas offentligt. Och det är väl just delen att kabla ut sitt dejtande och jakten efter Den Stora Kärleken i TV som jag har svårt för och aldrig i mitt liv skulle ställa upp på själv. Jag har medvetet bojkottat alla de dejtingprogram som man nästan drunknar i bara man slår upp TV-tablån i tidningen. Inget ont sagt om dem som ställer upp i programmen, men jag förstår inte grejen med att lämna ut sin kärlekstörst till allmän beskådan. Ett av de senaste i raden, hittar ni ett exempel på här nedanför. I SVT:s serie Gift i vid första ögonkastet, parar man ihop tre par som sedan ska gifta sig utan att ha träffats innan själva bröllopet. De ska sedan vara gifta i minst fyra veckor för att experimentet ska ha "lyckats". Vill de inte förbli gifta, får de då hjälp med skilsmässan. Jag blir bara trött, folk gör vad som helst för att synas i TV uppenbarligen.
 

 
 

 
Bilden lånad från 7 Themes
 


Gott nytt papperslöst år

I dagens papperslösa samhälle är det förvånansvärt mycket papper man ska hantera. I princip varje månadsskifte slår mig samma tanke när jag gör mina räkningar. Det är vanvettigt med papper som ska gås igenom och arkiveras för att få ordning på ekonomin när lönen kommer. Och så här strax efter ett årsskifte blir det extra påtagligt.
Jag hör till dem som sparar mina räkningar i minst två år innan jag slänger dem. Det finns någon rekommendation som jag läst någonstans att man helst ska göra det och jag har gått stehårt på den rekommendationen. Förra årets räkningar kan jag nu konstatera att de fyller två stora pärmar.
Visserligen skriver jag ut även de e-fakturor jag får och sätter in dem i pärmar. Precis som kontoutdrag och kvitton för olika pengatransaktioner. Varje månad har jag automatiska överföringar till tre olika fondkonton, som jag har som sparkonton. Och varje gång jag sätter in eller tar ut pengar från dessa konton, får jag ett kvitto från banken. Tidigare kom de i pappersform med posten, men nu kommer de elektronisk till min internetbank. Och jag skriver ut och sätter in i pärmar. Nu efter årsskiftet rensade jag bland de två år gamla räkningarna och kunde inte låta bli att ställa mig frågan vilken användning jag haft av dem medn de samlat damm i bokhyllan. Någon ytterst enstaka gång har jag haft anledning att plocka fram någon räkning i efterhand, men det hör till undantagen. Oftast har det varit när något blivit fel och jag fått en påminnelse jag inte anser att jag borde fått.
Men någonstans är jag själv kvar i en kanske falsk trygghet att jag vill ha allt viktigt på papper och att spara dessa. Vissa gånger är det fortfarande ett måste, som kontrakt och kvitton för att till exempel en garanti på en vara ska gälla. Jag kan heller inte köra mitt hyreskontrakt i första bästa dokumentförstörare. Men det känns inte så papperslöst som det borde vara i dagens elektroniska samhälle.
 

 
Bilden lånad från Loppi
 


Det blir ingen snöskottning idag

 

 
Bilden lånad från SvD
 


Avstamp

Det är nästan lite av en surrealistisk känsla att det idag varit sista dagen på rehabiliteringen. Jag har varit inskriven där i någon utsträckning sedn början på oktober, först som inlagd i tre veckor och sedan har jag varit där tre dagar i veckan fram tills nu. Det var nästan lite vemodigt när jag lämnade RSS i Solna och åkte hem i eftermiddags. Även om jag ibland svurit över träningen och att jag inte alltid gjort framsteg i den takt jag hoppats på, så har jag trivts och blivit väl omhändertagen. Har man spenderat fyra månader på ett ställe, har man trots allt en hel förknippat med tillvaron där. En hel del minnen - de flesta positiva - och en hel del erfarenheter rikare. Och med tanke på att jag kom dit i rullstol när jag skrevs in i oktober och nu lämnat rehabiliteringen gående för egen maskin måste jag erkänna att jag gjort en jäkla resa.
Jag är visserligen inte färdigrehabiliterad än, men är för frisk för att vara kvar i Solna. Nu är jag remiterad till ytterligare ett ställe och får vänta på att få en tid där. Men vad jag förstått kommer den kommande rehabiliteringen inte vara lika tidskrävande som träningen i Solna varit. I stor utsträckning kommer jag få övningar att göra hemma och inte behöva åka till det nya stället särskilt ofta.
Det jag nu väntar mest spänt på är svaret på magnetröntgen som jag gjorde förra veckan. Resultatet är helt avgörande för vad som blir nästa steg i vården och i vilken utsträckning jag kommer vara sjukskriven. Man röntgade hela ryggraden och jag hoppas förstås på att man inte hittat något. Finns det rester kvar av tumören känns det inte som att det borde vara särskilt stora rester som finns inne i ryggraden. Jag har inte börjat må sämre igen, snarare tvärtom och det är ju minst sagt ett gott tecken. Med tanke på hur illa däran jag faktiskt var innan operationen, känns det ju som att jag borde ha vissa känningar ifall det är något som börjat växa igen.
Just idag känns det i alla fall som att jag tagit första steget tillbaka mot vardagen och att få en någorlunda normal tillvaro igen. Det är inte ofta jag sagt något sådant, men just nu längtar jag faktiskt efter att få börja jobba igen. Även om jag kommer få gå på återbesök hos läkarna under många år framöver, så behöver jag åtminstone inte valsa runt i vårdkarusellen på samma sätt som jag gjort sista halvåret. Jag är trots allt ett betydande steg närmare att bli frisk.
 

 
Bilden lånad från Nursing care
 


Dagens i-landsproblem

 

 
Bilden lånad från Helt normalt
 


Volvo - Made by Sweden: Vintersaga

 


Otrohet

Tillfället gör tjuven, det stämmer in på rätt många situationer i tillvaron. Jag har förr tillbaka alltid hävdat att jag till exempel aldrig skulle vara otrogen. Visst kommer jag försöka undvika det med alla tillgängliga medel, men vid "rätt tillfälle" tror jag tyvärr att de allra flesta kan falla för frestelsen att göra ett snedsteg. Det behöver inte vara känslorna för partnern det är fel på, jag är övertygad om att det finns tusentals anledningar till att man är otrogen.
Men på något sätt tror jag man är missnöjd med något i sin relation om man är otrogen. Det kan vara att man har olika behov av sex eller närhet till eller har ett förhållande där man av olika anledningar inte ses så mycket som man kanke skulle önska. Alla söker oavsett situation inte aktivt efter en otrohetsaffär, men plötsligt står kanske hen där, som erbjuder just den närhet och/eller uppmärsksamhet som man saknar i sin relation.
Det finns inte mycket som försvarar otrohet, snarare tvärtom. Men det kan finnas många olika förklaringar och det behöver inte ha med frånvaron av känslor att göra att man är otrogen. Man kan mycket väl ha starka känslor för den man har en relation med, men fortfarande inleda en otrohetsaffär. Själv har jag sväng från att hävda att jag aldrig kommer att vara otrogen mot någon till att jag kommer försöka undvika att vara otrogen så långt det går - och att jag förhoppningsvis har stake nog att försöka reda ut eventuella problem i en relation innan det går så långt att jag är otrogen istället.
För - som sagt - tillfället gör tjuven och under rätt omständigheter kan nog de flesta falla för frestelsen att vänstra. Även om man inte aktivt söker en otrohetsaffär.
 

 
Bilden lånad från Romeon.net
 


Internettroll

Jag slås ibland av det faktum hur mycket tid vi tillbringar framför datorn eller med våra smartphones i ett hårt tag i handen, några decimeter från näsan. På gott och ont spenderar vi en stor del av vår tid på internet eller chatta/messa med släkt och vänner.
ett sätt är vi mer sociala idag jämfört med hur det var innan internet och mobiltelefoner slog igenom. Men knappast rent fysiskt. När det är någon man inte haft kontakt med på länge, knappar vi iväg ett SMS eller mejl för att dämpa vårt dåliga samvete för en stund. Så på ett sätt är vi mer sociala, i och med mejl, sms och mobiltelefoner. Men när det gäller de rent fysisk mötena, att faktiskt träffa andra människor, är vi nog ensammare än någonsin.
Senaste dagarna hsr jag själv dragit ner mitt internetanvändande rejält. Det har inte varit någon fråga om något ställningstagande eller att för all framtid hålla nere på min tid framför datorn. Istället har det helt enkelt blivit så, eftersom jag prioriterat annat under några dagar. Och det har känts riktigt, riktigt skönt! Samtidigt blev jag full i skratt när jag satte mig vid datorn idag. Jag fick känslan av att jag hade massor att "ta igen" på nåt sätt. Bloggen, Twitter, Facebook, mejlen - det var massor med sidor där jag knappt varit inloggad alls på flera dygn. Ungefär samma känsla som om man varit borta från jobbet några dagar och har högar med jobb att beta av och komma ikapp med.
Samtidigt är det ju inget av detta som faktiskt är direkt viktigt. I mejlen var det mest massutskick och spam, på Facebook en och annan kommentar eller någon som gillat det jag sedan tidigare lagt ut. Men det kändes som om jag nästan fick lite abstinens när jag inte riktigt hade koll på vad som hände på de sidor där jag har konton. Kanske börjar bli dags att hålla nere lite på sitt internetanvändande? ;-)
 

 
Bilden lånad från The scoot network
 


Blåbärs- och citroncheesecake

Botten:
12 digestivekex
75 g smält smör

Fyllning:
800 g philadelphiaost eller annan cream cheese
2 ½ dl strösocker
2 msk vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 citron, rivet skal
½ tsk salt
4 ägg
500 g blåbär
1 dl lemoncurd

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175ºC.
2. Smält smöret och blanda med digestivekexen i matberedare. Tryck ut blandningen i botten på en bakform med löstagbar kant, 26 centimeter i diameter, och kyl medan fyllningen görs.
3. Vispa ihop cream cheese och socker. Blanda i vetemjöl, vaniljsocker, citronskal och salt och vispa till en slät smet. Tillsätt äggen, ett i taget, och rör ordentligt.
4. Dela upp smeten på hälften. Häll hälften av blåbären i den ena smeten och häll över hela blåbärssmeten i formen.
5. Blanda lemon curd i den andra hälften av smeten och häll i formen. Blanda lätt så det blir en marmorerad effekt. Strö över resterande blåbär.
6. Grädda i nedre delen av ugnen cirka 1 timme. Täck med lite folie om kakan börjar få för mycket färg. Fyllningen kommer att kännas lös när kakan tas ut, men stelnar när den kallnar.
7. Låt kakan kallna helt och lossa den sedan försiktigt ur formen med en kniv. Kakan blir godast om den får stå i kylen över natten.
 
Tips:
Om du gör egen lemoncurd är det gått att göra lite extra och använda som sås till serveringen. Lägg en klick på varje tallrik.
 

 
Källa: Coop
 

 
 
 

Lemoncurd

Ingredienser:
100 gram smör
2 st  ägg
2 dl  socker
1 ½  citron
 
Gör så här:
1. Finriv citronskalet och pressa ur saften ur citronerna. Koka upp citronskal och citronsaft, 1 dl socker och smör tills allt löst sig. Låt svalna lite.
2. Vispa ägg och 1 dl socker poröst och blanda med citronkrämen. Sjud på svag värme tills krämen tjocknar. Den får inte koka.
3. Häll upp på rena burkar, låt svalna och sätt på lock. Förvara i kylskåp. Hållbarheten är 10-12 dagar.

Tips:
Lemoncurd blandad med vispad grädde ger en frisk citronkräm som fyllning till tex tårtbottnar med chokladsmak. Lägg ihop tårtan några timmar i förväg så blir den riktigt saftig och god. Citronkrämen är också god att servera till kladdkaka.


 
Källa: Tasteline
 

 
 
 

Don't drink and drive!

Hur skulle DU agera i det är läget? Skulle du blåsa? Jag hoppas att de flesta INTE skulle göra det!
 
 


Nu är glada julen slut, slut, slut...

Idag har varit en sådan där dag som jag verkligen inte kommit mig för att göra särskilt mycket. Vissa dagar känner man helt enkelt inte för att gå utanför dörren och så har det varit hos mig idag. Jag tänker inte skylla på sjukskrivningen den här gången, för sådana här dagar har åtminstone jag själv ibland utan för den sakens skull vara sjuk. Och orken har nog funnits, det har snarare varit lusten som varit problemet.
Å andra sidan har det inte funnits så många saker som det varit något krav att göra just idag, utan jag har helt enkelt kunnat unna mig en lugn dag. Den enda nytta jag faktiskt gjort, är att julen nu städats ut en gång för alla. Granen åkte ju ut redan för några dagar sedan, men nu är även tomtar, stjärnor och stakar nedstoppade i kartonger och i tryggt förvar på vinden till nästa jul.
Jag har insett än en gång att kroppen börjat repa sig rätt bra, då jag utan vidare orkade med att ta disken efter middagen ikväll. Det har förut varit en ganska hög tröskel att stiga över. Att först laga mat, äta och sedan fixa disken har varit en stor prövning. Då syftar jag inte på att få paltkoma, som är helt normalt när man ätit. Utan att jag oftast varit helt däckad efter middagen och inte orkat lyfta en fena förrän det varit dags att förflytta sig från framstupa sidoläge i soffan till samma position i sängen.
Det är ibland svårt att se de framsteg man faktiskt gör på det stora hela, när man känner hur orken och kroppen sätter stopp med jämna mellanrum. Allt beror så mycket på dagsformen, vissa dagar är jag full energi medan jag inte orkar ett smack andra dagar. Och det är just de dåliga dagarna som det ibland är svårt att se att jag faktiskt klarar tusen gånger mer nu än för bara några veckor sedan. Skillnaden på det stora hela är milsvid. Men så kommer de bra dagarna och då är det lättare att se positivt på tillvaron.
Den hjärntrötthet jag kände för bara någon månad sedan, dyker ytterst sällan upp numera och jag har till exempel inga problem med att knäppa byxorna eller knyta skorna. Något som var en enorm utmaning för inte så länge sedan.
Jag minns så väl när jag i november hade besök av min mamma med sambo och vi skulle gå på Sjöhistoriska museet. Jag hade dagen till ära tagit på mig ett par jeans, som jag någorlunda klarade av att knäppa. Även om det krävdes mycket tid och tålamod. Så behövde jag gå på toaletten under vårt besök på museet - och var förstås tvungen att knäppa upp byxorna. Efter toslettbesöket var det helt omöjligt att få igen byxorna, hur mycket jag än lirkade. Till sist återstod bara ett alternativ: jag ringde min mamma på mobilen och bad henne hjälpa mig. Vilket hon förstps gjorde. Men vi fick många misstänksamma blickar, när hon satt på huk framför mig inne på en toalett och lirkade med mina byxor. För den som inte visste vilken relation vi har till varandra och varför jag inte fick igenom byxor på egen hand, var det förstås lätt att tro att vi sysslade med något helt annat än vi faktiskt gjorde.
Numera behöver jag ingen som helst hjälp med att knäppa byxorna, vilket känns rätt skönt.
 

 
Bilden lånad från Sköna hem
 


Spam

 

 
Bilden här ovanför mötte mig när jag i morse loggade in på mitt bloggkonto. 426 kommentarer hade vällt inte under natten. Min första tanke var förstås att jag måste skrivit något som vållat en enorm debatt och väckt massor med reaktioner. Men glädjen höll inte i sig särskilt länge, det räckte med att börja gå igenom de översta kommentarerna i listan för att snabbt inse att det enbart var spam det var frågan om. Blogg.se:s spamfilter hade helt enkelt havererat under natten.
Men precis som när jag går igenom min mejl och gallrar bort alla spammejl jag får, undrade jag i mitt stilla sinne vad man tror att man ska tjäna på att skicka ut en massa spam. De kommentarer jag fått inatt var till 99 % helt oläsliga, de innehöll inga webbadresser eller länkar som man ombads att klicka på. I många av de spammejl man får kan genomskåda vad det är avsändaren är ute efter. Man vill lura av mottagaren inloggningsuppgifter till olika sidor, bankuppgifter eller andra känsliga uppgifter. Men även vad det gäller vissa av spammejlen är det svårt att förstå vad man tror att man kommer få igen för besväret att skicka dessa utskick. Mer än en enorm frustration hos mottagaren.
Jag gjorde förstås en felanmälan till Blogg.se, där min blogg ligger. Och i skrivande stund tycks man ha fått ordning på det hela. Jag väntar dock fortfarande på ett väl fungerande verktyg till mejlen för att slippa all irriterande spam man får där. Jag kommer nämligen fortfarande inte lämna ut mina inloggningsuppgifter till min internetbank eller ens bekräfta dem, jag har ingen längtan efter en större penis och tror inte för ett ögonblick på att jag vunnit mångmiljonbelopp i ett lotteri där jag inte ens köpt en lott...
 

 
Bilderna lånade från Blogg.se, Recruiting blogs
 


Same shit, different wrapping