Näthat

För ett tag sedan ondgjorde jag mig en aning över programmet Trolljägarna på TV3. Jag är nämligen rätt kluven när det gäller att "hänga ut" folk i TV i vissa avseenden. Det är väldigt lätt att hamna i en gråzon mellan det som är okej och det som inte är okej.
Samtidigt är det ju fruktansvärt roande att se dessa "näthatare" när de konfronteras med vad de skrivit. Förvånansvärt många verkar få sina IP-adresser kapade om man ska tro undanflykterna som kommer fram i programmet. Men ingen verkar upprörd över att man fått sin IP-adress kapad och att man sedan spridit en massa smörja omkring sig.
Så jaaaa, jag erkänner! Jag har inte kunnat motstå att fortsätta följa Trolljägarna. För lite kul är det faktiskt att se hur paffa många blir när de blir uppsökta och konfronterade. Medan det faktiskt även finns de som tycker det är helt i sin ordning att påstå en massa elakheter om folk som inte är sanna. Ett av "nättrollen" tyckte att man fick tåla sådant om man ska vara ute på internet kort och gott.
Jag själv har varit förvånansvärt förskonad mot hatiska kommentarer på till exempel bloggen. Det har varit någon ytterst enstaka hatisk kommentar som droppat in, men de har varit så få att de knappt berört mig särskilt mycket. Å andra sidan är det också så att jag ibland medvetet valt att hålla nere på tonen lite i många inlägg bara för att slippa de värsta kommentarerna. Jag har undvikit vissa ämnen och formuleringar bara för att jag vet vilka reaktionerna kan bli. Och det blir ju också fel på sitt vis...
En av gästerna i gårdagens avsnitt av Trolljägarna var Rickard Söderberg, som ju fått ta emot en hel del skit för den han är. Något som jag kan tycka är ganska förvånande när man läser hans blogg. Återigen: det är en sak att inte hålla med om alla åsikter eller det levnadssätt en människa har, men varför spy en massa galla och elakheter så länge personen inte kröker ett enda hårstrå på ditt huvud? Rickard må sticka ut, men han skadar trots allt ingen. Och det verkar vara något som många som blir utsatta för näthat har gemensamt: de sticker ut och står för sina åsikter, men skadar egentligen ingen. Man skulle kunna ha en saklig diskussion med vettiga argument, men istället blottar man en otrolig okunskap och intolerans och - kanske framförallt - en enorm feghet genom att inte kunna stå för det man skriver med namn och bild. Och naturligtvis en avsaknad av empati, eftersom många helt enkelt inte verkar förstå att det de skriver kan såra och skada andra människor.
Många näthatare hävdar ju yttrandefrihet och sin "otvetydiga rätt att få säga vad de tycker" - och börjar snabbt gasta om "censur" när till exempel tidningar gallrar bland kommentarerna till sina artiklar. Exakt samma typer av kommentarer som jag enstaka gånger fått när jag vägrat att publicera alltför hatiska och aggressiva kommentarer på min blogg.
Men nej, varken jag eller tidningarna - eller för den delen andra sajter - hindrar yttrandefriheten när man gallrar bland kommentarerna. Jag har ett ansvar för de kommentarer jag låte publicera på bloggen och kan faktiskt (även om nog risken är rätt liten) faktiskt fällas i domstol för kommentarernas innehåll. Och jag hindrar inte vederbörande att säga sin åsikt - det står dem nämligen fritt att själva skapa en blogg för att hävda sina åsikter... Det enda jag hindrar är att det sägs just via min blogg.
 

 
Bilden lånad från Jemimas
 


Sol, vind och vatten...

Just nu är jag otroligt glad över att inte vara pollenallergiker. Det är minst sagt fantastiskt vad våren slagit till allvar sista dagarna och från att ha varit rätt grått och trist förra veckan, börjar det vara väldigt grönt överallt. Jag har ju sovit på dagarna under påskhelgen i och med nattjänstgöringen, så jag har liksom missat sista dagarnas vårväder.
Men idag har jag varit vaken större delen av dagen och faktiskt kunnat njuta av den nyanlända våren. Det blev en aningen improviserad sväng in till stan och Kungsträdgården, något som ju bara är ett måste så här på vårkanten. Och jo, träden stod i full blom och jag var verkligen inte den enda som kommit på att åka dit idag. Överallt var det fullsatt, åtminstone där det inte var skugga och folk verkade inte ha sett solen på år och dag. Något som ju trots allt faktiskt känns som rätt nära sanningen, för man är väldigt ljus- och värmetörstande så här efter vintern.
Och att tro att man skulle kunna köpa en glass i glasskiosken var bara att glömma - om man inte ville stå en halvtimme i kö. Vilket jag inte ville, så jag skippade glassen denna gång. Det blev ett par ärevarv runt Kungsan och sen en promenad till mataffären istället... Huvudsyftet med trippen till stan råkade nämligen vara att fylla på kylen litegrann. ;-)
Jag skulle tycka att det vore nästintill olidligt att vara pollenallergiker och inte kunna vara ute och njuta av naturen när den är som vackrast. Vilket den ju är just nu under våren. Däremot skulle jag inte ha något emot en bättre snöallergi, men det är väl att hoppas på för mycket. Förmodligen hade jag plågat mig att vara utomhus även med pollenallergi, med min envishet hade det nog varit uteslutet att låta bli det under våren. Men jag vet hur jobbig denna årstid är för många och jag är inte det minsta avundsjuk!!
Nu jobbar jag inatt (igen) men har sedan resten av veckan ledigt, så det kommer bli bra med tillfällen att njuta av solen. Jag har flera böcker som jag länge tänkt komma mig för att läsa, så hoppas förstås på att kunna sitta i solen på balkongen med en bra bok. Och för första gången i livet har nu tanken vaknat att faktiskt ha lite blommor på balkongen. Så när lönen kommer på fredag är planen att åka iväg och köpa lite plantor och blomlådor. Det känns som att det är på tiden när det faktiskt är sommar nummer nio som jag har den här lägenheten, att få lite ordning även på balkongen.
 

 
Temperatur inne och ute i eftermiddags...
 
Lagaplan i Bagarmossen
 
Ett soldränkt Kungsträdgården...
 

 
DN 1
 
Bilden (solen) lånad från Milla Wolf
 


Brist på dagsljus

När jag lägger mitt schema var sjätte vecka, brukar jag försöka komprimera arbetspassen så mycket som möjligt, för att försöka få ett antal lite längre ledigheter här och där. Oftast brukar det bli ett par tillfällen då jag åtminstone är ledig 4-5 dagar.
Någon eller några gånger per sex veckor blir det också vad vi brukar kalla "vändpass", alltså att man jobbar till exempel kvällspass följt dag eller natt följt av kväll samma dag som man går av på morgonen. Framförallt om jag någon vecka av någon anledning bara lägger in 2-3 pass brukar jag tycka att detta är en bra lösning.
Och varje gång jag lagt mitt schema har jag tyckt att jag fått till det riktigt bra. Sen blir det förstås alltid lite justeringar eftersom man har en minibemanning att ta hänsyn till, men i stora drag får man oftast sin vilja igenom.
Men när dessa vändpass kommer är jag oftast inte riktigt lika glad! Varje gång undrar jag hur jag egentligen tänkt när jag la mitt schema på detta idiotiska sätt.
Gårdagsdygnet var just ett sådant tillfälle. Jag går av nattpasset strax efter 06:30 på morgonen och börjar sedan kvällspasset klockan 14:30 samma eftermiddag. Strax efter 22:30 loggar jag ut från datorn och är hemma 45 minuter senare - efter att ha varit borta hemifrån i strax över 26 timmar. Enda anledningen till att jag tycker det är någorlunda okej att lägga dessa pass är nämligen att vi har möjlighet att sova på jobbet mellan passen vid behov. Något som jag alltid utnyttjar när jag gör dessa vändpass; hade jag varit tvungen att åka hem emellan hade jag helt enkelt blåvägrat att göra dessa vändpass. Jag skulle förlora åtminstone 1,5 timmes sömn bara på att åka hem och sedan tillbaka till jobbet igen. Något som är ganska mycket när man bara har åtta timmar mellan arbetspassen.
Men även med möjligheten att sova kvar på jobbet blir det kännbart med dessa vändpass. Samtidigt är det inte riktigt sömnen (eller snarare bristen på sömn) som är det stora problemet. Jag kommer nämligen inte utanför dörren på ett drygt dygn! Jag har ingen som helst aning om väder eller vind utanför polishuset. Ingen fisk luft, inget solsken - jag känner mig rentav aningen instängd. Trots att det oftast är helt självvalt att jag gör dessa pass, så jag borde ju egentligen inte klaga alls. Men jag ställer mig ändå frågan: hur tänkte jag??
 

 
Bilden lånad från Fotoakuten
 


Gå på kurs

För 20 år sedan hade jag förmodligen tyckt att jag skulle vara klar för psyket med den inställning jag numera har till kurser och utbildning. När jag gick ut högstadiet 1993, var jag extremt skoltrött och hade långtgående planer på att inte gå gymnasiet. Efter viss övertalning från mina föräldrar gick jag till slut gymnasiet trots allt, vilket jag förstås är glad för idag.
När jag sedan tog studenten, svor jag på att aldrig mer sätta mig i skolbänken. Det existerade liksom inte på världskartan att plugga en enda dag till i hela mitt liv. Men jag fick helt fel - även om det tog ett tag innan jag satte mig i skolbänken igen.
När jag nu inte lyckas få jobb inom det område jag har utbildat mig till, har jag börjat tänka om lite i mitt jobbsökande och faktiskt börjat fundera på att utbilda mig igen. Jag känner att jag börjar bli för gammal för att påbörja en 4-5 år lång utbildning denna gång, men 1-2 år skulle absolut fungera.
Till det har jag alltmer börjat titta på olika kvällskurser att gå. Jag har gjort det i olika omgångar förr tillbaka, men nu var det länge sen sist. Då blir det förstås mer kuriosa och inte några kurser som leder till någon form av arbete. Jag har tittat på språkkurser, matlagningskurser och det ena med andra. Och ju mer jag tittar, ju fler kurser hittar jag som skulle vara roliga att gå. Den enda nackdelen verkar dock vara att det är så fruktansvärt dyrt många gånger. En kurs som är på någon gång er vecka under en termin går ofta loss på flera tusen. Och vissa matlagningskurser på en till två tillfällen kan även de gå på uppåt 2.000 kronor. Så tyvärr är det väl ingen utgift som är särskilt högt prioriterad just nu, men tanken är väl att till hösten få till att åtminstone gå någon kvällskurs. Sedan finns planer på ytterligare en yrkesutbildning framöver. När, var och hur återstår dock att se.
Men hade man för 20 år sedan talat om för mig att jag ens skulle tänka tanken på att skaffa mig två yrkesutbildningar hade jag bara skakat på huvudet. Det skulle inte existerat i min vildaste fantasi...
 

 
Bilden lånad från Studentum
 


Skräppostfilter för snigelpost

Så här effektivt skräppostfilter skulle jag vilja ha i inboxen för mejlen! ;-)
 
 


Snart påsklov!

Jaha, så är påskhelgen så gott som över för i år. Själv har jag knappt märkt något av att det varit påsk, utan istället tillbringat nätterna på jobbet och dagarna i sängen. Lite trist på sitt vis eftersom jag förstått att det varit fantastiskt väder, framförallt igår. Men det är väl nästan det som jag tyckt känts tristast den här påskhelgen. Jag har jobbat åtskilliga påskhelger och får väl erkänna att jag egentligen inte bryr mig så mycket om självapåskfirandet. Ägg och sill kan jag trots allt äta när som helst under året... Så även om jag naturligtvis skulle föredra att vara ledig om valmöjligheten fanns, så gör det mig egentligen inte så mycket att jobba. Det blir rätt lättförtjänta extra pengar med tanke på storhelgstillägget som kommer på lönen nästa månad.
Den enda storhelg jag verkligen vill vara ledig om det går råkar vara julen. Helst även midsommar, men det känns inte fullt lika viktigt. Så istället brukar jag åta mig att jobba andra storhelger under året för att det ska bli någorlunda rättvist gentemot kollegerna. Nyårshelgen har jag jobba i princip varje år sedan jag började jobba skift och påsken har jag oftast också jobbat.
Nu har jag ändå fått till schemat rätt bra, så jag jobbar bara två dagar till och får sedan lite "påsklov". Onsdag morgon går jag av och kommer sedan vara ledig till och nästa söndag nämligen. Detta är ju minst sagt en av de största fördelarna med att jobba skift, att man har en hel del längre ledigheter lite då och då. De perioder jag jobbat enbart dagtid har det verkligen känts som att jag jobbat jämt, men även om jag nu kan jobba intensivt vissa veckor så känns det som att jag har mycket mer ledig tid i jämförelse med jobba kontorstider.
Samtidgt tär det givetvis inte lika mycket på kroppen att ha regelbundna arbetstider. Och det är väl något jag istället märker av desto mer, att jag känner mig allt tröttare av att ständigt vrida fram och tillbaka på dygnet. Överlag kan jag inte låta bli att tycka att man generellt lägger alldeles för mycket tid på sitt arbete och att förhållandet borde vara det omvända; att man har mer ledig tid än man arbetar. Men det är ju tyvärr en ekvation som inte skulle gå ihop för de allra flesta av oss. Men visst skulle det vara härligt om man hade ekonomin att kunna jobba exempelvis halvtid...
 

 
 

God fortsättning på påsken!

 

 
Bilden lånad av Lena i Lyckebo
 


Angående hur påsken kom till

 


Glad påsk

Medan jag själv sover mellan helgens nattpass, vill jag passa på att önska alla en riktigt glad påsk! Och kom ihåg: kombinera inte alkohol med kvastflygning eller gör något annat som jag förmodligen hade gjort ifall jag varit vaken, så ska ni se att det blir en bra helg! ;-)
 
 

 
Bilden lånad från The Wine Commonsewer
 


Psykisk ohälsa

Det är mer än en gång jag frågat mig om vi människor verkligen är konstruerade för det samhälle vi byggt upp. Vi lever i en stressad tillvaro med mycket jobb och en ständig kamp mot klockan för att hinna så mycket som möjligt. Många av oss har säkert önskat oss 48 timmar per dygn istället för 24.
Men det är knappast en tillfällighet att olika stressrelaterade sjukdomar ökar och att allt fler blir sjukskrivna för dessa. Och psykisk ohälsa - även om den inte är kopplad till stress - ökar överlag. Visserligen ligger säkert en del av förklaringen i att man blivit duktigare på att ställa rätt diagnos. För några decennier sedan "fanns" knappt vissa psykiska sjukdomar eftersom man inte kunde ställa diagnosen, åkommorna var helt enkelt in klassade som sjukdomar.
För lite över 10 år sedan gick jag själv in i en depression och drabbades av såväl panikångest som kraftiga och nästintill outhärdliga sömnproblem. Jag förstod rätt snart att jag behövde söka vård, men hade ingen som helst aning om vart jag skulle vända mig. Inte kunde jag väl vända mig till någon psykmottagning, minns jag att jag tänkte. För mig var det bara rejäla psykfall som helst skulle ha tvångströja på sig dygnet runt som behövde den typen av vård. Och i efterhand kan jag också tänka att okunskapen förmodligen var rätt stor även hos annan vårdpersonal. För jag sökte till sist vård, men vände mig till vårdcentralen. Gång efter gång berättade jag hur jag mådde, att jag knappt sov och att vardagen inte ens fungerade hjälpligt. Jag blev varje gång hemskickad med i bästa fall en ask sömntabletter. Andra gånger var det kosttillskott eller någon skiva med avslappningsövningar.
Efter mycket om och men kom jag slutligen till en läkare som visste vad det rörde sig om. Jag fick antidepressiva tabletter, sömntabletter och samtal hos en psykolog. Och det tog bara några veckor så var jag på fötter igen. Men sjukskrivning minns jag att jag starkt emotsatte mig. Jag visste att det inte skulle hjälpa mig att bara gå hemma, utan behövde ett jobb att gå till för att ha rutin på tillvaron.
För min del var det många faktorer som ledde till att jag blev sjuk, men den tillvaro jag hade just då var en av faktorerna. Stress, skiftjobb och i perioder väldigt mycket att göra påverkar psyket. Myten att bara "svaga" personer får psykiska åkommor stämmer inte alls. Alla har en gräns för vad man klarar och passerar man den gränsen blir man sjuk, så enkelt är det. Sen kan den gränsen ligga olika högt för olika personer.
 
Att sedan Stockholms län är ett av de län som toppar statistiken för psykiska sjukdomar känns inte så konstigt. Storstäder innebär oftare mer stress, större avstånd och det mesta är också mycket dyrare (framförallt boende). Man stressar mer och bekymrar sig mer över ekonomin än man bor på en mindre ort kan jag tänka mig.
Alla samtal och alla tabletter man behandlar sjukdomarna med botar mer symtomen än själva sjukdomen. Framförallt gör man inte så mycket åt själva grundorsaken till att folk blir sjuka...
Själv kommer jag nog få äta mina mediciner livet ut, men har lärt mig att hantera det hela och sjukdomen är inget som på något sätt påverkar tillvaron längre. Så i sammanhanget är jag nog rätt lycklig lottad skulle jag tro.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Lyckobloggen
 


Han kom hem

Helt underbar duett med Totta Näslund och Charlotte Berg...
 
 


Konferens

 


Trötthet

Jag brukar oftast hävda att jag inte skulle vilja bli ekonomiskt oberoende, att jag snabbt skulle få kruppjuck av att bara gå hemma även om jag hade råd att göra det. Förmodligen är det också, med största sannolikhet skulle det inte gå många månader innan jag höll på att bli tokig av att inte vara ute bland folk på regelbunden basis. För mig som bor själv, är just jobbet en viktig del i det sociala livet.
Men ibland kan jag desperat längta efter att helt enkelt ha råd kunna vara ledig i större utsträckning än jag är. Och vissa gånger kan jag rentav känna att det skulle vara fantastiskt underbart att till 100 % kunna styra över sin egen tid. I perioder tar jobbet så mycket kraft, tid och energi att man helt enkelt inte orkar något annat än exakt det som vardagen kräver att man åstadkommer.
Man stiger upp, åker till jobbet, åker hem (på sin höjd via mataffären), äter och sover några timmar. Sedan återupprepas hela proceduren nästa dag.
Som inbiten skiftarbetare tär det förstås extra på krafterna att vända och vrida på dygnet fram och tillbaka. Ena dagen äter man frukost klockan fem på morgonen och lunch vid elva, nästa dag intas frukosten vid tolv på dagen. Ena dagen lägger man sig vid nio på kvällen, nästa dag är man vaken hela natten. Det är klart att kroppen och orken tar stryk, det säger sig ju självt.
I vissa perioder känns det som att allt jag orkar är att sköta jobbet och det viktigaste som krävs i vardagen. Däremellan hamnar jag i framstupa sidoläge i antingen soffan eller i sängen. Mycket energi läggs på att hinna vara utvilad till nästa arbetspass, men att vara utvilad till nästa lediga dag kommer ofta lite i skymundan.
I vissa perioder har jag verkligen stor lust att vara ekonomiskt oberoende och slippa bekymra mig om en massa måsten åt höger och vänster. Som bekant blir man knappast rik av en statlig anställning, så att tro att man är ekonomiskt beroende efter ett antal års anställning är lika troligt som att solen skulle ramla ner från himlavalvet under de närmsta decennierna. Så mitt hopp står till de stående lottorader jag har, hur stor sannolikhet det nu är att vinna så mycket pengar att man kan dra sig tillbaka för resten av livet.
Men i vissa perioder blir jag riktigt less på den konstanta tröttheten, på att vrida och vända på dygnet fram och tillbaka, på att inte orka med annat än det absolut viktigaste i vardagen. Jag blir less på att leva på marginalerna vissa månader, på att ofta bekymra mig över om pengarna faktiskt räcker varje månad. Jag blir less på att inte orka och hinna sådant som jag skulle vilja.
 
Är det fler som känner som jag? Lägger vi inte för mycket tid på att jobba och att sköta våra vardagsmåsten?! Hur ofta saknar man inte att kunna styra över sin egen tid och att kunna styra över sin tillvaro på det sätt som man faktiskt skulle vilja göra?! Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda som känner just så här i vissa perioder.
Personligen får man nog vänta tills man är pensionär med att få råda över sin tid fullt ut. Om då pensionen räcker till något annat än mat och hyra...?
 

 
Bilden lånad från As i travel thru ThisPilgrimLand
 


De som borde portas från Facebook

 

 
Bilden lånad från The Meta picture
 


Människans förhållande till naturen genom tiderna

 


Nyfrälst kaffetunna

Senaste dryga året har jag av någon anledning nästan kommit ifrån att dricka kaffe. Sedan tonåren har jag varit något av en kaffetunna och i perioder druckit kopiösa mängder kaffe. Men utan att egentligen ha gjort något medvetet val, har jag plötsligt nästan slutat dricka kaffe och i princip bara gjort lite kaffe på morgnarna - utan att ens dricka upp hela koppen alla gånger.
Fast sista 2-3 månaderna har något hänt som jag inte riktigt kan förklara. Lika lite som jag kan förklara min minskning av kaffekonsumtionen, kan jag nu förklara att jag plötsligt börjat få ett enormt sug efter kaffe. Från maximalt två koppar per dag ligger jag nu plötsligt på 5-6 koppar. Och plöstligt vill jag väldigt gärna ha kaffe på kvällarna och kan köra igång kaffe ända fram till niotiden på kvällarna. Utan att det påverkar min sömn det allra minsta. För just det sistnämnda är något jag markant märkt av förut; kaffe har verkligen totalförbjudet på kvällarna om jag ska ha en chans att somna i bra tid. Enda mäjligheten har varit att dricka alkohol efter kaffet, något som verkar neutralisera koffeinets effekter på kroppen. Men numera kan jag ta kaffe och sedan lägga mig och sova som en stock.
På något sätt har det - tro det eller ej - varit något av ett uppvaknande. Jag har börjat inse att jag faktiskt saknat kaffet under den tid jag knappt druckit något. Saknat utan att ha varit medveten om det på något märkligt sätt. Nu blir jag nästan grinig när jag inte får kaffe när jag känner mig sugen, vilket visserligen kan vara en nackdel förstås.
Men samtidigt har det känts lite tråkigt att inte ha varit kaffesugen, att inte vilja ha när det varit rast på jobbet eller man varit ute och fikat. Även om det förstås finns många alternativ till kaffe, så har det känts likställt med att dricka läsk på puben när man inte dricker kaffe i någon form på ett fik. Men nu tycks jag vara tillbaka på banan igen. Man får tycka vad man vill om dessa vanor, men jag har verkligen saknat mitt kaffesug hur konstigt det än må låta. :-)
 

 
Bilden lånad från BT
 


Att vara sig själv

Ett av mina största nöjen när jag sitter på tunnelbanan eller bussen är att lite diskret iaktta mina medresenärer. Det är många gånger ett ganska underhållande nöje kan jag lova. Säkerligen förekommer förstås även det omvända emellanåt, att även jag blir iakttagen av olika anledningar.
Det slår mig väldigt ofta både på tunnelbanan och i andra sammanhang där det är mycket folk i rörelse som jag slås av ett fenomen som kan störa sig mig otroligt mycket. Det är något som givetvis verkar extra vanligt bland ungdomar, men som faktiskt förekommer oavsett ålder. Nämligen hur viktigt det verkar vara för många att förställa sig, att försöka verka vara bättre, yngre, äldre, tuffare, coolare, rikare, vackrare och/eller med världsvan än man faktiskt är.
Det är tjejer i 12-årsåldern som ser upp till tjejer i 16-årsåldern och försöker efterlikna dem så mycket som möjligt i klädstil, sätt att prata, sminkning, vad de lägger upp på Facebook och så vidare. Medan de 16-åriga tjejerna försöker efterlikna 20-åriga tjejer. Det är "ba", "shit", "typ" och "liksom" inklämt i varenda lilla bisats tjejerna kläcker ur sig och det luktar parfym på flera meters håll.
Killarna i samma ålder har en helt annan approach, där det istället gäller att vara så tuff och cool som möjligt. Oftast för att imponera på tjejer och provocera oss vuxna. Men i ärlighetens namn är det nog oftast bara det sistnmämnda de lyckas någorlunda bra med. Om man inte - som jag - tycker att de mest blir töntiga, vilket jag tror att även många av de jämnåriga tjejerna tycker.
Sen finns förstås det omvända; personer som hamnat i någon form av ålderskris och försöker se 20-30 år yngre än vad de är. Kvinnor på 50+ som lägger på sjudubbla lager med smink och drar på sig tajta kläder från H&M och verkar tro att de fortfarande kan se ut som 25. Eller karlar i samma ålder som ränner på krogen och på fullaste allvar tror att de fortfarande kan få ihop det med 18-åriga tjejer. Man pratar ofta om gubbsjuka, men jag skulle nog vilja hävda att det även existerar gumsjuka. Förr tillbaka hände det mer än en gång att damer som var 30 år äldre än mig eller mer försökte ragga upp mig - och fullaste allvar faktiskt trodde att de skulle lyckas. Vissa av dem var helt oförstående till att jag tackade nej (vilket jag gjorde vänligt men bestämt).
 
Att folk pratar i sina mobiltelefoner på offentliga platser är ju mer eller mindre vardagsmat. Men ibland känns det som att vissa är lite extra angelägna om att folk runtomkring ska höra vad de pratar om. Det ska gärna höras lite extra om man pratar om viktiga möten, konferenser, affärsresor eller utlandsresor. Ungefär som att min vill att alla runtomkring ska tro att man är välbärgad och har ett bra jobb. Hur många gånger hör man städerska tala om alla toaletter hen rengjort eller en brevbärare om hur många brev hen delat ut under dagen?
På krogarna viftas det gärna med kreditkorten och sedelbuntarna för att visa att "jag har minsann råd med det här". Alltmedan jag själv ofta tvekar över att plocka fram min ganska slitna plånbok när jag ska betala i baren.
 
Jag vet att många tycker det är lite gulligt med barn som försöker vara lite som tonåringar och något positivt med personer som försöker "hålla sig unga". Själv kan jag inte tycka att det är något annat än pinsamt och vissa gånger patetiskt när man inte kan vara sig själv, när det lyser igenom att man försöker förställa sig. Visst, det finns personer som faktiskt passar i vissa kläder även om det är ett mode för dem som är några decennier yngre. Men när det märks att det är ett tafatt försök att mildra sin egen ålderskris blir det bara larvigt.
Oavsett om du har pengar eller ej, om du har ett bra jobb eller ej - varför gasta ut det genom en hel tunnelbanevagn, eller få hela bussen att tro att du är något du inte är? Jag vet att man som tonåring är väldigt identitetssökande och det gällde förstås även mig när jag var i den åldern. På den tiden såg jag det knappast själv vare sig hos mig eller andra i den åldern, men nu ser man ju hur otroligt sökande barn och ungdomar faktiskt är. Samtidigt som det är svårt att tycka att det nödvändigtvis är gulligt.
Numera frågar jag mig bara: varför är det så svårt att vara sig själv?
 

 
Bilden lånad från EnglishClub
 


Pensionsåldern höjs till 75 år

 


Kampanj mot kvinnomisshandel

 


Nya Moderaterna

 

 
DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3 4
 
Bilden lånad från Alliansfritt Sverige
 


På ljugarbänken

 

 
Bilden lånad från SvD
 


Ytterligare ett nazistbråk

Jaha, så var det återigen dags. Ytterligare ett bråk mellan nazister och motdemonstranter har brakat loss i centrala Stockholm. En mindre grupp personer från Svenska Motståndsrörelsen började med att dela ut flygblad på Drottninggatan och tågade sedan genom genom stan om Södermalmstorg. Där möttes man dock av motdemonstranter och man började kasta föremål mot varandra.
Jag kan inte låta bli att jag faktiskt av ren nyfikenhet - och också för att visa mitt missnöje - tog en repa förbi Drottninggatan när jag hörde att nazisterna stod där och spred sin avskyvärda propaganda. Jag skulle ändå förbi stan på väg hem från jobbet, så det föll lig rätt naturligt att går förbi och titta. Men då hade man uppenbarligen börjat tåga genom stan, vilket jag inte visste då, så jag uträttade mina ärenden och åkte hem istället.
Väl hemma slog jag på datorn och kunde då se att det blivit sammandrabbningar. Och jag kan ju inte direkt påstå att jag blev särskilt förvånad. Redan när jag hörde att nazisterna befann sig på Drottninggatan tänkte jag att inte var mer än en tidsfråga innan det skulle bli någon form av konfrontation med motdemonstranter. Och jag fick uppenbarligen rätt.
Nu vet jag inte vilket av lägren som började kasta saker och gå till mer fysiska angrepp just idag, men det pinsamma är tyvärr att det oftast är motdemonstranterna (= vänstern) som ställer till problem vid sådana här situationer. Det finns givetvis undantag, som till exempel demonstrationen i Kärrtorp där det var nazisterna so gick till våldsamt angrepp mot en fredlig demonstration.
Jag, som medlem i Vänsterpartiet, får ofta höra att det är mina "gelikar" som idkar dessa våldsamheter och att jag i och med medlemskap i vänstern är av exakt samma skrot och korn. Det gör mig oftast rätt ledsen, eftersom jag tar avstånd från allt vad våld vill heta. Jag tar avstånd från all form av extremism, som trots allt finns i flera läger - såväl politiska som religiösa. Att kalla mig vänsterextremist är som att kalla en moderat för nazist. Det finns garanterat medlemmar i Vänsterpartiet som sympatiserar med personer på den yttersta vänsterkanten, precis som det finns personer inom Moderaterna som sympatiserar med personer på den yttersta högerkanten. Men jag håller mig ändå ifrån att dra alla över samma kam, även om jag inte sympatiserar med vad Moderaterna står för.
Det är varjer människas rätt att hävda sina åsikter, men ingen har rätt att använda oprovocerat våld. Även om jag har mer gemensamt med personer på den yttersta vänsterkanten än med nazister (jag erkänner dock att det blir lite som att välja mellan pest och kolera), så försvarar jag aldrig att använda våld.
Återstår dock att se om man kommer fram till vem som började med konfrontationerna denna gång. Oavsett vad man tycker om andras åsikter, vinner ingen på att börja bråka. På så vis försvinner det man faktiskt står för i bruset av upploppen. Man ses som en bråkmakare och folk glömmer vilka åsikter det är man kämpar för eller mot.
 

 
AB 1 2 3 DN 1
 
Bilden lånad från Fokusert
 


Hatkärlek

Det är nog ytterst få som inte förfasas över pedofilhärvan som börjat nystas upp i Småland. En praktikant på en förskola sitter häktad för att ha förgripit sig på minst 11 barn, varav 9 ska ha gått på den aktuella förskolan. Exakt vad det är han har gjort har jag själv inte lyckats läsa mig till, men misstänkarna gäller tydligen våldtäkt mot barn så man får förstås anta att det är grova grejer han misstänks ha gjort emot de stackars barnen.
Det är svårt att föreställa sig det trauma som barnen och deras familjer just nu går igenom. För mig (och de allra flesta antar jag) är det så totalt obegripligt att man kan begå sådana handlingar emot ett barn. Det är givetvis fruktansvärt med sexualbrott oavsett offrets ålder, men det blir trots allt etter värre när det är ett litet barn som inte kan försvara sig.
Igår läste jag en intervju med en bror till den pedofilmisstänkte 21-åringen och han berättade att familjen hängts ut på nätet, hotats och att vissa av dem fått flytta till hemlig ort för att undkomma trakasserierna. Det är ju trots allt konstigt att folk in kan skilja på person och person - familjen behöver ju inte alls ha med de här handlingarna att göra överhuvudtaget.
Jag brukar ibland fundera över hur man skulle reagera på om man fick veta att en släkting begått sådana här fruktansvärda handlingar? När passeras gränsen för att man ska bryta kontakten med vederbörande? Ofta kan man ju säga att man inte ogillar personen ifråga, utan handlingarna. Men i vilken utsträckning skulle man fortsätta umgås med en nära släkting efter att denne gjort sig skyldig till till exempel barnsexbrott? Det blir alltid ett svårt dilemma för hur lojal man är. Självklart skulle man ta avstånd från handlingarna, men hur man i övrigt reagerar blir nog något av ett dilemma.
Självklart är det bara onödigt att spekulera i det. Skulle situationen mot all förmodan uppstå, får man agera på det sätt som känns mest rätt just då.
 

 
AB 1 2 3 4 5 DN 1
 
Bilden lånad från Petterssons blogg
 


MH370

Det är svårt att inte fascineras över mysteriet kring det malaysiska plan som försvann för några veckor sedan. Hur hemskt det än naturligtvis, jag kan inte föreställa mig skräcken man sitter på ett plan och fattar att det är på väg att störta. Framförallt om det är mitt ute över havet. Jag vet inte riktigt varför, men själv skulle jag nog att det vore värre än över land. Skulle man mot all förmodan klara själv kraschen, är ju trots allt oddsen bättre att få hjälp om man störtar på land än ute i havet.
När jag själv var till sjöss och vi gick över Atlanten till Nord- och Sydamerika tyckte jag ofta det kändes hisnande när man tittade på sjökorten och insåg att man hade 4-5 kilometer (och ibland mer) vatten under sig. Och framförallt vad som gömmer sig därnere. Det okända (som vad som finns på dessa djup fortfarande till viss del forfarande är) har väl alltid både fascinerat och skrämt oss människor.
Nu tror man sig i alla fall ha anträffat planet i havet utanför Australien, på ungefär 4.500 meters djup. Det ska tydligen vara gränsen för hur djupt obemmande undervattensfarkoster kan ta sig. Imponerande att man faktiskt lyckas hitta något på det djupet. Jag hittade bilden här nedanför på SvD:s hemsida och även om man ju fattar att 4,5 kilometer är rätt djupt, så sätter ju grafiken lite perspektiv på hur långt det är ner till botten på det här stället. :-)

 

 
DN 1 2 3 4
 
Bilden lånad från SvD
 


Legaliserad prostitution

Tidig torsdagsmorgon och jag är med trötta steg på väg mot jobbet. Vid spärrarna till tunnelbanan rycker jag åt mig en Metro ur tidningsstället och börjar förstrött bläddra i tidningen redan i rulltrappan ner mot perrongen. Jag brukar oftast inte tycka att jag hittar så mycket av intresse att läsa och har dessutom oftast hunnit läsa DN innan jag gått hemifrån, men ibland kan det vara skönt att som så många andra försjunka i en tidning under morgonrusningen.
Så fastnar jag för en artikel om ett ämne som det skrivs om lite då och då i media: "fruimport". Enligt artikeln söker i snitt en "imoprtfru" per dag hjälp hos någon av Sveriges kvinnojourer, men man misstänker att mörkertalet är enormt stort.
Jag viker ihop tidningen och stoppar ner den i väskan och tänker att jag vill luska lite mer i ämnet. Jag minns nämligen den tid då jag var sambo med en tjej från Filippinerna. Det var väldigt ofta jag fick kommentarer eller insinuationer om att jag skulle "hämtat hit" henne, att jag skulle haft en taskig kvinnosyn med mera. Medan vi egentligen träffats i Sverige och det var hon som "raggade upp" mig. Men samtidigt insåg jag i samma veva att många män åkte iväg till till exempel Filippinerna och Thailand i syfte att hämta hem en kvinna. Många av dem jag kom i samspråk med hade en mycket märklig kvinnosyn och diskuterade sina resor till Asien på samma sätt som om de skulle åkt dit för att importera en bil. Och jag kunde låta bli att känna viss avsmak kring hur dessa män beskrev att de träffat sina fruar.
Jag tror ärligt talat inte att någon av de män jag lärde känna genom mitt ex tillhörde dem som misshandlade sina fruar eller missbrukade reglerna kring uppehållstillstånd och så vidare, men en lite märklig kvinnosyn hade de trots allt.
 
Poängen i Metros artikel - för er som inte redan läst den - var nämligen att det finns ett stort antal män som missbrukar reglerna kring att få uppehållstillstånd i Sverige. När någon (i det här fallet kvinnor) kommer till Sverige för att man träffat någon, får man oftast ett uppehållstillstånd på två år. Tar relationen slut under de två åren, har vederbörande oftast inte rätt att stanna i Sverige utan tvingas åka hem igen. Det många (men givetvis inte alla) män gör är att man hämtar hit en kvinna, som man utsätter får psykiskt och/eller fysiskt våld eller behandlar illa på andra sätt. Strax innan de två åren gått, dumpas kvinnan på Arlanda - i bästa fall med en hemresebiljett i handen. Men det finns även historier om kvinnor som lämnas vind för våg utan vare sig pengar eller hemresebiljett. Därefter åker mannen iväg igen och hämtar en ny kvinna för att återupprepa samma procedur. Och kvinnorna hamnar i en rävsax: finner de sig inte i behandlingen får de åka hem, biter de ihop under två år kanske de får stanna och får ett förhoppningsvis bättre liv i Sverige. Åtminstone materiellt sett.
Hela denna "industri" har fått begreppet fruimport och verkar vara ett rätt stort problem. Ett problem som fått såväl svenska politiker som den thailändska ambassaden i Stockholm att reagera.
 
Väldigt snart lärde jag mig ett nytt begrepp: post-order wife. Jag googlade på uttrycket och fick inte mindre än 118 miljoner träffar. Det finns en uppsjö dejtingsajter som är inriktade på svenska eller europeiska män som vill träffa en kvinna från exempelvis Asien.
Det är och förblir en sak om man åker till exempelvis Thailand för att jobba eller på semester och av en händelse träffar någon som sedan följer med till Sverige. Men jag har väldigt svårt att förstå dem som åker iväg enbart i syfte för att träffa en kvinna. Och givetvis ännu svårare att förstå dem som faktiskt missbrukar systemet och plockar hit kvinna efter kvinna för att skicka hem dem när man tröttnat. Det blir som en legaliserad form av prostitution: mot att mannen får sex, får kvinnan en ekonomiskt och materiellt bättre standard. Och rådande visumregler underlättar ju markant för dessa män.
I ärlighetens namn tror jag att många av de män - oavsett om de missbrukar reglerna och/eller misshandlar kvinnorna eller ej sonika söker något som de inte kan finna här hemma i Sverige. Nämligen en kvinna som fogar sig i helt andra könsroller än vad många svenska kvinnor gör. Det är säkerligen ofta män som vill ha någon som sköter hushållet och inte strävar efter ett jämställt förhållande. En kvinna som finner sig i att bli försörjd av mannen och är nöjd med att bara gå hemma. När hon sedan börjar inse att hon har större möjigheter i Sverige, då tröttnar mannen och skickar hem henne igen.
Nej, alla män med asiatiska fruar är självklart inte på det sätt som jag beskriver här ovanför. Men precis som Metros artikel beskriver, finns det tyvärr en alltför stor del som faktiskt är så - eller åtminstone inte så hemskt långt därifrån. Det är så tragiskt med människor som utnyttjar andra människors utsatta situation och tar sig friheten att därför utnyttja dem på olika sätt. Oavsett om det handlar om fruimport eller något helt annat.
 

 
FAKTARUTA
 
"Fruimport" kallas det när en man i Sverige inleder en relation med en utländsk kvinna i syfte att utnyttja henne - och ofta utsätter han henne för våld och/eller andra övergrepp. Varje år möter Roks kvinnojourer uppskattningsvis 500 kvinnor som utsatts för fruimport. Thailand, Ryssland, Irak, Iran, Filippinerna, Brasilien och Kina är de vanligaste länderna som kvinnorna kommer ifrån.
 
Så här många ”importfruar” har sökt hjälp under 2013:
Stockholm: 214
Västra Götaland: 55
Södra Sverige (Skåne, Blekinge, Kronoberg och Kalmar): 30
Totalt i hela landet: 340

Utsatt? Här kan du få hjälp:
Terrafem, Sveriges enda rikstäckande jourtelefon för kvinnor med utländsk härkomst. Terrafem driver även en juristjour och erbjuder tjejhusboende och stödlägenheter. Telefonnummer: 020-521010
Kvinnofridslinjen som drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid på uppdrag av regeringen, och är en nationell stödtelefon för kvinnor som utsatts för våld, hot eller sexuella övergrepp. Den är öppen dygnet runt och det kostar inget att ringa.  Kvinnofridslinjens personal har tillgång till tolkservice till de flesta språk som talas i Sverige. Telefonnummer: 020-50 50 50.
 
Källor: SvD, Metro

 
Relaterat: DN 1 EX 1 M 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilderna ånade från SVT, Muff Wiggler
 


Bagarmossen

När jag flyttade till Bagarmossen för nio år sedan fick jag åtskilliga kommentarer om att det skulle vara rena Vilda Västern här. Det var en förort där man inte ansågs kunna bo, där det fanns alkisar och ligister i var och vartannat gathörn och man riskerade att bli nedslagen bara man gick ut på balkongen.
Jag har sedan fått försvara mig med näbbar och klor över att jag bor här - och dessutom har mage att faktiskt trivas. För min del är avståndet perfekt med en kvart med tunnelbanan in till stan och samtidigt har man naturen precis runt hörnet. Det sistnämnda i form av Nackareservatet med alla vackra promenadstråk och dessutom en badsjö.
Och stökigt? Själv undrar jag var folk det ifrån. För mig har Bagarmossen sedan jag flyttade hit varit en sömnig närförort där jag aldrig känt mig otrygg eller märkt av något bråk eller stök. Helt enkelt en plats som fått ett oförskämt dåligt rykte. Det kan hända att det varit stökigare förr tillbaka, men så är det inte nu längre.
Men jag har fått försvara mig med näbbar och klor för att jag vill bo i en så "stökig" förort så "långt ifrån" stan. Trots att jag med promenad är i stan på ungefär 20 minuter, ett avstånd som i Stockholm räknas som relativt kort. Man kan - fågelvägen mätt - bo avsevärt närmare stan men ha väsentligt längre restid på grund av att man bor långt ifrån tunnelbanan och därmed antingen måste åka buss eller gå väldigt långt för att komma till tunnelbanan.
Häromkvällen slog jag på lokalnyheterna och fick äntligen min egna tankar bekräftade, nämligen att Bagarmossen liksom andra närförorter blir alltmer attraktivt. Och just med samma argument som jag själv nämnde här ovanför och som gör att jag trivs så bra här. Bostadspriserna har i Bagarmossen gått upp med 30%, eller i snitt med 500.000 för en bostadsrätt (se inslaget som börjar 12 minuter in i det här klippet). Tydligen ska det vara lite av ett rekord med så pass kraftiga prisökningar. Många börjar nog inse tjusningen med Bagarmossen med alla vackra och välbevarade 40- och 50-talshus och blandningen med modernare hus. Och nu ska det även bli fler hyresrätter framöver.
Att Bagarmossen blivit alltmer attraktivt har jag anat redan tidigare, framförallt under den tid jag hade min lägenhet uthyrd i andra hand medan jag pluggade. Att jag fick massor med svar på min annons var nog inte så konstigt, jag kunde välja och vraka bland potentiella hyresgäster. Men jag blev även erbjuden hundratusentals kronor för att sälja mitt kontrakt svart. Och det hände mer än en gång kan jag säga. Nu är jag aningen för ärlig för att sälja kontraktet svart, men antalet erbjudanden om svarta pengar i den storleksordningen säger ju en hel del om att det börjar bli ett alltmer attraktivt område.
Det var inte länge sedan jag ojade mig över att det verkade svårt att byta bort en lägenhet här, men kanske börjar även bytesmarknaden för hyresrätter att svänga om bostadsrättsmarknaden går uppåt?! Visserligen har jag fortfarande en hög hyra, men har priserna för bostadsrätter och villor gått upp så mycket borde inte en hög hyra heller vara något problem...
 

 
Bilden lånad från Polisen
 


Drömerier

Usch, det är alltid lika farligt att bläddra runt bland olika internetsidor om heminredning. Jag hittar alltid en massa saker jag vill ha, men det är väl knappast särskilt unikt. Samma sak händer de gånger jag går på Ikea, Mio och liknande varuhus.
Senaste åren har jag alltmer börjat fantisera om att en gång ha en liten trädgård någon gång i framtiden när ekonomin tillåter. Den behöver inte vara stor, men åtminstone något att knåpa lite i och kunna sitta i under varma sommarkvällar.
Och i och med dessa små fantasier, kommer förstås drömmarna om hur jag vill att trädgården ska se ut. Ibland känns det verkligen som att en liten balkong blir alltför trång och trist i längden. Visserligen kan man ha lite blommor och utemöbler även där, men det blir inte riktigt samma sak som en trädgård.
Även om jag verkligen inte har några gröna fingrar överhuvudtaget, brukar jag försöka se framför mig vilka blommor, buskar och träd jag vill ha. Och framförallt vilka utemöbler jag skulle välja. På en balkong blir man ju rätt begränsad i valet av utemöbler, men med en trädgård kan man ju välja desto mer. Och när jag nu hamnar på sidor om olika trädgårdsgrejer, kan jag inte låta bli att börja drömma desto mer om en liten trädgård så småningom.
Förmodligen skulle jag bli lika mycket av en perfektionist vad gäller utformningen av en trädgård som jag är när det gäller inredningen i mitt hem. Allt ska liksom passa ihop så bra som möjligt och stå på vissa specifika platser. Inte för att jag får panik om jag har främmande och någon börjar flytta runt mina saker - men däremot går jag alltid och ställer tillbaka saker och ting på sin plats när besöket har gått. Och med största sannolikhet skulle jag vara precis likadan i en eventuell trädgård...
 
 
FOTNOT
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med Classic Garden. Åsikterna i inlägget är helt och hållet mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i ämnet.
 

 
Bilden lånad från Dalaridå
 


Systembolaget

Så här är det det går till - egentligen.... ;-)
 
 


Finlandskryssning

Häromkvällen hamnade jag framför Kalla Fakta som handlade om hur det går till på finlandsfärjorna framförallt på helgkryssningarna. Man har nämligen noterat att anmälningarna om våldtäkter och misshandelsfall ökat markant senaste två åren.
Med dold kamera vandrar reportarna runt och iakttar vad som sker i barer och på dansgolv. Föga förvånande nekas ytterst få att beställa i barerna trots uppenbart hög promillehalt i blodet, man bevittnar flera bråk men ytterst få vakter - och de få som finns verkar inte göra många knop. Enligt de uppgifter TV4 kommit över har varje fartyg 3-5 vakter i tjänst - på fartyg som tar i runda slängar 2.000 passagerare. Det säger sig ju självt att det blir svårt att upprätthålla en vettig ordning ombord bland alla fylltrattar med en sådan bemanning bland vakterna.
Men att det festas rätt duktig på dessa fartyg är ju knappast någon nyhet för någon. Det vet ju vi alla som någon gång åkt på en finlandskryssning. Själv hyser jag något av en hatkärlek till att åka dessa kryssningar. Det kan absolut vara trevligt ibland, det tänker jag inte neka till. Men det är också en mycket speciell stämning ombord med allt festande och alla människor som åker på sina månatliga finlandskryssningar för att kröka och köpa billig sprit. För många av dessa är en finlandskryssning fantastiskt "hawaii" och fullt jämförbart med en charterresa till Kreta.
Och även om de flesta är ombord och har trevligt, tycks det vara ett återkommande problem med våldäkter och misshandel ombord. Alltmedan rederierna slår ifrån sig och tycker att de gör fullt tillräckligt för upprätthålla ordningen och ha en ansvarsfull alkoholförsäljning och -servering. Visserligen vore det konstigt om det aldrig begicks några brott på färjorna och de vore en utopi att tro att man skulle uppnå en nollnivå på den punkten.
Men märkligast av allt är Tallink Siljas personaldirektör Vahur Ausmees inställning till det ökande antalet våldtäkter ombord på fartygen:
– Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda, säger han till Kalla Faktas reporter. Visst kan man dividera huruvida man tar en extra risk om man dricker sig redlöst berusad. Men i slutändan spelar det trots allt ingen roll i vilket skick en person - det ger inte någon rätt att begå en våldtäkt gentemot vederbörande. Du ska spritt språngande naken kunna somna av redlös berusning mitt inne i Stockholms city utan att någon tar sig friheten att ha sex med dig.
Visserligen går Tallink Siljas VD Kadri Land ut och säger att uttalandet inte är något rederiet ställer sig bakom, men det känns som att man nu får lite att jobba med hos rederierna. Det måste ju förstås kännas tryggt för passagerarna ombord och man måste veta att det finns vakter som kan styra upp ifall det blir oroligt och bråkigt. Något som tyvärr är en överhängande risk när det finns många berusade personer på samma lilla begränsade yta. Även om varjet person självklart också har ett eget ansvar för sitt drickande och sitt beteende, så kommer det alltid finnas folk som på olika sätt missköter sig och personer som av olika anledningar får för mycket innanför västen. Och av den anledningen måste det också finnas personal som upprätthåller någon form av säkerhet...
För min del blir jag inte direkt mer lockad av att göra en finlandskryssning inom den närmsta framtiden efter att ha sett programmet.
 

 
AB 1 2 DN 1 TV4 1

Bilden lånad från Roliga skyltar
 


TV

Jag undrar ibland om jag är den enda i Sverige som fortfarande har en tjock-TV? Trots att jag normalt sett är lite av en "prylbög", så har jag hållt mig till min tjocka TV så länge den har fungerat. Jag köpte den för ganska exakt 13 år sedan och den var då bland de modernaste apparaterna.
Men som det ju är med tekniska prylar, så går det ju inte många år innan det praktiskt taget är antikvärde på grejerna och de anses totalt omoderna. När jag köpte den här TV:n, hade de platta TV-apparaterna börjat komma, men var fortfarande rejält dyra. Samtidigt började man ändå sänka priserna på de äldre modellerna, eftersom man antagligen insåg att just de platta apparaterna mer och mer skull ta över marknaden.
Jag vet hur många gånger jag blivit pikad för min stora, otympliga och groteskt tunga TV. Det är länge sedan jag tappat räkningen på hur många gånger folk frågat mig när jag ska köpa en ny TV. Själv har jag resonerat att så länge den fungerar, så finns det ingen anledning att byta ut den. Jag har till och med tänkt tanken att inte ens köpa en ny TV när den nuvarande en dag bestämmer sig för att ge upp. Hur det kommer bli med just den delen återstår väl att se, men att byta ut en fullt fungerande TV bara för att det finns medernare apparater kan jag inte se någon anledning till. Framförallt så länge min nuvarande faktiskt fyller sin funktion.
Trots allt är det inte bara en ekonomisk fråga, utan även en miljöfråga. Det är inte direkt miljövänligt att slänga helt funktionella saker bara för att man vill ha något modernare. Åtminstone inte i mina ögon.
Men sista dagarna har jag börjat ana att det faktiskt bara är att inse fakta: min 13 år gamla TV börjar ge upp. Bilden börjar bli dålig och det blir "färgfläckar" här och där över rutan. Alla kablar sitter som de ska och inställningarna är också som de ska. Även om jag är ekonomisk, så är jag inte dumsnål. Jag kommer inte lämna in denna gamla TV på reparation! Antingen testar jag att vara utan TV ett tag när den väl ger upp (något som bara verkar vara en tidsfråga nu), eller så köper jag helt enkelt en ny ganska snart.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Fairshopping, Filmforum