En kärlekshistoria

- Vem FAN är Sara??
Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom dörren. Jag kommer hem från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobil i handen och har gått igenom telefonboken. Begravningen hade varit den jobbigaste jag varit med om då min morfar och jag stod varandra nära och pratade flera gånger i veckan. När han sedan hastigt gick bort av en cancertumör i magen tog det mig mycket hårt.
- En tremänning till mig som jag inte träffat på flera år, svarar jag - men förstår direkt att hon inte tänker tro mig och att det är bråk på gång.
Och så rätt jag fick! W hade ringt till Sara, frågat vem hon var och varför hon fanns i min mobiltelefon. Naturligtvis hade Sara givit samma förklaring som jag: vi är släkt och har varandras nummer även om vi inte har särskilt mycket kontakt. Men W vägrar att tro på detta.
- DU LJUGER!! Din morfar är inte död!! Du sa det bara för att ha en ursäkt att kunna åka och träffa den där horan!
Jag får ont i magen, gråten är på väg - men W ska inte få se det! Hon ska inte få se mina svaga sidor, det skulle hon bara utnyttja. Jag böjer mig ner, tar upp väskan jag nyss ställt ifrån mig på hallgolvet och lämnar lägenheten. Innan jag passerat ytterdörren har jag bestämt mig. Detta är det sista hon gör mot mig. Den sista kränkningen, den sista falska anklagelsen, den sista svartsjukan. Nu flyttar jag! Väl ute på gatan i svala vårkvällen ringer jag mina föräldrar och talar om att jag är på väg dit och vill sova hos dem.
Den kvällen hade jag ingen aning om hur fel jag hade. Det blev inte det sista hon gjorde mot mig, inte den sista anklagelsen hon kom med. Denna separation skulle på mer än ett sätt påverka mitt fortsatta liv i flera år framöver.
 
Jag och W träffades av en ren slump på en pub i Hudiksvall. Första gången var jag egentligen på väg hem från ett annat uteställe där jag varit med några kompisar. På vägen hem låg puben Tre Bockar och jag såg på planscherna utanför att ett lokalt relativt känt och duktigt coverband spelade. Av ren ingivelse bestämde jag mig att gå in och se om jag kände någon därinne.
Och där var hon. Det var W som kom fram till mig och började prata och vi pratade hela kvällen. På något vis fastnade jag för hennes vackra utseende, charmiga sätt och sprudlande skratt. Men så skulle hon hem och vi gick åt varsitt håll.
Veckorna gick och vi sågs inte. Men så en fredagskväll skulle jag sitta hemma och vara barnvakt åt min då 10-åriga bror medan resten av familjen skulle ut på olika håll. Jag bodde tillfälligt hos mina föräldrar och tyckte det skulle bli skönt med en kväll i lugn och ro. Frampå kvällen när brorsan somnat dyker syrran upp med ett par kompisar, de hade tröttnat på att vara ute och skulle titta på film istället. Jag får en ingivelse och bestämmer mig istället för att gå ut, nu när det ändå fanns barnvakt åt brorsan. Jag strosar genom stan och går in på en servering nere vid hamnen, där jag träffar på pappa. Han hade varit ute med några arbetskompisar - precis som min mamma - alla hade gått hem och han var egentligen också på väg. Men vi bestämmer att ta en öl och plötsligt dyker mamma med sällskap upp. Efter ett par öl tillsammans bestämmer vi dock att gå hem, hela familjen. På vägen passerar vi Tre Bockar. Och jo, vi bestämmer oss för att gå in då det även denna kväll är bra livemusik här.
Och jo, W är här även denna gång. Vi pratar återigen hela kvällen och denna gång byter vi nummer innan vi skiljs åt. W och jag fortsätter ses. Vi går ut, gör utflykter. Hon träffar mina föräldrar. Den sensommaren bestämmer vi oss att flytta ihop. Efter visst letande hittar vi en jättefin lägenhet i de gamla kvarteren av Hudiksvall, mitt i stan. Kontrakt skrivs och vi får flytta in första september.
 
Någon vecka innan flytten träffas jag och W innan jag börjar jobba på eftermiddagen. Hon följer med hem medan jag byter om innan jag ska iväg. På köksbänken ligger dagens skörd av post och jag har fått brev från en tjej i Korea som jag brevväxlat med sedan tidiga tonåren. Vi hade aldrig träffats eller ens pratat på telefon men tyckte båda det var kul att brevväxla och breven var många och långa. W tittar på brevet och börjar ifrågasätta.
"Har ni träffats?" "Pratat på telefon?" "Är du kär i den andra tjejen?"! Brevvänner blir förr eller senare kära..."
Jag försöker förklara, men W stänger av öronen. Svartsjuk till tusen. Det blir gräl och hon går. På kvällen ringer hon till mig strax innan jag ska sluta, hon sitter i baren på Stadshotellet och vill att jag kommer dit. Där sitter hon i med rektorn på den högstadieskola där jag brukade vikariera under terminerna. Han flirtade hej vilt med W, tafsade på henne och hon verkade nästan njuta av det. Jag får en kall blick av henne och hon har uppenbarligen dragit någon rövarhistoria för min chef om att jag mer eller mindre varit otrogen. Vi går slutligen därifrån, hon och jag, och hon kräver av mig att jag ska sluta skriva med tjejen i Korea. Jag vägrar. Varför skulle jag sluta med det?
Det hela glöms så småningom och vi flyttar ihop som planerat. Första månaderna tillsammans är frid och fröjd. W visar inga fler tecken på svartsjuka. Snarare tvärtom, livet är en dans på rosor, vi är som vilket sambopar som helst.
 
Men så börjar det komma små, små saker med tiden. Jag fick efter ett tag veta att hon fortsatte prata illa om mig inför min chef på skolan. Han väljer att tro henne och jag mobbas totalt ut på jobbet av honom och några andra lärare. Jag säger till slut upp mig i ren protest, jag orkar inte vara kvar.
Ett par veckor efter att jag slutat ringar den kvinnliga lärare som ska ta över min tjänst. Det är det normala inom läraryrket att man gör så; man kollar hur klassen ligger till, var i böckerna man är, om det är någon i klassen som behöver extra stöd eller om det är något annat man behöver veta. Hon verkade trevlig och pratsam, så vi pratade på om tjänsten och var allt material fanns. Men hon saknade det band med hörövningar som hörde till undervisningen. Själv hade jag kopierat bandet av en annan lärare, men lovade att hon kunde få min kopia och jag skulle komma med den till skolan så fort jag hade tid. Samtalet avslutas och i samma stund jag lägger på, hör jag W lägga på den andra telefonen. Hon hade tjuvlyssnat. Visserligen inget farligt i det, inget känsligt hade sagts under samtalet som hon inte fick veta om elever eller liknande. Men nu blir det liv i luckan. W blir återigen svartsjuk.
"Varför ska du hjälpa DEN kvinnan?", "Är du kär i henne också?", "Ska du inte knulla henne när du ändå är på skolan?", "Vill hon ha det jävla bandet få hon fan hämta det själv!"
Jag försöker förklara att jag aldrig träffat henne, att jag bara ska lämna över ett band och sen gå, men W stänger av öronen. Hon vägrar lyssna och förstå, det hon själv tror - att jag är kär i denna kvinna som är gammal nog att vara min mamma - är vad som "är sant". Det är JAG som ljuger. Kompromissen blir att W följer med till skolan när jag lämnar bandet.
När jag sagt upp mig från skolan går jag helt över till Posten, där jag under sommaren jobbat halvtid som sommarvikarie. En dag kommer jag hem med ett litet sår i pannan som jag fått när jag hoppade in i en postbil och råkade slå i pannan i bildörren. Det blir ett jäkla liv.
"Vem har du NU knullat??", "MÅSTE hon riva dig i pannan när ni knullar??".
Vad säger man nu? Jag blir mållös. Jag har gjort illa mig, men det är i W:s ögon en lögn - för egentligen har jag ju varit otrogen.
 
En söndag i december ska vi ha främmande. W ska ordna middagen, så jag erbjuder mig att handla så att hushållssysslorna blir någotsånär rättvisa. Hon skriver en handlingslista och jag går iväg. Jag stannar till vid bankomaten på vägen till affären och bakom mig i kön dyker plötsligt en före detta kollega från skolan upp. Jag hade vikarierat för henne några veckor under vårterminen efter att hon plötsligt blivit änka. Eftersom vi båda undervisade i språk hade vi sedan haft mycket med varandra att göra i jobbet när hon kom tillbaka från sin sjukskrivning. Så vi blir stående och pratar en stund. Mest om jobbet, förstås, och jag får veta att både elever och de flesta lärare saknar mig, det kändes skönt att höra då jag sa upp mig i stort vredesmod från skolan.
Efter ungefär en kvart går vi åt varsitt håll och jag promenerar ner till affären för att handla. På handlingslistan står bland annat purjolök. Jag letar febrilt i grönsaksdisken, men den är slut. Inga leveranser före måndag enligt personalen. Suck, jag får gå bort till kvartersbutiken istället! Jag tar de andra varorna jag ska ha när jag ändå är i affären och går sedan hem med dem eftersom vårt hus ändå låg på vägen till kvartersbutiken. W tycks vara på gott humör och vi pratar och skrattar. Jag berättar att jag sprungit ihop med min före detta kollega och att hon berättat hur mycket de saknade mig på skolan. Jag kände mig ju stolt över att ha fått höra det. Så kommer jag på; just det! Purjolöken! "Men du, jag springer bara bort till Ica!"
W:s humör tvärvänder. Hennes ögon blev ännu svartare än de normalt var. "Varför ljuger du?", "Purjolöken var inte alls slut på affären! Du vill träffa HENNE igen! Men gör du det! Gå du, hoppas hon är RIKTIGT bra i sängen!"
Jag sätter mig ner. "Ok, gå du istället!"
Nä, det dög inte åt fröken. Jamen, sa jag, då får DU ringa till gästerna och säga att de inte kan komma, DU är ju för svartsjuk för att jag ska kunna gå och handla. Det dög inte heller.
Efter en stund verkar hon dock inse det märkliga i sina anklagelser, hon ber om ursäkt - och verkar konstigt nog mena det - och jag går och handlar purjolök.
 
Veckorna gick och våra konflikter blev allt fler. Det var diskussioner så fort jag skulle gå utanför dörren. W:s kontrollbehov blev allt större och hon tillät att jag gjorde allt mindre. Alltmedan det var okej att hon var ute och festade med sina kompisar skulle jag sitta hemma, även de kvällar hon jobbade. Jag fick bara gå till jobbet, affären och på sin höjd till mina föräldrar på andra sidan stan. Jag fick inte på något vis umgås med tjejer, ta emot post (de brev jag fick gömde hon undan och gick igenom innan hon visade dem för mig). Enligt W kunde en tjej och en kille inte vara kompisar utan att det förr eller senare blev mer än vänskap. Medan hennes bästa vän var - just det, en kille! Personalfester och krogbesök var uteslutna utan hennes sällskap och rösten höjdes till och med när jag i sällskap med min syster skulle köpa en födelsedagspresent till mamma. Det faktum att jag inte fann mig i hennes sätt att vilja kontrollera mig gjorde inte saken bättre. Jag sa ifrån, vägrade att finna mig i hennes regler.
Jag var en dålig människa för att jag tjänade dåligt, enligt W. Och visst var min inkomst inte speciellt hög, men jag slet som ett djur för den och gjorde vad jag kunde för att få ekonomin att gå runt. Men när jag blev erbjuden extrajobb för att få in pengar ville hon inte jag skulle gå dit - hon ville inte vara ensam hemma. Vad jag än gjorde var det fel.
Det hon trodde och insinuerade att jag gjorde var för henne det som var sant. Att det sen fanns en naturlig förklaring till att jag varit borta tio minuter längre än vad som "borde vara normalt", hade ett sår i pannan och så vidare - det ville hon inte lyssna på. Jag var en lögnare rakt igenom. Det hon påstod om mig var det som var sant, inte det jag sa.
När det skulle vara julfest med jobbet ville jag givetvis gå, men på grund av en miss i inbjudningarna fick jag beskedet om festen först på förmiddagen samma dag den skulle vara och jag ringer hem och meddelar att jag tänkte gå. Men...
"Vem av tjejerna är det du ska knulla ikväll?", "Du ska komma hem direkt efter jobbet och göra MIG sällskap! Du VET hur illa jag tycker om att sitta ensam hemma!"
Med en 5-årings trots och tjurskallighet bestämde jag mig för att trots allt strunta i festen och åka hem. Ingen hemma! Timmarna går och W är borta. Frampå nattkvisten kommer hon hem - stupfull. "Varför är du inte på fest?" Sluddrar hon - och somnar.
 
Vi går in februari och min morfar avlider hastigt i cancer. När han ligger på dödsbädden i Stockholm, vill givetvis jag åka dit för att få träffa honom en sista gång.
W går i taket. Var min morfar verkligen viktigare än HENNE?! Hur kunde jag såra henne så? Välja att åka och hälsa på den gubben när jag hade HENNE!? Jag väljer att nonchalera utbrottet och bokar biljetter. Dagen innan jag ska åka till Stockholm avlider morfar, jag kände att jag inte skulle orka åka och se honom just då och väljer att stanna hemma.
Tiden går och det blir begravning.
 
Jag söker med ljus och lykta efter lägenhet. Vår gemensamma lägenhet står visserligen på mig, men jag skulle inte ha råd att betala den rätt höga hyran själv och W går med på att vi skriver över lägenheten på henne. Dagarna fylls av den ena konflikten efter den andra. Hon anklagar mig för otrohet, att ha lurat henne på pengar, ljuga och bedra... Det finns inte en tjej i hela Hudiksvall jag inte legat med.
I mars får jag veta av Hudiksvallsbostäder att en billig etta blir ledig första juni och jag tar den direkt. Det känns som en oerhörd lättnad. Nu kan jag i alla fall se ett slut på eländet. Trodde jag.
Strax efter det avlider min Alzheimersjuke farfar i en lunginflammation. En lördagsförmiddag ringer man från hemmet där han bor till pappa och meddelar att farfars tid kan räknas i max ett något dygn till. Pappa ringer mig omgående och hela familjen åker dit. Senare samma dag är vi hemma igen.
Samma kväll ringer mamma och berättar att hon och pappa ska tillbaka till farfar i Söderhamn. Timmarna han har kvar bedöms nu som väldigt få och pappa vill ta ett sista farväl. De vill att jag är barnvakt till min bror och har hand om honom under söndagen tills de kommer hem. "Självklart", säger jag, "jag kommer direkt!"
Medan jag tar på mig ytterkläderna förklarar jag läget för W. Hon säger ingenting, går ut i köket och kommer tillbaka med en kökskniv i handen. Hon sätter den mot handleden. "Går du ett steg närmare dörren skär jag!"
Jag trodde inte hon skulle göra det, detta var förstås ett av hennes många sätt att försöka kontrollera mig - så jag går mot dörren. Hon skär och blodet kommer - jag stelnar till is. Har denna människa inga hämningar alls???
Det blev inget djupt sår, blodet slutar snart rinna, men min chock sitter i. Jag ringer mina föräldrar, alldeles gråtfärdig, och berättar. De ordnar en annan barnvakt och åker.
 
Det blir en vår kantad av konflikter. Jag kämpar förtvivlat med att bita ihop och försöka stå ut och försöka se att det snart är över. Veckorna masar sig iväg och känns som evigheter. Jag försöker jobba så mycket jag kan för att slippa vara hemma. W vill inte släppa greppet om mig, hon försöker få mig att frånsäga mig min nya lägenhet och vill att vi börjar om. Men jag vägrar. Hon har fått alldeles för många chanser och bränt samtliga broar.
 
Det är slutet på maj och bara ett par dagar kvar till min flytt. Jag hade jobbat till ganska sent på kvällen och kommer hem, det är tomt hemma - men jag är van. Det var inte ovanligt att W försvann och var borta i timmar utan att säga var hon var. Jag hade slutat bry mig, förhållandet var slut och jag väntade bara på att få flytta.
Vid elvatiden flyger plötsligt ytterdörren upp, smällan när den går igen får mig att lyfta ur soffan. In rusa W med en blick jag inte sett hos henne tidigare. Hon stirrar på mig med en totalt galen blick.
"DU SKA UT NU!!!" Skriker hon. "Du ska försvinna ut mitt liv, din jävla idiot! Hör du vad jag säger?!"
Jag hade sett henne rosenrasande många gånger, men det här liknade ingenting. Givetvis märkte jag att hon druckit, men inte ens under påverkan av alkohol hade jag sett henne så här.
"Mina kompisar är på väg hit! De ska spöa skiten ur dig om du inte genast försvinner!"
Jag försökte intala mig själv att detta var ytterligare någonting hon bara sa för att få sin vilja igenom. Men samtidigt tänkte jag på det som hände med kniven ett par månader tidigare.
W var skogstokig. Jag försökte förklara att jag skulle flytta i övermorgon, DÅ blir hon av med mig - och det för gott! Hon vägrade att lyssna - stänger återigen av öronen - och bara skriker, springer runt i lägenheten. Plötsligt börjar porslin och prydnadssaker flyga genom luften. Jag får ducka och hoppa åt sidan för att inte bli träffad.
Efter en stund lugnar hon ner sig lite så det går att resonera med henne. Jag är nu ordentligt förbannad och säger att vill du bli av med mig får du minsann ringa polisen eller kasta ut mig med våld!
W tar telefonen, slår numret till polisen och berättar att hon vill bli av med mig, hon behöver polishjälp för att få ut mig ur lägenheten. Polismannen i andra änden vill prata med mig, men jag kände inget behov av att prata med polisen. Lyckligtvis förklarar han för W att så länge jag inte är våldsam mot henne och också bor med henne i lägenheten har polisen inte rätt att slänga ut mig. Jag kände mig lättad, men den känslan fick bara hålla i sig tills hon lagt på luren. Hennes vredesutbrott flammar upp igen, den galna blicken återkommer. Hon skriker, springer runt i lägenheten och föremål börjar återigen flyga genom luften. Jag blir rädd. Snart blir någon skadad, och den personen är säkerligen jag. Samtidigt vill jag inte lämna alla mina ägodelar i lägenheten, dem skulle det inte vara mycket kvar av när jag kommer tillbaka och hämtar dem.
Jag lyckas till slut komma in i sovrummet, få igen dörren och låsa den. Med W bankande och skrikande utanför ringer jag med darrande händer till mina föräldrar. Mamma svarar. Jag ber henne säga till pappa att komma över omgående, jag behöver få ut mina saker ur lägenheten. Pappa står bredvid och hör ända dit W:s vrålande och jag hör honom bara säga "Jag kommer genast, gubben".
Trots att klockan nämade sig halv tolv på natten sätter han sig i bilen och kommer. Han hinner inte mycket mer än in genom dörren så är W över honom också. Hon skriker och gormar om vilken hemsk familj vi är. Vi försöker nu nonchalera henne och börjar plocka med mina saker. Vi har inte hållit på många minuter innan de två kompisar som enligt W skulle spöa skiten ur mig kommer. De står och hånflinar och följer glatt hur jag och pappa samlar ihop mina saker. Givetvis tar de W:s parti och de är lika nöjda med situationen alla tre. W fortsätter gasta och skrika om vad jag får ta och inte får ta. Jag får ingenting med mig av det vi köpt tillsammans. Just då orkar jag inte bry mig så mycket om det, huvudsaken var att jag fick med mig det som var mitt.
Efter en knapp timme har jag fått med mig det absolut viktigaste och åker. W vägrar först låta mig åka om jag inte lämnar ifrån mig nyckeln. Själv ville jag inte lämna den ifrån mig innan jag hämtat mina sista ägodelar. När nu hennes två vänner plötsligt ger mig rätt, tappar jag hakan. Jag står och gapar i flera sekunder. Hade jag hört rätt? Men det hade jag visst, och då ger även W med sig.
Följande dag hyr vi släpvagn och hämtar de få möbler som var mina. Det var inte mycket, men dock arvegods och hade ett värde för mig som stod långt över det ekonomiska. W hade plötsligt ändrat inställning till min flytt. Plötsligt står hon och gråter, bönar och ber om att jag ska stanna, att vi ska börja om. Jag bara tittar på henne. Hur kan hon tro att jag skulle vilja det efter allt hon gjort? Efter alla anklagelser, all svartsjuka, efter ett förhållande som nästan liknat ett fängelse där jag bara fått gå till jobbet och affären? Hon kunde inte förstå mina argument, HON hade ju gjort allt rätt, skött vårat förhållande fläckfritt! Skurken i dramat var JAG, som konstant bedragit henne. Enda anledningen till att hon ville ha mig kvar att hon ÄLSKADE mig, sa hon. Nu var det min tur att stänga av öronen, jag plockade ihop det sista och åkte.
Det var en underbar känsla när jag satt där i bilen och visste att nu är det ÖVER! Nu slipper jag henne och hennes anklagelser, kan komma och gå som jag vill utan att det blir bråk. Men om jag bara visste hur fel jag hade...
 
"Jag är med barn! Du ska bli pappa."
Det har hunnit gå två dagar efter min flytt och det var inte första gången hon ringde. Hon har tjatat om att ses, att flytta ihop igen. Men i nästa andetag talat om vilket svin jag är - men att hon älskar mig trots allt jag gjort mot henne.
Hon har inte fått sin mens på jättelänge, den borde kommit för tre veckor sen.
"Dessutom vill jag så gärna ha barn med dig! Så jag har struntat i att ta mina p-piller, har inte tagit dem på två månader."
 
Jag blir kall i hela kroppen, sen kommer ilskan. Hur kan hon bara göra så?! Mycket trodde jag om henne, men INTE det! Det är ju inte köpa bil tillsammans vi pratar om, utan sätta en liten människa till världen! Var det här bara ännu ett av hennes knep att få mig tillbaka? Att TVINGA mig tillbaka? Ilskan växer, jag skäller ut henne och kräver att hon gör abort. Inte bara med tanke på att vi - barnets föräldrar - flyttat isär och att jag aldrig vill se henne igen, utan även för att jag själv ansåg - och fortfarande anser - att W är totalt olämplig som mamma. Det sista sa jag naturligtvis inte till henne, men tänkte det för mig själv. W vägrar först, hon tänker inte gå med på någon abort. Men har hon testat sig? Nej, visserligen talar den uteblivna mensen sitt tydliga språk men test kanske ändå vore på sin plats. Vi kommer överens om att hon ska testa sig redan nästa dag och jag kräver att få vara med när hon gör det. Jag vill SE henne göra det, att hon gör det rätt. Hon ska inte få tillfälle att lura mig igen!
Den natten sover jag inte mycket. Jag vänder och vrider på mig, svetten dryper och gör lakanen plaskvåta. Tänk OM hon är med barn! Inte nog med att jag inte vill ha barn NU, jag ska dessutom få barn med ett psykfall! Morgonen kommer till slut, jag hade fått några få timmars sömn, tar mig ur sängen och sätter på kaffe.
På avtalad tid infinner jag mig hos W i vad som nu är hennes lägenhet, men som bara några dagar tidigare var vårt gemensamma hem. Vi går till Apoteket, köper ett graviditetstest och återvänder till lägenheten. Vi läser bruksanvisningen och sedan skrider W till verket. Hela proceduren tar några minuter och jag väntar med en stor klump i magen på vad stickan skulle visa.
HON VAR INTE GRAVID!!! En sten lyfts från mitt bröst och jag jublar inombords. Det känns som en rent fantastisk lättnad! Promenerande hemåt svävar jag som på små moln. Kanske är förbindelsen med W äntligen över!!?
Men nej, hon fortsatte ringa. Dag som natt, på de mest konstiga tider. Fortsatte med sina anklagelser, sina krav på att det skulle bli vi två igen. Hon hoppade av sin utbildning - och detta var "naturligtvis" mitt fel eftersom jag hade lämnat henne. Och de anklagelser hon nu kom med var inte bara att jag bedragit och lurat henne på pengar. Nu hade jag våldtagit och misshandlat henne också... Och det är också saker hon börjar sprida ut om mig. Helt utomstående personer "vet" plötsligt att jag slagit henne, våldtagit henne och varit konstant otrogen. Alla fördomar man kan ha om ryktesspridning och skvaller på en liten ort blir sanna! Alla tycks plötsligt ha hört detta.
 
Ett par veckor efter vår separation går jag på krogen. Det var nästan första gången som jag var ut utan W, för hon tillät mig bara att göra det om hon följde med. Jag och en kompis gick på en liten pub i Hudiksvall, åt och tog några öl. Det var en märklig frihetskänsla.
Men plötsligt dyker det upp någon jag känner igen. W:s manliga bekant, han som varit med när jag blev utslängd den där kvällen för bara några veckor sedan. Han kommer inte mer än innanför dörren innan han ser mig och spänner ögonen i mig. Han säger inte ett ord, men blicken säger "Jag ska döda dig" och när han passerar bordet börjar han slå med högerhanden i vänster handflata, stint stirrande på mig. "Jag ska döda dig...".
Under en dryg timmes tid går han med jämna mellanrum förbi vårt bord. Samma blick, samma rörelse med händerna, högerhanden slående i vänster handflata. Han gör inget inne på puben, med allt folk och alla vakter - men jag vågar knappt tänka tanken på vad som ska hända när jag lämnar puben.
Jag tänker febrilt. Vilket är bäst? Gå nu och hoppas att han inte ser att jag går och smiter hem? Eller stanna kvar, hoppas på att han går före mig och sedan gå hem? Hur jag än gjorde kunde det gå helt fel. Till slut går jag och pratar med vakterna, varav den ena jag känner lite grann. Jag förklarade vad som pågick och bad dem hålla ett öga på mannen därborta. Det lovade de att göra. Jag kände mig aningen tryggare och satte mig vid bordet igen. Min stolthet förbjöd mig att gå därifrån innan jag själv kände för det! HAN skulle inte styra över vad jag gjorde och inte gjorde, lika lite som W skulle få göra det.
Stirrandet och slåendet i vänster handflata fortsatte under kvällen. Han tänkte visst inte ge sig och inte heller gå hem före mig.
Det började närma sig stängningsdags och jag började än mer febrilt fundera på hur jag skulle ta mig hem tryggast möjligt. Gå hela vägen kändes helt uteslutet, ens om jag fick sällskap. Jag kände vagt till mannens bekantskapskrets - och det var inga snälla pojkar! Och de var många... Jag pratade återigen med vakterna, bad dem ringa en taxi. De skulle instruera chauffören att köra fram så nära entrén som möjligt, själv skulle jag stå innanför och vänta tills jag såg taxin komma, då skulle jag komma ut.
Så blev det; taxin kom och när jag såg den sprang jag ut och hoppade in, bad honom köra iväg fort och talade sedan om vart jag skulle.
 
Telefonterrorn accelererade allt mer. Det var inte bara W som ringde, henne bekanta ringde också. Ofta sena kvällar och nätter. Ibland kom det ett uttalat hot innan luren slängdes på, ibland var det bara någon som andades i luren. Allt var någon form av markering att "passa dig!". Jag blev mer och mer skärrad, kändes otryggt att gå ut - framförallt kvällar och nätter. Jag gick inte längre ut mer än nödvändigt, gick till jobbet, till affären, till mina föräldrar. Så mycket mer vågade jag inte. Några bevis mot dem som förföljde mig hade jag inte. Jag kunde inte styrka mer än att de faktiskt ringt till mig, inte vad som sagts - ingenting i övrigt! Hade helst av allt velat göra en polisanmälan, men utredningen skulle lagts ner på kortare tid än det tagit att ta emot anmälan. Hade anmälan kommit W och hennes "kumpaner" till känna, hade saker och ting blivit etter värre. Ibland önskade jag nästan att de skulle göra något misstag, gå över gränsen, så att jag kunde gå raka vägen till polisen. Men både W och människorna omkring henne var för smarta för det.
I juli var jag bjuden på fest i Stockholm. En ingift farbror till mig fyllde 50 år. Min faster var då chef inom Posten i Stockholm och under kvällens gång slår mig en idé som kunde lösa mycket för mig. Jag frågar henne om hon kan ordna ett jobb åt mig i Stockholm.
Det går inte många dagar efter festen så ringer hon. I Danderyd behöver man en brevbärare på heltid från slutet av augusti. Jag tvekar inte en sekund, tackar genast ja och börjar omgående ordna med allt praktiskt inför flytten till storstan.
Helt plötsligt har jag energi för ett helt kompani! Jag lyckas efter mycket om och men få tag i en lägenhet, mot alla odds ett förstahandskontrakt. Min egen lägenhet i Hudiksvall blir jag av med redan innan uppsägningstiden är slut. Och i slutet av augusti går flyttlasset till Stockholm.
Jag känner mig äntligen fri! Nu ska det mycket till innan W och hennes kompisar kan nå mig och jag hade mycket svårt att tro att de skulle göra sig besväret att åka de 35 milen till Stockholm för att söka upp mig.
 
Denna gång fick jag i alla fall rätt. W ringde visserligen ett par gånger under hösten och vintern, men sedan slutade hon höra av sig. Jag fick under vintern veta att hon gift om sig och faktiskt också flyttat till Stockholm, men jag såg aldrig till henne. Långt senare fick jag veta att anledningen till att hon slutat ringa var någon helt annan än giftermålet;
En helgkväll våren 2000 hade grannarna ringt polisen gällande ett lägenhetsbråk i W:s hem. Polisen kommer och finner henne med en blodig kniv i handen - och hennes man ymnigt blödande ur bröstet, även om han var vid liv. W sitter nu i fängelse för mordförsök och jag är än gladare att jag kommit ifrån henne! I mina ögon är hon absolut kapabel till något sådant dåd - och jag har bara tur att hon inte hann skära mig....


Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Carin:

Har det där hänt dig eller är det bara ett påhittat scenario?

#2 - - Tobias:

Hur osannolik historien än låter, så har den faktiskt hänt på riktigt! Även om det nu är ganska många år sedan...

#3 - - Laura:

Du grabben, snacka om att komma undan i tid. En van till mej har varit i ett liknande scenario (inte riktigt lika hemskt dock som tur var) sa jag har full forstaelse for hur lattad du maste kanna dej och hur skont det maste vara for dej att fritt kunna vandra omkring. So good for you.

#4 - - Tobias:

Ja, jag är verkligen glad att jag kom ifrån henne när jag gjorde! Får väl tacka min lyckliga stjärna för det. :)

#5 - - Nummerupplysaren:

Känner igen typen. Det blir lika otrolig historia varje gång. Skulle tro att hon lider av borderline eller annan personlighetsstörning. Fy fan...



Bra blogg förresten, har läst dig i åtta timmar nu på jobbet =)

#6 - - Tobias:

Ja, någon form av störning hade hon definitivt! Synd bara att jag själv upptäckte det alldeles för sent...

#7 - - Bjorn Nilsson Futagami:

Hej Tobias,

Jag led verkligen när jag läste din berättelse, eftersom det fick mig att minnas min egen likartade upplevelse.



Jag har liknande erfarenheter från ett förhållande när jag som student bodde i Växjö för många år sedan. Dessa ständiga anklagelser som hela tiden eskalerar. Det är med jag-är-med-barn-bluffen var samma för mig. Även kniv och polis kom i bilden i slutet - när jag klart brutit förhållandet. Lyckligtvis hann vi aldrig bli sambo, så separationen blir lite lättare.



En annan sak som jag reflekterar denna terror låter så otrolig att sina egna vänner nästan tappar öronen när man berättar....och att allt det man berättar verkligen har var sant och har inträffat.



Nu många år senare så har jag mer distans till det hela. Nu är det inte så traumatiserat längre, men när man var mitt uppe i smeten, då var det hemskt jobbigt.



Det var mycket givande för mig att få läsa din berättelse.



Lycka till med allt vad du gör och tar för dig.

Hälsningar,

Björn

#8 - - Polly:

Jag har suttit hela eftermiddagen och slaviskt läst din blogg. Nu slapp jag leta efter en bok att döda tid med :D

Det här inlägget gav mig en enorm klump i magen. Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste ha varit.

HUVVA!

Tur att du tog dig ut levande!

#9 - - Tobias:

Att du slaviskt läst bloggen tar jag som att du gillar den och det uppskattas! :)



Från att just denna historia har varit ganska traumatisk, har jag nu fått en hel del distans till den. Nu reagerar jag mer med att "Jisses, har jag verkligen gått igenom detta? Hur fasen fixade jag det?!"

#10 - - Maria:

Jag brukar titta in på din blogg då och då, men detta inlägget hade jag faktiskt missat (jag såg det nu när du länkade tillbaka till det). Jag ryser när jag läser din historia! Det är verkligen helt sjukt. Förundras över att du stod ut -och beundrar dig verkligen för att du vågade och klarade av att ta dig därifrån med psyket i behåll... Bra jobbat!

#11 - - Tobias:

Tack! Det är en av de värsta saker jag varit med om kan jag säga. Som jag skrivit ovanför förundras jag själv ibland att jag faktiskt fixade det, men oftast fixar man saker bättre än man tror. :)

#12 - - Marianne :

Vilken flashback jag fick !!
Det är fruktansvärt det du varit med om, tacka någon där uppe att du kom undan denna sjuka människa med livet i behåll....att dessa människor får gå fria så länge?!
"Åtal läggs ner i brist på bevis" hur många gånger har man inte läst det? Jag lärde mej nämligen inte att känna igen typen förrän jag träffat på den alldeles för många gånger......

Svar: Ja, märkligt är det! Både att det man att känner igen typen alldeles för sent och att de får gå fria alldeles för länge. Någon tycker förmodligen om både dig och mig eftersom vi tagit oss ur det hela... ;)
Tobias Lindkvist

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow