Nyår!

Så är det bara timmar kvar av året 2009. Själv är jag sådär lagom exalterad över nyårsfirande, det är liksom ingen riktigt stor grej. Självklart - om man får välja - är det roligast att vara ledig och kunna fira på något sätt i glada vänners lag, men inget måste. Jag skulle knappast gråta blod över varken att jobba eller sitta ensam på nyårsafton nån gång. Det skulle helt enkelt inte göra mig så värst mycket.
Den nystart som många förknippar med nyår - att man ska summera det gångna året, kasta ut gamla och ta in det nya - är inget jag direkt brukar ägna mig så mycket åt. Istället är ju det något jag tycker man ska ägna sig åt året om.
Men ständigt i media så här kring nyårshelgen kan man läsa om alla nyårsfester, att man ska summera det gångna året och i och med det nya året kan börja på något nytt. För många symboliserar det givetvis något nytt när det blir ett nytt år - det råder det inga tvivel om.
Men för min egen del är det 20 år sedan jag slutade ge nyårslöften - jag insåg helt enkelt att jag aldrig kunde hålla dem! Däremot jobbar jag året om med sådant jag anser jag bör förnya, förändra eller förbättra. Det krävs inget årsskifte för en sådan sak i min tillvaro...
Istället kan jag bli lite trött på allt prat om att man ska förändra det ena med det sjunde, tänka framåt och förbättra saker, bara för att ett nytt år kommer.
Sen är självklart nyårsafton en anledning till fest, det nekar jag absolut inte till! Och när jag nu för en gångs skull har nyårshelgen ledig, tänker jag fira. Självklart är det så!

Nu börjar det så smått kännas att jag knappt varit hemma någonting under hösten! Sedan början av september har jag liksom levt i en kappsäck och ständigt varit på resande fot. Det är visserligen en livsstil jag valt själv - och egentligen klagar jag inte särskilt mycket. Men visst är det påtagligt när man levt på det här sättet i snart fyra månader!
Det är inte mycket jag varit hemma och allt har liksom känts smått provisoriskt och improviserat under hösten. Men nu är det inte många dagar kvar innan jag åker hem och kommer stanna iland under ett bra tag framöver. Någon gång under helgen eller början på nästa vecka - beroende på tillgång till biljetter - bär det av tillbaka till Kalmar och sedan väntar en termin med teori igen.
Jag hoppas nu att jag kan ha den självdisciplin jag behöver så väl för att fixa allt innan sommaren. Jag är fullt medveten om att den sista terminen i sjökaptensutbildningen sägs vara den tuffaste, så det kommer säkerligen bli krävande med många sena nätter lutad över bäcker och dataskärm. Men så länge det är roliga saker jag ägnar mig, så är det heller inget som direkt bär emot heller. Jag brukar ofta få höra att jag kan vara väldigt energisk och det stämmer säkert i de flesta avseenden. Har jag gett mig fasen på att det är nåt jag ska fixa så gör jag också allt jag kan för att göra det. Det brukar komma en och annan kommentar från klasskompisar om att jag är en av de få som nästan dagligen sitter kvar och pluggar i stort sett varje dag på skolan. Det gör jag ju också, men har kommit fram till att det är bästa sättet att fixa tentorna. Delar jag upp pluggandet lite grann och sitter lite varje dag, då behöver jag oftast inte råplugga hela nätterna inför tentaveckorna...
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 EX 1, 2
 
Bilderna lånade från Liten hund och Kit of Elsinore
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok, Julen;

Vad ska man göra?

I Folkets Park i Värnamo jobbar den 70-årige Ronald Fasth ideelt sedan 60-talet. Sedan flera år tillbaka har det varit stora bekymmer med ungdomar som kommit dit och vandaliserat och förstört. Parken och minigolfbanorna vandaliserades och stämningen hade varit hotfull runt kiosken där Ronald arbetar.
När en 13-årig pojke i somras cyklade upp bland borden på uteserveringen och över golfbanorna blev det för mycket - Ronald blir riktigt förbannad. Och när pojken skrek gubbjävel fick han ta emot en örfil.
Enligt 13-åringen blev han slagen två gånger. Ett annat vittne såg minst tre slag och Ronald själv, som även erkänt, säger att han bara slog en gång. Ronald dömdes idag dock för två slag för ringa misshandel - till 30 dagsböter á 100 kronor, sammanlagt 3000 kronor.

Egentligen spelar det kanske ingen större roll vad vi andra tycker, lagen är tydligen på den här punkten. Man får inte använda våld mer än i nödvärn - och då bara vad situationen kräver. Detta kan knappast klassas som en nödvärnssituation, framförallt inte när det är frågan om ett barn.
Och självklart ska man inte använda våld mot barn - det tycker i grunden inte jag heller. Vad jag däremot verkligen kan förstå, är att det kan rina över för många - tonåringar kan vara otroligt provocerande. Ska man tro Ronald, har man flera gånger kontaktat både polis och sociala myndigheter för att komma till en lösning med vandaliseringen - utan att något hänt. Dessa myndgheter har säkerligen gjort vad som stått i deras makt utifrån resurser och lagtexter och det är säkerligen där skon klämmer.
Någonstans måste barn och ungdomar givetvis lära sig vad som är rätt och fel, detta tycks vara en kunskap som mer och mer är en bristvara - tyvärr. Med risk för att låta äldre än vad jag faktiskt är, så tycker jag nog att det var en helt annan mentalitet när jag själv var i nedre tonåren än vad det är idag. Även om man gjorde bussträck och hyss, så fanns det vissa gränser man höll sig inom. Självklart fanns det de personer som misskötte sig radikalt även då, men undrar om inte den andelen har ökat bland ungdomarna? Eller har de "bara" blivit mer synliga?
Så även om våld i grunden inte ska användas mot barn (eller någon människa alls för den delen) - vad ska man göra när ingenting händer, när myndigheterna varken har lagstöd eller resurser att ta tag i saker och ting när det behövs?! Jag tror - dessvärre, kanske man ska tillägga - att väldigt, väldigt många agerat precis som Ronald gjort i samma situation...
 

 
AB 1 EX 1 SvD 1, 2, 3
 
Bilden lånad från H C Barregren
 

4 kommentarer
    Follow
publicerat i Barn och barnuppfostran

Resfeber

Så är kylan tillbaka med full kraft igen. -14ºC stod termomtern på när jag kom upp i morse - och det har inte blivit en grad varmare under dagen. Och det är inte bara här i Hudik, utan större delen av Sverige och dessutom Norge.
Jag tittade snabbt igenom lite tidningar idag och man kan läsa om blixthalka, inställda flyg, mängder med snö och strömlösa hushåll på grund av kylan.
Det är verkligen kontraster om man jämför med tidigare vintrar, då det varit långt ifrån sådan här vargavinter. Visserligen har jag fått höra av dem jag känner i Kalmar, att där har det mesta av snön börjat smälta bort och nu är det så gott som barmark igen. Men det är inte särskilt långt norröver man behöver åka för att hitta snö och kyla om man ska förstå det hela rätt.
Det är verkligen ovant att bylta på sig alla de vinterkläder man nu behöver för att kunna vara utomhus! Jag hade några ärenden på stan idag och var genomfrusen efter knappt 10 minuters promenad in till centrum. Detta trots flera lager med kläder. Sen vill man ju inte heller bylta på sig alltför mycket när man ska in till stan heller - alltför tjocka kläder gör ju att man istället är genomblöt av svett bara man kommer innanför dörren på en affär.
Men det blev ändå en vända på stan, har ju lovat att fixa middag ikväll eftersom det tar ett tag innan någon kommer hem här. Så för att det inte ska bli för sent med maten, ordnar jag det hela. Ska försöka göra något hopkok som förhoppningsvis liknar en asiatisk köttgryta, som jag får hoppas på går hem även här i huset... ;-)

Men det är mångt och mycket en fröjd att gå på stan när man är hemma! I alla fall nu, när man kan se fördelarna med det hela - och inte behöver känna någon oro över att röra sig fritt i Hudik.
Ideligen springer man ihop med gamla klasskompisar, lärare, kolleger och kompisars kompisar, syskon eller föräldrar. Alla kan man givetvis inte placera, väldigt mycket på grund av att jag varit borta så pass många år från Hudik - så det känns om lite av en frustration när man inte kan placera ett ansikte som man väldigt väl känner igen. På gott och ont är jag inte riktigt den som går fram till någon och frågar "var känner jag igen dig ifrån?" heller.
Men det blev ett par gånger jag stoppades under mitt handlande på stan idag och stannade upp för att prata med gamla bekanta.
Och nu med Facebook och andra sidor man är med på internet, kommer man verkligen på hur liten världen faktiskt är! Personer som jag gått i skolan med kan plötsligt känna någon jag jobbat med i Stockholm eller går i skolan med i Kalmar. Eller någon som nu har hand om någon före detta kompis' eller flickväns barn i dagis eller på skolan...
Men dels på grund av hur snabbt man nu kan ta sig fram med flyg och bil, men framförallt på grund av internet krymper ju världen mer och mer! Man kan på ett helt annat sätt lära känna folk i en annan landsända eller världsdel...
 

 
AB 1, 2 BAR 1, 2 EX 1, 2, 3, 4 GP 1 SvD 1 VG 1, 2

Bilden lånad från Hans Wirgård
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Visa fler inlägg