Fattiglappar

2643 kronor. 2643 kronor fick jag betala för litteraturen till psykologin och företagsekonomin. Jag inser plötsligt att vi varit ganska bortskämda på sjöfartshögskolan, där vi kunnat köpa rätt billig litteratur som många gånger skrivits på skolan.
Men nu fick jag gå ut på nätet och beställa böcker till dessa kurser jag nu ska gå och direkt rusade priserna i höjden. Jag får helt enkelt hoppas att jag kommer kunna sälja böckerna när kurserna är avslutade och på så vis få tillbaka en del av pengarna.
Jo, för er som undrar, har jag faktiskt försökt få tag i böckerna även på annat håll för att komma billigare unden - men inte lyckats. Så jag fick bara bita ihop, se glad och plocka fram kreditkortet för snällt punga ut med dessa pengar... Surt kändes det för en fattig student, men så många alternativ tycktes tyvärr inte finnas.
Men även om det känns surt nu, så får man väl försöka se det som att det är bra investerade pengar för framtiden trots allt. Det är kurser jag gärna vill gå och som jag förhoppningsvis kommer ha nytta av när jag börjar söka jobb nästa år. Jag får snällt bita ihop och hoppas på att det är väl placerade pengar helt enkelt...

Idag fick sommaren en av de förmodligen sista chanserna att visa vad den går för. Trots allt har det varit några hyffsat fina dagar och när jag inte hade någon föreläsning förrän klockan tre, blev det en sväng med en hyrd kanot.
Det blev ett strandhugg längs vägen på en mysig liten ö för att sedan fortsätta in mot land med utsikt emot Kalmar hamn och Ölandsbron. Visserligen blåste det en aning för mycket sista biten för en kanot, som driver iväg vid minsta vindfläkt, så vi fick kämpa på rätt duktigt med paddlarna. Men det var det i slutändan värt.
Jag har dock vissa misstankar om att det kan tänkas bli viss träningsvärk i armar och rygg imorgon! Jag vet alltför väl hur min kropp brukar reagera när jag anstränger mig lite extra, tyvärr. Och detta är just en sådan ansträngning. Men det får jag leva med för denna gång!
För det var trots allt en härlig tur och jag insåg än en gång vad väl jag trivs på havet, oavsett om det är i en kanot eller ombord på ett stort fartyg. Varje gång jag mönstrat på ett fartyg. har det känts smått jobbigt och motigt, men väl ombord har jag känt att jag befunnit mig i mitt rätta element - och väl på väg hem igen har jag inte annat än längtat tillbaka ut.
 

 
Bilden lånad från Catrin
 


Inte 20 längre... :-(

I gymnasieåldern och några år därefter, var det långt ifrån ovanligt att jag var ute och rände både två och tre kvällar per vecka på krogen. Helgerna var jag ut både fredag och lördag, det var mer regel än undantag. Och många gånger blev det en krogrunda även under veckan - men till skolan gick man dagen efter ändå. Sådant orkade man då, för 10-15 år sedan. Då skrattade man åt att man inte skulle orka med det livet inom bara några år! Jag trodde verkligen inte på att det skulle kunna ske, utan var helt övertygad om att jag skulle kunna fortsätta vara ute och ränna på krogen titt som tätt i alla år.
Men nu får jag tappert erkänna att jag hade något fruktansvärt fel! Nu är jag bakis ett par dagar efteråt när jag haft en blöt kväll på krogen. Första dagen är jag praktiskt taget sängliggande, andra dagen sitter tröttheten fortfarande i rätt rejält.
Idag är denna första jobbiga dag som nuförtiden infinner sig efter en krogsväng! Jag fick igår ett ryck och bestämde mig för att gå en sväng på skolans studendpub och kom hemrantandes strax efter halv tre i natt. Jo, jag hade en rolig kväll, det hade jag! Men det har inte varit riktigt lika roligt idag!! Först en bra bit efter elva lyckades jag ta mig ur sängen och först vid var jag upplagd för att få i mig en tallrik fil. Innan dess vara kaffe, vatten och magnecyl det enda kroppen skrek efter.
Hade någon bara tänkt tanken att föreslå jobb, plugga eller någon annan det minsta ansträngande aktivitet, hade magen vänt sig ut och in utan minsta pardon.
Handla var jag dock tvungen att göra idag och lyckades strax efter tre pallra mig iväg till affären för att fylla på köksskåpen en aning. Det var dock en ansträngning som var precis vad jag orkade med och jag har efter det intagit soffan med enda undantagen för matlagning och toalettbesök.
För några år sedan var dessa "dagen-efter-dagar" inte särskilt jobbiga, men nu är det så att man faktiskt emellanåt frågar sig om det är värt priset att gå ut när dagen efter är så gott som förstörd.
Jo, i grunden är det väl så att det får vara värt att vara seg någon här och där! Men det blir självklart att man väljer att göra annat på helgkvällarna istället för att gå ut, det blir inte längre lika ofta. Och det har delvis att göra med att man inte vill ligga till sängs resten av helgen - man vill ju få ut lite annat av sin ledighet också! :-)

Varje fredagseftermiddag när jag kommer hem, tycker jag att det är så skönt att det är helg och att man har två dagars ledighet framför sig. Det är en speciell känsla just denna eftermiddag. Men försvinner helgen snabbare än en avlöning, man hinner knappt blinka innan det är söndag kväll igen och man har lite lätt ångest inför den kommande veckan.
Ångest må visserligen vara ett lite väl starkt ord i sammanhanget, men särskilt långt därifrån är det dock inte! För det skulle ju vara en lögn att påstå att man jublar inför måndagsmorgonen och vardagen som stundar.
Men samtidigt vet man ju hur fort veckorna går, att det ganska snart är helg igen. Veckorna är ofta så pass intensiva att de rinner iväg relativt fort. Och någon ogenomlidlig plåga är de ju inte heller, även om man självklart skulle föredra att ha mer ledighet och i större utsträckning får styra över sin tid istället för att lägga så mycket tid som man gör på skola och arbete.
Ska man vara lite filosofisk, är det trots allt alldeles för mycket tid man lägger på arbete i förhållande till hur pass kort tid man faktiskt lever! Just av den anledningen är det - åtminstone för min egen del - så fruktansvärt viktigt att det jobba man har känns meningsfullt och att man får jobba med något som man brinner för. Ska man nu ändå lägga så pass mycket tid på att arbeta, är det självklart att det ska kännas meningsfullt att gå till jobbet också...
 

 
Bilderna lånade från Livets hårda skola, Engel
 


Har ni fest, eller?

Sista dagarna har det verkligen börjat märkas av att hösten är på gång på allvar. Det har blivit kyligare och sakta kan man börja ana lute höstfärger här och där. Det är långt från höst "på riktigt", men börjar verkligen synas vad som är väg att ske. På många sätt är det en årstid jag tycker om, även om favoritårstiden självklart är och förblir vår och sommar.
Än så länge har vi åtminstonte i Kalmar sluppit några rejäla höstoväder och det har varit ett helt okej höst- och sensommarväder. Men det är säkerligen något som kommer med tiden, det också.
Det är ju många som har otroligt svårt för hösten och går in i stora höstdepressioner när den här årstiden kommer, men så har det aldrig varit för mig. Jag kan tycka det är lite vemodigt på sätt och vis, framförallt när man jobbar och vet att man nu återgår till vardagen efter semester och allt som hör sommaren till. Men senaste åren har jag knappt haft någon semester alls utan istället jobbat större delen av sommaren för att få ekonomin att gå runt och därför är det inte riktigt samma vemod när sommaren övergår till höst.
Själv tycker jag istället om årstidsväxlingarna som vi här i Sverige och skulle nog ha svårt för att vara utan dessa. Det enda negativa jag kan se är möjligen att den mörka och kalla delen av året är alldeles för lång, givetvis skulle sommaren kunna få vara avsevärt längre. Så med största sannolikhet kommer jag vara extremt trött på mörker och kyla om några månader, när vi kommer in i februari/mars.
September och oktober har jag inte mycket emot, medan jag skulle kunna klara mig bra utan november till exempel. Men det är ändå en månad man står ut med när man har december med allt som hör julen till att se fram emot. Snarare är årets första månader några som jag gärna skulle stryka ur almanackan! Januari är mörkt och kallt och man har dessutom dåligt med pengar efter julen. I februari börjar det ändå bli lite ljusare på eftermiddagarna, men fortfarande är det en tråkig och sen månad. Mars är nog den första månaden på året som man kan börja tycka är någotsånär dräglig och som går att stå ut med.

Men när nu de mörka kvällarna blir längre och kallare, blir jag en storkonsument av stearinljus och älskar att kura ner mig hemma i soffan medan det viner utanför fönstren. Jag kan ledigt göra av med ett 10-tal ljus per dag under den mörka delen av året och skulle därmed själv kunna hålla en mindre ljusfabrik på fötter på egen hand.
Till det blir jag stamkund hos närmsta videobutik och kan vissa kvällar beta av 2-3 långfilmer. Det är i princip vad jag använder min TV till, nämligen att titta på långfilmer. Någon gång ibland slår jag på nyheterna eller någon konsert, men det är inte så särskilt ofta. Jag kan inte minnas när jag senast följde en serie till exempel, men det måste vara åratal sedan!
Och just denna lördagkväll tycks bli just en sådan kväll! När jag nu tittar ut genom vardagsrumsfönstret verkar det som att årets första höstrusk närmar sig med stormsteg! Sista timmen har mörka - nästan svarta - regnmoln börjat torna upp sig på himlen och termometerna har stadigt sjunkit vad gäller utetemperaturen.
De flesta av mina ljusstakar är nu "laddade" och jag ska snart börja gå runt med en tändsticksask i högsta hugg. När jag handlade igår, hade man filmrea på Coop och jag kunde självklart inte motstå frestelsen att köpa tre nya filmer; American gangster, American History X och Michael Clayton. American Hiostory X såg jag igår, men fortfarande har jag ju två av dessa klassiker kvar att beta av så jag kommer knappast få svårt att få kvällen att gå.
 

 
EX 1 GP 1 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Mainsys
 


En riktig karl

Det har inte bara hänt en eller två gånger, utan flertalet gånger att det börjat gå rykten om mig på olika arbetsplatser. Rykten om min sexuella läggning, att jag helt enkelt ska vara homosexuell. Och även utanför arbetet, i sammanhang som på fester och liknande, har även frågan kommit med jämna mellanrum.
Varje gång frågan kommer upp, kommer givetvis mitt givna svar: att jag inte är lagd åt det hållet, att man måste vara tjej för att få mig på fall.
Ett par dagar innan jag skulle flytta hem till Sverige från London, ville några av killarna jag jobbat med ta med mig ut på en sista pubrunda i Londons uteliv. Det fick de naturligtvis och eftersom jag var den enda i sällskapet som inte var gay, fick jag ge vika mig för majoriteten och följa med på gayklubb. För min del var det första gången på ett sådant ställe, så jag tyckte förstås det var lite spännande också.
Väl inne spanade förstås killarna i mitt sällskap in andra killar och alla tre hittar nästan samtidigt samma kille, som de tyckte var fantastiskt snygg. De sitter en bra stund och spanar in denna kille och diskuterar hur snygg han är. Jag kan givetvis inte låta bli att kasta en och annan blick på honom, för att se om jag själv kan se vad de andra ser hos honom. Det gjorde jag givetvis inte. Jag insåg att han förstås hade utseendet med sig, att han säkerligen inte hade svårt att hitta killar - men någon attraktion kände jag förstås inte.
Men så var det som att han kände sig iakttagen och började spana mot vårat bord. Och vem tror ni han föll för och bestämde sig för att ta med sig hem? Ja just det: TOBIAS! Han stötte på mig å det vildaste, men särskilt bra gick det inte. Han fick inte med sig mig hem den kvällen!
Men det var inte sista gången detta hänt! Det har hänt fler gånger att killar stött på mig - och det är inte heller alla som gett upp särskilt lätt. Så uppenbarligen ger jag intrycket att ha en annan sexuell läggning än vad jag faktiskt har.
Andra killar har under andra förevändningar tagit mitt telefonnummer innan jag fattat varför de vill ha det, för att sedan ringa gång efter gång efter gång tills jag antingen bett dem dra till något mycket varmt ställe eller helt enkelt låtit bli att svara när de ringt. För i grunden är det inte så att jag tar illa upp när en kille stöter på mig. Jag känner mig faktiskt smickrad, eftersom det ju trots allt är någon som uppenbarligen tycker jag verkar trevlig och ser bra ut. Men där går sedan gränsen, för jag skulle inte för något i världen krypa i säng med en kille! Så så länge de respekterar mig, min integritet och mitt nej så kommer jag också visa dem respekt, det är för mig en självklarhet.

Dessa rykten är absolut inget som jag egentligen tar illa upp av. Jag börjar vänja mig vid dem och lära mig att jag uppenbarligen ger det intrycket. Att folk frågar stör mig ännu mindre, för det som kanske snarare kan störa mig är att folk börjar sprida rykten om sådant de inte vet ett smack om. Vad vet folk egentligen alls om vad händer i min säng utöver att jag sover där?!
Det folk överlag kanske istället ska ta sig en funderare på är hur man sorterar in andra människor i fack - och jag själv är säkerligen inget undantag. Jag har också mina förutfattade meningar och fördomar. Många gånger kan jag se personer i olika sammanhang och direkt tänka att "Han eller hon är si eller så".
Som heterosexuell förväntas man vara på ett sätt, som homosexuell på ett annat - bara för att ta ett exempel. Men sedan finns ju alltid undantag, som till exempel personer som mer eller mindre kan falla in under hur man förväntas vara som homo men som inte är det.

Det som kanske mest stör mig själv, är att om man som kille uppfattas som feminin, anses det vara en svaghet och nästan något negativt. Alltmedan en tjej som är grabbig anses vara tuff och den maskulina sidan något positivt.
"En riktig karl" ska ha jeans och skjorta, spotta snus, svära och dricka sprit enligt de mallar som finns. Själv har jag gärna jeans ibland och visst händer det att jag dricker sprit och snusar, men inte på det manliga/grabbiga sätt som jag förmodligen förväntas som man. Och svär gör jag inte särskilt ofta.
I mina ögon är istället "en riktig karl" - likväl "en riktig kvinna" - en person som vågar vara sig själv, även om det innebär att man sticker ut. Är man sedan som kille/man/karl feminin, grabbig - eller vad det än må vara - så spelar det ingen roll. Bara man är sig själv och inte förställer sig och vågar stå upp för det. Det är inte lätt, det är det verkligen inte! Men där har ni min definition på "en riktig karl/kvinna".
 

 
Bilderna lånade från Emelie, Anya
 


Inga fler invandrare!

Oavsett vilken syn man har på invandrare, flyktingar och människor från andra kulturer och länder, finns det minst en sak nog ändå alla är överens om. Nämligen att ta emot flyktingar kostar pengar. Inte ens ett rikt land som Sverige kan ta emot hur många flyktingar som helst, det räcker inte heller våra pengar till. Någonstans måsta man givetvis dra en gräns, sen går meningarna isär om var denna gräns ska dras. Men vi kan inte hjälpa alla, det är en omöjlighet.
Så några måste nekas uppehållstillstånd, även om det många gånger är tragiskt och det kan bära emot att vissa måste lämna Sverige då de inte får asyl.
Det händer ibland att det skrivs i tidningar om asylsökande som tvingas åka hem, trots att man egentligen kan tycka att de mycket väl borde få stanna. Det kan vara personer som är sjuka eller familjer som splittras, bara för att ta några exempel.
Och visst är det hemskt, det håller jag helt med om! Men ibland måste det kanske också sättas i relation till vilka som också fått hjälp. Man måste någonstans dra en gräns, eftersom inte heller Sveriges resurser räcker till att hjälpa alla. I den perfekta av världar skulle ingen behöva fly från sitt hemland. Nu är inte världen perfekt och folk tvingas alltför ofta att fly. Då kan man tycka att i den näst perfekta av världar borde alla få hjälp, men inte ens så perfekt är världen. Tyvärr - och det är jättehemskt! Dock ska man självklart hjälpa så många man kan, framförallt i ett rikt land som Sverige. Men de man tar emot ska man också kunna hjälpa att få en omstart i Sverige med allt vad det innebär - som att hitta någonstans att bo, lära sig språket och lära sig hur det nya samhället fungerar. Alla som någon gång bott utomlands, vet att det inte är helt lätt alla gånger att finna sig till rätta i ett nytt land. Har man dessutom traumatiska upplevelser i bagaget är det säkerligen ännu tuffare att finna sig tillrätta.

Många som på ett eller annat sätt säger sig vara emot invandring i någon utsträckning försöker skylla de poblem - som faktiskt kan finnas med vissa invandrare - på invandrarna själva.
Självklart finns det personer som kommer hit med grundtanken att ställa till trubbel; att begå brott etcetera. Men man ska ha i åtanke att dessa ändå utgör en minoritet av alla som kommer hit. Sedan finns det en del som av olika anledningar hamnar snett när de väl är på plats i Sverige, trots att det inte var deras tanke när de kom hit.
Räknar man strikt på procent, är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken. Men det är fortfarande en minoritet som begår brott, den största majoriteten sköter sig.
Och själv vill jag hävda att man gör det väldigt enkelt för sig om man skyller allt på invandrarna. Absolut finns det som sagt personer som kommer hit med målet att begå brott - och de ska vi inte ta emot enligt min mening. Kan man bevisa att syftet med att komma till Sverige varit att begå brott och missköta sig ska man heller inte vara välkommen hit utan åka hem igen.
Men någonstans har ju även det svenska samhället ett ansvar för dem vi tar emot! Att dra alla invandrare över en kamm visar trots allt på ett stort mått av okunskap. Att vissa missköter sig, betyder inte att alla gör det. Jag håller med om att integrationspolitiken inte lyckats på alla områden, men det har också att göra med hur flyktingar tas emot när de kommer hit.
Jag är själv inte främmande för ett "invandrarkörkort", som ju har diskuterats. Att man helt enkelt säger att man måste visa att man har vissa kunskper i svenska språket och om hur svenska samhället fungerar för att få stanna. Problemet är ju där hur detta ska utformas. Ska man ställa samma "krav" på en norrman eller amerikan som en turk eller kines? Det kan bli marigt, eller hur?! Men dit jag vill komma är att även svenska samhället har ett ansvar i att ta emot folk på ett bra sätt och se till att man kommer in i samhället ordentligt i avseende på språk, utbildning, arbete, barnomsorg, skola och så vidare.

Och vi har fortfarande en lång väg att gå vad gäller de fördomar som faktiskt finns i samhället i stort. Det kan ju mer eller mindre anses som belagt att invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden, många gånger bara för att de har ett utländskt namn. Många har höga utbildningar när de kommer hit, men kan inte tillgodoräkna sig sin utbildning här. Det är inte alltför länge sedan jag såg ett reportage på TV om en man från Irak som fått uppehållstillstånd i Sverige. Han var utbildad civilingenjör i Bagdad på en högskola som även i väst är väl ansedd för att ha hög kvalitet på sina utbildningar. Men vad tror ni Arbetsförmedlingen manade honom att söka för jobb? Alla som varit i Stockholm och gått längs Drottninggatan har säker sett de som står där och håller i reklamskyltar för olika butiker och restauranger, eller hur?! Ett sådant jobb rekommenderades han att söka! Jag har själv snart fem års högskoleutbildning och skulle känna mig rent av kränkt om jag rekommenderades att söka ett sådant jobb vid första besöket på Arbetsförmedlingen. Så visst har vi en bit kvar, det går inte att komma ifrån! Varför inte ålägga högskolor och universitet att de ska erbjuda en möjlighet att på något sätt kunna "tenta av" de yrkesutbildningar de erbjuder? Det skulle inte bara gynna invandrare och flyktingar som kommer hit, utan även oss svenskar. Man kan åka utomlands och utbilda sig om man vill - och kan man inte tillgodoräkna sig utbildningen i Sverige, kan man tenta av den och få ett svenskt betyg!

Och det finns många exempel på personer som flytt till Sverige, sökt hundratals jobb utan att bli kallad till en enda anställningsintervju - men när de bytt till ett svenskt namn fått jobb nästan omgående. Så inte heller vi svenskar är fläckfria. Vi måste mötas på halva vägen, vi som redan bor i Sverige och de som flyttar eller flyr hit. De som kommer hit ska självklart sköta sig, men vi som redan bor måste självklart också hjälpa dem en bit på väg och ge dem en chans...
 

 
AB 1 DN 1, 2, 3, 4 EX 1 SVT 1, 2
 
Bilderna lånade från Helsingborg, TMN, Attila
 


Framåt för mer kollektiv bestraffning!!

Det finns många vackra ord kring det nya, fria Europa där vi alla ska leva som ett folk. Lite åt det hållet känns det som andan går, eller hur?! Och visst låter det vackert?
Själv blir jag mest beklämd när man hör i media om att det inte tycks gälla alla utan bara vissa invånare. I Frankrike har man till exempel börjat massavvisa romer till Rumänien på ganska diffusa grunder. I brev till EU-kommissionens ordförande skrev den franske premiärministern Francois Fillon att Barroso bör se till att de fyra miljarder euro som Rumänien varje år lyfter i EU-stöd används till att få romerna att stanna i hemlandet. Den rumänska massutvandringen har blivit ett EU-problem, förklarade han vidare.
Över 600 romer har hittills tvingats lämna Frankrike och många gånger med förevändningen att deras boplatser är illegala (enligt vad jag själv hört i media, alltså). En ganska vag grund för avvisning känns det som.
Det må vara så att romer är en folkgrupp där det förekommer en hel del kriminalitet, även om jag inte har några siffror på exakt andel eller liknande som är kriminellt belastade. Men det som sticker i mina ögon är att man kör med kollektiv bestraffning! Varför ska de som inget gjort straffas för vad andra ställt till med?
Frankrike har till och med gått så pass långt att man manat EU-kommissionen att tvinga Rumänien att hejda strömmen av romer som försöker lämna landet - annars kan den franska regeringen komma att hindra en rumänsk anslutning till Schengenavtalet.
Självklart ska man motarbeta kriminalitet och självklart ska de som begår brott straffas för detta, men man ska absolut inte dra alla i en folkgrupp över en kam och köra med kollektiv bestraffning.
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1
 
Bilden lånad från Roliga prylar
 


Förvirringen är total

Att man i någon utsträckning kommit ifrån studentlivet nu under sommaren är bara att erkänna! Plötsligt är hjärnan inte alls van vid att arbeta så mycket som den måste göra när nu skolan rullar igång. Den får verkligen gå för högvarv, något som den inte är van vid under sommarvikariaten som brevbärare - och förmodligen inte varit van vilket sommarvikariat jag än hade haft. Å andra sidan märkte man direkt vikariatet började i juni att kroppen istället inte var i samma trim som när förra årets vikariat var över. Man svettades, flåsade och stånkade redan efter några få trappuppgångar. Visserligen blir jag nu fortfarande svettig efter en brevbärarrunda med springande i trappor, men långt ifrån lika rejält som för några månader sedan. Så visst ställer både kropp och hjärna om sig efter rådande omständigheter!
Terminen har verkligen rivstartat vid det här laget och det är en hel del att fixa och dona med innan allt börjar rulla på igen. Man ska registrera sig, skicka studieförsäkran till CSN, handla kurslitteratur och en massa annat. Nu har jag dessutom givit mig fasen på att jag ska fixa den astronomiska navigeringen en gång för alla, så det har hittills blivit X antal timmar sittande med olika räkneuppgifter och övningar för att pränta in hur det faktiskt fungerar.
Från början hade jag tänkt försöka fixa detta själv och bara dyka upp på skolan för att skriva tentorna, men nu är jag riktigt glad att jag faktiskt bestämde mig för att gå om hela kursen. Trots allt är det tre år sedan jag gick den sist och att då tro att man skulle klara alla uträkningar, utläggningar av kurser och ortlinjer i sjökorten och letande i tabeller och nautikalalmanacka är att vara aningen naiv. Åtminstone vad gäller mitt eget minne för sådan saker. Det är otroligt många moment innan man kommer fram till en position genom astronomisk navigering och risken är - åtminstone för min del - för stor att man missar något av dessa om man inte repeterar ordentligt innan tentorna.
Dock börjar det nu kännas som att det hela klarnar rätt successivt, att kunskaperna finns någonstans i bakhuvudet och det känns som att jag har relativt goda chanser att fixa tentorna så småningom. Men det kommer krävas en del ytterligare pluggande innan jag kommer dithän.

Men visst har det känts segt och lite motigt att komma igång med skolarbetet igen! Man har ju vaggats in i lunken vad gäller att jobba, som ju dessutom har lite annat tempo en det tempo man har som student.
Det har varit ett konstant flängande och pluggande sedan skolstarten förra veckan och det känns både fyskiskt och mentalt. Helgen som gick var jag totalt utpumpad och ett snabbt matematiskt överslag visade att jag från fredag kväll till söndag förmiddag sovit sammanlagt 25 timmar. Det om något visar väl en del om ovanan att vara tillbaka i vardagen igen.
På måndag kör de två andra kurser jag ska läsa igång, nu är det distenskurser i företagsekonomi/ledarskap och psykologi som gäller, något som jag verkligen ser fram emot! Samtidigt inser jag förstås att det kommer bli tufft, framförallt fram tills dess att navigeringen är avslutad. Jag kommer knappast hinna och orka så mycket annat än plugga, äta och sova. Men det är ju självvalt och det hela är trots allt inte värre än att jag hoppar av en av kurserna om jag inser att det blir alldeles övermäktigt.
Det fanns ju trots allt flera tankar bakom att jag valde just kurser jag gjorde. Alla som går ut sjökaptensutbildningen kommer ju ha exakt samma utbildning och ingen "sticker ut" mer än någon annan. Just de här kurserna tycker jag självklart är intressanta att läsa - så det känns inte som något ont måste - men jag kan även tänka mig att de kommer kunna vara meriterande när jag väl ska söka jobb. Framförallt att ha några högskolepoäng i företagsekonomi och ledarskap kommer förhoppningsvis vara en merit med tanke på att jag trots allt kommer vara arbetsledare när jag är färdigutbildad, men utbildningen i sig inte innehåller särskilt mycket av den varan.
Så det gäller nu att ha disciplin att faktiskt sitta och plugga så mycket som det kommer att krävas. Fördelen kommer givetvis att vara att det är distensutbildningar och att jag därför kan sitta och plugga när det passar mig - jag behöver ju inte ens befinna mig i Kalmar för att fixa dessa kurser. Allt kommer vara internetbaserat, så jag behöver bara en internetuppkoppling för att kunna plugga. :-)
 

 
Bilderna lånade från Prizma, First Second
 


Det finns dem som har det värre

Vi har det otroligt bra på de flesta vis i Sverige om man jämför med de flesta andra länder. Ett hyfsat välfärdssystem, inga krig och naturkatastrofer. Händer det dig något, får du oftast hjälp från samhället i form av billig men bra sjukvård, ekonomiskt stöd och så vidare. Man behöver i alla fall inte svälta, även om man inte får någon lyxtillvaro.
Men ganska ofta hör jag människor som har ganska stora problem eller faktiskt är sjuka men som ändå vägrar att söka vård eller hjälp med motiveringen att "Äh, det finns ändå de som har det värre!". Och finns det något som verkligen kan reta gallfeber på mig, så är det just den inställningen. Ett bra exempel är folk som kan råka ut för diverse psykiska åkommor - jag tänker på till exempel depressionssymptom och sömnsvårigheter - och som vägrar söka hjälp med den motiveringen.
Självklart ska man inte söka hjälp för skitsaker - och självklart kan man hitta personer som har det sämre om man letar, även om man själv har ett helvete. Men att förringa sina egna problem, som man faktiskt skulle kunna komma ifrån om man sökte hjälp är något som verkligen kan störa mig.
Även om det nu givetvis är upp till var och en vad man gör med sin tillvaro, om man tar tag i sin bekymmer eller ej så är det ju också ett tecken på man bryr sig när man stör sig på att någon inte tar tag i sådant de uppenbarligen behöver ta tag i...
 

 
Bilden lånad från Hemmafrugrubbel
 


En salig blandning

Så har det markant börjat märkas att faktiskt hösten är på gång ute - och på det på flera sätt. Vem har inte märkt hur pass mörkt det börjat bli på kvällarna, till exempel?! Det är ju förstås kommit successivt de senaste veckorna, men nu har det börjat märkas mer markant. Härom morgonen var det strax över 10 plusgrader när jag steg upp och daggen man måste torka av sadeln på morgnarna ska vi givetvis inte tala om, eller hur?!
Jag brukar tycka om hösten, det kan vara en otroligt vacker årstid med många vackra färger, liksom möjlighet till härliga skogsutflykter. Nu längtar jag verkligen efter att kunna ge sig ut och plocka bär och svamp!
Samtidigt kan jag tycka att hösten är en årstid fylld av någon form av vemod. Det är inte en rolig känsla när man märker att sommaren är över och det går mot en mörkare och kallare del av året. September och oktober kan jag tycka mycket bra om, men är den månad på året jag ledigt skulle välja bort, så är det november! Då är det verkligen inget annat än grått och trist, medan det fram till dess fortfarande kan vara mycket vackert med alla hösfärger och även vara en och annan riktigt varm och fin dag.
Mycket av tjusningen med hösten är ju också mörkret och att man med gott samvete kan sitt inomhus och kura framför TV:n med ett och annat tänt ljus. Under sommaren är det lätt att få dåligt samvete om man sitter inne en fin sommarkväll, men nu behöver man inte längre känna det, utan kan sitta och kura istället!
Nu har man börjat varna för riktigt ruskigt väder närmsta tiden, får se hur rätt man har dock. Fast visst kan jag tycka att det skulle vara riktigt härligt med ett kortare, rejält oväder - jag kan faktiskt tycka att det är riktigt mysigt! Det behöver inte hålla i sig för länge om man frågar mig, men några dagar gör det mig faktiskt ingenting. :-)

Nu under hösten brukar det - även för mig - bli aningen mer TV-tittande även för mig. Det är inte mycket jag tittar på TV, men under hösten kan det bli litegrann trots allt.
I morse tog jag en titt i TV-tablån i tidningen och började fundera om det fanns något att se på "dumburken" ikväll och - jodå - det fanns det! Men man får nog börja inse att TV-kanalerna har dåligt med pengar och att titteln "Rester i radio & TV" gör skäl för sin titel. Tidigare är det ju SVT som varit duktigast på det där med repriser under somrarna, men nu börjar även TV4 att apa efter den ovanan.
Under sommaren har man ju sänt c/o Segermyhr och det är en serie jag verkligen gillar och som verkligen får mig att vika mig av skratt, så det har jag inte så mycket emot. Men nu återkommer Rena rama Rolf och Fångarna på fortet också! På något sätt känns det som att man på TV4 inte bara säger att "Vi har dåligt med pengar" - utan "Vi har kraftig idétorka också".
LITE roligt och nostaligskt är det ju att se Fortet igen, det var det program man själv satt klistrad framför på helgkvällarna på 90-talet och plågade mina föräldrar med under tonåren. Så det är lite roligt på ett sätt att se programmet igen, men det känns som att man skulle kunna komma med fler programidéer än att återuppta sådant som redan gått år ut och år in redan!
Så jag är tveksam om jag kommer vara någon enträgen tittare av detta program denna omgång, faktiskt. Sitter jag hemma och inte har något vettigare att göra kommer jag förmodligen att titta, men måndagskvällarna kommer absolut inte vara vikta framöver för att se kändisar fjanta runt på något franskt fort! Framförallt inte påhejade av Gundes "skynda, skynda!!". :-)
Och redan nu börjar ju kändisarna "tala ut" i kvällspressen om hur de "lurats, utnyttjats och bedragits" i inspelningarna av programmet. Gunde "visste ju" att de var rädda för spindlar, ormar och höjder... Samtidigt som jag kan garantera att de säkerligen visste om dessa förutsättningar när de gick med på att delta i programmet. Rätta mig gärna om jag har fel, men nog visste de det redan innan de åkte till fortet, eller hur?! Själv skulle jag aldrig delta i denna tävling och det av två anledningar - nämligen att jag skyr småkryp och höjder mer än pesten!!
 

 
AB 1 DN 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2 SVT 1 TV4 1 VG 1
 
Bilderna lånade från Nisse Profy
 


Ålderdomligt

För att få byta kön juridiskt i Sverige måste man vara steril, svensk medborgare, ogift och över 18. Lagen är nästan 40 år gammal och säger att bara ogifta kan få ett könsbyte fastställt.
18-årsgränsen kan jag på sätt och vis förstå - men de andra kraven?! Vad gör det för skillnad om man är ogift eller steril?! I mina öron låter det totalt absurt och framförallt i ett land som Sverige, där vi annars är väldigt duktiga på att slå oss för bröstet och tala om för alla andra hur liberala och jämställda vi är i jämförelse med andra länder.
För det är något som verkligen kan reta mig med Sverige och vår lagstiftning! Vi är duktiga på att hävda hur duktiga vi är på att vara jämställda och hävda att alla har lika rättigheter oavsett hudfärg, sexuell läggning, religion och så vidare, och så vidare. Men börjar man titta på hur lagstiftning och samhälle fungerar, har vi en så otroligt lång väg kvar. Som homosexuell får man inte ens vara blodgivare i Sverige så länge man inte lever i celibat. Bara för att ta ett exempel. Så innan vi fortsätter att slå oss för bröstet och tala om hur duktiga vi är, kanske vi ska göra rent framför egen dörr...
 

 
AB 1
 
Bilden lånad från Teckna
 


I don't like Sundays

När jag gick grundskolan formligen avskydde jag söndagar. Jag tyckte det var en hemsk dag på många sätt, när jag visste att jag hade hela veckan i skolan framför mig. Dels för att jag inte trivdes något vidare i skolan och dessutom var väldigt skoltrött senare delen av grundskolan. Men som tonåring är givetvis en vecka längre än nu som vuxen, nu är det lättare att se att man har en lång arbets- eller skolvecka framför sig. Dessutom är vardagstillvaron i större utsträckning självvald än när man gick i skolan och vardagen var mer "påtvingad".
Självklart är fortfarande fredagen favoritdagen under veckan, det är en härlig känsla att komma hem på fredagseftermiddagen och veta med sig att man har två dagars ledighet framför sig. Man handlar lite extra gott, går oftast på Systemet och kan mysa ner sig extra mycket i soffan. Och fortfarande känns söndagarna lite vemodiga, man vet att helgen är över och att det imorgon väntar en vardag igen - man är ju aldrig så långt ifrån nästa helg som just måndag morgon. Men det är inte lika "traumatiskt" som för 17-18 år sedan, då söndagarna var smått ångestladdade.
Som med många andra saker, har jag lärt mig att se saker och ting från den ljusa sidan. Jag försöker se det positiva i saker och ting och att det faktiskt finns en och annan ljusglimt även under vardagen mellan helgerna. Man får ju dessutom ett annat tidsperspektiv ju äldre man blir och en vecka går plötsligt väsentligt mycket fortare än för bara några år sedan. En vecka känns plötsligt inte helt oändligt oövervinnerlig utan faktiskt ganska kort.
Nu hoppas jag även på en aningen lugnare vecka än den som varit, då jag både jobbat och pluggat varenda dag och det har varit väldigt intensivt. Imorgon kommer jag visserligen jobba på morgonen och sedan ha föreläsning på eftermiddagen, men sedan tycks det "bara" bli pluggande - så vitt jag vet just nu. :-) Så det är en av de ljusglimtar jag ser med den kommande veckan, att jag kommer ha en relativt lugn och behaglig vecka - innan det stora allvaret drar igång veckan därpå.
 

 
Bilden lånad från Lii
 


Like a rolling stone

Så är första veckan i skolan för denna termin över och det har vekligen känts ovant att vara tillbaka i skolan igen! Det är skillnad på tillvaron som student och som anställd, det råder det inga som helst tvivel om.
Men som alltid i början av terminen, är det rätt lugnt i början. av erfarenhet vet jag att det kommer blir mer och mer att göra varje vecka som går in på terminen. Så själva skolarbetet har inte tagit särskilt mycket tid denna vecka, jag har gått på föreläsningarna  - som har varit en per dag till antalet - men sen har jag lagt skolarbetet åt sidan. Istället har jag haft möjligheten att jobba extra på Posten varje dag utom i tisdags. Så den som påstår att jag legat på latsidan denna vecka skulle ändå ljuga sig blå! Direkt efter avslutade föreläsningar på skolan har jag fräst iväg direkt till Posten och sprungit i trappor så att svetten skvalat längs tinningar och ryggrad. Kanske inget angenämt tempo har det varit denna vecka, men jag kommer inte direkt gråta blod när lönen kommer nästa månad.
Det må vara så att man i juni/juli svär över att lönen kommer en vecka försent när man är timvikarie, men nu på hösten gör det istället ingenting. Jag kommer kunna leva ganska gott på dubbla inkomster både september och oktober och även betala igen de pengar jag lånat för att kunna klara sommaren.
Men visst känns det nu att veckan varit intensiv! Efter dagens middag slog tröttheten till som en järnslägga i huvudet och jag orkade plötsligt ingenting. Det kändes verkligen som att luften gick mig totalt och att jag levt på någon form av "andra andning" sista dagarna. Förmodligen är det också en mycket stor del av sanningen också, att jag tagit av mycket av reservenergin för att orka med både skola och jobb under den gångna veckan.
Tidigare blev jag tillfrågad att gå ut ikväll och tackade till en början ja, men kände mig sedan starkt manad att faktiskt tacka nej. Någonstans går gränsen för vad man orkar och det kändes för en stund lite surt att vardagen ska ha ett sådant stort inflytande över vad man orkar och inte orkar under fritiden. För sanningen var att jag kände mig riktigt lockad att gå ut en sväng. Men så blev det nu inte utan jag stannade hemma. Jag skulle verkligen inte varit något roligt sällskap ute - varken för mig själv eller de andra. Istället ska jag försöka se till att komma i säng i bra tid och sova ut ordentligt imorgon. Men känner jag mig själv rätt, kommer jag förmodligen inte i säng särskilt mycket tidigare även om jag sitter hemma, jag har nämligen en tendens att sitta uppe till långt in på natten även om jag sitter ensam hemma en helgkväll. Vad jag gör halva nätterna ensam hemma? Tja, jag vet knappt själv! Men tiden har en väldig förmåga att ticka iväg ändå trots allt... Jag har en väldig tendens att bli sittande framför datorn till exempel, men även plinka på gitarren, hamna framför någon sen långfilm och en massa annat. Märkligt, eller hur?! :-)
Men gubben börjar bli gammal, det får man nog inse! *skratt* Nej, gammal tänkar jag i ärlighetens namn inte kalla mig, men att man inte orkar med på samma sätt som för 10 år sedan får man ändå acceptera. Jag går ytterst sällan ut på något en fredagskväll nufördtiden till exempel. Då är jag alldeles för knockad för att orka med en krogkväll. Och har veckan varit intensiv, då är även lördagskvällen en väldigt seg kväll! Så enkelt är det faktiskt, det är bara att acceptera. När jag var i 20-årsåldern skrattade jag bara åt sådant, jag skulle minsann hålla igång även som 30-åring var mitt motto. Men det får man nu - som lite drygt 30-åring - inse att man faktiskt inte orkar med. Tyvärr. :-)
 

 
Bilderna lånade från Icecoollinda
 


Dags för föräldrakörkort?

På Orust har en man anhållits för att ha strypt sin 2-åriga dotter och planerat att mörda sin fru och tillika barnets mamma. Om han är skyldig eller ej förtäljer än så länge inte historien, men bara misstanken är på sitt vis illa nog. Och faktum kvarstår: ett tvåårigt barn har fått sätta livet till.
Oavsett skuldbördan i just detta fall, börjar man givetvis undra om vem som helst ska tillåtas vara förälder? Det diskuteras emellanåt divers "djurkörkort" och en djurägare som missköter sina åtaganden kan fråntas rätten att skaffa fler djur. Men vad händer med dem som missköter det värdefullaste vi trots allt har i samhället? Jo, alltför många gånger händer inte ett smack!
En person som allvarligt missköter sina åtaganden som förälder borde sonika kunna fråntas sin rätt att både träffa det/de barn personen redan har, liksom att skaffa nya. Att ha barn är ingen rättighet eller skyldighet på något sätt, det är istället ett ansvar utan dess like!
Självklart ska det inte krävas vad som helst, men döms en person för sexualbrott, grov misshandel och mord på barn ska man verkligen ifrågasätta om vederbörande är lämplig som förälder! Hur kan vi frånta någon rätten att ha djur, men låta någon som uppenbarligen är olämplig med barn kan fortsätta avla fram fler barn att missköta? Det är för mig en matematik som inte går ihop överhuvudtaget.
Detsamma gäller alla de fall om misstänkt misshandel eller andra missförhållanden där föräldrar får behålla vårdnaden. Finns en konkret misstanke om att ett barn far illa, ska barnet inte behöve befinna sig hos föräldern/vårdnadshavaren fram tills dess att man kan rentvå föräldern/vårdnadshavaren från alla misstankar. Det ska självklart vara konkreta misstankar och inte något som byggs på lösa grunder. Men bara en konkret misstanke om att något är rejält fel ska räcka för att omhänderta ett barn. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att trauman i barndomen sätter spår långt in i vuxenlivet, om de ens någonsin försvinner.
 

 
AB 1, 2 GP 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Västra Götalandregionen
 


The old way...

För några veckor sedan hittade jag en av mina brevvänner från tonårstiden på Facebook. Vi brevväxlade under många år, upp till vuxen ålder då det hela av någon anledning rann ut i sanden. Fråga mig inte varför.
Den här tjejen bor i Korea och vi lärde känna varann rätt väl genom alla brev, även om vi aldrig träffades. Nu hittade vi varann, som sagt, på Facebook och det blev några meddelanden via cyberspace, innan vi båda - på ett rörande enigt sätt - kom fram till hur mycket roligare det är med pappersbrev! För er yngre kan jag förklara att det är som mejl, fast skrivna på papper för hand som man sedan lägger i ett kuvert, sätter på frimärke och lägger i en brevlåda. Efter några dagar (exakt: här pratar vi inte sekunder, utan dagar) är brevet framme hos mottagaren, som kan läsa vad man skrivit... Jo, det var faktiskt ett av de sätt som fanns för att kommunicera med sina medmänniskor innan internet fanns! :-)
För internet och mejl i all ära, men konservativ som jag är tycker jag det är mycket, mycket roligare med vanliga brev än e-mejl! Även om mejl självklart också är roliga att få, så är det något visst med brev skrivna på papper. Jag hoppas verkligen att jag inte är ensam om att tycka det?!
Fram till för inte alltför många år sedan var det riktigt roligt att komma hem på eftermiddagen och gå igenom sin post! Då kundet det faktiskt ibland ligga ett och annat kuvert där, med ett innehåll som var mer personligt än en intetsägande räkning som bara bidrar till att tömma mitt bankkonto snabbare än det fylls på.
Personligen tillhör jag dessa konservativa bakåtsträvare som fortfarande skickar pappersjulkort med posten. Det må bli väsentligt mycket dyrare i slutändan än att skicka mejl - men jag inbillar mig att mottagarna av dessa julkort tycker dessa är mycket roligare att få än något massmejl med en godjulhälsning.

Nej då, jag är inte så konservativ att jag aldrig skickar några mejl! Jag är trots allt väldigt frekvent användare av sådant. Men jag medger att det i grunden är roligare att få brev på papper än ett mejl via etern.
När jag började min ganska korta "karriär" inom Posten i mitten av 90-talet, var de handskrivna breven en relativt stor del av den totala postmängden - men nu är det en mycket, mycket liten del av alla försändelser som delas ut som har adressen skriven för hand på kuvertet. Det är inte utan att man hajjar till när man ser ett handskrivet brev bland all företagspost. För trots allt märks det tydligt att det är åt det hållet det går, att merparten av all post är räkningar och företagsutskick av olika slag. Visserligen har dessa försändelser alltid utgjort majoriteten av all post man delar ut som brevbärare, men de personliga breven minskar hela tiden.
Nu hoppas jag själv på att jag i alla fall kommer få ett och annat personligt brev även framöver. Nu när jag faktiskt återfått kontakten med någon som - liksom jag - föredrar handskrivna brev. Sen är givetvis mejl som en skänk från ovan när man vill iväg något fort, något annat säger jag inte. Internet har otroligt många fördelar, det kan man absolut inte komma ifrån! Inte bara vad det gäller att kommunicera, utan även att söka information, handla och beställa saker. När man tidigare skulle exempelvis köpa en biljett, var man tvungen att ringa runt för att få prisuppgifter vilket kunde ta en fruktansvärd tid i anspräk. Nu gör man en enkel sökning på nätet och kan lätt få fram vart det är billigast och enklast att köpa den resa man vill ha.... :-)
 

 
Bilderna lånade från Infoscreen, ColonialEast
 


Vad är det folk inte förstår?

"Frågestund på min blogg, fråga VAD DU VILL! Min blogg handlar om hur jag och min sambo försöker skaffa barn. Skriv en rad om du vill att jag ska följa dig via bloglovin också.. :) Så kan du följa mig med, alltid kul med nya bloggar att läsa. KRAM!"

"fin fin blogg! kolla järna in min okså!
jag kommenterar lika många kommentarer på don blogg, som du kommenterar på min(; gäller alla!

WWW.xxx.DEVOTE.SE !! (-;
kramiis!"

"Hej hej:) Allt väl?"

"Hei! Jeg har en trävling mellom Norske og Svenske. Jeg har veldig mange norske som har stemt og prøver å få mange svensker med. Så jeg må spørre deg: Er Norge bedre enn Sverige??"

"Gullig blogg!
Snälla undvik inte denna kommentar jag behöver din hjälp så mycket! Så snälla rösta på min bild, jag ber dig, tävlingen avslutas snart och jag vill verkligen vinna så snälla rösta på mig, det tar mindre än en minut!
Tack i förhand!(:
//xxx"

"tittar in o säger godmorgon:D"

"For en utrolig fin blogg, mener det virkelig!:)"

"fin blogg (: kika gärna in på min och tipsa om vad som skulle göra den roligare att läsa ! :)"

Kommentarerna här ovanför är en dryg veckas skörd av totalt onödiga kommentarer - i alla fall i mina ögon. Och det är just sådana kommentarer som jag uttryckligen undanber mig eftersom det enda syfte jag anser att de uppfyller är att skribenten vill "göra reklam" för sin egen blogg.  Och så skriver man en kommentar, som man sedan sonika klistrar in på ett stort antal bloggar...
För vad är det egentligen som man säger med en sådan kommentar? Jo; "Jag har så få besökare att att jag måste böna och be för att folk ska läsa min blogg!". Själv tycker jag absolut att det är roligt med besökare på min blogg, men jag tänker inte nedlåta mig till att springa runt på andra bloggar och "ragga upp" läsare. Det är under min värdighet, gillar man inte min blogg så skit i det! :-)
På min blogg kan man mellan varje inlägg och kommentarsfältet dessutom hitta följande text:

"NÅGRA ENKLA REGLER
Kommentarerna måste godkännas av mig innan de syns på bloggen, men några enkla regler skall då följas:

1)
Håll god ton och visa respekt! Alltså inga påhopp, personangrepp, rasistiska uttalanden eller liknande.
2)
Min blogg är ingen reklampelare! Allt som liknar spam/reklam eller på annat sätt inte är relevant till bloggen raderas!!
- Jag vet redan att jag har en fin blogg - vill du berömma den får du komma med en mer fantasifull kommentar än
"Fin blogg :-)". Du har säkert ändå lämnat samma kommentar på minst 20 andra bloggar bara idag.
- Jag länkar bara till bloggar jag själv väljer och detsamma gäller vilka jag följer på Bloglovin'.

- Be mig INTE delta i några frågestunder, omröstningar eller tävlingar! Jag avskyr dessa krystade ting från bloggare med storhetsvansinne.

3)
99,9% av de kommentarer som följer dessa enkla regler publiceras. Dock förbehåller jag mig rätten att neka kommentarer som även på annat sätt kan anses vara opassande eller länkar till sidor med sådant innehåll."

Med andra ord: vad är det folk inte förstår? Jag undanber mig uttryckligen alla spam- och reklamkommentarer, men ändå lämnar folk sådana kommentarer!
Nu är det ju inte svårare än att bara nonchalera när folk kommer med dessa kommentarer - och det försöker jag också göra in i det längsta. Men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig en aning på att folk helt enkelt inte läser vad som står på bloggen innan de lämnar en kommentar. Hur svårt ska det vara?!
 

 
Bilderna lånade från Democratic Underground och Dermietzel
 


Qvinnor, alkohol - och stängningsdax

 

 
AB 1
 
Bilden lånda från Allt om Stockholm
 


Korkad eller desperat?

Praktiskt taget dagligen får jag mejl från olika märkliga adresser som talar om att jag vunnit en smärre förmögenhet. Oftast är det tiotals miljoner pund eller dollar. Det enda jag behöver göra är att skriva tillbaka och antingen lämna mitt kontonummer så de kan föra över pengarna - eller sätta in en summa på ett konto för att sedan få vinstsumman. De flesta vet att man inte ska göra som det står i dessa mejl och själv har jag aldrig nappat. Även om jag givetvis inte skulle tacka nej till 10.000.000 brittiska pund.
Nästan lika ofta får jag mejl från tjejer (?) som på mer eller mindre knackig engelska förklarar att de är intresserade av kontakt med män i Sverige för seriösa (?) relationer. Detsamma har hänt när jag tidigare varit medlem på olika dejtingsidor på internet. Alltid är det någon från Ryssland, Polen eller Thailan - eller något annat land - som skriver och vill ha kontakt. Självklart finns det garanterat många från dessa - eller andra länder - som är seriösa, men väldigt många är det inte. I slutändan vill de att man ska betala deras resa till Sverige för att man ska kunna ses, för att sedan inte dyka upp men behålla pengarna.
Detta är ett lika välkänt faktum som att man inte ska besvara mejlen om att man vunnit storvinsten på ett lotteri där man aldrig ens haft en lott.
Det skrivs ofta i media om dessa tjejer som huserar på olika internetsajter och lurar pengar av kärlekskranka karlar - och jag fattar inte att det finns folk som fortfarande går på detta! Det finns ju ett väldigt enkelt sätt inte bli lurad av dessa tjejer - nämligen att säga att man tänker skicka några pengar, men att man kan köpa en flygbiljett direkt som hon sen bara kan hämta ut på flygplatsen...
Jag har själv blivit tillfrågade av tjejer jag kommit i kontakt med via nätet om de kan få låna pengar, eller pengar till en resa till mig. Men jag har konsekvent sagt nej, även när jag haft råd att ge dem pengar och trots att tjejerna verkat seriösa. Så jo, man kan faktiskt säga nej även om är kär och även om tjejen verkar seriös.
Och enligt Arlandapolisen står det nästan varje dag män i ankomsthallen och väntar förgäves på tjejer/kvinnor som aldrig dyker upp. Män som tror att de nätdejtat en drömkvinna och via chatt, mejl och sms byggt upp en falsk relation - där kvinnan bara varit ute efter deras pengar. Jag undrar bara när folk ska lära sig??
 

 
AB 1
 
Bilden lånad från Dejtingsidan
 


Så var det dags

Så var det dags för höstterminens första föreläsningar idag och jag behövde inte mer än sätta foten innanför dörrarna på skolan så kändes det som att jag aldrig varit därifrån. Allt satt liksom i ryggmärgen redan när jag kom dit.
Dock var det EN stor skillnad; väldigt få andra studenter som jag känner! De flesta i klassen är ju klara och är därmed förstås in närvarande i skolan. Många som pluggar på Sjöfartshögskolan känner man givetvis igen till utseendet, men de flesta är inte personer jag känner och umgås med.
För ögonblicket blir det enbart astronomisk navigering som gäller men om ett par veckor drar det även igång med psykologi och företagsekonomi, ett par kurser jag valt till som lite extra kuriosa.
Så nu läser jag navigationskursen med de studenter som precis börja andra året i sjökaptensutbildningen. En helt ny klass med andra ord, även om man sett många av dem passera i korridoren eller på studentpuben.
Dock kändes det åtminstone så här till en början positivt, som att kunskaperna finns någonstans och att jag kommer ha goda chanser att fixa tentorna denna gång. Jag känner också att jag nu har en helt annan rutin på pluggandet än jag hade de två första åren i skolbänken, så det kommer i alla fall inte vara omöjligt att sätta tentorna!

Sista veckorna har jag haft en mycket märklig böld intill vänster tinning. Den har inte varit särskilt snygg, men eftersom jag emellanåt brukat få en och annan inflammerad hårsäck i hårbotten har jag utgått ifrån att det varit fallet även nu. Men trots enträget smörjande med hydrokortisonsalva, har bölden inte velat gå ner; snarare har den växt sista dagarna.
Till sist fick jag nog och i morse ringde jag vårdcentralen och bad om en tid för att kolla vad jag faktiskt har där. Lite nojig är man ju trots allt när det gäller knölar och bölder, framförallt när det finns cancer i släkten.
Men väl på plats i eftermiddags visade det sig att det inte var så farligt, det var en inflammerad talgkörtel. Ett visst ingrepp krävdes dock och jag blev lagd på en brits för att få bölden uppskuren. Under överinseende av en överläkare var det dessutom en AT-läkare som fick äran att göra det lilla ingreppet. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, men när man ligger där på britsen och hör hur de till och med diskuterar vad de ser när de skär i mig känns det som jag sakta närmar mig gränsen för vad jag tål att höra och känna. Enligt kommentarerna jag hörde de båda läkarna växla, så formligen välde det ut blod och var, det tycktes vara nära skallbenet och skära - och en massa annat som jag inte tänker nämna här ifall det finns barn som läser min blogg.
Nu sitter jag här med ett mycket stiligt bandage vid tinningen och känner mig istället rejält sexig kan jag meddela! Men med tanke på hur mycket de tycktes kunna klämma ut ur skallen på mig idag, borde jag ha gått ner åtskilliga kilon i vikt på detta lilla ingrepp... :-)
 
Snyggt, eller hur?! ;-)
 

 
Bilden lånad från Sydsvenskan
 


Märkligt att vissa överlever

Det finns många saker som påverkar ifall man återkommer som kund till ett företag eller en butik eller ej. Priset på varan eller tjänsten är självklart viktig - och många gånger rent av avgörande - men i längden är det trots allt bemötandet som avgör om man förblir en trogen kund eller ej. Att jag får bra och skälig service när jag anlitar företaget och att det till större delen funkar - men när det en och annan gång blir fel, att man då visar sig benägen och villig att ställa saker och ting till rätta igen. Det kan vara småsaker, men bara gesten är många gånger gott nog.
När jag för några år sedan skulle köpa ny mobiltelefon, gick jag in på PhoneHouse's butik i Gallerian på Hamngatan i Stockholm. Jag bestämde mig för en ny Nokia, men behövde flytta över mitt nummer från Glocalnet till Telia, eftersom telefonen var låst dit. Det var då det strulade - och det var inte PhoneHouse, utan Telia som strulade. Tre timmar fick jag vänta innan Telia lyckats flytta över mitt nummer. Trots att det inte var butikens fel, fyllde tjejen i kassan en hel påse med tillbehör till mobilen - som jag sedan fick helt gratis som plåster på såren för att det strulat. När jag sedan räknade efter, var det grejer för över 400 kronor jag fått med mig hem. Självklart gick jag sedan tillbaka dit nästa gång jag ville köpa en ny mobil. Men därefter har det varit PhoneHouse som strulat utan dessa like - utan att jag kompenserats det minsta - och jag har därefter helt slutat handla där.
En tid efter besöket hos PhoneHouse skulle jag köpa brännbara CD-skivor och eftersom jag då bodde i Upplands Väsby, gick jag in till Experts butik i Väsby Centrum. Jag skulle betala med kort, men när expediten drog kortet hände ingenting. Han drog det flera gånger, men inget hände. Han ropade till sig butikschefen som tog över och han hade snart kommit fram till att felet bestod i att kvittorullen var slut. Hela proceduren hade tagit några minuter extra och jag började bli stressad iväg till bussen. Det visade sig att priset för skivorna dragits tre gånger från mitt konto och jag var inte intresserad av 30 CD-skivor. Istället fördes alla pengarna tillbaka till kontot och butiken bjöd på skivorna helt och hållet.

Hade man på Expert bara stuckit till mig ett par billiga reklamprylar, dragit av några tior på priset eller liknande hade jag varit helt nöjd med den gesten; jag hade fortfarande valt att komma tillbaka dit igen.
Men samtidigt finns det åtskilliga serviceföretag av olika slag som jag inte fattar hur de överhuvudtaget överlever! Medan jag bodde kvar i Väsby fanns en hemelektronikbutik i Väsby centrum, där butiksinnehavaren hade som vana att skälla ut kunderna för ingenting. När jag var där och tittade på mobiltelefon, fick jag en saftig utskällning när jag frågade efter ett visst märke - andra skällde han ut när de frågade hur lång tid det skulle ta innan de saker de beställde skulle komma in. Istället för att säga hur lång tid det normalt tar, kunde han börja sarja om att han minsann inte kunde styra över om det blev järnvägsstrejk i Kina eller oväder i Tibet som i sin tur försenade leveransen. Den butiken gick å andra sidan i konkurs efter ett tag, men i ett uttalande i lokalpressen kunde butiksägaren inte förstå hur detta kom sig och skyllde på kraftigt ökade lokalhyror (som visserligen självklart också kunnat inverka till konkursen).
I fredags påmindes jag igen om hur vissa beter sig - och hur konstigt det är att vissa företag överlever. För något år sedan var jag förbi hos en återförsäljare av EU-mopeder här i stan, jag tittade lite efter en fyrhjuling och ville skapa mig en uppfattning om vad de låg på i pris. När jag frågar lite vad de hade för fyrhjulingar, var det enda svaret:
- Vad ska du med en sådan till? En sådan behöver väl inte DU?
I övrigt var denne företagare inte alls särskilt serviceminded och tycktes inte vilja göra några affärer med mig. Jag tänkte att han nog mest haft en dålig dag och lät det hela passera.
Men så skulle jag i fredags montera registreringsskylten på min nu nya moped och konstaterar att jag behöver göra ett par hål i den för att kunna skruva fast den. Eftersom denna mopedfirma ligger alldeles i närheten av mitt jobb, åkte jag förbi där på vägen hem och bad om hjälp eftersom jag inte har verktyg för att borra i metall. När jag framför mitt ärende, tittar samme man på mig som jag vore en jubelidiot och så frågar han varför jag inte borrar ett par hål bara. Jag försöker förklara att jag ber dem eftersom jag inte har några verktyg för det. Mannen suckar, tittar ut genom fönstret på mopeden... "Jaha, en SÅDAN jävel! Nä, det har inte JAG tid med!!" och fortsätter att "Du får borra själv, det är ju bara att måtta ut var hålen ska sitta!".
Jag kände mig totalt idiotförklarad. Borra kan jag, skruva i en skruv kan jag - men inte utan de rätta verktygen. Istället åkte jag vidare till en verkstad på andra sidan stan - och där var det inga problem!! Man ägnade mycket tid åt att borra, man hjälpte mig att kolla växellådsoljan och lite annat. När jag sedan frågade vad jag blev skyldig för hjälpen, blev svaret:
- Du är skyldig vad du tycker det är värt! följt av ett hjärtligt leende.
Jag svarade att det var svårt att säga när jag inte kunde deras timtaxa, men att de självklart skulle ha lite betalt för att jag upptagit deras tid. Till slut fick jag betala 40 kronor för ungefär 20 minuters arbete... Och även om de inte gjorde någon jättevinst på mitt besök hos dem denna gång, så vet de att jag kommer tillbaka när jag sedan behöver göra något större på mopeden. Medan den firma som nästan skällde ut mig inte kommer att föräras med fler besök... I mitt stilla sinne undrar jag bara hur vissa företag överlever...
 

 
Bilderna lånade från Nolyx, Salong Sirpa
 


Kluvet...

I New York har man tydligen planer på en ny Moské, alldeles i närheten Ground Zero - och det har vållat en riktigt het debatt. För vissa är det infekterat att anlägga en moské i närheten av den plats där ett av de värsta terrordåden genom tiderna begåtts - och just av muslimer - medan andra anser att man inte ska dra alla över en kam och att det visst är okej med en moské på platsen.
Men även om jag själv i grunden håller med de sistnämnda - att man inte ska dra alla över en kam - så kan jag trots allt även förstå de negativa reaktioner som kommer. Självklart är långt ifrån alla muslimer terrorister och religiös fanatism är hemsk och oacceptabel oavsett vilken religion det är frågan om. Man kan givetvis också fråga sig om inte dessa fanatiker känner sig än mer motarbetade av USA om man dessutom stoppar ett moskébygge?
Samtidigt förstår jag även motståndarna till moskén, eller åtminstone dem som vill ha moskén någon annanstans än just vid Ground Zero. Jag tycker inte man kan neka några moskéer i ett land där det finns muslimer - även om det inte är landets statsreligion - men på något vis skulle givetvis en moské vid ett ställe som Ground Zero kunna sticka i ögonen på många, framförallt dem som har anhöriga som omkommit vid 11 september-attackerna. Jag skulle nog själv reagera negativt om jag varit i den sitsen på just ett sådant byggprojekt. Och det är inte för att jag överlag har något emot muslimer - jag "ställer samma krav" på muslimer som alla andra, nämligen att man ska sköta sig - utan just för att det på sätt och vis kan väcka minnen.
Men visst, det finns inget självklart svar åt ena eller andra hållet i mina ögon när det gäller detta bygga. Själv kan jag bara säga att jag på sätt och vis förstår båda sidor och hoppas man lyckas hitta en lösning som passar majoriteten...
 

 
DN 1 SvD 1 T 1 VG 1
 


Vänsterprassel

Det har varit lite halvdant med uppdateringarna av bloggen på sistone. Från att ha skrivit 2-3 inlägg per dag ligger jag nog knappt på ett inlägg per dag i snitt just nu känns det som.
Men det har varit en del flängande och pysslande med annat - utan att jag egentligen direkt haft en stressig tillvaro. Hoppas nu på att kunna bli lite duktigare med att uppdatera framöver! De flesta som bloggar håller säkerligen med om att det är roligare att blogga om man har en del besökare och jag nu börjar nu märka att statistiken sjunker när jag varit sämre på att skriva - så jag ska försöka bättra mig. :-)
Jag får väl satsa på att hitta något att "avslöja" på bloggen, lägga ut hemliga dokument eller liknande så lär jag få besökare så det räcker och blir över! Tänker lite på Wikileaks, som ju bör ha ökat sin besöksstatistik rejält sedan de börjat lägga ut både det ena och det andra på internet.
Själv tänker jag inte lägga några som helst värderingar i vad denna sajt lagt ut, jag har inte satt mig in i vilka dokument det faktiskt är. Det enda jag själv anser är att det emellanåt faktiskt kan vara befogat att publicera hemliga handlingar, medan det givetvis andra gånger är rent olämpligt. Men visst kan ibland som bloggare fundera över om man kunde hitta något riktigt "rafflande" att skriva om så att riktigt många lockades in på just min blogg. Jag kan ju säga att mina besökssiffror steg markant under en period efter Däckhusets JK-anmälan för något år sedan. Då var det ju en del skriverier i lokalpressen här i Kalmar om just min blogg - och självklart var det många som letade reda på den då. Så nu kanske det börjar bli dags för andra "avslöjanden", så man lockar till sig fler läsare?! *skratt*
Men visst tar en blogg en hel del tid om man ska underhålla den på ett bra sätt. Å andra sidan har jag heller aldrig haft som målsättning att bli någon "stor bloggare". Det är ganska naivt att tro att man kommer få tusentals besökare per dygn - åtminstone i en handvändning, sådant kommer möjligen med tiden. Och för de flesta kommer man aldrig dit.



- Tack, men jag röstar inte på kommunister!
Det var en ganska vanlig kommentar idag, även om den inte var bland de vanligaste... Själv svarade jag lugnt att "Det gör inte jag heller".
I ett soldränkt Kalmar gjorde jag en av mina första mer aktiva insatser för Vänsterpartiet idag genom att dela ut flygblad och information om vad partier står för. Jag har länge haft ganska dåligt samvete över att jag inte varit särskilt aktiv sedan jag gick med i partiet - ironiskt nog har de aktiviteter man haft ofta krockat med annat jag haft. Saker som praktik, tentaveckor, resor och annat har kommit i vägen när partiet ordnat olika saker. Men nu kände jag att det började bli dags och när jag inte hade något inplanerat idag nappade jag när jag fick höra om vad som skedde under dagen.
Jag hade nog väntat mig att långt fler med andra åsikter än Vänsterpartiet skulle stanna upp och fälla spydiga kommentarer, men de allra flesta var riktigt trevliga. Det var några enstaka som kunde vara otrevliga, men inte i den utsträckning jag av någon anledning trodde från början.
Och den tryckande hettan blev man snabbt svettig av att vara på benen i cirka tre timmar och föra diskussioner med folk. Men känns trots allt som man fått blodad tand och kan tänka sig att fortsätta med detta. :-)
 

 
Bilderna lånade från Lydia, V Skövde
 
AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 EX 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1
 


I valet och kvalet

Normalt sett har jag extremt lång stubin och ett väldigt tålamod med saker och ting. Jag kan fixa och dona med saker i timmar och även om det inte alltid går så bra, så behåller jag lugnet. Men är det något som jag absolut inte har något som helst tålamod med, så är det tekniska saker - och då framförallt motorer! Och till största delen har det med att göra hur otroligt oteknisk jag faktiskt är. Datorer kan jag delvis med när de krånglar och kan fixa vissa grejer när datorn krånglar - men krånglande motorer är absolut inte min grej!
Igår hämtade jag mopeden och det var mer att greja med innan jag kunde köra därifrån än vad jag trodde från början. På något vis utgår jag ifrån att när jag köper ett nytt fordon ska det praktiskt taget bara vara att köra därifrån direkt. Men fullt så enkelt är det inte om man köper en ny moped på Jula. Visserligen fick jag ett bra pris - 8000 för en helt ny moped - men mopeden var inte ens upplockad ur förpackningen den transporterats i när jag kom. Två timmar fick jag istället tillbringa på Julas baksida med att först plocka upp mopeden ur förpackningen och den järnställning den varit fastskruvad i under transporten för att därefter skruva fast backspeglar, pakethållare, installera batteri, fylla på motorolja, växellådsolja och bensin liksom plocka bort all plast mopeden var inslagen i.
Allt för att sedan bara konstatera att mopeden inte startade. Då hade Jula redan stängt, så det var bara att leda mopeden till ett ställe där den kunde stå någorlunda tryggt över natten. Senare på kvällen fick jag dock igång motorn och andades för en kort stund ut och tänkte att nu kunde jag ändå ta mopeden till jobbet idag. Men i morse gick motorn inte igång och jag var i det laget färdig att ringa Jula för att häva köpet. Jag höll på i 20 minuter innan jag slutligen gav upp och lyckades ordna skjuts till jobbet istället.
I eftermiddags bestämde jag mig att göra ett sista försök med mopeden innan jag kontaktade Jula. Och då konstaterar jag att det inte fanns någon batterivätska i det batteri jag fått med mopeden - helt i motstats till vad personalen på Jula sagt när jag hämtade mopeden.
Jag fyllde dock på batteriet och sedan startade mopeden utan några som helst problem. Men det var många timmars arbete för något jag själv inte riktigt anser att jag ska behöva gör när jag köper något så pass dyrt, trots allt. Personalen som tjänstgjorde igår hjälpte mig så gott de kunde, men hade uppenbarligen inte de rätta kunskaperna för att göra i ordning en moped innan försäljning. Ska man sälja en vara borde man kanske istället anställa personal med de rätta kunskaperna - och framförallt tillhandahålla servicen att åtminstone öppna den förpackning som kräver skiftnyckel att öppna innan kunden hämtar varan...
Dock har jag nu en fungerande moped (åtminstone för tillfället *L*) stående utanför porten. Jag har nu ett rejält lås och mopeden har dessutom inbyggt larm, så den som tänker stjäla denna moped kommer få kämpa för sin sak, det är en sak som är säker! :-)
 
 

 
Nu börjar det äntligen närma sig helgen och det kommer bli ett par dagars välförtjänt vila! Det känns i kroppen att man varit uppe strax efter fem varenda morgon sista veckorna - och de sista två helgerna har det istället blivit en och annan sen kväll istället.
Jag har nu en ganska välfylld helg som väntar, men hoppas på att det ska kunna bli en hel del vila också. Imorgon väntar kräftskiva och det ska bli så härligt. Häromdagen skulle det ju varit kräftpremiär om man fortfarande haft kvar den traditionen och för mig innebär alltid augusti kräftor i något sammanhang.
På lördag ska jag för en gångs skull bli lite politisk av mig! Det är flera år sedan jag gick med i Vänsterpartiet, men ironiskt nog har alla evenemang man ordnat på något sätt krockat med annat i min emellanåt ganska välfyllda almanacka. Så det har fallit sig så att jag inte varit med på något av allt det man ordnat, men nu ska det bli av! På lördag ska det delas ut flygblad på stan och jag ska vara med och hugga i lite tänkte jag.
Nu börjar det dessutom närma sig valet - om det skulle ha undgått någon? - så det känns extra viktigt att vara med lite grann och försöka påverka. Jag skulle verkligen inte vilja se Alliansen vinna valet ytterligare en gång. Visserligen tror jag inte det kommer att ske, de har gjort bort sig ganska rejält många sätt under denna mandatperiod! Men det innebär ju å andra sidan inte att vi i oppositionen inte ska ligga på latsidan heller. Så nu ska det delas flygblad och hoppas på att jag kan vara med fler saker man ordnar framöver, så att man kan vara med och påverka resultatet av det kommande valet.
 

 
AB 1, 2 DN 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Jula, Somir
 


Over and out!

Så är de två annonser jag haft ute på Blocket senaste tiden borttagna. Idag har jag tagit första steget emot nya hyresgäster i lägenheten i Stockholm och har träffat det par jag bestämt mig att prata med först. Det kändes bra och vi bestämde att skriva kontrakt, nu återstår bara Stockholmshems välsignelse för att uthyrningen ska gå igenom. Men jag tror knappast att det kommer vara några som helst problem! Stockholmshem brukar vara medgörliga och det par som vill hyra lägenheten verkar pålitliga, så kan inte tänka mig att detta skulle gå om intet.
Att det är bostadsbrist i Stockholm har det för min del verkligen inte varit något som helst tvivel om sista tiden för min del! Jag har inte velat ta bort annonsen innan jag hittat några jag verkligen vill hyr ut till - och mejlen har verkligen vällt in. I runda slängar har jag fått närmare 500 svar och får skatta mig lycklig att jag inte la ut telefonnumret i annonsen! Jag hade verkligen blivit nedringd i det läget.
Många av de mejl jag fått har verkligen varit hjärtskärande och det har verkligen inte varit ett lätt val. Dessvärre har vissa fördomar i mitt inre kommit fram när jag sållat bland alla intresserade spekulanter. Jag har dragit en nedre åldersgräns vid 20 år, inga kompisar som ska dela lägenhet - framförallt inte om de är studenter - ska få hyra lägenheten. Risken för alltför mycket festande blir stor känns det som. Så inga barnfamiljer och då framförallt inte med tonårsbarn! Jag vågar då inte ens fantisera om vad som händer när tonåringarna har föräldrafritt!
Istället har jag helst sett ett par på minst 25 - eller någon lite äldre ensamstående person med ett välbetalt yrke. Så jag har valt bland läkare, högskolelärare, jurister, konsulter...
Men när mejl på knackig svenska hamnat i inkorgen, undertecknade med "Muhammed", "Ali", "Sergej", då har jag ofrivilligt dragit öronen åt mig. Inte för att jag tror att någon missköter sig bara för att man är invandrare, för så är det självklart inte. MEN istället finns risken för språkförbistringar och missförstånd på grund av språk eller kulturkrockar. Just de "oskrivna regler" som finns är det faktiskt inte så lätt att känna till när man är ny i ett land. Även om jag inte tror att Muhammed egentligen sköter sig sämre än Kalle, så väljer jag tyvärr hellre Kalle för att chansen är större att Kalle vet vad som gäller i ett boende i Sverige. Men det har ju också med att göra att jag haft flera hundra spekulanter att välja mellan, då sållar man väldigt hårt. Hade det istället varit några tiotals personer som anmält sitt intresse för lägenheten hade situationen varit en helt annan. Men visst känns det surt att erkänna att man har dessa fördomar, trots att jag så gärna vill tro att jag är fördomsfri.

Och i eftermiddags kom samtalet jag väntat på hela dagen; att mopeden jag beställt är på gång. Imorgon eftermiddag är det dags att hämta den och sedan återgår jag till en aningen friare tillvaro! Det ska verkligen bli omåttligt skönt att kunna ta sig fram för egen maskin igen.
Jag har verkligen jagat olika mopeder, jag har lusläst annonser och gått igenom olika internetsidor i jakten på en ny moped till ett bra pris - och nu har jag trots allt lyckats. Tro det eller ej, men det blev faktiskt en kinesisk moped trots att jag tidigare varit väldigt anti dessa mopeder. Anledningen har varit att jag haft dåliga erfarenheter när det gäller att få verkstäder att ta sig an dem när de behöver servas och repareras. Många har skyllt på att det är svårt att få tag i reservdelar till dem och har tydligen stämt tidigare. Men nu är uppenbarligen läget ändrats och det tycks inte längre vara några problem att få en kinesisk moped lagad och servad. Inte ens i lilla Kalmar.

Så nu är både lägenhets- och mopedannons borttagna från nätet och helt plötsligt har det lugnat ner sig i både mejlboxen och mobiltelefonen. Det har märkts en markant skillnad redan sista stunden!
Telefonen har gått varm och mejlboxen har varit överfull sista dagarna, men nu är det slut med det! Under gallringen av mejlboxen har jag till och med hittat mejl jag inte visste att jag faktiskt fått! Jag har bara orkat ögna igenom mina mejl väldigt snabbt och slarvigt med tanke på att jag hundratals mejl per dag. Nu är det gallrat och det tycks istället vara papperskorgen som är överfull i skrivande stund. Som sagt: tur att jag inte la ut telefonnumret i annonsen, då hade jag fått skavsår i örat vid det här laget! Fler än jag vågat tro har ringt och velat sälja mopeder i de mest varierande prisklasser och skick - men många har varit rena skambuden. Jag har verkligen inte lust att köpa en moped från -91 för 5000 kronor när jag kan få en ny för 8000... :-)
 

 
DN 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från Tentakel, Ditt val
 


Gott & blandat

I postbilen...
 

 
I början av sommaren oroade jag mig nästan till döds över hur ekonomin skulle bli denna sommar. Det verkade inte som att jag skulle få jobba på långa vägar så mycket som jag skulle behöva för att ekonomin skulle gå runt. Det såg helt enkelt riktigt mörkt ut. Men nu har situationen vänts till det omvända och istället har jag fått jobba så mycket att man får se till att inte överskrida gränsen för det fribelopp som CSN tillåter att man tjänar på ett år för att behålla studiebidrag och -lån. Än så länge är det ingen fara, men får jag jobba en del även under hösten kommer jag snabbt närma mig gränsen för vad jag får tjäna.
Från början var det tänkt att jag skulle gå och städa de sista veckorna innan skolan börjar nästa vecka, men senare blev jag erbjuden att jobba heltid på Posten och hade turen att man på städjobbet ställde upp och ordnade någon som tog mina timmar där. Som fattig student tar man givetvis hellre heltid än knappt halvtid, som städjobbet erbjöd - även om jag givetvis tagit det om man inte lyckats ordna någon i mitt ställe där.
Så det kommer nu bli ett par månader med skapliga inkomster, eftersom jag komemr få både lön och CSN ett par månader i rad! Jag hann nudda vid tanken att inte ha någon CSN de första månaderna på terminen, men då jag lånat en del pengar för att klara sommaren kommer jag behöva dubbla inkomster för att helt enkelt kunna betala tillbaka dessa skulder. Så så får det bli! De tusenlappar det är frågan om är som en droppe i havet i slutändan på de studieskulder jag ska betala tillbaka när jag väl börjar jobba igen. Så det känns inte som det spelar någon större roll i slutändan ändå. :-)
När nu sommarvädret blir sämre och sämre gör det inte så mycket att fortsätta jobba. Det har ju varit oundvikligt att hänga med i nyheterna kring det extrema väder som varit både här och där! I Ryssland är det extrem värme med en massa skogsbränder och på andra håll är det översvämningar istället. I Sverige har vi istället bara en normal svensk sommar och den kan man ju lika gärna njuta av på kvällstid och helger. :)

Så har jag idag äntligen gjort slag idag - och faktiskt beställt en ny moped! Det blev faktiskt - trots allt - en helt ny! Men har hittat en billig sak trots att den är helt ny. Jag får lägga till några tusenlappar på de pengar jag fick ut på försäkringen, men det hade jag också räknat med att få göra.
Dock tar det ett par dagar till innan jag får den. Förhoppningsvis kan jag hämta den på onsdag, så något dygn till får jag hålla mig till tåls. Men sen är jag återigen motorburen och kan ta mig fram fritt igen! Det ska faktiskt bli riktigt skönt att kunna ta sig fram igen.
Det var ett tag jag gick och tänkte på fullaste allvar att inte köpa någon ny moped, trots allt är det ju bara nu under hösten jag faktiskt behöver den. Men samtidigt underlättar det tillvaron bra nog mycket - och jag har allvarliga funderingar på att behålla den även efter att utbildningen är klar! Flyttar jag tillbaka till Stockholm, är ju moped perfekt med trängselskatt, all trafik och allt annat i en storstad.
Och härnere kan man ju använda mopeden minst åtta dagar av tio vintertid, så det är verkligen ett bra alternativ till bil när man bor så här pass långt söderut. Det idealiska hade givetvis varit en fyrhjuling, då behöver man aldrig vara orolig för att köra omkull när det är halt eller snöigt. Men å andra sidan blir dessa avsevärt dyrare och man hamnar då på priser som motsvarar en bättre begagnad bil. Även om en moped är väsentligt mycket billigare att äga än en bil, blir det ändå en förlustaffär att köpa en fyrhjuling känns det som.
 

 

Mopeden jag till sist bestämt mig för...
 

 
DN 1 SvD 1, 2, 3 VG 1, 2
 
Bilderna lånade från Smultron och Jula
 

 

Åter till vardagen

Första sommaren jag hade bloggen trodde jag det var något allvarligt fel på statistiken. Den sjönk nämligen radikalt i början/mitten av juni och förblev ovanligt låg i veckor. Men i augusti vände den tvärt upp igen för att vara tillbaka på den ursprungliga nivån.
Samma sak har det förstås varit denna sommar. När det var som varmast i sommar hade jag ovanligt låg statistik, men de dagar det varit sämre väder blev det förstås toppar i statistiken - och nu börjar det märkas att folks semestrar börjar ta slut och många är tillbaka vid sina datorer igen.
Detsamma gäller förstås sidor som Mer Trafik och Bloggtrafik. Under sommaren har poängen jag tjänat ihop räckt riktigt bra, men nu är det plötsligt en strykande åtgång på poäng och man får ligga i ordentligt för att hålla poängnivån uppe. I alla fall om man vill få några besökare från de sidorna. :-)
I perioder har jag varit uppe i summor kring 2000-3000 poäng på respektive sida, medan det nu är svårt att hålla nivån över 200 eftersom poängen tycks gå åt fortare än det tar att tjäna in dem. Men det är ju på sitt vis positivt, eftersom man förhoppningsvis lockar till sig fler besökare som kanske är villiga att återvända till bloggen.
Men samma sak gäller ju även mig själv, jag har varit sämre på att uppdatera nu under sommaren än vad jag normalt är. Man prioriterar ju inte direkt att sitta inomhus framför en dataskärm när det är 35 grader varmt ute om man har valmöjligheten att vara utomhus. Åtminstone gör inte jag det. Däremot gör det ju inte så mycket att sitta här när det ösregnar ute - och då får man dessutom lite fler besökare.
Och de flesta som bloggar håller säkerligen med mig om att det är roligare att blogga ju fler besökare man har. Även om det kanske inte är det allra viktigaste, så är det ju väsentligt mycket roligare att skriva om man får kommentarer och folk som läser det man har att säga.

Men som för de flesta andra, så drar snart vardagen igång igen efter sommaruppehållet. Det kommer verkligen vara med aningen kluvna känslor jag går tillbaka till skolan nästa vecka och vardagen återigen drar igång. Även om jag jobbat hela sommaren, så har jag ändå haft ett avbräck och kunnat koppla bort skolan till 100%. Det är en helt annan press att vara ute i arbetslivet och kunna känna sig helt ledig när man kommer hem på eftermiddagen; något som är rena lyxen när man pluggar. Då får jag istället inget annat än dåligt samvete om jag tillbringar en kväll framför TV:n eller datorn och tänker att jag kunde kanske gjort lite, lite mer nytta om jag ägnat en timme eller två åt skolan istället.
Men nu kommer jag ge järnet för att klara de kurser jag ligger efter med och ska verkligen se till att jag betar av de tentor jag har kvar för att få min kaptensexamen. Nu har jag fått in rutinen att faktiskt sitta och plugga mycket och insett vad mycket tid det faktiskt kräver att plugga på heltid.
Den kurs jag nu ska tenta av i början av höstterminen läste vi egentligen på hösten i årskurs två och jag hade då inte riktigt fått kläm på hur mycket tid som krävdes för att hinna med skolan. När föreläsningarna var över, åkte jag som många andra hem istället för att sätta mig och faktiskt plugga. Började första föreläsningen klockan ett, åkte jag till skolan till dess istället för att sätta mig och plugga på förmiddagen. Sedan tredje året har jag stenhårt kört på metoden att det ska vara skolarbete mellan ungefär klockan 8 och 4-5 och på så vis ha jag lyckats beta av de flesta tentor redan på första försöket.
Så även denna termin kommer det gälla att ta tag i exakt samma metod och nu ska fasen den astronomiska navigeringen - som kursen handlar om - bli godkänd! :-)
 

 
Bilderna lånade från Allt om prylar och Den fnissiga bloggen
 

 

SJ, SJ, gamle vän...

SJ lyckas alltid förvåna mig på ett eller annat sätt. Det är inte så värst ofta jag åker tåg, men trots allt händer det emellanåt - och varje gång lyckas de bli försenade av en eller annan anledning. Förra helgen åkte jag tåg till och från Helsingborg och på hemvägen blev jag en dryg timme försenade. Givetvis gick jag in på SJ’s hemsida och kollade vad deras resegaranti täckte. Jodå, jag hade rätt att få tillbaka en del av vad biljetten kostat. Så ja fyllde givetvis i formuläret på hemsidan. Och häromdagen kom svaret: av de 150 kronor jag betalat för biljetten fick jag tillbaka 35!! Som ett hån, eller hur?! Minst hälften av pengarna tycker jag själv skulle vara rimligt, men på SJ hänvisar man till något EU-direktiv. Och nåja, det är en dryg hundralapp vi pratar om så det har till och med en fattig student som jag råd med. Men ska man snacka principer, så har jag inte fått den tjänst jag faktiskt köpt - det vill säga att ankomma Kalmar en viss tid - så då borde jag få igen merparten av vad jag betalat.
Idag åker jag tåg igen, denna gång till Limmared i närheten av Borås. I Emmaboda blir vi stående på grund av signalfel - och hur många gånger har man inte hört olika tågoperatörer skylla på just signalfel?! Sådant hörde man ju praktiskt taget dagligen när man åkte pendeltåg i Stockholm...
Vi blev stående ungefär en halvtimme innan vi återigen kom iväg. Men jag tänker faktiskt inte bli det minsta förvånad över att tåget blev försenat! Detta händer alltför ofta när jag ska åka tåg någonstans. Nu har jag dessutom bokat taxi från stationen och håller tummarna hårt att taxichauffören håller koll på att tåget håller tiden.

Men nej, jag tänker inte låta alltför bitter över Statens Järnvägar. Det är trots allt långt mer bekvämt att åka tåg än att klämma in sig i en varm långfärdsbuss, där ja med mina lång ben får sitta med knäna upp under hakan. Bussarna har visserligen blivit bättre de med, med bättre benutrymme, AC och så vidare - men jag föredrar fortfarande tåg om jag får välja. Framförallt för att det går fortare, men också för att man kan vara uppe och gå emellanåt, liksom handla i restaurangvagnen. När jag nu fick höra om förseningen, kunde jag till exempel inte låta bli att “trösta” mig med lite vin. Något som visserligen var ungefär dubbelt så dyrt som ett hyfsat vin på Systemet - men så ofta åker jag inte tåg att jag inte har råd att kosta mig detta.
Så nu sitter jag här och ser sensmommarsmåland svischa förbi utanför tågfönstret. Äntligen har det evinnerliga regnandet vi haft sista tiden upphört och de sista dagarna har varit rejält fina. Inte fullt så varmt som det varit tidigare i sommar, men ändå klart godkänt! När jag åkte hemifrån i eftermiddags stod termometern på 32 grader i solen och det får man väl beteckna som klart godkänt. Lite jobbigt blir det förstås när man sitter på ett gammal intercitytåg utan någon AC, men det lever jag med... Som tur är går en stor del av resan genom skogar, så vi utsätts inte för särskilt mycket direkt solljus.
 

 
AB 1
 
Bilden lånad fråb Pher
 


A pint, please

När jag bodde i London i slutet på 90-talet blev jag ganska förvånad på många sätt över engelsmännens dryckesvanor. Jag hade hört hur de älskade sitt te och såg framför mig massor med te-butiker med massor av olika tesorter. Men nej. Dessa butiker fanns visserligen, men jag upplevde dem knappast fler än i Sverige. Dessutom drack engelsmännen ungefär samma tråkiga "påsteer" som vi svenskar - och ofta med mängder av mjölk och socker i.
Men vad jag reagerade mest på var deras öldrickande. När vi svenskar tar en fika, då tar engelsmännen en öl. De har en salig blandning av det svenska supandet och medelhavsmentaliteten att ta max en öl eller två på eftermiddagen. Man visste egentligen aldrig vad en engelsman menade när man fick frågan "Vill du följa med och ta en öl?". För det kunde vara alltifrån bokstavligt att ta just en öl till att krypa hem på alla fyra frampå morgonkvisten. För en utekväll på en engelsk pub kunde vara mycket blötare än på en svensk pub. Ju mindre man mindes, ju mer lyckad var kvällen. End of story! ;-)
Åt man publunch, var det mer regel än undantag att ta en pint till maten - även om man skulle tillbaka och jobba efteråt. Och jag fick många konstiga blickar när jag så där typiskt svenskt beställde in en läsk eller vatten till lunchen och sparade öldrickandet till arbetsdagens slut.
Och efter arbetsdagen var sällan frågan "Ska vi ta en öl?" - utan frågan var bara "Vilken pub tar vi idag?". Så tog man en, max två öl innan var och en gick hem till sitt. Det var mer regel än undantag - i princip varje dag hade engelsmännen en mindre "afterwork".
Men samtidigt var det också en trevlig vana på sitt vis - även om läkarna säkert skulle ifrågasätta det lämpliga i att dagligen dricka öl. Men samtidigt var det ett bra sätt att lära känna sina kolleger, liksom att bearbeta ibland jobbiga situationer på jobbet på ett mer avslappnat sätt. När jag jobbade i London, jobbade jag ju med hemlösa och det kunde emellanåt vara riktigt tufft. Man såg mycket elände, man fick ta rejält mycket skit vissa dagar. Och att då på detta avslappnade sätt tillsammans med kollegerna avhandla dagens händelser var en "terapi" god som någon. Och många gånger dråsade även kollegernas respektive, andra vänner eller tidigare kolleger in på puben och man utvidgade sin bekantskapskrets lite på så vis.



Och just en afterwork ökar tydligen folks effektivitet på jobbet. Enligt en undersökning säger 45% att afterwork gör dem effektivare på jobbet. :-)
 
Vad gör dig effektiv på jobbet?

Luftkonditionering - 89 procent
Morgonfika - 79 procent
Lunch med kollegerna - 78 procent
Nybryggt kaffe - 67 procent
Vacker inredning - 61 procent
Friskt vatten - 59 procent
Krukväxter/blommor - 55 procent
Afterwork med kolleger - 45 procent
Nära till restauranger och affärer - 36 procent
Träningspass - 45 procent
Resa till och från jobbet - 25 procent
Lunch utan kolleger - 30 procent
 
Källa: E24
 

 
Bilden lånad från Foxnomad
 


Nöt

Ibland undrar man vad man själv tänker med! Till sist hade jag hittat en moped som jag var riktigt intresserad av och skulle åka och titta på, dock var det en bit att åka. Mopedan fanns i Lammhult utanför Växjö, alltså en bra bit bort från Kalmar. Men jag kollade på nätet, hittade en bra resa med buss och tåg som skulle bli billigt - också var jag på väg. Jag hade planerat att äta middag på vägen dit och skulle sedan köra mopeden tillbaka.
Men så av en ren slump - precis innan jag skulle gå - konstaterar jag att det finns två Lammhult. Ett intill Oskarshamn och ett intill Växjö - och var tror ni jag hamnat om jag följt vägbeskrivningen från nätet? Jo, utanför Oskarshamn förstås. FEL Lammhult med andra ord.
Febrilt jagade jag en nu förbindelse, men det fanns ingen som passade. Så det var bara att ringa och avboka och surt konstatera att jag få vänta någon eller ett par dagar till med att titta på mopeden.
Men kan ju istället nu passa på att slänga ut en fråga om någon av er som läser detta har någon erfarenhet eller kunskap om mopeder av märket SMC? Någon som skulle råda mig eller totalt avråda mig att köpa en moped av det märket? Det känns alltid lite osäkert att köpa fordon av märken man inte känner till, så skulle vara intressant om någon kunde komma med lite goda råd. :-) Så får man se om det blir någon resa eller ej att titta på den! *skratt*
Hade givetvis föredragit att köpa en helt ny moped, det tänker jag inte alls neka till. Men riktigt så långt tycks inte pengarna räcka. Det är lite roligt att gå omkring och titta på nya dock! Man blir imponerad att det faktiskt finns folk som betalar sådana summor för en moped som det faktiskt gör. Det finns mopeder för uppåt 100.000, en summa jag själv aldrig skulle lägga ut! Hade jag råd att lägga den summan på ett fordon hade jag givetvis köpt motorcykel eller bil, inte moped. Men det är ju jag... ;-)
Fast tydligen minskar ju också nyregistreringen av mopeder har jag förstått, kanske inte så konstigt med de priser man ofta ser. För mig var moped ett billigt alternativ till bil medan jag pluggar och jag misstänker att det är så många resonerar...

Men en av de första investeringarna jag gör när jag börjar jobba igen kommer absolut att bli att skaffa bil! Jag har varit på väg flera gånger, men fått inse att jag prioriterat annat istället.
Själv har jag resonerat som så att jag är alltför dålig på motorer för att skaffa en begagnad bil som riskarerar att börja krångla nästan på en gång. Visserligen kan även en ny bil krångla, men riskerna är väsentligt mycket mindre i alla fall. Så eftersom jag inte vill krångla en massa med trillskande motorer som jag inte kan, får det bli en nyare bil.
Men istället blir det ett dyrt köp - och en snordyr försäkring. För några år sedan var jag och tittadet på en 5-6 år gammal Volvos S70 som jag var intresserad av. Men bara försäkringen skulle kostat mig 1400 i månaden, till det amortering på billånet på lika mycket. Jag skulle med andra ord vara uppe i över 3000 i månaden när jag la till kostnaden för parkeringsplatsen hemma - redan innan jag kört en enda meter med bilen. Den skulle med andra ord i snitt kosta mig mellan 4000 och 5000 i månaden allt som allt. Nej, det kändes inte riktigt som det var vad jag var villig att lägga ut på en bil. Annat är det ju med en moped som kostar mig en knapp tusenlapp i månaden.

Skönt nog har jag trots allt fått jobba en hel del sedan mitt sommarvik på Posten gick ut! Förra veckan blev det ingenting, men denna har det blivit desto mer och jag får heltid både denna vecka och nästa. Det är ju inget som gör min tomma plånbok särskilt mycket, jag behöver verkligen varenda krona jag kan få in! I början av sommaren var jag rejält orolig för ifall jag skulle få in tillräckligt med pengar denna sommar, men i slutändan blev det jobb större delen av sommaren ändå!!
Men jag får hoppas det blir lite mer att göra resten av tiden än det varit sista dagarna. Vi har haft många sjuka, men extremt små mängder post. Det är inte långt ifrån man blivit orolig att man glömt ett antal burar med post någonstans i något hörn när man sett de små mängder man haft med sig ut på rundan. Men nej, vi har fått all post vi ska ha...
Istället har det varit många sjuka och därav har jag fått jobba en hel del. "Den enes nöd, den andres bröd" ni vet... ;-)
Idag höll jag för andra gången under min tid på Posten på god väg att köra på en liten igelkottsunge under rundan! På håll såg det ut som en liten sten mitt på vägen, men ju närmare jag kom såg det mer och mer ut som att stenen rörde på sig och hade taggar - och väl framme såg jag det lilla livet... Och nej, inte hade jag mage att köra över den! Jag passerade den två gånger och gjorde båda gångerna rejäla omvägar för att missa den. Alltmedan den cool lugn satt kvar och åt mitt på gatan.
 
Självklart kunde jag inte låta bli att knäppa kort på det lilla livet...


 
DN 1 VG 1
 
Bilderna lånade från Specialverkstaden, Inga pengar och Järvzoo
 


Lyxversion av Volvo 240?

Det säkraste tecknet på att man befinner sig i en mindre stad är att man ser horder av unga killar åkandes runt i sina Volvo 240's med tonade rutor, eller hur?! ;-)
Dock är detta inte min personliga favoritbil, det ska tilläggas! Så frågan är om registreringsskylten på bilen här nedan inte hamnat aningens fel?!
*L*
 
 


Populär!!

Själv har jag nog aldrig riktigt fattat vilken fruktansvärd bostadsbrist det faktiskt är i Stockholm, jag har nämligen aldrig riktigt drabbats av den. När jag flyttade dit, fick jag ett förstahandskontrakt på ett par veckor utan att behöva lägga en krona emellan, något som ju annars är väldigt vanligt i Stockholm! Det är en enorm marknad för förstahandskontrakt, som säljs för hundratusentals kronor på svarta marknaden. Sedan tog det visserligen runt fem år innan jag fick napp och kunde byta till mig en lägenhet närmare stan, men även det lyckades till slut. Och samma sak där: inget som helst fuffens i bytet av lägenheter!
När jag sedan flyttade till Kalmar och hyrt ut lägenheten i andra hand, har jag bara behövt annonsera en enda gång och då fick jag några tiotals svar på annonsen.
Nu har paret som hyrt av mig köpt en bostadsrätt och vill flytta relativt omgående, så i fredags la jag ut en annons på blocket - och svaren har formligen strömmat in! I skrivande stund har jag fått över 200 svar, inboxen på mejlen är så gott som full.
Det kommer bli ett visst arbete att välja bland alla, så det är verkligen inte så konstigt att ställs höga krav även på andrahandshyresgäster i Stockholm! Kan jag välja mellan ett par studenter och ett par högavlönade aningen äldre personer, är det klart att väljer de sistnämnda. Även om det aldrig finns några som helst garantier för någonting, så känns det förstås ändå aningen tryggare.
Ikväll ska jag i alla fall ta en ordentlig genomgång av mejlen jag fått och göra en ordentlig gallring. Det går självklart inte att kontakta över 200 personer för referenser och koll mot register, så jag får göra en rejäl gallring så att jag bara har några få kvar att välja mellan.

Men denna helg är det inte bara mejlboxen som varit överbelamrad, detta gäller även min mobiltelefon. Sedan beskedet kom om att försäkringsbolaget löser in min gamla moped, så har jag haft en annons inne både på Blocket och i igår i Barometern och Smålandsposten, där jag efterlyst en begagnad moped.
Men jag trodde verkligen inte att det fanns så många som hade begagnade EU-mopeder till salu! Jag har blivit totalt nedringd kan jag säga. Så jag kommer inte ha särskilt svårt att hitta någon, det är en sak som är säker.
Två stycken har jag nu bestämt att jag ska titta på, men det kommer bli svårt att välja! Den ena är väldigt billig, medan den andra är fantastiskt snygg. Okej, även den billigare är det inget fel på rent utseendemässigt - men den dyrare är ändå mer lockande av den anledningen. Och det är dessutom ett märke, som jag själv har goda erfarenheter av!
Känner att jag blir alldeles för isolerad utan ett eget fordon och börjar ledsna på att krångla med bussar och att ordna skjuts så fort jag ska någonstans. Med tanke på att det dessutom är så lite med snö vintertid i Kalmar, så är ju faktiskt moped ett bra alternativ till bil härnere...


Till vänster den billigare mopeden och till höger den lite dyrare...
 

 
Bilderna lånade från Seniorforum, Presswire, Gneta Galten och Fastbike