U-landet Sverige

Den kallaste novembermånaden på 100 år pratas det om på vissa håll. Nog för att det har varit kallt vissa dagar, det kan jag hålla med om! Men på 100 år?!
Det har vissa dagar varit en rejäl utmaning när jag vikarierat på Posten kan jag säga. Åtskilliga gånger har jag fört fast med mopeden, jag har frusit, huttrat och skakat tänder. Vissa gånger har jag tagit mig runt rundan på rent adrenalin och bara tänkt på u´hur underbart det skulle ha varit med en varm bastu och en öppen spis som väntade när jag kom hem på kvällen. Men sådan lyx har man ju inte råd med som student som extraknäcker på Posten.
Normalt brukar det vara en hel del sura miner längs rundorna nr vi kommer sent med posten, men när vädret är som det varit sista dagarna, har faktiskt folk en hel del förståelse för att vi kommer senare med deras brev och räkningar. De vet att det inte är vi på Posten som sköter plogning, saltning och sandning utan att även vi bara har att gilla läget när snön vräker ner.

Däremot har i alla fall jag själv aningen svårare att förstå att SJ ska vara så känsliga för snö och kyla! Snön har inte mer än börja falla så blir det tågkaos - och det är inte så lite det strular heller! Även om Posten är sen, så är det inte åtskilliga timmar vi snackar om! På sin höjd 2-3 timmar senare blir vi, men inte mer. I skrivande stund tycks tågtrafiken i Östergötland stå praktiskt taget stilla, bara för att ta ett exempel.
Var det inte just SJ och Trafikverket som helt nyligen pratade om att man nu skulle undvika förra vinterns tågkaos och att man hade en gedigen handlingsplan för att lyckas med detta?! Tja, så mycket var den planen uppenbarligen värd! Jag har full förståelse för att det kan bli kaotiskt när det faktiskt kommer mycket snö på en gång, men det tycks ju bli kaos av bara någon centimeter snö och/eller bara temperaturen ramlar ner under 0-sträcket. Åker man tåg vintertid i Sverige, är inte frågan NÄR man kommer fram utan faktiskt OM man kommer fram alls. Det kanske inte är så konstigt att folk väljer mindre miljövänliga sätt att resa när man inte kan lite på att tågen kommer fram. När vi i alla tider haft årstidsskiftningar i Sverige, borde man vid det här laget kunna konstruera tåg och järnvägar som klarar snö och kyla. Eller har jag fel?!
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2 EX 1, 2, 3 GP 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 VG 1, 2
 
Bilden lånad från Lindusbindus
 

6 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser

Plötsligt är allt offentligt

Jag undrar vem som för bara 10-15 år sedan ens kunde drömma om att vika ut sitt liv till allmän beskådan?! Knappast särskilt många. Men sedan Facebook och bloggar har blivit alltmer vanliga tycks det vara mer och mer accepterat att i princip allt ska läggas ut till snudd på allmän beskådan. Ett förhållande, en förlovning anses längre knappt vara på allvar eller "offentliggjord" innan den är utlagd på Facebook.
Till en början när jag bloggade, var jag otroligt öppen med väldigt mycket men har mer och mer börjat dra ner på hur mycket av privatlivet som ska ligga ute på internet. På Facebook har jag exempelvis ingen "relationsstatus" eller min födelsedag utlagd (visserligen inte särskilt "integritetskränkande" att visa om man har en relation eller ej, men jag har valt att inte göra det). Jag är dessutom väldigt restriktiv med bilder, framför allt med att lägga ut bilder på andra personer än mig själv.
Detsamma gäller på bloggen - och här är jag än mer restriktiv med vad jag lägger ut av det som kan anses privat. Men det märkliga är att helt plötsligt börjar vissa (inte alla, men vissa) nästan bli stötta av att man inte lägger ut saker på Facebook eller bloggen. Om jag inte presenterar min civilstatus på Facebook, förekommer svartsjuka och jag har blivit ifrågasatt när jag inte valt att lägga ut personer med namn och bild på bloggen.
Helt plötsligt är det som att "social status" mäts i antalet vänner och statusuppdateringar på Facebook, inte hur social kompetens eller många sanna vänner man faktiskt har. Man anses plötsligt "onormal" för att man inte lägger ut väldigt mycket om sig själv på internet till allmän beskådan.
Jag använder absolut Facebook, men min syn på den sidan är inte att "vika ut mig" utan att kommunicera med andra. Jag håller på min integritet och tänker inte dela med mig i för stor utsträckning av det som tillhör mitt privatliv. Självklart kommer en hel del ut på nätet även för mig, men det är mer eller mindre noga avvägt vad jag lägger ut och inte.
Att sedan lägga ut vad man äter till middag, att man kissat, petat näsan "funderar på att sätta på kaffe" är kanske inte alltid de mest intressant statusuppdateringarna man kan tänka sig... Även om mina inte alltid är de mest intelligenta heller, så tror jag inte folk är intresserade av att jag ätit pannkaka eller blodpudding till middag. Eller? :-)
 

 
Bilden lånad från Nolow
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Internet

Insekter

Vi människor är i rätt många avseenden rätt knäppa. Vi är räddare för en insekt som förmodligen knappt skulle klara av att ge oss ett litet sår än en långtradare som skulle kära ihjäl oss på ett ögonblick. Och jag ska inte vara sämre än att erkänna att jag är likadan själv! Jag är till exempel livrädd för spindlar, trots att jag innerst inne vet att en svensk spindel inte skulle kunna skada mig.
När jag nyss bläddrade runt lite på nätet, hittade jag en rad bilder som ärligt talat fick det gå kalla kårar längs ryggraden på mig! Jag rös verkligen!! Inatt kommer jag drömma mardrömmar om insekter har jag en känsla av!! ;-) Titta här:
 

Rovstekel


Timmerman (en sorts skalbagge)


Gaffelsvanslarv


Hästmyra (t.v.) och Svart slavmyra (t.h.)


Flickslända



Fluga (t.v.) och blomfluga (t.h.)


Hoppspindel
 

 
Fler bilder hittas på fotografen John Hallméns hemsida
 

 
Bilderna lånade från SvD
 

 
2 kommentarer
    Follow
publicerat i Bilder och foto

Visa fler inlägg