Börjar jag bli gammal nu?

Jag har nog aldrig varit den som följt olika moden i någon större utsträckning, vare sig det gäller kläder eller inredning hemma. Jag har gått efter vad jag själv tycker är snyggt och nej, det har inte alltid varit vad som är "inne" och modernt för tillfället.
Vad gäller inredning gillar jag lite "äldre stil", både på tapeter, gardiner och möbler. Alltifrån antikviteter till 50- och 60-talsgrejer går att hitta hemma. Sen är det inte alla som riktigt gillar det, utan kan tycka att det blir lite "sunkigt", som faktiskt en och annan uttryck det. Trots att jag inte är den som köper slitna saker i dåligt skicka, självklart ska de vara i bra skick för att jag ska lägga pengar på dem.
Men ibland känner jag nästan lite "agg" mot det som just nu är inne och modernt. Inte det att jag tycker att folk ska få inreda sina hem hur de vill, men jag tycker allt ser nästan likdant ut! Det är vitt, svart och träfärgat. Det ska vara kalt, nästan lite torftigt möblerat, mycket grått, mycket sten, raka linjer och inte särskilt utsmyckat känns det som.
Gillar man den stilen, självklart ska man möblera så, men det är inget som faller mig i smaken! Och jag undrar nästan om jag börjar bli gammal? ;-)

Det som istället nästan kan reta mig, är de gånger jag faktiskt fått kommentarer om att jag har dålig smak för att jag inte möblerar eller klär mig så som modet säger att man ska göra. Min defintion på god smak är att hyfsat kunna kombinera stilar och färger, att kunna klä sig utifrån den kropp man har. Men att jag inte följer det mode som råder, är det detsamma som att jag har dålig smak? Vem är det då som bestämmer vad som är smak och stil? Att jag inte tycker likadant som DU, har jag då dålig smak? Njaa...
Nej, jag går inte och hackar ner på andra som klär sig eller möblerar annorlunda i jämförelse med mig. Sen kan jag anse att jag själv inte skulle köpa det eller det. Men att inte följa modet kan jag inte få till en synonym med dålig smak. :-)
 

 
Bilden lånad från Tendency
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi

Lära sig att sova

Hjärtklappning, en hjärna som upplevs som tom, en snudd på panikartad känsla i kroppen och en känsla av att det är svårt att ligga stil. Svetten som rinner, kudden blir våt och lakanen klibbar vid kroppen. Det kryper i kroppen och det är svårt att ligga still, hjärtklappningen får nästan sängen att vibrera.
Någon som känner igen sig? Så hade jag det själv under flera år, i princip varje kväll när jag skulle sova. Under flera års tid hade jag enorma sömnproblem och många nätter sov jag i bästa fall någon timme, andra gånger jag gick jag till jobbet efter bara 10 minuters sömn.
Har man aldrig haft större sömnproblem, är det förmodligen svårt att sätta sig in i hur problematiskt det kan vara... För min del var det svårt att sova så fort jag visste jag hade en tid att passa dagen efter. Till en början var det i första hand om jag visste att jag skulle stiga upp en viss tid, men med tiden ökade problemen till att det räckte med att jag visste att jag skulle någonstans nästa kväll så var det tji att sova. Jag vände och vred på mig och timmarna gick. Oftast somnade jag en stund frampå morgonen och kunde i bästa fall få ett par timmars sömn.
Bara att prata om att sova, gå och lägga sig eller liknande räckte för att jag skulle få panikkänslor. Jag kunde se en film eller TV-program där det nämndes att sova och sedan var det kört att sova på kvällen för min del.

Det är en fruktansvärd känsla när man har dessa extrema sömnproblem, det är säkerligen en känsla som är svår att sätta sig in i om man inte varit där själv. När det är dags att sova, känner man sig totalt utlämnad och ensammast i hela världen.
För min egen del fick jag "lära mig att sova" på nytt, när jag till sist fick hjälp med mina sömnproblem. Lära sig nya tankebanor de gånger det var svårt att sova, lära sig diverse knep att ta till när timmarna tickar iväg. Det är en märklig sak att behöva "lära sig", men så var det för mig. Jag var totalt paralyserad när jag skulle sova.
Men vad jag förstått ökar sömnproblemen allt mer i samhället, liksom utskrivningen av sömntabletter. Detsamma gäller utskrivningen av antidepressiva medel. Och trots att man skriver ut mer sådana medel, tycks inte depressionerna minska.
Det kan förstås finnas många förklaringar till den utvecklingen, men undrar ju vilken som ligger närmast sanningen!? I dagens samhälle utsätts vi för fantastiskt mycket stress, det är tider hit och dit som ska passas, aktiviteter, man ska ha hobbies, var konstant nåbar... Otroligt många krav att konstant leva upp till och som vi förmodligen inte är konstruerade för att klara av.
Så det kanske inte är så konstigt att både depressioner, stressrelaterade sjukdomar (både psykiska och fysiska) liksom sömnproblem konstant tycks öka i samhället. På många sätt bör kanske var och en tänka över vilket liv det är man lever, om man verkligen orkar med det tempo man håller.
Det var just precis det jag själv gjorde sedan jag började få rätsida på både sömnproblem och depression! Jag började hålla bättre koll på vad jag orkar, vilka krav jag faktiskt orkar och klarar av att leva upp till. Det är många gånger svårt att helt leva upp till det som faktiskt får en att må bra, man får försöka hitta någon slags kompromiss. Men det går faktiskt att hitta en balansgång och lyssna på vad man orkar med psykiskt och fysiskt. Själv har jag insett vad viktigt det är att få slappna av, vila, koppla av och koppla bort det vardagliga. Samtidigt som jag tycker om att ha fart, fläkt och göra mycket också, det tänker jag inte neka till! Bara man vet när det är dags att dra lite i bromsen och säga till sig själv att "nu varvar du ner lite och slappnar av en stund!".
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Jullies
 

7 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum

Vardagslunk

 

 
Idag fick vi en gäst på jobbet! Någon som inte riktigt ville ta sig därifrån, utan absolut skulle hålla sig kvar. Det är något som är ovanligt, de flesta vill ju inte mer än hem frampå eftermiddagen men det gällde inte den här varelsen.
Gästen var i form av duvan ni ser på bilderna här ovanför! Härligt mönster på den, eller hur?! Den började med att flyga in genom lastporten vi har på Posten och stanna innanför porten en god stund innan den kom fram till att det var trevligare utanför, i friska luften.
Men längre än ut på lastkajen vägrade den att gå! Där stannade den, trots alla brevbärare som sprang runt med lådor med brev och stora paket, bilar, cyklar och mopeder som fräste runt den så att gruset yrde. Den stannade lugnt kvar och lunkade runt bland alla fötter som sprang runt omkring den.
När jag sedan kom tillbaka efter min första körning, hade någon dessutom bestämt sig för att vår lilla fredsduva var hungrig och strött ut knäckebröd åt den. När jag kommer med kameran, satt den lugnt kvar och mumsade bröd som om den inte fått mat på flera veckor. Först när jag var någon halvmeter ifrån den tyckte duvan uppenbarligen att jag var för närgången och lunkade iväg. Men inte längre än att den nådde knäckebrödbitarna som låg på marken. Både hungrig och tam var den med andra ord!
Men när jag kom tillbaka vid femtiden efter min sista körning, hade uppenbarligen pippi-fågeln fått nog av brevbärare och knäckebröd och gett sig av.
Visst är det en märkligt händelselös vardag man har, när man fascineras av en hungrig duva?! Men vissa dagar är det det mest rafflande som händer på Posten! Det är en trygg känsla att veta ungefär hur dagen kommer att se ut, men i längden kan även den vardagen bli lite tjatig. I alla fall i mitt tycke.
Men jag känner att jag har det prefekta extrajobbet och tänker inte på något sätt säga att jag vantrivs, för det skulle verkligen vara att ljuga! Däremot känner jag det som en dag fick mig att säta upp min fasta anställning hos Posten för nio år sedan, nämligen att det inte är vad jag vill göra år ut och år in.

Till veckan börjar höstloven såg jag just. Jag själv tillhör dem som inte hade höstlov de första åren jag gick i skolan, det var ganska många år vi faktiskt fick stå ut en hel hösttermin utan några längre ledigheter. Men sedan när vårterminen kom, hade vi både sport- och påsklov som det ibland bara var någon vecka emellan. Så plus det Kristihimmelsfärd, Pingst och så vidare.
Märkligt nog, när förslaget kom om att införa ett höstlov var jag faktiskt emot det förslaget! Jag var nog en av de ytterst få som inte tyckte man skulle införa höstlov. Men jag tror jag mest var rädd för högre takt i pluggandet om man införde ett extra lov, men jag har inget minne av att det blev så när lovet väl infördes. Så när det väl var infört, var jag nog rätt nöjd om jag inte minns helt fel.
Men nu, på högskolan, skulle man verkligen önska en och annan veckas ledighet då och då! Det är verkligen inte något man är bortskämd med kan man säga, jag har inte haft så många sammanhängande ledigheter sedan jag började plugga 2006 direkt.
Fast, å andra sidan, hur många lov har man när man jobbar utöver semestern?! Om man inte är lärare, vill säga. Det är ju inte särskilt mycket!
Men nu, när man lovar vackert höstväder till veckan, hade jag inte haft något emot lite ledighet några dagar! Jag börjar faktiskt sakna att komma ut i skogen under vackra höstdagar för att plocka svamp och bär. Det är något vi gjorde mycket när jag var liten, men som det inte blivit så mycket av sedan jag blev vuxen.
 

 
SvD 1
 
Bilderna lånade från Tobias, Eurocosm
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok

Visa fler inlägg