Sista sommardagen

Så börjar sista sommardagen år 2011 lida mot sitt slut. Imorgon är det första september och hösten börjar, åtminstone enligt almanackan. Jag har alltid haft något av en hatkärlek till hösten, det har alltid varit lite av blandade känslor när sommaren tagit slut och hösten börjat. När jag gick i skolan, var det alltid någon form av glädjeblandat vemod över att höstterminen började. Å ena sidan skönt att komma tillbaka till skolan, vardagen, klasskompisarna och rutinerna - å andra sidan ett vemod över att sommarlovat och ledigheten var över.
Nu som vuxen kan jag känna ett vemod över att sommaren är över, den årstid som trots allt tillhör favoriterna. Samtidigt kan jag tycka det är mysigt när hösten och mörkret kommer. Somrarna är ofta intensiva och det är mycket som man ska hinna med. Samtidigt får man dåligt samvete så fort man sitter inne en sommardag eller en ljus sommarkväll. När hösten kommer är det plötsligt helt okej - för att inte säga nästan ett måste vissa gånger - att sitta inne på kvällarna med tända ljus, ett glas vin och en bra långfilm. Helt plötsligt lägger sig lugnet på ett märkligt sätt.
Själv har jag inget emot någon av våra årstider, även om jag förstås har favoriter. Däremot kan jag tycka att den mörka delen av året är alldeles för lång. När våren väl kommer, är man otroligt törstande efter ljus och värme och man verkligen hur svenskarna blommar ut och blir helt andra människor. Under hösten märker man hur vi alltmer stänger in oss, medan vi knappt går att få in över tröskeln på våren.

Som vuxen har jag nu istället lärt mig att se tjusningen i att vara utomhus även under vackra höstdagar. För under större delen av september och ibland även en bit in i oktober, kan vi ju faktiskt fortfarande har riktigt varma och vackra dagar! Och det är få saker som kan klå härliga skogspromenader bland alla höstlöv, att vara ute och plocka bär och svamp och så vidare.
Sådant uppskattade man inte alltid som barn - och ännu mindre som tonåring. Men nu som vuxen ser man tjusningen med det hela på ett helt annat sätt. Helt plötsligt kan jag till och med se fram emot hösten och tycka att det är en riktigt härlig årstid.
Men frågar ni mig om 2-3 månader, kommer jag garanterat säga att jag längtar till våren igen, det är en sak som är säker... ;-)
 

 
Bilden lånad från I ett annat liv
 


Olämpliga poliser

Det finns alltid vissa stående kommentarer man får när man talar om var man jobbar någonstans. För mig som polisanställd, får man ofta höra saker som "Oj, arrestera mig inte" eller "Var det därför jag kände igen dig?" och syftar på att man kanske blivit gripen någon gång. Sen har man alltid den andra sidan, som istället vill väcka diskussioner om vad man kallar "fascistpoliser" eller poliser som begår grova tjänstefel och varför så få åtal och fällande domar finns mot poliser som begår brott.
Själv börjar jag emellanåt tröttna på de diskussioner som ofta förs kring de poliser/polisanställda som begår fel och brott. Kanske inte på att diskussionerna förekommer, men vad de innehåller och att man ofta stirrar sig blind på siffror.
Därmed inte sagt att jag på något som helst sätt försvarar poliser/polisanställda som till exempel begår brott. Detta är förstås helt oförsvarbart. Om en person som begått ett brott dessutom är polisanställd, är det inget annat än en försvårande omständighet - och inget som ska göra att man har lättare att komma undan straff. Det man däremot ibland glömmer är att många anmälda handlingar inte ens visar sig vara brott. Det kan vara saker som mycket väl är felaktiga och rent idiotiska, men som inte är kriminella. Poliser som kläckt ur sig saker mot någon som givetvis är helt förkastligt, men som inte går att åtala någon för. Men man fortsätter stirra på siffror och inte vad anmälningarna faktiskt handlat om.
Man ska också komma ihåg att poliser inte är mer än människor och att poliser emellanåt hamnar i pressade situationer, där man måste ta blixtsnabba beslut. Situationer där vapen är inblandade eller som kan vara hotfulla på andra sätt. Det är inte alltid man handlar rationellt som människa i sådana situationer - det är däremot ofta det blir fel. Det är lätt för en utomstående att vara fördömande, men hade man själv varit i samma situation kanske många handlat likadant. Och det är säkerligen saker man i vissa fall tar hänsyn till när åtal inte väcks eller poliser går fria. Sen kan man i det oändliga diskutera vad som är rätt och fel. Och som sagt: jag försvarar inte dem som begår fel eller brott, men anser att det emellanåt kan finnas förklaringar som glöms bort när detta diskuteras.

Men när man hör om poliser och polisanställda som mer eller mindre missköter sig rent uppsåtligen, då blir jag bara förbannad. Ikväll kommer Uppdrag Granskning handla om stälder från gods som polisen beslagtagit.
Enligt programmet ska Rikspolisstyrelsen de senaste åren betalat ut ersättningar på 334.000 kronor för förkomna saker som man från början beslagtagit. Bara i år ska 125 personer ha anmält att det försvunnit pengar och värdesaker från polisens beslag eller från arrester.
Okej, det är inga jättestora summor det är frågan om. Det rör sig ett snitt på 66.800 kronor per år de senaste fem åren. Men enligt programmet, ska det i flera av dessa tillfällen bevisligen varit poliser som stulit saker! Och det är självklart totalt förkastligt. Man kan inte ha som yrke att gripa bland annat tjuvar om man själv är en tjuv, det går liksom inte ihop. Precis som att man som anställd inom skatteförvaltningen inte ska ha svart arbetskraft eller en lapplisa parkera fel, så ska en polis inte begå brott.
Av de 28.000 anställda som finns inom polisen finns det självklart en och annan som borde ha något annat yrke. Rötägg finns det överallt, det kan man nog inte komma ifrån, men inom vissa organisationer och myndigheter är det extra allvarligt med anställda som missköter sig.
Om det verkligen ÄR stölder bakom alla dessa anmälningar och ersättningar som betalats ut har jag ingen aning om. Det kan självklart vara regelrätta misstag också. Misstag som vem som helst kan begå. Men när det rör sig om så många fall som det faktiskt tycks göra, har jag svårt att tro att det bara går att skylla på misstag och den mänskliga faktorn. Jag hoppas att man kan komma på sätt att komma åt detta svinn!
 

 
KÄLLOR: AB, SvD, SVT 1, 2
 
Bilderna lånade från Standby, Shoppinggatan
 


Anonymitet på nätet

Så till ett ämne jag skrivit om detta förut, men som jag tycker är värt att ta upp igen. Aftonbladet har nu beslutat att om några veckor införa nya regler för kommentarerna till deras artiklar på nätet. Nu måste man logga in med sitt Facebookkonto för att kommentera artiklarna. Målsättningen är att så långt det går undvika anonyma kommentarer för att så långt som möjligt komma ifrån hatiska och hotfulla kommentarer.
Själv tycker jag dessa kommentarer verkar extra vanliga på Aftonbladets hemsida, men sådant beror säkerligen på hur väl man modererar sina kommentarer. Så visst är det på tiden att man inför något för att undvika detta! Jag önskar till och med att det skulle vara något man kunde ha som "tillval" på olika bloggportaler också. Att om man som bloggare vill ha bättre koll på vilka som kommenterar, kan man lägga till den tjänst.
De som varit emot detta nya system, verkar bland annat tycka att man istället skrämmer bort vissa personer från kommentarsfälten. Exempelvis kommentarer som belyser problem på en arbetsplats, där då de anställda inte ska våga kommentera artikeln öppet. Visst, det finns absolut en poäng i det! Men själv frågar jag mig vad alternativet är? Det är inte bara på tidningarnas hemsidor som näthatet flödar. Det förekommer på de flesta medier i någon utsträckning. Nu tar visserligen inte en Facebookinloggning bort alla oseriösa kommentatorer, men ändå ganska många. Vill man absolut kommentera artiklar anonymt, är det enkelt att skaffa ett anonymt Facebookkonto. Men det gallrar säkerligen ändå bort väldigt många, det är jag övertygad om!
Och just det faktum att man kan vara totalt anonym, gör ju trots allt att väldigt många skriver saker som de inte riktigt kan stå för i normala fall. Eller åtminstone formuleringar som de inte kan stå för. Kopplas istället kommentaren till deras namn och bild, blir säkerligen tonen en helt annan.

Ingen är säkerligen perfekt ens på den här fronten. De flesta har säkert skrivit kommentarer i något som sammanhang som man "irl" skulle ha svårt att stå för. Jag kan bara tala för mig själv, men jag brukar aldrig gå till direkta personangrepp, oavsett vad det är jag kommenterar. Det spelar ingen roll om det är en tidningsartikel eller ett blogginlägg. Men säkerligen har man emellanåt använt ord, uttryck eller en ton man inte skulle använt om man stått mittemot den man vänder sig till i kommentaren.
Personligen tycker jag det är bra att man minskar anonymiteten på internet, just därför att det minskar mångas hatiska och aggressiva kommentarer. Varför ska man kunna göra saker på internet som inte är okej i andra sociala sammanhang? Vissa av de kommentarer jag själv fått här på bloggen skulle i vilket annat sammanhang som helst fallit under ärekränkning, förtal, hets mot folkgrupp och/eller olaga hot - men på internet är det plötsligt "okej". Detsamma gäller många kommentarer man ser till nyhetsartiklar på exempelvis Aftonbladet. Och inte bara där för den delen, ingen nyhetstidning är väl något undantag. Men det verkar ändå vara skillnad på hur tidningar modererar kommentarerna.
Självklart ska man kunna ha sina åsikter, men varför då inte kunna stå för dem med namn och bild? Det är väl en av de saker som stör mig lite vad gäller kommentarerna på bloggen! Själv lägger jag ut namn och bild och står därmed för det jag skriver här (även om jag givetvis inte går till några regelrätta angrepp), men de som kommenterar vågar inte ens alla gånger skriva ut sina egna namn. Istället kommer man med något fjantigt smkenamn och lämnar inte ens en mejladress alla gånger. Hade det funnit en "finess" liknande den Aftonbladet nu inför, att man måste logga in via sitt Facebookkonto, då hade jag direkt låtet det bli regel här på bloggen! Förmodligen hade jag då inte behövt ha så många regler kring kommenterarna.
 

 
Källor: AB 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilderna lånade från Allan R. Bevere, Jinge
 


Jag är fri, jag har sonat

Hur många gånger har jag våndats, klagat och grämt mig för pluggande, tentor och inlämningsuppgifter de senaste fem åren? Hur många gånger har jag satt mig framför TV:n eller datorn, men ändå fått dåligt samvete över att jag kanske skulle kunnat pluggat en aning till och därmed haft aningen bättre chans att få hyfsade betyg? Och hur mycket har jag inte längtat efter den dag jag äntligen är ute i arbetslivet igen och kan komma hem efter arbetspass och faktiskt vara helt ledig utan få det minsta dåligt samvete?!
Nu är jag äntligen där, nu kan jag dråsa ner i TV-soffan utan att behöva våndas över tentor och inlämningsuppgifter. Jag vet att arbetsbördan inte växer för att jag är borta en dag, det "enda" som händer är ett jag får någon karensdag om jag är hemma och är sjuk. Men jag behöver inte ta igen en massa saker, jag behöver inte må ännu sämre av allt som läggs på hög tills jag är fit for fight igen.
Nu är jag till sist här, nu kan jag njuta av att faktiskt ha en fullvärdig fritid. Och framförallt av att ha en hyfsad ekonomi! För ögonblicket är målet att göra klart den psykolgikurs jag påbörjade förra höstterminen, men som jag ännu inte är klar med. Men det är det närmsta pluggande jag kommer att komma på en lång tid framöver, det är en sak som är säker! Det börjar kännas som att jag gjort min på den fronten för ett tag...
Samtidigt har jag fått lite blodad tand för studier, hur motsägelsefullt det än må låta. Jag har svårt att se mig själv att börja plugga på heltid igen, men det kommer säkerligen att bli en och annan distanskurs framöver! När jag har tittiat igenom kurskataloger för olika högskolor och universitet, har jag insett vad otroligt många utbildningar och kurser det finns som jag skulle vilja gå. Ämnen som beteendevetenskap, juridik och en massa annat. Men det är sådant jag kommer att beta av med tiden, när jag har tid och ork.

När jag började plugga, såg arbetsmarknaden för styrmän och sjökaptener ganska bra ut. Det skulle vara mycket pensionsavgångar närmsta åren sa man, samtidigt som det utbildades alldeles för få sjökaptener. Intagningsbetygen var bottenlåga, året innan jag började hade betyget legat på 2,4 med det gamla 1-5-systemet.
Nu har det plötsligt börjat vända istället. Självklart mycket på grund av att det ju - som bekant - är ekonomisk kris. Men också för att många rederier börjat flagga ut sina fartyg och det därmed är svårare för oss svenskar att jobb, ens inom den svenska handelsflottan...
Dessutom har man ökat antalet antagningsplatser på skolorna och därmed ökar förstås konkurrensen om de jobb som faktiskt finns. Själv har jag sökt de flesta jobb jag kunnat hitta och som jag haft en rimlig chans att få. Vissa har jag fått svar ifrån, andra inte. Men något positivt svar har det inte blivit. Än i alla fall. Tack vare datorstölden jag utsattes för i juni, har jag blivit av med alla betyg jag fått från mina praktikbåtar och det är ju inte något som gör det lättare för mig att få jobb. Jag har liksom ingenting att visa upp som visar hur jag skött mig på de båtar jag praktiserat på. Och även om det - förhoppningsvis - inte är avgörande, så är det i alla fall ett minus! Jag har av erfarenhet lärt mig att det alltid är ett plus att ha referenser från tidigare arbetsplatser att visa upp när man söker jobb.
Nu har jag visserligen referenser från andra arbetsplatser, men det är ju inte till sjöss utan arbeten som inte alls har med sjöfart att göra. Om dessa tjuvar visste vad de faktiskt ställer till med för folk!! För det undrar jag om de faktiskt gör? Inte nog med allt som lagrades på datorn och USB-minnen som nu gått förlorat, utan även saker som faktiskt kan påverka mina möjligheter att få jobb är borta. Det är alltså inte bara extra utgifter utan även annat besvär.
Nåväl, jag får hoppas på tur ändå och att jag förr eller senare får jobb inom sjösektorn i alla fall. Jag har dessutom börjat svänga en aning i frågan om vilken typ av jobb jag faktiskt kan tänka mig. När jag började utbildningen, var det enbart en enda sak som gällde - nämligen att vara på fartyg i oceanfart. Ingenting annat existerade för mig då. Men alltmer, ju mer jag tittat på vilka typer av jobb som finns har jag insett hur många olika jobb det faktiskt finns som jag skulle kunna tänka mig! Det behöver inte ens vara jobb där man är till sjöss på heltid, utan är iland och till sjöss bara vissa perioder till exempel. Och fortfarande kan man ha nytta av sin sjökaptensexamen. Så det är inte längre ett måste att faktiskt vara till sjöss på heltid - och inte heller att vara på oceangående fartyg. Det finns en otrolig charm med små lastbåtar som går på Nordeuropa till exempel. Båtar som går på små hamnar man knappt trodde fanns, där man får slussa genom små kanaler och har möjlighet att gå iland på ett sätt som nästan aldrig erbjuds på andra, större fartyg.
Så mina jobbansökningar kommer fortsätta att skickas iväg åt höger och vänster och så ser jag fram emot att snart kunna titulera mig som sjöman på heltid. :-)


 
DN 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Hiro Boga, Fotograf Nilsson
 


Nationell rasism

För ett antal år sedan dejtade jag en tjej, som var född och uppvuxen i Stockholm. Tro mig, men utan att jag faktiskt någonsin frågade henne, är jag helt övertygad om att hon aldrig varit utanför Stockholms län. Mer än möjligen på någon charterresa någonstans, men det är i så fall allt. Något annat än Stockholm hade hon knappast sett av Sverige...
Hon gav ett sken av att fördomar om icke-stockholmare som inte var av denna världen - och blåvägrade att gå med på att hon någon gång skulle följa med till min uppväxtstad Hudiksvall för att hälsa på mina föräldrar. Anledningen? Jo, "lantisar" är sunkiga, har ingen som helst smak, ingen stil, ingen utbildning, de luktar illa och kaa inte föra sig bland folk. Detta var inget hon bara insinuerade, utan mer eller mindre sa rent ut. Och det gällde verkligen ALLA som bodde i en stad med en befolkning på mindre än 800.000 personer.
I småstäder luktade det gödsel och kryllade av flugor överallt och alla tog traktorn in till stan, eftersom ingen ägde en bil. Det må låta som ett skämt, men vägrade verkligen att ens åka till någon mindre stad! Invånarna där var verkligen inte mycket värda i hennes ögon - och framförallt inte ens värda att försöka lära känna.
Som ni kanske förstod, blev det inte särskilt många dejter med den här damen, som så rakt av dömde ut till och med mina egna föräldrar. Just det, utan att ens ha träffat dem. Men det märkliga är - även just den här personens fördomar var extrema - så möter jag emellanåt ungefär samma inställning bland många storstadsbor just när man kommer in på hur småstadsinvånare kan vara. Bor man i en mindre stad, är man inte mer än en mindre begåvad bondläpp utan smak, stil, finess och utbildning. I någon utsträckning är det en ganska utbredd missuppfattning bland många storstadsbor. En lika stor missuppfattning som att alla stockholmare är brats och stekare som bara hänger kring Stureplan och lever gott på pappas amexkort.
Det lustiga med just den här damen, var att hon bodde långt ute i en förort och blåvägrade att åka in till Stockholm city om det inte var absolut nödvändigt. Och skulle hon in till stan, gick det minsann inte för sig att åka kollektivt! För på bussar, pendeltåg och tunnelbana formligen kryllade det ju baciller och det ena med andra som kunde göra henne sjuk. Nej, en festlig lördagskväll kunde som längst sträcka sig till att gå till kvarterskinakrogen med fullständiga rättigheter för att köpa fyra små rätter. Just på den kvarterskrog, där kvarterets lodare satt och pimplade öl från öppnings- till stängningsdags sju dagar i veckan. Lodare som knappast har bättre stil än någon lantis eller storstadsbo du kan tänka dig...

Men visst finns dessa fördomar i någon utsträckning bland många stockholmare, det vågar jag verkligen lova! De flesta är förstås inte så extrema som tjejen jag dejtade, men det är ändå ofta man hör gliringar åt det hållet. Att det är sunkigt, tråkigt och så vidare... Och de värsta fördomarna hittar man ju oftast hos dem som knappt varit utanför tullarna. De som tycker just att det är under deras värdighet att beblanda sig med dessa "lantisar" utan stil och smak.
Samtidigt finns självklart det omvända också. När jag är tillbaka i Hudiksvall, är det mer än en gång jag hört fördomar i den ombända riktningen! Och gissa vilka som sitter på de största fördomarna? Just det - det som aldrig eller bara någon enstaka gång varit i Stockholm. Stockholmare är istället inget annat än brats, som bara tänker på pengar och matriella ting. Tillvaron i Stockholm kretsar enbart kring märkeskläder och ytliga krogbesök och ingenting annat. Det är bara stress, spring och ständigt ljud och larm vart man än går. Alla jobbar som konsulter eller datasnubbar och tänker inte på annat än pengar, champagne och kaffe latte. Så möjligen att de har en liten krokodil på tröjan och Rey Ban eller Dolce Gabbana-solglasögon.
Visst kan jag - som levt både småstads- och storstadsliv - märka av en viss skillnad i hur folk är om man jämför Stockholm med till exempel Hudiksvall. Visst är det aningen mer häktiskt i Stockholm, visst kan man märka av att det är fler som klär sig mer maniskt efter senaste modet här. Men jag avskyr när folk generaliserar - och framförallt när man aldrig ens har varit på ett ställe och därmed verkligen kan bygga sig en egen uppfattning. Istället tittar man på filmer som Masjävlar och Jägarna och tror att alla som bor på landet är likadana. Precis som att man kan hitta otroligt många människor i Stockholm som inte följer modet (="har dålig smak"), så kan man hitta många människor i småstäder som lever efter modets alla nycker.
Man kan dessutom bo på ett ställe av många olika anledningar och leva olika typer av liv helt oberoende på var man bor. Man kan bo i Stockholm utan att häna på Stureplan, utan istället för att man fått sitt drömjobb i just Stockholm, eller för att kärleken till en annan människa fört en dit. Sedan kan vara ute i naturen och ägna sig åt helt andra saker än ytliga och dyra krogbesök. Precis som man kan bo i en småstad och kanske istället åka mycket till andra delar av Sverige eller världen för att uppleva det som småstäder inte kan erbjuda.

Fördomar har vi alla (jag själv är inget undantag) och bygger till största delen på okunskap. När man sedan börjar yttra sig om saker som uppenbarligen inte vet ett smack om, gör man bara sig själv till åtlöje. Man kan helt enkelt inte generalisera människor som man aldrig träffat - och dessutom vägrar att träffa. Det går liksom inte riktigt ihop. Att ha varit i Stockholm en gång och sedan tro att man vet allt, det går inte. Detsamma gäller det omvända; du kan inte säga att du vet hur "lantisarna" i Hudiksvall, Bromölla eller Arvidsjaur är efter att ha varit där en gång...
Nu kommer jag säkerligen få ett koppel av arga stockholmare och ett annat koppel av arga småstadsbor efter mig, men det får det vara värt. Min egen ståndpunkt står jag fast vid. :-)
 

 
Bilderna lånade från Genealogypage, Dessie och andrea
 


Livets glada dagar

Det är inga glädjeskutt man ser i det lindqvistska sovrummet när väckarklockan ringer klockan 04:15 på helgmorgnarna, det kan jag intyga. Det är den tiden jag nämligen måste upp när jag gör dagpass på helgerna. Skiftet börjar 06:30 och eftersom tunnelbanan inte klaffar så bra som man skulle vilja, är det bara att bita i det sura äpplet och gå hemifrån strax innan halv sex på morgnarna. Ett bra tag innan tidningsbudet släppt ner dagens nytryckta DN genom brevinkastet, lika länge innan de sista krogarna stängt för natten inne i stan går kaffebryggaren igång i köket och duschen börjar spola hett vatten för att man ska vakna till liv i möjligaste mån.
När man sedan knatar iväg för att ta sig till jobbet, kryssar man mellan resterna efter gårdagens och nattens härjningar när festglada människor givit sig ut i Stockholms nöjesliv. Ölburkar, flaskor, tomma eller halvt urätna hamburgeförpackningar ligger glatt strödda på marken, på tunnelbaneperrongen och i trapporna. Dessa är lätta att undvika och inte heller hela världen om man snubblar på. Värre är det med resterna efter dem som fått i sig aningen för mycket och inte fått behålla sitt maginnehåll hela vägen hem. Spyorna med sina kväljande stanker ligger som små öar här och var och påminner om hur illa man kan må de gånger det hänt att man själv tagit ett eller ett par glas för mycket.
Och när man lagom håller på att somna in för att slumra en sista stund på tunnelbanan, kan man ge sig fasen på att ett gäng eftersläntrare på väg hem kommer ombord. Vilt skrattande, gapande, vrålande kommer de och börjar snart diskutera var efterfesten ska hållas. Vem har mest sprit, bäst med sittplatser och kanske till och med en sovplats för dem som inte orkar åka hem när festen väl är slut frampå förmiddagen? Det är just dessa stunder man själv undrar om man själv är lika jobbigt påfrestande och som enerverande promenerar omkring på folks nerver när man varit ute en sväng i krogsvängen? Är man själv lika puckad som tonårskillarna som - för att impa på de snygga tjejerna - står och väger över perrongkanten mot spåret när tåget närmar sig? Är man lika högljudd och kommer med lika dumma kommentarer? Luktar man lika märkligt av en blandning av gammal öl, drinkar och unken parfym som luktade som bäst för 10-12 timmar sedan när den sprutades ut ur flaskan?
Nej, då föredrar jag dem som istället halvsovande kommer lufsande, tungt slår sig ner på något ledigt säte och tyst sitter och halvsover tills det är dags att stiga av och ta de sista stegen hem till sängen och John Blund. Och de få gånger man själv tar sig hem den tiden efter en utekväll, känner man sig minst lika uttittad som man förmodligen är. När man kommer där i de kläder som är så rätt en lördagskväll på krogen - men så otroligt fel en tidig söndagsmorgon...

När man sedan - som denna helg - jobbar natt, blir situationen på sätt och vis den omvända. Den trötthet man känner frampå morgonsidan är på sätt och vis mer uthärdlig, när man vet att man snart får åka hem och sova. När man ser alla trötta ansikten på tunnelbanan, alla som är på väg till sina jobb kan man smått skadeglad tänka att vi är säkerligen ungefär lika trötta - men JAG får minsann snart sova!
Och på väg till jobbet ser man glada och förväntansfulla människor på väg ut. Folk som ska fest, på krogen och som kommer fortfarande snyggt klädda och väldoftande inför kvällens och nattens strapatser. Kläderna sitter fortfarande som de ska; skjortorna hänger än så länge inte utanför byxlinningarna, håruppsättningarna är ännu inte tilltufsade och sminket utkletat långt ner på halsen. Visst kan man själv dessa gånger tänka att man själv gärna haft ombytta roller, själv varit den som glad i hågen varit på väg till någon trevlig fest istället för på väg till jobbet. Men väl på plats på jobbet, inslängd i stridens hetta på polisens larmcentral har man oftast inte tid att tänka på sådant. Då känns det oftast helt okej att vara där istället.
Sedan väcks man till liv och inser vad skönt det trots allt är att man jobbat istället för att festat när man trött beger sig hemåt. Då man återigen ser scenariot som spelas upp för en de gånger man åker någonstans dessa tidiga helgmorgnar. Nu kommer spyorna, tomglasen och de tomma hamburgerförpackningarna igen. Man inser att man om några timmar kommer må avsevärt mycket bättre än sina medpassagerare, som kommer vakna med molande huvudvärk och ett rejält illamående och bittert ångra att de tog de där sista klunkarna av drinken som de egentligen skulle kunnat avstått från att beställa in. Jag kommer hyfsat välmående vakna frampå eftermiddagen och inse att livet haft sin gång där utanför medan jag själv sovit som ett barn. Man har kört sopor, posten delats ut (åtminstone de gånger man sover efter en vardagsnatt), renhållarna har hunnit göra gatorna fina igen och de som på morgonen sett trötta ut inför en kommande arbetsdag är nu på väg hem...
Visst kan jag ibland sakna att ha ett 9-5-jobb igen, men oftast inte. Jag offrar en och en annan helg men har istället flera förmåner jag aldrig skulle ha med kontorstider. Nu gör jag mina tre nätter, för att sedan vara ledig i en vecka! Klå det om ni kan... :-)
 

 
Bilderna lånade från Isa Island, Public domain pictures
 


Åldersnoja

Jag måste nog erkänna att jag alltmer drabbats av en obotlig åldersnoja! Än så länge mår jag inte dåligt av att bli äldre och jag lider inte av att jag inom närmsta åren kan titulera mig som "medelålders". Men någonstans finns en ändå en gnagande tanke och känsla av att livet bara går åt enda håll. Med ålderns rätt börjar man inse att ens tid på jorden är begränsad, att man bara har ett liv, en kropp och hur viktigt det faktiskt är att ta hand om detta enda tillfälle man har. Jag frågar mig allt oftare vad jag vill med livet, vad jag anser är meningsfullt och jag grämer mig allt oftare för att bli allvarligt sjuk, få grava handikapp eller på annat sätt "förlora" värdefull tid av mitt liv.
När jag läser i media om oroligheterna i Syrien, är en av mina tankar hur många som förlorat livet eller blivit lemlästade i striderna? Hur många har berövats möjligheterna att göra vad de själva vill med sina liv genom att dödas eller lemlästas i striderna? Hur många har fått sina hem förstörda och måste ägna närmsta åren åt att bygga upp sina liv igen innan de kan återgå till det liv de en gång byggt upp, drömt om och kämpat för? Hur mycket tid, energi och gnista har gått till spillo? Man har sista dagarna kunnat läsa om ett nytt så kallat "Fritzl-fall", där två kvinnor hållits instängda av sin far i 41 år och våldtagits upprepade gånger under alla år. 41 år är en stor del av ett liv, som dessa två människor berövats och aldrig får tillbaka. 41 år som de kunnat göra något av; till exempel levt sitt liv...
På ett märkligt sätt blir jag räddare för att råka ut för något, räddare för att få mitt liv förkortat eller begränsat. Jag frågar mig allt oftare vad det är jag vill få ut av livet och vad jag vill att folk ska minnas av mig den dag jag vandrar vidare.
När jag ser de lodare, uteliggare och alkoholister som tycks bli allt fler blir jag glad att jag själv inte fastnat i alkoholens träsk. Visserligen dricker jag alkohol, men är långt ifrån beroende. Jag lider med dem som fastnat i det träsk ett alkoholberoende trots allt är, samtidigt som jag blir glad att jag själv inte är den som kommer att supa bort flera år av mitt liv. Livet ska självklart vara en fest - i den bemärkelse varje människa väljer - men inte så långt att det blir ett tvång och ett beroende. Alkohol kan självklart vara en del av livet, men livet ska inte vara en del av alkoholen.

Hur stor del av vård liv lägger vi på vårt arbete? Från det att vi tar vår examen tills att vi går i pension lägger vi minst en tredjedel av vår tid på vårt arbete (naturligtvis under förutsättning att vi jobbat heltid hela tiden)!! Det är otroligt mycket tid. Hur viktigt är det då inte att vi arbetar med något som faktiskt känns meningsfullt, något som gör att man tycker att det är värt att stiga upp på morgnarna och gå till arbetet?!
Det må vara en extrem utopi, men visst vore det optimala att inte behöva arbeta alls, att man kunde göra det man vill av sitt liv ändå?! Att man kan arbeta om man vill, men låta bli om man vill göra annat med sitt liv...
Jag vet, i realiteten fungerar det inte så och det blir då än viktigare att man kan leva på något som känns meningsfullt och utvecklande för dig som person och människa.
Men ju längre tiden går, ju mer funderar jag själv på vad jag vill ägna min tid åt! Jag ångrar inte mycket av de val jag själv gjort genom åren, det är en sak som är säker! Jag anser att jag gjort det jag känt varit rätt för ögonblicket. Men jag märker att jag gör mina val med allt större omsorg och tänker efter allt oftare och noggrannare. Det känns allt viktigare att ta tillvara på tiden, att njuta och att leva livet helt enkelt. Man börjar inse hur bräcklig tillvaron är och hur snabbt livet faktiskt kan vända på ett sätt ingen människa önskar. Jag inser allt oftare vad lyckligt lottade vi är i trygga Sverige, där vi inte har några extrema katastrofer, där alla kan äta sig mätta och har tak över huvudet. Det finns visserligen några undantag, men de är ganska få om man jämför med andra delar av världen...
Jag har själv svårt att hitta det rätta svaret på vad jag vill av livet, mer än att göra det man anser är rätt för tillfället. Så länge man inte på ett eller annat sätt blir ekonomiskt oberoende, är man så illa tvungen att fortsätta arbeta och det gäller då att hitta något som känns meningsfullt för sig själv. Man får helt enkelt hoppas att man känner sig nöjd med sitt liv den dag man inser att livet närmar sig sitt slut och det är dags att lämna jordelivet...
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Annehlie, Nathalie Brundin
 


SJ

För ett par veckor sedan var jag bjuden på 40-årsfest i Kalmar. Så det blev förstås att titta på hur man skulle ta sig dit och sedan tillbaka till Stockholm igen.
Det märkliga var att tåget var mer än dubbelt så dyrt än flyget!! Hade jag åkt tåg fram och tillbaka, hade det gått på nästan 4.000 kronor - medan flyget skulle gått på ungefär 1.400 fram och tillbaka. Hur jäkla sjukt är detta?? Dessutom kom jag ju faktiskt i tid, planet landade till och med före utsatt tid!! Har det någon gång hänt att ett tåg kommit fram före utsatt tid? Nej, trodde väl knappast det...
Det mest sjuka är ju allt prat om att vi ska resa miljövänligt, men samtidigt är de miljövidrigaste färdsätten allra billigast - dessutom med bred marginal. För min egen del är det inte enbart en fråga om att komma fram i tid, utan även en ekonomisk fråga när man väljer färdsätt. Har man inte obegränsat med pengar, styr självklart även priset vilket färdsätt man väljer. Nu är både buss och flyg väsentligt mycket billigare än tåget, så självklart väljer man dessa alternativ! Framförallt när man vet att dessa dessutom håller tiden 99 gånger av 100 - och det är omvänd statistik för SJ.
Hur bar sig SJ åt förr tillbaka? För 10 år sedan hade vi också snö, vi hade kyla då med liksom löv på spåren. Men tågen tycktes ändå komma i tid. Men helt plötsligt tål varken tåg eller växlar snö och kyla! Hur kommer det sig? Finns det någon insatt som kan förklara hur man plötsligt inte kan köra tåg när temperaturen faller under 0-sträcket och det kommer ett par centimeter snö?
Och vill man få tillbaka resenärerna, ska man inte enbart se till att komma i tid utan även sänka priserna radikalt! För det är knappast bara jag som väljer färdmedel efter plånboken, eller hur? Och även om varje biljett inbringar mindre pengar, bör man ju istället få en vinst om fler än nu väljer tåget. Eller hur?
 

 
Relaterat: DN 1 E24 1, 2 EX 1 SvD 1
 
Bilden lånad från SGP
 


Telefonförsäljning

När nixregistret skapades för ett antal år sedan, var jag bland de första att spärra mitt telefonnummer i registret. Jag avskyr verkligen telefonförsäljare och tyckte NIX-registret var en skänk från ovan! Så under en ganska bra tid har jag varit hyfsat förskonad från försäljare per telefon - fram tills nu.
Man har nämligen börjat med nya metoder för att nå ut till tilltänkta kunder. Under första två månaderna i Stockholm, hade jag glömt att spärra mitt hemtelefonnummer i NIX - jag får ändå inte ett enda försäljarsamtal!! Dock får jag allt fler samtal på mobilen. Det kan vara 2-3 samtal vissa dagar.
Visst förstår jag att även försäljningsföretagen vill överleva - och de som ringer gör ju bara sitt jobb. Men det är störande och framförallt får man själv inte en syl i vädret!! Knep nummer två hos försäljarna är nämligen att prata så mycket som möjligt och så fort som möjligt, så att man själv inte hinner protestera. Till sist tackar man ja till varan eller tjänsten, bara för att det är det absolut enklaste sättet att bli av med försäljaren.
Igår - onsdag - fick jag inte mindre än tre samtal från olika försäljare, men som tur var var det bara ett samtal som kom när jag hade mobilen till hands. Det tredje var från Fortum, som tydligen inte hade koll på att jag redan är kund hos dem!! De ville sälja ett helt nytt abonnemang till mig, medan mitt motargument var att jag klarar mig bra med ett elabonnemang.

Jag börjar nu - återigen - tröttna på alla överdrivet och smörigt trevliga telefonförsäljare som ringer mig stup i kvarten. Hädanefter kommer jag avbryta samtalet direkt och tala om att vad de än tänker sälja, så är jag inte intresserad!!
 

 
Bilden lånad av Felicia Svedberg
 


Finsk onani

 
Öppna bilden här ovanför och titta på de inringade orden! På samma knapp, fast på svenska Google, står det "Jag har tur". Är det bara jag som har snuskig fantasi, eftersom jag gör vissa kopplingar - eller ser ni andra samma sak som jag?!?!? *skratt*

Miljövänlighet

För någon vecka sedan la min skrivare av. Jag installerade om och hade mig, men tycktes inte gå att rädda. Nåja, det var en rätt billig skrivare som jag köpte för några år sedan. Så det var kanske inte så konstigt att den började krångla.
Jag slängde skrivaren och började titta efter en ny på nätet. Till sist hittade jag en skrivare som hade de funktioner jag ville ha. Jag ville kunna ansluta trådlöst och bland annat göra dubbelsidiga utskrifter. Skrivaren jag hittar, marknadför man dessutom med att den ska vara lite extra miljövänlig vad gäller bläckåtgång och just det faktum att man kan göra dubbelsidiga utskrifter.
MEN när den kommer - som ofta när jag köper nya saker - slås jag av att den inte alls är särskilt miljövänligt förpackad. Varenda liten detalj som hängde med datorn var förpackad i varsin liten plastpåse! De fyra bläckpatroner som hängde med låg i varsin påse, detsamma gällde samtliga sladdar - och till och med varje papper och instruktionsbok låg instlagda i varsin plastförpackning. Jag tappade ganska snart räkningen på hur många olika plastförpackningar jag hade öppnat när allt väl var upplockat.
Så här är det vad man än köper i princip. Köper jag en förpackning med brännbara CD-skivor, är det inte nog med att hela förpackningen är inpastad - varje skiva har dessutom plast omkring sig. Bara för att ett exempel.
Visst, det kanske inte är världens största problem - men det är något som stör mig ändå. Är det inte lite väl mycket slöseri med resurser att göra av med så jäkla mycket plast?! Framförallt om ett av försäljningsargumenten är att skrivaren är miljövänlig. Det man förmodligen menar i marknadsföringen är att själva skrivan är miljövänlig, inte förpackningen. Men det är ändå aningen vilseledande... Dessutom blir det avsevärt mycket besvärligare att packa upp skrivaren - eller vad det nu är man har köpt. CD-skivorna måste man ha sax eller knif för att kunna öppna och detsamma gällde de flesta plastförpackningarna jag fick göra inbrott i idag när jag packade upp skrivaren...
 

 
Bilden lånad från Asko Eco
 


Google

Så som Google var innan internet kom.... :-)
 

Alla människors lika värde

I torsdags var det svenska kungaparet på väg hem från semestern i Saint Tropez och stannar till i den tyska staden Ladenburg för att äta. Men på ett av de bättre värdshusen i stan får de nobben; restaurangen var fullbokad för ett bröllop. Värdshusägaren själv hävdar att hon inte kände igen kungaparet, annars hade hon gärna ordnat ett bord.
Själv har jag åtskilliga gånger "nekats" att få bord på olika restauranger med samma ursäkt, att det just är fullbokat. Varför ska det göras undantag för kungaparet? Visst att det säkerligen kan vara lite extra PR för en restaurang - även i Tyskland - att det svenska kungaparet ätit där, men ibland blir jag lite trött på allt daltande det ska vara med kungafamiljen. Liksom de flesta andra kändisar också, för den delen. Kungaparet fick nöja sig med "Svenssonrätten" pizza istället, men jag tror knappast de led särskilt mycket för det.
Så fort någon råkar dua en kunglighet, blir det rabalder - och nobbas de från en fullbokad restaurang blir det också skriverier. Jag är i grunden inte emot monarkin och kungafamiljen, men blir ibland rätt trött på att det ska daltas kors och tvärs med alla kungligheter. Det kanske rent av är nyttigt för dem att inse hur det är för oss vanligt dödliga och tvingas sätta i sig en pizza någon gång emellanåt också?
 

 
Källa: Expressen
 
Bilden lånad från Axon
 


Bitterhet

Det finns några få egenskaper hos mina medmänniskor som jag verkligen stör mig på och som jag ytterst sällan kan anse vara befogad. Dessa egenskaper kan reta gallfeber på mig nästan oavsett sammanhang och orsak.
På flera arbetsplatser har jag haft med folk att göra som tycks lida av en enorm bitterhet. Man är bitter över att man inte "lyckats" i livet bättre i livet, man är bitter över sin livssituation och allt möjligt. Många gånger går bitterheten ut över ens kollegor i form av ett otrevligt bemötande eller bara att man rent allmänt är asocial.
Även om jag kan förstå att man känner en bitterhet över att man kan känna att man "borde lyckats bättre" i livet, så frågar jag mig ändå vad bitterheten tjänar till? Gör det din situation bättre att gå och känna bitterhet, var sur och otrevlig mot dina medmänniskor? Tänk så mycket mer du får ut av kontakten med andra människor bara genom att komma med ett leende och lite trevligt bemötande istället! Och varför inte försöka göra det bästa av situationen istället för att gå och tycka synd om sig själv och vara bitter över sådant man inte kan påverka? Det är kanske inte alltid lätt, men det går faktiskt, jag lovar! Tänk på vad du har och vad du faktiskt kan göra åt din tillvaro istället för att gräma dig över sådant du ändå inte kan påverka. Och det gör definitivt inte din tillvaro bättre att du skapar dig ovänner genom att vara otrevlig och asocial. Klarar du inte av att vara trevlig (för att du har en dålig dag eller inte mår bra), går det bra att säga det och helt enkelt låta bli att vara mer social än vad som är absolut nödvändigt.
På något sätt stör jag mig otroligt mycket på människor som är bittra och som inte tycks vara kapabla att göra det bästa av situationen utan istället bara går och tycker synd om sig själva. Framförallt när bitterheten går ut över andra människor och man själv drabbas av deras bitterhet.

Att gå och tycka synd om sig själv, klaga och vara bitter när du inte ens försöker göra något åt din situation - då kommer du heller inte få något medlidande av mig! Kan du ändra din situation men bara klagar utan försöka är det inte särskilt synd om dig. Det är lite mer synd om dig om du inte kan ändra på situationen, men gör du inte vad du kan av din situation har jag ändå svårt att alla gånger till 100 % visa medlidande.
Jag kan flera bra exemple på personer jag har svårt att visa medlidande för. En tidigare bekant till mig hade 3,5 mil närmsta stad och hade inom en timmes bilfärd (personen hade dessutom bil) fem större orter inom räckhåll. Min bekant var vid den här tiden arbetslös och bodde på en mindre ort med bara 1000-1500 invånare. Men pendla 3,5 mil till närmsta stad? Nej, DET gick inte för sig - och absolut inte en knapp timmes resväg till någon annan stad. Ändå gick min bekant och ständigt klagade över att vara arbetslös, hur jobbigt det var att alltid gå hemma och aldrig några pengar. Men pendla eller flytta var det aldrig tal om.
Men jag kan inte tycka synd om en sådan människa. Då får man gå och vara bitter och tycka synd om sig själv utan att få någon som helst sympati av mig. Det ger dig knappt rätt att klaga när du inte är beredd att göra något åt din situation.
Jag är själv knappast prefekt på något sätt och visst händer det att även jag klagar mer eller mindre obefogat ibland. Men jag försöker tänka mig för! Jag försöker istället tänka: vad jag kan göra åt detta? Kan jag ändra helt på situationen, eller kan åtminstone göra något bra av det jag har? Jag kanske inte kan ändra på allt, men kan kanske åtminstone göra det bästa av situationen. Ingenting blir åtminstone bättre av att jag går klagar och tycker synd om mig själv. Försöker jag att göra vad jag kan, mår både jag och min omgivning bättre...
 

 
Bilderna lånade från In good feather, Virgin on the Rocks
 


Stela brudar

 

 
Bilden lånad från rockski
 


Yttrandefrihet

Sedan jag la ut regler för mina kommentarer här på bloggen, har antalet kommentarer kraftigt minskat. Plötsligt verkar det som att folk blir avskräckta från att kommentera när de inser att kommentaren eventuellt inte kommer att publiceras. Detta trots att jag själv tycker jag är ganska tydlig med som gäller: inga rasistiska uttalanden eller liknande och kommentarerna måste vara relevanta till bloggen (alltså inga spamkommentarer).
Visst kommer de fortfarande en och annan kommentar som jag nekar av olika anledningar, men det är framförall spam-/reklamkommentarer. Allts med andra ord från folk som överhuvudtaget inte brytt sig om att läsa vad som står på bloggen innan de lämnar en kommentar. De flesta som lagt någon form av energi och intresse åt vad som står på bloggen kan inte missa reglerna.
Men något man aldrig tycks komma undan, är de fåtal personer som ska opponera sig när man väljer att inte publicera en kommentar. Då ska divideras och ifrågasättas varför man har en kommentarsfunktion när inte publicerar alla kommentarer. Vissa går till och med fram så hårt att man drar paralleller med att jag som bloggar då gör inskränkningar i yttrandefriheten.
Själv hävdar jag förstås motsatsen! Det finns ingenting som tvingar mig som bloggare att ha ett kommentarsfält. Däremot finns det exempel på bloggare som faktiskt straffats för att man publicerat kommentarer som faller under exempelvis hets mot folkgrupp. Detta trots att det inte är bloggaren själv som ligger bakom kommentaren. Och i princip hindrar jag ju inte någon att säga vad de tycker - bara från att göra det på just min blogg. Vill man på ett - enligt mina kommentarsregler - olämpligt sätt kommentera min blogg finns det inget som hindrar att man gör det någon annanstans. Skaffa en egen blogg om du är så intresserad av att pumpa ut ditt budskap till andra!
Samtidigt har jag märkt att vissa blir provocerade över att jag faktiskt har regler överhuvudtaget. Följande kommentar fick jag till exempel till inlägget Att vara normalt funtad:

(...) "Hittar inga kommentarregler ovanför, hittar en liten notis under där du argt påpekar att du enbart svarar på kommentarer på din egen blogg? Du kanske inte menar att vara arg, men jag uppfattar alltid denna typen av varningar ("Om du skickar fula kommentarer till mig så kommer jag inte att publicera och absolut inte att titta på din blogg") som aggressiva och provocerande. Kanske är jag skadad som blivit uppfostrad med att alltid bemöta människor bra tills dess att de bevisat att de inte förtjänar det - eller så är det inte min uppfostran det är fel på. Så, nu fick du en provocerande kommentar till ditt provocerande uttalande, och om jag läst det innan jag skrev min kommentar hade jag inte skickat en så meningslös kommentar som egentligen mest säger: "hej, jag har läst ditt inlägg och tycker det är bra" - för sådana kommentarer ger jag normalt inte till människor som skriver att de inte vill ha kommentarer från vem som helst. Förlåt om jag blir upprörd också.
Ha det bra och fortsätt skriva bra inlägg."

Okej, tjejen som skrev tyckte visserligen om min blogg verkar det som, men blir provocerad och träffad av mina regler. Hon tycker jag drar alla över en kam. I så fall gäller förstås detsamma om hon går in på DN eller Aftonbladet och ska kommentera någon artikel. För samma sak gäller där - liksom på många andra forum - att man håller en god ton och håller sig inom lagens ramar. Annars tas kommentarerna bort, man kan blockeras och till och med polisanmäld.
Så vad är det då som är så konstigt med att ha några enkla regler? Tänker du inte skriva något otrevligt eller rasistiskt eller lämna någon totalt irrelevant kommentar (som till exempel "Fin blogg du har! Titta min blogg också!"), så blir kommentaren utan vidare publicerad...

Det märkliga är att vissa tycks anse att internet är någon slags gråzon, ett slag laglöst land där man ska kunna kläcka ur sig i princip vad som helst bara för att man har möjlighet att vara i princip anonym.
Som bloggare förväntas jag ibland tåla det mesta; råa angrepp mot mig som person - och många gånger till och med min familj. Man tycks tro att kommentarsfältet på bloggen är något forum för rasism och diverse näthat.
Okej, nu syftar jag på de riktigt extrema kommentarer jag fått och som trots allt utgör en mycket liten del av alla de kommentarer jag faktiskt får. Men trots anonymiteten undrar jag ibland vad som ger folk rätt att gå till de angrepp de gör på internet? Trots att man inge på samma sätt kan få mothugg och "ställas till svars" för sina uttalanden, vad ger dig rätten? Okej att vara lite mer "rak på sak", men någonstans finns ju en gräns för vad som ändå är okej - även på internet.
Själv är jag för någon form av större möjligheter för rättsväsendet att kunna spåra folk som gör sig skyldiga till brott på internet. Även om det kanske oftast inte är brott med särskilt högt straffvärde. Men vet folk med sig att de kan åka dit för förtal, ärekränkning, hot och så vidare även för uttalanden på internet, skulle säkerligen tonen på många forum bli aningen bättre.
Även de flesta tidningar som har nätupplagor har någon form av moderering av sina kommentarer. Hos vissa tidningar är det den egna personalen som sköter gallringen, andra lägger det hela "på entreprenad" till andra företag. Men även här vill man alltså ha en gallring för att språk och ton inte ska bli för grov i kommentarsfälten. Inställningen hos vissa tidningar - och något som jag själv håller med om - är att det inte är någon rättighet att få lämna kommentarer. Dett gäller så väl tidningar som bloggar och andra forum. Framförallt om man inte kan hålla ton och hålla sig inom ramen för vad som är okej.
För yttrandefrihet i all ära, men det ska inte för den sakens skulle gå att fritt fram förtala och kränka andra människor. Min egen inställning brukar i princip vara att det jag inte kan säga till någon mellan fyra ögon, det ska jag heller inte skriva på nätet. Även om jag kan vara anonym. För anonymitet ger mig ingen rätt att behandla någon illa.
Jag har själv tänkt just den tanken, när jag fått de allra elakaste och fräckaste kommentarerna på bloggen: Skulle dessa personer våga säga samma sak till mig om jag stod framför dem? Förmodligen skulle de inte det. Förmodligen skulle tonen vara en helt annan.
Sen finns det förstås alltid personer som inte följer dessa regler heller. Oavsett om det är på en blogg, en tidnings nätupplaga eller något annat forum. På Blogg.se finns möjligheten att moderera bloggen, det vill säga att spärra ett IP-nummer. Spärrar jag ett IP-nummer, måste kommentarer från den datorn alltid godkännas av mig innan de syns på bloggen, oavsett vilka inställningar jag har för kommentarerna. Hittills har jag själv blockerat inte mindre än 58 olika IP-adresser. Och det bara på ett drygt halvår, sedan jag bestämde mig att börja "blockera" dem som inte följde reglerna. Så det visar ju att finns minst två ytterligheter när man lägger upp regler för kommentarer: dels dom som avskräcks och låter bli att kommentera, dels dom som sonika skiter i reglerna och fortsätter kommentera mot de regler som finns. Sen finns - som tur är - förstås dem som fortsätter kommentera men följer reglerna. :-)
 

 
Bilderna lånade från Oskorei, Piruett
 
DN 1, 2, 3
 


Klass V!!

 
Jag måste ju bara skryta lite och visa vad som kom med posten idag! Nu är jag äntligen behörig styrman och kan börja söka jobb på riktigt! Det är just detta papper jag kämpat för i fem års tid! Och nu är jag även formellt sett färdig styrman. När jag var mitt upp i allt slit med tentor och inlämningsuppgifter undrade jag emellanåt om det var värt alla sena nätter och all tentaångest - men nu får jag erkänna att det har varit värt varenda minut! :-)



Tristess

Sakta, sakta börjar ordningen infinna sig i lägenheten och flyttkartongerna blir allt färre. Men emellanåt känns det också som att man inte hinner så mycket annat än jobba, sova och plocka här hemma. Och finns tiden, finns inte orken.
Det hela blir på något vis extra påtagligt när man försöker knåpa ihop något "dagboksinlägg" här på bloggen - och så funderar man på vad man egentligen gjort sista dagarna. Inte särskilt mycket egentligen! Hur intresserade är ni som läser detta hur många bärgningsbilar och viltvårdare jag ringt ut på jobbet under dagen? Nä, tänkt väl det - inte särskilt många. Och hur många väl höra om att nu är kastrullerna på plats och den eller den lampan upphängd? Nä, just det...
Även om jag fortfarande känner glädjen och sinnesfriden över att vara tillbaka i Stockholm igen, den stad som senaste åren varit den stad jag mer och mer kallar "hemma", så tränger sig vardagen på alltmer vissa perioder. Det känns lite som att man en robot rör sig mellan arbetet och hemmet för att någon gång då och då ta sig förbi affären på vägen hem.
Nej då, jag har inte för en sekund ångrat flytten tillbaka hit, utan är nog mestadels otålig i perioder. Man längtar efter att allt ska vara i ordning så att man slipper kryssa mellan kartonger och saker som är spridda överallt.
Samtidigt får man se att jag inte har särskilt mycket längre resor än jag hade i till exempel Kalmar. Jag har nu ganska exakt en halvtimmes resa enkel väg till jobbet, något som är riktigt bra i Stockholm. Jag går med andra ord hemifrån ungefär 45 minuter innan jag börjar jobba. I Kalmar gick jag hemifrån 35-40 minuter innan jag började om jag åkte kommunalt. Åkte jag bil eller moped, var det kanske frågan om att jag gick hemifrån 30 minuter innan. Så det är ingen jätteskillnad mot resorna i en halvstor stad.
Det argument många använder mot att just bo i Stockholm är att man ofta har så långa resor. Och visst kan man ha det i många lägen, men det beror också väldigt mycket på hur man bor i förhållande till stan och sin arbetsplats. Sen blir vissa saker krångligare - det håller jag med om - men det är också priset man får betala för att få andra saker som inte är tillgängliga i mindre städer. Och i mindre städer har man säkerligen aningen mer tid, men kanske man inte har något att lägga tiden på. Åtminstone är det så jag själv känt när jag bott på mindre ställen.
 

 
Bilden lånad från Alma
 


TV är en mänsklig rättighet!

De intagna på häktet i Kalmar tycker tydligen att TV-utbudet är för klent! I ett brev som man gemensamt skrivit till Kriminalvården, menar man att på många andra anstalter finns ett utbud på 10-19 kanaler. Medan man i Kalmar får nöja sig med 6-7 stycken. Samtidigt ondgör man sig över en ny dataskärm som köpt in till häktets vaktkur. "Det har man minsann råd med" skriver internerna i sitt brev.
Förlåt, men är inte detta lite väl?!?! Självklart ska det vara en mänsklig tillvaro i häkten och på fängelser - men någonstans får man ju ändå dra en gräns! Självklart ska man ha vård och hjälp som intern för att kunna komma ut i samhället igen som en laglydig medborgare. Självklart ska man inte behandlas på ett inhumant sätt.
Men sitter man häktad/fängslad för ett brott och sedan börjar klaga på antalet TV-kanaler, då ska man börja tänka över sin situation lite grann.
Själv kan jag inte låta bli att le lite åt det hela. I Sverige är vi väldigt duktiga att hävda våra rättigheter och börja skriva arga brev och lappar när något inte behagar oss. Det är det inte bara internerna på häkten och fängelser som gör. Men vi måste också lära oss att tänka efter! Vissa saker kanske inte alltid är självklara att klaga på... Det gäller framförallt i vissa situationer - som om man sitter häktad eller i fängelse - men kanske också i andra sammanhang. Själv har jag emellanåt kommit på mig själv att tänka tanken att skriva arga brev, insändare och/eller arga blogginlägg om saker jag blir upprörd över - för att i nästa stund inse att det kanske inte är värt att ens bråka om. Vi är egentligen väldigt, väldigt bortskämda.
Vad gäller arrestanterna i Kalmar, har man vidare ojat sig över att man inte ens kan se gratiskanalen TV 6. Och under onsdagsdygnet har man missat följande högkvalitativa underhållning:

07:25 Magnum
08:20 Jims värld
08:50 Jims värld
09:20 Smallville
10:45 Våra värsta år
11:15 Våra värsta år
11:45 Simpsons
12:15 Stargate Atlantis
13:10 Stargate SG-1
14:05 Jims värld
14:35 Jims värld
15:05 Smallville
16:00 Simpsons
16:30 Simpsons
17:00 Family guy
17:30 Scrubs
18:00 How I met your mother
18:30 2 1/2 män
19:00 Cops
19:30 Simpsons
20:00 Simpsons
20:30 Family guy
21:00 Familj på väg
23:00 2 1/2 män
23:30 Scrubs
00:00 My name is Earl
00:30 How I met your mother
01:00 Spin city
01:30 Skål
02:00 Simpsons
02:30 Våra värsta år
03:00 Våra värsta år
03:25 Magnum
04:15 Stargate Atlantis
05:00 My name is Earl
05:20 Spin city
05:45 Whacked out sports

Jag säger bara: STACKARS ARRESTANTER!!!!!!!


 
KÄLLOR: BAR, ÖST
 
Bilden lånad från Canstock Photo
 


Ha livet utstakat!

Så kom beskedet som det spekulerats om i åtskilliga spaltkilometer i olika skvallerblaskor och kvällstidningar. Victoria är på smällen! Nedkomsten är beräknad till mars 2012. Och jodå, Victoria och Daniel verkar stråla av glädje åt att få bli föräldrar. Men konstigt vore väl annars, kanske?
Själv tycker jag nästan lite synd om det kommande barnet. Inte för att jag tror att Victoria och Daniel blir dåliga föräldrar och inte för att jag i grunden är emot monarkin. Utan helt enkelt för att jag själv inte skulle vilja vara medlem av den familjen, vare sig infödd eller ingift. Och nej, inte heller det för att jag är emot monarkin eller tror att medlemmarna i kungafamiljen skulle vara en "sämre" familj än någon annan. Det beror helt enkelt på att jag absolut inte skulle vilja ha mitt liv så utstakat som det faktiskt tycks vara för en medlem i den familjen.
Man förväntas representera Sverige, uppträda på ett visst vis och - kanske framförallt - bilda familj. Och man ska inte träffa "vem som helst", utan den tilltänkte ska få godkännande av såväl kungen som riksdagen. Och som tronarvinge är det även förutbestämt vad man ska jobba med. Visserligen finns alltid möjligheten att abdikera (en möjlighet jag själv tveklöst hade utnyttjat), men det faktum att man är medlem av kungafamiljen sätter fortfarande sina spår i ens tillvaro. Så fort man gör minsta snedsteg - det kan bara vara ett klumpigt uttalande i "fel" sammanhang - så blir det ett väldigt liv. Det skrivs plötsligt stora löpsedlar och åtskilliga spaltmeter i alla tidningar som älskar att vältra sig i när kändisar gör bort sig.
Nu är visserligen inte jag den som gör bort mig stup i kvarten, det kan jag inte påstå. Men att alltid behöva tänka på hur man beter sig, att alltid vara åtföljd av livvakter och journalister - och bara tanken att minsta misstag kan bli en jättesak - sådant avskräcker mig från att vara en medlem av kungafamiljen. Liksom - och kanske framförallt - att jag själv inte skulle få forma mitt liv efter mina egna drömmar. Att jag sedan födseln skulle ha en förutbestämd karriär som jag själv inte valt.
Så jag kan inte låta bli att tycka lite synd om det kommande barnet - samtidigt som jag gläds åt att jag själv inte är i samma sits! Men medlemmarna i kungafamiljen vet väl inget annat? Skulle vara intressant att få veta deras egen ståndpunkt, om de någon gång önskat sig ett "vanligt Svenssonliv" med radhus och Volvo?

Med tanke på hur "perfekt" kungafamiljen tycks väntas vara, undrar jag vad som skulle ske OM det hade visat sig att Victoria och/eller Daniel inte var fertil? Skulle man kunna adoptera en kronarvinge? Eller vad säger lagen om insemination?
Och hur skulle man ställa sig ifall man fick ett barn med något mer eller mindre allvarligt funktionshinder? Skulle det "accepteras" för en tronarvinge? Personligen inbillar jag mig att skulle bli en väldig skandal i ett sådant läge. Och vad gör man om det visar sig att Victoria helt inte kan bli mamma?
Lite sarkastiskt kan man ju säga att, tur för det ofödda barnet som då inte har sitt liv utstakat på något sätt. Men skvallerblaskorna och kvällstidningarna skulle garanterat ha en hel del att vältra sig i under månader framöver. Man skulle garanterat inte tveka att till och med publicera bilder med Victoria bresande med benen i gynekologens stol under de utredningar man får anta att hon skulle få gå igenom...
Ytterligare nästa sak - givetvis - som gör att man inte skulle vilja vara en del av denna familj! Att de mest privata saker i ens liv plötsligt är en hel nations intresse. De får stå ut med att stora delar av sitt privatliv viks ut på många gånger helt groteska sätt - allt för att tidningarna ska få sälja sina lösnummer.
Så själv fortsätter jag fröjdas åt att jag kan göra en och annan tabbe utan att hängas ut i media och på internet. Jag kan själv i mångt och mycket välja hur jag vill leva mitt liv och inget är sedan min födsel utstakat för mig. Jag behöver inte tänka på vad jag kläcker ur mig och vad jag gör och har inte ett koppel fotografer och livvakter efter mig när jag går på stan. Tacka vet jag Svenssonlivet trots allt... :-)
 

 
AB 1, 2 DAG 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Jennys kungliga blogg, 1177
 


Alkohol

Det är få länder jag varit i, där man har ungefär samma alkoholvanor som här i Sverige. Just när jag är utomlands och ser kontrasten till den svenska alkoholkulturen, blir det på något sätt väldigt påtagligt. Medan vi i Sverige "går och fikar", tar man i andra länder en drink eller två. Men när vi svenskar istället ska "ta en öl" - då super vi skallen i småbitar. Vi kan inte gå ut och ha trevligt eller ha en fest utan stora mänder alkohol. Samtidigt som begreppet "ta en drink" i många andra länder just betyder att man tar en drink eller två...
Tro nu inte för allt i världen att jag på något sätt är emot alkohol eller försöka moralisera! Tvärtom, jag tar själv gärna en drink eller flera emellanåt. Men är det inte märkligt att vi svenskar (även om detta förstås är en mycket grov generalisering) inte kan ha roligt utan alkohol?! Jag har själv emellanåt tänkt tanken att helt avstå från alkohol på olika fester - eller till och med och hållet, på heltid. Men jag har ganska snart insett att det skulle kännas ganska tråkigt att vara en av ytterst få helnyktra personer på en fest. Mycket för att man mer påtagligt skulle märka hur mänga blir med litegrann innanför västen.
Att det sedan är otroligt gott med en öl eller ett glas vin - även om det inte blir några mängder - är förstås nästa anledning till att jag oftast kommit på andra tankar än att bli helnykterist. Men min tanke kvarstår ändå; hur kommer det sig att vi måste ta till alkohol för att ha trevligt? Hur gjorde man på den tiden alkohol inte nyttjades på det sätt det gör idag? Hur gör helnykterister? De måste vara fruktansvärt tråkiga människor! Eller??

Fast jag får nog erkänna att det finns en generell moral vad gäller annat kring alkohol här i Sverige än på andra ställen. När jag bodde i London, tittade man nästan konstigt på mig när jag inte beställde in en öl till lunchen om man skulle fortsätta jobba på eftermiddagen. Och köra bil efter att man druckit ett eller ett par glas är ju inte heller helt ovanligt på många håll. Och i många länder verkar man nästan tycka man är lite vrickad om man frånsäger sig att köra efter att ha druckit lite.
Medan den generella uppfattningen i Sverige tycks vara att man inte kombinerar alkohol och bilkörning. Jag vet att det garanterat finns personer även här i Sverige som inte håller med mig, men här är det ofta mer "tabu" att köra påverkad än på andra håll. I många länder där jag varit, är det inte alls ovanligt att man tar bilen till krogen - med enda skillnaden att den som kör tar det aningen lugnare än resten av sällskapet. Men nog sjutton sätter man sig och kör efter 3-4 öl. Något som för en annan är totalt otänkbart. Liksom att gå ner till kvarterspuben och beställa in en öl innan jag går tillbaka till jobbet igen. Här skulle man snudd på klassas som alkoholist om man kom tillbaka till jobbet och luktade öl...
Självklart tycker jag det är bra med den lagstiftning vi har och att det jämförelsevis verkar finnas en hyfsat bra moral åtminstone i Sverige vad gäller vilka tillfällen man ska låta bli att dricka. Jobb och bilkörning ska givetvis inte kombineras med alkohol.
För ett antal år sedan läste jag i tidningen att man i Sankt Petersburg bestämt sig för att införa nolltolerans för stans yrkeschaufförer. Dock lyckades någon räkna ut att man då skulle slå ut i princip all yrkestrafik i stan; bussar och taxibilar såväl som lastbilar. Något som väl knappast vara troligt i Sverige...
 

 
Bilderna lånade från HD, Körkort.se
 


Kärnkraft? Nej tack!

Det är en hel del att stå i när man är nyinflyttad och det kommer fortfarande ta ett antal veckor innan man känner sig något sånär hemma här igen. Det står fortfarande kartonger överallt och eftersom lägenheten ska tapetseras om och nya golv läggas, är det heller ingen idé att göra så hemskt mycket innan allt det är gjort.
Men idag upptäckte jag något som jag inte haft en aning om tidigare. I samband med att jag var in på Fortums hemsida för att meddela dem min nya adress, insåg jag att man kunde välja vilken typ av el man vill ha. Om man vill har från kärnkraft, vatten eller vindkraft. Säkerligen finns det många som redan upptäckt detta långt före mig, men för mig var det en positiv nyhet!
Visserligen blev det 3-4 kronor dyrare per månad, men jag tvekade inte en sekund att fylla i att jag ville ha miljövänlig el från vind- och vattenkraft. För min del skulle det inte göra något om man avecklade kärnkraften helt och hållet - fast givetvis först när det finns ett vettigt alternativ till kärnkraften.
Men jag hoppas att så många som möjligt faktiskt gör ett sådant här val! Att man visar man står i frågan. Blir det tillräckligt många som väljer bort el som kommer från kärnkraft, då kommer man till sist "per automatik" avveckla denna typ av elförsörjning. För även om kärnkraft inte ger ifrån sig några utsläpp, måste man ju också ha i åtanke vad som kan hända vid en eventuell olycka. Allt det livsfarliga avfall som blir... Bara det faktum att avfallet måste förvaras i hundratusentals år innan det anses ofarligt säger ju en hel del...
 

 
Bilden lånad från Rikare liv
 


Heja Exit Deutchland!!

 

 
Organisationen Exit Deutschland arbetar med att hjälpa personer som vill lämna olika högerextrema rörelser. På den högerextrema rockfestivalen Rock für Deutschland, med över 600 nynazister på plats, tog man till ett lite udda grepp. Man delade nämligen ut 250 t-tröjor till publiken. På tröjorna var en dödsskalle tryckt tillsammans med texten ”Hardcore Rebellen”. Men när tröjan tvättats för första gången, kom en märklig överraskning: tröjan fick nämligen ett helt nytt tryck! Dödskallen och texten försvann och en ny text framträdde på tröjan: Om din t-shirt kan, kan du också – vi hjälper dig, att frigöra dig från extremhögern.

Ett härligt litet "hyss", tycker jag! Säger bara: heja Exit Deutchland!! :-)
 

 
Bilden lånad från DN
 
Källor: AB, DN, EX, FRE
 


Stolt, lycklig bloggare

En helt underbar insändare från någon som kanske inte riktigt greppat att man kan blogga om lite av varje... Det finns självklart många bloggar som rejält usla och totalt innehållslösa, men det finns många bra också! :)
 
 

 
Bilden lånad från Asiat
 

 

Den nya tiden

I år har jag ovanligt frenetiskt gästat årets Pridefestival! Visserligen har den ju pågått hela veckan och jag masade mig iväg först i lördags - men det är ändå mer än jag brukat besöka denna härliga festival sista åren! Även om jag själv är helt heterosexuell till 100 %, så tycker jag ändå att det är något speciellt med denna festival.
Och ett bra argument med att gå dit, är förstås att visa stöd och sympati för dem som är homo-, bi- och transsexuella.
Och igår var jag på min första högmässa sedan jag konfirmationsläste för 20 år sedan! Då jag har en svägerska som är präst och som skulle predika på Kärlekens mässa i Storkyrkan, kunde jag liksom inte riktigt motstå att gå dit.
Visserligen är jag inte troende det allra minsta, men jag kan inte låta bli att tycka om kyrkor och tycka att det är något väldigt speciellt att gå dit.
Att det sedan finns alldeles för många bakåtsträvare inom olika kyrkosamfund är ju ett välkänt faktum. Att i ena andetaget säga att man värnar om kärleken mellan människor, men sedan fördöma en form av kärlek - den mellan till exempel homosexuella - är en dubbelmoral utan dess like. Och är det så att Gud skapat oss människor till sin avbild - då har han också skapat homosexualitet. Kärlek mellan två vuxna människor kan i mina ögon aldrig vara fel. Att sedan folk jämför det med pedofili, tidelag och allt vad det är gör mig bara rosenrasande. Gud är säkerligen väl medveten om - eftersom han enligt Bibeln skapat oss - att tiderna och därmed människorna förändras och därmed torde han inte ha något emot homosexualitet. Men att Bibeln är skriven under helt andra tider och omständigheter för ungefär 2000 år sedan tycks inte alla inse. En hel del har förändrats sedan dess.
Så just därför kände jag att det var extra viktigt att gå på denna mässa. Att visa att man står för att nya vindar ska kunna blåsa, inte bara i samhället i stort utan även i kyrkan. Och jo, jag är faktiskt medlem i Svenska kyrkan även om det inte är särskilt ofta jag går dit. Jag skulle säkerligen gå dit oftare om jag märkte att man inte är så konservativ som många är idag. Självklart finns det otroligt många som inte har dessa trångsynta, stelbenta och konservativa värderingar som man hör om ibland. Min svägerska - för att ta ett exempel - är en av dem. Men det skulle inte skada om fler var så öppensinnade, trots att man tror på vad som står i Bibeln.

Under den gångna veckan har vädret överträffat sig själv på flera sätt, åtminstone här i Stockholm. Det har varit varmt och soligt - och man har varit genomblöt av svett av minsta rörelse utomhus. Och lördagen började ju bra, med strålande solsken och värme. Men halvvägs genom paraden, började det förstås att ösregna. Folk blev genomvåta och speciellt synd tyckte jag om alla som verkligen lagt ner stort arbete på kropps- och ansiktsmålningar. Dessa målningar måste blivit totalförstörda i skyfallet som kom. Snacka om "lagen om alltings djävlighet", när vädret varit så underbart en längre tid - och just när man verkligen vill ha bra väder, då regnar det!
Skönt var det dock att regnet var ganska kortvarigt, det höll i sig någon dryg halvtimme innan det sprack upp igen. Och alla ni andra som var ute i lördags kväll, vet ju hur snudd på tropiskt varm denna kväll var! Vi satt ute på uteserveringarna i Kungsträdgården till långt inne på natten, utan att frysa ett smack!
Att det sedan hällregnade till och från under hela söndagen gjorde väl inte fullt lika mycket, men upplevelsen i storkyrkan hade nog varit en helt annan om solen skinit in genom det stora kyrkofönstren. Men trots allt är vädret en av de saker vi människor fortfarande inte kan rå på, vi kan bara beklaga oss när det inte blir som vi hoppats på. Och oväder eller ej, så var det ju en upplevelse i sig att både vara på Pride och sedan högmässa på det.
Trots allt är vi alla människor och ska kunna visa ömsesidig kärlek utan att råka illa ut för det. Och för den som nu tänkt sig att dra liknelser med till exempel tidelag och pedofili, är ju detta en av det stora skillnaderna mellan dessa störningar och homo-, bi eller transsexualitet! Nämligen att det är en kärlek som är ömsesidig; vid tidelag/pedofili blir uteslutande den ena parten utnyttjad på mer eller mindre vedervärdiga sätt.
Så inte nog med att jag fått en trevlig helg, har jag visat mitt stöd för dem/er som det inte alltid är självklart för att öppet få visa sin kärlek till varandra! Men jag hoppas vi en dag kommer dit - och att även kyrkan samlad kan stå för för samma sak! :-)



AB 1 DAG 1 DN 1 SvD 1, 2
 
Bilderna lånade från Det perfekta livet. Matilda
 


Skiftarbetarnas riksförbund

När jag började plugga för ganska exakt fem år sedan, grämde jag mig lite för att ha enbart dagtid och behöva gå upp tidigt fem dagar i veckan. Jag visste vad trött jag brukade vara efter några dagpass här på polisen och utgick ifrån att jag skulle vara extremt trött på fredagskvällarna.
Och visst var jag trött på fredagskvällarna, men inte särskilt extremt på något sätt. Däremot insåg jag ganska snart vad skönt det var med regelbundna rutiner, att sova och äta på ungefär samma tider. Plötsligt var jag mycket med morgonpigg även när jag var ledig, än vad jag brukade vara när jag jobbade skift.
När jag nu sedan några veckor återigen jobbar skift, inser jag hur trött man konstant är efter allt vändande och vridande på dygnet. Att en gång hålla sig vaken hela natten, sen stiga upp tidigt och en annan gång hålla sig vaken till sent på kvällen, sliter verkligen både på kropp och psyke märker jag. När jaf började plugga, hade jag någon form arbetat oregelbundna arbetstider i flera år och måste varit konstant trött utan att egentligen ha tänkt på det. När jag nu har något att jämföra med, blir det liksom lite mer påtagligt. Men det är väl nu under en övergångsperiod, innan man vant sig att vrida och vända på dygnet hela tiden.
Men för tillfället går fritiden liksom lite på sparlåga, den mesta av tiden går till att ta igen sömn och vila ut helt enkelt. Förhoppningsvis kommer man in gängorna igen så småningom.
Men jag tänker inte klaga alltför mycket på att jobba skift ändå! För visst finns det stora fördelar, som man aldrig får om man jobbar kontorstider. Längre ledigheter, till exempel. Jag har var sjätte vecka ledig och till det en och annan lite längre ledighet. Att kunna uträtta ärenden och liknande mitt i veckan är verkligen guld värt! Att kunna undvika rusningstrafiken och kunna sticka iväg på saker utan att alltid behöva ta semester... Jag har bott i Stockholm sedan 1999, men nästan aldrig drabbats av det totala kaos som ju utbryter på morgnar och eftermiddagar, då nästan hela Stockholms befolkning tycks vara på fötter. Så man får ju ta det onda med det goda. :-)
 

 
Bilden lånad från Fysica
 


Makabert resmål

Jag har en väldigt stor passion för att resa och har genom åren garanterat lagt ut sexsiffriga belopp på resor runt om i världen. Det enda jag egentligen gallrat bort har varit charterresor, något som nästintill ger mig allergiska utslag. Visserligen har det blivit en och annan, men jag prioriterar helst att göra andra typer av resor.
Själv föredrar jag lite mer "udda" resor, att det inte ska vara så tillrättalagt som charterresor ofta är. Att komma till Italien och till och med få menyer på svenska är inte riktigt min grej.
Jag är heller inte den som längtar efter en utlandsresa under sommaren, då ju Sverige är som absolut vackrast. Vad inte alla tycks hålla med mig om, är att det finns otroligt mycket att se och göra här hemma under somrarna. Är det däremot någon gång under året jag längtar utomlands, är det januari/februari och under oktober/november. Även om det är en regnig sommar, har jag faktiskt aldrig ens tänkt tanken på att åka utomlands sommartid. Men jag vet, det är inte alla som håller med mig! Även om man - som jag - inte har förmånen att ha tillgång till en sommarstuga, finns det otroligt mycket annat att göra här hemma....

Men med åren har jag fått upp ögonen för lite mer "udda" resmål, att åka till ställen där kanske inte så många andra har varit. Ett ställer är Beirut, som ska vara en otroligt härlig stad efter vad jag har hört. Många kallar det "Mellanösterns Paris" och jag har sedan länge varit inställd på att någon gång åka dit. Förhoppningsvis också kunna klaffa det med att det inte är så oroligt där, som det ju kan vara i perioder.
Men ett land som jag på ett mycket, mycket märkligt sätt inte kan låta bli att fascineras av är Nordkorea. Ett land som är så otroligt slutet och där ytterst få faktiskt släpps in. Jag försvarar inte på något som helst sätt regimen och det politiska systemet i landet, men på något vis skulle det vara fascinerande att åka dit ändå!
Det är ju någon gång ibland man får se och höra olika reportage därifrån, om hur man lotsas runt och visas vissa utvalda platser, som myndigheterna vill visa upp. Att invånarna inte får ha någon som helst kontakt med människor från andra länder, inte ens möta blickarna hos de få turister som släpps in i landet. Varför detta är något som lockar kan jag inte svara på, kanske mest för att det är lite "udda".
Men frågan är väl om det är en resa som någon gång kommer att bli av? Lite på skoj har jag letat runt efter flygbiljetter till Nordkorea, men det tycks nästan omöjligt att få tag i. Frågan är väl hur många flyg det överhuvudtaget går dit?
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1 SVT 1, 2
 
Bilden lånad från Cottonville
 


Personlig integritet

För 10-15 år sedan hade jag själv trott att man skämtade, om någon påstod att internet skulle bli en så stor del av vår tillvaro som det faktiskt blivit. En väldigt stor del av ens tillvaro finns ju numera på internet. Vi har Facebook, mejlar, bloggar och betalar räkningar vi nätet. Jag har själv märkt att jag ringer familj och vänner mycket mer sällan sedan jag skaffade Facebook. På något sätt blir det att man "hellre" mejlar eller skriver något på Facebook istället för att ringa.
Och i och med att vi tillbringar så mycket tid framför datorerna, är det kanske inte så konstigt att det även begås en hel del brott via internet på olika sätt. Det ska vara rejält vanligt med bland annat hot och förtal. En stor "portal" för de brotten ska vara just Facebook.
Jag tror heller knappast jag är ensam bloggare om att emellanåt få ta emot rejält otrevliga mejl och kommentarer, som många gånger ligger på gränsen till regelrätta hot. Och att det förekommer mer eller mindre regelrätt förtal av olika personer på diverse bloggar, liksom på Facebook (och givetvis andra forum också) är ju knappast någon nyhet. Vissa vet helt enkelt inte hur man ska bete sig. Självklart ska man ju ha en hel del på fötterna innan man börja påstå allvarliga saker om andra människor. Det gäller ju inte bara på internet, utan även i andra sammanhang.
Men vad jag förstått är det ganska svårlösta brott, just på grund av att man är så anonym som man är på nätet. Det är svårt att spåra vem som faktiskt skrivit vad och polisen verkar inte alltid ha varken rätt utrustning eller befogenhet att kunna spåra gärningsmännen. Det känns ju ganska konstigt med tanke på att det ju faktiskt händer en hel del på nätet och många far ganska illa.
Nu menar jag visserligen inte att allt ska vara "helt öppet", att polisen ska i alla lägen ska ha regelrätt "patrullering och spaning" på olika sajter. Inte heller att vi ska kartläggas hur som helst. Men när brott begås borde vara enklare att spåra saker och ting och självklart lättare att komma åt IP-adresser och liknande. Tyvärr är det inte alltid myndigheterna hänger med i den tekniska utvecklingen tyvärr. Själv ser jag inga problem i att vi får tumma lite på vår anonymitet på internet för att komma åt dem som missköter sig. De flesta av oss har ju trots allt inte så mycket att dölja...
 

 
SvD 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Datagubben
 


Sverigedemokraterna

Affischen må vara från 90-talet, men säger ganska mycket om vad Sverigedemokraterna stått - och åtminstone delvis fortfarande - står för. Undrar hur mycket som egentligen har förändrats? Och sen är SD förvånade över att de har svårt att tvätta bort rasiststämpeln!! VAD KONSTIGT!!!! ;-)
 
 

 
Bilden lånad från Becka
 


Social kompetens

För ett par veckor sedan la jag ut en annons på Blocket om att sälja mitt dragspel. Dragspelet köpte jag för flera år sedan i något ryck att lära mig spela. Men efter avslutad kurs blev det mest stående utan att jag använde det. Så det fick bli försäljning.
Bara timmar efter att annonsen publicerats på Blocket, kom första samtalet. En man som var rejält intresserad. Problemet, sa han, var dock att detta var att han tidigt morgonen efter skulle till Tyskland och vara borta några dagar. Men hade jag dragspelet kvar på söndagen, när han kom hem, ville han jättegärna köpa det. Jag jobbade natt den helgen, men på väg hem på söndagsmorgonen skickade jag ett sms till dragspelsspekulanten och talade om att dragspelet fanns kvar. Jag skrev att vidare att jag skulle vara vaken efter klockan tre samma eftermiddag och att han var välkommen då om han fortfarande var intresserad. Bara ett par minuter senare kom ett svar, han var fortfarande intresserad och skulle ringa mig efter tre för vägbeskrivning.
När klockan blev fyra och han fortfarande inte ringt, ringde jag upp honom istället. Då påstår han att han är på väg till Gotland, för att komma hem på fredag (!). MEN han var fortfarande jätteintresserad och bad mig ringa torsdag/fredag om dragspelet fortfarande fanns kvar. Det gjorde det och jag ringde honom på torsdagskvällen. Jag sa att jag skulle vara hemma efter klockan tre på fredagen och att han gärna fick komma då eller under helgen. Han lovade att ringa mig på fredagseftermiddagen för att få vägbeskrivning.
Det gjorde han nu inte. På söndagen skickade jag bara ett sms med innebörden att ifall det var så att han var intresserad, men bara tappat bort mitt nummer var han välkommen att ringa igen. Vilket han inte gjort. Nu blev dragspelet sålt ändå, till en annan person.
Men jag undrar lite hur man resonerar när man gör så här? Det är inte första gången det händer när jag försöker sälja saker på annons! Jag har till och med varit med om personer som jag bestämt träff med för att ska köpa det jag vill sälja - och sedan dyker de varken upp eller svarar i telefon...

Men ännu mer frustrerande kan jag tycka att det är när man försöker ordna med att man ska träffas några stycken för att gå ut eller liknande. När man i god tid hör av sig till folk och frågar om de vill hänga med och de säger att "javisst, jag kommer!". Bara för att i sista stund dra sig ur det hela och komma med någon konstig undanflykt för att inte följa med.
Det har hänt flera gånger när jag försökt ordna olika typer av jobbfester och liknande. Visserligen långt ifrån varje gång, men ganska många gånger. Sådant tar jag visserligen inte personligt, men jag tycker det är irriterande.
Jag är själv uppfostrad i andan att om man har lovat något, så ska man ha en bra anledning om man vill dra sig ur. Jag brukar därför försöka vara noga med hur jag uttrycker mig när jag tillfrågad om att hänga med på något. Det kan vara att säga "Jag följer gärna med, men måste kolla om jag kan först". Så återkommer jag vet om jag kan eller ej. Men så är det inte alla som tänker.
För mig är det normal, social kompetens att man inte säger mer än vad man kan hålla - och om man ändrar sig så hör man framförallt av sig. Och det är väl framförallt det viktigaste, att säga till om man ändrar sig - och inte bara skita i alltihop. Folk verkar inte fatta att man kanske sitter och väntar, att man väntar på besked eller att någon dyker upp.
Eller är det jag som bara är grinig och ställer för höga krav på min omgivning? Det är ju inte så att jag bryter kontakten med en vän i första taget för att denne inte hör av sig som han/hon ska, men jag kan tycka att det är ett irritationsmoment. Framförallt - oavsett vem det är - om personen helt enkelt skiter i att dyka upp som planerat och sedan inte hör av sig.
För ett stort antal år sedan umgicks jag en hel del med en kollega från en tidigare arbetsplats, låt oss kalla honom Martin (egentligen hette han alltså något helt annat). En fredagseftermiddag ringer han till mig och undrar om jag ville hitta på något på lördagskvällen. Jag hade inget inplanerat, så visst ville jag det. Men Martin skulle jobba på några timmar på dagen och lovade höra av sig under eftermiddagen när han visste ungefär när han kom iväg från jobbet.
Vid tretiden på lördagseftermiddagen ringde jag för att kolla om han visste något. Inget svar, varken på mobilen eller hemma. Eftersom jag hade nästan en timmes resväg in till stan, ringde jag igen vid fyra. Vi hade pratat om att eventuellt träffas och äta middag och jag ville därför ha lite mariginal så att jag hann göra mig i ordning. Men inte heller nu fick jag svar. Samma sak när jag ringde vid sex - och när jag ringde vid åtta.
Till sist började jag undra om något hänt och ringde även vid tiotiden. Fortfarande inget svar - och detsamma gällde på söndagen när jag försökte nå honom igen. Han har fortfarande inte hörts av - och detta skedde för 7-8 år sedan. Och det visade sig också senare att inget faktiskt hade hänt honom...
Då känns det som att sådana vänner inte är särskilt mycket värda. Men det är också ett tecken på att personen inte har mycket social kompetens. Självklart hade jag godtagit om han ringt någon eller några dagar senare och haft en vettig förklaring till att han inte hörts av. Men det gjorde han aldrig. Sådant tycks vissa ha väldigt svårt för, både inför sina vänner och i andra kontakter med andra människor. Det är ju inte särsklit svårt att höra av sig med någon med all dagens teknik. Man behöver inte ens ringa, det räcker med ett sms. Du behöver inte ens ha en "bra förklaring", det räcker att skriva att man har fått förhinder...
 

 
Bilderna lånade från Home Theater, Ritoprat
 


Pirates of the Carribean

Jag vet inte vilket som skulle vara värst att råka ut för när man är till sjöss? Brand? Förlisning? Piratangrepp? Antagligen förlisning eller brand - i alla fall om det innebar att folk omkom.
Piratangrepp har dock en trygg plats bland "top tre", det är en sak som är säker. Själv har jag aldrig seglat i just de farvatten där det är mycket piratangrepp. Adenviken och vissa andra delar kringa Afrikas kust anses ju som rejält farliga att passera för fartyg. Jag är själv väldigt tveksam till att söka jobb på fartyg som trafikerar just de farvatten där det förekommer piratangrepp, det måste jag nog säga.
Även om det självklart är så att det är många fartyg som dagligen passerar där och bara en bråkdel faktiskt råkar ut för angrepp. Men bara det faktum att risken faktiskt existerar är tillräckligt stor för mig för att jag ska låta bli att söka jobb på sådana båtar.
Senast nu i helgen angreps ett svenskt fartyg - Gotland Sofia - av pirater utanför Benin. Hela besättningen låste in sig och när Benins flotta närmade sig, flydde piraterna. Så just denna gång gick det ju ändå förhållandevis bra. Men risken finns förstås att det sker igen och igen om inget görs... Nu ska det utredas om svenska fartyg ska kunna beväpna sig när de trafikerar farliga farvatten och det är väl knappast en dag för tidigt. Normalt sett är jag emot vapen i de allra flesta former, men ibland är det kanske befogat!? Åtminstone i självförsvar...
Då inget tycks hända, då väldigt få pirater tycks ställas inför rätta måste det väl helt enkelt till något annat, tyvärr. Frågan är väl om det är något alternativ att sluta betala ut lösensummor? Det skulle givetvis med tiden åtminstone dra ner antalet piratattacker, men säkerligen med en hel del dödsoffer som följd. Man vet ju inte vilka metoder piraterna kommer att ta till om det visar sig att de får svårare att få ut de lösensummor de begär.
 

 
Källor: DN 1 GP 1 SvD 1 SVT 1 VG 1
 
Bilden lånad från Unga fakta