Hangover

Engelskan Brenna Haysom hör till oss som ofta jobbar helg. Med tiden började hon tröttna på att inte fungera ordentligt på jobbet efter att hon har varit ute dagen innan. Hon började experimentera med olika ingredienser och testade dem sedan på sig själv och sina vänner. Till sist blev det ett piller mot baksmälla som nu släppts i Storbritannien, godkänt av den brittiska mat- och läkemedelsförvaltning.
Men den nya medicinen är egentligen inte är så värst banbrytande. Tabletten består nämligen av aspirin och koffein som löses upp i vatten - och motverkar två av de tydligaste tecknen på bakfylla, nämligen huvudvärk och trötthet.
Just sådana här piller dyker det ju upp lite då och då, allt för att man ska kunna festa trots att man ska upp och jobba dagen efter. Problemet borde väl ändå vara att man inte blir av med alkoholen man kanske fortfarande har kvar i kroppen när man vaknar dagen efter. Även om du känner dig hyfsat fräsch, kan du fortfarande vara påverkad. Och hur populärt är det att komma till jobbet och vara påverkad av alkohol?
Nu råkar det vara en engelsman som kommit med det senaste i raden av dessa "mirakelpiller" - och det råkar nu inte höra till ovanligheterna att engelsmännen går ut och tar en "lunch-pint" för att sedan gå tillbaka till jobbet för att fortsätta arbeta.
Detta är ju något som inte accepteras i många andra länder! Och personligen skulle det inte falla mig in att gå ut och festa om jag sedan skulle upp och arbeta dagen efter.
För det absolut säkraste sättet att undvika en baksmälla är ju att helt enkelt låta bli att dricka alkohol! Jag lovar, du kommer inte bli bakfull dagen efter! Och är det nu så viktigt att vara ute och festa på helgerna, får man väl skaffa sig ett arbete som inte innebär att man jobbar helgmorgnar.
Nu låter jag kanske som moralkärring igen, men det måste ju ändå vara det absolut bästa sättet, eller hur? Jag har heller inget emot att ta ett eller flera glas lite då och då - men aldrig i kombinationen med att jag ska börja jobba de närmsta timmarna! Då håller jag mig helt enkelt ifrån alkohol. Punkt slut.
Snarare kan ju sådana här piller "hjälpa" dem som har problem med alkoholen att faktiskt fungera bättre i tillvaron och på sätt dölja sitt missbruk. Många missbrukar hinner sjunka längre ner i träsket innan de får hjälp...
 

 
KÄLLA: DN
 
Bilden lånad från Weekly series
 


Bottenrekord

Den gångna julen har jag slagit ett märkligt rekord. Jag har fått ovanligt få julkort - bara fyra stycken totalt! Jag pratar då traditionella julkort av papper: handskrivna och med frimärke på. Ni vet, sådana som brevbäraren delar ut och lägger i brevlådan. Ytterligare några julhälsningar har jag förstås fått via mejlen, men det känns mer opersonligt och inte alls lika roligt!
Det kan hända att jag är aningen konservativ, men jag måste nog erkänna att jag tycker det är bra mycket roligare med vanliga julkort än något massutskick via mejlen! Jag tillhör dem som fortfarande - varje år - skickar ut pappersjulkort med Posten. Sådana som jag någon vecka innan jul sätter mig ner vid skrivbordet, fullt utrustad med penna i ena handen och en kopp glögg i den andra för att pränta ner några handskrivna rader till dem som jag vill önska en god jul. Internet och mejl i all ära, men ibland är det faktiskt roligare att kommunicera på andra sätt också!
När jag varit sommarvikarie på Posten under min studietid, har jag fått en del insyn i hur postmängderna stadigt minskat sista åren. Från det att jag för första gången jobbade på Posten 1996, märks en markant skillnad i postmängderna, det råder det ingen tvekan om! De flesta - inklusive mej själv - har mer och mer övergått till att kommunicera via internet istället för per brev och vykort. Och visst har det sina fördelar om man vill att texten ska komma fram fort. Men samtidigt finns det en härlig charm i att få vanliga pappersbrev och kort också. Eller är jag ensam om att tycka det?
Under hösten har man kunnat läsa om hur de större morgon- och dagstidningarna tampats med stora förluster när pappersupplagorna minskar och allt fler väljer att läsa tidningen på internet istället. Även på den punkten tänker jag hålla mig på min bakåtsträvande linje och hävda att jag i grunden föredrar papperstidningen framför att läsa den på internet. För är det inte något speciellt med att hämta in tidningen från hallgolvet på morgonen och prasslande börja bläddra i den medan kaffebryggaren puttrar i köket?! Men vi som föredrar den typen av tidning tycks vara en stadigt minskande skara.
Jag kan tänka mig att vissa inte skulle tveka att kalla mig både konservativ och bakåtsträvande fossil, men det är åsikter jag står för! Under min studietid läste jag under långa perioder tidningarna på internet, eftersom jag inte hade råd med några prenumerationer. Men jag blev ganska snart uttråkad och saknade att ha en papperstidning att bläddra i.
Hur bra verktyg internet än är i flera avseenden, tycker jag det är tråkigt att det ska konkurrera ut så väldigt mycket annat....
 

 
DM 1 DN 1, 2 SvD 1
 
Bilden lånad från Div Design
 


Öppna gränser

För en stund sedan publicerad DN en artikel där chefen för Interpol Ronald Noble uttrycker sin oro för slarvigt utförda gränskontroller i EU. Det finns idag 15 miljoner förlustanmälda pass i omlopp, pass som aldrig kontrolleras mot den databas som Interpol har.
Och visst är det en grundläggande sak att kontrollera! Är ett pass stöldanmält, behöver det inte alls vara den rättmätiga ägaren som håller i det. Men samtidigt är det ganska naivt att tro att gränskontrollen ska vara effektiv när man i princip öppnar gränserna inom en hel världsdel!
Som de flesta redan vet. innebär Schengensamarbetet att man kan resa mellan de EU-länder som är del av samarbetet utan att behöva visa pass. Och vem tjänar på ett sådant samarbete? Själv ser jag två grupper av personer! Dels de som reser extremt mycket, till exempel EU-parlamentariker som säkerligen reser flera gånger i veckan mellan sina hemländer och Bryssel/Strasbourg flera gånger i veckan. Klart de tycker det är skönt att slippa stå i köer i olika passkontroller. Dels har vi å andra sidan de som har något att dölja och inte alls har något intresse i att tvingas identifiera sig vare sig när de reser eller någon annan gång. Framförallt inte för polisen.
Även om jag gillar samarbete mellan länder, är jag i grunden emot hela idén med EU och schengensamarbetet. Just för att jag tycker man går för långt med hela stormaktstänket. Och framförallt när man öppnar gränserna mellan länder så att folk med skumma avsikter kan röra sig alltför fritt. De allra flesta av oss reser utomlands på sing höjd 2-3 gånger per år och för oss är de inga större problem att stå i kö i en passkontroll dessa få gånger. Framförallt när man vet att just dessa kontroller gör att många med inte alltför rent mjöl i påsen faktiskt åker fast.
Så det enda problemet med EU's passkontroller är knappast att man inte kollar om passen är stulna - passkontrollerna borde dessutom finnas mellan EU-länderna...

 



DN 1, 2

Bilden lånad från Opm Security


 


Forward this message to 10 persons - or something terrible will happen!

 


Joakim von Anka

4.400 kronor. Så mycket har det totalt kostat mig att plocka ut alla de papper jag behöver för att kunna jobba till sjöss. Då pratar vi om grundbehörigheten som styrman och behörig att använda kommunikationsradion med mera ombord - två papper som är ett måste för att överhuvudtaget kunna jobba som styrman. Till det har jag uppnått rätta kunskaperna för att plocka ut behörighet för att köre oljelaster och har dessutom valt att plocka ut behörighet som matros. Dessa fyra behörigheter kostar 1.100 kronor styck att ansöka om hos Transportstyrelsen. Om jag sedan vill jobba på passagerarfartyg behöver jag en CCM-utbildning¹, där själva utbildningen kostar uppåt 15.000 kronor och sedan själva behörigheten från Transportstyrelsen ytterligar 1.100 kronor. Och så är det även med andra behörigheter till olika "specialfartyg". Kemlaster kräver ytterligare en behörighet till exempel. Man undrar lite smått om Transportstyrelsen inbillar sig att man är gjord av pengar efter 4-5 år i skolbänken?
Först nu - ett halvår efter avslutade studier till sjökapten - har jag lyckats få ihop tillräckligt med pengar för att ansöka om de sista behörigheterna. Styrmansbehörigheten och radiobehörgiheten plockade jag ut i somras, men först nu har jag betalat in för att få ut även matros- och oljebehörigheten.
I vilket fall som helst, snart har jag alla papper jag behöver för att fullt ut kunna söka jobb till sjöss utifrån den utbildning jag nu har. Behörigheterna kan ju variera en aningen beroende på vilken typ av praktikbåtar man fått under utbildningen, men för min del är förutsättningarna i alla fall att jag fått behörigheten att köra oljelaster. Och nu kommer jag gå ut ännu hårdare vad gäller att söka jobb till sjöss! :-)
 
¹ Crowd Crisis Management; att kunna bemöta/hantera
större folkmassor vid olyckor mm.

 
Bilden lånad från Folkbladet
 


Tillbaka till stenåldern

I dubbelmoralens Mecca, USA, har en av republikanernas presidentkandidater - Rick Perry - gått ut med att han ändrat ståndpunkt vad gäller fri abort. Från att tidigare förspråkat abort åtminstone vid våldtäkt och incest, har han nu svängt i frågan och anser att abort inte ens då ska vara tillåtet. Efter att ha sett antiabortfilmen ”The gift of life” ska han ha kommit på andra tankar... Jag undrar nu hur diskussionerna går i sovrummet och kring middagsbordet i det perryska hemmet? Det ironiska är nämligen att Ricks hustru Anita Perry sedan 2003 är engagerad för att samla in pengar till organisationen Texas Association Against Sexual Assault - en organisation som arbetar för legala aborter när det gäller kvinnor som våldtagits eller utsatts för incest...

Personligen är jag för abort i ett relativt tidigt skede av graviditeten och att det inom rimliga gränser ska vara upp till var och en om man ska genomföra en abort eller ej. Jag kan tycka att det är märkligt att man tillåter abort fram till vecka 22 när man faktiskt kan rädda barn som föds just i vecka 22. Visserligen - om jag förstått det hela rätt - ska det till att fostret har allvarliga missbildningar som gör att barnet kanske ändå inte kommer att klara sig för att man ska bevilja en abort i vecka 22. Då kan jag tycka att det är i sin ordning - men ställer mig frågande till abort av fullt friska foster så pass sent i graviditeten.
Och abort ska självklart inte användas som ett alternativ till preventivmedel! Det ska vara den sista utvägen. Jag blir skrämd och ledsen när jag hör om kvinnor som till exempel aborterar foster som har "fel" kön. Då har man liksom missförstått hela idén med fri abort.
Men när man går så långt att man inte vill tillåta abort för kvinnor som utsatts för våldtäkt/incest börjar man promenera bakåt i tiden och ägnar sig åt saker som hör hemma i medeltiden. En mycket tidig abort innebär avlägsnande av en liten klump celler som inte på något sätt kan liknas vid en människa eller någon annan levande varelse. Att börja dividera om att det skulle vara mord (som många abortmotståndare gör) tyder på hyfsat dåliga kunskaper i biologi. Man kan nämligen inte avsluta ett liv som inte börjat. "Mordargumentet" kan jag köpa när graviditeten är långt gången och vi talar om ett foster som i praktiken skulle kunna klara sig utanför mammans mage - men inte när det är en liten klump celler.
 

 
KÄLLOR: DN 1 SR 1 WIK 1
 
Bilden lånad från Stefan Kärvlings blogg
 


Pinsamt

I tisdags ska en kvinnlig polis på en polisstation i Stockholmsområdet sett hur det lyste ur ett skåp i omklädningsrummet. Hon ska då ha tittat in och sett en kamera som helt enkelt stod där och filmade. Det har sedan visat sig att det är en av polischeferna på stationen som installerat kameran och på så sätt kunna se sina kvinnliga kolleger byta om och duscha.
Polischefen ska ha erkänt när han konfronterades med misstankarna och husrannsakan har gjorts både på hans arbetsplats och i hans hem. Han är just nu avstängd från sin tjänst medan utredningen pågår hos enheten för polismål.
Rötägg kan man aldrig gardera sig ifrån hos någon arbetsgivare. Vilka anställningskrav och kontroller man än har, smiter alltid någon igenom. Så enkelt är det. Som polis har man en ganska utsatt position - å ena sidan har man som jobb att se till att alla andra sköter sig, samtidigt som man å andra sidan hamnar i situationer där man blir pressad, provocerad, hotad - och säkerligen ofta rädd. Så att det någon gång ibland blir fel är kanske inte så konstigt, att man hamnar i situationer där det kan vara svårt att behärska sig så mycket som man faktiskt borde. Jag säger inte att det är rätt, men det kanske kan vara rätt mänskligt vissa gånger.
Men när en polis i tjänst uppsåtligen begår brott, uppsåtligen gör sådant som är helt förkastligt blir situationen något helt annat! Då är det inget annat än en försvårande omständighet att man har kombinationen av orden "polis" och "brott" i samma mening. Som polisanställd skäms jag å mina kollegas vägnar!!
 

 
DN 1 EX 1 SvD 1
 
Bilden lånad från SecurityNXT
 


Laglig prostitution

Nästan 400 000 svenskar reste under förra året till Thailand - men långt ifrån alla kommer hem ensamma till Sverige. Allt fler svenska män tar nämligen med sig en thailändsk kvinna hem. Thailändska kvinnor är överrepresenterade i Migrationsverkets statistik över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning. Bara hittills i år är de 1 441 stycken.
Fram till oktober i år hade 8.064 kvinnor beviljats temporärt uppehållstillstånd för en nyetablerad anknytning - av dem var 1.441 thailändskor. Det gör att Thailand hamnar i topp på listan över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning.
Det finns dock exempel på åtskilliga män som sätter i system att ta hit kvinnor, som de sedan misshandlar och/eller utnyttjar på andra sätt för att sedan sonika slänga ut dem. Ett fenomen som kommit att kallas fruimport. Det finns nämligen en regel som säger att förhållandet måste ha varat minst två år för att kvinnan ska få permanent uppehållstillstånd även om förhållandet tagit slut. En regel som många män utnyttjar. De plockar inte bara hem en eller två thailändska fruar - det kan vara frågan om tiotals i extremfallen.
Är det frågan om att man befinner sig i ett land och av en slump träffar någon man blir kär i och sedan flyttar med till Sverige, är allt i sin ordning. Självklart. Och självklart finns det många relationer som är lyckliga och bra, där till exempel en thailändsk kvinna flyttat med en svensk man till Sverige. Men det går inte att komma ifrån att många män missbrukar möjligheten att "köpa sig" en fru - något som snarare liknar en laglig form av prostitution. Kvinnan får en materiellt och ekonomiskt bättre tillvaro, medan mannen får sex... Jag kan själv riktigt äcklas när jag ser par där mannen kan vara 20-30 år äldre än kvinnan och inte har utseendet med sig alls - medan kvinnan utifrån sitt utseende skulle kunna få precis vem hon vill! Jag ställer mig alltid frågan varför dessa kvinnor håller ihop med dessa män om det inte är för det materiella?! Man får känslan av att många av det män som hämtar hem en fru gör det för att han av någon anledning har svårt att få förhållanden med svenska kvinnor att fungera - och dessutom kanske inte riktigt har utseendet med sig. De kanske har en kvinnosyn som många kvinnor i väst inte ville leva efter och därmed brakar förhållandena ganska snart. Det är ju inte alltid man ser "fotomodellskillar" med thailändska fruar om man säger så...
 

 
KÄLLA: AB
 
Bilden lånad från Promex
 


Manipulation och hjärntvätt

Sedan Kim Jong Il avled, har bilder på hysteriskt gråtande människor kablats ut över världen. Nyhetsankaret som läste upp nyheten om diktatorns död darrade markant på rösten och man har sedan kunnat se hav av människor som sörjer sin ledare. "Vanliga" människor, militärer, politiker - alla tycks gråta konstant. På tunnelbanan, på väg till jobbet, PÅ jobbet - och så vidare.
När bilderna kring begravningsceremonin kablades ut visades hur militären fick hålla tillbaka gråtande folkmassor som försökte komma nära processionståget. Jag minns rätt väl när man såg sändningarna efter fadern Kim Il Sungs död 1994 - scenerna var ungefär desamma som nu. Och för mig är det så totalt obegripligt att man kan sörja någon som styrt landet med en sådan järnhand! Man har prioriterat kärnvapen framför mat åt befolkningen, totalt isolerat landet mot omvärlden och tycks helt bryta ner den egna befolkningen. Men ändå sörjer man! Men å andra sidan vet man ju inget annat, ytterst få nordkoreaner har haft möjlighet att resa utanför landets gränser och man förmodligen inte hur det ser ut utanför de hårt bevakade gränserna. När man hört reseskildringar inifrån landet, hör man om hur människorna stint tittar bort när de möter turister. De får helt enkelt inte ens möta utlänningars blickar. Turisterna får inte röra sig fritt, utan enbart i sällskap med guider som visar sådant regimen valt att visa upp. Man får kalla det vad man vill - själv kallar jag det manipulation och hjärntvätt!
Hela processen börjar när nordkoreanska barn fyller 10 månader. Då måste nämligen föräldrarna börja lämna ifrån sig barnen, så att de delvis växer upp på barnhem. Tanken är helt enkelt att alla ska få ”rätt” uppfostran! Barnen får nu lyssna på inspelade hälsningar och tal av Kim Jong-Il. Och den statliga televisionen och dagstidningen – de enda nyhetskällorna som finns i landet – berättar båda dagligen om olika klokheter som Kim Il-Sung och senare Kim Jong-Il gjort.
I skolorna ägnar man runt sex timmar per vecka åt att bara studera ledarnas liv och storhet. De vanliga skolsalarna är enfärgade, trista och tråkiga - med hårda pinnstolar att sitta på. Men när det är dags för kunskap om ledaren får eleverna gå in i speciella rum, som istället är fantastiskt fina: mjuka kuddar på stolarna, rosa gardiner och ett helt annat, behagligt ljus. Allt för att alla tidigt ska förstå en sak: "Den Käre Ledaren" är inte som alla andra...

Hur det än är, även om jag verkligen inte sympatiserar med den nordkoreanska regimen, så går det inte att låta bli att fascineras över hur man lyckas styra ett helt land med en sådan järnhand! Att man faktiskt lyckas att isolera landet så totalt. Motståndare måste ju finnas även i Nordkorea, allt annat känns absurt. Men dessa måste slås ner hårdhänt och spärras in på något väl undangömt ställe. Om de inte avrättas direkt?
Men bara det faktum att man har ett propagandaministerium säger ju en hel del! Man jobbar stenhårt med att bearbeta befolkningen för att få dem att tro att deras ledare är den enda rätta. Och den stora majoriteten köper det ju uppenbarligen. Att man nu kommer bli mer demokratiska efter Kim Jong Ils död är ju knappast troligt, men man kan ju alltid hoppas...
Sedan Kim Jung Ils död har man tydligen märkt en ökad efterfrågan efter resor till Nordkorea. Alltfler svenskar vill åka dit för att se detta hemlighetsfulla land. På något sätt kan jag faktiskt förstå dem som väljer att åka dit! Det vilar något gåtfullt över ett land som är så slutet och som man egentligen vet väldigt lite om.
Det är faktiskt så att även jag själv lockas av tanken att besöka detta land! Bara för att ha sett hur det är där, även om jag är fullt medveten om att jag förmodligen inte kommer få en rättvisande bild av landet. Som de flesta andra västerlänningar som varit där, kommer jag lotsas runt för att visas det regimen vill att jag ska se. Inte det jag själv vill se, nämligen "det riktiga Nordkorea". Men vem vet? Nu när jag börjar ha en ekonomi som faktiskt fungerar och jag har möjlighet att spara lite pengar, kanske det skulle vara värt att lägga pengarna på en resa dit så småningom? Om det sedan blir av återstår att se, men drömma kostar ju ingenting!
Det som bär emot, är ju det faktum att med sina pengar stödja en sådan regim! Precis som med många andra länder, där man kan diskutera hur landet styrs i det oändliga. Tänker på länder som Kina, Turkiet och Tunisien som är ganska stora resmål för svenskar - men som inte direkt kan skryta med att följa de mänskliga rättigheterna till punkt och pricka... Det känns ju inte heller särskilt lockande att veta att ens hårt förvärvade slantar går till att stödja ett sådant lands regim!
 

 
Bilder från Kim Jong Ils begravning
 
 
 
Källa: SVT

 
Källor: AB 1, 2 DN 1, 2, 3 EX 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilderna lånade från Freepic, R & DI Travel, SVT
 


Skillnad på folk och folk

I dag, tisdag, dömdes en 45-årig man som åtalats för sexuella övergrepp på fyra barn i Filippinerna under 2010 till fem års fängelse. I 45-åringens dator fanns enorma mängder bild- och videomaterial som bland annat dokumenterade våldtäkter på spädbarn.
De grova övergreppen har skett i Filippinerna under förra året. Mannen döms också för att ha spritt mängder av barnpornografiska bilder och filmer via internet.
Men fem års fängelse? Det är ju ingenting! Absolut ingenting för att förmodligen förstört en stor del av - för att inte säga hela - livet för flera små barn. Man hör ofta om personer som döms för grova rån och får dubbelt så långa fängelsestraff som denne pedofil. Hur kommer det sig att det anses värre att stjäla någons pengar än att förgripa sig på barn eller våldta en kvinna? Tro mig, jag vet att det är traumatiskt för personalen på en bank eller butik som utsätts för ett rån! Det vet jag! MEN är det verkligen värt ett dubbelt så långt fängelsestraff som om du förgriper dig på ett litet barn? Mitt eget svar är definitivt nej! Straffen torde vara åtminstone desamma!
Men det märkliga är att människovärdet många gånger försvinner i vårt materialistiskt styrda samhälle! Vilka yrkesgrupper hör till dem som tjänar sämst till exempel? Jo, sjuksköterskor, lärare, förskolelärare och personal inom äldreomsorgen! Och vilka hör till dem som tjänar bäst? Jo, de som bollar med stora summor pengar. Självklart har man ett stort ansvar om man ansvarar för stora summor pengar, men jag har svårt att se varför det ska "klassas högre" än om man ansvarar för andra människors liv. Och att förstöra för någon rent ekonomiskt tycks även det "klassas högre" än att förstöra någons liv rent fysiskt - som genom sexuella övergrepp...
 

 
EX 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilden lånad av Hanna Fridén
 


Kändisäktenskap

Är det fler än jag som klurat över det här med kändisar som gifter sig åt höger och vänster för att sedan skilja sig efter en kort tid? Kändisar gifter sig som de allra flesta andra också gör, så det är väl inte så konstigt. Men det tycks finnas exempel på ett oändligt antal kändisäktenskap som bara varar en mycket kort tid för att sedan ta slut. Senade praktexemplet är Sinead O'Connor och Barry Herridge, som gifte sig under en så kallad drive in-vigsel i Las Vegas - bara för att skilja sig efter 18 dagar. Äktenskapet är Sinead O'Connors fjärde. Männskan är dessutom 45 år och borde väl ha lite mer mognad än så här! Eller har jag fel?
När jag var 14-15 år kunde jag möjligen tagit förhastade beslut i sådana här frågor (även om jag givetvis inte fått gifta mig) - men inte idag!! Och då är jag 11 år yngre än Sinead O'Connor....
Det känns inte som det är kärlek till sin partner man vill visa genom att gifta sig! Istället vill man visa att man minsann har råd att gifta sig varje gång man träffar en ny partner. Även om man bara varit ihop ett par veckor och äktenskapet i bästa fall håller något år. Dessa extremt korta äktenskap tycks vara vanligare bland kändisarna och Hollywoodstjärnorna i USA - men även i Sverige får man känslan av att kändisarna gifter om sig lite stup i kvarten. Och många gånger efter ganska korta äktenskap...
Eller tar man som kändis "lättare" på det här med äktenskap av någon anledning? Att "ja ja, det är väl inte hela världen om det tar slut - då kan jag ju alltid stämma frugan istället"? Jag tänker inte moralpredika alls, istället drar jag faktiskt lite på munnen åt dessa märkliga äktenskap! Personligen har jag aldrig varit gift - och bara tiden kan utvisa om jag någonsin kommer att bli det. Men på något sätt är det lite komiskt, något naivt och barnsligt över dessa äktenskap! Skulle jag själv gifta, då ska det verkligen känns rätt och man ska ha varit tillsammans ett bra tag - och gärna bott ihop ett bra tag! I början av en relation, när man är nykär, känns det alltid rätt och man vill alltid dela resten av livet med denna person. Men när kändisskapet går in, kanske det sunda förnuftet vandrar ut? Eller?
 

 
AB 1 EX 1 VG 1
 
Bilden lånad från Marriage Advice
 


Mellandagsrea

Så börjar julhelgen 2011 lida mot sitt slut. När man var liten, var det med största vemod man gick och la sig på julaftonskvällen - då ansåg man att julhelgen mer eller mindre var över när klapparna var utdelade och julbordet uppätet. Men nu som vuxen, kan man istället njuta av det lugn som lägger sig efter allt stök som sista dagarna innan jul - liksom julafton - trots allt innebär. Nu kan man knåpa med sina nya julklappar, äta god mat och gå på mellandagsrea. Plötsligt känns mellandagarna nästan skönare än själva julafton.
Och precis som varje år, tänker jag att "nu ska jag passa på att njuta" när det faktiskt är julafton eftersom det sedan går så fort. Och precis som varje år var julafton över i ett litet kick. Familjens julfirande går i sann Karl Larsson-anda med mycket julmat, mycket klappar och samvaro till långt in på nattkvisten.
Till en början var min tanke att åka hem redan annandagskvällen, men bestämde sedan att det fick bli tisdagsmorgonen istället. Och tur är väl det, med facit i hand. I natt väcktes vi att ett rejält oväder med kraftiga vindar och i morse kom vi upp till ett totalt kaos. Omkullfallna träd, totalt trafikkaos och inställda tåg. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde hyrbil istället - och faktiskt kommer att åka först imorgon bitti! Även förra julen var det hyrbil som gällde, men då stoppades vi av en rejäl snöstorm och var tvungna att skjuta upp hemresan en dag. Vore snopet om det blev samma situation även i år. Visserligen är jag ledig några dagar till, så jag har inga tider att passa - men hyrbilen betalas ju per dygn och det vore synd om det blev onödigt dyrt!
Varje gång sådana här oväder slår till, inser man hur skört det moderna samhället ändå är! Det behövs verkligen inte mycket för att vi ska bli totalt lamslagna. Även om det självklart inte går att gardera sig emot allt, blir det väldigt stora effekter när oväder av den här kallibern slår till. Man tänker förstås tanken hur enkelt det skulle vara för någon som vill angripa till exempel Sverige att faktiskt lamslå samhället i väldigt stor utsträckning. Angrip el- och teleförsörjning - och sedan är det nästan fritt fram att rulla in med några pansarvagnar!
 

 
AB 1, 2, 3 DN 1, 2 EX 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Annas blogg
 


Det optimala bloggverktyget

Det är nu några år sedan jag började blogga, minns jag inte helt fel var det 2007 jag startade den första bloggen. Jag har sedan hunnit byta blogg ett par gånger av olika anledningar, men nu kommer jag med största sannolikhet bli kvar på den adress jag har! I skrivande stund har jag någonstans över 1.400 inlägg på den här adressen och det känns inte aktuellt att radera så pass många inlägg med allt bakomliggande arbete hur som helst.
Hela tiden har jag - av någon märklig anledning - blivit kvar på Blogg.se, trots jag emellanåt stört mig på hur dåligt detta bloggverktyg fungerat. På sistone har det visserligen fungerat bättre än vad det gjort tidigare genom åren, men det förekommer fortfarande en hel del strul.
Men när det nu faktiskt fungerar hyfsat, finns det istället andra saker jag faktiskt saknar! Då rör det sig om inställningar och finesser för att kunna ha en blogg som är värd att besöka och återkomma till som läsare.
Framförallt möjligheten för den som kommenterar att på något sätt varskos när någon annan kommenterar ett inlägg man själv kommenterat. Flera bloggverktyg har finnessen att man kan välja att få ett mejl när någon annan kommenterar ett inlägg man själv kommenterat. Det finns inte på Blogg.se. Dock skulle det absolut göra att många läsare återvände till bloggen, något som både Blogg.se och jag själv som bloggare skulle tjäna på.
Att sedan ha möjlighet att kunna ändra typsnitt och färg på texten i olika inlägg skulle många gånger göra bloggen roligare. Visserligen kan man ändra i kodmallarna, men då ändras färg och typsnitt för hela bloggen. Själv skulle jag uppskatta om man kunde göra de förändringarna inlägg för inlägg på ett enkelt sätt. Finns det andra bloggverktyg där detta är möjligt? Ibland har jag faktiskt övervägt tanken att försöka flytta över bloggen någon annanstans var för att få dessa möjligheter! Bloggen kan emellanåt kännas lite tråkig när man inte kan variera den mer än vad det går i dagens läge.
När jag påtalat åsikter om vad jag anser vara brister hos Blogg.se har jag i princip fått svaret att "passar inte det vi erbjuder, är det bara att byta bloggverktyg". Man verkar inte alltid särskilt intresserad av vad vi bloggare tycker tyvärr. Men är det fler som tycker som jag, eller är jag ensam om denna åsikt, att det borde finnas fler finesser i bloggverktyget?
 

 
Bilden lånad från Scary Marys blogg
 


Going home for Christmas

När det drar ihop sig för jul, samlas de flesta av oss med våra nära och kära för att äta gott, ge varandra en och annan julklapp och umgås i största allmänhet. För den stora majoriteten av oss är detta en självklarhet och något man alltid gör år efter år. Julafton råkar på många sätt vara den dag på året som man alltid vet i förväg hur den kommer att se ut.
Sen finns det några som egentligen inte bryr sig så mycket och som själva väljer att sitta ensamma och inte göra så mycket extra en dag som julafton. Och då är det ju helt i sin ordning, så länge det är självvalt. Men det finns också dem som inte har någon att fira med av en eller annan anledning - trots att de faktiskt inte vill något hellre än att få fira jul med någon.
När jag jobbade med hemlösa i London, pratade man om att den lugnaste dagen att jobba med just hemlösa var just julafton. De som i möjligaste mån hade någon att fira jul med åkte till den familj man hade över julhelgen. Det var trots allt förhållandevis ytterst få som tvingades tillbringa julhelgen ute på gatorna eller på något härbärge.
Men hur många gånger är det inte man med stora samvetskval passerat tiggare och utslagna ute på stans gator för att sedan knata in på olika varuhus för att handla julklappar för flera hundra? Eller nekat det där tiggande barnet en slant för att istället gå in på Systembolaget för att handla öl och vin för flera hundra? När man sedan gjort det valet, drabbas man av samvetskval som inte är av denna världen och inser hur fruktasvärt bra man trots allt har det! I slutändan handlar julklappar ju bara om en enda sak - nämligen att byta pengar med varandra!
Personligen har jag i år gjort ett aktivt val när jag handlat mina julklappar. Alla i familjen kommer att få två julklappar var: en liten billig sak och sedan ett kuvert med en lapp i. På denna lapp står det att jag i respektive persons namn skänkt pengar till välgörenhet istället för att handla dyra julklappar. Istället för att ge dyra saker till någon som egentligen har det förhållandevis bra, går pengarna istället någonstans där de faktiskt gör nytta!
Sedan har vi ju alla dem som ofrivilligt tvingas sitta ensamma över julen, som helt enkelt inte har någon att fira med. Just under julhelgen blir ju ensamhet något så otroligt påtagligt, när "alla" samlas med nära och kära för att umgås och ha det bra. Då om någon gång känner man sig garanterat extra utanför...
Ingen kan göra allt, men alla kan göra nånting - och kanske finns det någon som just du åtminstone kan tillägna ett telefonsamtal eller ett snabbt besök på julafton för att i alla fall lite grann dämpa den där klumpen av ensamhet i magen? Eller finns det någon som du rent av kan bjuda över på lite julmat på julaftonskväll så att denne slipper sitta ensam?
Jag vågar nog hävda att december månad inte bara är den månad då affärer och varuhus drar in mest pengar på hela året! Det är säkerligen också den månad då olika välgörenhetsorganisationer drar in i särklass mest pengar. Vi är nog många som i möjligaste mån försöker dämpa vårt dåliga samvete genom att åtminstone skänka en liten slant till bättre behövande när vi ändå lägger ut tusentals kronor var på julklappar och julmat...
 

 
Bilden lånad från Nice Wallpapers
 


Merry Christmas!

 
Befinner mig på resande fot under julen och kommer bara sporadiskt att kolla bloggen! Det kommer ett och annat inlägg och jag lovar att publicera kommentarer allteftersom tiden medger!!
God Jul kära läsare och övrigt löst folk!
:-)



Hjärntvätt

I veckan avled Nordkoreas diktator Kim Jong Il och jag måste säga att jag på något märkligt sätt inte kan låta bli att fascineras av hans "livsverk". Även om hans far ju banade väg för honom, har han på ett märkligt sätt lyckas hålla en hel nation i ett järngrepp. Det finns knappast något land som är så isolerat och som man vet så otroligt lite om som Nordkorea. Inget och ingen tycks kunna smita ut över landets gränser och man tycks knappt kunna ha någon som helst kontakt med omvärlden. Allt redigeras och regisseras - till och med Nordkoreas förlustmatcher i fotbolls-VM lyckas man vända till något vad det inte är...
Idag läste jag om nästa steg i hjärntvätten av Nordkoreas svältande befolkning! Nämligen hur den statliga nyhetsbyrån KCNA rapporterat om att konstiga naturfenomen har bevittnats i Nordkorea efter det att Kim Jong-Il dött. Det är alltså inte bara det nordkoreanska folket som sörjer - utan även själva naturen. Isen på en berömd sjö ska ha brutits, och ljudet var så högt att både himmel och jord verkade skaka. En bergstopp har fått ett mystiskt sken, och en japansk trana ser ut att sörja. Det är bara några av de naturfenomen som inträffat i Nordkorea efter ledaren Kim Jong-Ils död enligt nyhetsbyrån.
Det nordkoreanska propagandaministeriet har under hela Kim Jong Ils liv försökt förvandla honom till en halvgud, med historier om mirakel och helt enastående och otroliga dåd. Detta har uppenbarligen fortsatt även efter hans död. Bilder på ett sörjande folk har kablats ut via den statliga nyhetsbyrån - och det senaste tillskottet i den regisserade sorgeperioden är att även naturen har drabbats av Kim Jong Ils bortgång.
En snöstorm ska plötsligt ha svept in över landet när diktatorn avled och stormen ska ha fått isen på en sjö nära det heliga berget Paektu (Kim Jong-Ils påstådda födelseplats) att brytas. Efter att stormen bedarrat lika plötsligt som den kom ska man ha hittat ett glödande meddelande inristat på bergstoppen: ”Paektu, revolutionens heliga berg. Kim Jong-Il”. Ett skimmer låg sedan kring bergstoppen i flera timmar. Samma dag ska en japansk trana ha landat på en staty av Kim Jong-Ils far, Kim Il Sung, i staden Hamhung. KCNA citerar tjänstemän som menar att tranans hållning visar att den är i sorg.
Enligt nordkoreanska myndigheter avled Kim Jong-Il på resande fot av en hjärtinfarkt. Men satellitbilder visar att det specialtåg som Kim Jong-Il ska ha färdats på vid dödstillfället i själva verket aldrig lämnade huvudstaden Pyongyang...

Självklart sympatiserar jag inte på något sätt med hur släkten Jong Il styrt Nordkorea senaste decennierna. Men det är ändå imponerande hur man i alla år lyckas hålla ett helt land i ett sådant järngrepp! Det måste ju någonstans finnas oppositionella som försökt att göra uppror, allt annat känns orealistiskt att tro. Men de måste ju hårdhänt ha slagits ner och spärrats in...
Med tanke på den järnhand Kim Jong Il styrt Nordkorea med, har jag svårt att tro att den sorg man vill visa att befolkningen ger uttryck för faktiskt är äkta sorg! Vågar de annat än sörja? Den som inte visar sin sorg för den avlidne diktatorn riskerar garanterat hårda straff!
Nyhetsbyrån KCNA visade sig faktiskt ha en hemsida, men det är garanterat också den av ytterst få hemsidor som den Nordkoreanska befolkningen har tillgång till. Tror ni de har möjlighet att besöka sidor som Google eller ens DN eller SvD? Knappast... När man sett de ytterst få bilder som faktiskt läckt ut från detta slutna land, har man förvånats över de tomma gatorna och de breda motorvägarna som tycks ligga totalt öde. Befolkningen har matats med propaganda (bara det faktum att man har en propagandaminister säger ju allt) om Kim Jong Ils totalitet och perfektionism. Man har till och med hävdat att hans klädstil är det senaste från Paris och att hans mode snabbt sprider sig över världen. Detta trots att han i princip alltid setts i likadana, väldigt tråkiga, gröna kläder.
Så även om jag ogillar denna typ av ledarskap, måste det till en otrolig organisation och en fantastisk hjärntvätt för att så totalt styra och isolera ett helt land. Ingen får resa hur man vill, inga fria medier, inget internet. Åtminstone inte i den utsträckning vi är vana vid här hemma i Sverige. Den sorg som nu kablas ut över världen kallar jag enbart hjärntvätt och ingenting annat. Jag vägrar att tro att befolkningen i Nordkorea faktiskt sörjer denna tyrann. De vågar inte annat än att gråta öppet i rädsla för vad som kan hända annars.



FAKTARUTA
Några udda fakta om Kim Jong Il

1. En nordkoreansk tidning rapporterade en gång om Kim uppfunnit en ny maträtt: "Dubbla bröd med kött". Den "nya" maträtten började tillverkas i fabriker för att utfodra lärare och studenter i landets skolor (maträtten syns på bilden här till höger).

2. Enligt nordkoreansk media satte Kim ett fantastiskt golfrekord 1994. Han satte 11 hole-in-one och fick en totalpoäng om 38 poäng – och det var första gången han spelade golf.

3. Kim var rädd för att flyga, och reste därför överallt i armerade privat-tåg. Kims pappa var för övrigt också flygrädd.

4. Kims yngre bror Kim Shu-ra drunknade i familjens pool när Kim var fem år. Enligt sovjektiska rapporter var den framtida diktatorn ansvarig för olyckan.

5. En av Kims tidigare underhuggare skrev en bok där han påstod att Kim tvingade sin personal att ta samma mediciner som honom själv, för att han inte skulle bli ensam om han hamnade i beroende.

6. Enligt uppgifter som publicerades på Nordkoreas officiella webbsajt använde den store ledaren inte toaletter – han behövde nämligen inte.

7. Enligt Kim Jong-Ils officiella biografi föddes han i ett hemligt militärläger under den japanska ockupationen. Nedkomsten föregicks av en dubbel regnbåge och synen av en ny stjärna på himmelen.
 
Källa: Metro

 
DN 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från The Straight dope, The B.S. Report, PSD Detail, Mr Awesome
 


Frohe Weihnachten

Jag har i alla år verkligen tyckt om julen. Jag har längtat efter den som ett litet barn, trots att jag nu är en bra bit över 30. Men senaste åren har jag alltmer börjat tycka att hysterin kring julen nästan blir mer jobbig än rolig! Vi matas ständigt med reklam, erbjudanden och tips på julmat, bak, godis och dekorationer - långt innan första advent. Redan i augusti kan man se annonser om att man ska börja boka årets julbord och julfester och sedan är det liksom igång. Trots att man själv nyss kommit tillbaka från sommarsemestern och knappt hunnit tillägna julen en enda tanke.
Och ju närmare julen man kommer, ju galnare blir hysterin! Sista dagarna har tidningarna fyllts av nyheter om hur julvädret blir, hur väglaget kommer att vara, hur du enklast ordnar det perfekta julbordet och hur du fixar de sista julklapparna i ett nafs. Alltmedan jag själv bara blir stressad över att jag kanske misslyckas med att få den där perfekta julen som man förväntas ha.
Idag var jag in till stan för att göra de allra sista inköpen inför julen - och jag måste säga att Stockholm city milt uttryckt är hysteriskt så här dagarna innan jul! Folk bokstavligen armbågade sig fram för att girigt roffa åt sig av julpynt, julmat och de prylar som ska bli de sista julklapparna. Varuhusen har bunkrat upp rejäla lager med varor och ett enormt uppbåd med personal. Personalen såg verkligen rejält stressad ut och hade inte mycket tid att kallprata med kunderna - något som man ofta annars gör på vissa varuhus. Köerna ringlade sig långa och man hörde folk sucka och stöna när de hade det svårt att komma fram i trängseln. Och själv frågar jag mig hur många fler hjärtinfarkter och spruckna magsår som inträffar denna årets sista månad jämfört med resten av året?

Själv försöker jag liksom stänga av all stress och göra allt i min egen takt. Jag försöker stänga ute mycket av all press och satsa på den traditionsenliga jul vi brukar ha i vår familj. De allra flesta julklapparna har jag köpt via internet - och anledningen att jag åkte in till stan idag var att handla den mat jag ska ha med mig på julafton. Den 23:e tänker jag inte sätta min fot innanför tullarna kan jag säga! Systembolaget var jag till idag - och hur det ser ut där imorgon vågar jag inte ens tänka på!
I år blir det varken buss eller tåg under uppresan till Hälsingland, utan istället bil! Jag har kostat på mig en hyrbil och kommer förmodligen inte ångra den frihet som bil faktiskt ger. Istället för att sitta på ett trångt och varmt tåg som förmodligen inte ens håller tidtabellen, kan jag åka när och i den takt jag själv vill. Visserligen har man börjat varna om halt väglag i södra Norrland (dit jag ju faktiskt ska åka) imorgon, men det är bara att ta det lugnt. Jag utgår helt enkelt ifrån att man har bra och nya vinterdäck på bilen, med tanke på vilket pris det trots är att man betalar...
Men från att ha tyckt att julförberedelserna enbart varit roliga, har jag nu gått till att i år tyckt att det mest varit jobbig med all stress och press. Hur mycket jag än försöker att koppla bort allt. Sen kan det absolut vara en fråga om omställning också. Sista åren har jag bott i Kalmar, där trängseln och ruschen inte på långa vägar är den samma som här i Stockholm. Nästa år har jag säkerligen hunnit vänja mig vid storstan igen och kanske inte alls berörs av all trängsel...
 

 
AB 1 DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från Weihnachten GB Bilder
 


Gymoman

Så sent som för några år sedan hade jag inte trott att jag resonerat om och ägnat min fritid åt vissa saker, som jag gör idag! För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att nu får det vara nog vad det gäller att gå upp i vikt och vara totalt otränad! Så jag började gå gymet som finns här på jobbet. Jag har bestämt att det i normalfallet ska vara träning varannan dag och minst en timme åt gången. Sen kan jag göra undantag ibland, men då ska det finnas bar skäl till det.
Och hittills har det funkat riktigt bra! Jag har gått varannan dag, även när jag vart ledig - och faktiskt gått ner två kilo i vikt redan!
Men när jag nu vet att gymet kommer hålla stängt några dagar för renovering, känns det plötsligt jättekonstigt! Jag har liksom gett mig fasen på att vara där varannan dag - och det känns som att jag faktiskt kommer att sakna träningen! Men det man också funderar på - förstås - är ju om man riskerar att komma av sig med träningen när det inte är möjligt att hålla igång? Jag vet ju hur jag brukar vara när det gäller träning: jag söker verkligen ursäkter till att kunna komma undan...
Det råkar nämligen vara så att jag i alla år skytt idrott och sport som pesten! När jag tog studenten i gymnasiet hade jag en enda etta i mitt betyg - och det var i idrott. Det var framförallt när jag kom upp på högstadiet som jag på riktigt började ogilla idrotten i skolan. Då som nu kände jag att det var alldeles för mycket allvar inblandat. Istället för att syftet skulle vara att få röra på sig, var det viktigaste att man vann! Man skulle ha domare som såg till att reglerna följdes. Och jag var alltid den som valdes sist - helt enkelt för att jag inte var särskilt duktig i någon idrott.
Under högstadietiden försökte jag konstant komma på olika undanflykter för att komma undan idrotten. Läraren förstod förstås ganska snart att det bara var undanflykter. Under första året på gymnasiet fortsatte jag med komma med mina undanflykter för att slippa idrotten. Men läraren förstod givetvis att jag inte ville vara med helt enkelt. Och jag förstod att han förstod. Så till sist brydde jag mig inte ens om att komma med några undanflykter - jag gick dit för att inte få någon frånvaro helt enkelt. Vi hade liksom en tyst överenskommelse om att jag fick ta en promenad eller liknande istället. Oftast gick jag istället till datasalen och gjorde något helt annat än att röra på mig!
Och detta har hållt i sig, jag har aldrig riktigt gillat idrott och att rör på mig! Det är nu först på senare år som jag börjat inse nackdelarna med min ganska stillasittande livsstil Jag går upp i vikt och har ont både lite här och där. Så när jag nu äntligen kommit igång, känns det plötsligt motigt att låta bli! Och det hade jag aldrig trott om mig själv... ;-)


 
Bilden lånad från The camp
 


Julbord





Tretton myter om invandring

Att det är lätt att hitta olika bloggar och hemsidor som är mer eller mindre fyllda av rasism och fördomar om invandrare är jag knappast ensam om att ha notera. Man ska sedan inte glömma alla de kommentarer på olika forum som osar rasism på lång väg.
För den som vill få ut sina åsikter är internet ett gyllende verktyg, man kan få en enorm spridning av det budskap man vill få ut! Och det gäller förstås även för dem som vill ut få rasistiska budskap.
Det kan nästan vara lite roande att sätta igång diskussioner om invandrare på olika forum - bara för det ofta kommer så absurda kommentarer. Det inte alla tycks vara medvetna om, är att många av dessa kommentarer helt enkelt bygger på myter som faktiskt inte stämmer. Man väljer att dra alla över en kam - och tycks glömma att det finns åtskilliga svenskar som missköter sig minst lika mycket som vissa invandrare gör (det är ju trots allt så att de invandrare som missköter sig befinner sig i minoritet).
Personligen blir jag väldigt provocerad av personer som generaliserar och dömmer ut en hel grupp av människor på grund av att en minoritet inte sköter sig.
Från regeringen sida har man nu bestämt att försöka slå hål på de vanligaste myterna om invandring som cirkulerar på internet. På sin hemsida har man presenterat de vanligaste myterna följda av fakta om hur det faktiskt ligger till. Personligen tycker jag att dessa fakta var så bra, att jag presenterar dem här nedanför. Man kan ju alltid hoppas det finns någon eller några som tar åt sig av dessa argument väljer att tänka om!

Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.
Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl
En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren har kommit från länder som Irak, Afghanistan och Somalia, länder som är hårt drabbade av krig och konflikter. År 2010 beviljades 9.978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Som skyddsbehövande räknas bland annat människor som löper risk att straffas med döden, utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling och människor som löper allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt. Utöver dem som ansöker om asyl här i landet tar Sverige dessutom, i samarbete med FN-organet UNHCR, emot ett par tusen kvotflyktingar varje år. Den som hävdar att kategorin skyddsbehövande inte ska kunna ges en fristad i Sverige menar således att vi ska kasta ut människor som riskerar tortyr eller dödsstraff.

Sverige är på väg att bli ett muslimskt land
Uppskattningsvis lever några hundratusen personer i Sverige som har sin bakgrund i huvudsakligen muslimska länder. Den siffran säger emellertid inte något om huruvida personen är religiös eller inte. Av integritetsskäl för vi inga register över religiös tillhörighet, kultur eller etnicitet i Sverige. Det kan dock konstateras att de muslimska trossamfunden sammanlagt har runt 110 000 medlemmar, vilket endast utgör drygt en procent av Sveriges befolkning.

Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan
Skolor får ha avslutningar i kyrkan vilket också sker på många håll. I den nya läroplanen för grundskolan som gäller från 2011 är det till och med krav att eleverna ska lära sig såväl nationalsången som ett antal vanliga psalmer. Att undervisningen ska vara icke-konfessionell, det vill säga fri från religiösa inslag, har gällt länge och har ingen koppling till invandringen. Friskolor får ha konfessionell inriktning, där deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Skolorna får inte längre servera fläskkött

Det finns inga politiska beslut eller riktlinjer om vilken sorts kött som ska serveras i skolor och förskolor. Några förskolor har beslutat att inte servera fläskkött, men de tillhör undantagen. Anledningen till det är att många av barnen som går där inte äter det.

Judarna kontrollerar medier och politik i Sverige, USA och flera andra länder
Påståenden om judiska konspirationer har cirkulerat i Sverige och i Europa i århundraden och bygger på synen av judarna som ett kollektiv. I Sverige, USA och många andra länder ägs radio- och tevekanaler av en rad olika företag. Denna spridning garanterar att varken någon grupp eller särintresse kan kontrollera debatten.

Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner
Det stämmer inte. Regeringen för en mycket aktiv politik mot de tendenser som finns i Sverige till hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra företeelser som strider mot individens rättigheter.

Invandringen har lett till en våg av kriminalitet
Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svensk födda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år
De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

Invandringen leder till lönedumpning
Få svenska studier har gjorts som har kunnat visa på invandringens effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. En svensk studie visar på mycket små positiva effekter av invandring på inföddas inkomster. Andra svenska forskare har visat att 90-talets invandring till Sverige inte hade någon effekt på lönespridningen.

Invandrarna tar jobben från svenskar.
Invandring bidrar ofta positivt till arbetsmarknaden genom att kompensera för underskott av inhemsk arbetskraft inom vissa yrken och genom att bidra till att skapa fler jobb. I dag kan vi exempelvis se att ungefär en av fyra läkare och tandläkare i Sverige är födda i ett annat land.

På lång sikt är det främst utbudet av arbetskraft som bestämmer sysselsättningen. Dessutom visar forskning att invandring bidrar till ökad utrikeshandel och därmed ökad tillväxt genom att personer med utländsk bakgrund besitter goda kunskaper om bland annat affärskultur, politik och språk i sina tidigare hemländer.

Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist
Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof
När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrarna var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av Malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående. I 2010 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 42 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige.

 

 


 


KÄLLOR: DN (1, 2), Regeringen

Bilden lånad från Made in England



Att lita på försäljare

De finns få yrkesgrupper som jag har så svårt för som telefonförsäljare. Många skulle förmodligen säga att parkeringsvakter, poliser och kronofogden ligger högt på den listan - men för min del hamnar telefonförsäljare överst kan jag säga. Mycket för att parkeringsvakter och kronofogdar kan jag undvika att ha kontakt med genom att faktiskt följer reglerna och betala mina räkningar i tid - men telefonförsäljare kan jag liksom inte riktigt komma undan... Det som mest stör mig, är att många är så otroligt påstridiga, de kan inte acceptera ett nej. Jag brukar oftast försöka tacka nej på ett schysst sätt, men det gör bara att de fortsätter tjata om att jag ska köpa tjänsten eller varan de vill sälja. Först när jag bestämt och nästan otrevligt snäser av försäljaren ger de sig.
Okej, ALLA telefonförsäljare är inte så! Men alltför många! Om jag vill köpa något, då söker jag själv upp företaget i fråga. Jag vill ha möjlighet att själv välja vad jag vill köpa - och framförallt kunna jämföra olika företag. Se vilket som är billigast och har bäst kvalitet.
Även om självklart de flesta telemarketing företag naturligtvis är seriösa, hör man alltför ofta om företag som luras på ett eller annat sätt. Senast i DN om ett företag om Service Response Europe som erbjuder en företagstjänst som kostar runt 8.000 kronor. Med vad som i alla fall enligt artikeln verkar vara ganska tvivelaktiga metoder pracka man på olika företag denna tjänst - utan att knappt ha några som helst avtal om att "kunderna" beställt tjänsten. Som privatperson har man ju visst skydd i och med man har lagstadgad ångerrätt vid telefonförsäljning - något som inte gäller företag.
Om jag märker att det är svårt att bli av med en försäljare, brukar jag många gånger helt enkelt beställa vad de nu vill sälja, för att sedan helt enkelt utnyttja ångerrätten. Absurt nog känns detta ofta enklare än att försöka få försäljaren att inse att man inte är intresserad av produkten de vill pracka på mig. Jag undrar om man som telefonförsäljare tycker sig ha lyckats i sitt jobb när kunderna köper produkten de erbjuder bara för att slippa en??
 

 




DN 1, 2, 3

Bilderna lånade från IT Telemarketing, DN



Laga boende

Det är lite drygt 12 år sedan jag flyttade från min uppväxtstad Hudiksvall till Stockholm. Det var sensommaren 1999 och jag hade bara bott kortare perioder på andra ställen än Hudiksvall. Och även om jag varit en hel del i Stockholm, hade jag aldrig aldrig bott här och hade därmed ingen som helst koll på hur bostadsmarknaden fungerade här. Jag visste visserligen att det inte var helt lätt att få bostad - men med småstadsmått mätt är "svårt" detsamma som ett halvår till ett års väntetid för att få en lägenhet. Att det kan ta 15-30 år att få en lägenhet kändes för mig totalt orealistiskt, men ganska snart insåg jag att det är verkligheten om man vill bo någotsånär centralt i Stockholm.
När jag hittade en bytesannons i Hudiksvalls tidning om någon som ville byta en lägenhet i Upplands Väsby mot en lägenhet i Hudiksvall med omnejd, nappade jag givetvis direkt. Idag hade jag förstås förstått vad lägenhetsinnehavaren var ute efter - men då, för över 12 år sen, såg jag bara ett lägenhetsbyte! Så när han sa att han ville ha 25.000 för lägenheten, trodde jag först att jag missförstått annonsen och att det var en bostadsrätt jag ringt på (jo, på den tiden kunde en bostadsrätt går för långt under 20.000 i Hudik!). Jag blev ärligt talat alldeles paff. När jag - anonymt - ringde till hyresvärden Väsbyhem och talade om att han krävde pengar för lägenheten, lät man rejält förvånade över att någon begärde pengar för ett hyreskontrakt i Stockholm! Och nu i efterhand undrar jag om den människan antingen var dum i huvudet - eller helt enkelt en mycket duktig skådespelare. För förvånad lät hon, det kan jag garantera. Men att förstahandskontrakt säljs för pengar i Stockholm lär väl knappast vara en nyhet för någon, eller hur? Det är ju ett väldigt utbrett fenomen. Så jag kan bara se de två alternativen: antingen var damen som svarade hos Väsbyhem helt oinsatt i hur bostadsmarknaden fungerar i praktiken i Stockholm eller så spelade hon bara.

Jag lyckades i slutändan faktiskt prångla till mig lägenheten i Upplands Väsby utan att lämna några pengar emellan. Att den tidigare hyresgästen sedan var ett rejält rötägg med otroligt taskig attityd var en helt annan sak!
Jag minns hur han bland annat vägrade att städa ur lägenheten innan han skulle flytta. När jag till sist ringde till Väsbyhem och talade om detta gick man och pratade med honom och talade om att han var skyldig att städa ur den. Då ringer han upp mig och är totalt skogstokig; jag var en jävla idiot som överhuvudtaget kontaktade Väsbyhem utan hans tillstånd. Han skulle nu vägra att lämna ifrån sig lägenheten sa han. Men i det läget hade jag tid för kontraktskrivning redan och var därmed garanterad att få lägenheten. Därmed skulle han avhysas med polishjälp om så krävdes - och karln städade faktiskt ur lägenheten skapligt. Vissa saker hade han lämnat, något som en städfirma tog hand om på hans bekostnad.
Personligen har jag trots allt ändå haft en ofantlig tur i bostadsdjungelns Stockholm. Jag lyckas först prångla till mig lägenheten i Väsby utan några pengar emellan. En lägenhet som jag sedan bytte bort mot en lägenhet i Bagarmossen, utan några pengar emellan. Detta är garanterat mer tur än de flesta haft! Man hör ofta rena skräckexempel om personer som får flytta runt mellan olika andrahandskontrakt flera gånger per år. En tillvaro jag själv aldrig skulle stå ut med. Men som vissa ju är tvungna att stå ut med.
Många tvingas ju att betala enorma summor för hyreskontrakt - erbjudanden som jag själv också fått flertalet gånger i min jakt på lägenhet nära stan. Det är inga småsummor vi pratar om, ofta är det hundratusentals kronor man begär för att överlåta ett förstahandskontrakt. Jag har faktiskt blivit erbjuden bra summor för min lägenhet också, men konsekvent alltid tackat nej. Framförallt - förstås - för att jag inte vill göra mig av med lägenheten, men också för att jag är för ärlig!
Med dagens lagstiftning är det enbart den som säljer ett kontrakt som begår en kriminell gärning. Den som köper riskerar inget straff. Åtminstone inte juridiskt sett. Men nu har man börjat utreda om det även ska bli olagligt att betala för ett förstahandskontrakt - och därmed kriminalisera båda parterna i en sådan affär. Och det känns väl som att det är helt i sin ordning! Det finns så otroligt många smutsiga affärer redan på bostadsmarknaden i Stockholm, så varför inte försöka få bukt på detta! Sen är det naivt att tro att dessa affärer helt kommer att upphöra, för det kan jag knappast tänka mig. Men förhoppningsvis minskar de åtminstone en aning...
 


DN 1

Bilderna lånade från Bovision, Torahblogga
 


När människor blir muhamedanslynor

Häromdagen hamnade jag på en debattartikel av Niklas Orrenius - en av de bästa artiklar jag läst på länge! Den som inte läst den - gör det!! Artikeln handlar om det hat som många gånger möter flyktingar och invandrare som kommer till Sverige - och det är inte bara glåpord, utan regelrätta trakasserier, hot, stenkastning, mordbränder och en rad andra saker.
De må vara så att vi har åsiktsfrihet i Sverige, men oavsett vilka åsikter man har, har man inte rätt att ge sig på andra människor. Personligen älskar jag heller inte alla människor men börjar inte hota, trakassera och kasta sten på vederbörande för det.
Går man in och tittar i ett lexikon (i detta fallet Wikipedia), hittar man följande definition:
Invandring, eller immigration, betyder varaktig inflyttning från ett land till ett annat. Med andra ord: vem som helst som flyttar till ett annat land är invandrare. En person som flyttar från Norge till Sverige är lika mycket invandrare som någon som kommer från Irak eller Zimbabwe. Sen kommer man från olika kulturer med olika seder, men man är fortfarande invandrare. Men det tycks många glömma, när man kategoriskt hävdar att "alla invandrare missköter sig" - eller liknande uttalanden.
Personligen blir jag bara förbannad när jag hör folk kategorisera på detta sätt! Oavsett om man kategoriserar människor utifrån ursprung, sexuell läggning eller för den delen till exempel yrke eller bostadsort. Om en liten klick poliser missköter sig, börjar många gasta att ALLA poliser är drägg - och för några år sedan hävdade Anna Kingberg Batra att "stockholmare är smartare än lantisar". Det sista uttalandet är ett praktexempel på hur många ser på personer som bor på mindre orter - liksom det omvända: hur många ser på till exempel stockholmare.
Trots allt är vi alla människor, inte sant? Självklart ska man sköta sig och följa lagar och regler - det gäller invandrare såväl som oss som redan bor här i Sverige. Räknar man procent, är invandrare överrepresenterade i brottstatisken. Med andra ord, en större andel invandrare begår brott än "ursprungssvenskar". Men man ska också fråga sig varför! För det är knappast något som ligger invandrares kultur (kulturer som dessutom är vitt skilda, om man ska titta på invandrare som grupp - och som därmed kommer från flera olika kulturer). Man måste även fråga sig om det svenska systemet kan ha del i skulden? Tas invandrarna emot på rätt sätt? Får personer med traumatiska upplevelser bakom sig rätt stöd, hjälp och vård? Får de rätt hjälp för att komma ut i arbetslivet?
Självklart ska man även ställa krav! Man ska lära sig språket och - precis som alla andra - stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till exempelvis A-kassa. En kombination av piska och morot helt enkelt. Men man kan även se att det är väldigt svårt för personer med vissa utländska namn att komma in på arbetsmarknaden. Det finns åtskilliga personer som kan berätta om hur de först kunna söka hundratals jobb utan att komma på en enda intervju - för att efter att ha bytt till svenskt namn plötsligt få jobb direkt. Att fly i hopp om en bättre tillvaro, för att sedan - på grund av mottagarlandets fördomar - ha svårt att få jobb man är utbildad för och dessutom trakasseras för sitt ursprung måste kännas ganska surt. Kanske inte så konstigt att vissa hamnar i brottslighet. Även om det fortfarande rör sig om en minoritet av de invandrare som kommer hit och även om det rör sig om personer som från början inte hade för avsikt att begå brott här. Jag försvarar definitivt inte dem som begår brott - oavsett vilket ursprung man har - men även svenska samhället får nog ta på sig en del av skulden och rannsaka sig självt för hur vi tar emot dem som flyr hit eller flyttar hit av fri vilja. Trots allt är det människor, som förtjänar ett bra bemötande tills motsatsen är bevisad. Både av samhället och sina medmänniskor. Och framförallt ska man inte döma alla i en grupp människor för något som en minoritet ställer till med.



DN 1, 2

Bilden lånad från S-info



Tragikens straff

När man hörde om den lilla 4-årige pojken från Ljungby som hittades mördad den 16 oktober, var jag knappast ensam om att blir berörd! Barn som på ett eller annat sätt far illa lämnar inte särskilt många oberörda. Man kan verkligen inte låta bli att lida med barnet, med familjen och alla anhöriga.
Till en början spekulerades det ju väldigt mycket kring vem mördaren kunde vara. Man kunde läsa i tidningarna att familjen tidigare varit föremål för utredningar hos socialen - och åtminstone jag själv tänkte förstås tanken att det kunde vara en trasig familj, där det inte var helt omöjligt att man kunde hitta mördaren inom familjen. Att ha kontakt med socialen gör förstås ingen till mördare, men kan ändå vara ett tecken på trasig och kaotiska förhållanden i familjen. Tidningsartiklarna gav aldrig några ledtrådar om varför familjen haft kontakt med socialen, så det hela lämnades förstås öppet för vilda spekulationer.
Men idag verkar hela historien fått en lösning, även om det är genom att ytterligare ett offer uppdagats. Polisen verkar ganska övertygad om att det är en tioårig pojke som ligger bakom det hela - och strypt fyraåringen med ett hopprep. Av förståeliga skäl säger man inte så mycket mer kring omständigheterna än att tioåringen i förhör sagt sådant som gör att misstankarna riktas mot honom.
Själv fick jag verkligen en klump i bröstet när jag läste om det tragiska att ett litet barn dödat ett ännu mindre barn. Det blir plötsligt inte bara ett offer i denna historia, utan två. Vad gör att ett barn dödar ett annat barn genom strypning? Jag menar, barn kan slåss, lekar kan gå överstyr - men även barn har ju gränser där de märker att något håller på att gå riktigt, riktigt snett. Och att strypa någon är inte något man gör på ett par sekunder, det tar trots allt en liten stund. Borde inte också en tioåring egentligen reflektera över att något håller på att går riktigt, riktigt snett när det andra barnet inte får luft? Nu vet jag inte hur länge polisen känt till att det kunnat vara den här tioåriga pojken som är skyldig, men jag undrar spontant hur ett barn kan hålla hemligt i ganska exakt två månader att han ligger bakom en sådan här händelse?
Och hur reagerar man som förälder om man får veta att ens barn ligger bakom en sådan händelse? Till en början blir man säkerligen heltigt förbannad - det skulle nog åtminstone jag själv bli. Men sen? Man måste ju klandra sig själv som förälder något alldeles oerhört! Fråga sig vad man gjort för fel, hur det kunde bli så här...

I Sverige straffas aldrig barn för brott, hur grova brotten än är. Något som givetvis är helt i sin ordning. Istället blir det ett fall för Socialtjänsten, som får utreda vilken typ av stöd barnet behöver. Det kan vara alltifrån samtalshjälp till tvångsomhändertagande...
Men även om det är väldigt ovanligt med barn som till exempel mördar andra barn, hör man vid varje sådant fall röster som höjs för att barn ska kunna straffas. I mina öron låter det totalt horribelt att man vill sätta ett barn i fängelse - även om det självklart är en hemsk handling att mörda ett annat barn.
Även om självklart lekar emellanåt kan gå över styr, inbillar jag mig att något inte är som det ska när ett barn ändå stryper någon. Går jag till mig själv, hur jag var som barn, fick jag ju jättedåligt samvete om jag visste att jag "bara" gjort någon illa. Och skulle jag märkt att jag gjorde något som gjorde att en annan människa inte fick luft - då hade jag ögonblickligen slutat med det jag gjorde!
När ett barn dödar, är det något annat som är fel. Ett barn kan självklart inte ställas till svars för sina handlingar. Det kan vara alltifrån ett barn med någon form av diagnos eller utvecklingsstörning till ett barn från någon form av struliga hemförhållanden. För en annan som inte känner det här barnet, går det självklart bara att spekulera i orsakerna till hur detta kunna ske. Men något har gjort att den här pojken helt enkelt gått överstyr och av någon anledning inte riktigt kunnat koppla att det han gjorde var fel och kunde skada eller rentav döda den lilla fyraåringen. Och detta något är givetvis något man inte kan ställa ett barn till svars för. Precis som man inte kan ställa någon med psykisk sjukdom till svars för sina handlingar. Att vara barn eller psykiskt sjuk är givetvis två vitt skilda ting, men båda delarna faktorer som gör att man inte kan ställas till svars för sina handlingar. Istället ska man ha vård och hjälp för att det hela inte ska upprepas.
Själv undrar jag hur den här tioåriga pojken ska kunna få en normal uppväxt? Förr eller senare kommer denna händelse ikapp honom - och hur reagerar han då?
 

 
DN 1, 2, 3 GP 1, 2, 3, 4 SMP 1 SR 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2
 
Bilderna lånade från Manish Sidhu, NICM
 


Jag litar inte på folk som inte litar på folk!





EX 1



Heminredning

När jag blev ensamstående efter min förra separation, hade jag på något sätt "tur i oturen" att både min farfar och morfar gått bort strax innan. Jag stod där utan nästan några möbler alls och kunde plocka ihop mer eller mindre ett helt bohag alldeles gratis. Alla grejer kanske inte var sådant jag velat betala för om jag hade handlat grejer hem istället. Men så länge fick det mesta duga.
Under de första åren efter separationen hade jag en ganska dålig ekonomi och hade helt enkelt inte råd att handla några saker hem. När jag sedan fick en hyfsat lön, valde jag att resa för en hel del pengar istället för att köpa nya möbler.
När jag sedan bestämde mig för att börja plugga, var det liksom ingen idé att handla några nya möbler till lägenheten här i Bagarmossen. Jag skulle visserligen hyra ut lägenheten i andra hand, men å andra sidan vara borta från Stockholm i 4-5 år. Mycket vatten skulle hinna rinna under broarna och jag hade ingen aning om ifall jag rentav skulle bestämma mig för att stanna kvar i Kalmar. Och under studietiden blev det inga inköp av möbler - och det av två anledningar. Dels var det ingen idé att köpa något som passade i den trånga lilla studentlyan där jag ändå inte skulle få bo kvar efter studietiden - oavsett om jag blev kvar i Kalmar eller ej.
Men nu är jag tillbaka till Stockholm och lägenheten i Bagarmossen. Som några av er vet, har jag varit sambo sedan förra hösten (åtminstone lite till och från), men förhållandet har nu tagit slut och vi har delat upp sakerna vi köpt gemensamt.
Eftersom jag gjort en enorm gallring av saker i flytten tillbaka till Stockholm, är det ganska mycket som fattas just nu. Tror inte jag överdriver om jag säger att jag slängt ungefär två tredjedelar av mina ägodelar i flytten! Det mesta av det som slängdes var å andra sidan sådant som jag ändå tänkt slänga, samboförhållande eller ej. Men kanske aningen stegvis, allteftersom jag haft råd att köpa nytt.
Men nu har det shoppats sista tiden kan jag säga! För någon vecka sedan hittade jag ett mycket snyggt skåp att ha stereon i - och idag blev det ett matsalsbord! Jag har insett att Blocket och liknande sajter är rena guldgruvorna och att det går att göra riktiga kap! Det råkar nu vara så att jag får allergiska utslag av det som nu anses modernt och inne när det gäller hur man ska möblera hemma! Det är vitt, vitt och vitt, blandat med en aning svart, trä och metall. Det känns som det ska se ungefär likadant ut hemma hos alla, man ska liksom inte riktigt "sticka ut" på något sätt! Själv känner jag mig rejält frusen på ett märkligt sätt när jag kommer hem till någon som inrett sitt hem på det sättet. Istället försöker jag jaga begagnat eller sådant som inspirerat av äldre stil. Det kan vara alltifrån 40-, 50- och 60-talsstil till rokoko-möbler... Jag formligen älskar secondhand-butiker och loppmarknader!



DAGENS INKÖP



 

 
Kartongerna lånade av Anne
 


Att förlora oskulden

Igår för ett år sedan förlorade Sverige oskulden. Vi utsattes för vår historias första terrorattack. Jag minns hur paff jag själv blev när det stod klart att det faktiskt var bomber det var frågan om. Den första rapporten var ju att det "bara" var en bil som exploderat i centrala Stockholm. Det visade sig sedan att det inte bara var en bilbomb - utan en självmordsbombare som en stund senare sprängde sig själv döds en bit bort från den sprängda bilen.
Sen verkar det ju som att Taimour Abdulwahab - som låg bakom dådet - inte var särskilt väl förberedd på något sätt. Bomberna tycks inte ha detonerat där han hade tänkt sig - och inte heller riktigt med den kraft han tänkt sig. Förödelsen verkar ha blivit förhållandevis ganska begränsad.
Men som alltid när man hör om självmordsbombare - oavsett var i världen de slår till - undrar jag hur man är funtad för att genomföra sådana dåd? Okej att man brinner så mycket för något att man är villig att sätta livet till för det, det kan jag köpa på något sätt. MEN att dra med massor med oskyldiga människor - som förmodligen inte har något med det hela att göra - var ligger logiken i det? Men när man sedan - mot allt logiskt tänkande - bestämt sig för att genomföra sitt dåd då... Man har rekat plats, förberett allt genom att tillverka bomber och allt vad det nu är. Så vaknar man på morgonen och vet att man inte kommer att gå och lägga sig på kvällen igen. Hur tänker man då? Går man upp, duschar och äter frukost som vanligt? Hämtar in tidningen och ojar sig över regeringens senaste nedskärningar medan kaffebryggaren puttrar i köket?
Eller är det rentav så att man uppfylls av någon glädje, någon förväntan över att man anser att man gör något "bra"? Tänker man att man kommer ha en lyckad och bra dag? Trots att man kanske kommer att döda massor med människor och skada många fler (lika stolt som bödeln, som "bara gör sitt jobb")?
I övrigt kan man ju fråga sig vad terrorister har emot just den 11 i olika månader? Som attacken i Madrid den 11 mars, New York den 11 september - och Stockholm den 11 december. Måste vara något speciellt med datumet 11...?
 

 
DN 1, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20 SvD 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Cartoonstock
 


Bloggtrafik nere - igen

Det finns vissa saker som jag har så där riktigt, riktigt svårt för. Jag tänker inte fördjupa mig på alla i just det här inlägget - men ett tänker jag betona lite extra! Det är när ett företag erbjuder en tjänst som visar sig inte fungera - utan att företaget upplyser om det. Oavsett om det är ett planerat avbrott/störning eller ej. Ett exempel: Man erbjuder en tjänst via internet. Sedan blir något fel - som det kan bli hos alla företag ibland - men man upplyser inte på något sätt sina kunder om att något är fel eller att man planerar ett driftavbrott (som ju också händer ibland). Oavsett om det är planerat eller ej kan det reta gallfeber på mig att inte bli informerad om jag är en av dem som nyttjar tjänsten som jag plötsligt inte kan använda. Och det spelar ingen roll om det är en gratistjänst eller ej. Man ska informera sina kunder!
Bloggtrafik.nu är ett praktexempel på just detta fenomen! För den oinsatte, är det en gratistjänst för bloggar och hemsidor för att öka trafiken på en sida. Genom att via Bloggtrafik besök andra sidor samlar man poäng - som sedan gör att man själv får fler besökar på sin egen sida. Kanske inte alltid personer som nödvändigtvis stannar kvar och återkommer till den egna sidan, men i och med att statistiken ökar, får man bättre placering på olika topplistor liksom rankas högre på sökmotorer och kan därigenom få besökare som kommer tillbaka till min hemsida.
Bloggtrafik funkar alltsom oftast, men titt som tätt hakar den upp sig och man kan överhuvudtaget inte komma in på sidan. Man får bara veta att "sidan kan inte hittas". Dessa stopp kan vara alltifrån några dagar till flera veckor. Utan att vi som är medlemmar på sidan på något sätt informeras om vad som sker och när man tror att det hela kan vara avhjälpt. Det krävs dessutom en mejladress när man registrerar sig på Bloggtrafik, så man kan inte skylla på att man inte kan nå medlemmarna! Helt plötsligt är bara tjänsten ur funktion - och man får inte någon information överhuvudtaget. Och detta händer dessutom ganska ofta! Det är inte en fråga om någon enstaka gång, utan lite då och då. Hade man då gått ut med ett mejl med innebörden att "vi jobbar på problemet" hade det varit okej. Men utan information vet man inte om sidan är nedsläckt helt eller bara "under renovering".

Det som stör mig är i första hand inte att det är en gratistjänst som inte fungerar och att jag "förlorar" 30-40 besökar per dygn på min blogg. Snarare är det att en tjänst inte fungerar och att man inte informerar - trots att det borde vara otroligt enkelt att faktiskt göra det. Framförallt när det är på grund av oss medlemmar som denna tjänst faktiskt går runt. Utan oss hade de inte kunnat erbjuda denna tjänst alls. Om de förlorar medlemmar, kommer de till sist tvingas lägga ner sin verksamhet helt och hållet.
Jag kan bara gå till mig själv och min blogg! Jag har några hundra besökare per dygn, men upplyser alltid när jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att blogga under några dagar. Bara så att läsarna vet att jag återkommer och inte bara fått för mig att sluta blogga. Det kallas för "fair play" och "schysst bemötande".
Nu har Bloggtrafik återigen legat nere några dagar utan att man upplyst om varför och om man vet när tjänsten kommer igång igen. Och jag kan inte låta bli att störa mig på det! Just därför att jag anser att man ska upplysa sina kunder/medlemmar när sådant sker. Sen spelar det ingen roll om man driver en gratistjänst för bloggare eller erbjuder någon dyr tjänst där man får betala stora summor för att utnyttja en tjänst eller vara. Så det är inte tjänsten som sådan jag stör mig på att jag inte kan utnyttja, jag blir däremot provocerad av att man inte informerar när något ligger nere och inte fungerar. Det är sådant som får folk att stanna kvar och utnyttja något! Men det är det inte alla som förstår uppenbarligen. De tror att man kan göra lite som man vill och ändå få behålla sina kunder/medlemmar.
Men vad gäller Bloggtrafik har de snart förlorat åtminstone mig som medlem! Var så säker!! Sen får man kalla mig grinig, högfärdig, petig eller något annat - saker som i vissa fall kanske kan stämma - men jag har en bestämd uppfattning om hur jag vill bli bemött när jag nyttjar en tjänst. Och det är att man åtminstone ska kunna begära att bli informerad när något inte fungerar som det ska....
 

 
Bilderna lånade från Nyhetsbrev, Lindas värld och vardag
 


När det inte får bli fel

Igår var det flera demonstrationer i centrala Stockholm och det mesta kretsade förstås kring Salemdemonstrationen, som i år var flyttad från Salem in till Stockholm city. Vad jag förstått blev det aldrig fullt så stökigt som man från början hade befarat, men ändå blev det visst lite tumult här och där ändå. Lite stenkastning, smällare och annat flög tydligen periodvis genom luften.
Vid något tillfälle hade polisen omhändertagit en tjej som deltagit i motdemonstrationerna mot Salemdemonstrationen och hon låg ner på marken intill en polisbil. Av någon anledning skulle man flytta på bilen, som du rullade över hennes ena ben. Vad jag förstått skadas inte benet allvarligt, men hon får ändå åka till sjukhuset - förstås.
Och direkt börjar det komma protester mot polisen och hur klantigt många poliser sköter sig och är totalt olämpliga för sitt yrke. Ryckt ur sitt sammanhang, ser det självklart väldigt märkligt ut att en bil börjar backa när föraren förmodligen borda känna till att det är folk runt bilen i dess omedelbara närhet. Men vet man exakt vad som hände och exakt vad polisen som körde bilen kände till om omständigheterna utanför bilen? Många tycks vilja få det till att polisen mer eller mindre uppsåtligen kört på den här stackars tjejen, något som jag själv har mycket svårt att tro. Det hela är förstås någon form av misstag.
Personligen vet jag förstås inte exakt vad som hänt och kan bara spekulera i de faktiska omständigheterna. Så jag tänker helt enkelt inte gå in närmare på det. Men som i så många andra sammanhang, tycks väldigt många personer ha svårt att förstå att misstag kan ske i så otroligt många sammanhang. Det gäller såväl poliser/polisanställda som alla andra yrkesgrupper. Självklart är det synd om tjejen som fick sitt ben påkört av en stor polisbil, jag tänker absolut inte säga något annat! Men vilken normalfuntad människa kör på någon medvetet? Knappast någon, eller hur? Det jag menar är att man inte behöver börja kasta skit och hävda att polisen gjorde det medvetet.
Det finns exempel på yrken där misstag kan få väldigt allvarliga konsekvenser. Dit hör just poliser, men även till exempel anställda inom vården. Misstag kan ge konsekvenser som allvarliga kroppsskador och i värsta fall döden för den som drabbas. Så självklart ska man så långt det rimligen går undvika att det blir fel. Men vad många tycks glömma är att det innanför de vita rockarna på sjukhus och vårdinrättningar, liksom innanför polisuniformerna döljer sig en människa. Och människor gör emellanåt misstag, vilka rutiner man än tar till för att undvika detta. Det enda man kan göra är att ha rutiner som minimerar antalet misstag.
Om någon uppsåtligen gör fel eller agerar på ett sätt som är totalt befängt, ska denne självklart stå till svars för det! Men ibland är det också så att omständigheterna gör att det blir fel - men ändå vill folk se huvuden rulla. Läkare kan - trots många år i skolbänken - göra felbedömningar och poliser kan i stundens hetta vid ett ingripande göra detsamma. Något som egentligen bara bevisar att man är människa. I de flesta yrken ställs man inför situationer där det är svårt att göra en korrekt bedömning, där det kan finnas flera möjliga lösningar och det finns en risk att det blir fel. Sen kan det självklart få allvarliga konsekvenser för den som drabbas av ett misstag, det säger jag ingenting om.
Jag försvarar inte dem som uppsåtligen gör fel, men anser att den som är felfri ska vara den som kastar första stenen (om man får förvränga ett känt bibelcitat litegrann). Det jag vill ha sagt är att jag ibland blir lite trött på att så många tycks ha svårt att förstå att det tyvärr blir misstag ibland, även där det egentligen inte borde få ske några misstag. Om man ställer antalet misstag, missöden och fel vid polisingripanden i relation till hur många ingripanden som görs varje dag, är andelen fel ändå ganska liten. Om du tänker dig hur många patienter som varje dag behandlas inom den svenska vården, så är det trots allt ganska få där det faktiskt blir allvarliga felbehandlingar. De allra flesta människor vill trots allt göra en bra insats i sitt jobb, oavsett yrkesgrupp. Men ibland blir det fel inom alla yrken. Men inom vissa yrken kan folk inte godta och inse att det även där blir misstag emellanåt...
 

 
AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2 SR 1, 2 SvD 1 SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Svenska Hantverksförening
 


What shall we do with the drunken sailor?

Under helgernas kvällspass på jobbet kan jag verkligen sitta och längta efter att få komma hem. Jag ser framför mig hur jag kommer hem, dråsar ner i soffan - och korkar upp en kall öl eller häller upp en whisky. Jag kan verkligen längta efter de där första klunkarna av en iskall öl och få känna hur de där små bubblorna kvillrar sig ner längs strupen.
Men tänk vad snabbt den lusten många gånger kan försvinna! Jag hinner oftast inte längre än till Centralen, så känner jag att NEJ, jag vill verkligen inte ha någon alkohol alls! Förmodligen aldrig mer i livet!!
För plötsligt slår alla odörer som hör lördagskvällens fylla emot en. Ungdomar som luktar någon märklig blandning av parfym, hårspray - och billig öl. Aningen äldre personer som luktar svett, parfym - och sprit. Gamla alkisar som luktar urin, svett, kroppsvätskor, sprit - och T-sprit. På perrongerna ligger halvätna hamburgare, strips och chips blandat med sönderslagna flaskor och utspilld öl eller vin. I något hörn en härligt luktande spya efter någon som borde skippat den sista flaskan vin och någon annanstans en gulaktig pöl urin efter någon som inte kunde hålla sig tills man kom in på krogens toalett för att lätta på trycket. Det är stimmigt, stojigt och stökigt. Folk vinglar fram, flamsar och drar de där dåliga skämten man bara tycker är roliga om man hunnit dricka några glas.
Själv går man där med jobbväskan krängd över axeln och frågar sig om man själv är just så där jobbig när man druckit? Man ser dem som druckit på tok för mycket och påminns om de gånger man själv fått i sig för mycket och när världen snurrat när man i sängen sluter ögonen - och måste hålla i sig för att inte ramla ur sängen.
Och helt plötsligt är man inte alls sugen på något som är alkoholhaltigt längre. Helt plötsligt vill man enbart dricka mjölk och Ramlösa resten av livet. Man övertygar sig om att den där billiga whiskyn man köpte vid senaste besökt på Systembolaget faktiskt riskerar att bli en anrik årgångswhisky eftersom man själv kommer låta den ligga minst 20 år till. När man ser detta spektakel, är alkoholhaltiga drycker det sista man tänker på. Det känns verkligen riktigt motbjudande!
 

 
Bilden lånad från Yadogg
 


Träningsverket

Jag hade faktiskt smått hoppats på att vakna upp till en smärre snöstorm idag. Igår följde jag väderprognoserna och enligt vissa sidor på nätet verkade det som att snön kanske kunnat nå även Stockholmsområdet. Trots allt strul snöoväder kan orsaka med inställda tåg och bussar och med trafikkaos, är det trots allt mysigt med snö! Jag kan verkligen gilla snöstormar, åtminstone så länge jag kan sitta inomhus och iakta det hela genom fönstren.
Men när jag vaknade i morse, var det bara fläckvis lite snö här och där och istället var det några plusgrader och ösregn utomhus. Så nej, någon vit jul kan man inte heller nu se att kommer att bli. Åtminstone inte ännu.
Jag har ivrigt följt nyheterna på nätet idag och man får konstatera att det varit totalt kaos i många delar av landet. Man har utfärdat klass 2-varningar, kommet ett par decimeter på några timmar på vissa håll och varit orkanstyrka i vindbyarna i andra delar. Jag kan villigt erkänna att jag gärna hade sett det vädret här med. Trots att jag ju faktiskt skulle iväg till jobbet idag. Säkerligen hade det blivit stora förseningar i tunnelbana och med bussar, men det blir ju lite av en utmaning också. ;-)
Normalt brukar jag ha svårt att förstå att det blir förseningar i tågtrafiken när det kommer snö. Ofta verkar det inte behövas särskilt mycket snö för tåg och tunnelbanor ska försenas. Ett par centimeter och sen står tågen stilla. Det är konstigt måste man säga! Att man inte lyckats ta fram tåg som klarar ett par centimeter snö. Men med det kaos som tycks varit på många håll sista timmarna, då kan jag förstå att det blir kaos! Man kan trots allt inte gardera sig emot allt!

Jag har länge tänkt tanken att jag på något sätt måste lägga om min livsstil en aning. Sista tiden har jag gått upp ganska rejält och även om jag till exempel hållit upp länge med rökningen, så känner jag fortfarande en del samvetskval, för jag vet att jag borde röra mig mer till exempel.
Men trots att jag har bra förmåner genom jobbet genom att bland annat ha gratis tillgång till gym och dessutom få träna på betald arbetstid har det liksom inte riktigt blivit av. Det har blivit promenader på "fystimmarna" visserligen, men jag har länge känt att jag faktiskt borde röra mig mer.
Men sista dagarna har jag börjat göra slag i saken och faktiskt börjat använda polisens riktigt välutrustade gym på de tider vi får träna under arbetstid. I snitt en timme i veckan har vi rätt att träna på arbetstid och denna vecka har vi haft två sådana timmar.
Jag har bara sett gymmet utifrån ett par gånger, så igår blev första besöket inne på gymmet. Och jag blev faktiskt fascinerad över att det är så pass påkostat som det faktiskt är. Polisen är känd för att vara duktig på att kosta på mycket vad gäller personalens hälsa - och jag tror alltfler arbetsgivare börjar inse att de faktiskt tjänar på att satsar på sådant. Man hör om alltfler arbetsgivare som satsar på att helt eller delvis bekosta gymkort eller liknande åt sina anställda - och även att man får träna på arbetstid. Man har säkerligen börjat inse att det drar ner sjukskrivningar och frånvaro och därmed får man igen pengarna det kostar med friskvård för personalen.
Nu masade jag mig dock iväg till gymmet - och insåg att jag kände mig aningen i underläge när jag såg alla vältränade poliser med svällande muskler träna i gymmet - knappt utan minsta tillstymmelse till att verka uttröttade. Själv flåsar jag på på motionscyklar och roddmaskiner så att svetten forsar. Men träna ska jag - och nu ska kilona kring midjan försvinna. Nästa steg blir förstås att börja tänka på matvanor och annat som påverkar hälsan... Kanske det är dags att avge ett välanvänt nyårslöfte om att träna mer och äta nyttigare? :-)



AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Träna hemma, Vicky Bergman




Kontaktannonser

Hade någon för 10-15 år sedan frågat vad jag ansåg om kontaktannonser, hade jag förmodligen på ett fördomsfullt sätt sagt att det är för desperata stackare som inte klarar av att träffa någon på normal väg. En person som förmodligen är väldigt ful, socialt handikappad och förmodligen en ganska tragisk och ensam person.
Men det var då och med tiden har min syn på detta med kontaktannonser vridit ganska markant - till att jag till och med själv haft annonser ute på olika sajter på internet. Det må vara så att ingen av de relationer jag haft blivit livslång, men det har berott på helt andra saker än vilken typ av personer som faktiskt lägger ut kontaktannonser.
Det går inte att komma ifrån att internet är otroligt bra hjälpmedel att komma i kontakt med andra människor - ett sätt som helt enkelt inte kan klå att träffa någon på krogen, genom ett fritidsintresse eller en arbetsplats. Det finns absolut personer som fortfarande vill hävda de åsikter jag själv hade för några år sedan vad det gäller kontaktannonser, men i och med internet har detta med kontakter förändrats radikalt. Förr tillbaka var det säkerligen till större del personer som jag skrev i början av inlägget som sökte kontakt genom kontaktannonser. Men nu är det så accepterat att söka kontakt med andra människor på detta sätt, att "vem som helst" nu söker kontakt via till exempel olika dejtingtjänster på internet.
Medan det på krogen är ganska ytligt raggande, där det oftast är utseendet som styr, kan man på internet lära känna folk på ett helt annat sätt innan man träffas första gången. Man kan genom presentationen folk skriver i sin annons få en någorlunda uppfattning om personen, sedan mejlar man oftast lite med varann för att få ytterligare en uppfattning om varandra. På så sätt kan man göra nästa "gallring", för att se att man något sånär passar ihop innan man faktiskt ses. Självklart får man ju en helhetsbild av personen i fråga först när man ses, men saker som värderingar, intressen, drömmar och mål i livet - som ju också är viktigt i ett förhållande - får man ju reda på på en gång så att säga. Personligen tror jag inte att man kan bli kär innan man faktiskt träffats, men man är en bra bit på väg i alla fall.

Idag flyttas ju en allt större del av vårt sociala liv ut på internet. Vi inte bara skapar nya kontakter, utan även underhåller andra kontakter via nätet - där ju Facebook är praktexemplet. De allra flesta har ett Facebookkonto och även här går det givetvis att lära känna andra, skapa kontakter - och kanske till och med hitta kärleken. Medan man innan IT-åldern mätta sitt sociala liv i mer fysiska kontakter, är det nu nästan viktigare att ha många vänner på Facebook för att anses vara social. Att du sedan faktiskt känner knappt hälften av de vänner du har på vännerlistan är en annan sak. ;-)
Men i och med alla dessa sociala medier, blir det också alltmer accepterat att söka kontakt med andra människor på sätt som förr tillbaka var ganska tabu. Jag tror inte det var många som för 15 år sedan öppet talade om att man lagt ut en kontaktannons, det kändes nog för många mer eller mindre pinsamt. Även första gångerna jag själv hade en kontaktannons på någon kontaktsida, var det inte något jag direkt skyltade med. Men nu är folk väldigt öppna med att man träffats via internet på något sätt.
Och de som skapat dessa sidor gör sig stora pengar på dessa tjänster. Facebook är värt mångmiljardbelopp och grundarna till tjänster som till exempel Mötesplatsen tjänar även de hyggliga summor.
Vad tycker ni? Skulle du själv kunna tänka dig att lägga ut en kontaktannons på någon datingsajt? Eller är det bara för de som är desperata och inte kan träffa någon på "normalt sätt"? Men vad är då "normalt"? Kanske är det till och med så att det nu är "normalt" att träffa någon via internet?



DN 1, 2, 3, 4, 5, 6

Bilden lånad från Tristars, Hello Internet



Alkoholrelaterat

Jag kan många gånger störa mig på den ofta ganska märkliga relation vi svenskar har till alkohol. Vi kan knappt ha roligt och framförallt har vi svårt att vara sociala utan att alkohol är inblandad. Helst ska det dessutom vara ganska stora mängder. Begreppet "gå ut" är alltsom oftast förknippat med att gå på krogen och festa - och bjuder vi hem gäster på middag ska det helt enkelt vara fördrink, vin till maten följt av avec till kaffet.
Missförstå mig nu rätt! Jag går mer än gärna ut på krogen och tar en öl, jag vill gärna ha ett glas vin till lördagsmiddagen och tycker verkligen om en whisky till kaffet på fredagskvällen. Men det kan ibland störa mig att det alltid ska vara alkohol inblandad när vi svenskar ska ha trevligt, roligt och vara sociala. Vi tycks inte alltid klara av att ha roligt utan sprit, helt enkelt.
Jag är något av en "periodare"; vissa perioder dricker jag alkohol flera gånger i veckan, även om det oftast inte är några jättemängder per gång. Andra perioder känner jag total avsmak mot alkohol och vill helt enkelt inte ha något alls - jag vill knappt dricka en lättöl. Jag går då till och med på fest utan att dricka en droppe - även om alla andra på festen dricker.
Hur långa dessa perioder är kan vara varierar otroligt mycket. Alltifrån någon vecka till månader. Men det märkliga är att folk generellt tycks reagera starkare på en person som inte dricker alls, än någon som dricker för mycket. Jag har aldrig tillhört den sistnämnda gruppen, men de perioder jag själv väljer att inte dricka något blir jag otroligt ofta ifrågasatt på ett eller annat sätt. Jag tror aldrig jag hört någon säga något positivt om att inte dricka alkohol, däremot får man höra att man är småt tråkig - och bland det första folk frågar är om man är nykter alkoholist! Och ju mer folk får i sig, ju mer provocerade tycks de bli av någon som inte dricker alls. Man tjatar och tycker att "jamen, ETT glas kan du väl ta?!". Med andra ord ytterligare en aspekt som knappast gör det lättare att faktiskt vara nykter alkholist kan jag tänka mig!
Men jag vet också hur jag själv ibland reagerar när det är fest och det är någon annan i sällskapet som inte dricker. Jag kan uppleva det som aningen "pinsamt" på ett märkligt sätt att dricka alkohol när någon ser det med nyktra ögon. Även om jag inte känner mig provocerad och absolut inte är den som tjatar på någon att dricka om denne valt att inte göra det. Detta helt oberoende av vilka mängder jag själv dricker under kvällens gång.



Bilden lånad från Drugfree world



Öppenhet - ja tack

Nästa år får Kungliga hov- och slottsstaten 123.501.000 kronor. Anslaget används för att täcka kostnaderna för kungens officiella funktioner - inklusive kostnaderna för den kungliga familjen. Pengarna täcker också driftskostnader för de kungliga slotten utom rent fastighetsunderhåll.
Hittills har man behövt redovisa hälften av de pengar hovet fått, men enligt en omröstning i Riksdagen ska nu även även resten redovisas. Dock är det upp till regeringen att nu förhandla med hovet om exakt vad som ska redovisas.
Regeringen ville egentligen inte genomföra denna förändring, men blev överkörda av Riksdagen som med bara två rösters övervikt röstade igenom att kungen ska behöva vara mer öppen med sina pengar.
Själv har jag svårt att förstå vad som är så konstigt med att kungen ska behöva vara öppen med sina inkomster. All annan verksamhet som ett eller annat sätt är skattefinansierad ska redovisas ner till varenda öre, så varför ska inte kungen redovisa vart hans pengar går? Det må vara hans privata utgifter och det skulle vara absurt om man skulle behöva varje mjölkliter och kaffepaket kungen köper, men absolut ska man ha insyn i vart pengarna går!
Det är trots allt ändå frågan om ganska stora summor pengar och när resten av samhället måste hålla i pengarna, borde det gälla även hovet. Tro nu inte att jag är emot kungahuset, jag tycker absolut vi ska ha kungahuset kvar. Men jag tycker det ska finnas insyn och öppenhet - och när resten av samhället måste redovisa vart pengarna går och dra åt svångremmen i sämre tider ska det även gälla hovet. Det spelar ingen roll om man är statschef eller ej, självklart ska vi skattebetalare ha rätt att veta vart våra pengar tar vägen. Precis som alla de - många gånger hutlösa - förmåner som politiker och våra folkvalda har. De som ju borde ha råd att betala boende, resor och sjukvård med sin lön har plötsligt dessa ting betalda! Medan personer med låg lön får punga ut med egna pengar. Så visst ska man åtminstone ha insyn - det är inte för mycket begärt!



DN 1 EX 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Shoppinggatan



Att lägga sig i

När jag flyttade hemifrån och ganska många år framöver minns jag att jag upplevde hur jag tyckte att min mamma lade sig i väldigt mycket i min tillvaro. Hon kunde ställa sig städa hemma hos mig, ha åsikter om mitt val av möbler och heminredning och val jag gjorde. Inte direkt extremt på något sätt och jag tror jag själv förstorade det hela en aning, tyckte det var ett större "problem" än vad det faktiskt var.
Men jag har alltid märkt att jag har svårt för när folk har åsikter om mitt sätt att leva mitt liv, framförallt när man säger något negativt om mitt sätt att leva. Även om det självklart beror på hur kritiken läggs fram, så känns det i många fall som att någon klampar in på mitt privata revir och lägger sig i något man egentligen inte har med att göra. Det är oftast inte en fråga om att man inte får ha åsikter, att man inte får säga vad man tycker, utan att man lägger fram det hela på ett bra sätt.
Någon gång fick jag en kommentar som ganska exakt ordagrant löd "Umgås man med mig får man acceptera att jag är ärlig - och du är alldeles för fet för att klä dig så där!". Och man får gärna tala om ifall jag inte passar i ett visst plagg, men börjar man tala om för mig att jag är fet blir det något av en förolämpning. För min del ska det väldigt mycket till innan jag lägger i någons sätt att klä sig. Det ska vara att vissa plagg inte passar sig i vissa sammanhang. Men jag skulle aldrig säga att någon är för fet för ett visst plagg till exempel.
Andra gånger har vissa personer kommit med kommentarer om mitt sätt att möblera eller inreda mitt hem på ett väldigt kritiskt sätt och bland annat ifrågasatt min smak - många gånger underförstått att den som kommer med uttalandet skulle ha den perfekta smaken i sammanhanget. Medan min egen åsikt är smak är olika och "dålig smak" möjligen är ett mått på att inte kunna kombinera färger och stilar. Sen bör man emellanåt också sätta in saker och ting i ett sammanhang. Jag har haft en hel del möbler som varit just gamla och slitna, men för några år sedan - innan jag började plugga - hade jag inte råd att köpa en massa nya saker. När jag sedan fick bättre ekonomi prioriterade jag annat - som att resa. Så bestämde jag mig för att börja plugga och påbörjade processen att söka in på högskolan. Då kändes det dumt att lägga pengar på möbler eftersom jag inte visste hur det skulle bli med boende närmsta åren. Och under studietiden fanns det förstås inte så mycket pengar till nya möbler - och heller ingen idé att köpa något med tanke på att jag hade tillfälligt boende i en studentbostad och inte visste riktigt hur jag skulle bo efter studietiden. Möblering kan med andra ord också vara en tillfällig lösning av olika anledningar. Så även om man lägger fram kritik på ett bra sätt, kan det i vissa fall ändå bli ganska fel.
Nu är det inte så att jag alltid får kritik för mitt sätt att leva, självklart inte! Jag får faktiskt beröm ibland också. Men när jag ibland känner att kritiken läggs fram på ett dåligt sätt eller att man inte fått helhetsbilden när man kritiserar, kan jag ha lite svårt att ta den. Och sen beror det förstås på VAD man kritiserar... Trots allt är det mest i ens tillvaro ens egna val, något man själv väljer och väljer av fri vilja - vem har egentligen riktigt rätt att kristera det? Så länge man inte skadar eller sårar någon vill säga....



Bilden lånad från Omnious



Stereohalka

Jag har börjat titta på möbler! Jo, faktiskt. Från att ha varit sambo en tid, kommer jag snart återigen vara ensamstående och behöver därmed skaffa en hel del möbler. Och mitt i det jobbiga i att separera, kan jag ändå finna en viss glädje i att faktiskt titta på nya möbler och smått börja planera hur det ska se ut i lägenheten när jag blir ensam här. Förmodligen någon sorts försvarsmekanism, men samtidigt inbillar jag mig att det också är bra att hitta ljusglimtar i det hela.
Eftersom det mesta av det jag ägde i form av möbler innan vi flyttade ihop var ganska gammalt och slitet, föll det sig rätt naturligt att jag slängde en hel del - och därmed får köpa en hel del nytt nu istället. Men jag tillhör dem som inte gillar allt som är nytt och modernt om man ska följa dagens mode, utan håller mig hellre till att köpa sådant som har lite "äldre stuk", gärna rokoko eller 50/60-talsstuk ska det vara. Så det blir mycket ledande i annonser, på secondhand-butiker, loppisar och auktioner. Men jag älskar sådant! Tycker verkligen att det är roligt att titta runt, att försöka planera var allt ska stå och vad som passar ihop. Och idag har jag gjort vad jag själv tycker är ett fynd! Nämligen en stereohylla, som visserligen bara är 3-4 år gammal, men som ändå är lite 50/60-talsinspirerad. Jag hittade den på Blocket redan igår kväll och mejlade ägaren och frågade om den fanns kvar. Det gjorde den, så redan i morse ringde jag och stämde träffa för att titta på den. Den fanns i Täby och vi bestämde tid.
Men när jag i väntan på att det skulle bli läge att åka iväg satte mig vid datorn och surfade runt lite förstrött, började nästa ångra mitt beslut att köra från Bagarmossen ut till Täby! Tidning efter tidning varnade om förrädisk glashalka och det hade under morgonen varit flera olyckor - några med dödlig utgång. Jag hade kanske inte reagerat alltför mycket om det inte är så att vinterdäcken vi har är odubbade - och med andra ord skyddar ganska dåligt mot ren ishalka. Och jag har en rejäl respekt för halka, det är verkligen inte roligt att vara ute och köra i!
Men efter moget övervägande gav jag mig iväg och bestämde mig att ta det rejält lugnt. Och det gick trots allt bra, det var torrt och fint på vägarna. Och väl framme i Täby insåg jag än en gång den stora fördelen med internet och möjligheten att skriva ut kartor! Innan jag åkte, skrev jag ut en karta över Täby och var in på Google och tittade efter hur huset på adressen jag fått såg ut. Väl på plats insåg jag väldigt snabbt att jag kommit rätt! Hur gjorde man egentligen innan internets intåg? ;-)
Nu återstår att flytta in stereon i hyllan så småningom och dra om alla de sladdar som hör till. Det är ju några stycken, som det blir när man har en ordentlig stereo, men snyggt kommer det att bli när den väl är på plats!

Dagens inköp...


 
AB 1, 2, 3 BAR 1 DN 1 EX 1, 2, 3 SvD 1 SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Automotive
 


Kriminella poliser?

Anmälningarna mot svenska poliser ökar, men de allra flesta utredningar läggs ner. Genom att man bara fokuserar på brott missar man viktiga lärdomar om polisens beteende menar vissa.
Och antalet anmälningar mot poliser har ökat de senaste fem åren: 2006 anmäldes 4.411 fall, jämfört med 5.283 under 2010 och fram till den 2 december i år hade 5.831 anmälningar gjorts. Men få anmälningar leder till fällande dom, endast 38 fall under 2010 och den vanligaste påföljden är varning följt av löneavdrag. Över 50 procent av anmälningarna gäller dåligt bemötande eller lindrig våldsanvändning. Men systemet skulle kunna bli bättre om man fokuserade på hur man kan förbättra organisationen och inte bara letade brottslingar.
Ett ständigt hett ämne, som det skrivs lite då och då om i media och avhandlas i TV-nyheterna - och senast idag i DN. Och protesterna blir ofta många, det kommer uttalanden om hur många poliser missköter sig, att poliser begår övergrepp och missbrukar sin position.

Först och främst. Det är självklart inte okej att poliser begår brott, det är snarare en försvårande omständighet att man är polis om man begår brott! Framförallt om man är tjänst när man begår gärningarna. Självklart ska en polis som begår brott åtalas och dömas för det han/hon gjort. Personligen skulle jag aldrig försvara en kollega - polis eller civilanställd - som ju faktiskt är anställd för att se till att andra följer lagen, men som själv inte gör det.
Jag håller absolut med om att det ser ytterst märkligt ut att så pass få anmälningar mot poliser leder till vare sig åtal eller fällande dom. Det ser absolut väldigt märkligt ut. Men jag tror även att många inte ser det som faktiskt kan vara en del av förklaringen - även om det självklart inte förklarar alla nedlagda utredningar och friande domar.
Enligt statistiken rör en stor del av anmälningarna sådant bemötande eller agerande från poliser som visserligen är moraliskt/etiskt fel, men som inte är kriminellt. Därmed läggs dessa utredningar ner.
Poliser - och även civilanställda¹ i vissa fall - hamnar många gånger i lägen som är mycket pressade, där man blir rädd, skrämd, provocerad och så vidare och kanske inte riktigt handlar rationellt och helt enligt regelboken. Man blir hotad, har med personer att göra som är våldsamma, uppkäftiga, beväpnade och provocerande. Det är tyvärr många gånger mänskligt att man reagerar på sätt som inte är riktigt korrekt enligt regelboken. Jag minns väl ett fall för några år sedan, då det i Stockholmstrakten var ett väpnat bankrån. En patrull tar upp jakten efter rånarna, som efter en stund lämnar flyktbilen och springer iväg åt varsitt håll. De två poliserna tar upp jakten efter varsin rånare och plötsligt dyker en rånare upp bakom en lada med något i handen som den ensamma polisen uppfattar som ett skjutvapen. I det läget måste man agera blixtsnabbt - och polisen skjuter. Vad jag minns frias polisen, hur det gick för rånaren minns jag inte. Men just sådana situationer förekommer förstås emellanåt och anses säkerligen vara förmildrande omständigheter.
Grips man av polis - oavsett om man är skyldig eller ej - är detta givetvis en kränkning av ens integritet. Man kanske brottas ner inför en massa andra människor och det är inte så konstigt om man upplever det som att poliserna använder mer våld än situationen kräver. Som polis vet man kanske heller inte alla gånger hur den man ska gripa kommer att reagera och därmed kanske man tar i mer än vad den gripne anser är befogat. Med facit i hand kan man sedan tycka att poliserna ändå agerat korrekt...
Sen håller jag med om att man inom polisen kanske skulle "ta åt sig" mer när det kommer anmälningar emot poliser och reflektera över varför dessa anmälningar kommer! Även om det säkerligen finns ett antal anmälningar som är ogrundade, finns det säkerligen också ett antal som inte är det. Som inom alla yrkesgrupper måste man då kanske fundera över hur man bemötar sina kunder och klienter...!?

¹Anställda inom polisen som inte är poliser.


FAKTARUTA

Anställda inom polisen som misstänks för att ha begått ett brott eller för att ha handlat felaktigt i tjänsten, utreds av Polisens internutredningar, IU. Det är inte bara poliser granskas av IU, utan också åklagare, domare, riksdagsmän, poliselever och de som arbetar under uppsikt av polis, som exempelvis arrestvakter.
Sedan den 1 januari 2011 är IU en egen avdelning inom Rikspolisstyrelsen, och alla internutredningsärenden går via den nya avdelningen. Den operativa utredande verksamheten finns i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Linköping och Västerås.

Källa: DN


KÄLLA:
DN 1

Bilderna lånade från Jeanette, IMM



Ensamhet

Den skrämmer många, många är mer rädd för den än för döden själv. Många avskyr den och undviker så långt det går. Samtidgt finns det andra som eftersträvar samma sak, som längtar efter den och älskar den.
Ensamhet är det jag tänker på. För vissa är det något hemskt, för andra är det något positivt. För min egen del finns det två sorters ensamhet, en som är bra och en som här hemsk! Den hemska ensamheten är den ovalda, den påtvingade och den som är svår att ta sig ur. Den positiva är den man valt själv.
För min egen del är ensamhet alltsomoftast något positivt. Jag väljer ofta att vara själv - och trivs med det. Det är långtifrån alla som tycker sig förstå att man kan vilja vara ensam, men för mig är det ett rätt naturligt val många gånger. Jag njuter av att vara ensam - så länge jag kan kombinera det med en viss balans av också få vara social. Jag har några få, men mycket bra vänner som jag umgås med - och så familjen förstås. Däremellan njuter jag av att sitta för mig själv hemma och knåpa med mina egna saker. Jag tillhör till och med dem som reser ensam, som går på krogen ensam. Och för som nu säkert tänker att detta låter ganska tragiskt, kan jag tala om att jag är långtifrån den enda som gör det - och egentligen bara är ensam på vägen till krogen eller på planet till resmålet. På ett eller annat sätt kommer jag i kontakt med folk, lär känna nya människor - och kan vara ensam och social när jag själv känner för det! Jag kan välja att sätta mig ensam i baren, titta på folk och hålla mig för mig själv - eller börja prata med folk och inte vara mer ensam än någon inne på krogen. Och jag lovar er att det finns många som reser på egen hand och lär känna folk på vägen! Det har hänt mig själv åtskilliga gånger.

Och så länge människor själv väljer sin ensamhet, då är ju allt som det ska. Men när folk blir lämnade och på ett ofrivilligt vis blir ensamma, då blir det något helt annat. Någon gång ibland läser man om personer som kunnat legat döda i månader utan någon tycks ha saknat dem. Senast igår ramlade jag över en artikel om en 65-årig man i Emmaboda som legat död i åtta månader utan att någon tycks ha saknat honom. Först när grannarna började tycka att det luktade illa ute i trappuppgången slog man larm till polisen - som hittade honom död i sin lägenhet.
För de allra flesta av oss finns det ju någon som skulle hinna sakna oss efter bara någon vecka om man inte svarade i telefon, på mejl eller liknande. Men för alla är det ju inte så - tyvärr. Om just den här mannen i Emmaboda valt sin ensamhet av egen fri vilja eller ej vet vi förstås inte. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tragiskt när någon kan ligga ensam så länge som åtta månader utan att någon hinner sakna vederbörande! Jag undrar hur självvald den ensamheten är...?
 

 
BAR 1
 
Bilderna lånade från Tilda Gustavsson
 


Barnrumpor

I förra veckan fälldes den 1000-åriga ek utanför TV-huset om varit så otroligt omstridd sista tiden. Åtminstone ni som bor i Stockholmstrakten har kunnat följa debatten i lokalnyheter och stockholmstidningar. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, eftersom jag inte är någon trädexpert. Ska man tro de experter kommunen anlitat, är trädet en säkerhetsrisk och enda lösningen är att fälla trädet. Och så långt är det ju okej! Är trädet faktiskt en säkerhetsrisk är det klart det ska fällas om det är enda lösningen.
Sen säger vissa (läs översta kommentaren till det här inlägget) som påstår att eken fälls för att man ska kunna utöka trafiken på Oxienstiernsgatan - och då är det förstås helt horribelt! Och ökad trafik eller ej, borde man inte fälla ett så gammalt träd på grund av ökad risk om det fanns andra lösningar. Som att till exempel beskära det.
För man måste ju säga att det är häftigt med så gamla träd! Det har stått på samma fläck sedan 1100-talet - och med andra ord har det hänt otroligt mycket under den tiden.
Så jag kan ju absolut förstå att det orsakar protester i och med trädets ålder - och att det finns experter som kommer med olika lösningar. Det finns andra som nämligen påstår att det skulle ha räckt med att beskära trädet. Så okej att man protesterar, men nu har det visat sig att bland dem som varit med och tagit beslutet måste en nu ha livvakt och flera andra har utrustats med överfallslarm. Allt på grund av hot från personer som ogillade att man fällde trädet.
Och DÄR har man passerat alla gränser för vad som är okej när man vill protestera mot något. Jag är absolut för att man ska få säga vad man tycker, att man ska ha yttrandefrihet - men det är inte detsamma som att uttala hot!
Och det är ju inte första gånger detta händer, att folk får ta emot hot från personer som ogillar beslut eller olika typer av agerande. Även om det nu skulle visa sig att beslutet om eken är felaktigt, kan man tycka det är klantigt och ogenomtänkt - men fortfarande rättfärdigar det inte att begå lagbrott. Och det gör knappast dessa personer (vilka de nu är) får något förtroende om de skulle protestera i andra sammanhang. Då kommer de ju bara att tas för några ligister som inte skyr några medel för att säga vad de tycker. De straffar ju dessutom sig själva i och med att fokus hamnar på att de begår brott istället för att protestera mot sådant de tycker är fel.
Poängteras ska väl - förstås - att jag inte tror att alla som ligger bakom protesterna mot fällningen av eken även ligger bakom hoten. Men någon eller några gör ju det uppenbarligen.



DN 1 SVT 1

Bilden lånad från Bodyguard jobs



A-kassan

Stackars Anders Borg...

 


 

Bilden lånad från Marielle Nilsson

 


 


Fria vägar ut

Jag har nog lärt mig att gå hem på alla sätt, från alla ställen - ensam bortåt vägen... Jag har en trogen gammal vän som väntar mig om kvällen,som ställer upp i alla lägen. Du vet, som en apa på min rygg och som ett spöke i min hjärna, som jag aldrig riktigt kommer undan....
Du har så underbara ord!! Du kan le så att jag smälter, du kan ge så jag tar åt mig! Jag skulle gärna ha ditt mod, jag skulle gärna ha din kärlek - men jag vänder här, förlåt mig!
Och om du saknar mig ibland. då kan du släcka alla lampor för jag finns nånstans i mörkret!
Du kan väl ringa mig ibland?! Ja, jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter! Jag är så rädd att komma fram nån annanstans, och jag samlar på tur- och returbiljetter. Jag vill ha fria vägar ut, jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet!!
Ja, jag vet att jag har fel, jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet. Och jag vet det är ett spel, jag vet att du har kämpat för sådant som jag har ta't för givet. Du kanske saknar mig ibland, då kan du stirra upp mot stjärnorna, så att vi har nåt gemensamt! Men nu ringer telefonen, det är dags för mig att gå! Det är nån som vill att jag ska komma hem... Det är min gamla vän, demonen i sin tysta, mörka vrå. Hejdå, vi kanske ses nångång igen...



Bilden lånad från Barnperspektivet

Text: Lars Winnerbäck



Arbetslös

Sedan jag gick ut gymnasiet 1996 har jag i praktiken aldrig varit arbetslös mer än sammanlagt några veckor. På pappret har jag visserligen varit arbetslös lite längre och varit delaktig i olika arbetsmarknadsåtgärder. De innebar att göra praktik på ett par arbetsplatser för att få arbetserfarenhet. Men bortsett från det, har jag konstant haft jobb i alla år.
Men samtidigt har jag alltid varit villig att ta "skitjobb", jag har inte på något sätt varit kräsen. Jag kan nästan bli irriterad när jag hör många personer som mer eller mindre ska ha drömjobbet med stort D med bra lön direkt. Då är det inte så konstigt om man går arbetslös länge. Jag har städat, jag har jobbat som tidningsbud och stretat på för många gånger bara några få tusen per månad. Men har ändå alltid klarat mig och det är inte många gånger jag behövt låna ihop perngar för att få ekonomin att gå runt. Jag har alltid varit villig att flytta på mig för ett jobb, även om det varit långt. Å andra sidan har det givetvis med att göra att jag inte har familj och därmed är mer rörlig än om jag till exempel haft barn.
Sedan borgarna kom till makten i förrförra valet, har det ju varit många diskussioner kring de hårdare reglerna för A-kassa och sjukförsäkring. Folk har tvingats söka jobb långt hemifrån, man får A-kassan indragen för att man går på begravning och därmed inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Själv tycker jag det är en självklarhet att man ska vara villig att flytta på sig för jobb, men det ska förstås vara inom rimliga gränser. Bor du i Uppsala, är det givetvis rimligt att man förväntas söka jobb i Stockholm, Gävle, Enköping och så vidare. Sen kan man självklart göra individuella bedömningar; någon utan barn och som inte ens bor på samma ort som sin familj, kanske man kan begära att denne söker jobb längre bort än den som har familj. Men det ska vara rimliga krav vilket det inte alltid verkar vara i nuläget. Väljer man sedan på eget bevåg att söka jobb långt bort är det en helt annan sak.
Just att inte vara rädd att ta jobb som kanske är "flashiga" är nog en av grundpelarna i mina ögon. Man kanske inte alltid kan få ett jobb man är utbildad för, man kanske inte alltid kan få jobb på hemorten, men visst har man större chanser till jobb om man vidgar sina vyer.

Nu, sedan jag blivit färdigutbildad sjökapten har jag varit på samma linje. Jag har sökt jobb som matros, däckman, båtsman. Men endast en intervju har jag hittills blivit kallad till. Ibland känns det aningen tröstlöst. Jag kollar platsannonser och tidningar flera gånger i veckan och skickar iväg ansökningar på alla jobb jag har en rimlig chans att få. Men hittills inga napp.
Men nej, jag har inte givit upp! På ett eller annat sätt ska jag jobba inom sjönäringen inom den närmsta tiden! Det är jag säker på. Sen kanske det inte blir till sjöss utan iland på ett rederi, Sjöfartsverket/Transportstyrelsen eller liknande. Men inom denna bransch ska jag bara jobba! :)
 

 
Bilden lånad från Lenas blogg