American heroes

Igår blev det lite av "filmkväll" här ombord Freja Maersk. Vi är ju tre elever ombord och det blir oftast vi som umgås om kvällarna, medan de flesta andra i besättningen försvinner iväg till sina hytter.
Efter ett viss plockande bland båtens filmer, blev det någon amerikansk hjältefilm som kom igång på videon. Jag överdriver inte, men efter 10-15 minuter var det bara jag som var vaken. Och jag förblev ganska uttråkad och satt även jag och småslumrade stundtals.
Ingen av oss hade tidigare hört talas om filmen, men den visade sig i slutändan vara en sådan där typiskt förutsägbar och patriotisk ameriskansk film som enbart blir töntigare och töntigare ju längre tiden går. Denna var så larvig att jag nu, bara 8-10 timmar senare inte ens minns vad den heter.
Jag slutar aldrig förvånas över att amerikanarna inte har bättre fantasi än vad de har vad gäller att producera dessa hjältefilmer! Storyn är ju alltid ungefär densamma. Något eller några håller på att utplåna städer, en nation (oftast USA) eller hela världen. Så letar fram någon eller några elitmänniskor, som är den eller de enda som kan stoppa denna katastrof. På vägen offrar sig människor glatt för det goda ändamålet att rädda världen - och i slutändan klarar sig de största hjältarna på något märkligt och heroiskt sätt. Och på något sätt lyckas man alltid flika in USA's storhet som det rättvisa och genomgoda landet i väst.
Exakt samma sak i denna film! Jorden hotades av utplåning på grund av störningar i sitt inre magnetfält och en grupp elitvetenskapsmän och astronauter kallades in för att i sista stund lyckas rädda världen genom att borra sig in i dess inre. Givetvis hann ett antal civila stryka med och några personer ur gruppen av "hjältar" ställde glatt upp att offra sina liv för den goda sakens skull.
Genom hela filmen förstod jag exakt vad som skulle ske och fick en märklig känsla av att jag sett filmen åtskilliga gånger tidigare. Kan man inte komma med en bättre hjältefilm någon gång? Något nytt, en film med ett totalt oväntat slut? Nej, det går tydligen inte...
 

 
Bilden lånad från Passagen
 


Bloggen är nu även registrerad på
Blogglisten
2 kommentarer
    Follow
publicerat i Film

Rent helsike

Visst är det märkligt vad ordning, reda och renlighet gör för ens välbefinnande?! Och det är först när man städar som man faktiskt inser vikten av att det ska vara hyfsat snyggt omkring en!
Åtminstone är det så för min egen del. Jag är inget fan av att städa och är definitivt inte någon pedant, men skaplig ordning vill jag i alla fall ha. Så länge det inte är äckligt - luktar illa och så vidare - brukar jag inte alltid reagera negativt, förrän jag faktiskt tagit tag i städningen.
När jag mönstrade på Freja Maersk för en dryg vecka sedan, noterade jag hytten jag fick inte var särskilt noggrant urstädad. De var rätt dammigt och en del fläckar här och var. Men det var också svårt att avgöra vad som faktiskt var smuts och vad som var slitage. Men det jag reagerade mest på var täcket och kuddarna som låg i sängen när jag skulle bädda första kvällen! Bokstavligt talat höll jag dem enbart mellan fingerspetsarna för att slippa ta i dem för mycket innan jag fått på lakanen - och redan dagen efter lyckades jag luska rätt på nya sängkläder.
Lördagarnas arbete ombord avslutas med två timmars hyttstädning mellan 15:00 och 17:00. Och ja, det är precis vad det låter som! Besättningen har betalt för att städa hytter och gemensamma utrymmen. Och jag tänkte att nu ska det ske; nu ska det bli ordning i det lilla utrymme som faktiskt ska vara mitt hem fram till mitten av juni.
Jag sorterade mina egna saker, plockade runt lite bland skåp och lådor för att få någon form av struktur på allt - och sedan gick jag lös på alla ytor. Fram med trasor, dammsugare och spann och mopp. Och rent blev det. En del av de "fläckar" jag noterat redan från början var visserligen slitage av olika slag, men väldigt mycket försvann också med skurmoppen. Och helt plötsligt känns faktiskt hytten många gånger trivsammare än innan städningen. Helt plötsligt känns den faktiskt helt okej att bo i. Även om jag inte vantrivts innan, känns det plötsligt mer ombonat...

Men den som tror att sjömanslivet alltid är händelsefyllt, fullt med spännande upplevelser måste jag nog dessvärre göra en aning besviken!
Visst är det spännande och varierande på många sätt, annars hade jag givit upp för länge sen. Men hur mycket tror ni händer ombord när man har en resa på ungefär dygn? Just det: inte särskilt mycket.
Vissa dagar tillåter inte vädret något arbete på däck och håller man samma kurs dygn efter dygn, är det knappast full action uppe på bryggan heller. Är det skapligt väder - som det varit idag - fylls dagarna av en del underhållsarbete, inventeringar, städning och lite annat. Ungefär lika roande som det låter.
Som tur är finns en del filmer ombord att fördriva tiden med, åtminstone på kvällarna och en och annan gång kommer man på att "underhålla" besättningen med lite övningar. Övningar måste man ju faktiskt ha enligt reglerna, trots allt - så varför inte passa på under långa resor över Atlanten?
Idag blev det stor brandövning som engagerade hela besättningen. En påhittad oljebrand utbröt mitt ute på däck och skulle släckas efter bästa förmåga. Vilket - som i alla övningar - förstås skedde. Det drogs slangar över däck, sprutades skum (eller åtminstone låtsades vi göra det) och rökdykarna fick tillfälle att prova sin utrustning.
När vi nu ändå var i farten, hade vi livbåtsövning och genomgång av rutinerna kring händelse av man-över-bord och oljeläckage på däck.
Men jag får nog göra många av er besvikna! Även tillvaron till sjöss fylls av en hel del rutiner, pappersarbete och byråkrati. Och som jag tidigare beskrivit; inte ens när vi kommer till någon hamn blir det inte alltid springande iland på det sätt som många vill tro. Även om det absolut ges tillfälle en och annan gång, hör det inte direkt till vanligheterna.
Men tråkigt är det inte - åtminstone inte så tråkigt att jag tänker byta bana! Jag lockas alltmer till att vara till sjöss och ångrar fortfarande inte mitt yrkesval. Varje gång jag kommer ombord på ett fartyg, inser jag att jag funnit mitt element. Men ibland får man försvara sig emot alla myter om att man som sjöman kan se en massa av världen, ha damer i varje hamn och springa iland i varenda hamn man besöker. Riktigt så är dessvärre inte verkligheten längre. Tyvärr.
 

 
Bilderna lånade från Nikke, UJ
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Till sjöss 16/1 - 15/6 2011;

Rolling on the river

Finns det någon som är mer insatt i det här med skeppsbyggen än mig som skulle förklara en sak?! Varför i herrens namn sätter man kojerna i hytterna långskepps och inte tvärskepps?! I dagens fartyg kan man längre knappast skylla på utrymmesskäl med de relativt tilltagna hytter man ändå har.
Alla ni som är/varit till sjöss vet säkerligen vad det är jag pratar om, eller hur? Går fartyget i grov sjö och har sjön i sidan, blir fartygets rörelse snabbare, krängigare, häftigare, fler, kortare och så vidare, och så vidare. Medan om man har sjön rakt för- eller akter ifrån, blir rörelserna lugnare och smidigare. Har man sängen placerad långskeppsled, alltså parallellt med fartygssidorna, är det nästintill omöjligt att sova när det gungar i sidled. Man åker fram och tillbaka i sängen och det är väldigt svårt att sova. Hade man däremot haft sängen på andra ledden, så att huvud-/fotändorna pekat åt fartygssidorna hade dessa rörelser inte känts lika påtagligt. Oavsett vilken ledd fartyget rullar i.
Detta vet de flesta som är/varit till sjöss - men inte skeppsbyggarna tydligen, som fortsätter envisas med att placera sängarna långskeppsled.
Vi har senaste dygnen gått med sjön i sidan och till en början rullade det ganska lugnt och var ingen större fara, men nu börjar rullningarna tillta och det är inte alls lika lätt att komma till ro på kvällarna kan jag säga. Upp till en viss gräns är ett fartygs rullande bland vågorna inget annat än sövande. Då sover man som ett barn och det är en ren fröjd att krypa ner under täcket på kvällarna. Men sen passeras någon form av magisk gräns och det blir istället motsatt effekt; sömn förvandlas hux flux till en bristvara och samtliga i besättningen sitter trött stirrande ner i bordet vid frukosten på morgnarna.
På tidigare båtar har jag haft min hytt långt ner i fartyget, där man dessutom känner av gungandet mindre än högt upp. Men på denna båt är samtliga hytter placerade på tredje däck och uppåt; med andra ord där gungningarna börjar kännas rejält. Så dubbla faktorer för att man ska känna av fartygets rörelser i vågorna med andra ord!

Men någon sjösjuka har jag ännu inte märkt av, trots det ganska envisa gungandet. Jag brukar inte ha några jätteproblem med sjösjuka, men gungar det alltför mycket kan även jag börja må illa. Det hände några gånger under min förra praktik att jag faktiskt var liggande i hyttan några tillfällen, illamående och alldeles kallsvettig. Men det gungade då riktigt duktigt och jag var långt ifrån ensam att inte må riktigt bra. Några av passagerna över Nordsjön var inte att leka med och en del av besättningen kunde man då alltid räkna med låg i sina hytter, helt oförmögna att jobba.
Det var å andra sidan också en ganska liten båt, som far och flyger väsentligt mycket mer bland vågorna än denna rätt stora båt. Men det känns ändå rejält när det är blåsigt, oavsett fartygsstorlek. Just denna resa går vi dessutom utan last i tankarna, vilket ju gör fartyget lättare och därmed känsligare för höga vågor.
Jag hoppas vi snart får lugnare väder, så att det inte gungar lika rejält! För hur det än är, så blir förstås tillvaron till sjöss mycket behagligare på så sätt - det kan ingen neka till. Men man får ta det onda med det goda och acceptera att det gungar emellanåt när man är till sjöss.
Jag får väl vara tacksam över mitt dåliga balanssinne helt enkelt. Det ska tydligen hänga ihop har jag lärt mig; har man dåligt balanssinne, blir man inte så lätt sjösjuk - och så tvärtom. Så ska inte mer klaga på att balanssinnet är som det är! ;-)
Och att nu känna av det allt varmare vädret när man kommer ut på däck väger givetvis upp blåsandet och gungandet. För varje dag har man nu kunnat skala av sig ett lager med kläder när man ska ut och arbeta på däck. Även om det blåser, är det varma vindar och det är inte direkt så att man fyser ute. Så jag fortsättergotta mig åt er som sitter hemma i kalla Sverige, där jag förstått att det fortfarande är rejält kallt. Det ska till och med vara fartyg som kört fast i isarna i Östersjön - ett problem vi inte har här ute på Atlanten. Och ju närmare Sydamerika vi kommer, ju varmare lär det ju bli. Återstår att se om man får in mig från däck överhuvudtaget närmsta tiden. ;-)
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilderna lånade från Bukefalos, Trullsan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Till sjöss 16/1 - 15/6 2011;

Visa fler inlägg