American heroes

Igår blev det lite av "filmkväll" här ombord Freja Maersk. Vi är ju tre elever ombord och det blir oftast vi som umgås om kvällarna, medan de flesta andra i besättningen försvinner iväg till sina hytter.
Efter ett viss plockande bland båtens filmer, blev det någon amerikansk hjältefilm som kom igång på videon. Jag överdriver inte, men efter 10-15 minuter var det bara jag som var vaken. Och jag förblev ganska uttråkad och satt även jag och småslumrade stundtals.
Ingen av oss hade tidigare hört talas om filmen, men den visade sig i slutändan vara en sådan där typiskt förutsägbar och patriotisk ameriskansk film som enbart blir töntigare och töntigare ju längre tiden går. Denna var så larvig att jag nu, bara 8-10 timmar senare inte ens minns vad den heter.
Jag slutar aldrig förvånas över att amerikanarna inte har bättre fantasi än vad de har vad gäller att producera dessa hjältefilmer! Storyn är ju alltid ungefär densamma. Något eller några håller på att utplåna städer, en nation (oftast USA) eller hela världen. Så letar fram någon eller några elitmänniskor, som är den eller de enda som kan stoppa denna katastrof. På vägen offrar sig människor glatt för det goda ändamålet att rädda världen - och i slutändan klarar sig de största hjältarna på något märkligt och heroiskt sätt. Och på något sätt lyckas man alltid flika in USA's storhet som det rättvisa och genomgoda landet i väst.
Exakt samma sak i denna film! Jorden hotades av utplåning på grund av störningar i sitt inre magnetfält och en grupp elitvetenskapsmän och astronauter kallades in för att i sista stund lyckas rädda världen genom att borra sig in i dess inre. Givetvis hann ett antal civila stryka med och några personer ur gruppen av "hjältar" ställde glatt upp att offra sina liv för den goda sakens skull.
Genom hela filmen förstod jag exakt vad som skulle ske och fick en märklig känsla av att jag sett filmen åtskilliga gånger tidigare. Kan man inte komma med en bättre hjältefilm någon gång? Något nytt, en film med ett totalt oväntat slut? Nej, det går tydligen inte...
 

 
Bilden lånad från Passagen
 


Bloggen är nu även registrerad på
Blogglisten

Rent helsike

Visst är det märkligt vad ordning, reda och renlighet gör för ens välbefinnande?! Och det är först när man städar som man faktiskt inser vikten av att det ska vara hyfsat snyggt omkring en!
Åtminstone är det så för min egen del. Jag är inget fan av att städa och är definitivt inte någon pedant, men skaplig ordning vill jag i alla fall ha. Så länge det inte är äckligt - luktar illa och så vidare - brukar jag inte alltid reagera negativt, förrän jag faktiskt tagit tag i städningen.
När jag mönstrade på Freja Maersk för en dryg vecka sedan, noterade jag hytten jag fick inte var särskilt noggrant urstädad. De var rätt dammigt och en del fläckar här och var. Men det var också svårt att avgöra vad som faktiskt var smuts och vad som var slitage. Men det jag reagerade mest på var täcket och kuddarna som låg i sängen när jag skulle bädda första kvällen! Bokstavligt talat höll jag dem enbart mellan fingerspetsarna för att slippa ta i dem för mycket innan jag fått på lakanen - och redan dagen efter lyckades jag luska rätt på nya sängkläder.
Lördagarnas arbete ombord avslutas med två timmars hyttstädning mellan 15:00 och 17:00. Och ja, det är precis vad det låter som! Besättningen har betalt för att städa hytter och gemensamma utrymmen. Och jag tänkte att nu ska det ske; nu ska det bli ordning i det lilla utrymme som faktiskt ska vara mitt hem fram till mitten av juni.
Jag sorterade mina egna saker, plockade runt lite bland skåp och lådor för att få någon form av struktur på allt - och sedan gick jag lös på alla ytor. Fram med trasor, dammsugare och spann och mopp. Och rent blev det. En del av de "fläckar" jag noterat redan från början var visserligen slitage av olika slag, men väldigt mycket försvann också med skurmoppen. Och helt plötsligt känns faktiskt hytten många gånger trivsammare än innan städningen. Helt plötsligt känns den faktiskt helt okej att bo i. Även om jag inte vantrivts innan, känns det plötsligt mer ombonat...

Men den som tror att sjömanslivet alltid är händelsefyllt, fullt med spännande upplevelser måste jag nog dessvärre göra en aning besviken!
Visst är det spännande och varierande på många sätt, annars hade jag givit upp för länge sen. Men hur mycket tror ni händer ombord när man har en resa på ungefär dygn? Just det: inte särskilt mycket.
Vissa dagar tillåter inte vädret något arbete på däck och håller man samma kurs dygn efter dygn, är det knappast full action uppe på bryggan heller. Är det skapligt väder - som det varit idag - fylls dagarna av en del underhållsarbete, inventeringar, städning och lite annat. Ungefär lika roande som det låter.
Som tur är finns en del filmer ombord att fördriva tiden med, åtminstone på kvällarna och en och annan gång kommer man på att "underhålla" besättningen med lite övningar. Övningar måste man ju faktiskt ha enligt reglerna, trots allt - så varför inte passa på under långa resor över Atlanten?
Idag blev det stor brandövning som engagerade hela besättningen. En påhittad oljebrand utbröt mitt ute på däck och skulle släckas efter bästa förmåga. Vilket - som i alla övningar - förstås skedde. Det drogs slangar över däck, sprutades skum (eller åtminstone låtsades vi göra det) och rökdykarna fick tillfälle att prova sin utrustning.
När vi nu ändå var i farten, hade vi livbåtsövning och genomgång av rutinerna kring händelse av man-över-bord och oljeläckage på däck.
Men jag får nog göra många av er besvikna! Även tillvaron till sjöss fylls av en hel del rutiner, pappersarbete och byråkrati. Och som jag tidigare beskrivit; inte ens när vi kommer till någon hamn blir det inte alltid springande iland på det sätt som många vill tro. Även om det absolut ges tillfälle en och annan gång, hör det inte direkt till vanligheterna.
Men tråkigt är det inte - åtminstone inte så tråkigt att jag tänker byta bana! Jag lockas alltmer till att vara till sjöss och ångrar fortfarande inte mitt yrkesval. Varje gång jag kommer ombord på ett fartyg, inser jag att jag funnit mitt element. Men ibland får man försvara sig emot alla myter om att man som sjöman kan se en massa av världen, ha damer i varje hamn och springa iland i varenda hamn man besöker. Riktigt så är dessvärre inte verkligheten längre. Tyvärr.
 

 
Bilderna lånade från Nikke, UJ
 


Rolling on the river

Finns det någon som är mer insatt i det här med skeppsbyggen än mig som skulle förklara en sak?! Varför i herrens namn sätter man kojerna i hytterna långskepps och inte tvärskepps?! I dagens fartyg kan man längre knappast skylla på utrymmesskäl med de relativt tilltagna hytter man ändå har.
Alla ni som är/varit till sjöss vet säkerligen vad det är jag pratar om, eller hur? Går fartyget i grov sjö och har sjön i sidan, blir fartygets rörelse snabbare, krängigare, häftigare, fler, kortare och så vidare, och så vidare. Medan om man har sjön rakt för- eller akter ifrån, blir rörelserna lugnare och smidigare. Har man sängen placerad långskeppsled, alltså parallellt med fartygssidorna, är det nästintill omöjligt att sova när det gungar i sidled. Man åker fram och tillbaka i sängen och det är väldigt svårt att sova. Hade man däremot haft sängen på andra ledden, så att huvud-/fotändorna pekat åt fartygssidorna hade dessa rörelser inte känts lika påtagligt. Oavsett vilken ledd fartyget rullar i.
Detta vet de flesta som är/varit till sjöss - men inte skeppsbyggarna tydligen, som fortsätter envisas med att placera sängarna långskeppsled.
Vi har senaste dygnen gått med sjön i sidan och till en början rullade det ganska lugnt och var ingen större fara, men nu börjar rullningarna tillta och det är inte alls lika lätt att komma till ro på kvällarna kan jag säga. Upp till en viss gräns är ett fartygs rullande bland vågorna inget annat än sövande. Då sover man som ett barn och det är en ren fröjd att krypa ner under täcket på kvällarna. Men sen passeras någon form av magisk gräns och det blir istället motsatt effekt; sömn förvandlas hux flux till en bristvara och samtliga i besättningen sitter trött stirrande ner i bordet vid frukosten på morgnarna.
På tidigare båtar har jag haft min hytt långt ner i fartyget, där man dessutom känner av gungandet mindre än högt upp. Men på denna båt är samtliga hytter placerade på tredje däck och uppåt; med andra ord där gungningarna börjar kännas rejält. Så dubbla faktorer för att man ska känna av fartygets rörelser i vågorna med andra ord!

Men någon sjösjuka har jag ännu inte märkt av, trots det ganska envisa gungandet. Jag brukar inte ha några jätteproblem med sjösjuka, men gungar det alltför mycket kan även jag börja må illa. Det hände några gånger under min förra praktik att jag faktiskt var liggande i hyttan några tillfällen, illamående och alldeles kallsvettig. Men det gungade då riktigt duktigt och jag var långt ifrån ensam att inte må riktigt bra. Några av passagerna över Nordsjön var inte att leka med och en del av besättningen kunde man då alltid räkna med låg i sina hytter, helt oförmögna att jobba.
Det var å andra sidan också en ganska liten båt, som far och flyger väsentligt mycket mer bland vågorna än denna rätt stora båt. Men det känns ändå rejält när det är blåsigt, oavsett fartygsstorlek. Just denna resa går vi dessutom utan last i tankarna, vilket ju gör fartyget lättare och därmed känsligare för höga vågor.
Jag hoppas vi snart får lugnare väder, så att det inte gungar lika rejält! För hur det än är, så blir förstås tillvaron till sjöss mycket behagligare på så sätt - det kan ingen neka till. Men man får ta det onda med det goda och acceptera att det gungar emellanåt när man är till sjöss.
Jag får väl vara tacksam över mitt dåliga balanssinne helt enkelt. Det ska tydligen hänga ihop har jag lärt mig; har man dåligt balanssinne, blir man inte så lätt sjösjuk - och så tvärtom. Så ska inte mer klaga på att balanssinnet är som det är! ;-)
Och att nu känna av det allt varmare vädret när man kommer ut på däck väger givetvis upp blåsandet och gungandet. För varje dag har man nu kunnat skala av sig ett lager med kläder när man ska ut och arbeta på däck. Även om det blåser, är det varma vindar och det är inte direkt så att man fyser ute. Så jag fortsättergotta mig åt er som sitter hemma i kalla Sverige, där jag förstått att det fortfarande är rejält kallt. Det ska till och med vara fartyg som kört fast i isarna i Östersjön - ett problem vi inte har här ute på Atlanten. Och ju närmare Sydamerika vi kommer, ju varmare lär det ju bli. Återstår att se om man får in mig från däck överhuvudtaget närmsta tiden. ;-)
 

 
AB 1 DN 1
 
Bilderna lånade från Bukefalos, Trullsan
 


Pilutta er

En av de "kanaler" man har till omvärlden när man befinner sig till sjöss är trots allt internet. Jag undrar hur sjömän hade det förr tillbaka? Trots allt var det först i början av 90-talet som det började bli möjligt för de allra flesta fartyg att kommunicera med land i nästan alla lägen, via satellittelefoner och liknande. Fram tills dess hade det bara varit morsetelegrafi, som ju har en ganska begränsad räckvidd och endast når de fartyg som möjligen finns i närheten.
Idag har vi inte bara telefon via satellit, utan även internet. Även om internetanslutningen är rejält seg och till och med känslig för att fartyget kränger, så är det en bra länk för att kunna hålla kontakt med omvärlden. Man är bra nog avskuren från allt när man befinner sig till sjöss och det bara är vatten så långt ögat kan nå. Man kan kommunicera med folk och idag har jag suttit och läst igenom några av Sveriges morgon-/dagstidningar på nätet för att se vad som händer runtom i världen.
Och jag får lov att konstatera att jag känner mig aningen triumferande och även rätt privilegierad att vara på den båt jag nu befinner mig på! Vad jag förstått från svenska tidningar, är det just nu bra nog kallt hemma i Sverige med neråt 30 minusgrader ända nere i Stockholm så sen som i natt. Något som gör att jag absolut inte saknar det svenska vintervädret! Dessutom räknar man tydligen med stora problem med isarna nu i helgen, eftersom det väntas blåsa kraftigt. Något som kan ställa till det för sjöfarten.
Av en händelse råkade jag hamna på norska tidningens Verdens Gangs hemsida, där man nu kan läsa om en segelbåt som är i sjönöd i Södra ishavet. Man talar om 45 minusgrader, vindbyar med orkanstyrka och 6-8 meter höga vågor. Det är inte direkt förhållanden man drömmer om när man är till sjöss, eller hur?! Och ännu mindre skulle man vilja hamna i sjönöd under sådana omständigheter. Det är dock båtar på väg till undsättning för de drabbade, men frågan är hur länge man klarar sig i det vädret? Ligger man i vattnet är det bara frågan om minuter, det är en sak som är säker.
Själv sitter jag istället i godan ro på en liten oljetanker strax utanför norra Frankrike. Det gungar visserligen lite lätt, men i övrigt är det ganska behagligt än så länge. Det är nu 11-12 plusgrader ute och man börjar ana lite mer klarblått vatten än vi har hemma. Under morgondagen kommer vi befinna oss i jämnhöjd med Spanien, vilket förstås innebär ännu mer värme. För att inte tala om när vi ytterligare lite senare kommer ner mot Afrikas västkust och sedan vänder över mot Sydamerika och Venezuela.

Det har nu gått exakt en vecka - i skrivande stund på timmen för att vara exakt - sedan jag kom ombord i Rotterdam. På något märkligt sätt känns det som att jag varit ombord avsevärt mycket längre än en vecka! Inte för att jag haft långtråkigt, tvärtom, utan snarare för att det känns som att jag dels hunnit med ganska mycket, men också kommit in ganska bra i gemenskapen ombord.
Jag slänger käft med matroser och befäl, skrattar och skämtar med de andra eleverna ombord om kvällarna och börjar sakta hitta rätt bra i fartygets alla skrymslen. Att lära sig hitta på en båt kanske kan verka ganska lätt, men jag skulle nog hävda motsatsen! Det ÄR faktiskt inte så lätt alla gånger. Man vill få plats med så mycket som möjlig på en relativt liten yta och på så sätt blir det många skrymslen, trappor, trånga korridorer och vrår att hålla koll på. Det tar oftast sin lilla tid innan man lär sig att hitta runt - och framförallt att veta var allt finns och förvaras. Ibland kan man bli ivägskickad att hämta något och man ska då snabbt ha koll på var just det förvaras på just den här båten.
Vissa saker ska alltid förvaras på till exempel bryggan eller framme i fören, medan andra saker inte är lika självklart var man ska börja leta för att hitta.
Men nu börjar jag ha skaplig koll på det mesta och börjar alltmer känna mig delaktig i arbetet ombord. Jag flänger ner i tankar (min höjdskräck till trots), målar, vaskar och lappar ihop presenningar. Än så länge har jag enbart varit med matroserna ute på däck, men tanken är även att jag ska vara med på bryggan framöver. Oftast brukar introduktionen på varje båt ligga i att man ska vara med matroserna första dagarna, innan man börjar vara med på bryggan. Upplägget sedan, på just denna båt, kommer vara förmiddagarna på däck och sedan eftermiddagen på bryggan. Och även om det är styrmansjobbet jag ska lära mig i första hand, så ska jag även ha en uppfattning om vad matroserna gör ute på däck och vad det jobbet innebär. Trots allt kommer jag ju vara arbetsledare för matroserna när jag väl är styrman, så det är ju en självklarhet att man ska kunna även det arbetet hyfsat när man är klar. Man blir inte en bra arbetsledare om man inte kan jobbbet man ska leda.
Och jag måste nog säga att det finns en viss osäkerhet kring just den biten för min egen del. Det är inte utan att jag överväger tanken att börja som matros under något år bara för att få en bättre kunskap kring just den delen, innan jag sedan söker styrmansjobb. Det är trots allt en och annan styrman som faktiskt gör så, bara för att bredda sin egna kunskaper lite.
 

 
AB 1, 2, 3 DN 1 SvD 1, 2, 3 VG 1, 2, 3, 4
 
Bilderna lånade från Kreativa dagar, Replik AB
 


Skepparkransar och landkrabbor

Så har min stukade fot fått för sig att börja växa och dessutom bli delvis blå och lilla. Visserligen har jag inte särskilt ont, men den ser verkligen inte så rolig ut längre. Fasen att jag skulle ha så bråttom upp ur kojen häromnatten när jag skulle ut på däck för att kasta ankar! Men nu linkar jag i alla fall inte särskilt mycket längre och kan faktiskt skapligt hänga med i samma takt som resten av besättningen håller när vi är på däck, springer i lejdare och klänger i stegar.
Men imorgon kommer jag nog be om ett bandage så att jag kan linda foten i alla fall. Känner direkt att det känns bättre så fort foten får lite extra stöd av en sko eller liknande, så något stödbandage är knappast till skada. :-)

Nu har vi i alla fall avgått med slutmålet San Juan i Venezuela. I skrivande stund är vi på väg ut ur Engelska kanalen och ska sedan fortsätta förbi Frankrike och Portugal ner emot Afrikas västkust som vi följer en bit innan vi viker av över Atlanten för att åka mot Sydamerika.
Redan börjar man känna skillnad i luften när man kommer ut på däck, även om det inte är nämnvärt mycket varmare än så länge. Först om något dygn kan jag tänka mig att vi är så pass långt söderut att man kan få känna lite värme. För många sjömän är ju detta vardag, men för min egen del är det fortfarande ganska nytt att komma till varmare breddgrader på betald arbetstid. Målsättningen är förstås att kunna jobba på ett fartyg som går till sådana ställen i framtiden, men det finns förstås inga garantier för var man får jobb någonstans.
Jag undrar nu om man ens kommer kunna få in mig från däck för att köra båt istället när vi kommer söderut? Förmodligen kommer jag tycka att det är alldeles för skönt på däck för att vilja spärra in mig på en kommandobrygga och navigera istället.

Det är ju inte direkt särskilt mycket till känsla jag hittills hunnit få av att vara till sjöss, sedan jag kom ombord har båten till största delen legat till kaj eller till ankars. Med andra ord hade vi knappt rört oss alls och ännu mindre har det gungat något överhuvudtaget.
Men när vi nu sakta börjar lägga Engelska kanalen bakom oss och komma ut på än mer öppet vatten, känner jag hur vi behagligt börjar röra oss lite i vårgorna. Jo - faktiskt! - jag tycker om det!! Det ska inte gunga för mycket, då blir livet ombord inte lika smidigt och smärtfritt. Vi måste surra fast allt från stolar och bord till porslin, datorer och telefoner. Sova och äta är det knappt att tänka på. Kocken kan inte laga mat om fartyget rör sig för mycket - och säg den tallrik som tänker stå still i hårt väder.
Lägger man sig sedan i kojen, får man krampaktikt hålla fast sig för att inte rulla ur och hamna på durken. Man kan till och med känna hur kroppen inte hänger med i fartygets rörelser, kojen försvinner under en och det känns som man lättar innan fartyget vänder upp på nästa våg innan kroppen knappt hunnit landa mot madrassen.
Men nu gungar det så där lagom mycket, fartyget rör sig sakta och behagligt fram och tillbaka i en takt som kommer vagga mig varsamt till sömns ikväll. För tro det eller ej, men upp till viss gräns gör faktiskt gungandet att åtminstone jag själv sover bättre än någonsin! Det är inte långt ifrån att jag skulle kunna tänka mig att köpa en enorm, motordriven vagga hem till sovrummet att sova i när jag är i land. Allt för att få den där lilla känslan av att vara till sjöss även om man inte är det... *skratt*
Man har i alla fall medvetet valt att gå vägen över södra Atlanten, trots att det blir en liten omväg mot att ta vägen över norra Atlanten. Detta för att det oftast är sämre väder över norra Atlanten än på södra. Så vi hoppas nog alla på att det kommer bli ett behagligt gungande och inte något vilt krängande, som det ju kan bli i hårt väder. Dock verkar det inte som att vi helt kommer ifrån Nordatlanten på den här resan, då en del av lasten vi ska ta i San Juan ska till Houston och resten till Europa. Detta gör förmodligen att det blir en alltför stor omväg att gå över södra Atlanten på vägen tillbaka till Europa... Men men, det är trots allt ett antal veckor dit så den dagen den sorgen! Överresan till Sydamerika beräknas till runt två veckor, det ska sedan lossas och därefter ska vi till Houston vilket ju i sin tur tar sin lilla tid. Så det blir först någon gång i mitten på mars/slutet på mars som tidigast som vi beger oss tillbaka igen. Och då börjar det så sakta bli vår och man kanske kan hoppas på att de värsta vinterstormarna är över. :)
 

 
Bilderna lånade från GREFAB, Emelie
 


Bättre sent än aldrig

Jag tänker nu citera Gert Fylking och utropa "ÄNTLIGEN!!!". Fast i ett helt annat sammanhang än vad gäller Nobels prisutdelning i litteratur, denna gång handlar det om TV-licensen.
För hur uråldrigt är det inte med TV-licens knutet till ett TV-innehav? För det första har man en uppsjö betalkanaler, man kan med andra ord ha en TV utan att överhuvudtaget se de kanaler som TV-licensen berättigar till - utan istället ett antal betalkanaler. För det andra har Radiotjänst in absurdum drivit in TV-licenspengar för Tv-apparater som inte fungerar med mera, med mera. Och till det - förstås - kan man idag se TV utan att ens äga en TV, genom till exempel datorer och mobiltelefoner. Så att hela systemet är föråldrat kan man knappast tvivla på.
Frågan är HUR det ska finansieras? Reklam i SVT är knappast ett alternativ, eller hur? De flesta av oss är måttligt roade över de otaliga reklamavbrott som förekommer i TV4, Kanal5, TV3 och alla andra sådana kanaler.
Som jag själv ser det, finns det väl egentligen två vettiga alternativ. Antingen betalas TV-licensen direkt via skattsedeln och därmed har alla tillgång till public service. Eller så kodar man helt enkelt SVT's sändningar - och vips måste du helt enkelt betala för att kunna se dessa kanaler. Till det sistnämnda alternativet skulle man sedan kunna koppla datorer och mobilabonnemang så att man även kan se programmen via internet eller mobiltelefonen.
Det bästa borde väl egentligen vara kodningen, som jag ser det. För vem skulle vilja betala mer i skatt för något som man kanske aldrig utnyttjar? Jag skulle absolut inte vilja det!
Kulturutskottet ska nu under våren tydligen utreda TV-licensens framtid. SVT's sändningstillstånd går ut 2013 och redan då kan dagens utformning av TV-licensen slopas. Det vore inte en dag för tidigt - och jag hoppas man kommer fram till ett bättre alternativ än dagens!
 

 
Källor: DN 1 SvD 1, 2 SVT 1
 
Bilden lånad från Redaktionen



Big Brother

Ikväll drar det alltså igång igen. Ett av de pinsammaste TV-programmen du kan tänka dig, nämligen Big Brother. Absolut första gången Big Brother gick i Sverige - 1999-2000 någon gång - följde jag faktiskt programmet rätt flitigt. Men då hade man lite roliga och intressanta karaktärer med i programmet - redan säsong två urartade det hela totalt. Efter det har programmet mer eller mindre gått ut på sex och festande. Visserligen rätt trevliga sysslor, men inte lika rolig TV-underhållning.
Jag undrar faktiskt vilka det är som söker till ett sådant program? Hur är man funtad om man bokstavligt talat vill vika ut sig på detta sätt i TV till allmän åskådan? Att TV-bolagen gnuggar händerna bara de hör ordet "skandal-TV" är knappast så konstigt, för uppenbarligen ger skandaler tittarsiffror. Men att själv ställa upp i dessa program frivilligt är för mig en gåta.
Självklart har alla ett val, man kan inte efteråt säga att man blivit tvingad eller liknande. Du har frivilligt sökt till programmet och har hela tiden - vad jag förstått - möjligheten att själv bryta din medverkan och lämna huset.
Det jag själv inte förstår är att man överhuvudtaget tänker tanken att faktiskt söka! Att man är så mediakåt att man gör vad som helst för att vara kändis för ett litet tag.
Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Skulle jag ha drömmen om att bli känd, skulle jag vilja bli känd för något bra, att jag gjord något ned eftertanke och för att jag är duktig på något. Och då menar jag inte att jag ska vara duktig på att skapa skandaler. Och framförallt med respekt för släkt och vänner skulle jag inte söka till ett sådant här program! Skulle jag - mot all förmodan - delta i ett sådant här program, skulle jag säkerligen kunna hålla mig ifrån sex och att dricka alltför stora mängder alkohol av ren självbevarelsedrift. Men på något vis tycks hela programidén gå ut på att deltagarna ska förnedras så mycket som möjligt och just av den anledningen skulle jag aldrig söka - både för min egen och för mina anhörigas del.
Dock kan jag slå vad om att var jag bara iland och hade tillgång till svensk TV, skulle jag förmodligen inte kunna motstå frestelsen att en och annan gång se något avsnitt av Big Brother. Jag skulle säkerligen inte följa programmet maniskt och jag skulle förmodligen ens tycka det var bra. Men jag skulle titta för att kunna ha en uppfattning om programmet och ändå få gotta mig åt att se andra göra bort sig. Och kanske tänka tanken att "mig kommer i alla fall folk inte känna igen för att jag gjort bort mig offentligt".
 

 
AB 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från Nathalie
 


Dag 5

Så är det idag fem dagar sedan jag anlände till Rotterdam för att mönstra på Bro Provider. En båt som idag målas och flaggas om för att hädanefter heta Maersk Freja. Söndagar är egentligen min lediga dag, men jag hade ändå ställt mig till förfogande utifall man behövde min hjälp eftersom jag förstått att det skulle vara en hel del att göra idag. Till en början skulle jag få i uppdrag att gå igenom pass och besättningslista för hela besättningen idag tillsammans med den andra styrmanseleven ombord, men det hela blev inställt och vi fick istället dagen ledigt.
Det har fortsatt ränna folk ombord med diverse uppdrag inför omflaggningen. Målare som ska måla på nytt namn på skrovet, installatörer och reparatörer som flänger ner i maskin och upp på bryggan... Det känns aningen förvirrande, nu när man börjat lära sig ansiktena på besättningen och det helt plötsligt dyker upp en rad nya ansikten. Man vet liksom inte riktigt när det är läge att gå fram och hälsa med repliken "Vi har nog inte hälsat..." eller ej. Men hittills har jag lyckats hålla koll på vilka som är här tillfälligt och vilka som tillhör besättningen.
Men redan imorgon kommer det några nya besättningsmedlemmar då ett par av matroserna ska mönstra av, så då får jag väl vara lite extra observant så att jag inte råkar uppfattas som högfärdig om jag missar att hälsa. ;-) Men de flesta brukar ju faktiskt vara förstående om skulle råka missa det, det är ju trots allt något som är ganska lätt gjort. Och trots allt är det ju 27 mans besättning, så det gör det ju inte helt lätt att hålla reda på alla namn och ansikten.

En nackdel, i vissa fall, med att vara på en oljetanker är de strickta reglerna kring att använda kamera och mobiltelefon. Det är i de flesta lägen strickt förbjudet att ta med kamera och mobiltelefon ut på däck på gruind av brandrisken. Signalerna en mobiltelefon sänder ut för att hålla kontakt med master och liknande kan i värsta fall antända ångor från till exempel bensin och olja - något som det ju finns en hel del av ombord på en fullastad tanker. Det finns även en risk om man tappar mobilen/telefonen på däck och batteriet åker ut att det kan bli gnistbildning, som i sin tur kan orsaka en brand eller explosion.
Så det blir inte många tillfällen att ta bilder under en sådan här praktik. Genom ventilerna (sjömansterm för ett fartygs fönster) kan man givetvis ta kort - och även om man är till havs utan last i tankarna kan det gå bra. Men sista dagarna har tillfällena varit ganska få att knäppa några bilder, så jag har än så länge inte särskilt mycket att dela med mig av. Å andra sidan har jag ju fyra månader kvar att hinna ta bilder, så kommer garanterat en och annan bild! :-)
 

 
Antwerpens hamn by night...
 
Dagens utsikt från hytten...
 

 
BRO PROVIDER
 
 

 
Bilderna lånade från Yellowbastard, Tobias, Vessel Tracker, Ipta, Flickr
 


Still four months to go...

Ombord på Bro Provider har det varit hektiska dagar. Det är dags för omflaggning vilken dag som helst och man har 1000 och åter 1000 saker att ordna med innan fartyget registreras om och får nytt namn och flagg.
Befälen springer som yra hönor och det kommer ständigt nya besökare ombord från försäkringsbolag, klassningssällskap och agenter. Det är inte riktigt alltid man har så värst mycket tid med oss elever som befinner sig ombord.
Men en hel del har jag ändå fått vara med, framförallt med matroserna på däck men även några timmar på bryggan. Jag var igår alldeles slutkörd och dråsade i säng redan vid niosnåret, något som i slutändan visade sig vara tur! För vid ettiden på natten ringer telefonen i min hytt. Själv sov jag ovanligt djupt och vaknar först av någon av de sista signalerna som går. Jag rusar upp ur kojen, men i samma sekund gungar fartyget till en liten aning och jag trampar snett! Det bär sig inte bättre än att jag går och vrickar foten - och har under hela natten och dagen haft svårt att stödja på den!
Till råga på allt, hann jag inte fram till telefonen för att svara, det var alldeles tyst när jag lyfte på luren. Ja ja, de fick väl ringa igen tänkte jag - och kröp tillbaka under täcket med en ömmande och värkande högerfot. Det tog sedan inte mer än någon minut innan jag plötsligt hade en liten filippinsk matros som stod i dörröppningen till hytten och försynt undrade om jag fortfarande var vid liv eftersom jag inte svarat i telefonen. Det var nämligen dags att hiva ankar för att segla in till Antwerpens hamn. Jag drar på mig arbetskläderna och linkar yrvaket ut på däck och fram till fören i den snåla blåsten för att vara med att hiva ankaret.
Det blev sedan en viss väntan innan det vid halv fem på morgonen var dags att gå upp på däck för att assistera lotsen med lite handstyrning. Strax efter halv sex i morse fick jag till sist kaptens välsignelse att krypa tillbaka ner i sängen för attfå ytterligare några timmars sömn innan det var dags för förtöjning vid 10-snåret i förmiddags.

In mot Antwerpens hamn går en ganska smal kanal och på vägen är det slussning som gäller. Och jag fascineras alltid av det här med att slussa! I de många gånger ganska stora slussarna baxas alltifrån ett till flera fartyg in, så stängs slussportarna och under en tidsperiod på några tiotals minuter höjer man vattennivån med åtskilliga meter. Det är mängder av kubikmeter med vatten som pumpas in och med andra ord måste man ha pumpar med en enorm kapacitet för att klara detta.
Så när vi slutligen hade rätt vattendjup under kölen, gick färden vidare in till kaj i Antwerpen. Här ligger vi nu och vad jag kan höra av bruset i fartyget, verkar lossningen vara i full gång. Under helgen och början på nästa vecka kommer de sista sakerna inför omflaggningen att ordnas och därefter väntar en resa tvärs över Atlanten till Venezuela! Det är precis vad jag behöver nu; lite sol och värme! Även om jag inte kommer ha någon semestertillvaro, kommer det ändå ges tillfälle att vara ute på däck - och förhoppningsvis en blixtvisit i land också.
Förr tillbaka var det ju inte ovanligt att sjömännen hade stora möjligheter att gå iland en hel del - och "myter" om damer i varje hamn och en väldig massa festande har säkerligen en hel del sanning i sig från den tiden. Dock har man långt ifrån samma möjligheter att gå iland idag. I bästa fall kommer man någon enstaka gång iland ett par timmar, men mer än så är det sällan frågan om. De flesta rederier har totalt alkoholförbud ombord, så så särskilt mycket festande är det ju heller inte frågan om längre heller.
Men bara möjligheten att få lite extra sol och värme, även om det är under arbetstid kan många gånger vara som en skänk från ovan! Åtminstone i mina ögon sett. Och hinner man sedan iland och se sig omkring så är det ju förstås ett extra plus även det. Men den tillvaro som nog många ser framför sig att man har som sjöman, den tillvaron existerar inte längre. Å andra sidan finns idag andra stora fördelar som inte fanns för bara några få decennier sedan. En av de första styrmännen jag seglade med, hade gått till sjöss på 60-talet och han berättade att han hade ungefär två till tre veckors semester per och som var hans enda tillfälle att komma hem. I övrigt levde han sitt liv på båten. Och det var så det var förr tillbaka - och med andra ord så gott som omöjligt att kombinera arbetet som sjöman med att till exempel ha familj. Idag är man istället borta ett visst antal veckor eller månader - som visserligen kan variera från någon vecka upp till ett halvår - och är sedan ledig minst motsvarande den period man varit till sjöss. Med andra ord möjligt att faktiskt även ha ett liv iland... :-)
 

 
DAGENS SJÖMANSVISA: Balladen om Eugen Cork (Povel Ramel)
 

 
Bilderna lånade från Pirate Party Ideas, Marieholm
 

 

Sjömanshistoria 1

Ett par rejält hektiska dagar har nu passerat; mycket att göra och extremt lite sömn. Att sitta vid datorn har per automatik haft lägsta prioritet...
I tisdags kom mejlet jag gått och väntat på. Rederiet hade bokat mina biljetter och det var dags för påmönstring. Det blev till att börja packa och förbereda allt inför mina fyra månader till sjöss - och detta är något som tar en hel del tid i anspråk. Ett par vändor till apoteket för att "hamstra upp" ett privat vardagsapotek - och sedan de svåraste av allt, nämligen att packa. Båten går mellan Europa och Nord-/Sydamerika. I Europa är det relativt kallt så här års, precis som i Nordamerika. Medan det är rejält varmt i Sydamerika. Dessutom kommer jag hem i mitten av juni, det vill säga när det börjar bli varmt även i Europa. Alltså behöver jag både varma och tunnare kläder med mig - för inte mindre än fyra månader. Så allt annat man kan tänkas behöva under en ganska lång tid. Som böcker, några bra filmer, lite skolarbete med mera. Det blev med andra ord en stor resväska och en kabinväska fyllda till bristningsgränsen med grejer. Och till det min datorväska minst lika full med allt som hör datorn till.
Rederiet hade visserligen bokat en sjömansbiljett åt mig på flyget, vilket innebär att jag hade rätt till 40 kilos bagage till skillnad från de "normala" 25 kilo man får ha med sig. Men jag kände ändå en viss oro över om jag skulle mig hålla inom gränserna. Men det gjorde jag lyckligtvis - med ganska god marginal. Men jag måste nog ändå erkänna att jag ännu inte lärt mig att packa för att vara till sjöss! Jag kommer förmodligen inte använda en bråkdel av vad jag har tagit med mig, framförallt inte när det gäller kläder... Oavsett hur länge jag ska vara borta hemifrån och vad jag ska göra, så tar jag alltid med mig för mycket saker! Jag tänker att "tänk om..." - och packar ner saker för alla eventualiteter. Eventualiteter som sedan i slutändan aldrig inträffar. Även om jag lärt mig med tiden, så har jag fortfarande en bit kvar för att lära mig "göra den perfekta packningen", det är en sak som är säker!

Som alltid när jag ska iväg till sjöss, kändes det igår mycket märkligt att åka iväg! Det är en uppsjö av känslor när man ska vara borta så länge som fyra månader. Vemod för att lämna allt hemma i Sverige och nästan skärma av sig mot omvärlden - man har inte längre samma givna tillgång till TV, tidningar och telefon. Så förstås kontakten med alla nära och kära som blir lidande under tiden till sjöss. Och samtidigt en spänning, nervositet och nyfikenhet inför vad som komma skall under praktikens gång. Nervös för allt nytt, men också att det ska bli spännande och intressant.
Så det var som alltid med blandade känslor jag satte mig på tåget mot Köpenhamn igår morse för att börja resan mot Rotterdam, där jag skulle mönstra på båten. Väl i Köpenhamn blev det flyg till Amsterdam, där rederiets agent mötte upp för att skjutsa mig till båten i Rotterdams hamn. 12 timmar tog hela resan, trots den relativt korta resan - och jag måste säga att det verkligen var tur att rederiet ordnat det så behändigt att jag fick skjuts sista biten! Rotterdam har en av världens största hamnar med - vad jag förstått - plats för cirka 1.000 fartyg samtidigt. Jag hade utan några större svårigheter gått vilse flera gånger om i detta enorma hamnområde om jag inte haft sällskap av agenten som kände området som sin egen ficka.
Det var en lång prosedur innan jag äntligen kom ombord. Något jag inte tidigare varit med om, var att man i Rotterdams hamn har en regelrätt passkontroll man var tvungen att passera, följt av en säkerhetskontroll. Jag hade visserligen inga större problem att passera någon av kontrollerna, som var "överstökade" på bara några minuter. Väl ombord fick jag min hytt och några timmar för att komma i ordning.
Så i morse var det dags för avresa - och jag insåg direkt att jag kände mig väldigt ringrostig. Jag har inte varit ombord på ett fartyg sedan december 2009 och man hinner faktiskt glömma en hel del på den tiden. Direkt vid avgång blev jag satt att köra spelen till förtöjningstrossarna - och det är egentligen inte särskilt svårt, men jag lyckades ändå roa de filipinska matroserna med göra tabbe på tabbe.

Det blev sedan en relativt kort sjöresa på 5-6 timmar till ankarplatsen utanför Antwerpen i Belgien, där vi fortfarande ligger i skrivande stund. Då fartyget skall flaggas om när vi väl lägger till i Antwerpen, är det massor som ska göras ombord. Jag fick assistera matroser och överstyrman när båtens lasttankar skulle inspekteras inför omflaggningen.
Först skulle atmosfären i alla tomma lasttankar inspekteras, vilket i sig är ett visst projekt när det är många tankar som ska inspekteras. När man fraktar kemikalier eller oljeprodukter är det normalt ytterst sällan som det är rätt syrehalt i luften nere i tankarna för att det ska vara säkert att gå ner i dem. Dessutom är det oftast ångor efter lasten kvar, som kan göra det rent livsfarligt att knata ner hur som helst innan man ventilerat ordentligt. Så det blev första arbetsmomentet, följt av att överstyrman och en av rederiets inspektörer skulle ner i respektive tank.
Jag följde - på eget initiativ - med ner i en av tankarna för att faktiskt ha sett hur det ser ut. Men jag hann inte mycket mer än sätta foten på första stegpinnen för att börja fundera på vad jag givit mig in på. Från däck ner till tankbotten är det 16 meter och för att komma ner ska man först klättra på en ganska rank stege första meterna, för att sedan gå ett antal trappor med full sikt ner tankbotten åtskilliga meter ner. Jag var givetvis redan från början medveten om att det var så man tog sig ner, men insåg först högst upp på stegen att det kanske inte var det smartaste när man lider av den sjukliga höjdskräck som jag faktiskt gör.
Jag var totalt skräckslagen. Jag fick verkligen uppbåda all min viljestyrka för att faktiskt klara av att först gå ned och sedan - efter ungefär fem minuter nere i tanken - klättra upp igen. Självklart hade jag förstås kunnat dra mig ur när jag insåg hur det kändes, men samtidigt fanns något som lockade med att faktiskt komma ner och se hur det såg ut nere i dessa enorma tankar där det fraktas tusentals kubikmeter med kemikalier eller olja. Och även om man vet att det är stora kvantiteter med vätska som går ner i dessa tankar, så är det först när man står där som man börjar greppa hur stora utrymmen dessa tankar faktiskt är. En tank är som en gymnastiksal, fast med väsentligt mycket högra takhöjd...

När jag dock nu varit ombord lite drygt ett dygn har nervositeten lagt sig och det känns överlag kul och spännande att vara till sjöss igen! Om några timmar lättar vi ankar och går in till kaj i Antwerpen, där vi blir liggande runt fyra dygn. Det kommer därefter bara av mot Venezuela med ett eventuellt stopp för bunkring på vägen.
Och jag vågar nog lova en och annan sjömanshistoria här på bloggen närmsta månaderna! Jag hoppas ni har överseende med det... ;-)
 

 
Bilderna lånade från Miras Mirakel, Dresscode Black, Smultron
 


Posten





Bilden lånad från DN


Konsten att blogga

När jag började blogga var jag fantastiskt öppen i bloggen och skrev fantastiskt detaljerat kring olika saker. Jag la ut bilder åt höger och vänster, inte bara på mig själv utan kompisar och familjemedlemmar. Men med tiden har jag blivit alltmer restriktiv på de flesta punkter, framförallt att "hänga ut" andra människor - oavsett vilken relation jag har till dem.
Nu är jag stenhård vad gäller att lägga namn och bilder på personer. Har jag inte personens uttryckliga medgivande, lägger jag endast ut namn och bild om det är något som redan är publicerat någon annanstans i samma sammanhang som jag tänker omnämna personen. Som på personens egna blogg eller i massmedia.
Vad gäller arbetsgivare/chefer har jag i princip samma policy. Det ska gå otroligt långt innan jag omnämner en chef eller arbetsgivare i negativa ordalag på bloggen. För min del har det skett en enda gång att jag omnämnt en chef i sämre ordalag på bloggen. En rektor på en högstadieskola jag jobbat på, som hotade med uppsägning om man kritiserade honom, som tafsade på min dåvarande sambo och som hade ett och annat alkoholproblem. Skulle jag få fler före detta chefer av samma kaliber, skulle jag inte ha några som helst problem att omnämna denna person på bloggen - även om jag förmodligen inte skulle nämna personen vid namn. På sin höjd skulle det vara frågan om att jag nämnde vilken arbetsplats det var frågan om.
Är det sedan företag som misskött sig, har jag inga som helst problem att "hänga ut" företagen på bloggen. Jag är fortfarande försiktig med personnamn, men företaget kan många gånger räkna med att få både logga och namn uthängda på min blogg om de missköter sig. Självklart ska det vara lite allvarligare än bara en säljare som haft en dålig dag utan något mer än så. Tänker till exempel på Däckhuset, där har ni ett bra exempel. Krögers ett annat praktexempel.

När jag är runt på olika bloggar, blir jag ibland fundersam över vad vissa bloggare faktiskt skriver om sig själv. Det är alltifrån sex till att man skriver om olika släktingar, vänner och sina respektive. Vissa bloggare lägger ut mer eller mindre lättklädda bilder - både på sig själv och sina barn.
Hade jag själv haft barn, hade jag aldrig i livet lagt ut bilder på dem på bloggen! Med eller utan kläder, det spelar ingen som helst roll. Och lättklädda bilder på mig själv kommer heller aldrig bli aktuellt. Inte bara för att jag vill behålla de läsare jag har, utan även för att det trots allt kan finnas viss risk att bilderna missbrukas.
Med tiden har jag helt enkelt blivit alltmer noggrann med vad jag lägger ut på bloggen eller ej. Jag vill inte vara alltför privat och "vika ut mig" alltför mycket till allmän beskådan. Den bloggadress jag nu har råkar vara den tredje i ordningen och båda gångerna jag tagit bort en tidigare blogg har varit av anledningen att jag ansett att jag helt enkelt varit för öppen i mitt skrivande. Istället för att behöva läsa igenom flera hundra inlägg och börja gallra, tyckte jag det var enklare att helt enkelt flytta över de inlägg jag är mest stolt över till en ny blogg och sedan lägga ned den gamla.
Nu börjar jag själv tycka mig hitta en bra balans kring hur pass personlig jag ska vara när jag bloggar. Detsamma gäller vad jag skriver om andra personer och vilka bilder jag publicerar.
Men det är en svår balansgång vad gäller hur mycket man ska lämna ut om både sig själv och andra. När är det befogat att nämna någons namn eller lägga ut en bild på någon person utan personens godkännande? Det är många gånger en hårfin gräns...
 

 
Bilden lånad från Yourname
 


Fly kylan på betald arbetstid

Sista dagarna har jag verkligen pendlat mellan att helhjärtat se fram emot praktiken och nästan vara på väg att dra mig ur det hela. Det har gått ifrån att jag nästan suttit med handen på luren för att ringa till att jag mer eller mindre varit på väg att ta första bästa flyg flera dagar för tidigt - bara för att få vara på väg.
Innerst inne har jag visserligen hela tiden velat komma iväg. Jag tycker absolut att det ska bli spännande och roligt att få komma ut till sjöss igen. Nu verkar det dessutom som att jag kommer få komma iväg lite längre också, något jag inte fått tidigare praktiker. Från att som längst varit till England, kommer det nu bli tvärs över Atlanten! Men eftersom båten ska flaggas om, vet man idag inte exakt vilken trafik den kommer att gå i efter omflaggningen. Efter vad jag förstått på rederiet står det med största sannolikhet mellan syd- och Nordamerika och sedan till Europa.
Med sista veckans märkliga väder härhemma i Sverige skulle ju inte Sydamerika kännas helt fel, det måste jag ju säga! Inte mindre än två lite rejälare snöstormar har vi haft här i Kalmar sista veckan. Den första, som kom i måndags kväll, drabbade visserligen Blekinge och Skåne som värst, men även Småland. Så igår kom nästa oväder! När jag satt på bussen på väg hem vid 18-tiden igår kväll, var det som en vägg av fallande och kringyrande snö utanför bussfönstret. Och på radion smattrade den ena varningen efter den andra om extremt farligt väglag; man skulle inte ge sig ut på vägarna om man inte var absolut tvungen. Och det var inte bara i Kalmar det var kaotiskt, i Stockholm ställdes all busstrafik in på grund av vädret tydligen. Nu pratas det om ännu mer kyla, även om det verkar bli i kombination med en hel del solsken.
Så vad kan väl då passa bättre än att fly den svenska vintern - och då dessutom på betald arbetstid?! Jag hoppas nästan på att det blir Sydamerika båten kommer gå på, så att man får lite sol och värme. Även om jag inte kommer vara ledig särskilt mycket, skulle det faktiskt inte sitta helt fel att få smaka på lite värme och sedan komma hem med en härlig solbränna. :-) Så med det i åtanke serr jag just nu helhjärtat fram emot praktiken och har idag så smått börjat packa en aning...
 

 
BAR 1 DN 1, 2, 3 EX 1 SvD 1, 2 SVT 1, 2 VG 1
 
Bilden lånad från Tultaliten
 


Uppbrott

Jag har alltid varit väldigt fördömande mot folk som levt ungefär samma liv år efter år, efter år, efter år. Personer som bor i sitt radhus, går till samma jobb år ut och år in, gör samma saker på sin fritid och så vidare. Framförallt de som inte har varit öppna för nya saker och insett att det finns något annat utanför radhusområdet och 8-5-jobbet har på något märkligt sätt stått ganska lågt i kurs i mina ögon.
Jag har i alla år varit rent utsagt livrädd för att fastna i vad man kan kalla "svenssonliv". Jag har skytt det det som pesten och nästan varit mer rädd för det än döden. Jo, det är faktiskt sant! Det är precis så det har varit.
Jag har sett uppbrott och förändringar som något som enbart varit av godo och något positivt, inte något som kan kännas jobbigt på ett eller annat sätt. Jag har aldrig kunnat se att det där med att bo på samma ställe, ha en "stabil, trygg och lugn" tillvaro kan vara något positivt överhuvudtaget. Jag har istället sett en kringflackande och rastlös tillvaro som det liv jag vill leva.
Det tycker jag nog till största delen fortfarande. Jag ser fortfarande charmen och utmaningen i att prova på nya saker, att emellanåt flytta på sig och testa något nytt. Fortfarande skulle jag säkerligen få panik av att gå till samma jobb år ut och år in.

Men med åren har jag mer och mer börjat tycka att uppbrott även är riktigt jobbiga - och inte bara en början på något nytt och väldigt spännande. Sakta har jag börjat undra om man inte blir mer bekväm med åldern? Fäster man sig mer vid saker och får svårare att förändra sin tillvaro?
Det kanske är så att man med ålderns rätt har lättare att "fastna" i samma mönster och bli kvar på samma ställe helt enkelt. För 10 år sedan tyckte jag att en flytt enkom var postivit och ingenting annat. Nu tycker jag visserligen fortfarande att förändrinar är något spännande och positivt - men det kan även i stor utsträckning kännas motigt och jobbigt. Om det har med åldern eller min "personliga utveckling" at göra vet jag givetvis inte. Men jag börjar förstå att det är lätt att hålla sig kvar vid det som tryggt, invant och som man kan och känner till. Det som är nytt och främmande kan för många kännas väldigt skrämmande, även om det "bara" handlar om att flytta några mil bort eller byta arbetsplats.
Jag har vid tidigare perioder till sjöss tyckt att det enbart varit positivt och spännande att ge mig iväg till sjöss! Jag har sett fram emot det och verkligen längtat. Det gör jag nu med: jag längtar och tycker det ska bli otroligt spännande och - förhoppningsvis - även väldigt lärorikt. Men denna gång känns det även motigare än tidigare av någon märklig anledning. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men av någon märklig anledning är det så. Samtidigt som det är väldigt spännande och roligt, känns det motigare än normalt. Men jag vet också att bara jag väl är på väg till båten, kommer det kännas bättre. Det är nu dagarna innan jag faktiskt ska iväg som det inte känns riktigt, riktigt 100 % positivt. :-)
 

 
Bilden lånad från Connecta
 


Skit i fritiden

I slutet av 90-talet sökte jag jobb som cirkelledare i Söderhamn. Jag blev kallad på intervju och i slutet av intervjun fick jag veta att jag var den bäst meriterade av de sökande man haft och därmed hade jobbet om jag fortfarande var intresserad. Kvinnan som höll i intervjun föreslog att vi skulle gå igenom lite av anställningsvillkoren och att jag sedan skulle få någon dag på mig att fundera om jag ville innan jag bestämde mig helt.
När man gått igenom anställningsvillkoren, hade jag redan bestämt mig. Det var två faktorer som var för sig hade fått mig att tacka nej till ta jobbet.
Det första var lönen. Jag skulle för en termins arbete - då jag skulle hålla i sammanlagt två kurser - tjäna ungefär 500 kronor. Före skatt.
Anledning nummer två fick mig att mer eller mindre tappa hakan när man berättade om detta villkor. Jag förväntades nämligen vara helnykterist under min anställning. Inte bara vara nykter under arbetstid - utan även på min fritid. Detta var inte något nykterhetsförbund som jag sökte jobb hos, så jag blev riktigt paff över att man hade denna policy.
Att man ska vara nykter på arbetstid och inte dricka på ett sådant sätt att det påverkar vad man gör på jobbet är naturligtvis en självklarhet. Men vad jag gör på min fritid har helt enkelt inte min arbetsgivare med att göra. Det finns givetvis vissa regleringar kring detta, även rent lagmässigt. Jag får inte göra sådant som kan påverkar min arbetsgivares eller eventuella klienters/kunders/elevers förtroende för mig som anställd. Vissa saker är helt enkelt inte lämpligt. En polis som spelar in porrfilm eller jobbar som strippa är kanske inte så lämpligt, precis som en lärare eller läkare som gör samma sak. Eller om jag dricker så mycket att jag skämmer ut mig på olika sätt. Men att jag tar ett glas vin till fredagsmiddan eller vill ta en sväng på puben på lördagskvällen är en helt annan sak. Så länge jag sköter det snyggt. Och så länge jag inte jobbar dagen efter och gör en sämre arbetsinsats på grund av att jag festat till kvällen innan.
Jag är absolut av den bestämda uppfattningen att så länge jag håller mig inom lagens ramar och inte direkt gör något som står i strid med min yrkesroll, ska min arbetsgivare inte lägga sig i vad jag gör utanför arbetstid.

I USA har det tydligen börjat förekomma att företag inte anställer rökare överhuvudtaget. Man kan med andra ord även riskera avsked om man röker - till och med om det sker på fritiden.
Även om jag förstår tanken bakom att man tar detta beslut, blir jag lite skeptisk måste jag säga. För frågan är förstås vad nästa steg blir? Får de anställda inte dricka alkohol? Får de vara övervikiga - och var dras då gränsen för vad som räknas som övervikt? Vad blir sedan nästa sak? Får man inte vara med vissa partier eller religiösa sammanslutningar?
På något vis har jag svårt för att arbetsgivaren alltför mycket styr över vad man ska göra på sin fritid. Rökning är visserligen inte hälsosamt, det håller jag med om! Och självklart kan en arbetsgivare spara pengar på att inte tillåta att en anställd röker ens på sin fritid. Men då är steget inte långt till att förbjuda alkohol och snabbmat. Därifrån är steget inte långt till att förbjuda övervikt, där gränsen ju kan läggas ganska lågt. Och vad blir sedan nästa steg?
Det är snarare den aspekten som blir lite skrämmande i mina ögon. Liksom grundprincipen att man som arbetsgivare inte ska kunna lägga sig i vad de anställda gör på fritiden - så länge man håller sig inom lagens ramar och inte gör sådant som absolut inte är förenligt med sin yrkesroll.
Nu är ju detta USA och jag undrar om det någonsin är något som kommer hit? Rökförbud i all ära, men det är fortfarande något som faktiskt är lagligt trots allt. Att ha regler för vad som gäller under arbetstid är en sak - men vad som gäller under fritiden en helt annan. Även om jag själv inte röker, skulle jag knappast skriva på ett sådant anställningsavtal av princip. Inte för att jag planerar att börja röka igen, utan för att jag skulle ställe mig just frågan vad arbetsgivaren nästa gång skulle få för sig att förbjuda mig göra när jag ledig. Skulle arbetsgivaren bestämma vad jag har med mig i lunchlådan? Skulle jag inte få bestämma själv hur jag skulle få fördriva min fredagskväll?
 

 
Källa: SvD
 
Bilden lånad från E24
 


Posten, gamle vän

Posten är ett företag som jag alltid hyst någon form av hatkärlek till. Min första praoplats, som jag hade i sjätte klass för över 20 år sedan, var på just Posten i Hudiksvall. Mitt första sommarvikariat efter studenten -96 var sedan på Posten i Söderhamn och sedan dess har jag alltid på ett eller annat sätt återkommit till Posten. Sommaren -98 var jag tillbaka på Posten igen, men då i Hudiksvall, och blev kvar fram till sensommaren -99 då jag flyttade till Stockholm.
Sedan höll jag mig borta från "Kungliga Postverket" under ett antal år och jobbade istället inom Polisen.
Men när jag sedan kom till Kalmar och började plugga, behövde jag sommarjobb - och vart hörde jag då av mig? Jo, Posten förstås!
På något vis har jag alltid trivts med arbetet som brevbärare. Det är inget avancerat arbete, men heller inte något man helt kan göra med förbundna ögon. Det är en hel del att hålla koll på trots allt. Man får vara ute en stor del av dagen, man kan på sätt och vis lägga upp delar av sitt arbete som man själv vill. Man träffar folk och får motion på betald arbetstid.
Samtidigt inser jag att det inte är jobbet jag vill ha livet ut. Jag vill inte sitta där som pensionär och tänka tillbaka på en karriär som brevbärare. Det är inte en fråga om att jag "klankar ner" på dem som gjort valet att arbeta som brevbärare, det är något jag respekterar fullt ut. Istället är det med jobb som med mycket annat i livet; det är en smaksak vad man väljer att arbeta med. För min del spelade ytterligare en aspekt in i mitt val att en gång säga upp min fasta tjänst inom Posten. Nämligen tanken på vad som händer den dag jag eventuellt blir av med jobbet? Sista åren har det inom Posten varit stora rationaliseringar och många har blivit av med jobbet. Vad händer om jag som i en ålder på 45+ blir av med jobbet, är dåligt utbildad och jobbat på Posten i alla år? Jag kommer säkerligen ha svårt att hitta ett nytt jobb - något som med en utbildning kommer bli mycket enklare.
Samtidigt har jag svårt att hålla mig ifrån Posten och kommer ofta tillbaka dit på ett eller annat sätt. Och varje gång jag slutat har jag fyllts av en känsla av vemod och nästan lite saknad...

Man behöver inte gå många decennier tillbaka i tiden för att se att då var något av status över att vara anställd inom Posten. Man hade många förmåner, fick utbildningar med mera. Detta är något som mer och mer försvunnit med åren, allteftersom Posten rationaliserat i olika omgångar.
Det har emellanåt känts som att man nästan "skäms" lite över att berätta att man är postanställd; många tycks se ner på en på ett märkligt sätt. Samtidigt märker man bland de flesta inom Posten en rätt stor yrkesstolthet. Många sätter en ära i sitt arbete - utan att bli som Gustav Svensson i "Svensson, Svensson".
Men visst finns det olika typer även inom Posten. Vissa lägger sin skäl i arbetet och gör det bästa av varje arbetsdag. De försöker lära sig nya saker och se framåt. Sedan har vi den andra typen, som oftast jobbat i många år inom Posten och kanske börjat inse att detta inte var vad de velat med livet. Men man börjar nu bli "för gammal" och är för dåligt utbildad för att söka ett annat arbete. Bland dessa märker man istället en stor bitterhet och nästan en ovilja inför alla förändringar och att lära sig något nytt i sitt arbete.
Jag kan mycket väl förstå att det inte känns roligt när livet inte blivit vad man hoppats på, men vad blir bättre av att man bara gräver ned sig och går och är bitter? Varför inte försöka göra det bästa av situationen och istället välkomna förändringar? Alla förändringar är ju trots allt inte av ondo och kan ju leda till något nytt och något positivt.

Sedan i höstas har ju Posten genomgått ganska stora förändringar och här har jag själv haft svårt att vara odelat positiv till alla förändringar man genomfört. Grundtanken är att man som brevbärare ska utföra mindre sortering och istället vara ute på distrikten en större del av dagen. Istället för att som tidigare ansvara för ett enskilt distrikt, ska man nu rotera mellan tre olika distrikt. Tanken - vad jag förstått - är dels ett mer varierande arbete men också ett försök att minska arbetsskadorna. Bland brevbärare har man enormt mycket förslitningsskador på knän, axlar och rygg liksom fallskador bland många som snubblar och ramlar i trapporna. Samma brevbärare ska inte alltid springa i trappor utan alla ska alternera mellan både trapp- och bildistrikt.
Och okej, jag köper grundidén. Alla tjänar på att minska arbetsskadorna och på en mer varierande arbetsmiljö. Samtidigt undrar jag själv om inte kvaliten blir lidande? Att samma brevbärare går samma runda gör att man kan rundan på ett helt annat sätt och därmed kan erbjuda en helt annan service till kunderna. Risken att det oftare blir fel och förseningar är större på detta sätt - som jag ser det.
Och sedan dessa förändringar infördes i höstas, har det varit otroligt mycket strul, det är en sak som är säker. Vi kommer allt senare med posten och det är inte bara i Kalmar. På många håll i Sverige har man delat ut julkort långt in i januari. Bara som ett exempel.
Nu läggs även Postens företagscentrum ner och läggs ut på entreprenad till Postens olika ombud. Något jag själv ser som en försämring i Postens service - och dessutom gör flera postanställda arbetslösa.
Här i Kalmar har Posten fått utstå mycket kritik sedan beslut tagits att säga upp avtalet med flera ombud och centralisera postombuden till några få ombud - som dessutom ligger längre ifrån stan. Det har skrivits spaltkilometer av insändare i lokaltidningarna, bildats protestgrupper och skrivits protestlistor för att Posten ska behålla den service man hittills haft. För mig, som är rätt rörlig trots allt, spelar det kanske ingen större roll om jag får ta mig någon kilometer extra för att hämta ut de paket jag får emellanåt. Men jag förstår dem som är äldre och har svårare att ta sig fram - där blir det förstås svårare.
Nej - som sagt -, har jag svårt att vara odelat positiv till förändringarna. Även om jag köper grundidén i det mesta av dem, finns det även negativa aspekter i det hela. Samtidigt har det varit en del "barnsjukdomar" vad gäller många av förändringarna och med tiden kan det säkerligen bli bra ändå. Och själv återkommer jag säkerligen emellanåt som timvikarie till Posten även i fortsättningen.
 

 
DN 1, 2
 
Bilderna lånade från BBS, Ett hjärta rött
 


Mobbning

Sista tiden har skriverierna kring mobbing varit många och långa i media. Diskussionerna har gått heta kring de arbetsmetoder vissa skolor har för att motarbeta detta stora problem. Bland annat har Skolverket mer eller mindre dömt flera av dessa arbetsmetoder.
Alla vi som i någon utsträckning utsatts för mobbning vet vilket helvete det är på ren svenska. Det är inte en behandling man önskar sin värsta fiende. Själv blir jag alltid illa berörd när jag hör om olika mobbingsfall! Många gånger undrar jag vilket som är värst; när ett barn eller en vuxen utsätts för denna hemska behandling. Visserligen är det alltid hemskt när ett barn far illa - och då blir jag mest ledsen. Men när man hör om vuxenmobbing blir jag mest förbannad. Då är det frågan om vuxna som beter sig mot allt bättre vetande; det är personer som borde veta bättre än att vara elaka mot varandra. Av barn kanske man inte alltid kan begära att de ska veta hur man beter sig mot andra. Däremot ska man absolut markera på något vis när barn och ungdomar gör fel och gör saker de inte ska göra.
Det stora dilemmat är ju förstås hur man gör detta? När jag själv jobbade som lärare för en massa år sedan kom jag själv i kontakt med elever som utsattes för mobbing av sina så kallade klasskompisar. Jag kände mig totalt maktlös! För vad gör man? Vad gör man när man håller samtal med mobbarna och de bara hånflinar och tycker att offret får skylla sig själv och förtjänar den behandling de utsätter honom/henne för?
Många gånger grundar sig mobbning i att offret på ett eller annat sätt sticker ut och inte "passar in". Det kan var skitsaker som en annorlunda musiksmak, klädstil eller dialekt. Ändå får man höra från många mobbare att "offren får skylla sig själva", att de själva får se över sitt beteende så upphör mobbingen. Självklart finns även dessa fall, men de befinner sig i minoritet. Så att offret får skylla sig själv känns mer som ett försvarstal från en förövare som vill dämpa sitt dåliga samvete.

Jag har sjäv utsatts för mobbing under större delen av min grundskoletid. Fölr min del var det mestadels frågan om utfrysning och en hel del glåpord. Jag var inte välkommen i gemenskapen i klassen och var uteslutande den som valdes sist i laget på idrottslektionerna. För min del var orsaken mestadels en udda klädstil (även om jag inte DIREKT stack ut) och en udda musiksmak, liksom mina mycket starka glasögon.
Samtliga lärare visste om problemet och den stora majoriteten gjorde också vad de kunde för att göra något åt problemet. Men jag hade även en lärare på mellanstadiet som aktivt deltog i mobbingen och mest tycktes njuta av att se vad jag utsattes för.
Idag är allt glömt och förlåtet för min egen del. Jag hyser inget agg emot dem som utsatte mig för detta. Som sagt, var vi barn och de flesta förstod knappast konsekvenserna av vad de gjorde. Det jag dock upplever som oerhört märkligt, är att det fortfarande finns en person som fortfarande tycks leva kvar i samma mönster!
För några år sedan var jag på en klassträff med min gamla klass. Denna person var fram och hälsade eftersom personen inte kände igen mig. När jag talade om vem jag är, vände personen mig ryggen bokstavlig talat och tilltalade mig inte med ett ord under hela klassträffen. Personen har merparten av klassen tillagd på Facebook, men har totalt ignorerat mina vänförfrågningar. När jag varit tillbaka i Hudiksvall - där jag är uppvuxen och gått i skolan - har jag några gånger sprungit ihop med denna person, som varje gång sett mig men inte ens hälsat tillbaka trots att jag sagt hej.
Jag tar inte på något sätt illa upp! Däremot tycker jag det är tragiskt att det är tragiskt och sorgligt att en person inte kommit längre i sin personliga utveckling på de närmare 20 år som gått sedan vi gick i skolan! Den här personen har jag själv aldrig gjort något illa, utan personen har bara bestämt sig för inte tycka om mig och tycka illa om mig. Under skoltiden hade jag förmodligen tagit illa upp av den här personens beteende, men idag tycker jag mest att det är komiskt och skrattretande - men även lite sorgligt. Sorgligt att en person inte kommit längre på nästan 20 år, sorgligt att en person inte vill se att folk kan förändras med åren. Men alla fungerar ju inte så - och själv hakar jag inte upp mig på det hela egentligen...

När en annan gick i skolan, förekom mobbning på skolgårdarna och i skolans korridorer. Det gör den självklart fortfarande, men nu förekommer förstås mobbningen även på andra ställen. Internet och mobiltelefoner är perfekta hjälpmedel för dem som vill trakassera någon på ett eller annat sätt. Och då blir det ju avsevärt svårare att komma åt förövarna. Det är svårt nog ändå, dessa personer är oftast inte dummare än att se till att det finns så få vittnen som möjligt - framförallt från vuxenvärlden om det är barnmobbning det är frågan om.
Internet ger det perfekta hjälpmedlet att anonymt skirva saker till den man vill trakassera. Ofta är det säkerligen frågan om att man formulerar sig så att offtret förstår vem som skriver elakheterna, men att det är svårt att bevisa något.
Det som störde mig när jag jobbade som lärare, var att man oftast inte hade några större befogenheter att göra något mot mobbarna. Man kunde prata med dem, förmana och tala om att de gjorde fel. Självklart ska man inte ha rätt till vad som helst i dessa fall. Men samtidigt har ju skolan en uppfostrande roll också - och barn och ungdomar måste ju också lära sig att det ger konsekvenser om man gör fel. Så fungerar det i vuxenvärlden, jag kan inte trakassera någon av mina kolleger på jobbet, skulle det med största sannolikhet direkt ge konsekvenser på ett eller annat sätt. Och det borde vara samma sak även i skolan.
Problemet är givetvis att många har mobbarna har egna problem som gör att de beter sig som de gör. Alla gånger är det kanske inte konsekvenser som behövs, utan hjälp och stöd istället.
 

 
DN 1, 2 EX 1, SvD 1, 2, 3 VG 1, 2
 
Bilderna lånade från Infomidwife, Drew Compton
 


Vänder blad

I veckan tömde jag till sist studentlägenheten! Varje gång jag flyttar förvånas jag över hur fruktansvärt mycket grejer jag har - och alltid missbedömer jag hur lång tid det ska ta att plocka ihop allt.
Först trodde jag det skulle räcka med 2-3 dagar och ett 10-tal flyttkartonger, så skulle det hela vara överstökat. Det slutade med ungefär 4-5 dagars arbete och 15-20 kartonger (tappade räkningen ganska fort). Tappade fort räknigen på antalet gånger jag åkte iväg till olika affärer och tiggde till mig banankaronger att packa i! Så blev det städfirma för att göra flyttstädningen, den syssla som ju är absolut tråkigast vad gäller flyttning. Jag betalade gladerligen de 1500 kronor städfirman skulle ta för att städa ur min lilla etta.
Till sist - efter mycket om och men - kom också beskedet från Kalmarhem att man hittat en ny hyresgäst till lägenheten som ville flytta in så fort som möjligt. Så i onsdags lämnade jag ifrån mig nycklarna till lägenheten och i torsdags flyttade den nya hyresgästen in! Kunde ju knappast bli bättre.
Så nu gör jag som kungen; vänder blad och går vidare, ett nytt kapitel i livets bok tar vid. Men som alltid är det alltid lite blandade känslor när man har någon form av uppbrott i tillvaron. Även om jag sedan jag flyttade hit varit fullt medveten om att jag ska flytta från denna lägenhet när utbildningen är klar, känns det aningen vemodigt. Eftersom detta är en studentlägenhet, har jag bara rätt att bo där under tiden jag pluggar, så även om jag skulle bli kvar i Kalmar skulle jag inte kunna bo kvar där.
Men när jag väl började plocka och packa ner, stå där och plocka med saker som något sätt kan vara ett minne från den tid jag bott där så kom faktiskt känslor av vemod vällande över mig.
Samtidigt ser jag förstås fram emot det som nu väntar! Snart är det dags för praktik och sedan bär det av till Stockholm igen. Ända sedan jag flyttade till Kalmar har jag mer eller mindre längtat tillbaka till Stockholm igen, även om jag trivts väldigt bra här också. Säkerligen kommer det finnas saker med Kalmar som jag saknar när jag väl är tillbaka i Stockholm också, det råder det inga som helst tvivel om.
Och trots att jag emellanåt klagat över tillvaron som student, kommer det säkerligen finna saker i den tillvaron jag kommer att sakna också! Jag har klagat över allt pluggande, alla tentor och att ständigt ha dåligt med pengar - bara för att välja ut några få saker. Men det är ändå två vitt skilda ting att jobba och att plugga. Som student är förpliktelserna mitt eget ansvar, stannar jag hemma drabbar det bara mig själv genom att jag halkar efter. Jobbar jag, drabbar det många fler än mig själv om jag är hemma från jobbet en dag. Så har man förstås en gemenskap och ett liv som inte förekommer på en arbetsplats. I alla fall inte på alla arbetsplatser...
Men ganska snart är jag trots framme vid måler jag kämpat för sedan hösten 2006! Nämligen att komma tillbaka till Stockholm och vara utbildad sjökapten. Förhoppningsvis får jag snart också ett jobb till sjöss, vilket förstås också är en del av detta mål.
 

 
Bilden lånat från Linda
 


Grodor hos försäkringsbolaget

Ni har säkert redan läst många av dessa, de har ju cirkulerat på nätet ett tag. Men de är så fruktansvärt klockrena, att jag faktiskt bara måste lägga ut dem jag med! Här följer en rad härliga felskrivningar som olika försäkringsbolag hittat i skadeanmälningar från sina kunder. Är det så här roligt att jobba på försäkringsbolag, ska jag allvarligt överväga att byta yrke! ;-)

- När singelolyckan var ett faktum var det inte jag som körde bilen, för jag satt i baksätet och sjöng.
- När jag försökte titta ut genom fönstret upptäckte jag att det var stängt.
- För att undvika kollision körde jag på en cyklist istället.
- Jag tutade men det lät inget för tutan var stulen och på reparation.
- Kvinnan jag körde på bakifrån sa att jag gjort det förut. Men mina materiella skador blev ändå stora.
- Jag gjorde illa handen när min knutna näve krockade med min grannes näsa.
- När jag sparkade mot politikerns skrev sträckte jag minst två benmuskler.
- När jag såg att det var rött ljus åkte min fot över till bromspedalen och hamnade till slut bredvid mig i diket.
- Jag dansade visserligen på bordet ifråga, men så tung är jag inte att det var mitt fel det gick sönder.
- Både kaskadkräkningarna och mina vänner försvann inom ett par timmar.
- Till lunchen igår fick jag våldsamma diaréer.
- Jag lider av en sveda som svider!
- Gaffeln var så liten att jag svalde den.
- Efter att ha tvingats skälla ut ett flertal personer i över en timme uppstod tårar i ögonen och svåra halssmärtor.
- Jag hytte med näven så att jag sträckte en magmuskel och hade sönder en lampa. Plötsligt hörde jag röster som sa åt mig att krypa ner i frysdisken på Konsum och stanna där. Efter en stund hade jag förfrusit mig. Förutom pengar vill jag även ha en ny TV. Rösterna i mitt huvud vill ha ett nytt tvåmanstält.
 

 
Bilden lånad från Friends ar siblings God forgot to give us
 


Att vara lyckligt lottad

I princip dagligen påminns jag om hur otroligt bra vi faktiskt har det i trygga Sverige. När jag öppnar tidningen till morgonkaffet efter att bara ha vaken någon dryg halvtimme, när jag slår på radion senare på dagen - och när jag sätter på TV:n på kvällen.
Vi är i Sverige väldigt duktiga på att klaga. Vi klagar på höjda skatter och avgifter, att det är nedskärningar och det ena med det andra - men ofta glömmer vi nog hur det faktiskt är här! De allra flesta av oss kan äta oss mätta, vi kan säga vad vi tycker utan att råka illa ut och vi har inga stora naturkatastrofer.
I Sverige finns ett skyddsnät som gör att man åtminstone klarar sig och kan äta sig mätt, även om man givetvis får snåla.

Idag har det nästan oupphörligen rapporterats om utvecklingen i Egypten, med alla demonstrationer mot den sittande regeringen. Dödssiffrorna tycks öka, det blir oroligare och oroligare - och nu har man även börjat attackera utländska journalister (senast en svensk journalist från SVT). Den statliga televisionen i Egypten ska tydligen börja kabla ut att utlänningar är spioner och infiltratörer som är på plats för att sabotera. Detta har tydligen många gått på och börjat attackera personer (inte enbart journalister) med icke egyptiskt utseende.
Och själv inser jag än en gång att man trots allt har det bra i trygga Sverige och kanske inte borde klaga så mycket. Även om jag inte gillar den regering vi har just nu här, har jag i alla fall ingen anledning att oroa mig för mina grundläggande mänskliga rättigheter. Jag kan fortfarande säga vad jag vill utan att hamna i fängelse och kan känna mig hyfsat trygg när jag går ut.

Protesterna som för en tid sedan började i Tunisien, spred sig till Egypten och nu har det tydligen spridit sig även till Jemen. Det är skärmmande på sitt vis att det tycks bli oroligt i land efter land. Man undrar vad utvecklingen kan bli om det fortsätter att sprida sig? Kan det leda till krig mellan länder, till exempel?
 

 
AB 1 DAG 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 VG 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Blasphemedia
 


Moral på hög nivå

Jag hör till den ganska stora skara som började jobba direkt efter gymnasiet. Minns jag inte fel, gick det bara någon vecka efter studenten innan jag började jobba. Först Posten och sedan en rad ströjobb innan jag haft ett par fasta anställningar innan jag började plugga 2006.
Jag hade då hunnit med 10 sabbatsår från allt vad skola ville heta innan jag återigen satte mig i skolbänken. För min egen del har jag känt att det inte på något sätt varit något negativt att ha varit ute i arbetslivet innan jag började plugga igen, snarare tvärtom.
Men med tiden ute i arbetslivet har jag alltmer börjat störa mig på vissa saker när jag tittat på rekrytering av personal till många arbetsplatser. Många gånger söker man unga personer och man kan väl tänka sig att arbetsgivarna på sätt hoppas på nya anställda som ska stanna en längre tid framöver.
Dock skulle jag vilja själv vilja påstå att man bedrar sig ganska rejält som arbetsgivare när man tänker så. Många av de "oskrivna regler" som finns på en arbetsplats kan man inte som ung och nykomling på arbetsmarknaden. Jag har själv många gånger märkt att de som kommit mer eller mindre från gymnasiet till ett arbete tycks ha svårare för att hjälpa till, "se" vad som behöver göras, komma med frågor som "jag har lite att göra, ska jag hjälpa dig som har mer så att vi båda hinner med att ta våran rast?". Och vilken 20-åring av idag stannar på samma arbetsplats fram till pensionen? Förmodligen inte särskilt många.
Om man däremot anställer någon som är 10-talet år äldre - eller mer - ökar direkt sannolikheten att personen stannar till pensionen. Personen har dessutom något som inte syns i några betyg, nämligen arbetslivserfarenhet och kan dessa "oskrivna regler" på arbetsplatser.
Det har faktiskt så pass illa att jag själv ibland fått känslan av att vissa (dock långt, långt ifrån alla) yngre har en högre tendens att stanna hemma för "småsaker" - alltså en aningen lägre arbetsmoral. Det är givetvis bara något jag kunnat ana emellanåt utan att kunna sätta fingret på det. Självklart tycker jag att unga ska ha en chans att få jobb, självklart ska unga få komma ut på arbetsmarknaden.
Men det verkar som att jag kunnat ana rätt på något vis, i alla fall om man ska tro undersökningen DN skriver om idag. Så mycket som var femte ung har svarat i undersökningen att de sjukskrivit sig för att de "känt sig trötta och slitna". Något som i alla fall jag själv varit alldeles för ärlig och lojal för; jag ska vara så sjuk att jag inte tar mig ur sängen innan jag lyfter luren och sjukskriver mig...
 

 
Källa: DN
 
Bilden lånad från Svenska kyrkan
 


I väntans tider

Vad är väl som väntans tider? Från början skulle jag mönstrat på min praktikbåt den 20 januari, men någon vecka innan fick jag ett mejl från rederiet som undrade om det var okej att datument sköts upp till fjärde februari, det vill säga i övermorgon. Eftersom jag hade ganska mycket att göra innan praktiken drog igång, skrev jag tillbaka att det var helt okej med mig.
Av erfarenhet vet jag ju att ett påmönstringsdatum alltid kan vara plus/minus ett par dagar beroende på fartygets ankomst- och avgångstider så jag räknade med att det skulle kunnat bli redan i början/mitten av denna vecka - likväl som början på nästa vecka.
Så fick jag för exakt en vecka sedan ett mejl med frågan om jag skulle kunna befinna mig i New York den 29/1 för påmönstring. Då jag fortfarande var långt ifrån klar med att tömma min studentlägenhet, skrev jag tillbaka att det nog kunde bli svårt. Jag frågade försynt om det skulle gå bra att försöka ta påmönstringen runt den 4/2 som var bestämt från början. Det var inga problem fick jag som svar.
Nu verkar det bli först i mitten av februari istället. Fartyget kommer ligga kvar i New York ett tag till och förbereda eftersom man ska falggas om pch ska sedan till Rotterdam för att lossa sin last. Och då kommer jag att få mönstra på.
Det gör mig egentligen inte särskilt mycket att få vänta ett tag till, jag hinner nu istället ordna med lägenheten i Stockholm, mitt examensarbete och lite annat. Nu kan jag i lugn och ro fixa med detta innan jag sticker iväg och det känns på många sätt ganska skönt. Då jag kan lättare fokusera på praktiken när jag väl är ombord.
Samtidigt hade det ju varit skönt att komma iväg, det kan jag inte neka till! För ju senare jag kommer iväg, ju senare kommer jag förstås också hem igen i sommar. Vill ju också bli klar med utbildningen så fort som möjligt. Men nu känns det i alla fall skönt att ha ett ungefärligt datum att rätta sig efter. Nu vet jag ungefär när jag ska iväg trots allt och kan planera min tid i land efter det. För det är något jag känt fram till beskedet igår, att det varit lite påfrestande att inte veta när jag kommer iväg och därmed inte riktigt kunna planera så mycket. Trots allt är det skönt att veta om man kan planera något till helgen och så vidare. Men det kan jag som sagt nu och det känns skönt!
 

 
Bilden lånad från Tinezza
 


Att man vågar

Jag har sista året prenumererat på någon av de två större lokaltidningar som finns i Kalmar. Brukar tycka det är lite kul att hänga med lite i vad som händer i den stad man bor i.
Men så finns det något märkligt som det ofta står om i tidningarna! I princip varje vecka står det om studenter vid Linnéuniversitetet som åkt dit för fusk av något slag. Otast har det handlat om plagiat av olika slag; studenter som kopierat texter antingen av varandra, från nätet eller ur litteratur.
Senast igår läste jag om tre studenter som gjort exakt detta - men just dessa två verkar ju nästa extra puckade om ni frågar mig! De hade i uppgift att göra en kalkylmodell som sedan skulle skickas in till läraren. De hade även fått ett exempel av läraren på hur lösningen skulle kunna se ut.
Saken var bara den att studenterna kopierade exemplet rakt av och bara ändrade lite text och siffror, för att sedan lämna in uppgiften.
Varje gång jag läser om studenter som kopierar text på detta sätt, undrar jag hur man vågar detta?! Själv vågar jag ju knappt skriva citat i mina inlämningsuppgifter utan att vara rädd för att åka dit för fusk! Och att dessutom plagiera ett färdigt exemepel känns ju lite extra osmart måste jag ju säga. Nu vet jag visserligen inte exakt hur denna uppgift såg ut, vilka förutsättningarna och direktiven var för uppgiften - men spontant känns det ju faktiskt rejält osmart.
Jag tror nog de allra flesta studenter någon gång under sin utbildning tänkt tanken att fuska på något sätt, alltifrån på något ganska oskyldigt sätt till mer eller mindre oförsvarbara fuskmetoder. Men för de allra flesta är nog steget väldigt långt från tanke till handling har jag en känsla av.
 

 
BAR 1
 
Bilden lånad från Osqledaren