Mobbning

Sista tiden har skriverierna kring mobbing varit många och långa i media. Diskussionerna har gått heta kring de arbetsmetoder vissa skolor har för att motarbeta detta stora problem. Bland annat har Skolverket mer eller mindre dömt flera av dessa arbetsmetoder.
Alla vi som i någon utsträckning utsatts för mobbning vet vilket helvete det är på ren svenska. Det är inte en behandling man önskar sin värsta fiende. Själv blir jag alltid illa berörd när jag hör om olika mobbingsfall! Många gånger undrar jag vilket som är värst; när ett barn eller en vuxen utsätts för denna hemska behandling. Visserligen är det alltid hemskt när ett barn far illa - och då blir jag mest ledsen. Men när man hör om vuxenmobbing blir jag mest förbannad. Då är det frågan om vuxna som beter sig mot allt bättre vetande; det är personer som borde veta bättre än att vara elaka mot varandra. Av barn kanske man inte alltid kan begära att de ska veta hur man beter sig mot andra. Däremot ska man absolut markera på något vis när barn och ungdomar gör fel och gör saker de inte ska göra.
Det stora dilemmat är ju förstås hur man gör detta? När jag själv jobbade som lärare för en massa år sedan kom jag själv i kontakt med elever som utsattes för mobbing av sina så kallade klasskompisar. Jag kände mig totalt maktlös! För vad gör man? Vad gör man när man håller samtal med mobbarna och de bara hånflinar och tycker att offret får skylla sig själv och förtjänar den behandling de utsätter honom/henne för?
Många gånger grundar sig mobbning i att offret på ett eller annat sätt sticker ut och inte "passar in". Det kan var skitsaker som en annorlunda musiksmak, klädstil eller dialekt. Ändå får man höra från många mobbare att "offren får skylla sig själva", att de själva får se över sitt beteende så upphör mobbingen. Självklart finns även dessa fall, men de befinner sig i minoritet. Så att offret får skylla sig själv känns mer som ett försvarstal från en förövare som vill dämpa sitt dåliga samvete.

Jag har sjäv utsatts för mobbing under större delen av min grundskoletid. Fölr min del var det mestadels frågan om utfrysning och en hel del glåpord. Jag var inte välkommen i gemenskapen i klassen och var uteslutande den som valdes sist i laget på idrottslektionerna. För min del var orsaken mestadels en udda klädstil (även om jag inte DIREKT stack ut) och en udda musiksmak, liksom mina mycket starka glasögon.
Samtliga lärare visste om problemet och den stora majoriteten gjorde också vad de kunde för att göra något åt problemet. Men jag hade även en lärare på mellanstadiet som aktivt deltog i mobbingen och mest tycktes njuta av att se vad jag utsattes för.
Idag är allt glömt och förlåtet för min egen del. Jag hyser inget agg emot dem som utsatte mig för detta. Som sagt, var vi barn och de flesta förstod knappast konsekvenserna av vad de gjorde. Det jag dock upplever som oerhört märkligt, är att det fortfarande finns en person som fortfarande tycks leva kvar i samma mönster!
För några år sedan var jag på en klassträff med min gamla klass. Denna person var fram och hälsade eftersom personen inte kände igen mig. När jag talade om vem jag är, vände personen mig ryggen bokstavlig talat och tilltalade mig inte med ett ord under hela klassträffen. Personen har merparten av klassen tillagd på Facebook, men har totalt ignorerat mina vänförfrågningar. När jag varit tillbaka i Hudiksvall - där jag är uppvuxen och gått i skolan - har jag några gånger sprungit ihop med denna person, som varje gång sett mig men inte ens hälsat tillbaka trots att jag sagt hej.
Jag tar inte på något sätt illa upp! Däremot tycker jag det är tragiskt att det är tragiskt och sorgligt att en person inte kommit längre i sin personliga utveckling på de närmare 20 år som gått sedan vi gick i skolan! Den här personen har jag själv aldrig gjort något illa, utan personen har bara bestämt sig för inte tycka om mig och tycka illa om mig. Under skoltiden hade jag förmodligen tagit illa upp av den här personens beteende, men idag tycker jag mest att det är komiskt och skrattretande - men även lite sorgligt. Sorgligt att en person inte kommit längre på nästan 20 år, sorgligt att en person inte vill se att folk kan förändras med åren. Men alla fungerar ju inte så - och själv hakar jag inte upp mig på det hela egentligen...

När en annan gick i skolan, förekom mobbning på skolgårdarna och i skolans korridorer. Det gör den självklart fortfarande, men nu förekommer förstås mobbningen även på andra ställen. Internet och mobiltelefoner är perfekta hjälpmedel för dem som vill trakassera någon på ett eller annat sätt. Och då blir det ju avsevärt svårare att komma åt förövarna. Det är svårt nog ändå, dessa personer är oftast inte dummare än att se till att det finns så få vittnen som möjligt - framförallt från vuxenvärlden om det är barnmobbning det är frågan om.
Internet ger det perfekta hjälpmedlet att anonymt skirva saker till den man vill trakassera. Ofta är det säkerligen frågan om att man formulerar sig så att offtret förstår vem som skriver elakheterna, men att det är svårt att bevisa något.
Det som störde mig när jag jobbade som lärare, var att man oftast inte hade några större befogenheter att göra något mot mobbarna. Man kunde prata med dem, förmana och tala om att de gjorde fel. Självklart ska man inte ha rätt till vad som helst i dessa fall. Men samtidigt har ju skolan en uppfostrande roll också - och barn och ungdomar måste ju också lära sig att det ger konsekvenser om man gör fel. Så fungerar det i vuxenvärlden, jag kan inte trakassera någon av mina kolleger på jobbet, skulle det med största sannolikhet direkt ge konsekvenser på ett eller annat sätt. Och det borde vara samma sak även i skolan.
Problemet är givetvis att många har mobbarna har egna problem som gör att de beter sig som de gör. Alla gånger är det kanske inte konsekvenser som behövs, utan hjälp och stöd istället.
 

 
DN 1, 2 EX 1, SvD 1, 2, 3 VG 1, 2
 
Bilderna lånade från Infomidwife, Drew Compton
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Björn Hultman:

Man får inte som lärare känna att man är maktlös. Detta är livsfarligt om man har känslan. Man har valt att undervisa och jobba med barn och ungdomar, då ska man även kunna hantera mobbning. Det ingår nämligen i en av arbetsuppgifterna, för detta påverkar lärarens egen undervisning. Däremot är det föräldrar som känner sig maktlösa när dessa idioter till lärare står och blånekar att barnet inte är utsatt och står och säger inför eleven att man inte ska bry sig.



Här gäller det att jobba FÖREBYGGANDE dvs innan ens problemet uppstår. Att jobba med värdegrund, respekt, hur en bra vän är och attityder i skolan är A och O för att detta ska undvikas. Man ska vara tydlig med för eleverna att dessa handlingar faktiskt är straffbara, det är inte tillåtet att misshandla eller trakassera någon. Här gäller det också att alla lärare kommunicerar med varandra, så att alla vet om vilka elever som är inblandade. Det är publiken också som är det värsta, för dom som ser men ingenting gör har accepterat att mobbningen forsätter. Det är också viktigt att lyfta fram medlöparna, dvs mobbarens kompis som trycker på och gör det möjligt för mobbaren att fortsätta, kan vi samtala med dom, kan vi också stoppa det ganska enkelt. Man klarar nämligen inte av att mobba själv, man behöver någon som trycker på.



Jag bloggar och föreläser om ämnet, kolla bloggen och lär dig mer hur vi kan agera! Tänk på att ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något!

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow