Posten, gamle vän

Posten är ett företag som jag alltid hyst någon form av hatkärlek till. Min första praoplats, som jag hade i sjätte klass för över 20 år sedan, var på just Posten i Hudiksvall. Mitt första sommarvikariat efter studenten -96 var sedan på Posten i Söderhamn och sedan dess har jag alltid på ett eller annat sätt återkommit till Posten. Sommaren -98 var jag tillbaka på Posten igen, men då i Hudiksvall, och blev kvar fram till sensommaren -99 då jag flyttade till Stockholm.
Sedan höll jag mig borta från "Kungliga Postverket" under ett antal år och jobbade istället inom Polisen.
Men när jag sedan kom till Kalmar och började plugga, behövde jag sommarjobb - och vart hörde jag då av mig? Jo, Posten förstås!
På något vis har jag alltid trivts med arbetet som brevbärare. Det är inget avancerat arbete, men heller inte något man helt kan göra med förbundna ögon. Det är en hel del att hålla koll på trots allt. Man får vara ute en stor del av dagen, man kan på sätt och vis lägga upp delar av sitt arbete som man själv vill. Man träffar folk och får motion på betald arbetstid.
Samtidigt inser jag att det inte är jobbet jag vill ha livet ut. Jag vill inte sitta där som pensionär och tänka tillbaka på en karriär som brevbärare. Det är inte en fråga om att jag "klankar ner" på dem som gjort valet att arbeta som brevbärare, det är något jag respekterar fullt ut. Istället är det med jobb som med mycket annat i livet; det är en smaksak vad man väljer att arbeta med. För min del spelade ytterligare en aspekt in i mitt val att en gång säga upp min fasta tjänst inom Posten. Nämligen tanken på vad som händer den dag jag eventuellt blir av med jobbet? Sista åren har det inom Posten varit stora rationaliseringar och många har blivit av med jobbet. Vad händer om jag som i en ålder på 45+ blir av med jobbet, är dåligt utbildad och jobbat på Posten i alla år? Jag kommer säkerligen ha svårt att hitta ett nytt jobb - något som med en utbildning kommer bli mycket enklare.
Samtidigt har jag svårt att hålla mig ifrån Posten och kommer ofta tillbaka dit på ett eller annat sätt. Och varje gång jag slutat har jag fyllts av en känsla av vemod och nästan lite saknad...

Man behöver inte gå många decennier tillbaka i tiden för att se att då var något av status över att vara anställd inom Posten. Man hade många förmåner, fick utbildningar med mera. Detta är något som mer och mer försvunnit med åren, allteftersom Posten rationaliserat i olika omgångar.
Det har emellanåt känts som att man nästan "skäms" lite över att berätta att man är postanställd; många tycks se ner på en på ett märkligt sätt. Samtidigt märker man bland de flesta inom Posten en rätt stor yrkesstolthet. Många sätter en ära i sitt arbete - utan att bli som Gustav Svensson i "Svensson, Svensson".
Men visst finns det olika typer även inom Posten. Vissa lägger sin skäl i arbetet och gör det bästa av varje arbetsdag. De försöker lära sig nya saker och se framåt. Sedan har vi den andra typen, som oftast jobbat i många år inom Posten och kanske börjat inse att detta inte var vad de velat med livet. Men man börjar nu bli "för gammal" och är för dåligt utbildad för att söka ett annat arbete. Bland dessa märker man istället en stor bitterhet och nästan en ovilja inför alla förändringar och att lära sig något nytt i sitt arbete.
Jag kan mycket väl förstå att det inte känns roligt när livet inte blivit vad man hoppats på, men vad blir bättre av att man bara gräver ned sig och går och är bitter? Varför inte försöka göra det bästa av situationen och istället välkomna förändringar? Alla förändringar är ju trots allt inte av ondo och kan ju leda till något nytt och något positivt.

Sedan i höstas har ju Posten genomgått ganska stora förändringar och här har jag själv haft svårt att vara odelat positiv till alla förändringar man genomfört. Grundtanken är att man som brevbärare ska utföra mindre sortering och istället vara ute på distrikten en större del av dagen. Istället för att som tidigare ansvara för ett enskilt distrikt, ska man nu rotera mellan tre olika distrikt. Tanken - vad jag förstått - är dels ett mer varierande arbete men också ett försök att minska arbetsskadorna. Bland brevbärare har man enormt mycket förslitningsskador på knän, axlar och rygg liksom fallskador bland många som snubblar och ramlar i trapporna. Samma brevbärare ska inte alltid springa i trappor utan alla ska alternera mellan både trapp- och bildistrikt.
Och okej, jag köper grundidén. Alla tjänar på att minska arbetsskadorna och på en mer varierande arbetsmiljö. Samtidigt undrar jag själv om inte kvaliten blir lidande? Att samma brevbärare går samma runda gör att man kan rundan på ett helt annat sätt och därmed kan erbjuda en helt annan service till kunderna. Risken att det oftare blir fel och förseningar är större på detta sätt - som jag ser det.
Och sedan dessa förändringar infördes i höstas, har det varit otroligt mycket strul, det är en sak som är säker. Vi kommer allt senare med posten och det är inte bara i Kalmar. På många håll i Sverige har man delat ut julkort långt in i januari. Bara som ett exempel.
Nu läggs även Postens företagscentrum ner och läggs ut på entreprenad till Postens olika ombud. Något jag själv ser som en försämring i Postens service - och dessutom gör flera postanställda arbetslösa.
Här i Kalmar har Posten fått utstå mycket kritik sedan beslut tagits att säga upp avtalet med flera ombud och centralisera postombuden till några få ombud - som dessutom ligger längre ifrån stan. Det har skrivits spaltkilometer av insändare i lokaltidningarna, bildats protestgrupper och skrivits protestlistor för att Posten ska behålla den service man hittills haft. För mig, som är rätt rörlig trots allt, spelar det kanske ingen större roll om jag får ta mig någon kilometer extra för att hämta ut de paket jag får emellanåt. Men jag förstår dem som är äldre och har svårare att ta sig fram - där blir det förstås svårare.
Nej - som sagt -, har jag svårt att vara odelat positiv till förändringarna. Även om jag köper grundidén i det mesta av dem, finns det även negativa aspekter i det hela. Samtidigt har det varit en del "barnsjukdomar" vad gäller många av förändringarna och med tiden kan det säkerligen bli bra ändå. Och själv återkommer jag säkerligen emellanåt som timvikarie till Posten även i fortsättningen.
 

 
DN 1, 2
 
Bilderna lånade från BBS, Ett hjärta rött
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Konstruktiv kritik framförd i shysst ton liksom ironi och liknande är självklart okej, men rasistiska och/eller onödigt otrevliga/elaka kommentarer liksom personangrepp publiceras inte.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevant till bloggen/inlägget raderas. Kommentarsverktyget på Kompasskurs är inte till för att marknadsföra den egna bloggen/hemsidan eller varor och tjänster. Men kommentera gärna om du har något att tillföra i diskussionen kring ämnet i inlägget eller något annat som har med bloggen att göra.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.
Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommenterarna utifrån dessa regler.

§ 4. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.







 




Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: