Att göra skillnad

Ju mer jag flyttat runt genom åren, ju mer fascineras jag av vilken skillnad det är i hur olika hyresvärdar behandlar sina hyresgäster! Det kan verkligen vara som natt och dag - och detta trots att jag med ett enda undantag alltid hyrt av olika kommunala hyresbolag. Man kan ju tycka att det finns vissa saker man följer som hyresvärd, men så verkar det inte alltid vara.
När jag bodde i Upplands Väsby, hyrde jag av det kommunala bolaget Väsbyhem och deras bemötande gjorde mig nästan mörkrädd. Man strulade redan från början när jag skulle flytta in, då man till synes uppsåtligen lät bli att informera om hur man tog sig in på området - och sedan när jag upptäckte de bommar som hindrade biltrafik i området faktiskt blåvägrade att ordna fram en nyckel så att flyttfirman kunde komma fram med lastbilen.
Lägenheten var inte urstädad när jag flyttade in - och det var efter åtskilliga påtryckningar och telefonsamtal som man behagade skicka en städfirma för att städa upp efter den tidigare hyresgästen. När jag senare upptäckte mögel i lägenheten kom man och kollade först när jag kopplat in miljöförvaltningen på kommunen.
När jag flyttade ut, godkändes lägenheten vid besiktningen, för att man sedan skulle ändra sig och fakturerade mig 3000 kronor för några smulor jag tydligen missat längst in i ett köksskåp.
Till det kunde personalen skälla ut mig efter noter när jag ringde och påpekade brister i lägenheten. När jag påpekade att det bara var 16 plusgrader vissa dagar i lägenheten hånskrattade vaktmästaren och tyckte jag var bra frusen av mig som klagade på den temperaturen.
När jag sedan fick tag i en ny lägenhet skulle flytten ske långt innan min uppsägningstid var slut och jag frågade lite försynt om det var möjligt att slippa denna om den nya hyresgästen var villig att flytta in tidigare. Det enda svaret var i princip att "Visst är det möjligt, men vi tänker minsann inte anstränga oss för att hitta någon som kan flytta in så snabbt". Jag blev sittande i tre månader med en sammanlagd hyra på nästan 10.000 kronor. Bara för att när den nya hyresgästen väl skrivit kontraktet få höra att han VISST varit intresserad att flytta in redan innan min uppsägningstid börjat - men Väsbyhem hade inget sagt...
När jag sedan flyttat till en av Stockholmshems lägenheter i Bagarmossen, var det som en skänk från ovan att ha kontakt med sin nya hyresvärd! Personalen var trevlig och var det några bekymmer med något, skedde allts med blixtens fart!

Jag påmindes idag än en gång om Väsbyhems dåliga bemötande sedan jag fick ett samtal från min nuvarande hyresvärd Kalmarhem. Ett samtal som stod i raka motsatsen till det bemötande jag en gång i tiden fått av Väsbyhem.
Jag har ju sagt upp min studentlägenhet och ska egentligen ha uppsägningstid under februari och mars. Men när jag sa upp den, poängterade jag att jag gärna vill bli av med lägenheten så fort som möjligt, helst redan från första februari. Man sa då på ett trevligt sätt att "vi ska göra vad vi kan, men vi kan inget lova". Jag räknade själv inte med att bli av med lägenheten från månadsskiftet, även om jag givetvis hoppades på det.
Så jag la ut lite trådar för att hänvisa folk till att anmäla intresse för lägenheten - och det tycks ha funntis ett ganska stort intresse för den faktiskt! Trots att den ligger aningen avigt till med nästan sex kilometer in till stan.
Och idag ringde man alltså från Kalmarhem och meddelade att man fått tag i en ny hyresgäst som vill flytta in så fort som möjligt!! Så jag är förstås riktigt nöjd med att jag nu slipper hyran - och översänder härmed en stor eloge till Kalmarhem som faktiskt också haft ett finger med i spelet för att allt ska klaffa. Detta är vad jag kallar service!
Även om jag ju vet att inte riktigt alla är nöjda med Kalmarhem, så har mitt eget intryck rakt igenom varit positivt under de år jag hyrt lägenhet av dem. Och i alla organisationer kommer det in rötägg, så säkerligen beror det även på vem man har med att göra.
Detsamma kan förmodligen gälla även hos Väsbyhem, jag kan ha haft otur och råkat ut för just de rötägg som råkare jobba där. Men det märkliga vad gäller DEM, är att jag i mina kontakter med Hyresgästföreningen fått veta att man har åtskilliga ärenden som drivs mot just Väsbyhem. De tycks vara kända för att enbart göra EXAKT vad de är skyldiga att göra enligt - inte ett smack mer.... Så tur det finns bra hyresvärdar också. :-)
 

 
Bilden lånade från Nationalencyklopedin
 


Svårt att välja

Det här med att välja är inte alltid det lättaste, det har jag alltid varit medveten om! Man ställs väldigt inför olika val och måste välja mellan saker som kan vara otroligt likartade eller på annat sätt svåra att välja mellan. Det kan vara som behöva välja mellan pest eller kolera, lycka eller glädje.
Och val ställs man verkligen inför när man ska hyra ut en lägenhet nära stan i Stockholm! Att det är bostadsbrist i Stockholm visste jag sedan länge, men det har varit först sedan jag annonserade ut den för andrahandsuthyrning som jag insett hur läget faktiskt är. I fredags förnyade jag annonsen för att göra nya tag att få den uthyrd sedan två tilltänkta hyresgäster på rad dragit sig ur.
På bara några timmar fick jag inte mindre än 40 svar! Och det blir i slutändan en tuff gallring att börja gallra bland alla svar. Många sitter i en situation där de är nyseparerade och behöver något fort, andra vill komma närmare sina barn eller kommer tvingas säga upp sig från jobbet om de inte får en bostad mer eller mindre omgående. Jag har även fått mejl från en organisation som hjälper personer som av en eller annan anledning behöver gömma sig - misshandlade kvinnor och människor i liknande situationer. Denna organisation var villig att betala långt över den hyra jag från början begärt. Jag har fått mejl från asylsökande som behöver någonstans att bo för att ha en chans till uppehållstånd, personer som kommit på utbildningar men riskerar tvingas tacka nej om de inte får en bostad, invandrare som riskerar bli hemskickade om de inte kan styrka att de faktiskt har någonstans att bo i Sverige.

Listan kan göras otroligt lång över alla som svarat. Sedan finns det förstås den stora merparten som har mer "vanliga" anledningar att söka lägenhet. Personer som redan bor i andra hand och där kontraktet snart går ut är väl den allra vanligaste anledningen.
Men att hyra ut till någon som håller sig undan jag får erkänna att jag känner viss tvekan inför. Det må vara väldigt gott syfte, men vad händer om någon som dessa personer faktiskt lyckas spåra dem? Kan det innebära att jag råkar illa ut?
Och det märkliga är att fördomar jag aldrig trodde mig ha plötsligt dyker upp när jag läser mejlen från personer som vill hyra lägenheten. Nästan per automatik gallrar jag bort personer med utländsk härkomst. Är personen asylsökande, har det egentligen inte med fördomar att göra, utan istället kommer tanken om vad som händer om personen får sin asylansökan avslagen? Kommer de då bara avvika från hyran? Så står jag där och måste betala en hyra på 6000 i månaden, något som motsvarar den inkomst jag kommer att ha närmsta månaderna! Men även om personen skriver på mer eller mindre felfri svenska, skriver att han/hon har fast jobb och så vidare, hamnar oftast mejlet ändå i skräpkorgen - åtminstone i större utsträckning än för personer med svenskklingande namn. Och jag skäms verkligen över detta beteende! För vad säger egentligen att lokalvårdaren Muhammed är mindre skötsam än läkaren Anders? Det enda är möjligen vissa kulturkrockar i de "oskrivna regler" som kan finnas i ett hyreshus. Vi svenskar är ofta ganska griniga vad gäller störande ljud från grannarna - medan detta ses med mycket mer liberala ögon i många andra kulturer. Där klagar man inte nödvändigtvis över musik efter klockan 10 eller lite spring i trapporna på kvällarna. Och kanske är det just det jag är rädd för, att det är någon som inte riktigt är medveten om dessa "oskrivna regler" som i så fall flyttar in? Något personen nog förmodligen ändå är om han/hon bott i Sverige ett antal år och har fast jobb här.
Fast nu hoppas jag att jag hittat hyresgäster till lägenheten. Ett par som gärna villa hyra och som jag ska börja göra ett försök med. Hoppas nu bara att det inte blir något strul på vägen. :-)
 

 
Bilden lånad från Hållbar livsstil
 


Överviktig

 

 
Bilden lånad från Barometern
 


Vari ligger felet att säga som det är?

För en massa år sedan skulle jag sälja en TV via Blocket. Det här var före platt-TV, LCD-TV och allt vad det heter, men det var med dåtidens mått mätt ändå en bra TV på 28". Jag fick flera samtal om TV:n, som jag sålde för 400 kronor. Ett av de första samtalen var en kvinna som var mycket intresserad och vi bestämde tid för när hon skulle komma och köpa TV:n. Hon skulle komma vid 6-tiden en lördagskväll.
Klockan blev sex och jag började vänta på att det skulle ringa på dörren. Men tiden gick och det förblev tyst. Kvart i sju försökte jag ringa henne för att se var hon blivit av. Men inget svar. Samma sak 45 minuter senare. Så där satt jag och hade vikt en lördagskväll åt någon som aldrig dök upp.
Samma sak råkade jag ut för ett par gånger när jag annonserade ut min lägenhet i Upplands Väsby för byte mot något närmare stan. Folk ringde, var intresserade och skulle komma och titta - och dök aldrig upp. En gång var jag semester och skulle komma en söndagseftermiddag. På fredagen ringde en man som hade en lägenhet i centrala Väsby och han var mycket intresserad av ett byte. Han ville genomföra bytet så fort som möjligt och ville komma redan på söndagen för att titta på min lägenhet.
Jag skyndade mig hem, stressade för att hinna städa undan det värsta innan jag skulle ha lägenhetsvisning. Så närmade det sig klockslaget sex, då han skulle dyka upp. Men ingen ringde på dörren. Klockan blev sju och ingen kom. Jag ringde för att se om det möjligen kunde vara så att han tappat bort mitt nummer eller liknande - men hans mobil var avstängd. Bara mobilsvar. Inte heller han dök upp.

När jag sedan gick med på Mötesplatsen, märkte jag av en snarlik tendens. Personer man haft kontakt med och vissa gånger träffats, säger uttryckligen att man vill fortsätta ses och ha kontakt - men plötsligt upphör sms, mejl och telefonsamtal. Här blir det istället en svår balansgång för hur ofta man ska höra av sig innan man går över någon gräns och istället bara "blir jobbig och desperat".
Själv har jag i dessa lägen efter något tag skickat ett sms eller mejl och faktiskt rent ut frågat hur det kommer sig att vederbörande inte hör av sig eller ens svarar på mina sms. Varje gång har jag då fått svar tillbaka med en ursäkt av något slag. Men detta har aldrig skett i de fall jag annonserat ut något, trots att det faktiskt hänt att jag skickat ett sms och talat om att jag tycker det är dåligt att man inte ens hör av sig om man ändrat sig.
Men tendenserna tycks inte svänga verkar det som! Sista tiden har jag annonserat ut två lägenheter på Blocket. Dels vill jag ha tag i någon ny hyresgäst till min lägenhet här i Kalmar så fort som möjligt för att slippa betal hyran, dels vill jag få min lägenhet i Stockholm uthyrd för några månader. För min lägenhet i Stockholm har massor med folk hört av sig, däribland två företag. Det ena företaget fick lite högre prioritet hos mig eftersom de erbjöd bra villkor för uthyrningen - men ville ha längre hyrestid än jag från början kunde erbjuda dem. När det sedan visade sig att jag faktiskt kunde erbjuda dem de tre månader de vill ha, är de plötsligt inte ens "nåbara". Jag mejlar, jag ringer för och lämnar meddelande på mobilsvararen, men ingen ringer tillbaka. Själv undrar jag hur en fastighetsmäklare kan sköta sitt jobb utan att vara nåbar på mobilen? Eller är det MIG man nonchalerar?
Jag ringer då nästa företag, som först var JÄTTEINTRESSERADE av lägenheten. Men man ber att ringa tillbaka eftersom man just var på G att ha ett möte. När jag väl ringer tillbaka - då har man inom loppet av 10-12 timmar plötsligt tappat intresset av lägenheten.
Detsamma gäller lägenheten jag nu vill bli av med här i Kalmar. Visserligen har jag inte själv rätt att välja vem som får ta över den, det beslutet ligger helt och hållet hos Kalmarhem, men jag har ändå valt att "lägga ut lite trådar" för att få tag i personer som kan tänkas anmäla intresse för den så att jag ska slippa uppsägningstiden. Så får jag tag i en person, som är MYCKET intresserad, anmäler intresse och meddelar mig att man ska ta lägenheten. I och med personens intresseanmälan till Kalmarhem, blockeras andras möjlighet att anmäla sitt intresse för lägenheten. När jag sedan pratar med personen, är vederbörande plötsligt inte särskilt intresserad alls utan vill hellre flytta till Mönsterås än Kalmar. Så här står jag nu - och får förmodligen betala hyra för minst en månad till, för en lägenhet jag egentligen inte har användning för.
Själv frågar jag mig bara: vari ligger felet att säga som det är? Varför är det så svårt att skicka ett sms eller ett mejl och bara tala om att man inte längre är intresserad? Med dagens teknik med sms, mejl, mobiltelefoner, bärbara datorer och mobila bredband kan man inte längre skylla på att "jag har inte haft tillfälle att höra av mig". Hur hektisk dag du än har, finns oftast tillfälle att åtminstone skicka ett sms. Det kan du göra under en kortare bussresa, på tunnelbanan, spårvagnen, i taxin - eller till och med toaletten. Men det är många "för fina" för....
 

 
Bilden lånad från 3do
 


Avslut

Varje gång jag kommer till någon form av uppbrott, kan jag inte låta bli att känna någon form av vemod. Det är alltid samma sak, även om jag ser fram emot det som komma skall. När jag flyttade från lägenheten i Upplands Väsby var jag överlycklig över lägenheten jag fått i Bagarmossen, väsentligt mycket närmare stan. Men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det kändes aningen vemodigt att flytta därifrån! Det skulle verkligen bli skönt med den nya lägenheten, att komma närmare stan och bort ifrån "värstingområdet" jag bodde i.
När jag varit till sjöss, har jag oftast tyckt att ska bli fantastiskt skönt att komma iland och få komma hem, men ändå känns det oftast lite vemodigt den dag jag ska mönstra av och åka hem.
Och ungefär samma känsla har fyllt mig när jag idag börjat bli klar i lägenheten jag bott i sedan augusti 2006. Trots att jag hela tiden vetat jag ska flytta därifrån förr eller senare, att jag en dag ska flytta från Kalmar och till Stockholm och detta är något jag på de flesta sätt ser fram emot så har det känts aningen vemodigt att plocka ihop bohaget och börja ta farväl. Trots allt har jag bott där 4,5 år och det är ganska lång tid. Det är en hel del man förknippar med lägenheten i form av minnen och erfarenheter, så klart det blir ett uppbrott!

Men nu är lägenheten så gott som tömd och det mesta instuvat i olika förråd. Det som återstår är lite köksgrejer, tavlor och lampor som ska flyttas.
Lite tur ska man ju ha ibland och jag kommer slippa uppsägningstiden! Jag har via Blocket fått tag i en ny hyresgäst som inte bara var villig att flytta in 1/2, utan dessutom blev godkänd som hyresgäst av Kalmarhem! Så det känns rejält skönt att slippa betala ytterligare drygt 6.000 sammanlagt i hyra under de månaderna.
Tanken att säga upp lägenheten var ju till stor del att spara pengar, eftersom jag inte kommer få något från CSN denna termin. Så det lyckades ju verkligen att spara in de slantarna jag annars skulle behöva betala i hyra. Tur är ju att man får en - om än väldigt liten - lön under praktiken, som jag nu får klara mig på. Men det mesta brukar ju funka med lite god vilja. :-)
 

 
Bilden lånad från Rogheden
 


Förändring

Det är inte alltid allt blir som man tänkt sig, det borde man väl ha lärt sig vid det här laget. Det har för min del varit många turer med CSN senaste tiden för att utröna om jag kommer få några studiemedel eller ej under vårenterminen. Det hela har nu slutat med att jag faktiskt inte kommer få några pengar alls därifrån.
Jag hade räknat med pengarna, eftersom det hela tiden låtit som jag kommer få pengar, men nu har man alltså ändrat sig. Inga studiemedel.
Tur är ju att jag får en liten lön från rederiet under praktiken, även om det inte är världens högsta lön. Det är med andra ord endast dryga 6000 i månaden efter skatt.
Så nu har jag radikalt börjat se över ekonomin för att överhuvudtaget klara att göra praktiken. Att skippa praktiken nu skulle visserligen inte bli några jätteproblem, men det skulle innebära att det skulle dröja länge innan jag äntligen är klar med min utbildning. Och med andra ord vänta ännu längre innan jag kan komma ut och jobba på riktigt.
Så nu har jag tagit steget att säga upp lägenheten här i Kalmar och har börjat stuva in mina grejer både här och där så att jag slipper slänga alltför mycket. Jag har nu gallrat och gallrat i lägenheten och jag har slängt hur mycket som helst - och då är jag ändå inte färdig än.
Man är aldrig så rik som när man flyttar sägs det - och jag är benägen att hålla med! Jag har hittat saker som jag knappt visste att jag ägde - och i ärlighetens namn undrar varför jag överhuvudtaget sparat! Så nu har jag slängt hela tre överfulla sopsäckar med gammal bråte - och fler kommer det faktiskt bli, det är en sak som är säker. Vissa saker kunde stå kvar hemma i Stockholm har jag nu insett - jag undrar faktiskt varför jag släpat med allt ner hit! Men nu finns sakerna här, så det är bara att gilla läget helt enkelt.
Så just nu är det rejält mycket att göra, det får jag erkänna! Inför morgondagen har jag en lång minneslista över saker jag ska göra. Jag har i alla fall kommit fram till att ta in en städfirma för att göra flyttstädningen, jag kommer helt enkelt varken hinna eller orka annars! Dessutom är bland det tråkigaste som finns att just göra flyttstädning! Och jag kan verkligen inte annat än imponeras av dem som faktiskt väljer att jobba med just sådant. Att komma till en stor lägenhet eller villa och veta att det nästan ska vara kliniskt rent innan man går därifrån... Då ska jag inte klaga på mitt jobb mer, jag lovar! ;-)

Alla mina planer för närmsta dagarna höll nästan på att krossas i förmiddags dock. Det besked jag fick sist var en eventuell påmönstring inför praktiken den 4/2 i Rotterdam. Av erfarenhet vet jag att en påmönstring kan bli +/- ett par dagar, men i förmiddags kom ett mejl om jag kunde befinna mig i New York på lördag för att mönstra på båten. Något som kändes nästan omöjligt eftersom jag har en hel del att göra innan jag ska iväg.
Visserligen skulle det kunna vara häftigt att få komma til New York en sväng, men jag misstänker att det kommer bli fler visiter där under mina fyra månader på samma båt!
Till veckan ska de höra av sig igen och se var båten befinner sig när det börjar bli dags för mig att mönstra på. Så verkar bli runt den 4/2 som det var sagt från början.
Det är alltid någon form av hatkärlek jag känner inför en period till sjöss! Å ena sidan ser jag fram emot att vara till sjöss, å andra sidan vet jag att emellanåt är tufft. Framförallt att vara borta så pass länge som det är frågan om. Denna gånga ska jag vara borta fyra månader i ett svep och det vet jag kommer kännas tufft efter ett tag.
Men nu vet jag att det är sista slutklämmen innan jag är färdig sjökapten - sedan kan jag äntligen börja söka jobb och faktiskt göra det jag kämpat för i alla dessa år! :-)
 

 
Bilden lånad från World Wide Open, Roslagsanor
 


Är alla muslimer terrorister??

När jag började skriva det här inlägget, började jag med samma sak som när jag ska skriva alla blogginlägg; jag började leta efter en lämplig bild att ha med. Detta gör jag oftast via Google och denna gång var inget undantag.
Eftersom jag redan visste att blogginlägget skulle handla delvis om islam och muslimer, blev dessa två ord de logiskt valda sökorden på Google. Och jovisst, jag får upp en och annan bild som hade mer direkt anknytning till islam, som exempelvis moskéer, Koranen och liknande. MEN, den stora merparten av bilderna var bilder på terrorister, från olika terrorattacker liksom ibland ganska elaka nidbilder av muslimer och islam (även om det fanns en och annan skämtteckning som faktiskt var rätt rolig också, det får jag erkänna).
Bara för att göra en koll, googlade jag sedan "kristendom", "judendom" och "buddhism" - och fick upp helt andra typer av bilder. Nu var det mer "typiskt religiösa" bilder, exempelvis på kors, Jesus och olika bilder med anknytning till Bibeln. Så en och annan mer eller mindre harmlös skämtteckning förstås.
Och det stärker väl förstås den tes som jag slutligen tänkte komma fram till, nämligen den undersökning som just presenterats! Att 85 % av alla tidningsartiklar som handlar om islam och muslimer också handlar om våld, kvinnoförtryck och våld. Enligt undersökningen har man inte hittat några exempel på medier som hävdar att alla muslimer är terrorister, men när orden islam, muslim och terrorist ofta svetsas samman, är det kansk inte så konstigt att många får den uppfattningen. Den vanligaste beskrivningen av en terrorist idag är tydligen just en ung, muslimsk man.

Jag håller med om att även jag själv många gånger gör kopplingen till islam och muslimer när jag hör om terrorattacker. När jag hörde om bombdådet på Moskvas flygplats igår, var min första tanke att "undrar om al Qaida kommer ta på sig skulden för det här?". Nu verkar det ju inte vara så, utan man tycks misstänka att tjetjener ligger bakom just det dådet.
Även om det ju tycks vara så att det är vanligare med muslimer som begår olika typer av terrordåd, så vägrar jag själv att tro att alla muslimer är terrorister! Trots allt är det ju dem som på ett eller annat sätt missköter sig som man hör om i media, oavsett om det är personer som befinner sig i Sverige eller någon annanstans i världen.
Men när rapporteringen är sådan som den är, kanske det inte är så konstigt att fördomar och rasism väcker sig starka. Det är klart det är lätt att få uppfattningen att alla muslimer missköter sig, när det är just de som missköter sig som man oftast hör om.
Men själv försöker jag se det som så, att det finns ju otroligt många som på ett eller annat sätt betjänner sig till denna religion - och alla kan omöjligen vara terrorister eller svin på andra sätt. Klart det måste finnas bra människor även inom islam! Som inom de flesta religioner finns det garanterat inom islam utrymme för tolkningar åt olika håll. Så klart det finns fundamentalister som gör radikala tolkningar av Koranen och "den rena tron". Sen finns det liberala muslimer som är vettiga... :-)
 

 
Källa: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 EX 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Livet rullar vidare
 


Morgonmänniska

Jag har alltid varit lite grann av en morgonmänniska och mer eller mindre älskat att vara uppe i bra tid på morgnarna. Till och med i tonåren, då de flesta brukar kunna sova till långt inpå eftermiddagen, var jag istället uppe redan före åtta även när jag var ledig. Det var förstås under förutsättning att jag lagt mig i bra tid och inte varit ute och svirat kvällen innan. Då kunde förstås även jag sova en bit in på förmiddagen, men ytterst sällan längre än till 12.
Först de senaste åren, sedan jag kommit upp runt 30-årsåldern, har jag börjat kunna sova på morgnarna. Nu verkar det som att jag istället behöver det, även om jag kommit i säng i bra tid kvällen innan. I tonåren var det det motsatta, då vaknade jag ofta klarvarken vid sju, åtta tiden och kunde inte somna om alls.
Men det var aldrig något jag tyckte var ett problem, snarare tvärtom! Jag tyckte det var skönt att vara uppe före de andra i familjen och kunde ha en lugn stund i början av dagen.
Fortfarande tycker jag det är jätteskönt att vara uppe i bra tid, men har desto svårare att komma upp om jag inte har en tid att passa. Ibland kan jag känna det som att sova är något av slöseri med tid, att det ju är när man är vaken som man får saker uträttade. Samtidigt som jag ju vet att jag inte får lika mycket uträttad om jag är trött heller - och får acceptera att jag uppenbarligen behöver mer sömn nu än förr tillbaka.
Men jag fortfarande verkligen njuta av att vara uppe tidigt och tycka det är helt underbart. När jag åker till jobbet på morgnarna åker jag genom stan och kan tycka det är härligt att se stan börja vakna till liv. Genom fönstren till olika företag ser man hur folk börjar komma till jobbet, tända upp och förbereda sig inför dagens arbete. I sina hem kan jag se folk komma upp för att göra frukost och göra sig i ordning innan de ska till jobbet eller skolan...
Det kan nästan vara den bästa stunden på dagen, dessa morgnar. Men kommer jag i säng i tid på kvällen om jag har sovmorgon nästa dag? Nej. Kommer jag upp i bra tid om jag inte måste? Nej...
 

 
Bilden lånad från Buddyz
 


Datanörd

För 15 år sedan visste jag själv knappt vad internet var för någonting. Det var något man kunde surfa runt på, något där man kunde hitta nästan vad som helst på. Jag minns att att jag själv på många sätt fascinerades över allt det tycktes gå att hitta bara genom några få knapptryckningar på datorn.
För ett par veckor sedan såg jag en Beck-film på DVD. Den här filmen kom i mitten på 90-talet, precis när internet började slå igenom på allvar och jag blev full i skratt över replikerna i filmen, som aldrig skulle förekomma i en film som kommit ut idag. Varje detalj kring internet förklarades, även vad en IP-adress är - något som idag mer eller mindre räknas som allmänbildning och sällan behöver förklaras överhuvudtaget. Som pricken över i, använde man dessutom disketter, något som dagens datoranvändare knappt vet vad det är!
Jag slås ibland själv av vilken stor del av ens tillvaro man tillbringar på internet. Vi ringer inte längre varann, vi mejlar och möjligen messar varandra. Vi träffas inte, vi chattar med möjligen en webcam påslagen. Vi går inte längre in på Posten och betalar våra räkningar, detta sköter vi över datorn. Allt fler börjar handla sin mat via datorn - och jag själv har knappt varit in i en skivbutik på åratal. Jag handlar alla mina skivor via datorn. Jag ringer inte runt och kollar priser när jag ska boka något - som biljetter eller hotell - istället sköter jag det från datorn.
Visst överdriver jag en aning, men ligger det ändå inte en hel del sanning i det också?! Mycket av det sociala har helt plötsligt tagit helt andra former än det hade för några år sedan. Helt plötsligt känner man sig handikappad, nästan naken utan tillgång till internet. Samtidigt kan jag själv känna att jag emellanåt har en bättre kontakt med många i min bekantskapskrets i och med internet. Vi hörs fortfarande per telefon, men kan ofta höras på ett eller annat sätt flera gånger i veckan via internet. Det kan vara att byta några ord på msn eller Facebook, eller rent av lite längre "samtal".
Nu har internet blivit en väldigt given del av tillvaron, åtminstone för mig. Jag skulle nog ha mycket svårt att vänja mig vid en tillvaro utan internet - och har datorn med mig så fort jag är borta lite längre tider hemifrån... Plötsligt skulle jag ha mycket svårt att klara mig utan något som förr inte alls var en självklarhet, men man vänjer sig ju snabbt vid bekvämligheter.
Det finns ju självfallet bakåtsträvare som försöker propsa på att man kan klara sig bra utan internet och visst kan man göra det. Men det går heller inte att komma ifrån att det finns många fördelar också! Tänk till exempel hur enkelt det nu är när man till exempel ska boka en resa! Man behöver inte längre ringa runt till olika resebyråer för att jämföra priser - samtal som i slutändan nästan gör att man förlorar de pengar man tjänar in på att man till sist fått en lite billigare biljett.... :-)
Och själv tycker jag inte det sociala förändrats till det negativa, snarare tvärtom. Det är lättare att hålla kontakten och man hörs rentav oftare än tidigare, just i och med att man ofta skriver några rader till varann emellanåt genom till exempel Facebook.
 

 
Bilden lånad från Winson
 


Tankar i natten

Häromdagen kom så omdömet på mitt examensarbete. Visserligen ska jag vara ärlig och säga att jag faktiskt hade hoppats på att det skulle bli godkänt, men riktigt sådan tur hade jag inte. Å andra sidan var det inte mycket jag skulle ändra på heller, utan bara lägga till ett par saker. Det känns ganska överkomligt, så jag ska närmsta dagarna komplettera med dessa sista delar tänkte jag.
Kanske tur med andra ord att praktiken blivit uppskjuten ett tag, nu finns ju tiden att putsa lite extra på examensarbetet. Runt fjärde februari ska jag befinna mig i Rotterdam för att mönstra på båten och sedan väntar fyra månader till sjöss. Det kommer vara en aning tufft att vara borta så länge, men jag känner ändå att det är något jag verkligen vill!
Trots allt så är det ju så det är om man ska vara till sjöss; många jobb till sjöss innebär till och med längre törnar än fyra månader, så det är ju bara att vänja sig! Och jag vet av erfarenhet att det känns lite trist fram tills dess man är ombord - sedan är man så uppi allt ombord att man inte alltid har så mycket tid att längta hem.
Och trivs till sjöss gör jag ju, något annat kan jag inte säga! Det brukar kännas lite motigt precis innan man ska iväg, men sedan är det något annat när man väl är ombord. Det är ju trots allt det här jag har kämpat för i snart fem år!

Nu kan jag istället inte riktigt fatta att jag snart är klar med utbildningen! Det känns istället aningen vemodigt att studentlivet snart är över, att jag snart ska lämna Kalmar och återgå till arbetslivet. Även om jag på många sätt ser fram emot det också, så känns det aningen vemodigt att lämna allt här också. Det kan jag inte riktigt komma ifrån... Fem år en ganska lång tid och det är klart att man hinner finna sig rätt väl till rätta på ett ställe under en så pass lång tid. Alla människor man lärt känna, överallt man lärt sig hitta. Så är man ju förstås en massa erfarenheter rikare också. Och några kunskaper också, förstås, med tanke på att man pluggat under denna tid. ;-)
Sen fortsätter förstås livet, fast på ett helt annat sätt, när man kommer tillbaka till Kungliga Hufvudstaden. Jag nekar inte till att jag absolut längtar tillbaka, samtidigt som det känns vemodigt att lämna Kalmar också. Alla ni som flyttat runt litegrann förstår säkert vad jag menar... Eller hur?! :)
 

 
Bilden lånad från Leyla
 


Hata internet

Häromdagen skrev jag att jag själv tyckt mig ana en ny tendens bland de kommentarer jag får på bloggen. Jag har nämligen tyckt mig ana att tonen har blivit någon helt annan, jag får inte längre de rejält spydiga kommentarer jag kunde få i början. Även om självklart en och annan kommentar kan vara spydig och snudd på otrevlig, är tonerna helt andra än när jag började blogga.
Då kunde jag få rena hot i kommentarerna, personer som faktiskt önskade livet ur mig. Andra gick till rena personangrepp och jag var idiot, tönt, intelligensbefriad - jag minns faktiskt inte allt jag blivit kallad för!
Nu har jag lagt ut mycket tydliga regler för vad en kommentar får innehålla för att jag faktiskt ens ska publicera den. Personangrepp, påhopp och rasistiska kommentarer hör dit exempelvis. Dessa kommentarer raderas obönhörligen och det är kanske detta många ändå respekterar? Kan det vara så att det förtar glädjen för dem som skriver den här typen av kommentarer?
Saken är ju inte den att jag inte kan ta kritik - för det kan jag absolut! - utan att jag inte tycker om när folk går över gränsen och det hela övergår till angrepp, påhopp och hot. Självklart ska man kunna säga vad man tycker i en kommentar, men det betyder inte att man behöver vara elak. Och trots allt verkar de allra flesta som läser mina inlägg (oavsett om man bara läser något enstaka inlägg eller faktiskt följer bloggen maniskt) respektera att jag frånsäger mig den typen av kommentarer.

Någonstans i inlägget skrev jag dock något om att tendensen verkade vara densamma på internet. Jag mindes någon artikel jag läst om att tonen på internet överlag tycks ha blivit "snällare". Jag minns inte var jag läste den eller vad dessa fakta byggde på, men någonstans hade jag i alla fall läst det. :-)
Idag hittade jag dock flera artiklar gällande det så kallade internethatet, som inte alls tycks ha minskat! Flera stora bloggare tycks ha känt sig tvingade att sluta blogga efter mer eller mindre saftiga påhopp de utsatts för på bloggarna.
Det verkar framförallt vara kvinnliga bloggare som utsätts, om man ska tro artiklarna. Kommentarer som "Du förtjänar inte ens att våldtas" och "Brinn i helvetet" tycks höra till vardagen för vissa bloggare.
Nu vet jag visserligen inte vad inläggen innehållit för att föranleda dessa kommentarer. De kan givetvis vara utformade på ett sådant sätt att de upprört vissa! Rättare sagt, är det uppenbarligen vissa som faktiskt blivit upprörda.
Jag kan bara referera till de gånger jag själv fått rejält otrevliga och hotfulla kommentarer - och då har påhoppen inte alls varit i proportion till vad jag själv skrivit i inlägget! Skriver man ett provocerande inlägg, får man givetvis räkna med att det kommer en del upprörda kommentarer, så är det ju - men någonstans måste ju ändå en gräns gå för vad man faktiskt skriver i kommentarer. Om jag som bloggare inte går över gränsen vad gäller exempelvis personangrepp, finns knappast anledning för dem som kommenterar att göra det. Självklart ska man kunna skriva att man inte håller med - men utan att bli hotfull eller kränka någon.
På Aftonbladet skriver man att ända upp till 20% av kommentarerna till olika artiklar dagligen raderas på grund av tonen i kommentarerna. Det är en ganska hög siffra tycker jag själv - man tar alltså bort uppåt var femte kommentar! Att folk inte vet hur man ska bete sig ter sig ganska märkligt tycker jag själv.

När man är runt på olika bloggar, ser man allt oftare att bloggare lägger upp olika regler för dem som kommenterar. Och oftast innehåller dessa regler att man på ett eller annat sätt ska hålla god ton och vara relevant till ämnet. Detsamma gäller i andra "sociala sammanhang" på internet; på sociala nätverk, kommentarsfält på exempelvis tidningars hemsidor och så vidare. Nästan överallt hittar man någon form av "abuse-knapp" och många gånger någon form av regler eller användarvillkor som reglerar hur man ska bete sig.
För min egen del satt det långt inne att lägga upp regler för vad kommentarerna ska innehålla. Att formulera dessa är inte alltid lätt, man vill ju inte avskräcka folk från att kommentera ens inlägg. Samtidigt kände jag mig till sist nästan tvingad att sätta upp vissa regler för att hålla en viss "ton" bland kommentarerna.
Men visst är det märkligt att sådant ska behövas egentligen?! Vad är problemet med att säga vad man tycker utan att gå till personangrepp och hot?!
För många är det säkerligen den anonymitet som internet erbjuder som gör att man vågar gå över de gränser man normalt inte överträder i andra sociala sammanhang, då man står öga mot öga med dem som man pratar med. Många av dem som kallat mig både det ena och det andra på internet, skulle förmodligen inte ha stake nog att säga samma sak om de stod öga mot öga med mig. Inte för att jag ser särskilt farlig ut, utan för att de säkerligen är för fega för det. Detsamma är det säkerligen med många av dem som gått till dessa angrepp mot dessa bloggare som nu valt att sluta blogga.
Självklart ska det vara en ömsesidig respekt på internet! Jag kan inte i ett inlägg gå till saftiga angrepp emot någon eller något och tro att jag bara får snälla kommentarer, så funkar det ju inte direkt. Men kränkande är det fortfarande när dessa otrevliga kommentarer dråsar in, det håller säkerligen de flesta med om! Att oprovocerat få en massa skit kastat i ansiktet kan vara både kränkande, frustrerande och provocerande...
 

 
AB 1, 2, 3 EX 1, 2, 3
 
Bilden lånad från BBC
 


Okunskapens högsäte

Jag fastnade för ett tag sedan framför nyheterna på TV - och som flera gånger leder min reaktion till ett blogginlägg! Denna gång handlade inslaget om svenskars inställning gentemot personer med psykisk ohälsa. Man har nämligen gjort en undersökning som visar att var fjärde svensk inte vill ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder eller bjuda hem en granne om denne är eller har varit patient inom psykiatrin. Även om undersökningen tydligen visar på en tendens av högre tolerans gentemot personer som lyder av psykisk ohälsa, visar den ändå att väldigt många vill hålla en distens mellan sig själva och personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder.
Med några enkla klick från SVT's hemsida, hittade jag fler siffror från olika undersökningar gällande folks attityder gentemot personer med psykisk ohälsa. Bland annat hittade jag följande siffror:
• 26 % anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden.
• 33 % anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokalbefolkningen.
• 25 % kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.
• 20 % skulle inte bjuda in någon till sitt hem om han eller hon visste att personen har en psykisk sjukdom.
• 36 % anser att människor med allvarliga psykiska problem inte kan återhämta sig fullständigt.
• 61 % anser att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter.
• 70 % anser att de flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården.
• 32 % anser inte att psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan sjukdom som helst.

Hela studien kan laddas ner här för den som är intresserad.

Själv vet jag inte om jag ska bli arg eller ledsen när jag läser de här siffrorna. Visserligen undrar man ju hur frågorna är ställda. Hur har man i undersökningen specificerat psykisk ohälsa? Nämner man att man även inkluderar sjukdomar som till exempel depression och manodepressivitet i begreppet "psykisk ohälsa"?
Under min psykologikurs nu under hösten, har jag läst mycket om hur personer med olika psykiska funktionshinder tidigare behandlats i samhället och vilken total okunskap som funnits för inte alls särskilt länge sedan. Hur man låtit folk bada med ormar, lobotomerat folk och allt vad det må vara.
Förr ansågs nästan alla med någon form av psykisk ohälsa som farliga och låstes nästan uteslutande in på mentalsjukhus. Detta tycks i ganska stor utsträckning leva kvar även idag. Trots att faktiskt många psykiska sjukdomar kan behandlas så att man aldrig märker att personen ifråga är sjuk med hjälp av medicinering exempelvis.
Ni som känner mig eller följt min blogg sedan en längre tid, vet att jag själv äter antidepressiva medel sedan flera år. Med andra ord lider även jag av en psykisk sjukdom, men den gör mig inte på något vis farlig och jag kan leva precis som alla andra så länge jag tar mina tabletter. Jag har även med stor framgång börjat trappa ut min medicinering med målsättningen att inom en snar framtid klara mig helt och hållet utan tabletter.
Det inte alla har koll på, är att depression faktiskt är en sjukdom som orsakas av brist på en signalsubstans i hjärnan - och med en dödlighet på runt 30%. Inte på grund av bristen på signalsubstans dock, utan på grund av en lång rad andra faktorer.
Så visst väcker det tankar när man läser och hör att många inte skulle vilja jobba med mig eller bjuda mig på middag på grund av min sjukdom. De som känner mig, skulle garanterat intyga att jag är totalt harmlös att äta tillsammans med eller avverka ett arbetspass tillsammans med. Så jag hoppas innerligt att dessa fördomar och denna okunskap med tiden kommer att dö ut.
Säger man "fysisk sjukdom", vet de flesta att det är ett uttryck som kan innefatta alltifrån migrän och förkylning till cancer, AIDS och Parkinson. Jag hoppas att folk en dag kommer inse att uttrycket "psykisk sjukdom" faktiskt innefattar alltifrån exempelvis depression som knappt märks utåt så länge den bahandlas till sjukdomar och funktionshinder som istället är det som många kanske tänker på - nämligen sådant som faktiskt KAN göra folk stökiga, jobbiga, annorlunda och till och med farliga och aggressiva...
 

 
Källor: SVT, (H)järnkoll
 
Bilderna lånade från Onlinepsykolog och Folkhälsoguiden
 


Fråga stjärnorna

Någon gång emellanåt - när tillfälle ges - brukar jag läsa ett och annat horoskop. Jag litar inte blint på dem, rättare sagt tror jag faktiskt inte särskilt mycket på horoskop alls. De gånger jag tar mig tid att läsa horoskopen för samtliga stjärntecken (okej, jag vet att detta enligt vissa betyder otur - men hittills har jag inte haft onormalt mycket otur), inser jag att i princip alla horoskopen skulle kunna stämma in på mig. De är helt enkelt så generaliserande, så "brett" skrivna att de mer eller mindre skulle kunna stämma på vem som helst; inget stämmer sämre än något annat...
Dock när jag läser beskrivningen av hur jungfrur - som jag råkar vara - är, stämmer det riktigt bra! Den här texten hittade jag på en sida på internet:

"Den typiska Jungfrun har en tjänande läggning och tycker om ordnade rutiner. Jungfrun är noggrann och flitig och har sinne för detaljer. I relationer och samarbete är Jungfrun pålitlig och ansvarskännande. Stark integritet hör till bilden, det gör att Jungfrun kan upplevas som reserverad och försynt. Hjälpsamhet finns i stora mått.

Jungfrun är en plikttrogen arbetsmyra som får mycket uträttat i det tysta. Den som är präglad av detta strävsamma tecken har en tendens att ta på sig mer arbetsuppgifter än nödvändigt. En väl inbokad agenda och en fulltecknad vardag hör till bilden. (...)

Jungfrun är tålmodig och gör inte så stort väsen av sin person. En jordnära, sparsam och något försiktig läggning hör till bilden samt en strävan efter perfektion. Självkritik och analytisk förmåga är kännetecknande. Hjälpsamma Jungfrun är alltid beredd att ställa upp för andra och förväntar sig inga motprestationer, utan gör det av hjärtat!"

Åtminstone är det så här jag hoppas att jag uppfattas! Men jag får nog nu se till att ändra stil en aning verkar det som. Det finns nämligen astrologer som hävdar att planeterna flyttat på sig att stjärntecknen därmed inte längre stämmer. Med den nya ordningen skulle jag själv till exempel inte längre vara jungfru, utan lejon! Helt plötsligt tycks jag få en beskrivning jag inte känner igen mig särskilt väl i (läs vidare här)!
Enligt en amerikansk astronom finns det fel i astrologins grunder, som lades för ingefär 3.000 år sedan - och felet ska vara att jorden ligger i en helt annan position idag än på den tiden. Dagens system med tolv stjärntecken stämmer helt enkelt inte alls överens med jordens position i relation till stjärnornas position på himlen.
Den den nu nya teorin ska det läggas till ytterligare ett stjärntecken, alltså blir det totalt 13 stycken.

Men i ärlighetens namn... Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket! För min del brukar inte tankan vara att horoskopen stämmer - utan jag brukar mest vilja se OM de stämmer när jag läst dem. Alltså om det som står faktiskt sker. Men som sagt är de ju så skrivna att de faktiskt slår in, bara man tolkar dem på "rätt" sätt. Så om jag är jungfru eller lejon spelar egentligen inte mig någon större roll, det komme knappast påverka min tillvaro särskilt mycket.
Däremot tycks det väl ändå rätt logiskt att planeterna ändrar position genom årtusendena, gör det inte det?! Utfrån den ytterst lilla astronomi jag själv läst, har jag förstått att det är en väldigt rörelse på planeterna så det vore väl knappast så konstigt om jordens position förändrats en aning på 3.000 år... :-)
 


För den som undrar är de nya stjärntecknen så som följer:


Stenbocken: 20 jan-15 feb
Vattumannen: 16 feb-10 mars
Fiskarna: 11 mars-17 april
Väduren: 18 april-12 maj
Oxen: 13 maj-20 juni
Tvillingarna: 21 juni-19 juli
Kräftan: 20 juli-9 aug
Lejon: 10 aug-15 sept
Jungfrun: 16 sept-29 okt
Vågen: 30 okt-22 nov
Skorpionen: 23 nov-28 nov
Ormbäraren: 29 nov-16 dec (det nya stjärntecknet)
Skytten: 17 dec-19 jan

Källa: SVT

 
Relaterat: AB, EX, NSD, SVT,
 
Bilderna lånade från Paranormal, Djurtema, Baronessan
 


Synden straffar sig själv

Hittade just en helt fantastisk artikel på DN's hemsida! Trots det ganska makabra i historien kan jag helt enkelt inte låta bli att skratta åt den!! :-)
Det var nämligen två inbrottstjuvar som tog sig in i en villa Silver Springs Shores i Florida i mitten av. Vid inbrottet kom de över ett ganska gediget byte av elektronik och smycken. Men inte bara det! De hittade också två urnor med ett pulver som det utgick ifrån vara kokain - och tog dessa med sig.
Väl hemma började de snorta hejvilt, även om inte historien förtäljer hur mycket av pulvret de använt upp. Men särskilt påtända blev de i alla fall inte. Det visade sig nämligen att det inte alls var kokain - utan aska. Askan härstammade i sin tur från ägarens avlidna och sedermera kremerade far och dennes två hundar och som av någon anledning förvarades i hemmet.
Och detta drog alltså tjuvarna i sig genom näsan i tron att de skulle bli påtända på kokain. Jag undrar i mitt stilla sinne hur de kände sig när det gick upp för dem vad de faktiskt fått i sig? Särskilt upplyftande kan det ju knappast vara, eller hur?! Och ordet "avsugning" får ju helt plötsligt en HELT annan innebörd... ;-)
 

 
Källa: DN
 
Bilden lånad från Chipsmongo
 


Tillbaka till stenåldern

 

 
En kvinna söker tjänsten som präst i ett pastorat i Strängnäs. Saken var bara den att kvinnan är lesbisk och lever tillsammans med annan kvinna. Detta ska ha föranlett att kyrkohedern i församlingen ska ha sagt att han visste att prästen var ”en sån” och att han lovat ledningen att ingen ”sån” fick komma dit.
Pastoratet är nu anmält till Diskrimineringsombudsmannen för diskriminering.
Själv tycker jag det är märkligt och skrämmande att vi inte kommit längre än så här i Sverige! Jag har full respekt för den som är troende och vill leva efter en viss tro, men när man bokstavligt tolkar en 2000 år gammal skrift är det inte längre frågan om tro utan kort och gott trångsynthet.
Bilden här ovanför, med KG Hammars citat talar sitt tydliga språk. Det känns som att många använder Bibeln när det så att säga passar in. Det står nämligen inte bara att i Bibeln att kvinnor att ska hålla tyst utan även att man ska aga sina barn. Så jag utgår därmed att de som rabiat försöker hävda att homosexualitet är emot Bibeln även agar sina barn och ser till att "kärringen där hemma" håller käft.
Finns det en Gud som skapat människan, är jag fullt övertygad om att denna Gud även skapat homosexualitet och att Gud även är fullt medveten om att tiderna och människorna förändras. Homosexualitet fanns garanterat redan när Bibeln skrevs för 2000 år sedan, men då såg tiderna och samhället annorlunda ut än vad det gör idag. Sedan dess har mycket förändrats och det får mig praktiskt taget att se rött när jag hör om personer som tycks vilja att vissa ting ska förbli som för 2000 år sedan...
 

 
DAG 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från Fredrik och Fotö Sionförsamling
 

 

Årets TV-händelse

Sista dagarna har det ju varit en hel del prat i media inför gårdagens Grammisgala. Det har spekulerats hit och dit om vem ska kamma hem vilken Grammis och för min egen del visade det sig att jag faktiskt hade rätt på några av mina gissningar! Att Robyn skulle bli årets kvinnliga artist kändes rätt tippat, även om jag själv inte lyssnar särskilt mycket på henne.
Dock hade jag, som den stora musikfanatiker jag är, verkligen sett fram emot att kunna se galan på TV igår! Men fy vad besviken jag blev när jag insåg att den inte skulle sändas i någon kanal alls! Istället var det idrott för hela slanten på flera kanaler. På 4:an sände man handboll och på ettan idrottsgalan... Måttligt roande för mig som inte bara är totalt ointresserad utan även totalt intelligensbrefiad vad gäller idrott. Självlklart måste TV-kanalerna ha ett utbud som faller så många som möjligt i smaken, men jag undrar i mitt stilla sinne varför man valt bort Grammisgalan i år? För min egen del är den galan en större händelse än Melodifestivalen och det hade därför varit kul att kunna se den!
Men, men... Jag tänker inte snöa in mig på det. Världen rasar inte samman för att jag inte kunde se Grammisgalan, även om det hade varit kul att faktiskt få se den. :-)
 

 
Årets grammisvinnare:

Årets album: Robyn
Årets artist: Håkan Hellström
Årets låt: Robyn: "Dancing on my own"
Årets grupp: Johnossi
Årets kvinnliga artist: Robyn.
Årets manliga artist: Håkan Hellström.
Årets kompositör: Klas Åhlund och Robyn
Årets textförfattare: Håkan Hellström
Årets nykomling: Oskar Linnros
Årets producent: RedOne
Årets barnalbum: Orkester Pop
Årets dansband: Lasse Stefanz
Årets folkmusik/visa: Blandade artister - "Sonja Åkesson tolkad av"
Årets hårdrock: Watain
Årets jazz: Dan Berglunds Tonbruket
Årets klassiska: Zilliacusperssonraitinen
Årets specialutgåva: Peter LeMarc
Årets svenska internationella framgång: RedOne
Årets urban/dance: Familjen
Årets innovatör: Iamamiwhoami
Vinnare av årets hederspris: Dag "Dagge" Häggqvist
International artist breakthrough of the year: Donkeyboy
 
Källa: Aftonbladet

 
AB 1, 2 EX 1 GP 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från Ifpi
 


Materialist, javisst...

Jag har i runda slängar 300 CD-skivor i mina ställ här hemma i vardagsrummet. Det är ganska många timmars musik och kan säkerligen få ihop flera tusen låtar om jag räknar ihop alla skivor. Men lik förbaskat stod jag så sent som igår eftermiddag och svor över att jag inte tyckte mig ha något att spela när jag ville sätta på musik. Snacka om att man har i-landsproblem så det knakar om det.
Samtidigt är det en sak jag ofta lägger pengar på när jag har lite extrapengar någon månad. Då sätter jag mig vid datorn, knappar in mig på Ginzas hemsida och börjar kolla runt om det är något jag vill beställa. Detta är en av de få saker jag faktiskt unnar mig emellanåt.
Samtidigt funderar jag emellanåt vilka konstiga prioriteringar man gör emellanåt. Går jag och tittar på kläder är det verkligen inte så att jag alltid lägger ut flera hundra på kläder - mer än om det är plagg som faktiskt alltid är dyra. En vinterjacka får man ju knappt för under tusenlappen, så då har man inte mycket att välja på. Men kostar ett par jeans över 500 kronor börjar jag räkna och slutar ofta vid tanken att "äsch, jag kan vänta tills det blir rea".
Men vad gäller skivor sätter jag gärna sprätt på en dryg femhundring utan att tveka. Detsamma gäller om jag går ut en kväll, då gråter jag inte blod över att det går över 500 kronor under en kväll.
Men kommer det till kläder blir läget ett annat. Detsamma om jag veckohandlar mat för några vardagar och notan slutar på runt 500 kronor tycker jag oftast det känns dyrt. Och då kan jag ändå ha fått en hel del för de pengarna trots allt.
Självklart väljer jag inte bort mat och kläder för att kunna gå på krogen eller köpa en massa skivor. Men är det inte märkligt att man tycker 500 kronor är mycket för ett klädesplagg eller mat i 4-5 dagar medan man utan att tveka slänger ut samma summa på att kunna gå på krogen? Det är inte alltid det mänskliga psyket funkar helt rationellt... ;-)
 

 
Bilden lånad från CD reparation
 


Stackars rökare

Jag var bara 14 år när jag började röka, det är närmare bestämt snart 20 år sedan. Sista åren rökte jag i snitt ett paket om dagen. De kostade mig med dåtidens priser ungefär 150.000 kronor om året, pengar som bokstavlig talat bara gick upp i rök.
För två år sedan bestämd jag mig för att göra ett ordentligt försök att sluta och hittills har jag faktiskt lyckats hålla det! Jag tuggar fprtfarande nikotintuggummin, men resonerar som så att det är många gånger bättre än att röka 20-30 om dagen.
Jag anser mig inte riktigt ha rätt att "hacka på" dem som röker och tala om hur dumt det är att röka. Det vet säkerligen de allra flesta i dagens läge - och efter 18 år som rökare kan jag inte riktigt förvandlas till någon moraltant, känns det som.
Men tänker man efter, finns det en mätklig aspekt vad gäller tobak! Vilken vara som helst, som bara var en bråkdel så farlig som tobak skulle banlysas direkt och aldrig få säljas. Vare sig tobak eller ens alkohol skulle förmodligen aldrig tillåtas om de kom ut på marknaden i dagsläget. Man kan fråga sig om ens kaffe skulle bli tillåtet?
Läste just att man i USA kommit fram till att rökning skadar kroppen fortare än man tidigare trott. Redan 15-30 minuter efter man rökt en cigarett, tar vissa farliga kemikalier tydligen fäste i kroppen.
För min del var det två faktorer som gjorde att jag slutade röka. Den ena var pengarna, den andra var hälsan. Jag började inse hur dumt det faktiskt är att röka - och varför lägga ut tusenlappar varje månad på något som är hälsovådligt?
Även om jag i övrigt verkligen inte är någon "hälsofreak" som i allt tänker på hur jag lever, så kan man ju ta bort de stärsta hälsobovarna i alla fall. Och dit hör rökning. Nu fick jag ytterligare en tankeställare att inte börja röka igen, det är en sak som är säker. Men hacka på andra som röker? Nej, det tror jag knappast jag kommer börja med. Det är allas val så länge tobak är lagligt. Så länge rökarna respekterar mig som ickerökare, så respekterar jag rökarna. :-)
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från Tobias
 


Stressreducerare

 

 
Bilden lånad från Jan
 

 

Ny tendens

När jag började blogga för några år sedan, kunda jag många gånger få riktigt, riktigt elaka kommentarer på mina inlägg. Vissa var regelrätta hot, andra regelrätta påhopp och personangrepp av olika slag. Många gånger tyckte jag att dessa kommentarer förtog så mycket av glädjen med att blogga att jag var på god väg att helt enkelt lägga ner och sluta skriva.
Om man skriver något provocerande får man ju oftast räkna med åtminstone någon mer eller mindre spydig kommentar, men många av dessa jag själv fick var helt "oprovocerade". Ett av de hot jag fick kom exempelvis i anslutning till ett inlägg, där jag bara lagt ut en sketch med Magnus Betnér. Andra gånger kom rejäla påhopp till inlägg som egentligen inte kunna undgå någon att de var ironiskt formulerade, att hela inlägget faktiskt bara var ett skämt och inget annat. Men de som kommenterade vägrade gå med på att jag inte stod bakom "åsikterna" i inläggen.
Men med tiden har faktiskt dessa kommentarer minskat - och jag tycks inte vara den enda som upplevt detsamma. Fler och fler bloggare och innehavare av olika hemsidor verkar säga detsamma. Jag själv ser fler och fler bloggare som lägger ut olika former av "kommentarsregler" (liksom jag själv) och det gör visserligen sitt till kan jag tänka mig. Jag publicerar aldrig en kommentar som innehåller någon form av påhopp eller personangrepp exempelvis, så många bryr sig kanske inte om att skriva alltför spydiga kommentarer.
Och kanske är det också så att folk börjar lära sig att "hålla ton" även när man kommenterar ett blogginlägg?! Det är ju inget fel i att säga sin åsikt, men när detta övergår till rena påhopp blir det något helt annat...
Så det känns som en bra utveckling att dessa kommentarer tycks minska. Jag kan förstås inte tala för hur det faktiskt är för andra bloggare, men för min egen del är det så. Minns att jag för inte så länge sedan läste en tidningsartikel om just samma sak (som jag dessvärre inte kunnat hitta trots envist googlande), så kanske börjar det sakta byggas upp någon form av "etik och moral" även på nätet...?
Det som säkert gör sitt till i sammanhanget är den anonymitet man faktiskt har på internet. Många skriver garanterat sådant, som man aldrig skulle våga säga till någon öga mot öga. Jag har sett många bloggare som inte publicerar anonyma kommentarer - men själv har jag aldrig brytt mig om den delen i mitt godkännande av kommentarer. Jag anser att jag ändå aldrig kan kontrollera om någon faktiskt uppger sitt riktiga namn, så varför då hänga upp sig på om någon anger sitt namn eller ej? Däremot går jag efter vad som faktiskt står i kommentaren och tar ställning till en publicering utifrån det.
 

 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Blir så förbannad

Ibland blir man så förbannad att man kan se rött när man läser vissa nyheter i tidningarna. Idag läste jag om en liga i Bangladesh som kidnappat minst 15 barn. Sedan ska de ha amputerat kroppsdelar på barnen och hyrt dem för 40 kronor om dagen till kvinnor som låtit barnen tigga och utgivit sig för att vara deras mammor.
Jag kan helt enkelt inte förstå hur en människa kan ge sig till att göra en sådan sak emot ett barn, jag kan helt enkelt inte greppa det!! Hur fattig man än är, hur desperat efter mat man än är, måste det ändå finnas gränser för vad man ger sig till att göra.
Bara i Bangladesh räknar man med att det finns runt 700.000 tiggare, så det säger ju en hel del om vilken levnadsstandard många har där. Att många kan gå väldigt långt i sin jakt på pengar är knappast heller någon nyhet, men det här är i extremaste laget!
Det finns så fruktansvärt mycket ondska, att man ibland saknar ord. Lyckligtvis har man nu lyckats gripa ledaren för den aktuella ligan så jag hoppas han får det straff han förtjänar! Garanterat kommer en och annan börja hojta glatt efter en plågsam avrättning, men då sänker man sig inte bara till dessa barbarers nivå utan ännu lägre!
De kommer garanterat inte få det lätt om de får ett längre fängelsestraff, låt dem sedan förbli tiggare resten av livet så får de se vad de utsatt andra för! Det borde väl bara vara att konfiskera eventuella inkomster och tillgångar de har och låta pengarna gå till de barn de utsatt för dessa övergrepp istället...


 
DAG 1 DN 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilden lånad från UNT
 


What shall we do with the drunken sailor?

Nu har piraterna i Adelviken och runt Afrikas horn börjat ta nya metoder tydligen! I förrgår kapades det tyska fartyget Leopold utanför Oman, utanför de farvatten där de allra flesta kapningar tidigare skett. Fartyget hade beväpnade vakter ombord, men dessa hade stigit av i och med att man lämnade de farliga farvattnen. Piraterna har den gången fört bort besättningen, vilket tydligen är första gången det sker.
Men vad jag kunnat läsa mig till har piraterna hela tiden vidgat sitt område. 2005 skedde kapningarna i ett område på 165 nautiska mil från Somalias norra kust. 2008 sträckte sig området 445 sjömil från kusten - för att i år vara 1100 sjömil från kusten.
Piraterna tycks få bättre och bättre resurser, vilket kanske faller sig helt naturligt i och med att de flesta kapare förr eller senare får ut sina lösensummor. Dessa summor kan i sin tur vara på många miljoner.
Vad gällde "Leopold" finns det tydligen misstankar om att man hade vapen i lasten, det kan förstås vara en ganska "attraktiv" last för piraterna.

Det är ju ett jäkla dilemma hur man ska komma till rätta med dessa kapningar! Inte mycket tycks ju hjälpa...?!
Egentligen skulle förmodligen det mest effektiva sättet vara att sluta betala lösensummor till piraterna. Då skulle det helt enkelt bli olönsamt. Samtidigt är frågan om något rederi vågar ta det beslutet? Det skulle säkerligen innebära flera dödsoffer istället.
För min egen del kommer det sitta långt inne att söka jobb på båtar som trafikerar de här farvattnen, det är en sak som är säker! Även om inte alla fartyg som passerar där kapas, så är det inte särskilt lockande att jobba under ett sådant hot! Det skulle i så fall vara snuskigt bra betalt, då kan jag åtminstone tänka tanken att tacka ja till erbjudandet om ett sådant jobb. Men i annat fall kör jag nästan hellre Djurgårdsfärjorna än bege mig dit... :-)
Jag får väl skatta mig lycklig att min kommande praktikbåt i alla fall bara går på Europafart, det känns aningen tryggare. Även om det kan gunga nog så duktigt på Nordsjön, så får det hellre gunga än att jag blir angripen av pirater...
 

 
Källor: POL 1, 2 SVT 1 SYD 1
 
Bilden lånad från Cindy Valler
 


Rökning förbjuden

Fastighetsbolaget Mitthem i Sundsvall har några fastigheter med rökfria lägenheter på Nackstavägen. Innan hyresgästerna flyttar in, får de skriva på kontrakt där de förbinder sig att inte röka i lägenheten, på balkongen eller i trapphusen.
So far, so good. Jag har själv rökt i 18 år, men nu hållit i ganska exakt två år. Jag tycker trots mina många år som rökare att det är i sin ordning att man ska kunna ha rökfria fastigheter, framförallt med hänsyn till dem som på olika sätt är överkänsliga mot rök. Hyresgästerna i de här lägenheterna vet om reglerna när de flyttar in; bryter de mot kontraktet om rökfrihet blir de uppsagda. Inget konstigt i det!
Men nu har hyresvärden Mitthem satt upp lappar i trappuppgångarna, där man utfäster en belöning på 5.000 kronor till dem som anger smygrökande grannar. Jag har lite svårt att riktigt gilla ett sådant system, måste jag nog säga! Om någon av mina grannar - rökförbud eller ej - skulle ha rökvanor som störde mig, skulle jag förmodligen på ett eller annat sätt säga ifrån ändå. Men att införa någon slags angivarsystem känns inte riktigt rumsrent på något sätt! Istället kan det säkerligen påverka grannsämjan att uppmana hyresgästerna att spionera på varandra. Ska det räcka med att någon ringer till Mitthem och säger att "Andersson på tvåan röker", så blir fru Andersson vräkt? Många kommer säkerligen ta varje tillfälle i akt att ringa och "skvallra", men vad händer den dag den som ringer har fel? Det kanske mycket riktigt är någon som rökt i trappuppgången, men inte den person som blir angiven...
Rökförbud i sig har jag intet emot, men angivarsystem känns som ett överdrivet sätt att komma åt dem som eventuellt bryter mot reglerna.
 

 
EX 1, 2 ST 1, 2
 
Bilden lånad från Insulin
 


Sluta klaga

Ibland kan jag bli riktigt arg på personer som befinner sig i kniviga situationer av något slag, personer som behöver hjälp eller vård, säga att "Äh, det finns de som har det värre!" och sedan låter bli att ta den hjälp som faktiskt finns. För visst finns det oftast personer som har det värre någonstans i världen, men varför förringa sina egna problem på grund av det?
Men då ska man faktiskt ha något reellt att klaga på, något som inte är en skitsak! För samtidigt är vi svenskar otroligt duktiga på att klaga! Vi glömmer väldigt lätt hur bra vi faktiskt har det i trygga Sverige. Så det är en otroligt svår balansgång, eller hur?!
Varje morgon jag själv slår upp morgontidningen, inser jag själv vilken trygg tillvaro vi har här i Sverige! Inte bara det att vi har en demokrati med rösträtt och yttrandefrihet, vi har dessutom ett klimat som förskonar oss från större naturkatastrofer och annat elände. Idag var det inte bara översvämningarna i Australien som slogs upp stort, utan även stora flodvågor och jordskred i Brasilien. Naturkatastrofen i Chile sägs vara den värsta på 40 år... Man räknar dödstalen i flera hundrals, nåpot som knappt aldrig händer här i Sverige.
På Sri Lanka har över en miljon människor tvingats på flykt efter att det regnat mer eller mindre konstant sedan november. Det kan bli översvämningar även i Sverige, men hur många gånger med denna omfattning som man läser om i andra delar av världen?
Självklart är det med andra ord lätt att säga att "andra har det värre", det kan jag faktiskt hålla med om! Men allt är också relativt. Jag pratade en gång med en person som led av depressionsliknande symtom och hade grava sömnproblem, sov bara någon timmer per natt. Personen vägrade att att söka hjälp med just motiveringen att det finns de som har det värre. Det som behövts hade varit ett läkarbesök, kanske några besök hos psykolog eller kurator, eventuellt några tabletter en period och sedan hade personen mått bra igen. Men nej; det finns de som har det värre och då biter vi ihop!
Vi får nog på vissa fronter inse hur bra vi har det, men samtigit inte glömma att vi faktiskt har det så bra att det finns hjälp att få i många lägen! En hjälp som inte är många förunnat. I det läget ska vi inte klaga och istället vara glada att vi har förmånen att leva i trygga Sverige...
 

 
DAG 1 DN 1, 2 EX 1 VG 1, 2 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Radikalen
 


Dags för lite nya, friska tag

Allt fler inom Vänsterpartiet har tydligen börjat höja rösten om Lars Ohlys avgång. Själv har jag egentligen inte så mycket negativt att säga om Ohlys ledarskap, men att ta över efter en så pass färgstark person som Gudrun Schyman är svårt. Det tror jag kan vara svårt för de flesta skickliga politiker. Även om jag ärligt ställer upp på att Schyman gjort ett och annat klavertramp, så var hon färgstark, syntes, hördes och är duktig att debattera.
Det kan anses vara makabert på sitt vis, men emellanåt kan det behövas nya krafter, ny luft i alla partier! Vänsterpartiet gjorde ett uselt val förra året och till och med Sverigedemokraterna fick fler röster. Kanske är det då ett nytt ansikte utåt som behövs? Inte för att Ohly gjort ett dåligt arbete, utan för att det behövs andra infallsvinklar...?!
Jag tror att om Vänsterpartiet ska ha en ärlig chans i valet 2014 behövs något nytt, någon som på ett annat sätt kan föra fram partiets ideologier. Faktiskt.
Men visst är det på sätt och vis märkligt att huvuden ska behöva rulla när ett parti gör ett dåligt val? Hos Socialdemokraterna ser man samma sak; Mona Sahlin väljer själv att avgå efter det senaste valet. Samma sak har vi sett hos andra partier genom tiderna. Nu säger visserligen Ohly själv att han gärna vill sitta kvar efter partikongressen 2012, men det verkar som att många andra i partiet vill annorlunda. Och jag är benägen att hålla med! Dags att pröva nya vägar! Partiledare är i mina ögon inte ett arbete vilket som helst, utan ett förtroendeuppdrag man enbart ska ha om man har partiets förtroende. Har man inte det förtroendet ska man avgå... :-)
 

 
AB 1 DN 1, 2 DAG 1 EX 1 GP 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Nyhetsverket
 


Slag i magen

För någon vecka sedan var jag och såg Svinalängorna på bio. Det är nog första gången en film gjort så starkt intryck på mig som denna film gjorde! Vissa scener ur den har verkligen etsat sig fast för min inre syn! Filmen var som en spark i magen, framförallt när man visste att den i grunden byggde på en sann historia.
För den som inte vet vad den handlar om, handlar den om en flicka och hennes bror som växer upp med sina gravt alkoholiserade fördäldrar. Båda mamman och flickan utsätts för fysisk misshandel av pappan och båda föräldrarna missköter sina åtaganden som föräldrar.
Det som etsat sig fast i mig sedan jag såg filmen, är att det ju faktiskt finns barn som växer upp under just dessa förhållanden! Barn som far just så här illa och har föräldrar som ägnar nästan all sin tid åt alkoholen. Någonstans insåg jag vilket fruktansvärt sug det måste vara efter alkohol när man är gravt alkoholiserad. Inte nog med att man misshandlar sin egen kropp och låter sitt hem förfalla, ens barn far också fruktansvärt illa.
Just i den här filmen tycktes föräldrarna inse allvaret åtminstone när de hade sina nyktra perioder. De tycktes inse hur mycket deras drickande skadade barnen - och det är det ju faktiskt inte alla som gör.

Många vill bestämt hävda att detta drickande är aktivt val, själv vill jag nog hävda att det bara är en liten del av sanningen. I detta läge tar begäret över så mycket, att psyket inte längre fungerar rationellt. Jag hörde en gång en före detta missbruka förklara sitt missbruk med att "begäret är starkare än förnuftet" och där ligger nog en större del av sanningen.
Att hävda att ett missbruk bara är ett aktivt val är att göra det ganska enkelt för sig. Även om en person alltid kan välja eller låta bli att välja att söka hjälp, är det ytterst sällan man tänker i de banorna som missbrukare. Alla inser inte ens att man är missbrukare. Något som är en stor del av missbruksproblematiken.
Nåväl, vill ni se en tänkvärd film och få något av en spark i magen - så se Svinalängorna! :-)
 

 
Bilden lånad från Rädda Sverige.nu



Det måste växa något under alla listor, alla bingon, alla tävlingar och alla steg tillbaka...

Jag undrar ibland vad det är man själv kommer att minnas från första åren av det här milleniet?! Det finns säkerligen en hel del, men vad gäller TV finns det absolut en sak som man kommer lägga på minnet! Alla såpor, tävlingar, inrednings- och matlagningsprogram!! Det har nästan börjat gå till absurdum, man kan uppenbarligen tävla i allt!
Ikväll hamnade jag en stund framför Sveriges mästerkock som började på fyran - och jag blev nästan generad! Upplägget är nästan en exakt kopia av Idol, enda undantaget är att deltagarna ska laga mat istället för att sjunga.
Personligen börjar jag tröttna en aning på alla dessa tävlingar med dessa aningen för ärliga jurymedlemmar och alla utröstningar hit och dit. Det är ingen som tvingar mig att se dessa program, det håller jag absolut med om - men kan inte TV-bolagen komma på något nytt någon gång? Måste nästan allt vara tävlingar hit och dit som på ett eller annat sätt går ut på att "bjuda ut sig" i TV?

Själv undrar jag ibland om inte tabloidtidningar som Aftonbladet och Expressen har ett finger med i spelet kring dessa program! Redan under sändningens gång började Aftonbladet börja med rubriker som "Så knäcktes amatörkocken" på sin hemsida.
Efter varje avsnitt av Idol, Fångarna på fortet, Robinson - och allt vad programmen heter - skriker löpsedlarna ut "Grälet du inte fick se", "Förnedringen som klipptes bort" och gud vet vad. De säljer garanterat ett och annat lösnummer extra på grund av dessa såpor.
Det är garanterat även något av en guldgruva för matvaruaffärerna vad gäller alla dessa matlagningsprogram. Jag har läst någonstans att flera av de större kedjorna kontaktar TV-bolagen inför sändningen av de populärare matprogrammen och kollar vad som ska lagas. De vet nämligen att dagen efter ökar försäljningen radikalt av de matvaror som på ett eller annat sätt varit med i programmet.
 

 
AB 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Strutsfarmen i Gerdal
 


Plugghäst

Sista dagarna har det verkligen inte blivit mycket bloggande! Tiden har helt enkelt inte räckt till, det kan jag villigt erkänna. Helgen tillbringades i Stockholm, där jag upplevt mitt livs första prästvigning i söndags. Varje ledig stund har både före och efter prästvigningen gått åt till plugga och åter plugga. Och idag lyftes en sten från mitt bröst i och med att jag klickade på skicka-knappen för att mejla över mitt examensarbete till läraren. Frenetiskt håller jag nu tummarna för att det värsta som händer är att det bara kommer vara småsaker att ändra i rapporten.
Sedan examensarbetet mejlats iväg har jag suttit med inlämningstentan i psykologi, där målsättningen är att få den inlämnad imorgon eftermiddag eller kväll. Efter det kan jag unna mig lite mer lugn och ro under en tid!

Idag fick jag mejl från rederiet där jag fått praktikplats. Det verkar som att jag eventuellt kommer hamna på en annan båt än den där jag tidigare var placerad. Påmönstringsdatumet verkar bli uppskjutet lite grann och det tycks bli påmönstring i Rotterdam runt fjärde februari.
Mig gör det egentligen inte särskilt mycket, det har varit väldigt intensivt sista veckorna med det teoretiska pluggandet så det kan bli ganska skönt att kunna koppla av en aning en tid innan praktiken drar igång. Så jag mejlade glatt tillbaka och talade om att det inte var några problem. :-)

Men det märks direkt på besökssiffrorna när man varit dålig att blogga på några dagar! För min del har det inte varit många inlägg sista dagarna och besökssiffrorna har verkligen dalat. Sedan känns det som jag återigen är inne i något av en inspirationssvacka dessvärre. Men jag vet att jag brukar ha det emellanåt och att dessa faktiskt går över ganska fort igen. Så jag lovar, det kommer bli fler och lite vettigare inlägg med tiden!!
 

 
Bilden lånad från Ambivalenta
 


Bloggande dumskalle

Häromdagen läste jag i tidningen en man boende här i Kalmar som borde vara direktkvalificerad till tävlingen "Dagens dumstrut". Efter en olycka för ett par år sedan beviljades mannen aktivitetsersättning och livränta. Han fick regelbundet pengar Försäkringskassan, som levde i tron att han saknade förmåga att arbeta heltid. Men efter ett anonymt tips började tjänstemännen på Försäkringskassan misstänka att allt inte stod rätt till. På 25-åringens egen blogg gick det nämligen att läsa om det liv han egentligen inte borde kunna leva med hänsyn till de uppgifter han lämnat.
Det visade sig bland annat att han deltagit i olika idrottstävlingar, något som tydligt framgick av bilder publicerade på internet, som visade mannen fullt sysselsatt i olika matcher. Detta ledde till att mannen nu krävs på återbetalning av den aktivitetsersättning han erhållit mellan 1 juli 2008 och 30 juni 2010, sammanlagt över 282.000 kronor.
Hur dum får man egentligen vara på en skala? Vill man nu fuska, så varför skriva om att lever ett helt annat liv på internet? Det säger sig ju självt att risken är ganska stor att någon kan hitta bloggen och avslöja vilket liv man faktiskt lever!
Nu fuskar jag själv visserligen inte med något, men jag är ibland nästan nojjig vad gäller vad jag skriver på bloggen! Det är knappt jag vågar skriva om att jag jobbar extra medan jag pluggar, rädd för att CSN ser det och tycker att jag jobbar för mycket och drar tillbaka mitt studiestöd. Synden straffar sig själv, eller vad säger man?! ;-)
 

 
BAR 1 SR 1
 
Bilden lånad från Östenssons
 


Lagen om alltings jävlighet

Så är det äntligen fredag kväll och helglugnet kan lägga sig, åtminstone en liten aning. Det har blivit ytterligare en dag av pluggande och examensjobbet närmar sig sitt slut! En sista djupintervju återstår, men alla som någon gång försökt få tag i en tjänstgörande sjöman vet hur svårt det kan vara. Den sista av dem jag ska intervjua skulle egentligen kommit hem igår och lovade höra av sig idag. Det gjorde han dock aldrig, så istället ringde jag i eftermiddags. Då visade det sig att hans avmönstring blivit försenad, han satt fortfarande i Rio de Janeiro och väntade på att få flyga hem. Nåja, absolut inte hans fel så jag kan ju knappast bli irriterad alls! Men förhoppningsvis är det nu vad som kvarstår och jag håller alla två tummar jag har för att arbetet kommer att bli godkänt!

Imorgon kommer det bära av till Kungliga Hufvudstaden över helgen, med hemresa på måndag. På söndag ska jag få vara med om något så högtidligt som en prästvigning! Med tanke på att vår familj aldrig varit särskilt kyrkliga och religiösa av oss, är ju inte prästvigningar något man direkt varit på tidigare. Men nu ska det ske, en släktings sambo ska bli präst och det hela sker i Storkyrkan i Gamla Stan.
Det ska bli spännande att se, även om jag själv inte är det minsta troende. Misstänker att det kan vara riktigt högtidligt!
Men typiskt nog utlovar nu SMHI dåligt väder tills imorgon. Härnere i söder pratas det om underkylt regn imorgon förmiddag och snö längre norrut. Beskeden har varierat litegrann beroende på vilka sajter jag tittat på, enligt vissa kommer ovädret redan under dagen, enligt andra under eftermiddagen eller kvällen. I vilket fall lär det väl visa sig. Jag kommer åka i vilket fall kan jag säga, men det vore så typiskt om det blev oväder även denna gång när jag ska ut på vägarna! Denna gång kör jag dock inte själv, nu blir det istället buss! Ska luta mig tillbaka och sitta och plugga psykologi under resans gång.

Nu pratas det i alla fall om töväder närmsta tiden här nere och jag hoppas faktiskt att det tänker hålla i sig! Jag börjar bli rejält less på all snö och is och att bli väckt av plogbilar på morgnarna. Man har inte hunnit med att hålla undan ordentligt på Kalmars gator och det har varit otroligt svårt att ta sig fram, även till fots. Undrar om vädergudarna kan gå med att låta allt smälta bort nu?
 

 
DN 1, 2 EX 1, 2 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Infodata
 


Finito

Nu har jag verkligen kämpat större delen av veckan med sista slutklämmen på examensarbetet och äntligen börjar det någorlunda ta form! Det har verkligen känts segt emellanåt, men nu verkar det likna något. Förhoppningen är att under morgondagen sända en elektronisk kopia till läraren för ett första utlåtande. Är det sedan godkänt, lämnar jag inte papperskopian till veckan. Så är i alla fall planerna och jag hoppas det kommer att bli så!
Det är mycket arbete bakom en sådan här rapport, väsentligt mycket mer än jag trodde från början. Dels ska givetvis all information samlas in, sedan ska själva rapporten vara uppbyggd på ett visst vis och sedan får man akta hur man skriver för att referera på rätt sätt samtidigt som man inte villa åka dit för plagiat på något sätt. Inom vissa gränser man ju citera andras texter, men inte skriva av för mycket, så det kan vara en svår balansgång.
Jag överdriver knappast om jag säger att man några gånger varje månad kan läsa i någon av Kalmars lokaltidningar om studenter som anmälts för fusk på olika sätt. Framförallt tycks det vara frågan om inlämningsrapporter och olika hemtentamen som lockar till fusk. Senast läste jag om en student som lämnat in ett examensarbete som tydligen varit mer eller mindre en kopia av ett arbete som lämnats in tidigare. Till och med avstavningar och stavfel var desamma. Jag förstår faktiskt inte hur folk vågar göra sådana saker! Själv vågar jag ju knappt citera i mina rapporter utan att bli rädd att åka dit för plagiat... Det gäller inte bara examensarbetet utan även inlämningsuppgifterna till psykologin.

Men det känns nu skönt att arbetet snart är klart! Snart kan jag förhoppningsvis släppa detta och ägna mig åt den stundande praktiken som börjar om ett par veckor. Det ska verkligen bli kul att komma ut till sjöss igen, det är en sak som är säker. Även om jag faktiskt hyser någon form av hatkärlek till att sticka iväg, så är det varje gång. Jag ska nu vara borta cirka fyra månader och vet hur less jag kommer att vara när jag väl kommer iland igen i slutet av maj. Det är ibland rätt tufft att lämna allt här hemma för att sticka iväg på ett fartyg. där man många gånger blir ganska isolerad från omvärlden. Men det var jag ju medveten om redan när jag påbörjade utbildningen och hade jag tyckt vistelserna till sjöss varit outhärdliga hade jag för länge sedan hoppat av utbildningen, det är en sak som är säker!
Jag lovar dock många inlägg på bloggen och förhoppningsvis också en del bilder från hamnar och länder jag kommer till! Även om det inte kommer bli några exotiska ställen, med tanke på att fartyget jag kommer vara på går enbart på Nordeuropa efter vad jag förstått av informationen jag fått.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Bergtagen, Johan Wigmo
 

Vem hör hemma på dårhuset??

Ikväll hamnade jag framför nyheterna på TV och kunde inte undgå att fastna vid nyheten om den man som kallade sin arbetsplats - Volvo - för dårhus på Facebook. Mannen hade just fått veta att hans mamma, som befann sig utomlands, plötsligt blivit svårt sjuk. Chockad - förstås - pratar mannen med sin arbetsledare, men fick i princip beskedet "skit i det och jobba vidare".
Arbetsledarens attityd retad upp mannen, som under en rast lägger ut statusraden "En dag kvar av veckan på detta dårhus" på Facebook. När hans statusrad kommenterades, blev svaret att "Det är inget fel på Volvo. Är bara inte så sugen på att jobba just för stunden”.
Dock blev denna statusrad för mycket för Volvo, som bad mannen (som var anställd via ett bemanningsföretag) att lämna arbetsplatsen omedelbart.
För min egen del skulle det behöva gå riktigt, riktigt långt innan jag skrev något negativt på internet om min arbetsgivare. Ärligt talat skulle jag nog aldrig ens våga kalla min arbetsplats för dårhus (eller något liknande) så offentligt som på till exempel Facebook. Framförallt om jag hade min arbetsledare/chef tillagd som vän... Min bestämda uppfattning är man ska vara väldigt, väldigt försiktig med att kommentera sitt arbete på Facebook eller sin blogg - framförallt om det är något som kan vara negativt eller kritiskt. Även om jag kan förstå att den här mannen blev upprörd över sin arbetsledares inställning, måste jag nog erkänna att det är otroligt klumpigt att lägga ut en sådan statusrad! Att detta skulle få någon form av följder är ju ganska givet. Sedan kan man diskutera in i det oändliga om det är rätt eller ej att avskeda honom för detta.
Enligt svensk lag är man som anställd skyldig att vara lojal mot sin arbetsgivare, frågan är väl var man ska dra gränsen för vad som är lojalt eller ej. Detta är absolut ett gränsfall i mina ögon! Yttrandefrihet eller ej, så bör man ju vara försiktig i sina uttalande på internet.
 

 
AB 1 DN 1 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Johanna
 


Det är över nu

När jag var liten tyckte jag julen i princip var över när man gick och lade sig på julaftonskvällen. Klapparna var öppnade, stor del av julmaten var uppäten och man hade fått se Kalle Anka. Då gick liksom luften ur en och det kunde lika gärna bli Tjugondag Knut på en gång. Mellandagarna tyckte man inte nödvändigtvis var särskilt roliga, nyår var visserligen lite festlig men inget som gick upp emot julafton.
När jag sedan kom upp i 10-12-årsåldern, började jag även uppskatta mellandagarna och tycka att dessa dagar var riktigt härliga. Då la sig liksom jullugnet över mitt barndomshem och man fick möjlighet att i lugn och ro inviga julklapparna, titta på alla bra filmer som gick på TV... Och så började man på ett annat vis uppskatta även nyår och inse att det blev lite av en helgdag.
Nu blev det istället någon form av vemodskänslor när nyårshelgen var över och man visste vardagen snart tog vid på allvar. Jag kunde fortfarande en bit upp i tonåren tycka att det kändes nästan tragiskt när julgranen skulle kastas ut. Det blev liksom sista tecknet på att julen faktiskt var över!
Sista 8-10 åren har jag istället börjat tycka att jag riktigt nöjd med allt krimskrams kring julen när nyårshelgen faktiskt är över. Jag vill inte höra fler julvisor, dricka mer glögg och trycka i mig fler lussekatter. Bara tanken på att äta ytterligare ett julbord får mig att känna olust och jag längtar istället efter fiskpinnar, falukorv och pannkaka.
Men i år har det på något vis känts annorlunda! Plötsligt har jag känt ett märkligt vemod över att helgerna nu är över och att vardagen börjar imorgon igen. Imorgon ska jag upp och jobba, sedan kommer resten av veckan ägnas åt mitt examensarbete och psykologipluggande.
Men denna decembermånad har varit ovanligt intensiv för min del! Den har verkligen försvunnit i en handvändning och jag har knappt hunnit förstå att julen varit på gång. Kanske av just den anledningen kan det nu kännas lite tråkigt att julen faktiskt är över och att det tar ett helt år till nästa gång...?
 

 
Bilden lånad från Julia
 


Lättare att dricka sprit

Jag tillhör den stora del av befolkningen som älskar att ta en öl eller ett glas vin fredag och lördag kväll. Oftast blir det inga jättestora mängder, men något glas till maten och sedan ett eller ett par glas framför TVn/datorn eller vad jag nu tar för mig under kvällens gång. Det är gott och något som "hör till" på något sätt.
Många gånger har jag tänkt tanken hur man skulle reagera om jag av någon anledning skulle tvingas sluta dricka alkohol? "Vanliga" helgkvällar när man är hemma skulle förmodligen inte bli något problem. Till en början skulle det kanske kännas lite tråkigt, men jag misstänker att jag ganska snart skulle hitta andra saker, andra sätt att "njuta" av min helgkväll. Nu är ju inte alkoholen det enda som gör att man ser fram emot helgen, på något vis har den ändå blivit en del av helgen om man säger så.
Under en kort period för ett antal år sedan träffade jag en tjej som inte drack alkohol alls. För hennes del var det inte frågan om några religiösa skäl eller att hon av hälsoskäl inte fick dricka alkohol, det var bara ett val hon gjort, att helt enkelt sluta dricka. Min egna första reaktion var att jag såg det som ett "minus" att hon inte drack något. För min del är just att kunna bjuda på till exempel ett glas vin till middagen en ganska given del av ett umgänge med vänner och flickvän. Men sedan frågade jag mig varför jag egentligen reagerade så! För trots allt borde det ju vara något positivt att välja bort något som ju faktiskt är skadligt för kroppen.
Det som slutändan störde mig mest med den här tjejen var att hon faktiskt var väldigt fördömande kring att jag och många andra faktiskt drack alkohol; hon kunde verkligen göra narr av mig och håna mig för att jag någon gång tog en öl eller ett glas vin. Och det är en inställning jag överlag har svårt för hos andra människor, att man kan vara fördömande mot folk som inte lever som en själv istället för att inse att man faktiskt är olika och har olika vanor och inställningar till livet. Men jag kan fortfarande känna att även om jag inte skulle dumpa en tjej för att hon var helnykterist, skulle det ändå i kombination med annat kunna göra att jag faktiskt gjorde slut.
Visst är det märkligt ändå att man resonerar så? Jag fördömer inte en person som väljer bort alkoholen, men skulle ändå tycka att det var ett minus hos en potentiell flickvän till exempel. Och det har jag hört många andra säga ockå kan jag säga, att man skulle resonera likadant som jag.

Sen är jag ändå för den svenska modellen med en restriktiv alkoholpolitik. Trots allt vet man att det följer en del elände i spåren av för stor alkoholkonsumtion. Även om majoriteten kan hantera sitt drickande och inte begår brott, skadar någon eller kör bil när de druckit, så vet vi att alldeles för många gör det. Och så stort extra besvär är det inte att gå förbi Systemet när man vill ha en flaska vin.
När jag bodde i London i slutet av 90-talet kunde jag handla alkohol i i princip vilken matbutik som helst. Och ganska snart kom jag på mig själv att jag faktiskt drack en aning mer än vad jag gjorde hemma i Sverige. Även om jag alltid kunnat hantera mitt drickande, blev det aningen fler impulsköp av alkohol - väldigt mycket beroende på att "sprithyllorna" i affärerna var mycket strategiskt placerade precis intill kassorna, där ju alla kunder var tvungna att passera på vägen ut. Till det kom dessutom alla Liquor stores, som många var öppna till sent på kvällarna eller till och med dygnet runt.
Det enda jag möjligen ibland kunnat sakna i Sverige är att man som det hittills varit inte kunnat beställa alkohol på alla restauranger. Kravet har ju varit att man ska servera varm mat, vilket gjort att till exempel en sushirestaurang inte kunnat få utskänkningstillstånd. Detta har man nu ändrat på och från och med igår är alkohollagen aningen uppluckrad. Jag kan tycka att det är okej att alla restauranger får ska kunna få serveringstillstånd, oavsett hur deras mat är tillagad. Men självklart ska det vara tillsyn att serveringen sköts bra och det ska inte ges serverings tillstånd till vem som helst, bara för att de serverar mat. Jag har till exempel aldrig saknat att kunna gå till gatuköket och beställa en varm korv och en stor stark... ;-)



Den nya alkohollagen

Den nya alkohollagen antogs av riksdagen i början av december och är en anpassning till den moderna restaurangkulturen.
Kraven på varm lagad mat med full köksutrustning slopas. Nu räcker det att maten är ”lagad eller på annat sätt tillredd”. Ett krav är att ett kök ska finnas i anslutning till serveringslokalerna, där ett varierat antal rätter ska erbjudas. För servering efter klockan 23 får utbudet begränsas.
Cateringföretagare kan få mer stadigvarande tillstånd och även kunna dela lokaler. Provsmakning på mässor och gårdar blir tillåtet.
Däremot har en ny utredning tillsatts för att granska om gårdsförsäljning av alkohol inte strider mot EU-rätt och Systembolagets monopol. Efter årsskiftet får alkohol ingå i room-service på hotell. Krögare får även krydda sitt eget brännvin.
Snabbmatsrestauranger, kaféer utan mat och korvkiosker kan inte få tillstånd. Nytt blir att tillståndssökare måste genomgå ett webbaserat prov i alkohollagen. Provet görs i kommunal regi och ersätter tidigare utbildning.
Stockholms stad gör 3000 årliga inspektioner. Polisen i länet utför cirka 2000. Man bedömer att den nya lagen inte kommer att påverka tillsynsarbetet nämnvärt.
Idag finns cirka 11 000 serveringstillstånd i Sverige.
 
Källa: SvD

 
 

 
SvD 1
 
Bilderna lånade från Livet med utländska bakgrund, Fass, Günceliz, Smittskydd