(Kom så ska vi) leva livet!

En av de saker jag sett fram emot med att börja jobba igen, är just att få semester. Att kunna ta ut en lång, härlig sommarsemester och bara njuta av den svenska sommaren. Men så blir det inte i år. Heller. I grunden får jag på sätt och vis skylla mig själv, eftersom vi har förskottssemester och jag med andra ord mycket väl hade kunnat plocka ut semester denna sommar. Men hade jag gjort det, hade jag antingen tvingats vara kvar tills jag tjänat in den semester jag tagit ut - eller helt enkelt fått "betala" för min lediga tid om jag skulle sluta.
De flesta förstår säkert att jag kommer sluta om jag erbjuds ett jobb till sjöss. Jag kommer knappast sitta kvar på Polisens larmcentral som utbildad sjökapten - i alla fall inte om jag får något jobb jag vill ha till sjöss. Och just därför har jag heller inte velat låsa upp mig genom att ta ut semester i förskott.
Så nu ser jag den svenska sommaren svischa förbi utanför medan jag jobbar, pendlar mellan jobbet och lägenheten här hemma i Bagarmossen, städar, tvättar, handlar och sköter allt annat i vardagen.
Och det har ju minst sagt varit varmt sista tiden, åtminstone merparten av tiden. Det går ju an att det är varmt ute så länge luftkonditioneringen på jobbet fungerar - men häromdagen la den av och vägrade fungera! Det blev outhärdligt varmt och tog åtskilliga timmar innan fastighetsskötaren lyckades åtgärda felet, så att temperaturen började sjunka igen.
Hde det inte varit för att vi har ett så pass bra schema som vi faktiskt har, då hade det känts ganska surt att jobba även hela denna sommar kan jag säga. Men vi har en hel del långledigheter inbakade i vårt sexveckorsschema och då känns det ändå helt okej att jobba får jag nog erkänna. Under sex veckor har jag en ledighet på sju dagar och en på fem, plus flera ledigheter på 3-4 dagar. Så jag har ändå en del tid att kunna njuta av sommaren nu under sista skälvande sommarmånaden.

Att jag är utbildad sjökapten är något jag får höra lite då och då på jobbet! Jag fick ganska fort smeknamnet "Haddock" - och det inte bara när folk tilltalar mig. Även på utsättningarna skrivs jag upp som Haddock och inget annat. Det gör mig absolut ingenting, jag tar det absolut med ett leende på läpparna. På något sätt har ju min utbildning blivit en del av min identitet så att då få ett smeknamn relaterat till det gör mig absolut ingenting.
Och det är faktiskt skönt att vara tillbaka i arbetslivet igen! Att återigen kunna ta ett eget ansvar, att ha en hyfsad inkomst och på ett helt annat sätt känna sig vara "en del av något" - något jag aldrig kände under skoltiden. Framförallt är det väl lönen som känns otroligt skönt att få in på kontot igen, att inte längre behöva bekymra sig om pengarna räcker eller ej. Även om jag absolut inte är högavlönad, så behöver jag i alla fall inte bekymra mig om ifall pengarna räcker varje månad eller ej. Jag vet att jag har råd till det allra mesta jag vill - och ändå kan jag stoppa undan litegrann varje månad.
Det är just vad jag längtat efter under studietiden, att känna att jag har ett eget ansvar på en arbetsplats liksom att jag har en stabil ekonomi igen. Ekonomin är riktigt tuff när man pluggar - det vet alla som försökt överleva på CSN - så att nu praktiskt taget dubbla inkomsten är en härlig känsla! Plöstligt kan jag återigen göra impulsköp utan att behöva ha dåligt samvete över om jag kommer ha råd med mat efter den 20:e och jag kan unna mig väldigt mycket av det jag vill göra. Jag behöver inte längre överväga om jag har råd med "det eller det", utan kan faktiskt köpa det.
Och att vara tillbaka i Stockholm känns fortfarande som en skänk från ovan. Det är som att vara tillbaka hemma igen. På något märkligt sätt är det Stockholm som är "hemma" nuförtiden, inte Hudiksvall trots att det är där jag är uppvuxen. På någon mindre ort hade jag förmodligen tyckt att det varit mer påfrestande att jobba skift, att låsa var tredje helg och åtskilliga kvällar och nätter per månad. Men i en stad som Stockholm, spelar det ingen roll vilken dag i veckan det är - det händer saker i alla fall. Det spelar ingen roll ifall jag vill gå i affärer, gå på krogen, museum eller uställaningar, det mesta är öppet sju dagar i veckan. Sådant förekom inte ens i Kalmar, som ju annars är en hyfsat stor stad...
 

 
AB 1 SVT 1
 
Bilderna lånade från Petlover, Terrans
 


Dårarnas afton

Att Anders Behring Breivik är mer än lovligt galen, har han väl redan bevisat med all tänkbar tydlighet. Tar man livet av så många människor är det ju redan där något som inte stämmer.
Men när jag idag läste Aftonbladets pappersupplaga, kunde jag knappt hålla mig för skratt! För att Brevik överhuvudtaget skulle samarbeta med polisen, krävde han från början att norske regeringen, kungen och farsvarsledning skulle avgå.
Och inför häktningsförhandlingarna krävde han att få framträda i uniform, liksom att få en egen talarstol där han skulle få framträda under förhandlingarna.
Anders Behring Breivik menar också att han ligger i krig, att han riskerar både tortyr liksom dödsstraff.
Nu tycks han visserligen samarbetat med polisen hyfsat ändå, trots att både regering, kung och försvarsledning sitter kvar på sina poster. Åtminstone har inte jag hört något annat än att han samarbetat.
Men att komma med sådana hör krav säger ju ganska mycket om vilken vrickad verklighetsuppfattning den här mannen lider av. Och givetvis hur farlig någon med konstiga uppfattningar kan vara.
Det tycks inte finnas särskilt många som sympatiserar med honom. Han har fördömts av Hell's Angels och flera andra grovt kriminella gäng. Ett av Norges kriminella gäng - som kallas Björnligan - har till och med satt ett pris på hans huvud, gänget har flera medlemmar som sitter på olika fängelser i Norge och som "kommer ta hand om honom", som man säger. Och på fängelset Ila säger flera interner att de kommer "ta hand om" Behring Breivik om de får chansen.
När det begås sådana här grova brott, höjs genast röster om dödsstraff hit och dödsstraff dit. Detsamma skedde vid till exempel attackerna mot World Trade Center, då man direkt ville se de skyldiga avrättade. Men vill man verkligen ge Behring Breivik ett rejält straff, gör man pinan väldigt kort för genom att avrätta honom. Däremot kommer vistelsen på ett fängelse förmodligen bli en riktig pina - milt uttryckt. Visserligen verkar det som att Bering kommer sitta isolerad en lång tid framöver, så man kan ju fråga sig hur mycket kontakt han kommer att ha med sina medfångar?! Men förr eller senare flyttas han förmodligen till en annan cell och då kan man fråga sig hur han kommer klara sin fängelsetid?
För en person som redan har ett brett brottsregister på sig och sitter av ett lång fängelsestraff kanske det inte gör någon större skillnad om man gör sig skyldig till ytterligare ett grovt våldsbrott...
Att det sedan är "rätt" att "ta hand om" Behring Breivik på det sätt som kan tänkas ske säger jag inte - däremot kvarstår faktum att han knappast får det lätt i fängelset. Så han kanske på sätt och vis har rätt i att han kommer drabbas av både tortyr och dödsstraff - men det kommer knappast vara norska staten som ligger bakom det...
Och kraven Behring Breivik ställer är ju inte bara rejält skrattretande - de känns rejält patetiska. Om man ens tror att dessa ska godkännas, måste man vara rejält rubbad. Jag undrar om han ens inser vilket hat och vilken sorg han orsakat ett helt land? Inser han verkligen vad han faktiskt gjort??
 


Anders Behring Breiviks krav

- Att Jens Stoltenberg och hans regering avgå
- Att det norska kungahuset abdikerar
- Att försvarets ledning avgår
- Att han ska få specialkost och slippa äta halalkött (godkändes)
- Att han ska få en egen dator innehållandes sitt manifest (avslogs)
- Att få bära uniform och uppträda i talarstol i rätten (avslogs)
- Att få bära röda kläder (godkändes)
- Att få penna och papper för att skriva ett tal (godkändes)
- Att få tillgång till Wikipedia
- Att få slippa lämna fingeravtryck
- Att få slippa fotograferas
- En rad okända politiska krav ”bortom allt förnuft”, enligt norska polisen.

Källa: Aftonbladet

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 GP 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilderna lånade från Alex, Snickargubben
 


Byråkratins högborg

Läste just att EU beslutat att behålla förbudet mot snus - och dessutom vill utöka förbudet till all rökfri tobak.
Förlåt, jag kanske är ovanligt korkad - men är inte det en lite väl ologisk väg att gå? Tobak är inte hälsosamt i någon form, men varför börja i fel ände? Varför förbjuda den minst farliga tobaken, medan rökning fortfarande är tillåtet??
Jag har själv varit nikotinist till och från under 20 års tid, varav merparten av tiden rökare. Men jag är fullt medveten om rökningens risker - och att just röktobak är den i särklass farligaste tobaksprodukten. Borde det inte vara mer logiskt att börja i den änden?
Men EU är ju ett påfund som trots allt borde avskaffats för länge sedan om man frågar mig! Samarbete i all ära, men stormaktstänket och byråkratin ger jag inte mycket för. Och när man börjar lägga sig i saker som hur gurkor, jordgubbar, sockerbitar och choklad ska vara och se ut, eller börjar i fel ända vad gäller produkter som tobak känns det som att man lägger energi och skattemedel på helt fel saker.
Tobak i alla former är inga hälsoprodukter, men ska man nu börja förbjuda dessa produkter bör man väl ta tag i "den största skurken" först. Nämligen rökningen...
 

 
DN 1 GP 1 SvD 1, 2 VG 1
 
Bilden lånad från Swedish snus
 


De har ju gjort ett aktivt val!

För ett antal år sedan sökte jag jobb på ett litet åkeri här i Stockholm. Jag skulle höra budbil i Stockholm med omnejd och var en av få som kallades till anställningsintervju. Intervjun började bra och mannen som höll i den upplevde jag till en början som väldigt trevlig. Men efter ett tag började jag få de mest märkliga frågor och lite konstiga "gliringar".
Det ifrågasattes varför jag inte gjort lumpen, jag fick "vika ut" en stor del av mitt privatliv, som till exempel vad jag röstade på och om det fanns några allvarliga sjukdomar i min familj. Och de frågade inte OM jag använde droger, utan VILKA droger jag använde - precis som att man tog för givet att jag knarkade...
Till sist kommer frågan om jag är med i facket. Det är jag ju, så jag svarade ärligt ja på frågan.
Då blev jag upplyst om att ett sådant medlemskap inte uppskattades på det här företaget. Intervjun avbröts väldigt abrupt, i princip med orden "ring inte oss, vi ringer dig".
Jag hann förstås inte mer än resa mig ur stolen, innan jag bestämde mig för att även om de ringde. så skulle jag inte ta det jobbet. De dåliga vibbarna duggade plötsligt väldigt tätt inne i det lilla kontoret hos det här åkeriet.
Dessa förhållanden hade jag givetvis inte velat arbeta under! Det värsta är ju att företag som har den här inställningen ändå tycks få tag i folk på något märkligt sätt. Framförallt - inbillar jag mig - är det väl personer som inte har så mycket att välja på av olika anledningar, eller som inte är så pålästa om sina rättigheter på arbetsmarknaden som tar sådana jobb. I alla fall om man vet om villkoren när man börjar. Får man sedan reda på det sedan man börjat jobba, antar jag att de flesta söker något annat så fort som möjligt.
Men trots det rabalder som ofta blir när sådant här kommer fram, så fortsätter ju viss företag att föra en ren usel personalpolitik. Lidl, Toys R us, McDonalds, Phone House och nu senast Sova är ju några exempel. Och så fort det blir offentligt i media försöker man gå ut och dementera, släta över och ställa till rätta. Utan att inse att man redan fått en stämpel på sig som är svårt att tvätta bort.
Och varje gång sådant här uppdagas, hör man personer som anser att "jamen, personalen har ju gjort ett aktivt val som tagit jobb där". Jovisst, för vissa kan det förstås vara så. Men man undrar ju hur mycket av den informationen som framgår innan anställningen börjat? Har de anställda vetat vad de givit sig in på när de börjat jobba? Och nästa sak är ju den lite hårdare arbetslinje som funnits de sista åren. För många som gått arbetslösa ett bra tag, kanske enda alternativet är att söka just ett sådant jobb... Så aktivt val? Nej, alla har inte gjort ett sådant...
 

 
Källor: DN 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Brand eye
 


Det lönar sig att klaga!

Emellanåt lönar det sig att klaga. Jag inbillar mig att jag oftast är en "bra" kund, i alla fall i bemärkelsen hur jag beter mig emot personer med serviceyrken i deras yrkesutövande. Så länge jag något sånär får den service och de tjänster/varor jag anser jag har rätt till ger jag personalen ett bra bemötande.
Men när jag inte får det klagar jag. Till en början på ett bra sätt och i en god ton, men visar ändå att jag är missnöjd. Fungerar inte det, går jag vidare till nästa instans. Det kan vara till en chef inom företaget eller till någon instans som Reklamationsnämnden eller liknande.
Att bloggen är ett perfekt verktyg, har jag insett! Företag brukar inte gilla när man sätter lite press på dem genom att lägga ut vad som hänt på internet så att alla kan läsa om det.
Efter gårdagens inlägg om Telia och Bahnhof, har det i alla fall blivit fart på Telia. Jag har fått både mejl i min privata mejl, liksom som en kommentar till inlägget. Och jo, man tänker kompensera mig med ett avdrag på 800 kronor på nästa faktura. En mycket bättre kompensation än vad jag faktiskt vågat hoppas på. Man beklagar alltihop och håller med mig om att det hela skulle kunnat skötts mycket smidigare än vad det gjort. Nu är slutligen telefonen inkopplad och jag blir kompenserad. Och Telias ursäkt godtas!
Mitt eget resonemang är ganska enkelt när det gäller bemötande man får från företag. Fel kan det bli hos alla, men det viktiga är hur ofta detta sker - och hur man bemöts när det väl sker. Blir det inte fel oftare än vad som känns rimligt och man då får en ursäkt och en rimlig kompensation, då är jag också villig att återkomma/vara kvar som kund. Blir det däremot fel oftare än vad som känns rimligt och/eller jag inte ens får en ursäkt och förklaring när det sker - då kan man glömma att få behålla mig som kund.
Nu har Telia kompenserat mig, jag har fått en ursäkt. Därmed anser jag själv det hela vara ur världen. Visst var det struligt innan allt kopplades in och visst borde det kunnat skötts bättre, men till sist ordnade sig det hela. Så Telia får ha mig som kund även framöver. :-)
 

 
LÄS OCKSÅ

Teknikens under
Varning för Bahnhof


 
Bilden lånad från Telespecialisten
 


Teknikens under

Detta med all teknik man ska ha hemma kan ibland driva mig till vansinne. Egentligen inte så mycket för att jag är emot det, utan för att jag kan tycka att det är så otroligt frustrerande när det inte fungerar som det ska!
I god tid innan jag flyttade tillbaka till min lägenhet här i Bagarmossen, kontaktade jag Telia för att koppla in internet och fast telefon. Det blev ett "paket" med bredband, digital-TV och bredbandstelefoni. I samband med beställningen påpekade man att mina andrahandshyresgäster fortfarande hade sitt bredband inkopplat - men fick Telia bara ett datum för när det skulle vara urkopplat, skulle man lägga in mina abonnemang direkt dagen efter.
Jag pratade med dem som hyrde lägenheten, som sin tur pratade med Bahnhof, som var deras bredbandsleverantör. Bahnhof lovade att bredbandet skulle vara urkopplat den 30/6, varpå Telia lovade ha mina abonnemang inkopplade när jag flyttade in den 2/7. Men tiden gick och mina abonnemang gick aldrig igång. När jag kontaktade Telia, var svaret att mina hyresgästers bredband fortfarande var inkopplat.
Jag kontaktade mina hyresgäster, som lovade prata med Bahnhof. Inget händer... Då skriver jag ett argt brev till Bahnhof, hotar att kräva dem på de pengar jag eventuellt kommer tvingas betala för den tid jag inte kan utnyttja mina egna abonnemang. Jag upplyser dem om att jag är villig att stämma dem om de inte kopplar ur bredbandet. Till sist - 18 dagar för sent - kopplar de ur bredbandet. Den 18/7 börjar mitt eget bredband att fungera och den 20/7 går TV:n igång. Dock utan någon som helst respons från Bahnhof. Ingen förklaring, ingen ursäkt - bara total tystnad.

Och fortfarande kommer telefonen inte igång! Nu är det Telia som krånglar istället. Jag kan inte anklaga Telia för att Bahnhof strulat, men vad gäller telefonen är det trots allt Telia jag kan bråka på.
Jag har kopplat enligt konstens alla regler, men telefonen går inte igång. Och ringer man till supporten, är det 45 minuters väntetid.
Detta är ju knappast särskilt bra marknadsföring, varken för Telia eller Bahnhof. Bahnhof kommer jag knappast bli kund hos, när de inte ens tycks veta hur man kopplar ur ett bredband - framförallt när de inte ens behagar höra av sig när man inkommer med klagomål till dem.
Telia har sista dagarna hängt på en mycket tunn tråd när det tagit sådan tid att få en fast telefon inkopplad. Jag vågar inte tänka på hur många timmar jag suttit i telefonkö till Telia sista dagarna. Bara idag är jag upp i närmare två timmar, inklusive själva samtalen. Samtalen har å andra sidan bara tagit några få minuter styck.
Sista samtalet tog - inklusive kötid - ganska exakt en och en halv timme. Jag gav mig slutligen fasen på att komma i kontakt med supporten och gjorde det också till sist. Det visade sig att jag fått totalt felaktig information flera gånger i rad. När jag försökte koppla in telefonen, behövde jag en kod som skulle kommit med bekräftelsebrevet. Något som inte skett. När jag ringde Telias kundtjänst, blånekade flera av dem jag pratade med att jag skulle behöva någon kod. Men när jag slutligen kommer fram till supporten och förklarar situationen, suckar bara killen i andra änden av linjen! Jag behövde visst en kod för att kunna koppla in telefonen!!
Men nu tvingade supporten igång telefonadaptern utan någon kod - och telefonen är härmed inkopplad. Över tre veckor efter att telefonen egentligen skulle ha varit inkopplad. På grund av två företags totala slarv har min telefon fördröjts i 24 dagar. Grattis!
 

 
Läs även Varning för Bahnhof
 

 
TILLÄGG

Telia har nu beslutat att kompensera mig för det strul som varit! Det hela går att läsa om här.
 

 
Bilderna lånade från Pathworks, Webhosting
 


Att vara normalt funtad

Man har verkligen matat med information dagarna i ända sedan tragedin i Norge skedde i fredags. Det är löpsedlar, radiosändningar och extrainsatta nyheter på TV. Som alltid när något stort händer, kablas nyheterna ut i en strid ström och man lyfter på varenda sten för att ha något att rapportera.
93 döda och och 97 personer som fortfarande vårdas på sjukhus tycks resultatet vara för ögonblicket. Men att antalet döda kommer öka är väl inte helt otroligt - många av de skadade har svåra skador.
Och Anders Behring Breiviks - som tagit på sig skulden för attentatet i Oslo och skottlossningen på Utøya - tycks väl inte riktigt normalt funtad. Någon timme innan attentatet i Oslo ska han ha mejlat ut ett "manifest" på över 1.500 sidor till en rad personer. Manifestet ska ha innehållit starkt nationalistisk, islamofobisk och vänsterfientlig text. Bland annat är manifestet skickat till företrädare för Sannfinländarna i Finland. Även på Facebook ska han spytt galla över muslimer och vänstern. På en av sina profilbilder ska han bära en frimuraruniform. Några registrerade vänner har han dock inte på sin Facebooksida enligt dem som lyckats komma åt den (själv har jag inte lyckats, eftersom den är modererad).
Det verkar som att han planerat dådet i flera år, mycket verkar tyda på att han planerat det hela sedan 2002. Han har tagit anabola steroider, distanserat sig från sina vänner för att inte riskera upptäckt bland annat. Han ska även ha sålt av en hel del ägodelar för att kunna finansiera attacken. Med andra ord var han verkligen övertygad om att genomföra det hela.
Och det är tydligen inte bara anabola steroider han tagit, utan en rad andra droger. Droger som eventuellt kan ha gjort honom än mer aggressiv. Bland annat efedrin, som kan ha en psykostimulerande effekt. liknande amfetamin.
I förhör har han erkänt allt - och erkänt att han ville förändra Norge genom våld. Han ska ha berättat att han åkte till Utøya för att ge Arbeiderpartiet en varning om att domedagen kunde komma om partiet inte ändrade sin politik. Han ville skada partiet och rekryteringen så mycket som möjligt och kallar AP-folk för marxister.

Anders Behring Breiviks har förstås tilldelats en försvarsadvokat, något som givetvis är helt i sin ordning. Men jag undrar hur det känns att försvara någon som begått ett sådant här brott? Även om jag vet att en advokat inte försvarar handlingarna som sådana, utan "bara" ska granska bevismaterialet, så måste det ju ändå bli en märklig sits.
Även som försvarsadvokat måste man givetvis tycka att detta är hemska och vedervärdiga handlingar - och gör man då det jobb man ska göra? Hur känns det att försöka söka förmildrande omständigheter för en person som inte bara hatas av ett helt land, utan av en stor del av världen? Det borde ju vara som upplagd för att denne advokat kommer få utstå en hel del skit från olika håll, har jag en känsla av.
Den sorg de anhöriga till de omkomna just nu måste känna är nästintill omöjlig att sätta sig in i. Att man sörjer och känner ilska förstår säkerligen de allra flesta av oss - men exakt hur svårt och tufft det måste var är inte lätt att förstå! Att på ett sådant här sätt förlora ett barn, ett syskon eller en förälder måste vara ett av det värsta sätt att förlora någon på. Jag undrar om Anders Behring Breiviks inser vad han faktiskt har ställt till med för så otroligt många människor? Inser han vilket hat och vilken sorg han har väckt genom sitt agerande? Han måste för ögonblicket vara den mest hatade person man kan hitta i Norge.
Vi ska alla en dag dö, det är ett faktum man inte kan komma ifrån - men att förlora någon genom en sådan masaker som den Anders Behring Breiviks ligger bakom måste vara ett av de värsta sätten man kan tänka sig. Själv skulle jag förmodligen tycka att det känts "enklare" om en anhörig omkommit i en trafikolycka eller genom en sjukdom än genom något så totalt meningslöst våld.
Om det sedan går att göra en sådan jämförelse är förstås svårt att säga. Sörjer gör man givetvis alltid, oavsett på vilket sätt personen omkommit...
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SVT 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilderna lånade från Sofi, Tiuhu
 


Återfödd stockholmare

Jag har nu bott tre veckor i Stockholm efter mitt "gästspel" på fem år i Kalmar. Sakta börjar jag komma till rätta och återgå till livet i storstan igen. Jag börjar återigen komma underfund med hur man mer eller mindre armbågar sig fram genom rusningen på gatorna eller på väg till och från tunnelbanan, hur man förväntas stint titta ut i tomma intet på tunnelbana och bussar för att i onödan inte möta någons blick och hur man helst ska se lite stressad och viktig ut för att smälta in i mängden.
För vi stockholmare stressar gärna. Även om nästa tunnelbanetåg går om tre minuter ska vi helst springa och tvinga oss in genom de stängande dörrarna för att hinna med det tåg som står inne på perrongen. Vi ska helst inte titta alltför mycket på varandra och Gud nåde den som inte ställer sig på höger sida i rulltrappan!
Häromdagen satte jag mig där det är handikapplatser i tunnelbanan, ni vet den del där det är tre säten i varje ände av varje vagn. Det var inte särskilt mycket folk när jag gick ombord, men det var enda stället där det var en hel "grupp" av säten lediga. Jag gör ofta så - och flyttar förstås på mig om någon behöver handikapplatsen.
Någon station senare kommer en vänlig gammal dam och sätter sig mitt emot mig - och stationen efter en grinig gammal gubbe. Tåget hinner inte mer än att lämna stationen, så börjar han skälla! Damen ansåg han var tillräckligt rörlig för att ta en annan plats (och visst, hon behövde i grunden egentligen inte en handikapplats) - och jag fick en avhyving utan dess like. Vi sa förstås båda två att det var okej att ta handikapplatsen, så länge man reste sig om någon som behövde platsen kom ombord. Och förklarade att det var något vi båda skulle göra om det behövdes. Gubben ville till en början inte godta det, men gav till slut upp när han insåg att han hade två personer emot sig.
Kort sagt, börjar jag återuppta "storstadsvanorna" och återgå i de spår jag lärde mig under mina tidigare år i Stockholm.

Och visst var det en viss överdrift - och framförallt ett stort mått av ironi - i det jag skrev här ovanför. Men i kontrast till en mindre stad - som exempelvis Kalmar - märker man ju en viss skillnad när man kommer till Stockholm. Det ÄR skillnad i hur man förväntas bete sig gentemot andra människor under till exempel rusningstrafik. Folk tycks mer stressade i Stockholm - och man tränger sig lite mer än vad jag sett på andra håll.
Jag kan fortfarande inte låta bli att småle åt dem som springer och tränger sig in genom dörrar som stängs på ett tunnelbanetåg, trots att nästa tåg går om 3-5 minuter.
När jag går genom "hjärtinfarktstunneln" under Vasagatan på väg till och från, står emellanåt en kvinna och spelar fiol. Det är en lugn stråkmusik och jag tycker det är så skönt att få höra den musiken bland alla stressade människor! Själv drar jag direkt ner på tempot när den musiken når öronen. Det blir en otroligt härlig kontrast till all stress man ser omkring sig. Den här damen stod där ibland även när jag bodde i Stockholm sist - och hade exakt samma effekt på mig då.
 

 
Bilden lånad från Issie
 


Terroristisk idiotism

När jag skrev gårdagens inlägg om attacken i Oslo, hade jag ingen aning om vad som hände strax efter attacken. Något som verkligen strör extra salt i såren och gör situationen om möjligt ännu värre.
På ön Utøya utanför Oslo pågick ett ungdomsläger för norska socialdemokraterna. Strax efter attacken i Oslo, åker en man utklädd till polis ut till ön. Han säger att man ska genomföra en säkerhetskontroll efter attacken. Men väl på plats öppnar han eld skjuter besinningslöst omkring sig. I skrivande stund räknar man med minst 91 döda, men tror att antalet kan öka.
Det är för en annan svårt att inse den panik som uppstår när sådant här sker. Vilket trauma det måste vara för dem som klarar sig. Det måste vara ett trauma man får leva med otroligt många år framöver.

Än så länge är inget bekräftat med 100% vad jag förstår, men man har ändå en person gripen för dåden. En person är gripen som misstänkt för skjutningen på Utøya - och som det verkar även för sprängningen inne i Oslo.
Enligt DN's papperstidning i morse skulle en islamistisk grupp vid namn Ansar al-jihad al-alami ("Det globala heliga krigets hjälpare") tagit på sig ansvaret för bomben sent igår kväll. Senare tog man tydligen tillbaka uttalandet och man ska ha sagt att man inte alls är inblandad.
Den person som nu är misstänkt är 32-årige Anders Behring Breivik, som inte är annat än en etnisk norrman. Direkt slår man hål på "myten" att det måste vara muslimer som ligger bakom alla terrordåd - det finns terrorister inom alla folkslag. Om han är skyldig vet man väl inte än, men mycket verkar trots allt peka på det.
Det jag hittills läst mig till, tycks han vara en person med rätt knepiga åsikter - och som bland annat starkt kritiserar det mångkulturella samhället.

Sådana här dåd är självklart aldrig okej, vem som än utför dem. Det spelar ingen roll om det är muslimer, norrmän eller någon annan. Även om en mycket stor del av de terrordåd som begåtts senaste åren har utförts av just muslimer, så ser man ju nu att man kanske inte direkt behöver dra den slutsatsen alla gånger.
I gårdagens inlägg fick jag direkt kommentarer om att "där ser man hur det går med det mångkulturella samhället". Eventuellt kan man ju nu se att dessa har fel - åtminstone just vad gäller det här attentatet!
Själv kan jag som sagt inte förstå att man ger sig till att begå sådana här dåd - oavsett vad det är man kämpar för. Att man själv är villig att dö för det man kämpar för är en sak - men varför döda en massa andra människor, som kanske inte ens har med saken att göra? Det är något som jag alls inte kan greppa! Vad tror man att man uppnår genom sådana vansinnesdåd? Man får ju knappast ut det man faktiskt kämpar för, utan framstår ju mer som en bestialisk mördare än någonting annat.
Även om det självklart är två vitt skilda ting, kommer jag att tänka på de demonstrationer vi ibland sett i bland annat Sverige, där man ägnar sig att kasta gatstenar och vandalisera när man vill ut med sitt budskap. Garanterat syns man och garanterat får man utrymme i media - men hur många ser dessa demonstranter som något annat än en grupp vandaler? Man ser ju inte vad de faktiskt kämpar för och vilket budskap de vill nå ut med genom sin demonstration.
Två skilda saker, men gemensamt att man inte får ut vad man vill ha sagt, utan istället framstår som våldsverkare... Tragiskt!
 

 
DAG 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 SvD 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilderna lånade från Nolem, S:t Eriks
 


Skandinavisk terror

 

 
Efter en mycket lugn dag på jobbet, tar jag mig hem genom det stekheta Stockholm. Jag lyckas NÄSTAN missa den värsta fredagsrusningen, men är ändå genomblöt av svett när jag kommer hem - och strosar nu runt i endast skjorts för att försöka svalka mig då gott det går.
Imorse regnade och åskade rejält när jag åkte till jobbet och det har pratats om mer sådana oväder under helgen. Som det känns just nu, skulle det verkligen behövas en rejäl urladdning! Normalt går jag den relativt korta sträckan från polishuset till T-centralen, men idag orkade jag helt enkelt inte i den klibbiga hettan!
Väl hemma sätter jag mig vid datorn och går in på Aftonbladets hemsida. Direkt möts man av nyheten om en bomd som detornerat i Oslo. I ärlighetens namn reflekterar jag inte så mycket över nyheten just då - helt enkelt för att jag vet hur duktiga kvällstidningarna är på att blåsa upp olika nyheter så att de ges enorma proportioner på löpsedlarna. Men när jag sedan hamnar på DN's hemsida, förstår jag plötsligt vidden av det hela och sätter nästintill fredagswhiskyn i halsen.
Ju mer jag bläddrar runt bland olika tidningar, inser jag det inte var någon liten bomb som small av. Norska VG beskriver till och med Oslo som en krigszon. Det är nu - i skrivande stund - flera personer bekräftade döda och skadade - och den norska polisen avråder folk från att befinna sig i Oslos centrum.
Visst är det märkligt hur vi människor är funtade?! När det är olika sprängdåd runtom i världen med ibland 100-tals döda, tycker man i princip bara på axlarna. Man tänker att visst är det hemskt, men sedan tänker man inte så hemskt mycket mer på det. Men när något händer så här pass nära, blir det plötsligt väldigt påtagligt! Helst plötsligt blir det väldigt dramatiskt och man rycker inte längre bara på axlarna och går vidare... Detta trots att det ju i grunden är en lika stor katastrof oavsett om det är norrmän, irakier eller amerikaner som dödas.

Redan nu spekuleras det förstås i vilka som ligger bakom attentatet. Att det är någon form av attentat råder det förstås inga större tvivel om, men frågan är väl vem som vill attakera Norge? Och om det är en självmordsbombare eller ej.
Och är det finns mycket i den typen av verksamhet som jag har ytterst svårt att förstå! Det är givetvis svårt att förstå att man kan brinna så mycket för något att man är villig att offra sitt liv för det. Men det är givetvis något som man har svårt att sätta sig in i i trygga Sverige. Det finns mycket jag själv brinner för, men jag skulle förmodligen inte offra mitt liv för det. Möjligen för att rädda livet på nära och kära, men där går nog gränsen.
Men att man brinner så mycket för något att man kan tänka sig att sända helt oskyldiga människor i döden för det - det kan jag absolut inte förstå! Att man i en krigssituation attackerar militära mål är en sak - det är spelets regler så att säga. Och vill man protestera mot till exempel ett politiskt beslut, förstår jag om man attackerar dem som ligger bakom beslutet. Men varför spränga bomber på ställen, där helt oskyldiga människor stryker med? Var ligger logiken i det?? Kan någon förklara det för mig?


 
AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 EX 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilderna lånade från DN, Photo dictonary
 

 

Att dua en kunglighet

 
Det må diskuteras hit och dit om det är lämpligt att dua kungafamiljen eller ej. Själv tycker jag det är en larvig "regel" att man inte ska kunna dua någon i kungafamiljen. Men det är ju min ringa åsikt... ;-)


 
Relaterat: DN 1



Kapitalismen

 

 
Bilden lånad från Riktpunkt
 


Skräpmat

Mina grannar måste tro att jag totalt tappat förståndet! I princip dagligen sista tiden har jag burit ner stora mängder sopor i grovsoprummet. Och det är inga småsaker vi talar om. Kartonger, stolar, kläder... Jag har hittat hur mycket som helst som jag faktiskt inte fattar att jag sparat på! Kläder jag inte kommit på åratal - och kläder som jag nästan aldrig använt.
Ändå är det saker som av någon mystisk anledning blivit liggande. Jag tycker jag har rensat varje gång jag flyttat - något jag gjort ett antal gånger - men tydligen har jag inte varit tillräckligt grundlig ändå.
Till saken hör nu också att någon eller några av de som hyrt min lägenhet låtit en hel del bråta ligga kvar på vinden; saker som rent uppenbart inte är annat än skräp. Gamla bildelar, helt utslitna kläder och en massa anna. Saker som man av någon mystisk anledning dumpat på viden istället för att ta dem till grovsoprummet. Det känns ju aningen märkligt, när det är aningen lättare att ta sig till grovsoprummet än upp på vinden. Så det går ju inte direkt att skylla på lathet. Nu har jag istället gjort dem tjänsten att dumpa deras saker i soporna! Och det var en hel del grejer, det vill jag lova.
Om en dryg vecka kommer man från Erikshjälpen och hämtar en hel del möblier jag tänkt mig att göra mig av med. Det är saker jag inte skulle få några nämnvärda summor för, så jag tycker inte det är värt besväret att försöka sälja dem. Kan jag istället skänka bort dem och veta att någon kan få in några hundralappar till välgörenhet på dem istället, känns det ju mycket bättre! Hade det däremot varit saker som varit värda en del pengar, hade jag förstås gjort mig besväret att annonsera ut dem.
Det enda jag nu annonserar ut är dragspelet, som faktiskt bara har blivit stående i flera år. Jag lärde mig spela för bra länge sen, men tröttnade ganska fort - och nu kommer jag knappt ihåg hur man gör. Då jag räknar med att få runt 4.000 kronor för det, känns det dumt att bara skänka bort det. Och jag har redan spekulanter på det, så det tycks inte vara några som helst problem att bli av med det.
 

 
Bilden lånad från Uj76
 


08:or är inga Stockholmare!!

 

 
Jag känner bara att jag måste dela med mig av ovan insändare från DN i fredags! Själv missade jag den där jag läste tidningen i fredags, men ramlade in på den debatt som blossat upp DN's insändarsida efter att den här ovanför publicerats. Så jag kände mig helt enkelt tvungen att rota fram den aktuella tidningen från påsen som egentligen skulle till pappersinsamlingen.
Fördomar finns alltid och jag håller förstås med om att det finns många fördomar kring hur stockholmare och tillvaron i Stockholm är. Stockholmare ska vara dryga och otrevliga - och tillvaron i Stockholm ska endast kretsa kring pengar, saker och det senaste modet.
Samtidigt har stockholmare otroligt mycket fördomar kring folk som inte bor i storstan. De är dumma, har dålig smak, dåligt med pengar, bor sunkigt och så vidare och så vidare. Så fördomarna är absolut ömsesidiga.
Men ändå kan jag inte låta bli att le åt sådana hör insändare! Just de fördomar skribenten själv vill slå hål på, verkar hon själv besitta - fast de riktas mot andra människor. Det finns absolut dryga och otrevliga människor i Stockholm, både som faller in under insändarens definitioner av stockholmare och icke-stockholmare. Men generaliseringar har alltid fått mig känna mig spyfärdig, det är en sak som är säker! Och vad spelar det för roll om man är första eller fjärde generationens stockholmare? Vi är ju i slutändan inte mer än människor för det!
Jag tror inte att man i någon annan stad skulle diskutera om man är "äkta infödd" eller ej. Jag är uppvuxen i Hudiksvall och jag kan inte minnas att jag en enda gång hört någon diskussion om vem som är "äkta Hudiksvallare".
Själv anser jag att stockholmare är som spermier - de är väldigt många, men det är väldigt få det blir folk av! Och jag har INGA fördomar!! :-)


Telefonen lånad från Picarena
 

 

Onoff

Onoff har tryckt på offknappen och gått i konkurs, det har nog de flesta noterat vid det här laget eller hur?! Åtminstone en stor del av personalen kommer sägas upp - om man inte lyckas sälja butikerna till någon annan kedja.
Själv har jag ryckt lite på axlarna åt nyheten om Onoffs konkurs. Som väldigt många andra, har jag nog i princip tänkt att "jaja, det drabbar ju inte mig". Självklart har jag lidit med dem som blir av med sina jobb, men det är ju dessvärre inte något som gör saken bättre.
Så mitt uppi gårdagens flyttstök, satte jag mig och igenom en massa papper som behövde sättas in i olika pärmar. Och då hittar jag kvittot på min dator. Datorn var något av ett impulsköp i bemärkelsen att jag hade tänkt vänta ett tag med köpet. Men när jag såg erbjudandet, kunde jag inte motstå det eftersom jag visste att jag behövde en ny dator. Och igår insåg jag att köpet var gjort på - OnOff. Dessutom på avbetalning.
Så slog mig tanken att hur blir det nu med avbetalningen? Kanske fanns hoppet att jag helt enkelt skulle slippa betala för datorn. Okej, det låte väldigt fult att ens tänka så - men jag har ju ingen aning om hur det fungerar vid konkurser! Så tanken slog mig faktiskt att räkningen kanske aldrig skulle dyka upp. Jag gick in på OnOffs hemsida bara för att se om det stod något där. Men ack, så besviken jag blev! Räkningen SKALL betalas, punkt slut. Alla kreditköp skall förstås betalas - och tänker man efter är det förstås inte så konstigt egentligen.
Det jag istället noterade på hemsidan, var även något helt annat! Nämligen att man - förstås - säljer ut hela sortimentet till vrakpriser. Även om jag givetvis inte hade en aning om konkursen, kan jag just nu inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte väntade några veckor med att köpa dator. Då hade jag kunnat fått en rejälare dator nästan gratis!
Ja ja, det är lät att vara efterklok när man har facit i hand. Så är det ju alltid. Jag är nöjde med den dator jag har, men hade trots allt kunnat haft en ännu bättre om jag väntat lite... ;-)
 

 
AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 E24 1, 2 EX 1, 2, 3, 4. 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Motpol
 


Varning för Bahnhof

Tänker höja ett litet varningens finger för bredbandsleverantören Bahnhof. Jag har utan att ha varit kund där ändå drabbats av en ganska märklig typ av slarv från detta företag.
När jag hade min lägenhet uthyrd i andra hand under våren, kopplade mina hyresgäster in bredband i lägenheten med just Bahnhof som leverantör. Vad jag förstått, hade de strul redan från den dag de kopplat in bredbandet. Själv bredbandet fungerade, men inte servicen från Bahnhof.
Någon räkning dök aldrig upp under de knappa fem månader de hade bredbandet inkopplat. När de sedan inför sin flytt från lägenheten skulle säga upp bredbandet, poängterade de att jag ville koppla in bredband från och med 2/7 och att det därför viktigt att deras bredband kopplades ur till dess.
Detta skulle inte vara några probem enligt Bahnhof. Vilket det just tycktes vara. För bredbandet kopplades aldrig ur. Och i och med att jag beställt både internet, telefon och TV som skulle gå via bredbandsnätet, kunde jag inte koppla in något detta! Dock kunde jag förstås använda bredbandet hos Bahnhof, men jag har varken kunnat koppla in telefon eller TV.
När mina tidigare hyresgäster kontaktade Bahnhof igen och frågade vad som försigick, fick de bara svaret att de överhuvudtaget aldrig varit kunder hos Bahnhof. De fanns inte i deras register...
Då skrev jag ett argt brev till Bahnhof, upplyste dem om att jag skulle vidarebefordra alla fakturor för den tid jag inte kunnat utnyttja mina egna bredbandstjänster till dem - eftersom det var deras slarv som gjort att jag inte kunnat koppla in något via bredbandsnätet.
Brevet bör ha nått Bahnhof i fredags (15/7) - och igår, måndag kopplades bredbandet ur. Ett bredbandsabonnemang som skulle ha varit urkopplat 30/6. 18 dagar tog det alltså att koppla ur något som borde ta några få minuter.
Grattis, Bahnhof!! Själv kommer jag inte beställa några tjänster genom er om jag bestämmer mig att byta bredbandsleverantör.
 

 
Bilden lånad från Thomas Leijon Fastigheths AB
 


Systemet.se

Jag har alltid försvarat det svenska alkoholmonopolet, som är ett system jag tycker är bra. Det är trots allt inget större besvär att ta en extra sväng förbi på Systembolaget om man vill ha några öl eller en flaska vin. Nej, jag vet att det inte är alla som håller med mig - men det är smällar jag får ta.
Visst, det skulle bli enklare för gemene man om man kunde köpa sitt vin på Ica - men jag anser att man ska ha koll vem som handlar och framförallt att de som har åldern att handla inte langar vidare till till exempel minderåriga. Självklart förekommer langning redan idag, men jag har en känsla av att det är lättare att ha koll på langare med dagens system än om man låter fler aktörer sälja alkohol.
Det enda jag kan tycka märkligt med dagens regler kring alkohol är åldersgränserna! Självklart förstår jag att det är någon som tänkt till när det gäller de åldersgränser som finns, men jag tycker ändå de verkar aningen konstiga.
Redan som 16-åring får du köra lätt motorcykel. Som 18-åring får du ta körkort för de flesta fordon, du får rösta, gifta dig och ta flera andra väldigt viktiga och avgörande beslut på egen hand. Men du får inte köpa ut ett par öl på Systemet.
Du får skaffa barn redan som 15-åring och det hör till ovanligheterna att man på något som helst sätt ifrågasätts som lämplig förälder - så länge det inte finns anledning att göra det förstås. Du anses vuxen nog att ta hand om ett barn, men inte att köpa en flaska vin.
Är du en olämplig bilförare eller en olämplig förälder kan du vålla långt allvarligare skador än om du har svårt att hantera alkohol. En "dålig drinkare" skadar i första hand sig själv, även om det givetvis finns undantag; folk som blir våldsamma etcetera.
Men jag har lite svårt att få dessa åldersgränser att gå ihop! De känns en aning motsägelsefulla på något sätt. Även om någon tänkt till när man tagit beslut om vilka gränser som ska gälla.
Man är inte nödvändigtvis en dålig förälder bara för att man är väldigt ung - de flesta tar säkert ypperligt bra hand om sina barn. Men det är ett väsentligt mycket större ansvar att ta hand om ett litet barn än att själv få styra över sitt alkoholintag.
Och man kan vålla otroligt mycket större skada och lidande om man är olämplig att sitta bakom ratten i en bil än om man inte kan hantera sitt alkoholintag.

Så visst ska vi behålla Systembolaget, man kanske se över åldersgränserna i allmänhet - det är min åsikt. Det största argumentet är förstås att det känns som det är bästa sättet att reglera och hålla koll på till exempel langning och att inte "fel" personer handlar ut. Varje gång man kontrollerar hur åldersgränserna för folköl följs, märker man ju att många butiker säljer till personer som inte alls får handla ut. Risken finns förstås att samma sak kommer att ske vad gäller andra varor om man låter butiker sälja starkvaror.
Sen har jag själv märkt en annan enorm skillnad när jag varit utomlands och varit i länder som inte haft vårat system med spritmonopol. Det är nämligen fruktansvärt svårt - för att inte säga omöjligt - att hitta butiker med ett riktigt bra utbud. Ytterst få skulle rimligen kunna konkurrera med det sortiment som Systembolaget kan erbjuda. Att hitta lite ovanligare viner - eller vad man nu vill köpa - kommer bli nästintill omöjligt. När jag bodde i London var situationen just sådan. Butikerna tog in de varor som sålde bäst - man kunde inte ens beställa något annat.
I dagens DN har Folkpartiets Carl B Hamilton skrivit att Systemet bör börja med internethandel och leverera sina varor till kundernas dörr. Och - visst - det skulle vara väldigt behändigt om man kunde göra det! Några knapptryckningar på datorn och sedan får man flaskorna levererade hem. Men jag är skeptisk. Det enda jag själv anser man bör tänka över är åldersgränserna, inte göra alkoholen mer lättillgänglig - och det är ju just vad den blir på detta sätt.
Kalla mig gärna konservativ och bakåtsträvare, men jag tycker detta passerar någon gräns som inte bör passeras. Det blir garanterat enklare för oss som kan hantera vårt drickande, men frågan är om detta värnar om dem som inte kan det? Själv anser jag inte det... Självklart kan det i viss mån bero på hur man utformar en sådan tjänst, men spontant känns det inte som ett bra alternativ till att uppsöka butiken rent fysiskt.
 

 
SVENSKA ÅLDERSGRÄNSER

7 år:
Se vissa filmer på biograf.

11 år:
Se vissa filmer på biograf utan vuxet sällskap.

14 år & 9 månader:
Övningsköra moped klass 1 (då endast hos behörig utbildare)

15 år:
- Straffmyndig (man kan dock inte ådömas till fängelse om det inte finns synnerliga skäl för det).
- Köra moped.
- Se alla biograffilmer.
- Uppnådd sexuell myndighetsålder
- Får hyra filmer.
- Konsumentmyndig

16 år:
- Rösta i kyrkoval.
- Övningsköra bil.
- Motorredskap klass II-körkort
- Traktorkort och lätt motorcykelkörkort, förarbevis snöskoter, terränghjuling
- Starta eget företag.

17,5 år:
Övningsköra bil med släp

18 år:
- Köpa drycker med en alkoholhalt på över 2,25% i butik och dricka all sorts alkohol på restauranger.
- Köpa tobaksvaror.
- Myndighetsålder.
- Rösta i politiska val och nationella folkomröstningar.
- Lägsta åldergräns porrbranschen själv har satt för sina användare (enligt lag 15 år [1]).
- Medverka i pornografi
- Ta körkort för bil, Tung lastbil (även med tungt släp) (man måste dock ha körkort för bil innan körkort för lastbil), tung motorcykel med effekt under 25 kW och ett effekt/viktförhållande som understiger 0,16 kW/kg.

20 år:
- Handla alkoholhaltiga drycker på Systembolaget.
- Lägsta ålder för att studera på Polishögskolan.

21 år:
Ta körkort för buss och alla tunga motorcyklar.

24 år:
Ålderskravet för att få vara handledare för privat övningskörning.

25 år:
- Få sterilisera sig på sjukhus
- Få adoptera

61 år:
Få ut ålderspension.

Källa Wikipedia

 
DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Activate, Manegment Partners, Merchant Circle
 


Avundsjuka

Kommer ni ihåg känslan från när man var liten och såg klasskompisarna med sprillans nya cyklar och hörde andra hur de skröt om utlandsresorna de gjort? Minns ni hur avundsjuk man var och hur mycket man jämförde sig med varandra?!
Man jämförde vem som hade nyaste sakerna, flest saker, dyraste saker. Och jovisst hände det att man rentav ljög för att framstå i lite bättre dager. För man tyckte det var så hemskt viktigt att det inte skulle visa sig att man hade något som var billigare, äldre eller sämre än klasskompisarna.
De vuxna däremot, tyckte nog att man ibland var ganska otacksam. Man tjatade till sig både det ena och det andra - och tyckte det var jordens undergång om man inte fick det man ville ha.
Själv skulle jag nog visserligen våga hävda att man inte alltid kan säga att ett barn är otacksamt. Jag minns själv hur jag långt upp i tonåren tyckte det såg "så mycket ut" när man såg sina föräldras löneavier på 10.000 eller 12.000 kronor efter skatt. Och visst är det en lite rejälare summa pengar, men det är inte särskilt långt den summan räcker om man börjar räkna på vad det kostar med hyra, bil, telefon, försäkringar och så vidare. Det är ju en uppfattning ett barn inte har. För min egen del var det nog först när jag faktiskt flyttade hemifrån som jag på allvar insåg vad det kostar att leva och bo.
Som barn såg man bara den faktiska summan pengar - och visst räcker 10.000-12.000 kronor långt om det är vad man har över när räkningarna är betalda. Men inte om dessa pengar ska täcka alla omkostnader en månad.
Men fy vad avundsjuk man var på de klasskompisar som fick en massa nya saker! Man kunde ju inte förstå att man själv inte kunde få samma saker...

Dock tror jag det skulle vara något av en lögn att säga att vi vuxna är bättre än barnen - även om vuxnas avundsjuka förmodligen tar sig lite andra uttryck. Tänk till exempel hur mycket skvaller och snack bakom ryggen det är på arbetsplatserna! Jag tror inte jag varit på någon arbetsplats där sådant inte förekommit i någon utsträckning - och då har jag bytt jobb ett stort antal gånger. Sen varierar det givetvis en hel del, men i någon form och i någon utsträckning förekommer det alltid.
Det pratas om kollegers befordran, högre löner, nya arbetskläder, förmånder och så vidare. Så fort någon har det lite, lite bättre börjar snacket gå.
Och villa-/radhusområden ska vi väl inte prata om heller. Man jämför bilar, stenpartier, cyklar, resor och allt mellan himmel och jord. Skaffer någon på gatan ny bil, måste minst hälften av de andra på gatan också göra det.
Ja ja, visst överdriver jag litegrann - och visst är det en grov generalisering. Men erkänn att det ändå finns en viss gnutta sanning i resonemanget. Istället för att se till det man faktiskt har, så vill man bräcka andra genom att försöka få det ännu bättre. Och vi vuxna borde egentligen veta bättre än så - kan man ju tycka i alla fall. Självklart ska man kunna drömma och kunna tänka att "så vill jag också ha det en dag". Man ska absolut kunna sträva efter att förbättra sin tillvaro om man anser att man behöver det. Men när detta övergår till att bräcka grannarna eller kollegerna, till att man pratar bakom ryggen och sprider skvaller, att man blir avundsjuk och missunsam - då har man passerat någon gräns.
Personligen är jag knappast bättre än någon annan. Jag brukar försöka tänka mig för och försöka låta bli att sprida skvaller och prata bakom ryggen på folk. Men visst gör man sina klavertramp, det är en sak som är säker...
 

 
Relaterat: SvD 1
 
Bilderna lånade från Tuttnutt, Noethics
 


Abortera Downs

I Danmark har det tydligen blivit allt vanligare med abort när det visar sig att barnet drabbats av Downs syndrom. Sedan 2004 erbjuds alla blivande föräldrar diagnostitik för att se om barnet har syndromet och sedan dess har aborterna av just dessa foster ökat med 13 % per år. Man har tydligen räknat ut att om denna utveckling fortsätter, kommer det inte födas fler barn med Downs syndrom i Danmark efter år 2030.
Detta har tydligen skapat ett ramaskri bland föräldrar till barn med Downs syndrom.
– Man går specifikt efter ett handikapp. Vad är näst på tur? Är det barn med diabetes som kommer att sorteras bort. Säger en mamma till tidningen Berlingske Tidene.
Jag kan förstå hennes poäng, men har också svårt att se jämförelsen med diabetes. Visst är det olyckligt om tendensen hade visat att man börjar gallra foster för att få ett "idealbarn", men jag kan även förstå de föräldrar som väljer alternativet abort om barnet visar sig ha något handikapp. Då menar jag inte att man ska abortera om det visar sig barnet kommer ha bara ett ben eller vara förlamad från midjan och ner, det ska till väsentligt mycket mer än så!
Jag vet inte vilket beslut jag själv hade tagit om jag hade fått beskedet att mitt blivande barn hade Downs Syndrom. Men jag hade säkerligen åtminstone överväkt alternativet abort. Dilemmat är förstås alltid var man ska dra gränsen för när en abort är befogad eller ej. Med många handikapp och funktionshinder kan man leva ett bra liv, det råder det inga som helst tvivel om. Men med ett handikapp ska man förstås också komma ihåg att det blir en person som inte kommer kunna leva "ett fullt normalt liv". Det blir en person som kanske kommer att få lida mycket på grund av sitt handikapp på flera olika sätt. Gränsen blir ju otroligt flytande och finns stora utrymmen för tolkningar.
Jag säger inte att det enda rätta är att abortera foster med handikapp/funktionshinder. Det jag menar är att jag kan förstå dem som tar beslutet och att jag själv åtminstone skulle överväga tanken om jag själv hamnade i den situationen att ett kommande barn har exempelvis Downs Syndrom. Även om jag självklart inte på något sätt klandrar dem som väljer att behålla sitt barn heller. Det är inte alls omöjligt mitt eget beslut skulle vara detsamma.
 

 
 

 
Källor: DN, EX, POL, SvD
 
Bilderna lånade från Klokbok, Kunglig
 

 

Vila ut

 

 
Bilden lånad från PC Free zone
 


Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb

Man har det tufft i Zimbabwe sedan några år tillbaka. Riktigt, riktigt tufft. För några år sedan gick nämligen landets bödel i pension och man har sedan dess inte hittat någon efterträdare. Trots envist annonserande i media har man inte fått in enda ansökan. Minst 55 personer sitter i landets fängelser i väntan på avrättning, men inga avrättningar kan utföras.
Själv undrar jag två saker: känner en bödel någon yrkesstolthet och hur utformas en platsannons för tjänst som bödel?
Vaknar bödeln varje morgon med ett leende på läpparna och tänker att "vad kul att gå till jobbet"? Tar bödeln med sig sina barn till jobbet för att de ska vad pappa jobbar med? Tar bödeln emot praoelever? Är det positivt eller negativt om bödeln har en stressig dag?
Och vilka kvalifikationer behöver en bödel? Frågar man efter social kompetens, stresstålighet och datavana?

Det är knappast konstigt att man inte får in särskilt många ansökningar för den här tjänsten. Alla som förespråkar dödsstraff borde ta sig en funderare över om de själva skulle vilja ha ett sådant jobb. Skulle man vara lika stor förespråkare för detta straff om man själv hade som yrke att ta livet av folk hela dagarna?
Själv har jag svårt att förstå hur man kan tänka sig detta jobb överhuvudtaget! Trots allt bör det förstås finnas en och annan bödel runtom i världen, med tanke på hur många länder som faktiskt har dödsstraff. Känner alla dessa personer glädje och stolhet över sitt arbete? Kan de titta tillbaka på sitt yrkesliv efter pensioneringen och känna att de gjort en god livsgärning? Personligen har jag väldigt svårt att tro det!
Åtminstone för Zimbabwes dödsdömda är det ju bra att man inte får tag i någon ny bödel. Kanske man skulle överväga att helt avskaffa dödsstraffet istället? ;-)


 
Källor: DN 1 VG 1
 
Bilden lånad från Angleby
 


Dagens visdomsord

 

 
Bilden lånad av Catamtsen
 


Fördelar och nackdelar

Två veckor har jag snart avverkat i Stockholm och börjar mer och mer finna mig till rätta igen. Jag inser att jag saknat Stockholm på många sätt under de år jag varit härifrån och att jag njuter för fullt av att vara tillbaka igen. Det är svårt att sätta fingret på vad det exakt är som gjort att jag velat tillbaka hit, förmodligen är det helheten på något sätt.
Första åren jag bodde här, trivdes jag inget vidare. Men då bodde jag en bra bit utanför Upplands Väsby, hade ingen bil och nästan en timme för att ta mig in till stan. Jag har fortfarande ingen egen bil, men bor avsevärt närmare stan vilket gör tillvaron avsevärt lättare. Jag har oftast inte längre resor än man har i en halvstor stad - som till exempel Kalmar - och har fortfarande nära till bad och natur. Det är ju annars argument många tycker talar emot en tillvaro i en storstad. Men mitt motargument är att det beror helt och hållet på var man bor och jobbar.
Själv har jag 17 minuter med tunnelbanan in till stan och 35 minuter till jobbet. Ungefär lika mycket som du har om du bor i utkanten av en mindre stad och jobbar inne i stan. Sen beror det ju på vad man prioriterar i sin tillvaro. Jag har ett jobb som innebär en hel del långledigheter - och då kan det vara värt att att en stor del av dygnet försvinner de dagar man jobbar. Sen ska man inte glömma det utbud som finns av saker och ting i en storstad jämfört med mindre ställen. Men visst finns det för- och nackdelar med allt! Ibland kan jag få en malande längtan tillbaka till Hudiksvall, där jag är uppvuxen. Fast när jag sedan tänkt efter, brukar jag inse att jag i grunden inte vill bo där, att det i längden inte skulle passa mig som person. Jag ser inte ner på de personer som bor där, men själv skulle jag inte vilja ha den tillvaro som Hudiksvall erbjuder. Personligen passar jag bättre in och trivs bättre i en storstad.

Varje gång jag är tillbaka i Hudiksvall - eller Söderhamn, där familjens sommarstuga finns - slås jag av ungefär samma saker. För det första är både städerna mysiga, men alldeles för små. Det första som slår mig är allt som ständigt läggs ner, att det verkligen är utflyttningsorter i väldigt hög grad. Tittar man bara på Kalmar, är utvecklingen den omvända! Det är en inflyttningsort, man bygger nya bostäder och företag nyetablerar och expanderar. I Hudiksvall och Söderhamn är det det omvända. Man river stora bostadshus och företagen lägger ner hela eller delar av sin verksamhet.
På båda ställena skulle man - om än extremt generaliserande - kunna säga att det finns två typer av människor. Den ena är de som aldrig kommit iväg från hemorten, som fått barn tidigt och i bästa fall fått utbildning som undersköterska eller barnskötare genom gymnasiet. Nu börjar barnen växa upp och man är lite bitter över att man inte "gjort mer" med sitt liv. Istället försöker man i 35-40-årsåldern ta igen "sin förlorade ungdom" och är ute och springer på krogen, festar och så vidare.
Den andra gruppen är de som antingen tagit sig iväg under en period eller är inflyttade till orten. De som inser att de vill leva ett småstadsliv, att det är vad man trivs med. De har funnit sig tillrätta med den tillvaro en mindre ort tillhandahåller och är nöjda med sin tillvaro på en mindre ort.
Självklart är detta en mycket grov generalisering, men många gånger är det så det känns när jag kommer tillbaka till mina hemtrakter i Hälsingland. Och att det läggs ner en hel del företag och att detta är utflyttningsorter, kan knappast någon opponera sig emot. Samtidigt som det till exempel finns en fantastisk natur och en hel del annat att se där, så jag längtar ofta efter att åka dit som besökare. Men flytta dit igen - nej tack!

Nu utnyttjar jag i alla fall fördelarna, både med att vara tillbaka i min tidigare och nuvarande hemstad Stockholm och mitt ny/gamla jobb med skifttjänstgöring! Jag är ledig onsdag och torsdag, för att sedan jobba fredag, lördag och söndag natt. Vad passar sig då bättre än att jag satt uppe länge i går kväll och sov halva dagen idag? Först vid halv ett vankades det frukost - eller ska jag säga brunch? - här hemma idag. Sedan strosade jag en stund på stan, för att bege mig hemåt lagom tills den värsta rusningstrafiken började komma igång.
På vägen hem passerade jag Systembolaget och sitter nu här med en kall öl i handen. Jag överväger allvarligt en sväng in mot stan frampå kvällskvisten, för i storstan är det fullt ös även så här på "lillördagen"! Framförallt nu under sommaren. Så visst drar jag nytta av fördelarna med både jobb och det faktum att jag nu är hemmahörande i en storstad igen.
Så ikväll barrikaderar jag mig på någon uteservering nånstans på söder, spanar in folk och tar något gott att dricka. En av de största fröjder jag har här i storstan är just att titta på folk! Till skillnad från många andra, tar jag medvetet den vagn i tunnelbanan där jag vet att det kommer vara mest med folk! Och detta enbart för att jag tyckar om att "spana in" andra människor, titta på stilar och sätt att "föra sig". Man får se typer och människor som aldrig dyker upp i mindre städer; homosexuella par som öppet visar sin kärlek till varandra, udda klädstilar, främmande språk och hur mycket annat som helst.
Så här i storstan hoppas jag på att bli kvar! :-)
 

 
Bilderna lånade från Blog, Do Today, Lekmer
 


Mest ofattbart av ofattbart

I helgen knivmördades en 7-årig pojke i Umeå och pappan sitter nu anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord. Om pappan faktiskt är skyldig vet man ju inte en, det kan ju faktiskt vara någon annan. Men oavsett omständigheterna och vem som är skyldig, blir man ju inte bara oerhört beklämd utan även total rosenrasande när man hör att någon berått mod kan hugga ihjäl ett litet barn med en kniv. Hur är man egentligen funtad? Någonstans måste det vara något fundamentalt fel.
Även om jag inte på något sätt försvarar det, så kan jag förstå att det kan rinna över så att man på sitt höjd utdelar något slag emot ett barn. Att man kan bli så provocerad att man inte kan hejda sig. Det är fortfarande otroligt fel, men någonstans kan jag på något sätt förstå att det kan ske. Men när man sedan plockar fram en kniv och dödar ett litet barn, har man överskridit alla tänkbara gränser. Det finns inte längre några som helst ursäkter, något man kan förstå, försvara eller acceptera.
Det spelar ingen roll ifall föräldrarna ligger i skilsmässa eller vårdnadstvist eller ifall barnet varit olydigt och bångstyrigt. Det spelar ingen roll ifall gärningsmannen mår dåligt över något eller är onykter eller påverkad. Man kan inte skylla på någonting. Vissa hämningar har man helt enkelt, så länge man är "normalbegåvad". Vem det sedan är som ligger bakom just detta vinsinnesdåd får vi väl se så småningom. Det kan ju hända att pappan frikänns - men han kan ju minst lika gärna vara skyldig. Vad som framkommit i förhör med honom har jag själv inte lyckats läsa mig till. Jag hoppas i alla fall att sanningen med tiden kommer fram och att den skyldige får sitt straff. Om det sedan är pappan eller någon annan återstår att se.

När sådant här händer funderar jag själv ofta över hur man själv skulle reagera om man fick att en nära släkting eller vän gjort sig skyldig till något så vedervärdigt som mord eller ett liknande brott? Hur hade man reagerat om ens bror funnits skyldig till mord på sitt barn? Eller ens pappa visat sig varit skyldig till våldtäkt? Eller ens syster till grov misshandel? Hade man tagit avstånd från personen i fråga? Eller hade man "bara" tagit avstånd från handlingen men fortsatt att umgås med personen i fråga?
Garanterat hade man tagit avstånd från handlingen som sådan, själv hade jag aldrig på något sätt kunnat försvara en sådan sak. Säkerligen hade ju kontakten med den aktuella personen fått sig en rejäl törn, det råder det inga som helst tvivel om.
Men sen? Kan man förlåta och gå vidare och återuppta kontakten?
Även om man någonstans tycker att ett brott ska vara försonat när man suttit av sitt straff, skulle man förmodligen ha svårt att förlåta och leva vidare med att en nära släkting begått ett riktigt grovt brott. Även om det inte är jag själv som är brottsoffret, skulle det vara svårt att leva med en sådan vetskap.
Förmodligen vet man inte svaret förrän man väl - mot all förmodan - är i den situationen. Även om jag själv inte i min vildaste fantasi tror att jag någonsin kommer behöva ta ställning till en sådan situation, så har jag emellanåt inte kunnat låta bli att "bolla med tanken" kring hur man skulle agera. Att man skulle reagera med ilska, vrede, sorg och en enorm besvikelse råder det knappast några tvivel om. Men sedan? När personen dömts, avtjänat sitt straff...? Kommer man besöka honom/henne i fängelset? Kommer man umgås med personen när straffet är avtjänat? Det är där dilemmat med stort D träder in och gör sig påmint.
Någonstans kommer man ju alltid att älska sin släkting/familjemedlem - medan det i grunden är handlingen i sig man fördömer. Men någonstans finns det givetvis en gräns även för en sådan kärlek man känner till en nära släkting. Personligen skulle jag ha svårt att i längden bara svälja att en när släkting - eller vän för den delen - begick det ena grova brottet efter det andra och ändå behålla kontakten. Frågan är bara var gränsen går?
 

 
Källor: AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3 EX 1, 2, SvD 1, 2
 
Bilderna lånade från Red lips and white wine, Stockholm
 


Fel person på fel ställe

 
Igår skulle jag för första gången ta bussen som går utanför mig. Jag skulle till Skogskyrkogården härifrån Bagarmossen och det enklaste blev att ta buss 161 mot Midsommarkransen. När jag kommer till busshållsplatsen, står en buss inne. Men det står "Bagarmossen" på skylten, trots att det var uppenbart att bussen var klar att snart avgå. Så jag går fram och frågar chaufförn om han skulle köra mot Midsommarkransen.
- Det står på bussen! svarar chauffören surt.
- Nej, det står Bagarmossen! svarar jag
- Men du får väl tänka lite själv också!! säger chufförn ännu surare.
Jag brydde mig här inte om att diskutera vidare med chaufförn. Men chauffören visar verkligen att dumheten talar för sig själv...
 

 
Bilden lånda från Svof
 


I stan där jag bor nu, där bor en miljon...

En vecka har nu gått sedan jag flyttade mina saker från Kalmar och upp till Stockholm, Bagarmossen. Det har blivit en intensiv vecka med att återigen sätta sig in i allt på mitt "gamla" jobb på Stockholmspolisens larmcentral igen, parallellt med att försöka packa upp saker här hemma i lägenheten. Det har varit sena kvällar, följt av tidiga morgnar för att åka till jobbet.
Men nu är det viss ordning i lägenheten och jag har sakta börjat ta mig in i allt på jobbet igen.
Men det känns att man hållit igång ordentligt och att det blivit lite sömn under några dygn. Skönt att det nu är helg och att jag faktiskt är ledig! Sedan jobbar jag bara två dagar för att återigen vara ledig två dagar. Det finns trots allt fördelar med skiftarbete, det måste man erkänna! Under de år jag nu haft mer eller mindre kontorstider har jag tyckt den tillvaron varit guld värd. Man mår på många vis bättre av att ha regelbundna vanor, det går inte att komma ifrån. Samtidigt är det inte helt fel med skiftgång och att ha långledigheter och vara ledig mitt i veckan. Jag behöver inte längre springa på stan när "alla andra" gör det, utan kan göra det när det är lite lugnare till exempel. Jag slipper ta mig fram i rusningstrafik och kan ha flera sovmorgnar per vecka. Men allt är ju på gott och ont, det går inte att neka till! Den där nästan magiska "fredagskänslan" man har när man kommer hem fredag eftermiddag efter en vecka med kontorstider, den känslan får man till exempel aldrig känna när man jobbar skift.
Tidigare föredrog jag skift framför allting annat vad gällde arbetstider. Men när jag sedan började plugga, tyckte jag kontorstider var det ultimata... Nu vet jag inte riktigt vilket jag faktiskt föredrar, båda delarna har ju sina fördelar.
I vilket fall känns det som en skänk från ovan att äntligen börja jobba igen och faktiskt ha en bra månadsinkomst igen! Det är en av de saker jag tyckt varit mest påfrestande som student; att aldrig ha ordentligt med pengar och att alltid behöva bekymra sig över om pengarna ska räcka eller ej. Visserligen är jag långt ifrån högavlönad hos Polisen, men behöver åtminstone inte direkt bekymra mig över om pengarna kommer att räcka eller ej. Nu vet jag att jag åtminstone kan äta och köpa det nödvändigaste varje månad.

Nu känns det lite mer som att man kan "finna sig till rätta" och börja rota sig någonstans på något sätt. Mitt vuxna liv har till stor del fyllts av en hel del kringflackande flytter och byten av jobb. Byta jobb kommer jag säkerligen göra några gånger till, men frågan är hur många gånger till jag kommer att flytta? Visserligen har jag vid varje flytt lovat mig själv att det inte ska blir särskilt många flytter till, men alltmer börjar jag känna att det är i Stockholm jag vill bo och det åtminstone bara kommer bli flytter inom stan.
Samtidigt vet jag ju av erfarenhet att allt inte alltid blir som man tänkt sig och planerat. Rätt vad det är, får jag för mig att jag vill bo någon helt annanstans och så går flyttlasset dit istället. För 20 år sedan ville jag överhuvudtaget inte alls bo i Stockholm till exempel! Jag ansåg att man inte kunde ha ett "normalt liv" i en stor stad och att stockholmare nästan var riktiga "drägg". Nu vet jag att jag hade fel - men har samtidigt inga fördomar om småstadsbor. Så jag ska inte säga för mycket, det är en sak som är säker.
Men just nu känns Stockholm helt rätt och som den stad jag vill bo i! Åtminstone för ett bra tag framöver. Och efter fem års frånvaro från denna stad känns det som att jag har en hel del att "ta igen" vad gäller allt som finns här. Även om jag trivdes bra i Kalmar under mina år där, så har det hela tiden funnits en längtan efter att flytta tillbaka hit. Mer och mer har jag insett att jag blivit en storstadsmänniska som trivs med de möjligheter som en storstad trots allt kan erbjuda. Även om jag av erfarenhet vet att man inte alltid utnyttjar utbudet som finns i den stad man bor på det sätt som man gör om man är tillfälligt besökare i stan. På den tiden jag inte bodde i Stockholm - utan bara kom hit som turist - var det många stockholmare som sa att jag sett mer av Stockholm än vad de gjort. Och det kan säkerligen stämma på många sätt. Kommer man som turist, passar man på att se saker medan om man bor på ett stället, skjuter man upp saker och ting. Sedan har man ju alltid en vardag i sin hemstad och kanske inte alltid hinner med på samma sätt att se och göra saker. Jag må visserligen ha bott i London, men tror inte jag sett så mycket mer av den stan än vad många som turistat där gjort.
Men jobbar man heltid och ska hinna med alla andra vardagssysslor, är det ibland svårt att få tiden att räcka till till annat också. Hoppas nu bara att jag kan ändra på det, att jag kan ha ork och tid till att "göra Stockholm" när jag faktiskt bor här! Och dessutom bor hyfsat nära stan. :-)
 

 
Bilderna lånade från Hitta.se, Worddetective
 


Nytt foto

 
Så har det tagits nytt foto till mitt datakort och tjänstekort ("polisleg") på jobbet. Oftast blir jag inte särskiult nöjd med bilder på mig själv av någon anledning, men denna gång får jag nog lite skrytsamt säga att jag faktiskt blev rätt nöjd! :-)



Malplacerad triss

Är inte detta lite felplacerad reklam?? ;-)
 


Stockholm i mitt hjärta

Tre dygn har jag nu bott i Stockholm. Tre intensiva dygn, då jag mer eller mindre haft att göra från tidig morgon till sen kväll. Det har packats upp och gallrat bland mina ägodelar, jag har burit kartonger och försökt klura ut hur allt ska stå och vara i lägenheten. Snart är det även dags för något som jag tänkt göra ända sedan jag fick den här lägenheten! Det ska nämligen tapetseras om. Vad damen som hade lägenheten före mig gjort med den vill jag nog inte veta, för med tanke på hur pass ny den är, är allt väldigt slitet. Blir det inte alltför dyrt, ska det även bli nya golv överallt utom i badrum och vardagsrum.
Så har jag förstås börjat jobba igen - och det är lite av en märklig känsla! Det är kul att vara tillbaka på polisens larmcentral, samtidigt som tillvaron där är ganska fjärran från tillvaron på ett fartyg. Men det har varit några dagar med mycket hälsande hit och dit och jag har gång på gång fått berätta om min utbildning, tillvaron till sjöss och vilken typ av fartyg jag kan tänka mig att jobba på.
Nu får jag till stor del gå om de kurser jag gick när jag började där första gången för sex år sedan. Många av de behörigheterna gäller inte längre eftersom jag varit borta så pass länge som fem år från jobbet. Men jag märker också vad mycket man faktiskt kommer ihåg trots att det är fem år sedan jag pysslade med det här. Bara efter de två dagar jag nu gått dubbelt med en av gruppcheferna, har många av kunskaperna börjat komma tillbaka och jag känner igen ganska mycket. Sist jag gick dubbelt, kände jag att det gick lite trögt att lära sig allt - men nu känns det som att det går ganska smidigt och att jag ganska snart kommer känna mig hyfsat varm i kläderna igen. Givetvis är det en bit kvar innan allt är på plats igen och jag känner att jag är självgående, men vägen är inte lika lång som sist.

Men känslan av att vara i Stockholm igen är helt underbar! Jag har längtat tillbaka hit ända sedan jag flyttade härifrån för fem år sedan och nu känns det som at jag kommit hem på något sätt. Sedan jag flyttade ifrån Hudiksvall - där jag ju är uppvuxen - är det Stockholm som känts som hemma för mig och legat mig varmast om hjärtat.
Visst märker jag av det högre tempot, ett tempo som inte finns i Kalmar eller andra mindre städer. Visst är det större, vilket medför längre resor. Men man får ta det onda med det goda. Jämför jag med när jag bodde lite utanför Kalmar, är avståndet in till stan ingen nämnvärd skillnad. Började jag åtta inne i stan, var jag tvungen att gå hemifrån 07:25 - börjar jag samma tid här går jag hemifrån 07:15. Och då byter jag ändå tunnelbana en gång.
Vi är alla olika, men föredrar jag för tillfället storstan framför att bo på något mindre ställe. Att ha tillgången till utbudet av affärer, museer, konserter och så vidare har blivit viktigare för mig på något sätt genom åren. Så det är helt enkelt värt att ha aningen längre resor, även om det förstås innebär en hel del nackdelar också. Det krävs aningen mer planering till exempel. Men med tanke på hur när stan jag ändå bor, så blir det inget större problem.
På något vis har jag lärt mig att "stänga av" och nonchalera den stress som ofta råder i Stockholm. Framförallt när man - som jag gjort igår och idag - åker kollektivt i rusningstrafik, märks stressen av extra väl. Folk springer, folk tränger sig och armbågar sig fram. Trots att de kanske bara behöver vänta tre minuter tills nästa tunnelbanetåg kommer om de missar ett. Själv försöker jag hålla en makligare takt och tänka att det inte är hela världen om jag får vänta några minuter extra. Visserligen till vissa stressade resenärers stora förtret om de tycker jag är lite ivägen, men det är smällar jag tar. :-)
 

 
Bilderna lånade från En liten storasyster, Full fart framåt
 

 

Tillbaka till brottplatsen

Så är man på plats i lägenheten i Bagarmossen. Igår kom vi hit med flyttlasset och det var ett smärre lämmeltåg av människor som sprang upp och ner mellan flyttbilen och lägenheten med möbler, kartonger och saker. Hela flytten gick snabbare än förväntan, bortsett från själva resan mellan Kalmar och Stockholm som tog aningen längre tid än planerat. Men det var tät trafik och långtradare och husvagnar till förbannelse längs vägarna, så då drar ju oftast resor med bil ut lite extra på tiden. Framförallt när man envisas med att bygga motorvägar med mitträcken, där det bara är dubbelfiligt vissa sträckor som möjliggör till omkörning. Mitträcken i all ära, men jag skulle helst se att det var dubbelfiligt överallt.
Gårdagen fylldes med andra ord med ett ständigt körande och bärande. Klockan åtta på morgonen hämtades flyttbilen, sedan tömdes lägenhet och förråd på saker innan det bar av emot Stockholm och Bagarmossen. Här mötte bärhjälpen upp och sakerna var uppe i lägenheten på lite över en timme. Vi var alla tacksamma över det faktum att det faktiskt är hiss i huset här, eftersom lägenheten ligger på tredje våningen.
Det tar minst sagt på krafterna att flytta, så det blev en tidig lördagskväll i säng för att orka fortsätta plocka idag. En del av sakerna har nu kommit på plats i lådor och skåp, men en stor del återstår förstås. Som allrid när man flyttar, inser man att man samlat på sig alldeles för mycket saker och skulle kunna göra sig av med närmare hälften av alla saker utan egentligen märka någon skillnad i vardagslivet. Mer än att eventuella flytter förstås skulle bli avsevärt smidigare.
Det går stora mängder vätska, oftast i form av öl och läsk, och massor med energi av allt springande och bärande. Och som traditionen bjuder, givetvis en och annan pizza. Man känner sig inte direkt hälsosam efter att ha flyttat, det är en sak som är säker! Det började med kebabtallrik till lunch och därefter pizza till middag. Så förstås en och annan öl och läsk under dagens gång. Tur är väl att en stor del av alla dessa kalorier förbränns av allt bärande och springande, annars hade jag gått upp flera kilo vid det här laget...
Och att det är dyrt att flytta kan man ju aldrig komma ifrån! Jag vågar inte räkna ut hur otroligt mycket pengar jag gjort av med sedan flyttbilen hämtades ut igår, men det är åtskilliga tusenlappar kan jag säga. Till det kommer ju allt vad det kostar med adressändring, inkoppling av telefon och så vidare. Där snackar vi ytterligare några tusen kronor...

Nu har jag istället dråsat ner i soffan för att under några timmar se The big 4 i en direktsändning från Ullevi. Just ikväll kan jag nog känna att det möjligen bara kan finnas ett enda ställe förutom min lägenhet i Bagarmossen som jag kan tänka mig att befinna mig på! Och det råkar faktiskt vara just Ullevi, där Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica spelar ikväll.
I ärlighetens namn är det väl mest Metallica jag är intresserad av, men även de andra banden kan jag "stå ut med" att höra på! Och just den här typen av musik gör sig trots allt extra bra live - det går inte att jämföra med att spela i en stereo!
Och ännu mindre med att lyssna på den i en TV. Hade jag haft surroundsystem - eller någon som helst annan form av ljudsystem - hade jag garanterat varit vräkt innan jag ens fått upp alla saker här i lägenheten!
Snart börjar det säkerligen ändå bli dags att stänga till balkongdörr och sänka volymen en liten gnutta, med tanke på att det faktiskt är vardag imorgon. Även om det är semestertider, så är det ju trots allt en och annan som ska jobba imorgon bitti. Jag själv hör ju dit, men jag tänkte ändå hålla ut ytterligare några timmar i hopp om att hinna se och höra mitt favoritband för ikväll; Metallica. Det må nästan vara värt att vara lite trött imorgon bitti (även om det är min första arbetsdag på fem år) för att få den spelningen. Det kommer säkerligen kännas aningen nostalgiskt att se Metallicas spelning! Jag har bara sett dem live en enda gång, när de besökte Hultsfred för ett par år sedan. Den tabbe jag och mitt sällskap då gjorde, går dock inte att göra när man ska spelningen på TV! Vi hade ordnat allt, tyckte vi. Vi hade bokat hyrbil för att köra från Kalmar till Hultsfred och bokat vandrarhem i Lönneberga, vara en liten bit från spelningsplatsen. Så när vi väl var framme, visade det sig att vi glömt det allra viktigaste! Vi hade nämligen åkt ifrån biljetterna. Vad som helst hade vi kunna glömma, utom biljetterna. Framförallt med tanke på att vi hade 12 mil att köra, enkel väg. Dock löste sig det hela efter visst ringande och pratande med arrangörerna.
 

 
AB 1, 2, 3, 4 DN 1 EX 1, 2, 3 SvD 1 SVT 1
 
Bilderna lånade från Lager, Getbluestickers
 


Några enkla grillregler

BBQ REGLER
Vi är nu inne i grillsäsongen sedan en tid tillbaka och det är därför viktigt att friska upp minnet om matlagning utomhus. När en  man frivilligt erbjuder sig att grilla skall ett antal regler  följas:

Rutin:
1. Kvinnan köper mat.
2. Kvinnan gör salladen, förbereder grönsaker och  gör efterrätt.
3. Kvinnan förbereder köttet, marinerar och så vidare. Hon placerar det på en bricka tillsammans med de nödvändiga redskapen och såser, tar ut det till mannen och lägger det bredvid grillen - samt ger honom en kall öl i handen.
4. Kvinnan är fortfarande utanför den obligatoriska tremeterszon, där ett överflöd av testosteron och andra manliga aktiviteter får ske utan inblandning från kvinnan.

Här kommer den viktiga delen:
5. Mannen lägger kött på grillen.
6. Kvinnan går in för att organisera tallrikar och bestick.
7. Kvinnan kommer ut för att berätta för mannen att köttet ser bra ut. Han tackar henne och frågar om hon kan hämta en öl till medan han vänder köttet.

Viktigt igen:
8. Mannen tar köttet från grillen och ger det till kvinnan.
9. Kvinnan förbereder tallrikar, sallad, bröd, tillbehör, servetter och såser, och se till att allt kommer på bordet.
10. Efter att ha ätit gör kvinnan rent bordet och diskar.

Och viktigast av  allt:
11. Alla berömmer mannen och tackar honom för hans ansträngningar.
12. Mannen frågar kvinnan om hon njöt av "sin frikväll" och när han ser hennes irriterade reaktion förstår han att det är precis omöjligt att behaga vissa kvinnor!
 

 
Bilden lånad av Lisa
 


Framtidens drömmar

 

 
För ett tag sedan spelade jag ett sällskapsspel som gick ut på olika personliga frågor deltagarna skulle besvara om sig själva. Det var inte alltför privata frågor, men svaren skulle kretsa kring tankar, värderingar, tycke/smak och så vidare. En fråga jag själv fick, löd något i stil med "hur ser ditt liv ut om 10 år?".
Jag insåg direkt att sådana frågor förstås är omöjliga att besvara. Inte bara för att jag faktiskt inte vet hur mitt liv ser ut om 10 år - inte ens om fem år. Utan också för att jag vet att man förändras och utvecklas som person med tidens gång.
Jag kan har drömmar och planer nu, men om tio år kan jag ha förändrats så mycket att jag inte längre drömmer om samma saker som jag gör idag. Jag kan också ha fått helt andra förutsättningar och därmed inte kan genomföra det jag drömmer om idag.
Det är ju ofta man hör människor säga saker som "en gång i tiden hade jag drömmar, när man tog studenten skulle man göra så mycket. Man skulle förändra världen, resa och plugga, men livet blev inte vad jag hoppats på.".
Men trots allt är det kanske inte så konstigt att livet inte blev som man drömde om när man var 17-18 år?! För vem är samma person när man passerat 30 som när man var 18? Inte särskilt många, eller hur? Och det är förmodligen en väldig tur! För tänk om man stannade upp i sin personliga utveckling så mycket att man fortfarande betedde sig som en 18-åring efter 15-20 år!! Det skulle ju vara hemskt. Själv är jag verkligen glad över att jag inte är samma person idag som för 18 år sedan, för det var en person jag idag inte är särskilt stolt över.

När jag själv tog studenten för 15 år sedan, hade jag massor med drömmar om vad jag ville göra med mitt liv, men det är ytterst få av de drömmar jag då hade som jag faktiskt förverkligat. Därmed är det absolut inte sagt att jag är missnöjd med det liv jag istället levt, snarare tvärtom!
Inte nog med att man förändras och utvecklas som människa, utan med tiden lär man sig vad som är genomförbart, praktiskt och vad man också klarar av. Det man en gång drömt om kanske man får inse inte går att genomföra eller är för påfrestande för att man ska klara av det.
Mitt eget motto brukar istället vara att jag ska göra vad jag kan för att genomföra mina drömmar och planer. Sedan är det inte alltid det går i lås, men då har jag åtminstone försökt och kan i efterhand inte ångra mig. Och är det något jag inte genomfört av någon anledning, har jag förstås gjort annat istället som lärt mig något och som gjort att jag utvecklats som person.
Det som inte dödar, det stärker brukar jag resonera. Man lär sig något av allt och kan på så vis gå vidare i livet, stärkt av en ny erfarenhet och nya kunskaper.

En av de egenskaper som kan störa mig allra mest hos andra människor, är bitterhet. Personer, som inte anser sig ha blivit vad de en gång drömt om och som går på ett jobb de upplever som tråkigt och monotont och kanske inte köpt det där huset eller gjort den där resan de drömt om.
Även om jag förstås förstår att det kan kännas surt att livet inte känns som lyckat, att man kanske tycker man misslyckats i livet, blir ju ingenting bättre av att man gräver ner sig i bitterhet. Varför då inte göra det bästa av situationen och göra det man faktiskt kan utifrån de förutsättningar man har? Det kanske inte blir vad man en gång drömt om, men ändå någon form av kompromiss.
Ibland tar livet vändningar man från början inte räknat med. Man kanske inte tänkt sig att träffa sitt livs kärlek vid det tillfälle man faktiskt faller pladask för någon, man kanske får barn vid ett tillfälle som inte är planerat eller rent av får ett handikapp eller en sjukdom som sätter käppar i hjulen för ens drömmar.
Med kärlek och barn, är det säkerligen lättare att tänka att "livet blev inte som jag tänkt mig, men jag fick annat positivt istället" - men det är säkerligen också lättare att vara bitter om en sjukdom eller ett handikapp sätter käppar i hjulet för det man drömt om. Samtidigt är det få som inte kan göra nånting. Du kanske inte klarar att flyga eller bergsklättra längre, men du kanske klarar att bila, åka båt eller tåg istället? Så varför inte resa och se sådant som är möjligt utifrån dina egna förutsättningar istället?

Nästa sak som kan reta gallfeber på mig, är det personer som kan påverkar sin livssituation, men som faktiskt inte gör det utan bara klagar. Att klaga på att det är tråkigt att vara arbetslös, men inte vara villig att pendla en kortare bit eller söka jobb som man kanske inte är utbildad för känns snudd på absurt. Självklart vill man i första hand jobba med det man är utbildad för utan några längre resor till och från jobbet, men ibland får man tänja lite på saker och ting. Man får vidga vyerna och tänka att man kanske får jobba med något annat ett tag bara för att få en inkomst.
Jag kan ta ett väldigt bra praktexempel. En tidigare vän till mig flyttar med sin sambo från en stad till en annan. Min vän säger upp jobb och lägenhet och flyttar. På en nya bostadsorten är sambon borta en stor del av veckorna på jobb och de bor en bra bit utanför stan. Min vän saknar körkort och känner i stort sett ingen på den nya bostadsorten. Varje gång vi talas vid, får jag höra hur tråkigt det är att gå hemma, vara ensam och inte kunna ta sig någonstans eftersom min vän saknar körkort. Vännen är utbildad inom vården och vill förstås jobba med just det.
Men kan min vän tänka sig att söka något annat? Nej. Kan det vara tänkbart att ens ta ett körkort för EU-moped (kostnad = ca 2000-3000 kronor) för att åtminstone bli LITE mer rörlig? Nej. Går att försöka tänka sig att prova nya sätt att lära känna någon, till exempel genom en kontaktsajt på internet? Nej. Istället klagas det på lite med pengar, ensamhet och en massa annat. Mitt eget resonemang gick ut på att skaffar man sig ett jobb, får man bättre ekonomi, kan skaffa körkort - och på kuppen både lära känna fler människor och dessutom lättare underhålla sina kontakter när man har lättare att ta sig fram. Men om man inte ens försöker påverka sin situation, försvinner plötsligt ens rätt att klaga! Har man en situation man kan påverka, men inte gör det kan man heller inte klaga på sin situation. Gör man istället det man kan utan att nå någon framgång, blir saken någon helt annan. Då har man rätt klaga när inget händer...
 

 
Bilderna lånade från 2022, Hope Faith Love Laugh, Carro, Fairshopping
 

 

Härligt

Så är jag äntligen, äntligen datorägare igen!! Jag har fått beviljat att få ersättning för det mesta som fanns i min datorväska när den blev stulen, även om det inte blev till det värde jag får betala för grejerna som nya.
Dock blev det lite problem till en början, eftersom försäkringspengarna kommer in på mitt konto först till veckan. Min tanke blev att köpa en ny dator på avbetalning och sedan lösa in den gamla avbetalningen så fort försäkringspengarna kom. Detta ville dock inte banken gå med på, utan nekade mig en ny kredit. Okej, jag kunde köpa att man inte ville det när man inte kan se att jag har någon inkomst för tillfället (även om jag kommer ha en hyfsad inkomst från och med måndag).
Jaja, tänkte jag - då köper jag en ny dator så fort försäkringspengarna kommer. Men så av ren ingivelse, fick jag för mig att gå förbi en annan butik idag - och där fick jag en avbetalning beviljad på några sekunder. Så det blev dataväska, mus, dataväska och en extern hårddisk. Lite imponerad blir man ju över vilka jäkla minnen man kan komma över, jämfört med de datorer som fanns tidigare! Den dator mina föräldrar köpte på 90-talet hade en hårddisk på 25 GB, något som var extremt stort då. Nu har jag köpt en bärbar dator på 500 GB plus en extern hårddisk på en TB (= 1000 GB). Den externa hårddisken var billigare än tre USB-minnen på 16 GB var... Men nu har jag inga bekymmer med att ha plats för allt jag vill lagra i alla fall! 1500 GB kommer man ganska långt på trots allt.
Så nu har jag verkligen haft fullt upp att parallellt med att fylla flyttkartonger med ägodelar, även installera datorn och ladda ner alla program man ska ha. Det är ju lite grann, när man ska ha Open Office, Spotify, Adobe Reader och en massa annat. Men nu finns allt på datorn och Tobias börjar känna sig rätt nöjd... Och ja, datorn är just en sådan ni kan se på bilden här ovanför, en HP.
Nu återstår att vänja sig vid menyer, tangentbord och den nya musen som gör att allt rör sig en jäkla fart över skärmen när man rör på den. Men det är sådant som är roligt! Jag tillhör dem som aldrig läser en instruktionsbok när jag köper dator eller mobil, jag lär mig bättre genom att leta mig fram på egen hand. Detsamma gällde när jag pluggade och skulle lära mig om radar och en massa annat; det funkar inte för mig att läsa om sådant teoretiskt och sedan tro att jag klarar av maskinerna. Jag måste helt enkelt "pilla lite på dem" för att lära mig hantera dessa saker.

Dock märks det nu på statistiken att jag inte bloggat så mycket på sistone, statistiken har verkligen rasat sedan midsommar och är nu långt under hälften av vad jag brukar har. Normalt har jag runt 300 besökare per dygn, nu har jag varit under 100 flera dagar i rad. Så jag hoppas att ni hittar tillbaka hit! Det går ju inte att komma ifrån att det är roligare att blogga om man vet att någon läser det man skriver...
Sen skulle jag förmodligen fortsätta blogga även om besökarna inte var särskilt många, men ju fler desto roligare är det ju.
Det som ju faktiskt gör mig förvånad är att bloggare som till exempel Blondinbella kan ha så otroligt många besökare som de faktiskt har. Jag har varit in på Blondinbellas blogg några gånger och den tycks mest handla om hennes flashiga överklasstillvaro, som inte ger mig själv särskilt mycket att läsa om. Men där är väl vi människor olika - och det är väl tur det på sitt sätt! Jag säger inte att min egen tillvaro är intressantare än vad Blondinbellas är, men jag kan inte se vad som gör just hennes blogg så otroligt intressant heller...
Men - som sagt - har alla olika smak och uppenbarligen finns det tillräckligt många som finner liknande bloggar intressanta för att det ska bli de besökssiffror som det är på dessa bloggar. Och nej, jag är varken avundsjuk eller bitter, detta är bara ett konstaterande och ingenting annat! En annan kan nog bara drömma om de besökssiffrorna och frågan är väl om det är vad man står efter heller? Jag kan tänka mig att man får utstå en hel del skit som stor bloggare till exempel. För min egen del, handlar det ju mest om en och annan spydig kommentar och enbart i undantagsfall att någon kommer fram på stan eller krogen och kommenterar innehållet i min blogg. Jo, det har faktiskt hänt men inte särskilt många gånger. Däremot hör man ju emellanåt om hur de större bloggarna mer eller mindre blir påhoppade när de är ute på stan - och det vill jag själv inte vara med om!
 

 
Bilderna lånade från tbreak, Produktchefen