Back to nature

Hur mycket tid tillbringar vi idag i olika utbildningsinstitutioner och sedan ute i arbetslivet?! Hur stor del av vårt liv går inte åt till att göra karriär? Och hur mycket tid tillbringar vi i bilen, på bussen, spårvagnen eller tunnelbanan för att ta oss till och från jobbet eller skolan?
När vi träffar nya människor, är nästan alltid ett av de första samtalsämnena som dyker upp vad man jobbar med! Man diskuterar var och hur man bor, vilken bil man kör och de senaste inköpen. Vi döms efter om vi klär oss snyggt enligt senaste modet eller ej och om vi inreder våra hem på "rätt" sätt.
Tillvaron kretsar för de allra flesta av oss - inklusive undertecknad - mer eller mindre kring konsumtion. Att kunna jämföra sig med grannen eller kollegerna och visa att "jag har minsann råd med en ny bil och en fin semesterresa varje år".
Vi stressar, springer, och passar tider, pusslar för att vardagen skagå ihop såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Och så blir vi förvånade när vi drabbas av brustna magsår, övervikt, hjärtinfarkter eller springer in i den där berömda väggen.
Men vet ni när jag mår som allra bäst? När jag känner mig som mest utvilad och som mest tillfreds med tillvaron? Det är efter några dagar i familjens sommarstuga, längst ute i Söderhamns skärgård. Där har vi ingen TV, ingen telefon, inget internet. Inte ens el eller rinnande vatten finns det! Man behöver inte passa en sketen TV-tablå ens! De enda tider jag har att passa är om man vill höra "Sommarpratarna" klockan 13:05 på P1. För ja, radio har vi faktiskt. Men annars kretsar dagarna kring människans lite mer grundläggande behov - som mat, sömn och att umgås med nära och kära. Man är ute i naturen hela dagarna och anpassar sig efter naturens spelregler. Inte efter några regler uppställda av oss människor och som egentligen inte alltid får oss att må bra.
För det är precis det jag allt oftare börjar fråga mig själv; är det samhälle vi byggt upp ett samhälle som vi mår bra av egentligen? Är vi skapta för att stressa runt som om vi hade eld i baken? Trycka i oss snabbmat för att hinna vända alla papper på vårt stillasittande kontorsjobb, för att sedan stressa vidare med alla vardagssysslor därhemma...? Är det egentligen så konstigt att välfärdssjukdomar som övervikt, utbrändhet, infarkter och magsår ökar? Jag tror faktiskt inte det! Vi kan mycket väl till stor del ha den kosthållning vi har idag, men vi är inte skapta för att sitta stilla så mycket som vi gör och därmed inte förbränna det vi trycker i oss. Jag läste någonstans att den kost man åt för 100-150 år sedan var väsentligt mycket fetare än vår kost idag, men i gengäld rörde man mycket mer på sig. Och det gjorde man "per automatik" eftersom man inte hade datorer och maskiner som gjorde allt.

För egen del är jag i stort behov av att ha balansen mellan stadsliv och att också få försvinna från stans stress emellanåt. Jag vet inte om jag skulle vilja bo långt ute på landet med flera mil till civilisationen, men jag vet med all säkerhet att jag absolut inte vill bo mitt inne i stan! Och framförallt inte mitt inne centrum av en storstad. Jag skulle känna mig alldeles, alldeles för instängd.
Dessutom avskyr jag bostadsområden! Ska jag köpa hus, skulle jag aldrig, aldrig köpa ett hus i något radhusområde. Det finns inte på världskartan för min del. Det ska vara en bit till närmsta granne; ingen insyn och ingen som står och kollar om jag klippt gräsmattan idag. Och framförallt vill jag ha en tillvaro som inte bygger på den stress som är så vedertagen idag.
Den som inte tycker detta resonemang går ihop med att jag ofta ger uttryck för min längtan tillbaka till Stockholm har säkert på många sätt rätt! Men samtidigt känns det ibland som jag hittat lite av en kompromiss. För det första bor jag inte mitt i stan och har dessutom mycket natur inom väldigt bra avstånd från mig. Dessutom hoppas jag på att en dag ha råd med hus, som då ligger mer lantligt än den lägenhet jag nu har men fortfarande med Stockholm inom räckhåll. Och jag skulle knappast stå ut med att bo i storstan om jag inte fick kontrasten till den genom att åka ut i skärgården några veckor varje sommar. Då får jag ju liksom både-och så att säga och kan på så vis uppleva naturens lugn och storstadspulsen under olika delar av året... :-)
Och bara för att jag bor i en storstad, betyder det inte att jag älskar allt som har med en storstad att göra. Man får ta det onda med det goda helt enkelt. Jag bor hellre i en lite stressigare storstad, där det finns ett utbud på saker och ting än i en lugn småstad där det knappt finns något utbud alls. Och efter en tid lär man sig oftast också att stänga av stressen en aning. Åtminstone känns det som att jag själv nått dit vid det här laget...
 

 
Bilden lånad från Back Nature wellness center
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi

Att vara gammalmodig

Nu finns det garanterat en stor risk att jag kommer låta fruktansvärt gammalmodig och trångsynt, men det får jag helt enkelt bjuda på! Lugn, jag KAN ta kritik så det är ingen fara om ni tycker annorlunda än mig! :-) Men förmodligen börjar jag bli riktigt gammal nu, till och med äldre än er som är jämnåriga med mig. För varje gång jag kommer hem till någon som har möblerat och inrett sitt hem efter de senaste trenderna börjar jag frysa och tycka det är otroligt opersonligt i vederbörandes hem.
För helt plötsligt känns det som att det ska se exakt likadant ut hemma hos varenda människa man kommer till. Vita väggar, trägolv och möjligen lite svart detaljer här och var. I övrigt kantigt inrett med enbart omålat trä eller metalldetaljer.
Höga blomkrukor som antingen är svarta eller vita och med krans- eller bollformade krukväxter utan blommor i ska stå i fönstren. Helst inga eller möjligen bara enstaka gardiner och i övrigt så lite som möjligt upphängt på de vita väggarna. Man smyckar med stenar och gör det "hemtrevligt" med enormt stora ljusstakar eller stora fat eller tallrikar med blockljus på. Och ska möblerna följa det senaste modet, ska de ha så få utsmyckningar som möjligt, vara kantiga och enfärgade (helst i svart, vitt eller möjligen träfärgat).

Okej, inget fel i vita väggar - men känns det inte lite väl opersonligt? Framförallt om man ska ha det i hela sitt hem. På sin höjd kan jag gå med på det i ett eller ett par rum, lite beroende på hur man i övrigt har det inrett.
Jag låter kanske extremt fördömande och fullt så illa som det verkar här ovanför är det inge ställt med mig! Men i ärlighetens namn har jag faktiskt svårt för hem som helt och hållet följer det mode som just nu är. Min egen smak kretsar mer kring äldre stil, helst inte senare än 1960-tal. Och jag vill helst ha lite färger på väggarna också! Enbart vitt ger för mycket sjukhuskänsla och framförallt känns det ganska opersonligt.
Att jag tycker så har inte med att göra att jag frenetiskt ogillar allt som är nytt eller anser att min smak är den enda rätta. Nej, istället har det enbart med att göra att smaken är som baken - vi tycker alla olika! Det som istället kan reta gallfeber på mig är folk som ska tala om att man har "dålig smak" bara för att man inte följer modet. Oavsett om det är kläder eller inredning eller något annat. "God smak" är plötsligt synonymt med "rätt smak".
I mitt tycke, är "god smak" synonymt med att man någotsånär kan kombinera färger och stilar. Och frågan om kläder att man även kan klä sig utifrån sina kroppsformer. Sedan tycker jag inte allt som alla andra har är snyggt, men jag säger inte att de har dålig smak för det...
 

 
Bilden lånad från Styleroom
 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi

Att vara chef

Om någta månader är jag färdigutbildad och kan börja jobba som styrman på någon båt. Även om jag inte på något sätt är högsta chefen ombord, kommer jag ändå ha en form av arbetsledarbefattning. Och är det någon som alla på en arbetsplats har åsikter om, så är det ju chefen - eller för den delen de olika arbetsledarna som kan finnas. Själv är jag knappast något undantag, givetvis har jag åsikter om alla de chefstyper jag hunnit ha genom åren.
Men visst är det märkligt att man har väldigt lätt att veta hur en bra chef INTE ska vara, men fasen så mycket svårare hur han/hon SKA vara?! Jag har nog väldigt lätt att plocka fram vilka fel de flesta chefer jag haft har gjort, men vissa gånger är det svårare att komma på vad de gjort bra. För på något vis tar man liksom för givet att de faktiskt ska sköta sitt jobb på ett bra sätt - så det är inte alltid man lägger märke till den delen av chefens arbete.
För min del har jag ett skräckexempel på hur en chef inte ska vara! Han var rektor på en högstadieskola jag jobbade på för massor med år sedan (i övrigt är han pensionerad sedan många år). Han hade vissa alkoholproblem skulle man kunna säga och jag stötte lite då och då på honom ute i krogsvängen och han var då rejält påverkad, många gånger så pass mycket att han inte kunde ta hand om sig själv.
Min dåvarande sambo flirtade han rejält med så fort han fick tillfälle (oavsett om han var nykter eller ej) och det hände även att han faktiskt tafsade på henne. När jag började jobba på skolan en av de terminer jag jobbade där, var jag lovad heltid under anställningstiden - även om rektorn vägrade skriva något anställningsavtal. Men efter bara några veckor får jag veta att jag måste gå ner på halvtid, det "fanns andra intresserade av tjänsten", som det hette. Själv är jag övertygad om att det var frågan om en "kompisgrej", att rektorn helt enkelt lovat någon att ordna ett jobb. Och då var jag enkel att flytta på, eftersom jag inte hade något anställningsavtal - vilket inte heller den nya vikarien fick. När jag ifrågasatte beslutet, fick jag bara veta att jag fick gilla läget eller sluta helt och hållet. Det tog sedan å andra sidan inte mer än ytterligare några veckor, så sa jag faktiskt upp mig. På ren pin tji gjorde jag det med kort varsel också - och utnyttjade det faktum att jag inte fått något anställningsavtal. Jag ringde nämligen kvart i fem en fredagseftermiddag till rektorn och talade om att jag inte skulle komma till lektionen jag skulle hålla klockan åtta kommande måndagsmorgon.

Men bortsett från denna rektor, har jag inte haft någon större otur med mina chefer trots allt. Jag har haft chefer som varit mindre bra, min inga som varit riktigt usla.
Som arbetsledare eller chef blir man dock väldigt utsatt, man blir väldigt skärskådad och får mycket förväntningar på sig. Det jag själv oftast har stört mig på hos de chefer jag haft är hur snabba många är att dra förhastade slutsatser, att döma och komma med utskällningar eller tillrättavisningar utan att ha alla fakta. Jag har förstås varit med personer i andra befattningar och människor som jag haft andra relationer till än jobbmässiga som agerat likadant. Men på något sätt förväntar jag mig att en chef tar reda på fakta innan han/hon kläcker ur sig saker och ting.
Jag har faktiskt ett par gånger varit med om både chefer och kolleger som kläckt ur sig att jag inte varit lämplig för mitt jobb enbart på grund av att jag gjort någon mindre tabbe. En annan chef hävdade bestämt att det var totalt oacceptabelt att göra minsta lilla fel i sitt yrkesutövande. Att det blir fel ibland är knappast något annat än totalt oundvikligt som jag ser det. Men att sedan börja bråka och skälla på den skyldige är kanske inte alltid det rätta. Har man gjort något som helt enkelt inte ska kunna ske - en chaufför som inte tankar bilen eller kör på vänster sida, en lärare som agar eleverna eller lär ut total felaktigheter eller en polis som väljer att blunda för brott till exempel - är det givetvis befogat. Men att alla gör fel är enbart mänskligt och därmed är det heller inte alltid befogat att ställa till med en massa liv kring en tabbe som uppstått. Att sedan påpeka fel som blivit, att på ett snyggt sätt tala om att "oj, hur tänkte du nu?" är det givetvis inget fel i. Det är snarare bara bra! Jag har själv inga problem att ta konstruktiv kritik som framförs på ett bra sätt. Men när jag känner att någon är orättvis och inte tar reda på alla fakta, blir jag istället otroligt kränkt.
Och det är väl just den sidan jag själv hoppas på att kunna visa som arbetsledare och senare chef; att kunna visa att jag tar reda på fakta, att jag har acceptans för att det ibland blir fel (bara man gör sitt bästa) och att jag inte gör hönor av fjädrar när något går snett. Men det är absolut en extremt svår balansgång och det kommer garanterat finnas personer som genom åren kommer känna att jag gjort bort mig på den punkten.

Frågan kvarstår förstås; hur ska man vara som en bra chef? Det är förstås otroligt individuellt vad man skulle svara på en sådan fråga! Men i mina ögon blir det ju en kombination av massor med olika saker...
Att vara lyhörd och kunna se att alla är olika, alla har sina fel och brister och att det faktiskt kan bli fel ibland är väl förstås en viktig grundpelare. Och även lyhörd i bemärkelsen att lyssna på sina medarbetare, att alla ska kunna känna sig delaktiga i arbetet.
Samtidigt är det förstås också ett måste att man även kan drämma näven i bordet - även i obekväma situationer - och säga att "nu fasen gör vi så här, take it or leave it". Under min sista tid som fast anställd inom Posten, hade jag en chef som ett ganska bra sätt funnit en balansgång i sitt arbete. Han erkände när han själv inte alltid var säker och vi andra kunde då vara med i arbetet att planera arbetet för att allt på bästa sätt skulle flyta framåt. Hade det varit riktigt kaotiskt någon dag, väntade ofta någon form av "belöning" i form av till exempel fikabröd eller mackor i fikarummet dagen efter.
När vi en vecka haft extremt mycket att göra och flera av oss avverkat åtskilliga timmars övertid med tidiga morgnar och sena kvällar, fick de av oss som inte hade bil använda varsin postbil hem - och dessutom pizza betald på vägen hem om vi visade upp kvittot dagen efter.
Visserligen är inte det viktiga att man får någon belöning för att man jobbar över eller anstränger sig extra. Men med handen på hjärtat, är det faktiskt viktigt att emellanåt få någon form av uppskattning när det varit extremt, att arbetsledningen visar att det uppskattas att man anstränger sig lite extra ibland. Många gånger kan ett tack räcka, andra gånger lite mer.
Men jag erkänner att jag tycker det känns lite läskigt att snart faktiskt ha en position som arbetsledare! Att snart vara i den sitsen som "alla" har en åsikt om... Som i alla yrken, kommer vissa - förhoppningsvis - tycka att jag gör ett bra jobb, medan andra inte tycker det. Och ytterligare några kommer säkerligen tycka att jag gör vissa saker bra och andra saker inte. Det enda man vet säkert är att det aldrig, i något läge, går att vara precis alla till lags! Det är en helt omöjlig ekvation. Man kan trots allt inte annat än göra sitt bästa...
 

 
Bilderna lånade från Indieclick, Questate, Zazzle
 

 
2 kommentarer
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad

Visa fler inlägg