Back to nature

Hur mycket tid tillbringar vi idag i olika utbildningsinstitutioner och sedan ute i arbetslivet?! Hur stor del av vårt liv går inte åt till att göra karriär? Och hur mycket tid tillbringar vi i bilen, på bussen, spårvagnen eller tunnelbanan för att ta oss till och från jobbet eller skolan?
När vi träffar nya människor, är nästan alltid ett av de första samtalsämnena som dyker upp vad man jobbar med! Man diskuterar var och hur man bor, vilken bil man kör och de senaste inköpen. Vi döms efter om vi klär oss snyggt enligt senaste modet eller ej och om vi inreder våra hem på "rätt" sätt.
Tillvaron kretsar för de allra flesta av oss - inklusive undertecknad - mer eller mindre kring konsumtion. Att kunna jämföra sig med grannen eller kollegerna och visa att "jag har minsann råd med en ny bil och en fin semesterresa varje år".
Vi stressar, springer, och passar tider, pusslar för att vardagen skagå ihop såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Och så blir vi förvånade när vi drabbas av brustna magsår, övervikt, hjärtinfarkter eller springer in i den där berömda väggen.
Men vet ni när jag mår som allra bäst? När jag känner mig som mest utvilad och som mest tillfreds med tillvaron? Det är efter några dagar i familjens sommarstuga, längst ute i Söderhamns skärgård. Där har vi ingen TV, ingen telefon, inget internet. Inte ens el eller rinnande vatten finns det! Man behöver inte passa en sketen TV-tablå ens! De enda tider jag har att passa är om man vill höra "Sommarpratarna" klockan 13:05 på P1. För ja, radio har vi faktiskt. Men annars kretsar dagarna kring människans lite mer grundläggande behov - som mat, sömn och att umgås med nära och kära. Man är ute i naturen hela dagarna och anpassar sig efter naturens spelregler. Inte efter några regler uppställda av oss människor och som egentligen inte alltid får oss att må bra.
För det är precis det jag allt oftare börjar fråga mig själv; är det samhälle vi byggt upp ett samhälle som vi mår bra av egentligen? Är vi skapta för att stressa runt som om vi hade eld i baken? Trycka i oss snabbmat för att hinna vända alla papper på vårt stillasittande kontorsjobb, för att sedan stressa vidare med alla vardagssysslor därhemma...? Är det egentligen så konstigt att välfärdssjukdomar som övervikt, utbrändhet, infarkter och magsår ökar? Jag tror faktiskt inte det! Vi kan mycket väl till stor del ha den kosthållning vi har idag, men vi är inte skapta för att sitta stilla så mycket som vi gör och därmed inte förbränna det vi trycker i oss. Jag läste någonstans att den kost man åt för 100-150 år sedan var väsentligt mycket fetare än vår kost idag, men i gengäld rörde man mycket mer på sig. Och det gjorde man "per automatik" eftersom man inte hade datorer och maskiner som gjorde allt.

För egen del är jag i stort behov av att ha balansen mellan stadsliv och att också få försvinna från stans stress emellanåt. Jag vet inte om jag skulle vilja bo långt ute på landet med flera mil till civilisationen, men jag vet med all säkerhet att jag absolut inte vill bo mitt inne i stan! Och framförallt inte mitt inne centrum av en storstad. Jag skulle känna mig alldeles, alldeles för instängd.
Dessutom avskyr jag bostadsområden! Ska jag köpa hus, skulle jag aldrig, aldrig köpa ett hus i något radhusområde. Det finns inte på världskartan för min del. Det ska vara en bit till närmsta granne; ingen insyn och ingen som står och kollar om jag klippt gräsmattan idag. Och framförallt vill jag ha en tillvaro som inte bygger på den stress som är så vedertagen idag.
Den som inte tycker detta resonemang går ihop med att jag ofta ger uttryck för min längtan tillbaka till Stockholm har säkert på många sätt rätt! Men samtidigt känns det ibland som jag hittat lite av en kompromiss. För det första bor jag inte mitt i stan och har dessutom mycket natur inom väldigt bra avstånd från mig. Dessutom hoppas jag på att en dag ha råd med hus, som då ligger mer lantligt än den lägenhet jag nu har men fortfarande med Stockholm inom räckhåll. Och jag skulle knappast stå ut med att bo i storstan om jag inte fick kontrasten till den genom att åka ut i skärgården några veckor varje sommar. Då får jag ju liksom både-och så att säga och kan på så vis uppleva naturens lugn och storstadspulsen under olika delar av året... :-)
Och bara för att jag bor i en storstad, betyder det inte att jag älskar allt som har med en storstad att göra. Man får ta det onda med det goda helt enkelt. Jag bor hellre i en lite stressigare storstad, där det finns ett utbud på saker och ting än i en lugn småstad där det knappt finns något utbud alls. Och efter en tid lär man sig oftast också att stänga av stressen en aning. Åtminstone känns det som att jag själv nått dit vid det här laget...
 

 
Bilden lånad från Back Nature wellness center
 


Att vara gammalmodig

Nu finns det garanterat en stor risk att jag kommer låta fruktansvärt gammalmodig och trångsynt, men det får jag helt enkelt bjuda på! Lugn, jag KAN ta kritik så det är ingen fara om ni tycker annorlunda än mig! :-) Men förmodligen börjar jag bli riktigt gammal nu, till och med äldre än er som är jämnåriga med mig. För varje gång jag kommer hem till någon som har möblerat och inrett sitt hem efter de senaste trenderna börjar jag frysa och tycka det är otroligt opersonligt i vederbörandes hem.
För helt plötsligt känns det som att det ska se exakt likadant ut hemma hos varenda människa man kommer till. Vita väggar, trägolv och möjligen lite svart detaljer här och var. I övrigt kantigt inrett med enbart omålat trä eller metalldetaljer.
Höga blomkrukor som antingen är svarta eller vita och med krans- eller bollformade krukväxter utan blommor i ska stå i fönstren. Helst inga eller möjligen bara enstaka gardiner och i övrigt så lite som möjligt upphängt på de vita väggarna. Man smyckar med stenar och gör det "hemtrevligt" med enormt stora ljusstakar eller stora fat eller tallrikar med blockljus på. Och ska möblerna följa det senaste modet, ska de ha så få utsmyckningar som möjligt, vara kantiga och enfärgade (helst i svart, vitt eller möjligen träfärgat).

Okej, inget fel i vita väggar - men känns det inte lite väl opersonligt? Framförallt om man ska ha det i hela sitt hem. På sin höjd kan jag gå med på det i ett eller ett par rum, lite beroende på hur man i övrigt har det inrett.
Jag låter kanske extremt fördömande och fullt så illa som det verkar här ovanför är det inge ställt med mig! Men i ärlighetens namn har jag faktiskt svårt för hem som helt och hållet följer det mode som just nu är. Min egen smak kretsar mer kring äldre stil, helst inte senare än 1960-tal. Och jag vill helst ha lite färger på väggarna också! Enbart vitt ger för mycket sjukhuskänsla och framförallt känns det ganska opersonligt.
Att jag tycker så har inte med att göra att jag frenetiskt ogillar allt som är nytt eller anser att min smak är den enda rätta. Nej, istället har det enbart med att göra att smaken är som baken - vi tycker alla olika! Det som istället kan reta gallfeber på mig är folk som ska tala om att man har "dålig smak" bara för att man inte följer modet. Oavsett om det är kläder eller inredning eller något annat. "God smak" är plötsligt synonymt med "rätt smak".
I mitt tycke, är "god smak" synonymt med att man någotsånär kan kombinera färger och stilar. Och frågan om kläder att man även kan klä sig utifrån sina kroppsformer. Sedan tycker jag inte allt som alla andra har är snyggt, men jag säger inte att de har dålig smak för det...
 

 
Bilden lånad från Styleroom
 

 

Att vara chef

Om någta månader är jag färdigutbildad och kan börja jobba som styrman på någon båt. Även om jag inte på något sätt är högsta chefen ombord, kommer jag ändå ha en form av arbetsledarbefattning. Och är det någon som alla på en arbetsplats har åsikter om, så är det ju chefen - eller för den delen de olika arbetsledarna som kan finnas. Själv är jag knappast något undantag, givetvis har jag åsikter om alla de chefstyper jag hunnit ha genom åren.
Men visst är det märkligt att man har väldigt lätt att veta hur en bra chef INTE ska vara, men fasen så mycket svårare hur han/hon SKA vara?! Jag har nog väldigt lätt att plocka fram vilka fel de flesta chefer jag haft har gjort, men vissa gånger är det svårare att komma på vad de gjort bra. För på något vis tar man liksom för givet att de faktiskt ska sköta sitt jobb på ett bra sätt - så det är inte alltid man lägger märke till den delen av chefens arbete.
För min del har jag ett skräckexempel på hur en chef inte ska vara! Han var rektor på en högstadieskola jag jobbade på för massor med år sedan (i övrigt är han pensionerad sedan många år). Han hade vissa alkoholproblem skulle man kunna säga och jag stötte lite då och då på honom ute i krogsvängen och han var då rejält påverkad, många gånger så pass mycket att han inte kunde ta hand om sig själv.
Min dåvarande sambo flirtade han rejält med så fort han fick tillfälle (oavsett om han var nykter eller ej) och det hände även att han faktiskt tafsade på henne. När jag började jobba på skolan en av de terminer jag jobbade där, var jag lovad heltid under anställningstiden - även om rektorn vägrade skriva något anställningsavtal. Men efter bara några veckor får jag veta att jag måste gå ner på halvtid, det "fanns andra intresserade av tjänsten", som det hette. Själv är jag övertygad om att det var frågan om en "kompisgrej", att rektorn helt enkelt lovat någon att ordna ett jobb. Och då var jag enkel att flytta på, eftersom jag inte hade något anställningsavtal - vilket inte heller den nya vikarien fick. När jag ifrågasatte beslutet, fick jag bara veta att jag fick gilla läget eller sluta helt och hållet. Det tog sedan å andra sidan inte mer än ytterligare några veckor, så sa jag faktiskt upp mig. På ren pin tji gjorde jag det med kort varsel också - och utnyttjade det faktum att jag inte fått något anställningsavtal. Jag ringde nämligen kvart i fem en fredagseftermiddag till rektorn och talade om att jag inte skulle komma till lektionen jag skulle hålla klockan åtta kommande måndagsmorgon.

Men bortsett från denna rektor, har jag inte haft någon större otur med mina chefer trots allt. Jag har haft chefer som varit mindre bra, min inga som varit riktigt usla.
Som arbetsledare eller chef blir man dock väldigt utsatt, man blir väldigt skärskådad och får mycket förväntningar på sig. Det jag själv oftast har stört mig på hos de chefer jag haft är hur snabba många är att dra förhastade slutsatser, att döma och komma med utskällningar eller tillrättavisningar utan att ha alla fakta. Jag har förstås varit med personer i andra befattningar och människor som jag haft andra relationer till än jobbmässiga som agerat likadant. Men på något sätt förväntar jag mig att en chef tar reda på fakta innan han/hon kläcker ur sig saker och ting.
Jag har faktiskt ett par gånger varit med om både chefer och kolleger som kläckt ur sig att jag inte varit lämplig för mitt jobb enbart på grund av att jag gjort någon mindre tabbe. En annan chef hävdade bestämt att det var totalt oacceptabelt att göra minsta lilla fel i sitt yrkesutövande. Att det blir fel ibland är knappast något annat än totalt oundvikligt som jag ser det. Men att sedan börja bråka och skälla på den skyldige är kanske inte alltid det rätta. Har man gjort något som helt enkelt inte ska kunna ske - en chaufför som inte tankar bilen eller kör på vänster sida, en lärare som agar eleverna eller lär ut total felaktigheter eller en polis som väljer att blunda för brott till exempel - är det givetvis befogat. Men att alla gör fel är enbart mänskligt och därmed är det heller inte alltid befogat att ställa till med en massa liv kring en tabbe som uppstått. Att sedan påpeka fel som blivit, att på ett snyggt sätt tala om att "oj, hur tänkte du nu?" är det givetvis inget fel i. Det är snarare bara bra! Jag har själv inga problem att ta konstruktiv kritik som framförs på ett bra sätt. Men när jag känner att någon är orättvis och inte tar reda på alla fakta, blir jag istället otroligt kränkt.
Och det är väl just den sidan jag själv hoppas på att kunna visa som arbetsledare och senare chef; att kunna visa att jag tar reda på fakta, att jag har acceptans för att det ibland blir fel (bara man gör sitt bästa) och att jag inte gör hönor av fjädrar när något går snett. Men det är absolut en extremt svår balansgång och det kommer garanterat finnas personer som genom åren kommer känna att jag gjort bort mig på den punkten.

Frågan kvarstår förstås; hur ska man vara som en bra chef? Det är förstås otroligt individuellt vad man skulle svara på en sådan fråga! Men i mina ögon blir det ju en kombination av massor med olika saker...
Att vara lyhörd och kunna se att alla är olika, alla har sina fel och brister och att det faktiskt kan bli fel ibland är väl förstås en viktig grundpelare. Och även lyhörd i bemärkelsen att lyssna på sina medarbetare, att alla ska kunna känna sig delaktiga i arbetet.
Samtidigt är det förstås också ett måste att man även kan drämma näven i bordet - även i obekväma situationer - och säga att "nu fasen gör vi så här, take it or leave it". Under min sista tid som fast anställd inom Posten, hade jag en chef som ett ganska bra sätt funnit en balansgång i sitt arbete. Han erkände när han själv inte alltid var säker och vi andra kunde då vara med i arbetet att planera arbetet för att allt på bästa sätt skulle flyta framåt. Hade det varit riktigt kaotiskt någon dag, väntade ofta någon form av "belöning" i form av till exempel fikabröd eller mackor i fikarummet dagen efter.
När vi en vecka haft extremt mycket att göra och flera av oss avverkat åtskilliga timmars övertid med tidiga morgnar och sena kvällar, fick de av oss som inte hade bil använda varsin postbil hem - och dessutom pizza betald på vägen hem om vi visade upp kvittot dagen efter.
Visserligen är inte det viktiga att man får någon belöning för att man jobbar över eller anstränger sig extra. Men med handen på hjärtat, är det faktiskt viktigt att emellanåt få någon form av uppskattning när det varit extremt, att arbetsledningen visar att det uppskattas att man anstränger sig lite extra ibland. Många gånger kan ett tack räcka, andra gånger lite mer.
Men jag erkänner att jag tycker det känns lite läskigt att snart faktiskt ha en position som arbetsledare! Att snart vara i den sitsen som "alla" har en åsikt om... Som i alla yrken, kommer vissa - förhoppningsvis - tycka att jag gör ett bra jobb, medan andra inte tycker det. Och ytterligare några kommer säkerligen tycka att jag gör vissa saker bra och andra saker inte. Det enda man vet säkert är att det aldrig, i något läge, går att vara precis alla till lags! Det är en helt omöjlig ekvation. Man kan trots allt inte annat än göra sitt bästa...
 

 
Bilderna lånade från Indieclick, Questate, Zazzle
 

 

Äntligen någon som slår tillbaka!

15-årige Casey Heynes från Sydney har tydligen sista dagarna mer eller mindre blivit en internationell kändis. Detta sedan en scen där han slår tillbaka mot sina mobbare lagts ut på internet och spridits över världen.
Casey har sedan flera åra mobbats för sin övervikt och på klippet ser man hur den 12-årige mobbaren börjar med att slå Casey i ansiktet och sedan rikta flera slag mot hans kropp. Men där någonstans slår det slint hos Casey, som istället svingar runt med mobbaren och drämmer ner honom i marken.
Mobbaren linkar därifrån, men strax efteråt lägger mobbninsgänget själva ut filmen på Youtube - varpå drevet är igång. I Australien har tydligen en het mobbningsdebatt blossat upp, där Casey hyllas som hjälte medan hatstormar blossat upp gentemot mobbarna.
Här kan man ju i alla fall se att internet inte enbart behöver vara ett bra hjälpmedel för mobbarna, utan faktiskt kan ha totalt omvänd effekt också! Man hör ju ofta om hur mobbingen mer och mer flyttat ut på internet, där den är svårare att spåra till förövarna, samtidigt som den tycks bli råare där. Samtidigt kan det förstås också bli ett hjälpmedel för offren, som i det här fallet. Att det sedan blir som en häxjakt efter förövarna, känns väl inte som det rätta sättet att komma tillrätta med det hela. Även om det mobbarna gjort självklart är fel, ska det inte vara någon hetsjakt efter dem heller. Det ska få veta att det de gjort är fel och att man inte gör så, har de problem själva som föranlett deras beteende ska de givetvis ha hjälp med det.
Många mobbare har själva problem av något slag och deras sätt att handskas med dessa är helt enkelt att bli mobbare. Sen finns det givetvis massor med andra förklaringar till att folk blir mobbare också, det ska man inte neka till. Det är en förklaring, men absolut inte en ursäkt till en mobbares beteende. Men hat tar inte bort hat, det är en sak som är säker. Så jag har lite svårt att sympatisera med de hatstormar som många gånger blåser upp mot förövarna i sådana här fall - även om jag inte tycker att förövarna på något vis gjort rätt.
Samtidigt är det självklart positivt för offret - Casey i det här fallet - att situationen förhoppningsvis blir bättre och att han kanske slipper sin plågoandar i fortsättningen!

Filmklippet går bland annat att se här för den som vill. :-)


 
DN 1

Bilden lånad från Ronnaskolan
 


Mörkläggning

Så är det Earth Hour och vi förväntas släcka våra lampor för att istället "sätta ljus på" klimatet. För fyra år sedan började man i Sydney tydligen och det hela kom till Sverige för tre år sedan. I år kommer bland annat Eiffeltornet, Niagarafallen och operahuset i Sydney mörkläggas när timmen mellan halv nio och halv tio passerar hos dem. I Stockholm släcks belysningen i Globen, Hötorgsskraporna och plasmaskärmen på Stureplan. Bland annat. Och kungen släcker belysningen på sina slott.
För en annan, som just ni ligger några timmar efter svensk tid (5,5 timme för att vara exakt), har tiden 20.30 inte infunnit sig ännu, medan jag vet att Earth hour är över för er i Europa och längre österut.
Själv har jag brukat släcka ner hemma just denna timme varje år. Jag släcker, stänger av TV:n och datorn. I år blir det lite svårare, eftersom det skulle bli måttligt populärt att släcka ner hela fartyget! Det är förmodligen ett av de säkrare sätten att bli tvångsavmönstrad i nästa hamn skulle jag tro.
Men vad jag förstått, är det i år rekordmånga som deltagit redan. I alla fall i den del av världen där man just nu passerat klockslaget 21.30.
Det är ju inte så att man själv kan påverka hur mycket som helst vad gäller klimatet, men man kan absolut bidra en del! Och denna manifestation är ju trots allt det minsta man kan göra för att försöka påverka beslutsfattarna vad gäller klimatet.
Jag undrar ibland hur mycket det arbetas för att nå ett bättre klimat? Visserligen kan vi konsumenter påverka ganska mycket genom hur och vad vi väljer, men de tyngsta och största besluten ligger fortfarande högre upp. När det är så mycket prat om växthuseffekt, klimatförändringar och vikten av att tänka ekologiskt och miljövänligt, borde det arbetet ligga ganska högt på prioriteringslistan för politikerna.
Eller? För själv tycker jag det är ganska lite man hör om vad som görs och vilka planer det finns. Det är ju inte många av de energikällor som finns idag som är riktigt bra alternativ långsiktigt sett. Så det borde ju arbetas hårt för att få fram nya alternativ. Där räcker knappast en timmes släkt ljus per år...
 

 
Källor: DAG, DN, SvD, VG
 
Bilden lånad från Asiat
 


Utmaningar för bloggare med skrivkramp

Till och från senaste månaderna har jag känt att jag lidit av någon slags skrivkramp. Det har varit svårt att komma på vettiga ämnen, att skriva något sånär bra inlägg. Det är jag uppenbarligen inte ensam om att känna, för jag har förstått av flera andra bloggare att de emellanåt lider av ungefär samma skrivkramp emellanåt.
Själv har jag inställningen att jag hellre skriver få men bra inlägg istället för många dåliga och intetsägande. De/ni som verkligen vill läsa det jag skriver återkommer garanterat lite då och då för att se vad som skrivits - även om det emellanåt kan ta en eller ett par dagar utan jag skrivit något.
Det som kan störa mig hos många bloggare är att man låter kvantitet gå före kvalitet i väldigt, väldigt stor utsträckning. Det känns ju inte direkt som att man är intresserad av att läsa om vad någon ätit till lunch eller att man nyss kommit hem från träningen. Listan över ämnen till mer eller mindre intetsägande inlägg kan ju göras ganska lång; välja kläder, platta/locka håret, "hänger med polarna, skriver senare" och så vidare.
Men nu tycks vissa - som förmodligen även de lider av skrivkramp - kommit på någon idé för att åtminstone fylla bloggen med nånting! Nämligen "utmaningar" som sträcker sig under uppåt 1-2 månader. De allra flesta med en blogg har säkert någon gång fått en "utmaning" skickad till sig från andra bloggar, eller hur? En bloggare skriver ihop något, exempelvis sju fakta om sig själv, sedan ska sju andra personer göra likadant och länka tillbaka till den första bloggaren. Dessa sju skickar utmaningen vidare till sju bloggare var - och så är "utmaningen" igång. Vissa av dessa utmaningar kan vara lite småroliga, men oftast blir det så genomskinligt att det enda som egentligen eftersträvas är att bloggare ska länka varandra. Och länkar kan - som de flesta vet - i förlängningen ge fler potentiella läsare.
Dessa nya utmaningar kan gå ut på lite allt möjligt, men generellt ger något ämne eller uppgift för bloggen som man ska göra varje dag. Man ska lägga upp en bild av ett viss slag, skriva om något speciellt - till exempel "roligaste dagen i mitt liv" verkar vara ganska väl förekommande. Och så kan det alltså rulla på under en månads tid. Eller mer.
Ursäkta, men att anta en sådan utmaning känns ungefär som detsamma som att säga "jag har skrivkramp och ändå inget vettigare att säga", gör det inte det?! Det är inte en fråga om att jag själv inte skulle "klara av" eller inte skulle kunna "fylla" en sådan utmaning - utan det känns mest som att man hoppar på en sådan när man inte har något annat att skriva om. Och man förmodligen resonerar att det är bättre att skriva NÅNTING än ingenting alls. Lite fjortisvarning helt enkelt...
 

 
Bilderna lånade från Katharina Althin
 


Njurtrafficking

När dontationsregistret infördes på 90-talet, var jag först i min familj att registrera mig som donator. Sedan dessa har jag stått registrerad som donator för transplantation efter min död - men inte för forskning utan endast transplantation till någon som behöver organ eller vävnader.
För min del är det en total självklarhet att jag delar med mig av mina organ när jag inte längre behöver dem. Kroppen är i mina ögon ett skal som jag inte längre behöver när jag själv är död, så varför inte kunna rädda livet på någon eller ge någon ett bättre tillvaro om det kan ske med hjälp av något av mina organ?
Skulle någon nära anhörig till mig be mig om ett nytt organ, skulle jag inte tveka en enda sekund att lägga mig på operationsbordet. Om någon nära anhörig skulle avlida och jag haft en chans att rädda personen, skulle jag aldrig kunna leva med mig själv efter det!
Jag brukar också tänka på den omvända situationen! Den dag jag själv blir sjuk och kanske rent av är döende, då skulle jag förstås bli evigt tacksam om det fanns någon som var villig att donera organ till mig. Jag kan inte kräva att någon annan ska donera organ till mig om inte jag gör detsamma för andra.

Idag läste jag på DN's hemsida om att minst 30 svenskar sedan 80-talet ska ha åkt iväg utomlands för att helt enkelt köpa en ny njure. Detta istället för att stå i de långa köer som kan vara upp till tre år långa. Men då ska man ha råd att betala runt de 800.000 kronor som detta kostar.
Min första tanke när jag såg rubriken, var ungefär att "jaha, visst är det beklämmande, men undrar vad man själv skulle göra i den situationen? Var alterantivet att dö, skulle man förmodligen göra allt för att överleva".
Men problemet tycks inte vara att någon kontaktar en fattig person, som erbjuds pengar för ett organ, det är tydligen större än så. Det tycks vara en rätt välorganiserad marknad, där många istället luras att sälja sina organ. Utan att få varken erättning eller den eftervård som faktiskt krävs efter en donation. De pengar köparna betalar hamnar istället hos de läkare som utför donationerna - och de "oranmäklare" som tydligen finns i många fattiga länder.
Och när man inser att det är så det ofta går till, börjar i alla fall jag själv inse hur otroligt viktigt det faktiskt är att man står registrerad i donationsregistret! För självklart ska man inte stödja en sådan verksamhet, där personer far illa och till och med dör. Det är givetvis ett svårt val; du vet att du kanske dör själv om du inte får ett nytt organ och så får någon dig att tro att detta är helt säkert och att ingen far illa av att du köper ett organ utomlands. Förmodligen skulle du göra det om du hade pengarna...
Men jag hoppas innerligt att fler tar sitt förnuft tillfånga och anmäler sig till donationregistret åtminstone, så kanske man kommer ifrån att åtminstone svenskar åker iväg på dessa "organresor"...



FAKTARUTA
OM ORGANHANDEL


Vanligast är att en "organmäklare" dyker upp i en fattig by och erbjuder folk att sälja sina organ. Mäklarna annonserar också i tidningar efter säljare.

En annan variant, som inte är ovanlig, är att det börjar med ett jobberbjudande. Den som nappar forslas iväg till en större stad och får vänta där. Efter ett tag meddelar organmäklaren att jobbet frusit inne, men att personen nu står i skuld. Han eller hon tvingas sälja till exempel en njure som betalning.
Det är vanligt att säljarna blir lurade, man lovas 70 000—80 000 kronor men får i slutändan kanske 10 000. Eller ingenting.

Köparna betalar summor kring 800 000 kronor. Det mesta hamnar i fickan på läkarna som utför operationerna. Säljarna lämnas utan eftervård och blir inte sällan sjuka eller till och med avlider i sviterna efter ingreppet. Det är heller inte ovanligt att de blir utstötta och brännmärkta som parior, av religiösa och moraliska skäl.
 
Källa: DN

 
Källa: DN
 
Bilderna lånade från Reflekterat, Vårdguiden
 


Grundläggande behov

Det är sällan jag känner att jag har sådan disciplin på tillvaron som när jag är till sjöss! Varje gång jag sticker iväg på någon båt, inser jag hur viktigt det är för ens välbefinnande att ha fasta tider och vanor.
För väl på båten, handlar tillvaron om två saker: jobb och behov. När man inte jobbar, finns det inte så värst mycket att göra ombord. Man kan äta, sova, se någon film och möjligen sitta vid datorn. Det mesta kretsar med andra ord kring jobb och det mest elementära på något sätt.
Hemma iland finns ju en hel del annat som lockar när man är ledig och personligen har jag inte alltid så mycket till rutin på varken mat- eller sovtider. Men till sjöss äter och sover jag på ganska exakt samma tider varje dag - och plötsligt mår jag mycket bättre! Till det dricker man ingen, eller möjligen ytterst lite alkohol, beroende på vilken policy som gäller på just den båt man är på. Nu dricker jag visserligen inte alkohol dagligen när jag är hemma heller, men visst märks det skillnad när man plötsligt inte dricker alls! Och dessutom märks det förstås på midjemåttet, där ju alkohol har en farlig tendens att lägga sig. Jag brukar alltid gå ner några kilon när jag är ute, framförallt (misstänker jag) för att jag får mer regelbundna mattider, dricker ytterst lite alkohol och plötsligt är förskonad från skräpmat. Just pizza och hamburgare är något som jag annars skulle kunna leva på när jag är hemma. Inte av lathet, nejdå! Jag kan mycket väl göra egna pizzor eller hamburgare! Utan snarare för att jag tycker denna skräpmat är fruktansvärd god. Visserligen händer det förstås att man får hamburgare även ute på fartygen, men inte särskilt ofta. Och framförallt inte så ofta som jag äter sådant när jag är hemma.
Det märkliga är dock att jag till sjöss har ett sömnbehov som är utan dess like! Jag kan sova precis hur mycket som helst. Jag somnar tidigt på kvällarna, men känner mig fortfarande inte utsövd när väckarklockan ringer på morgonen. Och det är många som säger exakt samma sak, att man har ett sömnbehov utan dess like ute till sjöss, men inte iland. Så plötsligt blir det förstås än viktigare att hålla på sovtiderna, att faktiskt få komma i säng på kvällarna så man tar sig ur sängen i hyfsad tid...

Men det är faktiskt få yrkesgrupper jag sett hålla så hårt på sina mat- och fikaraster som just sjömän! När det börjar närma sig 10-kaffet, avbryts arbetet på samtliga fartyg inom samma tidszon som på en given signal. Detsamma gäller inför lunch, eftermiddagskaffe och middag. Kaffedoften och matoset kan ligga tungt över havet när det är många fartyg intill varandra. ;-)
Så väl till sjöss har jag plötsligt otroligt fasta rutiner! Jag stiger upp ungefär samma tid 6-7 dagar i veckan, äter på samma tider och lägger mig på ungefär samma tid på kvällarna. Och lika fort bryts dessa rutiner när jag väl kommer hem igen. Då kommer jag plötsligt inte alls i säng i tid om jag inte har något viktigt att passa dagen efter - och äter gör jag när jag är vrålhungrig, inte när klockan visar ett visst klockslag.
Det som väl skulle kunna fattas för min egen del, är att få rutiner på att träna när jag är till sjöss. För här om någonstans finns ju faktiskt tiden!! De allra flesta lite större båtar har någon form av gym, även om givetvis kvalitén och utbudet varierar riktigt kraftig. Men åtminstone löpband och motionscykel brukar finnas och många gånger roddmaskin (undrar om det finns någon tanke bakom en roddmaskin på en båt??) och lite tyngder. Så varför har jag inte lyckats få rutin på att träna när jag är ute? Det är ju trots allt inte en omöjlighet!
Men lat som man är, får man tydligen inte in den rutinen - trots att ambitionen finns där varje gång jag går ombord på en ny båt. Vissa gånger har det visserligen inte gått att träna, med tanke på att vissa av båtarna helt enkelt inte haft något gym. Men inte ens nu, när jag har tillgång till ett så kommer jag igång. Jag vet att jag behöver röra på mig av massor med anledningar, men det går liksom inte riktigt att få hjärnan att fatta det!
Jag får helt enkelt se det som så att jag åtminstone tagit ETT stort kliv mot bättre rutiner för att må bättre! För nu har jag nämligen varit helt nikotinfri i fem dagar!! Kanske har jag lyckats bryta nikotinets 20-åriga grepp, vem vet?! :-)
 

 
Bilderna lånade från Allt för föräldrar, Zandra
 


Jolly Roger

Ni skulle se den uppsjö av teknisk kommunikationsutrustning som finns ombord på ett fartyg! Från att för 20-25 år sedan mer eller mindre enbart varit en VHF-radio som i bästa fall nåt ett antal nautiska mil, har man nu en uppsjö utrustningar som möjliggör att man kan kontakta båda andra fartyg och land via radio, telefon och internet i princip dygnet runt, i stort sett var man än befinner sig på jorden.
Det här sättet att kommunicera möjliggör förstås också att man kan ta emot varningar av olika slag; varningar för isberg, bojar som flyttats och fyrar som inte fungerar till exempel. Liksom väderprognoser och hur mycket annan information som helst. Ibland känns det nästan som man dränks i information, för väldigt många gånger är det ju saker som överhuvudtaget inte berör oss som matas ut på olika pappersremsor eller fyller olika typer av "mejlboxar". Så ibland känns det som att man - till och med som elev - ganska slentrianmässigt går igenom allt och i värsta fall missar vissa saker.
Och det är ju självklart livsfarligt när det börjar komma slentrian i arbetet! Det ökar ju verkligen risken för att man missar något viktigt. Men så ibland dyker det ju upp information som får en att haja till och som gör att man inser hur viktigt det faktiskt är att man läser den information som man sänder ut till fartygen. Idag fick vi till exempel en varning för pirater inte nämnvärt långt ifrån vår position. Visserligen var det tillräckligt långt bort för att det inte skulle vara någon som helst fara för att vi skulle riskera bli angripna, men plötsligt får man ju något av en knäpp på näsan som säger att "läs alla meddelanden som kommer".

Och ärligt talat är det några saker man fruktar mer än andra när man är till sjöss. Det är förstås brand, för trots att vi har mycket vatten att tillgå till sjöss är bränderna ombord på fartyg ofta svårsläckta. Och ju farligare last man har ombord, ju värre är det förstås både med grundstötningar och kollisioner eller annat som leder till att lasten börjar läcka ut.
Men så är det förstås även pirater som är en av de stora farorna. Det har ju knappt förekommit fram till för bara några år sedan, men nu har det blivit riktigt vanligt igen. Framförallt runt Adenviken och "Afrikas horn", men även på andra ställen. Nu har man ju även givit sig på privata båtar! För ögonblicket sitter en dansk familj som gisslan sedan de tillfångatagits av pirater i Adenviken. Ett av de senaste buden från piraterna är att en av dem vill gifta sig med tonårsdottern i familjen tydligen.
Och det är just när man under sitt arbetspass läser en sådan varning och sedan i någon tidning bara timmarna efteråt läser om de pirater som faktiskt existerar, som man inser hur viktigt är att man inte faller in i någon slentrian när man jobbar. Det gäller förstås inte bara den här delen av arbetet utan även allt annat.
I alla fall jag själv frågar mig ofta hur man skulle reagera i en krissituation. Hur reagerar man om fartyget angrips av pirater, det börjar brinna eller vi av någon anledning måste överge fartyget och sätta oss i livbåtarna. Oftast är det ju först i en sådan situation som dessa sidor faktiskt kommer fram och som man faktiskt ser hur man reagerar. Det finns - vad jag vet - egentligen inga tester som kan visa hur man reagerar i alla de farliga och pressade situationer som kan uppstå, både till sjöss och andra tillfällen. Det finns ju exempel på personer som i "normala fall" beskrivs som lugna och tillbakadragna, men som i pressade situationer blir helt hysteriska, reserverade person som tar kommandot och "ledartyper" som blir totalt paralyserade. Så på sätt och vis hoppas jag förstås att jag inte får min fråga besvarad! För enda sättet är ju att faktiskt råka ut för något elände - och det vill jag förstås helst undvika...
 

 
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
 
Bilden lånad från Mental Jokes
 


Övning ger färdighet

På lördag ska jag hålla mitt livs första övning till sjöss! Det ingår nämligen i en styrmans arbetsuppgifter att hålla övningar - och nu ska jag få öva på att öva helt enkelt. :-) Jag har redan tappat räkningen på antalet övningar av olika slag som jag varit med om sedan jag började min utbildning, men de går inte att räkna på ena handens fingrar, det är en sak som är säker!
Det man dock får lov att konstatera är hur olika man lägger ambitionsnivån för övningarna på olika båtar. På vissa båtar är man ambitiösa så det skriker om det, medan man på andra båtar tar väldigt lätt på det hela. Med veterligen styr reglerna i princip bara antalet övningar under olika tidsperioder, men inte så mycket av hur övningarna ska utformas. Så vissa gånger går man bara igenom lite snabbt hur man ska agera i ett visst scenario, medan man på andra båtar bygger realistiska övningar och till och med använder rökmaskiner för att få brandövningarna att vara så realistiska som det bara går att få dem.
Det som dock slår mig varenda gång jag deltar i en övning, är vilken otrolig osäkerhet det ofta finns kring den utrustning som så många gånger kan vara rent livsavgörande. Men det är många gånger jag varit med om att alla från matroser upp till kapten mer eller mindre rivit sig i skallen över hur man sjösätter en livbåt - och då blir jag ganska orolig. Principen kan de allra flesta som är till sjöss, men alltid är det någon detalj i proceduren som man är osäker på. Och alltid är något som krånglar. Just här på Frea Mærsk känns det ändå som att man har ganska bra koll på det mesta när det gäller övningar, men visst finns det praktexempel på det motsatta också!
Om jag själv kommer bättre som nyutexaminerat befäl återstår att se, men jag hoppas på det förstås! Det är ju det enda sättet för att få bra övningar, att själv hålla i bra sådana.

Natten till igår la vi så loss från kajen i Houston och påbörjade resan tillbaka till San José i Venezuela. Där väntar en last på 20.000 ton metanol som ska till Rotterdam. Vad som sker därefter vet man inte riktigt ännu, det pratas om någon last från Europa till New York men inget är riktigt klart.
Det kan vara både frustrerande och spännande när man aldrig vet mer än någon eller några veckor framåt hur tillvaron kommer att se ut ombord. Här är det ändå några veckor man har koll på, medan man ombord på fartyg i Europafart många gånger kanske bara har koll vad som kommer att ske någon vecka framåt. Nästa resa kanske man får reda på först när man lossar sin last. Och många gånger kan man få reda på vart en last ska först när man lastar ombord den. Det kan emellanåt kännas lite frustrerande på något sätt när det är mycket hattande fram och tillbaka, framförallt för den ordinarie besättningen som ju måste planera sitt arbete efter vilka hamnar man går till och hur långa resorna däremellan är.
Samtidigt finns det en charm i att inte alltid veta hur tillvaron kommer se ut. Det blir på något sätt friare och roligare också - och själv trivs jag bättre på en båt som gör sådana resor än som har en fast trad att gå efter. Jag skulle nog relativt snabbt bli väldigt, väldigt less på att gå samma rutt om och om igen, även om det är en längre sådan. Då föredrar jag att ha det som här, även om det många gånger är ungefär samma hamnar man återkommer till hela tiden. Men det känns mer varierande och mer utmanande på något sätt.
När jag varit på färjor, som bara gått samma sträcka fram och tillbaka mellan två hamnar har styrmännen många gånger kommit ifrån hela arbetet med navigeringen; att göra reseplaneringar, rätta kurser, leta reda på anropspunkter och lotsplatser och så vidare. Det har till och med förekommit att jag som elev fått lära styrmännen hur de ska göra i vissa lägen - trots att tanken med min praktik är att situationen ska vara den omvända...
 

 
Bilderna lånade från Lanterninen, Tequilarace
 


Konsten att installera en ny dator

 

 
Bilden lånad från Protopsema
 

 

This is huge

I USA är det stort, allt är stort! Det är stora bilar, det är stora hamburgare, koppar med kaffe, affärer, parkeringsplatser, vägar - och människor. Även amerikanarna är stora till formatet. På något märkligt sätt tycks det inte finnas något mellanting på kroppsstorleken hos amerikanarna; antingen är man stor som ett hus, eller har kroppsformer som en barbiedocka. Man är ytterst sällan "halvfet" eller "lite smårund".
Idag blev det - efter mycket om och men - en snabb landgång här i Houston och de infödda amerikaner som såg oss två elever som var iland måste trott att vi rymt från hispan eller möjligen var påverkade av något väldigt, väldigt starkt. Av tre möjliga elever, var vi två som gick iland i sällskap med en styrman och två matroser. Målet var en "shoppingmall", då vi alla hade lite ärenden att uträtta. Och väl på plats spred vi ut oss bland alla affärer som fanns där.
Och det var stort kan jag säga! Inte att vara i USA, det har jag varit förut, men stort till formatet. Affärerna vara gigantiska till ytan och på den enorma parkeringen stod den ena enorma bilen efter den andra. Inte en enda amerikan tycks veta vad en liten, bensinsnål bil är för något. Och utanför parkeringen dundrade den sexfiliga motorvägen.
Och när vi väl började egga varandra att hitta de sjukaste och mest typiska amerikanska sakerna, var showen i full gång. Kamerorna åkte förstås fram stup i kvarten och det hojtades glatt tvärs genom varenda affär; inte någon undgick nog att det var ett par svenska sjömanselever i farten.
Och affärerna kunde verkligen erbjuda precis allt. Och då menar jag allt. Djuraffären hade inte bara djurartiklar, utan hundfrisör, djurhotell - med "riktig" reception och allt för att checka in djuret, djur-spa, personlig tränare för djuren - veterinärstation, adoptionscentrum för upphittade djur och allt annat ett djur bara kan önska sig. Hamburgerbarerna och kaffebarerna avlöste varandra och allt kändes som en parodi på det typiskt amerikanska.

Tro nu inte att jag ogillar USA över allt annat på jorden! Riktigt så illa är det faktiskt inte. Men jag kan tycka att de blir lite för mycket ibland. Det blir lite för stort, lite för mycket, lite för vräkigt - ibland känns det som att de gör parodi på sig själva. Och det är många gånger nästan lite komiskt.
Samtidigt får man erkänna - och det är samma sak jag upplevde sist jag var i USA - att amerikanarna överlag är väldigt artiga och hjälpsamma, på ett helt annat sätt än vi svenska kan skryta med att vara. Kommer man in i en affär, tar det oftast inte många minuter innan man får hjälp av någon artig expedit. Och det som jag faktiskt reagerade mest på första gången jag kom hit, var hur otroligt rent och snyggt det oftast var överallt. Offentliga toaletter var oftast helt klanderfritt städade och det är otroligt ordning och reda. Självklart jag å andra sidan inte sett allt i USA! Klart det finns andra sidor också av ett så pass stort land, men jag hade ändå fått för mig att det skulle vara annorlunda än det faktiskt var. Jag hade nog någon vanföreställning om att det skulle vara skitigt och nedklottrat överallt, ungefär som i många amerikanska filmer. Men det är bara att inse att allt inte är som på TV. ;-)
Nu är vi i alla fall tillbaka på båten, några prylar och erfarenheter rikare - och några hundralappar fattigare. Men det är alltid en frisk fläkt i tillvaron ombord om man kan komma iland en sväng! Även om det bara råkar vara några timmar. Att se något annat än båten, se andra människor och höra andra röster ger en nästan euforisk känsla - hur bra man än trivs ombord.
Det var till en början inte långt ifrån att vi gav upp försöket att komma iland. Vi hade genom agenten bokat transport från hamnen med taxi och bokat in bilen till 12:30 för att vara säkra på att hinna med allt. Men när ingen bil kommit vid 13:45 - trots flera samtal till agenten - började vi faktiskt ge upp hoppat om att komma någonstans. Som tur var dök bilen upp strax därefter, men med resultatet att vi hade väsentligt mycket mindre tid på oss när vi väl var iland.
 

 
Bilderna lånade från Litgeo, Lisa
 


Vi överlevde förr också!

Vissa av oss överlever trots hur våra föräldrar levde - och trots att vi inte hade några datorer och mobiler! Ta oss som är 70-talister till exempel! För först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten, de tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt Blue cheesedressing, samt åt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller blå färg med alltför hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade senare i livet.

Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen. Inte blev vi överviktiga för det!! För VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen för att sedan komma hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen - OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, nintendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer och inget Internet eller MSN. Vi hade VÄNNER och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder - och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till våra kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick helt enkelt lära sig att handskas med besvikelsen!

Så var stolt och glad över att du överlevde! ;-)
 

 
Bilden lånad från Fantasi och förskola
 


Bra, bättre, bäst

Jag har nu gjort något jag länge tänkt att jag ska göra! Mina nikotintuggummin har mer eller mindre tagit slut och jag har inte haft några större möjligheter att springa iland - så jag har först under några dagar skurit ner radikalt på antalet tuggade tuggummin per dag, för att nu barut nikotinfri i närmare två dygn. Den 19 mars 2011 kommer med andra ord vara något av en milstolpe i mitt liv! Det var nämligen dagen jag utan några större bekymmer var nikotinfri för första gången på närmare 9 år.
Det är ju två år sedan - ganska exakt - som jag slutade med cigaretterna, men sedan dess har jag tuggat i mig ett otal nikotintuggummin per dag. Ovanpå det har jag emellanåt syndat med snus, framförallt i kombination med alkohol eftersom tuggummin och öl eller vin inte nödvändigtvis passar så bra ihop.
Visserligen är avsevärt bättre med snus och tuggummin än med cigaretter, men samtidigt är det ju faktiskt inte tanken med tuggumminen att man ska tugga dem år ut och år in. Och nu blev det ju ett lysande tillfälle att sluta med dem, eftersom jag faktiskt bara har tre tuggummmin kvar vid det här laget. Nämnvärt grinig har jag heller inte blivit, något som annars har varit ganska karakteristiskt för mina försök att bli nikotinfri. Det har vissa gånger varit så illa att jag varit förvånad över att jag ens fått behålla jobbet! Jag har skällt på kunder, chefer och kolleger så att det stått härliga till.
Första gången jag försökte sluta röka var för 13-14 år sedan. Då bodde jag hemma hos mina föräldrar och ingen av dem var förstås särskilt road över mitt val att börja röka från början. Något jag självklart kan förstå, med tanke på alla sjukdomar man riskerar få genom rökningen. Men så fick jag för mig att försöka sluta med hjälp av plåster. Efter 4-5 dagar ber mig min pappa mig uttryckligen att börjar röka igen, så att det gick att prata med mig utan att bli ihjälslagen. Han har vid något senare tillfälle berättat att han nog aldrig sett någon vara så snabb bort till OK för att köpa cigaretter som jag var den gången. Men det säger ju ganska mycket om hur grinig jag kan bli när jag försöker sluta. Samtidigt som det säkert också beror på hur motiverad man är och hur länge man till exempel tuggat nikotintuggummin...

Samtidigt vet jag inte om jag någonsin kommer bli helt "botad" från rökningen. Jag har till exempel alltid tyckt att tobaksrökning luktar gott! Inte när det är den inpyrda röken om man kommer till en storrökare som rökt inhomhus i alla år. Däremot om man står utomhus till exempel, kan det lukta gott. Och framförallt pipa och cigarr hör till favoeriterna! Känner jag doften av cigarrök, blir jag alldeles lyrisk.
Men det beror säkerligen till stor del vad man förknippar doften med. När jag var liten, rökte många i mina föräldrars bekantskapskrets. Så när vi har främmande när jag var barn, var det nästan alltid någon rökare i sällskapet som emellanåt skulle ut och dra i sig en cigg. Och jag kunde till och med följa med ut ibland, bara för att känna lukten!
Min morfar rökte cigarr i alla år jag själv kan minnas honom. Min stora minnebild av min morfar, var när jag var liten och följde med honom i båten tidiga sommarmorgnar ute i skärgården för att dra näten han lagt kvällen innan. Proceduren var alltid densamma; först tände han cigarren, sedan startade han utombordaren i båten och sedan bar det av...
Men som sagt; det beror helt och hållet på vad man förknippar saker och ting med! När jag växte upp och mina föräldrar kom hem med systempåsar på fredagseftermiddagen, visste jag att det var fest. Fest i positiv bemärkelse. Skulle vi ha främmande var det kanske två påsar, var vi bara familjen var det oftast en påse. Inga mängder alkohol, aldrig bråk, stök eller våld. Alla var glada och jag visste att var det fest, blev det extra god mat, man fick vara uppe så länge man ville och så vidare.
Medan samma klirr från systempåsarna får det att gå kalla kårar genom kroppen på andra, som växer eller vuxit upp med alkoholiserade föräldrar. Där väntar sådant som en annan aldrig behövt uppleva, med våld och andra tråkigheter i alkoholens tecken.

Så själv har jag förknoippar jag röklukten med något positivt - och står nog även i många andra bemärkelser med en fot i varje läger vad gäller rökningens vara eller icke vara. Jag störs inte nämnvärt av andras rök, samtidigt som jag förstår dem som faktiskt störs av rök.
När jag själv rökte, försökte jag så långt det gick att alltid gå undan lite, hålla koll på hur vinden blåste och så vidare för att inte folk i onödan skulle få min rök på sig. Hemma rökte jag alltid inomhus, men hade jag främmande kollade jag alltid av med gästerna om de tyckte de var okej att jag rökte inomhus. Och var det barn på besök, gick jag alltid ut och rökte.
Jag kan köpa de flesta rökförbud, men samtidigt tycker jag att vissa går lite för långt. Som till exempel att man inte får ha någon förtäring eller dryck i krogarnas rökrum. En sak att personalen inte ska behöva servera någon i rökrummen, men om jag själv köper en drink i baren och tar med den till rökrummet, vad är då problemet? Så länge en krog har ett rökrum, måste personalen fortfarande dit med jämna mellanrum för att städa av, så städningen känns inte som något bra argument.
Och på en arbetsplats där en stor del av de anställda är rökare, ser jag heller inget problem i att man har ett rökrum eller en "rökbur".
Samtidigt hör man ju argument från vissa rökare, som jag har mycket, mycket svårt att köpa. En stående kommentar är ju att "folk klagar på oss rökare, sedan sitter de i sina bilar och spyr ut avgaser". Men bilarna fyller trots allt en samhällsfunktion och är för många en livsviktig del av tillvaron. Det gäller inte cigaretter. Du klarar dig alldeles utomordentligt bra utan cigaretter, jag lovar! Det är jobbigt ett tag, sedan går det bra - eller åtminstone bättre. :-)
Så nej, jag kommer knappast bli helt "botad" från rökningen, åtminstone inte på bra länge! Jag har mycket svårt att se mig själv vara den som går omkring och gnäller på andra rökare och som gastar högt efter fler regler om rökförbud. Men jag är mycket stolt att jag varit helt nikotinfri i två dygn, det kan jag lova!! :-)
 

 
Bilderna lånade från Rökfri ungdom, Yrssaa, Anna och Micke
 


104% kött...?

 

 
Finn fem fel i bilden här ovanför! Eller kanske snarare 104 fel? ;-) 104% av vad då, frågar jag mig! För det ju knappast 104% av korven som består av kött. Eller?
Charkuteriet som tillverkar korven har KO-anmälts för falsk marknadsföring. När tidningen Länstidningen i Östersund ringer till den produktionsansvarige på Trångsvikens chark, försvarar denne sig med att det går åt mer kött till tillverkningen än vad som ryms i själva korven. Det är samma sak som att det på ketchupflaskorna står att det till ett kilo ketchup använts två kilo tomater. Och till 100 kilo korv har man använt 104 kilo kött. Alltså 104% - och med andra ord innehåller ketchupen vi äter 200% tomater.
Okej, de flesta är nog med på att detr försvinner ett annat, inte bara från kött, utan från flera råvaror när de tillagas. Men köttet i sig försvinner inte, det är bland annat vatten som försvinner när man torkar korven. Det säger den produktionsansvarige själv dessutom...
Kanske dags att lära sig lite matematik?! Spontant borde det ju ändå vara procent av den färdiga produkten som ska stå i innehållsförteckningen - oavsett hur mycket som använts från början. Eller? :-)
 

 
Källor: AB, LTZ
 

 

Depression den nya folksjukdomen

De allra flesta av oss vet hur det är att vara ”lite deppig”, men det är inte alla som hamnat i den depression i dess rätta bemärkelse. Då klassas nedstämdheten som en sjukdom; ingenting är längre roligt, man är trött och orkar inget, allt känns tomt och meningslöst, man oroar sig över framtiden och/eller grubblar över det som varit. Inte på det sätt som de flesta gör ibland, utan nu tar det över hela tillvaron och blir till ett problem.
En vanlig tumregel brukar vara att man ska ha varit nedstämd i mer än två veckor för att det ska klassas som en sjukdom. Och depression är en av våra vanligaste folksjukdomar; över 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män drabbas någon gång av en depression som kräver någon form av behandling. Sjukdomen innebär mycket lidande för den som drabbas och räknas till och med som dödlig; de flesta som tar livet av sig är nämligen deprimerade.
Depressionsliknande symtom är visserligen en del av livet och vid olika kriser kan vi ha sömnbesvär, känna ångest och tappa lusten. Men det är först då symtomen inte försvinner ska man ska börja fundera över att söka hjälp - en kris- eller sorgereaktion kan nämligen gå över i en dep­ression. Näör och detta sker är väldigt individuellt. Vissa är mer känsliga och blir lätt deprimerade medan and­ra tycks klara vilka påfrestningar som helst utan att hamna i depression.

Fast depressioner utlöses inte alltid av stress eller kris, som många tror. Det kan nämligen finnas biologiska orsaker till depression, som kan väga precis lika tungt som de psykologiska. Ärftlig sårbarhet och miljö är några exempel på orsaker till depression. Det är många gånger faktiskt helt omöjligt att säga exakt varför en person drabbas av depression.
Det som dock spelar stöfungerar som en slags budbärare mellan hjärnans celler och reglerar bland annat känsloliv och motorik. När det gäller depression är det framför allt signal­substanserna serotonin, dopamin och noradrenalin som är inblandade - och enkelt uttryckt lider en deprimerad brist på dessa signalsubstanser.
Risken för att insjukna igen ökar med varje depression man får. Har man haft tre djupare depressioner brukar det många gånger bli frågan om långtidsbehandling med antidepressiva mediciner. Det är inte helt ovanligt med medicinering livet ut.

Till sjukdomen depression hör dessutom ofta symtom som minnes- och koncentrationssvårigheter och det är något som kan hänga i långt efter det att depressionen gått över.
Enligt WHO ökar depressioner över hela världen och man talar om en ”tyst epidemi”. Redan i dag är depression den ­främsta anledningen till funktionsnedsättning säger man - och man räknar med att depression om bara 20 år är det allra vanligaste hälsoproblemet i världen. Visserligen - fortsätter man - kan ökningen åtminstone delvis bero på att fler faktiskt får rätt diagnos, men även miljö- och livsstilsfaktorer som ökad stress, skräpmat och minskad fysisk aktivitet bidrar starkt till utvecklingen.
Depression sägs heller inte vara ett välfärdsproblem, utan är vanligare i fattiga länder än rika - och i rikare länder är sjukdomen vanligare bland de sämre ställda av befolkningen.
Vilken behandling som är bäst mot depression är väldigt individuell, liksom hur djup depressionen är. Vid lättare depressioner brukar man använda antingen kognitiv beteendeterapi, antidepressiva mediciner eller så kallad interpersonell psykoterapi. Vid svår depression gäller i första hand läkemedel, ofast i kombination med någon form av terapi - och vid mycket svår depression, där snabb effekt behövs används ECT, elektrokonvulsiv behandling.
Motion brukar vara ett enkelt och effektivt sätt att bidra till att depressionen går tillbaka. Även om motion oftast inte fungerar som enda "medicinen" mot depression, är det absolut ett effektivt sätt att hjälpa mediciner och terapi på traven.
Det finns dessutom ett starkt samband mellan depression och alkoholism; många tar till alkohol för att dämpa depressionssymtomen. Samtidigt som hög alkoholkonsumtion också kan leda till depression på grund av alkoholens starka påverkan på hjärnan.
Så många som var femte person som behandlas mot depression är faktiskt alkoholberoende - och fyra av tio som behandlas mot alkoholberoende har en depression. Så visst finns det ett klart samband, det går inte att bortse ifrån
Depression är dock en sjukdom som kan vara otroligt handikappande - och som är långt mer jobbig och traumatisk att gå igenom än man kan sätta sig in i om man inte varit i situationen själv. Det är lätt att säga att "det bara är att ändra på tankebanor och levnadsmönster, så blir allt bra igen". Men det är inte lätt att göra utan behandling, när nedstämdheten övergått från nedstämdhet till depression. Något som är två vitt skilda ting - och nedstämdhet kan oftast "botas" med ändrande av tankebanor och levnadsmönster, medan depression oftast inte kan det.
 

 
Källor: DN 1, 2, Vår nya värld, Scrumdiddlyumptious
 


Hederligt arbete

På sätt och vis har jag nu fått en fördom kring amerikanare bekräftad! De verkar tro att alla som vill till USA - oavsett anledning - är terrorister eller åtminstone på ett eller annat sätt vill "det stora landet i väst" något illa. Detta må möjligen vara en överdrift, men inte en alltför stor sådan.
I morse (amerikansk tid) anlände vi nämligen till Texas city och jag tror inte att jag någonsin varit med om en sådan rigorös kontroll som Freja Mœrsk och dess besättning nu utsatts för. Trots min än så länge ganska korta karriär till sjöss, har jag ändå hunnit med ett 10-tal länder i jobbet som sjöman - men ingenstans har jag varit med om en kontroll som ens kommit i närheten av jänkarnas kontroll.
Pappersarbetet innan man ens får tillstånd att närma sig amerikansk kust är i det närmsta rigoröst. ALLT ska vara i ordning - och en uppsjö av uppgifter ska sändas till olika amerikanska myndigheter. Som svensk turist i USA behöver du inget visum innan du åker, du får ett visum på 90 dagar (kan misstagit mig på antalet dagar, men har för mig det är 90 dagar) per automatik i passkontrollen. Men som sjöman - oavsett nationalitet - måste du ha visum till USA om båten trafikerar amerikanska hamnar.
När vi la till vid kajen i Texas city i morse, stod beväpnad polis på kajen. Ingen tilläts komma iland innan US Coast guard varit ombord och kontrollerat fartyget. Därefter kommer polisen ombord igen för att kontrollera pass, sjömansböcker och visum för hela besättningen.
Och jag kan säga att vi är ständigt övervakade av myndigheterna under de timmar vi hittills legat till kaj. Visserligen ingen beväpnad polis som står vid landgången, men dock patrulleras hamnområdet konstant av polis.

Tilläggas ska väl att alla de myndighetspersoner jag personligen haft med att göra under dagen, har varit mycket trevliga och hövliga. Stundtals fick jag nästan känslan av att de poliser och gränskontrollanter som kom ombord egentligen redan insett att det hör till de mest extrema undantagen att det kommer terrorister eller andra brottslingar med fartyg som går under skandinavisk flagg. Istället är detta regler som kommer uppifrån i hiarkin och helt enkelt måste följas även av de anställda inom polisväsendet.
Det närmsta jag själv kommit en liknande kontroll, är att man behövt ha med sig passet när man eventuelt går iland en sväng. I övrig står det besättningen fritt att lämna båten så länge man håller sig inom hamnområdet. Detsamma när man mönstrar på en båt, passkontroll och/eller ID-kontroll i samband med att man kommer in på hamnområdet, men inte mycket mer. Amerikanarna kör till och med med säkerhetskontroll och kroppsvisitation i stil med den man får genomgå på en flygplats innan de ens får komma in på hamnområdet.
Säkerhet i all ära, ibland kan det nästan kännas som att det är för slappt istället i vissa andra hamnar. Men jag gillar inte ytterligheterna åt något håll. Det känns ibland som att amerikanarna verkligen dragit det hela till sin absoluta spets efter attackerna mot World Trade Center 2001. De får gärna ha kontroller, men inom rimliga gränser...
 

 
Bilden lånad från Victoria
 


Inspirationsröta

Tro det eller ej, men det är inte alltid helt lätt att finna inspiration till blogginlägg ens när man är ute till sjöss! Emellanåt får jag tänka till rejält för att komma fram med vettiga ämnen till nya inlägg. Under dessa lite längre sjöresor händer det inte alltid sådär fruktansvärt mycket - och vad ska jag då berätta om?! Jo, jag erkänner att jag emellanåt har lite trytande inspiration och det i perioder inte blir så många inlägg som jag kanske skulle önska.
Men några planer på att lägga ner bloggen finns inte. Jag hoppas inte någon tröttnar på dessa små svackor som emellanåt dyker upp?! Men jag skriver hellre få men hyfsat bra inlägg, än flera totalt intetsägande inlägg - bara för att skriva...

Vi passerar just nu över Mexikanska gulfen, genom det bälte av oljeriggar som ligger utspridda över en stor del av gulfen. Utanför hyttfönstret kan jag se flera oljeriggar svepa förbi på håll.
Vid fyratiden onsdag morgon (amerikansk tid) är det dags för lots för fortsatt resa in mot Texas city, som är första anhalten i staterna. Ett dygn räknas det med för lossning där, innan det blir ankare ett par dagar innan vi får gå in till Houston, där vi ska lossa resten av lasten.
Det kommer bli delvis ny besättning från Houston och det är som alltid lika spännande att se vad det är för folk som kommer ombord. Bland annat ska det bli ny kock, något som kan vara riktigt spännande. Maten är otroligt viktig för trivseln ombord, så det är garanterat inte ett lätt ansvar att axla om man kommer ombord som ny kock på en båt. Efter ett antal båtar, har jag nästan hunnit med "hela registret" av kockar; alltifrån dem som varit rejält usla till kockar som varit fantastiskt duktiga. Här har maten inte direkt varit dålig, men visst kunde den också varit bättre!

Man vänjer sig verkligen snabbt till ett varmare klimat, något annat vore ren lögn att säga! Efter att inte haft en enda dag med temperaturer under 25-graderssträcket, fick jag idag med vemod i hjärtat notera endast 19 grader i skeppsdagboken. Det var inte utan att det till och med kändes lite småkyligt när jag gick ut på bryggvingen för att kolla termometern.
Men när jag tänker på att jag förmodligen ändå har ungefär 15-20 grader varmare än de flesta hemma i Sverige, så ska jag väl inte klaga alltför mycket ändå! Det är ju trots allt ändå så att man är ute på däck utan att behöva flera lager med kläder - och vantarna och mössan jag tog med ligger fortfarande helt oanvända i hytten.
Prognoserna talar för temperaturer runt 20 grader även i Texas city och Houston, så jag kommer knappast behöva klä på mig så hemskt mycket mer heller... Är ju ungefär som svensk högsommar! ;-)
 

 
Bilden lånad från Naturhistoriska Riksmuseet
 


Samla vuxenpoäng?

Hur jag än vänder och vrider på det, finns det vissa saker jag har ytterst svårt att få rätsida på! En sådan sak är det här med de åldersgränser som gäller i Sverige. När du är 18 år räknas du som vuxen och har rätt att ta flertalet större beslut själv. Du får ta körkort, rösta, gifta dig, röstas in riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Okej, så långt är allt i sin ordning. Är du vuxen, så självklart ska du kunna ta dessa beslut och kunna ta ansvar för dina handlingar.
Men du får inte gå på Systemet och köpa ett par öl. Är inte det lite udda egentligen? Självklart ska man ha åldersgräns på alkohol och jag hade köpt om åldergränsen var 18 år, det vill säga den ålder då du blir myndig.
Det är knappt du blir ifrågasatt som lämplig förälder om du som tonåring skaffar barn - men du kan fortfarande inte gå på Systemet. Är du en dålig bilförare eller har dåligt omdöme vad gäller att ta hand om ett lite barn vållar du avsevärt större skada än om du inte har kontroll på ditt drickande.
Säkerligen finns det någon tanke bakom lagstiftningen, säkerligen är det någon som har tänkt till någonstans på vägen. Men jag har liiiite svårt att förstå hur tankarna har gått när man resonerat sig fram till detta?!
Du behöver absolut inte vara en sämre förälder bara för att du får barn som tonåring. Jag tog själv körkort det första jag gjorde när jag fyllde 18 och anser inte att jag blivit en sämre förare för det. Och man kan absolut vara insatt i politiken som 18-åring. Och självklart är alkohol inte bra för kroppen, det håller väl de flesta med om. Men det känns som något av dubbelmoral att du ska kunna ta vissa stora och viktiga beslut som väldigt ung, liksom göra saker (till exempel köra bil och skaffa barn) som kan vålla otroligt stor skada hos väldigt många människor, medan du inte ens kan köpa några öl eller en flaska vin på Systemet....
 

 
Bilden lånad av Ninni
 


Böljan blå

Så är ansökan om sjökaptensexamen inskickad till skolan! Det är en vis process innan man får ut alla papper, examensbevis och så vidare från diverse instanser. Dels examensbeviset från skolan, dels certifikat och behörigheter från Transportstyrelsen. Hela processen tar ett antal veckor och därmed börjar jag redan nu, för att så fort som möjligt få ut alla papper när jag väl är klar med praktiken.
Så när några veckor återstår av praktiken, skickar jag in papperna till Transportstyrelsen och kompletterar sedan med ett intyg på att jag gjort all min praktik. Sedan har jag papperna på några få dagar. :-)
Mer och mer börjar jag nu inse att jag faktiskt är så gott som klar efter nästan fem års slit med tentor, labbar, uppkörningar och inlämningsuppgifter. Det har stundtals känts riktigt motigt, men nu är det hela så gott som klart. Jag har faktiskt lite svårt att greppa att det snart är över! Att det är snart fem år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Kalmar och nervöst slog mig ner i skolans aula för upprop en måndagsmorgon i augusti 2006. Nu sitter jag istället på en oljetanker, någonstans i jämnhöjd med Kuba och betar av den sista biten av min praktik och är snart behörig styrman. Tror inte jag kommer att greppa detta förrän jag faktiskt har alla papper i handen och faktiskt stiger på min första båt som färdigutbildad styrman. Det är nog först då jag inser vad som faktiskt skett och att jag fått lön för mödan.
Det kommer garanterat kännas fruktansvärt nervöst första vakten, när jag första gången kommer upp på bryggan och ska ta över för att köra båt alldeles själv. Att inte ha någon inom direkt räckhåll att fråga om råd, bara det kommer vara skrämmande. Visserligen finns alltid kapten och andra man kan ringa till när det krisar och man blir osäker - men det är långt ifrån samma sak som att ha en handledare som maximalt några meter bort att ropa på när man blir osäker.
Men inom några år kommer jag garanterat småle åt den osäkerhet man just nu känner. Så är det ju inom alla yrken, alla har vi börjat som nybörjare en gång i tiden.

Så nu ska jag börja titta lite på olika jobb och se vad jag jag kan hitta. Jag har faktiskt redan börja sända iväg ett antal och fler lär det ju bli med tiden. :-)
 

 
Bilden lånad från Leyla
 


Bilder från tsunamins Japan

Vad små vi faktiskt är när naturens krafter spänner musklerna!
 






 



 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 LR 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
 
Bilderna lånade från VG, Oregon Live
 


Välja rätt pensionsbolag...

 

 
Bilden lånad av VK-bloggen
 

 

Årets snackis

Så var det avgjort. Årets stora snackis i kvällstidningar, press och på internet - nämligen Melodifestivalen. Okej, det finns en och annan dokusåpa som säkerligen kan tänkas vara lika omskriven också, men de är nog ändå ganska få.
Jag har av naturliga skäl - nämligen befinnande långt ute till havs - varken kunnat se själv spektaklet eller dagens löpsedlar. Men är jag helt ute och cyklar om jag påstår att minst hälften av Sveriges löpsedlar idag hävdar att "fel låt vann" eller liknande? Och majoriteten av dagens tidninger omnämner garanterat Melodifestivalen på ett eller annat sätt, eller hur?!
Igår kväll satt jag och surfade runt lite på nätet och insåg ganska snabbt att merparten av de bloggar jag av en eller annan anledning hamnade på på ett eller annat sätt omnämnde just denna tävling. De sidor som sammanställer de vanligast förekommande orden på svenska bloggar, rankade just "Melodifestivalen" och - hör och häpna - Erik Saade väldigt högt bland de mest nämnda orden.
När jag var liten - ja, faktiskt ganska långt upp i tonåren, måste jag nog erkänna - tyckte jag att Melodifestivalen var en ganska stor TV-händelse. Då bänkades större delen av familjen framför TV:n, det dukades fram godis och mat - och sedan bar det av. Vi hade egna omröstningar om vilka låtar vi tyckte var bäst - och nästan varenda år tyckte vi att fel låt vann.
Men sedan man införde alla deltävlingar och dessa evinnerliga omröstningar, känns det som att det hela mest blivit ett stort spektakel! Det har blivit för stort, för mycket och en stor del av tjusningen har försvunnit med att se Melodifestivalen.

Men jag ska försöka att inte vara för mycket av en grinig gubbe i detta inlägg! För det första är jag varken bättre eller sämre än någon annan bloggare; jag skriver ju också om Melodifestivalen nu! ;-)
Och visst ser jag en del av den på TV jag med, när jag får tillfälle i alla fall. Jag följer den inte maniskt på något sätt, det är ingen katastrof om jag missar någon deltävling, men visst är det lite underhållande att se en och annan av deltävlingarna. Men är det inte fler än jag som tycker att det tagit för stora proportioner med alla deltävlingar?! Att en del av tjusningen försvunnit i och med att man gjorde om till den form som festivalen har nu?!
Helt kass har den förstås inte blivit, eftersom jag fortfarande faktiskt kan tänka mig att titta på den, men jag låter mig också glatt provoceras! Provoceras av all hysteri, alla skriverier, alla "skandaler", allt festande och all hets....
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 DN 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från My movieworld
 

 

Avskuren

När jag är hemma brukar jag följa med ganska bra i nyhetsrapporteringen. Jag prenumererar på två morgontidningar - både DN och Barometern - och försöker att antingen se någon nyhetssändning på TV eller höra någon på radio varje dag. Det har liksom blivit en ganska given del av min vardag att försöka hänga med så gott det går i vad som händer.
Men när jag nu befinner mig till sjöss, är det lite svårare. Jag har inte längre tillgång till TV och tidningar på samma sätt som iland. Så tur ändå, på sitt vis, att internet finns! I princip dagligen brukar jag gå igenom de större tidningarnas hemsidor, bara för att något sånär ha koll på vad som händer.
Igår fick jag något av en "flashback" när jag gick in på Aftonbladets hemsida och läste om jordbävningen som drabbat Japan, med efterföljande tsunami. Tsunami, som i alla fall jag själv knappt visste vad det var för några år sedan, men som sedan blivit ett välkänt begrepp. I Sverige pratar vi plötsligt om tsunamin med stort T - och alla vet plötsligt att att det är tsunamin som drabbade Thailand för några år sedan man pratar om.
Nu tycks det visserligen inte som att några svenskar omkommit denna gång, men vad jag för en stund sedan läste saknas fortfarande 10.000 personer efter flodvågen som svepte in över Japan. Och till det har nu även ett kärnkraftverk skadats och tycks läcka ut en massa strålning. 140.000 personer evakueras just nu tydligen, alltmedan temperaturen i reaktorn tycks sjunka stadigt. Jag är rätt dåligt insatt i hur en reaktor faktiskt fungerar, men uppenbarligen är det inte helt bra med för låga temperaturer i dessa sammanhang. Risken verkar vara att det kan utvecklas till den största kärnkraftsolyckan genom tiderna, om det vill sig riktigt illa.
Det visar ju på den stora avigsidan med kärnkraft, att händer en olycka kan det gå riktigt, riktigt illa - med konsekvenser som hänger kvar i många år efteråt. Kring Tjernobyl finns ju exempelvis områden som fortfarande inte är beboeliga trots att det gått 25 år efter olyckan där. Samtidigt som kärnkraft i sig inte påverkar till exempel växthuseffekten nämnvärt.
Min egen åsikt är förstås att kärnkraften ska avvecklas så fort man har ett bra alternativ, just med tanke på vart man ska göra av avfallet - och vilka konsekvenser en eventuell olycka kan få. Och nu ser man ju att det faktiskt kan hända, hur väl underhållna verken än är och hur mycket säkerhet man än har kring kärnkraftverken. En större naturkatastrof och så är katastrofen ett faktum...

Själv råkar jag just nu befinna närmare Japan än jag gjort på många år - även om det förstås fortfarande är en bra bit dit ändå! Men tanken slår mig förstås, vilken mardröm det skulle vara att hamna mitt i något sådant som en tsunami!
Vad jag hört, ska man tydligen inte känna av en tsunami ute tills havs (rätta mig gärna om jag har fel), medan det blir riktigt farligt först när vågen rullar in mot land. Bilderna jag nu själv sett från Japan, visar på sönderbrutna båtar och fartyg som dragits långt upp på land, hela städer som spolats bort... Med andra ord är det rejäla krafter man pratar om! Så man får väl vara tacksam att det inte förekommer några resor till Japan med den båt jag just nu befinner mig på!
Samtidgt förekommer ju jordbävningar och andra större katastrofer i både Syd- och Nordamerika, just de kontinenter som vi faktiskt besöker (just nu är vi på väg mellan Venezuela och Houston i USA). Så säker är man förstås inte ändå.
Men det är förstås inget jag går och tänker på och oroar mig för - då skulle man ju aldrig kunna åka någonstans alls, varken i jobbet eller på semester.
Nästa tanke - som alltid slår mig vid sådana här tillfällen - är ju förstås hur skyddat, lugnt och bra vi har det i lilla Sverige. Hur ofta har vi krafiga jordbävningar i Sverige? Har det någonsin hänt överhuvudtaget? Det var visserligen ett jordskalv i Kalmar en natt för ett par år sedan, men det var så otroligt lätt att det knappt märktes. Själv låg jag och sov när det inträffade och jag märkte inte av det överhuvudtaget!
Men nu kommer jag säkerligen följa vad som händer borta i Japan, på de sätt som finns att tillgå till sjöss. Internet med andra ord. Man får hoppas att det inte har samma hemska utveckling som det hade vid förra större tsunamin, då man pratade om över 200.000 dödsoffer i flera asiatiska länder. Varje dödsoffer är givetvis hemskt nog, men ju färre det är, ju bättre det förstås...
 

 
DAG 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
 
Bilden lånad från Marcus Häggström
 


Kontrollbehov?

Jag kunde faktiskt inte låta bli att göra en Googlesökning på mig själv för en liten stund sedan! Bara för att se vad som kommer upp när mitt namn står i Googles sökruta. Nu var det inte så värst mycket av något större intresse som dök upp i sökresultatet. Det var länkar relaterade till min blogg på ett eller annat sätt och så förstås min Facebookprofil - som bara är tillgänglig för personer jag har på min vännerlista.
Men det blir uppenbarligen allt vanligare att arbetsgivare kollar både sina anställda, men framförallt personer som söker jobb på internet. Bloggar, Facebook, Twitter och liknande sidor har mer och mer blivit en given del i många företags rekrytering av personal. Och det är tydligen oftare informationen man hittat på internet innebär något negativt än något positivt för exempelvis en arbetssökande. Alltså att man hittar saker som man anser vara "dålig marknadsföring" för den arbetssökanden.
Tydligen är det så pass många som 32% av arbetsgivarna som gör en Googlesökning på personer som söker jobb hos dem enligt en undersökning från Stockholms handelskammare. Själv undrar jag faktiskt vad det är man hittar som gör det värt att leta efter folk på internet? Vet man alla gånger ens att man har hittat rätt person? För min egen del hann jag på bara några minuter räkna till 15-20 personer som hette Tobias Lindqvist. Bara utifrån en enda Googlesökning.
Men man vet ju också att det finns puckon - rent ut sagt - som lägger ut både det ena och det andra på internet, så visst finns det en och annan snaskig detalj för eventuella arbetsgivare att sätta tänderna i. Man hör ju lite då och då om personer som både blivit av med jobbet och blivit nekade anställningar för saker och bilder de lagt ut på nätet. Vissa gånger har det varit ganska uppenbart att vederbörande fått skylla sig själv, att det varit rejäla klavertramp - men andra gånger har det varit mer tveksamt.
Det finns ju exempel på rekryterare som gallra bort arbetssökande som haft "festarbilder" på sin Facebookprofil, och personer som blivit avskedade för vad som knappt kan anses som "olyckliga formuleringar" på bloggar och Facebook. Självklart måste man tänka efter både en och två gånger med vad man lägger ut, det är en sak som är säker! Och det är inte alltid en helt enkel balansgång.
Vad gäller mig själv, tog det lång tid innan jag kom fram till hur pass personlig och ärlig jag vågar vara på internet. Min Facebookprofil kan som sagt endast se om jag lagt till dig på min vännerlista. Det gäller i princip all information utom min profilbild och mitt namn. Och på bloggen är jag otroligt försiktig med vad jag lägger ut. Det ska mycket till innan jag till exempel kritiserar en arbetsgivare - även om det är länge sedan jag jobbade där. Även om jag själv inte skulle vilja komma tillbaka till en arbetsgivare som misskött sig, får man förstås tänka på vad som händer om en blivande arbetsgivare ser att jag ofta kritiserar arbetsgivare på bloggen. Då hamnar jag själv i dålig dager direkt. Så det ska inte vara "småsaker" jag kommer med om jag ska kritisera den arbetsgivare på nätet. Istället ska det vara om någon arbetsgivare misskött sig rejält som jag lägger ut kritiska inlägg på bloggen.
Detsamma gäller överhuvudtaget att diskutera sitt arbete på internet, som jag ser det. Det kan bli en svår balansgång mellan vad som är okej att skriva eller ej. Framförallt i lägen då man har tystnadsplikt. Så försiktig ska man absolut vara. Men när det går till att arbetsgivare lägger sig i mitt privatliv har det gått för långt, oavsett om det gäller vad jag lägger ut på internet eller gör i övrigt - så länge det inte påverkar min arbetsinsats. Och givetvis sådant som verkligen kan påverka arbetsgivarens och/eller klienters/kunders/elevers (eller liknande) förtroende för mig... Har jag sedan en och annan mer eller mindre oskyldig bild från någon fest på Facebook, ska det inte påverka om jag får ett jobb eller ej.
 


Referenser:
98 %
Tidigare anställningar:
89%
Utbildningshistorik:
73%
Gör sökningar på internet via till exempel Google:
32%
Brottsdomar och stämningar:
21%
Hälsokontroll:
21%
Sociala medier som bloggar, Twitter eller Facebook: 18%

Källa: Stockholms Handelskammare



Källa: E24 (2)

Bilden lånad från Surmulen



Dagens ungdomar...

Apropå att vara databeroende.... :-)








 

 
Bilderna lånade från Unreality
 


Still going strong

Sista positionerna jag satte av i sjökortet innan min vakt var slut i eftermiddags, var vi en bit söder om Haiti. Imorgon kväll (fredag) någon gång passerar vi Jamaica och viker sedan av norrut för att passera Kuba och fortsätta norrut förbi Kuba och över Mexikanska Gulfen.
Sakta, sakta börjar det märkas att vi återigen är ute på öppet hav. Lugnt och stilla gungar vi från sida till sida, inte alls på det häftiga sätt som vi gjorde när vi gick över Atlanten. Må så vara att det nu bara är lugnet före stormen, men jag passar ändå på att njuta. I den lugna sjö som just nu råder, blir man istället enbart trött. Det lugna gungandet är så sövande att man nästan kan sova dygnet runt. Åtminstone är det den effekten gungandet har på mig! Jag lägger mig tidigt och har trots det fruktansvärt svårt att ta mig upp ur sängen på morgnarna.
Samtidigt börjar jag nu verkligen komma in i lunken ombord. Den lunk som infinner sig efter några veckor ombord på ett fartyg. Efter ett tag hittar man sina rutiner ombord, man börjar hitta ordentligt i de flesta skrymslen, veta på ett ungefär vad som behöver göras om dagarna och så vidare. Och ju mer man lär sig rutiner och var allt finns, ju mer självgående blir man också i sitt arbete ombord. Man behöver inte alltid som ett plåster springa efter de andra i besättningen för att veta vad som behöver göras eller ej.
Lite bakvänt blir det dock när man försöker hålla kontakten med Sverige, när man som nu befinner sig i krokarna kring Nord- och Sydamerika. Och förmodligen har även ni som läst bloggen noterat vissa saker också kan jag tänka mig. Nämligen att det kan tyckas som att jag sitter uppe halva nätterna och bloggar och knappar ut statusuppdateringar på Facebook (för er som har tillgång till min Facebookprofil alltså).
Istället är förstås sanningen den att vi legat 5-6 timmar efter Sverige i tid sista dagarna. I skrivande stund visar mitt eget armbandsur 20:35, medan datorns klocka (som fortfarande visar svensk tid) står på 02:35 - dessutom med ett senare datum än vad jag själv har för ögonblicket. Så man får tänka till en extra gång när man vill ringa hem så man inte ringer och väcker någon - och större framförhållning om man ska mejla och behöver ett snabbt svar.
Men det är förstås en vana som man ganska snabbt kommer in i, precis det mesta här ombord. Fast när man för femte eller sjätte gången ställer tillbaka klockan en timme, är det inte helt svårt att tappa räkningen på hur många gånger klockan vridits tillbaka och hur många timmar jag därmed måste plussa på för att veta vad klockan är därhemma.

Sakta börjar den mer behagliga värmen komma tillbaka igen. När vi låg i hamn i San José, var värmen tryckande, luften stilla och luftfuktigheten skyhög. När man nu väl kommer ut till sjöss igen, är det fullt behagligt att vara ute på däck igen. Samtidigt som det förstås är förrädiskt, med tanke på att man inte riktigt känner när man bränner sig i solen (jo, jag vet - jag talar av egen erfarenhet!)...
Under dagarna i San José höll jag mig helst inomhus så mycket som möjligt, men nu har det återinförts kafferaster ute på däck igen. Åtminstone har vi elever ombord infört dessa raster, som ett trevlig avbräck i arbetsdagen. Till vårt stort nöje blev vi idag ackompanjerade av delfiner som hoppade längs fartygssidan. Visst är det underligt att sådant bara händer när man inte har kameran till hands? Varför kan det inte komma delfiner, valar och hajar (djur som faktiskt dykt upp under vår resa hittills) när jag har tillgång till min kamera och inte måste springa in i hytten för att hämta den?
I övrigt flyter dagarna på i äkta sjömansanda. Jag målar, lappar presenningar, syr, bär, kånkar, rättar sjökort, navigerar, för skeppsdagbok - well, you name it! Solbrännan sitter fortfarande i, men får en alltmer brun och härlig nyans - och händerna fylls av intorkad målarfärg och valkar.
Den lunk som - som sagt - infinner sig efter ett tag ombord blir med tiden ganska behaglig. Tillvaron kretsar kring arbete, mat, sömn och några små stunder av fritid och avkoppling då och då. Det vill säga en ganska lugn och behaglig tillvaro. För det mesta. När det inte blåser storm, när allt går som man vill att det ska gå, när inge får sönder... Men för det mesta går det ju som man vill, de största utmaningarna är väl oftast att det kan gunga ganska ordentligt. Men man får ta det onda med det goda. :-)
 

 
Bilden lånad från Bender
 


Efterhängsna läsare

Ibland får man de allra mest märkliga kommentarer på bloggen! Det vet säkerligen alla ni som bloggar, att vissa kommentarer klarar man sig bra utan. För min del finns det två kategorier av vanligt förekommande icke önskvärda kommentarer. Den ena är spamkommentarer, folk som på ett eller annat sätt bara vill marknadsföra sin egen blogg genom att lämna kommentarer som är mer eller mindre intetsägande - och framförallt inte relevanta till MIN blogg. Dessa kommentarer har jag helt slutat publicera. Istället lägger jag in avsändarens IP-adress (som jag som bloggare alltid kan se genom bloggverktyget, men som aldrig publiceras) i spärrlistan över avsändare vars kommentarer jag i alla lägen vill kontrollera innan de publiceras.
Den andra kategorin är kommentarer som helt enkelt inte är publicerbara för att de är stötande, otrevliga, rasistiska eller liknande. Kommentarer som lite då och då dyker upp, men som faktiskt med tiden blivit allt färre på min blogg.
Däremot händer det någon gång ibland att man får kommentarer som kan bli obehagliga på ett helt annat sätt. För knappt två år sedan började jag nämligen väldigt märkliga kommentarer från någon kvinna som tydligen läste min blogg väldigt frekvent. Kommentarerna var många och ofta ganska osammanhängande - och ofta inte ens relevanta till bloggen.
Under loppet av bara några timmar kunde hon lämna 30-40 kommentarer om alltifrån att hon hade elefanter i gardinerna till att hennes grannar sprutade vatten på henne. Av statistiken till bloggen kunde jag dessutom ana att hon besökte bloggen mellan 200 och 300 gånger per dygn.
Så började komplimangerna komma. Vilka bilder jag än la ut på mig själv, fick jag höra hur söt, snygg, vacker och sexig hon tyckte att jag var. Och fanns det inga bilder att kommentera, skrev en massa annat kring mig som person och försökte på något sätt "charma" eller stöta på mig.
Självklart var det ytterst få av hennes kommentarer som jag publicerade. Jag körde en stenhård gallring och publicerade enbart de kommentarer som strikt vara relevanta till vad jag skrivit om. Något som hon hade mycket svårt att förstå - och började först kommentera även att hennes kommentarer aldrig publicerades.
Jag tröttnade förstås ganska fort och eftersom kvinnan i fråga alltid lämnat in mejladress när hon kommenterat mina inlägg, var det för mig ganska enkelt att komma i kontakt med henne. Jag skrev ett kort mejl och gjorde klart att jag inte uppskattade att hon pepprade mig med kommentarer. Hon fick gärna läsa min blogg och kommentera vad jag skrivit - men inget annat. Det hela funkade en kort period, sedan var det igång igen.
Något tag senare - i augusti 2009 - bytte jag bloggadress till den adress jag nu har. Egentligen inte på grund av den här kvinnan utan av andra anledningar, men en av bieffekterna blev förstås att hon inte hittade min blogg längre och kunde kommentera den.
Det har sedan varit lugnt. För något tag sedan hittade hon tydligen min blogg igen och jag fick några enstaka kommentarer under några veckors tid. Alla relevanta till det jag skrivit om, inga närmanden och inget "flirtande". Sen har det varit tyst igen. Som tur är.

Däremot har det istället hänt några gånger att jag fått vänförfrågningar på Facebook från personer - framförallt tjejer - som jag aldrig sett förut. Deras profiler har visserligen sett helt äkta ut, det har inte verkat vara någon som försökt luras på något sätt med en falsk profil. De har varit på svenska, haft många vänner på vännerlistan och "normala" statusuppdateringar med tillhörande kommentarer. Men jag har ändå valt att först skicka ett meddelande och fråga hur jag känner vederbörande innan jag accepterat vänförfrågan. Och då har nästan uteslutande svaret kommit att "nej, vi känner egentligen inte varandra, jag bara följer din blogg!". Och då har personen inte ens särskilt flitigt kommenterat det jag skrivit om. Varje gång har jag dessutom avböjt sådana vänförfrågningar. Utan pardon och utan undantag. ;-)
Detta har inte alls med personerna som skickat sin vänförfrågan att göra, inte på något sätt. Utan helt enkelt den "policy" jag själv har kring vem jag lägger till på Facebook. Det ska helt enkelt vara personer som jag på något sätt har eller har haft en mer eller mindre personlig relation till. Kolleger, klasskompisar, lärare, familjemedlemmar/släktingar och givetvis respektive till dessa, om de råkar vara personer jag träffat någon gång. Självklart kan jag lägga till personer som följer min blogg, det har faktiskt till och med hänt! Jag har nämligen ett antal personer på vännerlistan på Facebook, som man väl får kalla "internetvänner"; personer som läser min blogg, jag läser deras och vi kommenterar varandras bloggar mer eller mindre flitigt. I alla fall delvis känner vi varandra. Men jag lägger INTE till personer som aldrig på något sätt givit sig till känna tidigare, utan helt plötsligt skickar en vänförfrågan till mig på Facebook.
De som fått sina vänförfrågningar nekade har sedan visserligen accepterat detta, de har inte fortsatt att skicka förfrågningar eller ens ifrågasatt varför jag nekat deras förfrågan. Jag lägger inte till "vem som helst" på Facebook helt enkelt, så är det bara! Även om de flesta som skickat en vänförfrågan inte är har några illasinnade tankar med det hela. Men på Facebook är jag aningen mer personlig än på bloggen och vill helt enkelt inte att vem som helst ska kunna tillgång till det jag lägger ut där. Det är lite som att en artist eller politiker skulle lägga acceptera vänförfrågningar från fans/anhängare (även om det kanske är en helt annan sak); det blir ohållbart i längden...
 

 
Bilderna lånade från Johanna, Medirum
 

 

Fullt ös

Efter vissa motgångar har så Freja Mœrsk lagt loss från kajen i San José och stävar nu mot lossningshamnen i Houston, USA. Liggtiderna i hamn består oftast av mer eller mindre lång väntan, inte minst om man är elev ombord och emellanåt kan upplevas vara mer i vägen än till nytta. Dock försöker åtminstone jag själv vara med så mycket som möjligt, om inte annat för att lära mig.
Första hålltiden för avgång var redan vid 10-tiden igår. Det blev sedan uppskjutet till två, sedan fyra och till sist åtta på kvällen. Så strax innan åtta börjar jag ihärdigt vänta på att telefonen i min hytt skulle ringa, att jag skulle få förhållningsorder om standby på däck för att kasta loss. Men telefonen förblir tyst.
Vid halv nio letar jag reda på kapten för att få besked, bara för att veta om det bar någon vits att sitta och vänta eller ej. Det visade sig då att man hittat vad man misstänkte var knark på båten som hade kajplatsen akter om oss. Detta gjorde att man ville söka igenom samtliga fartyg som skulle avgå med destination USA innan de fick lägga loss. Minst en timme till skulle det ta innan vi fick åka någonstans.
Men tiden gick och inget hände. Till sist gick de flesta och la sig i väntan på besked. Strax efter midnatt kommer i alla fall hamnpolisen ombord, med knarkhundar i högsta hugg. Freja Mœrsk söks igenom, utan att något knark hittas. Vid tvåtiden kan vi så lägga loss och bege oss iväg mot USA.
Idag nådde informationen (information som jag dock inte fått helt bekräftad) oss att man hittat ungefär 400 kilo kokain ombord på fartyget man först sökt igenom. Vad jag förstått så var besättningen inklusive kapten fullt medveten om vad man hade i lastrummet. Så någon eller några kommer få tillbringa ganska lång tid i Venezuelanskt fängelse har jag en känsla av.
Nu har i alla fall lugnet lagt sig ombord och vi har kommit en bit på väg emot USA. Vi kommer segla förbi Kuba, ganska när Havanna och sedan vidare över Mexikanska Gulfen upp till Houston. Lugnt, skönt och förhoppningsvis inte alltför mycket gungande hoppas vi nu på. :)
 

 
Bilden lånad från Mikael Bedrup
 


Lagom bra krönikor

I höstas skrev jag mina sista tentor, åtminstone för ett bra tag framöver. Varje gång jag kommer till "väntrummet" utanför tentasalarna och väntar på att tentavakterna ska öppna upp dörrarna så att vi studenter ska komma in för att kallsvettigt plågas under några timmar, känns det som jag nästan ska föras till avrättning. Okej, det var starka ordval! Men det är en känsla snarlik den när man sitter i väntrummet hos tandläkaren och man vet att det är en mycket smärtsam och plågsam behandling som väntar därinne i tandläkarstolen.
Och precis som i tandläkarens väntrum började jag förstrött bläddra i någon kvarglömd tidning som låg framme. Jag minns nu inte namnet på tidningen, men det var någon av de tidningar som ges ut av och för oss studenter vid Linnéuniversitetet. Det är studentkåren som ligger bakom tidningen och man har ambitiöst lagt arbetet med en regelrätt redaktion, chefsredaktör och allt. På första uppslaget i tidningen hade chefredaktören själv en "kolumn", där hon skulle försöka skriva något förståndigt, vettigt och debatterande i varje nummer.
Lika förstrött - egentligen med tankarna på den kommande tentan - började jag läsa vad chefsredaktören hade haft för förståndigt att säga i just det aktuella numret av tidningen. Och plötsligt får jag känslan av att jag läst exakt samma text flera gånger tidigare! För vad hade hon skrivit om, om inte det så typiskt svenska ordet "lagom". Det ord som bara finns på svenska, som inte går att översätt till något annat språk alls. Det ord som härstammar från vikingarnas öldrickande, när man drack ur samma sejdel som skickades runt bordet. Varje person fick alltså inte dricka mer än att ölet räckte runt hela bordet - laget om.
Det var flera formuleringar som kändes märkligt bekanta på något sätt och jag började faktiskt fundera över hur många gånger jag läst olika kolumner och krönikor om just ordet "lagom". Är vi så stolta i Sverige över att vi har ett ord som inte går att översätta till något annat språk? Hur många spaltmeter har det skrivit om ämnet? Själv vet jag inte, men skulle tippa på att det inte längre är spaltMETER utan spaltKILOmeter vi pratar om!

Nu råkade det visserligen vara en "amatördebattörs" kolumn jag läste. Hon var knappast utbildad journalist och dessutom ganska ung. Men det är å andra sidan inte synonymt med att inte vara påläst och insatt. Oavsett vem som hade skrivit just den kolumn jag råkade läsa denna dag innan min tenta, hade tanken varit densamma: undrar om inte kolumnisterna byter manus med varandra och sedan bara formulerar om lite grann?! Det är om och om igen som samma ämne kommer tillbaka! Ungefär samma slutsatser, ungefär samma tankebanor och resonemang...
Vissa tidningar kan man förstås sedan fortsätta bläddra i och fråga sig om de även återanvänder gamla nyheter - men DET är en annan historia... :-)
 

 
Bilden lånad från Editorsweblog
 

 

Hur ärlig är man egentligen?

I Paris har man i ett avlopp hittat en skattgömma, väl inkapslat i betong nere i ett avlopp. Det hela innehöll örhängen, ringar och andra smycken totalt värt ungefär 750 miljoner kronor och kommer från ett rån mot en juvelerare i Champs-Elysées för tre år sedan.
Någon enstaka gång ibland hör man ju om liknande, ganska osannolika historier. För något drygt år sedan läste jag om kvinna i Oslo, som på spårvagnen hittat en plastkasse innehållande över 20.000 euro i kontanter. Den kvinnan hade tydligen utan att tveka lämnat in sitt fynd till polisen.
Men varje gång jag hör om sådana händelser, när folk hittar både det ena och det andra som är värt större summor, frågar jag mig själv hur man skulle agera om man mot all förmodan skulle göra ett liknande fynd? Skulle man bli frestad att behålla fyndet, eller skulle man utan att tveka kontakta polisen?
Jag tror nog att om det var frågan om så pass stora summor som det här fallet, skulle jag knappast ens våga behålla det jag hittat. Smycken, ädelstenar och guld skulle kanske inte heller ha samma värde som om man hittat kontanter av samma värde. Man skulle behöva sälja "skatten", för att få någon större glädje av sitt fynd - och det skulle kanske bli lite väl riskfyllt.
Men låt istället tänka tanken att du hittar en plånbok med en ansenlig summa pengar i. Ingen ser dig plocka upp plånboken, men i denna finns förutom en större summa pengar även ID-kort och annat som skulle göra det lätt för dig att spåra ägaren. Vad gör du? Skulle du inte kunna spåra ägaren kanske beslutet skulle bli aningen enklare, men inte om du bara behöver lyfta telefonluren och ringa nummerupplysningen för att få reda på var ägaren i fråga bor.
Ligger däremot pengarna löst på marken, eller av någon annan anledning är svåra att spåra till ägaren, kanske man inte tänker efter lika mycket. Eller?!

Med summan ökar förstås samvetskvalen om man skulle behålla pengarna eller ej. Ju mer pengar, ju mer lockad skulle man förmodligen vara. Men samtidigt skulle man ju också veta att det är mer kännbart för den som tappat pengarna. Det kan ju vara någon som sparat länge för att kunna köpa en ny TV, en bil eller en resa.
Medan om det är en mindre summa, skulle det inte vara lika kännbart för den som faktiskt ägde dem.
Ska jag vara helt ärlig, skulle jag säkerligen frestas av att behålla pengar jag hittat. Jag skulle säkerligen åtminstone beröra tanken. Men det är inte alls säkert jag faktiskt skulle behålla pengarna!
En rejälare summa skulle jag förmodligen inte ens tänka tanken att behålla själv - som damen som hittade 20.000 euro på spårvagnen. Blir det sådana summor, skulle jag förmodligen aldrig våga behålla det jag hittat. Tänk om pengarna till exempel kom från ett rån och man lyckats spåra serienumret på sedlarna - då skulle jag ganska snart bli misstänkt för rånet om jag försökte använda sedlarna! Däremot en mindre summa - max några få tusenlappar - skulle knappast häröra från ett brott och dett skulle förmodligen aldrig bli ifrågasatt hur jag plötsligt hade några tusenlappar extra på kontot (OM jag nu valde att sätta in pengarna på banken).
 

 
SvD 1
 
Bilden lånad från Socker
 


Internationella kvinnodagen

Så är det internationella kvinnodagen idag. Att vi inte kommit längre i utvecklingen än att vi nått jämställdhet mellan könen är sig rejält tragiskt. Förmodligen håller de allra flesta med om detta, eller hur?
Att vi överhuvudtaget ska behöva en speciell dag inskriven i almanackan för att uppmärksamma de orättvisor som finns känns på något sätt ganska makabert. För mig är det den självklaraste saken i världen att vi alla är lika värda, oavsett kön, hudfärg och så vidare. Samma lön för samma jobb, samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter utan att göra skillnad på kön eller något annat.
Men så ser tyvärr inte världen ut. Inte ens i Sverige trots att vi ändå kommit ganska långt i jämförelse med de flesta andra länder.

Samtidigt kan jag ibland känna att kampen för jämställdhet ibland gått en aning för långt. Hos vissa feminister tycks det anses totalförbjudet för kvinnor överlag att vara den som sköter hemmet eller är "hemmafru", även om det är självvalt.
Jag och min förra sambo hade till exempel överenskommelsen att hon skötte det mesta av hushållssysslorna - som matlagning, disk, tvätt och städning - medan jag skötte mycket annat. Dels tyckte hon om att pyssla med sådant, dels var hon avsevärt duktigare på till exempel matlagning än vad jag var då. Sedan jobbade hon deltid (inte frivilligt, utan för att hon helt enkelt inte lyckades få heltidsjobb) och hade dessutom mer tid än jag hade för att fixa hemma. Och sedan hjälpte jag istället till om det någon gång var mycket att göra.
Ojämställt blir ett förhållande först när kvinnan inte har en valmöjlighet, när hon tvingas att vara hemma, tvingas vara den som sköter markservicen i hemmet. Väljer man det själv, ser jag inget problem i det.
Och det är väl där skon klämmer i många sammanhang. I Sverige - och de flesta länder i väst, åtminstone - har kvinnan visserligen möjligheten att välja att utbilda sig och att jobba. Men det förekommer ofta ojämställdhet på andra fronter. I frågan om samma llön för samma arbete, i frågan om att möjligheter till att få högre positioner inom företag eller politik.

Det debatteras ju flitigt hur det kommer sig att det är så få kvinnor på olika typer av toppositioner. Och absolut anser jag att det inte har med vad som sitter mellan benen om man sköter ett jobb bättre eller sämre än någon annan. Självklart kan en kvinna vara minst lika kompetent som en man att sköta ett chefsjobb eller en ministerpost.
Det ständigt återkommande brukar ju vara kvoteringar hit och dit för att arbetsplatser med mer ska bli mer jämställda. Själv är jag aningen skeptisk till ett sådant system. Jag skulle aldrig vilja få ett jobb på grund av mitt kön, utan för att jag utifrån min bakgrund och mina kunskaper är bäst lämpad för det jobb jag sökt. Och frågan är om det enbart är frågan om att många "hellre" anställer män på till exempel höga positioner som gör att det oftare är män som får dessa? Det jag själv ofta funderar över är om man inte börjar i fel ända? Finns det tillräckligt med kvinnor med den rätt bakgrunden och den rätta utbildningen? Borde man inte istället börja med att jobba för att fler kvinnor söker sig till de utbildningar som många gånger krävs för de högre positionerna?
Självklart kan det finnas många anledningar till att det ser ut som det gör, men man måste nog jobba på ganska bred front för att komma till rätta med det hela. :-)
Och tittar man bara på hur det såg ut för till exempel 30 år sedan, då fanns det knappt några kvinnliga ministrar eller chefer alls. I jämförelse med 80-talet är det ju faktiskt en enorm skillnad. Och tittar man ytterligare 20-30 år framåt, kommer vi säkerligen ha kommit ännu längre.
 

 
DN 1, 2, 3 SVT 1, 2
 
Bilden lånad från Vänsterpartiet
 


Döm inte hunden efter håren

Varje gång jag träffar nya människor har jag en liten vana att försöka gissa mig till hur den här personen är. Jag brukar fundera över hur han/hon har det inrett hemma, hur personen är som förälder, man/hustru och så vidare.
Väldigt, väldigt ofta har jag otroligt fel - men ganska ofta också rätt på en eller flera punkter. Är det en person man inte känner särskilt väl, är det ju inte särskilt mycket man har att gå på - så det är knappast så konstigt att det blir fel en och annan gång. Samtidigt upptäcker jag ofta att jag inte är ensam om att ha förutfattade meningar, fördomar - och att göra ungefär samma tolkningar och bedömningar av andra människor som andra gör. När väl en viss person kommer på tal i fikarummet eller vid middagsbordet visar det sig ofta att även andra upplevt en viss person som ungefär samma sätt som jag.
Väldigt ofta blir det uppenbart för mig hur duktiga vi människor är på att dela in varandra i fack, att ha förväntningar på varandra kring hur vi ska och bör vara utifrån olika mallar och stereotyper. Med en viss klädstil, ett visst rörelsemönster, sätt att prata eller politisk eller religiös tillhörighet förväntas vi vara på ett visst sätt. När det sedan visar sig att en person som passar in i en viss mall visar sig vara någon helt annan än vi från början trott, blir vi plötsligt förvånade. Som om vi inte redan visste att vi människor faktiskt är olika, att det som bland skiljer oss från djuren är att vi har riktigt särpräglade personligheter.
Jag tänker absolut inte påstå att jag själv skulle vara annorlunda på något sätt! Jag har säkerligen minst lika många förutfattade meningar och fördomar som alla andra.
Bara ett exempel kan nämnas när jag i januari var på mitt livs första prästvigning. Någonstans trodde jag nog att en präst skulle vara lite "timidare" än andra människor; vara mer städad, inte dricka särskilt mycket, prydligt klädd med mera. Men på festen efter själva vigningen, kryllade det plötsligt av präster med enorma tatueringar över hela underarmarna, stora ringar i öronen, piercingar - och de bälgade i sig alkohol i mängder som nästan fick oss sjömän att ligga i lä! Och detta iklädda prästkläder. Jag insåg plötsligt att präster faktiskt precis som alla andra. I alla fall de allra flesta präster. Och detta är inte den enda gången jag medvetet eller omedvetet lagt in andra människor i olika fack.
En person med visst utseende, klädstil eller yrkesval förväntas ofta vara på ett visst sätt men kan många gånger visa sig vara någon helt annan i slutändan.

Ett fack jag själv ofta tycks hamna i, är bland de homosexuella. Trots att ja aldrig haft den läggningen, har det hänt oräknerligt antal gånger att jag fått frågor om min läggning. Till det har det gått rykten på olika arbetsplatser, pratats en del bakom min rygg.
Visserligen är detta inte något jag tar särskilt illa upp av, eller rättare sagt rör det mig inte särskilt mycket alls. Snarare blir jag lite full i skratt över hela situationen de gånger den uppstår. För det är en sak att ha förutfattade meningar och en annan att börja prata bakom ryggen på någon. Oftast jag inte upplevt det som något som gjorts av elakhet, utan snarare det faktum att vi alla har våra fördomar och förutfattade meningar. Så varför ska jag då ta illa upp egentligen?
På ett eller annat sätt dyker dck ofta frågan upp - på arbetsplatser, fester och diverse andra sammanhang. Själv tycker jag väl inte direkt att jag tillhör någon av "stereotyperna" av homosexuella killar, så kan inte riktigt förstå att så många drar den slutsatsen så pass omgående som många gör. Men med tanke på att det ändå sker så pass ofta som det gör och så pass fort varje gång, så måste det ju finnas något i mitt sätt att vara som ger det intrycket.
Jag tycker bara det är lite festligt hur snabba vi är att "döma" varandra, att sortera varandra och förvänta oss våra medmänniskor ska vara på ett visst vis utifrån vissa intryck. Men sådana är vi uppenbarligen och jag själv är absolut inget undantag.
 

 
Bilden lånad från Nonsensakuten
 


För att du älskar det goda...

Visst är det märkligt vad handikappad man plötsligt känner sig när man är utan internet?! Större delen av dagen idag har båtens internetanslutning legat nere och man har med andra ord inte kommit åt särskilt mycket på nätet. Söndagar råkar man ju faktiskt ha som fridag som elev - och med andra ord är det aningen roligare att då kunna ha tillgång till internet. Men icke, det var inte meningen att man skulle få ha det nöjet idag!
Så man fick roa sig med sådant man förmodligen gjorde ombord på båtarna förr, innan datorernas och internets intåg ombord. Nämligen umgås med andra ur besättningen, njuta i solen på däck, bada i båtens pool och så vidare. Nu har jag visserligen överlevt även det - och faktiskt haft en lugn och skön söndag. Dessutom ådragit men rejäl solbränna, inte röd denna gång utan dekorativt brun!
Resten av besättningen, som inte har mycket till fritid ombord, har sett smått avundsjuka ut när de sett oss elever först dåsa i solen på däck med böcker och kaffe, för att sedan förflytta oss till båtens pool på akterdäck innan middagen.
Helgen i stort har faktiskt förflutit ganska lugnt och stilla måste jag nog säga! På tredjestyrmans initiativ blev det igår grillning och innan dess femkamp. Kocken ställde upp med helstekt gris och en lång rad kött och grönsaker till grillen, liksom tre sorters efterrätter. Men den stora höjdpunkten var nog ändå femkampen innan maten. Det var en sann fröjd att se de annars så härjade sjöbjörnarna plötsligt förvandlas till förvuxna barn och vilt stojande springa runt med stafettpinnar, snurra med pannan mot burkar och dyka efter föremål i poolen.
Och visst deltog även jag! Det blev en del springande även för mig, utspökad i galna kläder - och förstås glatt påhejad på resterande besättning - i den tropiska värmen ute på däck. När så sista grenen kom och det var dags för en deltagare från varje lag att dyka efter föremål i den relativt grunda poolen var jag rätt svettig efter allt skratt och springande. Jag var med andra ord inte sen att frivilligt anmäla mig att vara den som först hoppade i det svala vattnet. Dykt har jag väl knappast gjort sedan jag gick i simskola på 80-talet, så det kändes väl aningen ovant. Men några poäng lyckades jag dock inte skrapa ihop åt laget. Men det var ganska snart glömt och förlåtet.

Lite stolt måste jag nu få skryta en aning också! För två år sedan bestämde jag mig för att sluta röka som bekant. Sen dess har jag frenetiskt tuggat nikotintuggummin och emellanåt syndat en aning med smaksatt snus.
Nu har tuggummina sakta börjat sina och jag har börjat inse att något drastiskt måste göras för att undvika alltför allvarlig abstinens framöver. Inga andra val tycktes finnas än att drastiskt dra ner på antalet tuggummin - och det har jag också gjort.
Men att - som jag tidigare gjort - alltid ha tuggummin till hands var inget alternativ när man försöker hålla nere på antalet tuggade tuggummin per dag. Istället kom jag på metoden att låta tuggummina ligga kvar i hytten och istället bege mig dit när det blev alltför jobbigt. Och antalet tuggade tuggummin per dag är plötsligt nere på långt under hälften mot för tidigare! Jag har börjat inse att suget inte alls varit så stort som jag på något märkligt sätt tyckt tidigare. Istället har jag börjat inse att jag klarar mig flera timmar utan tuggummi!
Så det är inte lite stolt jag är kan jag säga! Nu är målsättningen förstås att så smärtfritt som möjligt helt och hållet fasa ut dessa dyra tuggummin. Vem vet, snart kanske jag är helt nikotinfri efter nästan 20 år i nikotinets våld.
Att det är en svår vana att bryta efter så många år kan säkert de flesta förstå. Tänk er själv att sluta med något ni gjort flera gånger varje dag i massor med år! Det är inte det lättaste. Och ni som har röker eller har rökt vet garanterat vad det är jag pratar om. Vanan i sig är nästan svårare att bryta än själva beroendet.
Visst kommer det säkert kunna bli en och annan tuff dag när jag försöker bli av med tuggummina, men förmodligen är det enklare här ute till sjöss än om jag varit kvar iland. Här har jag liksom inga större möjligheter att springa iväg och köpa nya tuggummin, något som ju är avsevärt enklare att göra iland.
Men några planer på att börja röka igen har jag absolut inte. På vissa fronter tycks jag faktiskt ha blivit klokare med åren och har börjat inse att det trots allt är ganska dumt att röka. Jag vill lika lite som någon annan få cancer eller andra hemska sjukdomar, som ju rökningen kan föra med sig - så varför späda på risken? Och kan jag dessutom sluta med dessa tuggummin - även om det är många gånger hälsosammare än cigaretterna - så är det ju bara bra. :-)
 

 
Bilderna lånade från Marika Hansson, Prylzonen
 


Om

Hur hade ditt liv sett ut idag om du inte tagit det där steget i livet som du tog för några år sedan? Hur hade det kunnat sett ut om du inte hunnit med bussen den där septembermorgonen för två år sedan och kanske istället av en händelse sprungit in någon person som du började prata med? Hade du varit där du är idag om du inte postat det där brevet eller svarat på det där telefonsamtalet?
Hur många gånger kastar vi oss inte in i saker som vi inte har den blekaste aning om hur de slutar eller vart de leder oss? Hur många gånger leder inte det som från början var en slump direkt eller indirekt till något annat stort steg i livet?
Kort och gott: hur hade våra liv sett ut om inte "om" hade funnits? Och visst tänker vi alla den tanken ibland?! Vi frågar oss - oavsett om vi är nöjda med våra liv eller ej - hur våra liv hade sett om inte det där livsavgörande hade skett. Totalt annorlunda förmodligen, men på vilket sätt?
Personligen är jag inte på något sätt missnöjd med det liv jag har haft. Det finns ytterst få saker jag faktiskt ångrar, däremot kan det finnas saker som jag med facit i hand anser att jag borde ha gjort annorlunda. Men mitt resonemang är istället att jag oftast tagit beslut och agerat utifrån mina erfarenheter och kunskaper vid just det tillfället - vad en handling eller ett beslut i slutändan faktiskt leder till har man oftast ingen större aning om.
Många gånger är nog de flesta av oss lite för försiktiga och bekväma för att våga chansa, våga ta risken att kasta sig ut i det okända. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Men oavsett om utgången av chansning blir positiv eller negativ, är min egen uppfattning att allra flesta erfarenheter och upplevelser i slutändan är positiva i någon bemärkelse. Vi stärks, vi lär oss något nytt och får nya kunskaper och erfarenheter som lär oss att tackla nya situationer längre fram i livet. Även om givetvis inte ALLA erfarenheter i slutändan leder till något positivt.
De flesta av oss har garanterat saker i bagaget, där något skett av en slump och detta i slutändan lett till i sammanhanget mycket större - och något som man kanske inte alls väntade sig från början. Hade vi inte gjort "det där", så hade något annat inte skett som i sin tur ledde något större...

Självklart är det inte bra om man går och ältar och ältar fram och tillbaka och mår dåligt över saker som man ändå inte kan göra något åt. Men erkänn att det emellanåt ändå är lite roligt att leka med tanken vad som hade hänt om inte "om" hade funnits! Vad som hade hänt om man inte tagit ett visst steg eller beslut, eller befunnit sig på ett visst ställe vid ett visst ögonblick.
Att jag exempelvis träffade ett av mina ex var i grunden en slump och en rad tillfälligheter. Själva historien i sig var sedan ingen höjdare, men ledde i sin tur att jag tog beslut och steg i livet som jag annars kanske inte hade tagit just då. Jag flyttade till Stockholm strax efter vår separation, vilket förstås ledde till en rad positivta händelser och att jag träffade människor jag annars aldrig hade träffat.
Själva flytten i sig är inget jag ångrar, även om omständigheterna hade kunnat varit annorlunda. Förmodligen hade jag flyttat från Hudiksvall ändå förr eller senare, men frågan är om det hade blivit till Stockholm? Var hade jag då hamnat? Hur hade mitt liv sett ut idag? Hade jag utbildat mig till sjökapten, eller hade jag slagit in på någon annan bana?
Tänker man istället tanken att jag av någon anledning inte kommit in på Sjöfartshögskolan, vad hade då livet tagit för vändning?
Oftast har man ju en "plan B", men det finns ju heller inga garantier för att denna skulle gått i lås, eller slutat på det sätt man hoppats på. Vilket i sin tur heller inte behövt vara något negativt.
Men det är i slutändan otroligt många tillfälligheter och sammanträffanden som styr våra liv - och hade inte ena hänt, hade förmodligen inte heller det andra hänt. Och sen är liksom "bollen i rullning". ;-) Som sagt: hur hade livet sett ut om inte "om" hade funnits?
 

 
Bilderna lånade från Patterna Recnogition, Malladelicious
 


Danskjävlar!

Här några väl valda delar från sjökorten som rättats under dagen! Om danskarna visste vad dessa ord betyder på svenska skulle de kanske välja andra namn på sina orter och grund, vem vet?! ;-)
 
 

 

Detta blir min död

Det snöade på min begravning och snön som föll närmast smälte fort... Prästen sa han inte känt mig personligen - sen ljög han om allt gott jag hade gjort!
I ett väder ingen människa välsignat, rabblade de närmsta "Fader vår". Någons ungar kastade snöbollar mot molnen och i våta skor började några redan gå.
Ja, där jag låg jag under mosskransar och granris, som en pojke i en allt för stor kostym... Med en blombukett som vissnat vid min sida, flera famnar djupt nere i dyn.
Jag frös och kände tårarna komma, men jag grät bara för all den tid som gått. Att varje timma, var sekund är räknad var någonting som jag aldrig förstått... Jag vandrade genom alla år som varit, i en labyrint av självförakt.
En skugga i en spegel kom emot mig; en kontur som inte kunde ses exakt. Denna ledsagarinna gav mig handen och tog mig till en port i en återvändsgränd. Men vad som än fanns där bakom porten, var jag alltför rädd för att våga öppna den!
Som i en drogad sömn, som i en slummer sjönk jag ner i en ejderdunsbädd. Jag visste att smärtan snart var över och jag var inte längre rädd... På andra sidan rädslan fanns en frihet, som jag aldrig hade känt förut. En aning av en evighet, en stillhet; som när allt är över, allt är slut.
Och när jorden hade öppnat sig och svalt mig och täckt över allt med nyfallen snö, när den tionde klockan ljöd ifrån kapellet, då visste jag: detta blir min död!

Här kunde ju historien ha slutat, på en kyrkogård vid en bortglömd grav. Men detta är en grav där ingen vilar - här ligger den jag en gång var...



Bilden lånad av Fredrica

Text: Peter LeMarc



Möte i Monsunen

Freja Maersk fortsätter stäva fram över Atlanten, vars vatten nu alltmer börjar bli turkost och klart. Idag har det varit en ren fröjd att ta tag i arbetet på däck under den klarblå himlen och med solen glittrande i det klara och lugna vattnet kring fartyget. När det väl var dags att gå in igen för att äta lunch, var det inte helhjärtat jag lämnade värmen på däck för att tillbringa resten av dagen inomhus. Lager efter lager av kläder har rykt av under förmiddagens arbete - och framförallt vi svenskar i besättningen har stundom njutit, stundom svettats och stundom svurit över den alltmer tropiska värmen. Alltmedan de filippinska matroserna skrattat åt oss och inte ryckt av sig ett enda klädesplagg. De tycks knappt beröras alls av att det är 25 grader i skuggan och nästintill vindstilla. Men man blir säkerligen "härdad" av att leva i ett varmt klimat - medan vi som bor uppe i den kalla Nord suger i oss all värme och sol vi har möjlighet att komma över.
Men med facit i hand, var det knappast fel att jag fick tillbringa eftermiddagen på bryggan! För nu har det lite svagt börjat hetta i panna och på överarmar efter några timmar i solen under förmiddagen - och jag har faktiskt ingen lust alls att bränna mig! Det kommer knappast bli kallare ju närmare Sydamerika vi kommer och att då behöva bylta på sig en massa kläder när man ska vara ute på däck är inget jag direkt längtar efter.
Jag brukar svettas mycket i vanliga fall, men när värmen kommer blir det förstås ännu mer. Så jag har en vag aning av att tvättmaskinen ombord kommer gå varm med mina kläder närmsta tiden. Inte bara för att man blir rätt smutsig av arbetet på däck, nu kommer de vara rejält "insvettade" också! Men hellre det än när man får börja bryta loss is från kläderna, något man faktiskt fått göra på en del tidigare praktiker... Det har hänt att det varit så pass kallt när man varit ute och jobbat på däck att man kunnat bryta loss isbitar från byxbenen. Även om det förstås hört till undantagen. Och den risken kan ju förstås anses vara försvinnande liten att man ska råka ut för i Sydamerika...

Det blev i alla fall något av ett trevligt avbräck i arbetet på däck idag när ventilerna i brandsystemet ombord skulle testas. På däcket på en oljetanker går det mer eller mindre avancerade rörsystem. De flesta av rören har med lasthanteringen att göra; ledningar att fylla/tömma tankarna med, andra som man spolar vatten genom om tankarna behöver rengöras och så vidare. Och så har man förstås ledningar som har med brandsystemet ombord att göra, för att man ska kunna släcka en brand var den än utbryter ombord. I ledningarna sitter dessutom olika ventiler för att man ska kunna strypa vattentillförseln till olika delar av systemet om det skulle behövas. Och det var nu dessa ventiler som skulle testas för att se om de fortfarande höll tätt.
Det hela slutade med en genomblöt styrmanselev (det vill säga jag) och en delvis blöt styrman. Man började nämligen med att öppna ventilerna där brandslangen egentligen ska fästas - så att vattnet sprutar rakt ut. Sedan stänger man den ventil som ska testas för att se om den sluter tätt. Saken var bara den att det ett par gånger började spruta vatten innan det var tänkt att det skulle göra det. Första gången råkade jag stå mitt i vägen, dessutom lätt framåtlutad över "kranen" ifråga. Ut sprutar vatten som dessutom hunnit ligga alldeles för länge i ledningarna och därmed var duktigt uppblandat med rost och en massa annat mindre trevligt. "jox" Jag blev alltså inte bara blöt utan dessutom rätt smutsig. Men jag applåderades glatt av de andra runtomkring förstås... Sett från den ljusa sidan, gav ju förstås vattnet en välförtjänt svalka i värmen. Ungefär samma sak drabbade en stund senare styrman, som i alla fall hade turen att "bara" bli blöt och smutsig om benen...
Men på något vis fick hela denna lilla inspektionsrunda en rätt uppsluppen stämning med allt vattensprutande och nedstänkta besättningsmedlemmar. Hur själva kontrollen gick? Jodå, de flesta ventiler blev till sist godkända! :-)
 

 
NÅGRA BILDER FRÅN ATLANTEN
 
 

 
Bilden lånad från Maigiz
 

 

Ekonomiskt oberoende

Vad skulle du göra om du plötsligt blev ekonomiskt oberoende? Om du plötsligt inte skulle behöva jobba en timme till i hela ditt liv men ändå kunde leva gott?
Skulle du säga upp dig? Köpa en flott lyxbil och stort med fler rum än du egentligen behöver? Kanske flyga jorden runt i buisnessclass och bara bo på femstjärniga hotell?
Eller på sin höjd gå ned på deltid, kanske ha ett eller ett par extrarum, göra några finare resor och köpa en halvfin bil för att sedan skänka en rejäl slant till välgörenhet och sedan leva lite liknande det liv du haft sedan tidigare?

Undrar om inte de allra flesta någon gång tänkt tanken och funderat över vad man skulle göra om man plötsligt hade mer eller mindre obegränsat med pengar.
De flesta hävdar ju att pengar inte gör dig lycklig - och det är säkerligen sant. Allt går trots allt inte att köpa för pengar. Men jag vågar ändå hävda att pengar gör dig lyckligARE! Förstå mig nu rätt, för jag menar inte obegränsat med pengar. Personligen skulle jag faktiskt inte vilja ha mer pengar än jag kan göra av med. Men att ha en ekonomi som gör att man inte varje månad måste bekymra sig över om pengarna räcker, att kunna unna sig ungefär det man vill - även om det innebär att man ibland får nåla och spara några månader för att kunna göra den där resan, köpa en ny TV eller ett nytt kök. Att man i alla fall VET att de målen går att uppnå även om man kanske inte direkt har den summan som behövs på banken.
Skulle jag ändå - mot all förmodan - bli ekonomiskt oberoende, skulle jag knappast sluta arbeta. Däremot skulle jag förmodligen inte arbeta heltid - och framförallt skulle jag vara mycket kräsen i mitt val av arbete. Jag skulle bara jobba med sådant som verkligen kändes meningsfullt på något sätt, något som inte alltid är ett val man kan göra.
Samtidigt är det ju faktiskt just drömmarna som många gånger "håller en vid liv", som får en att kämpa vidare. Kan man verkligen uppskatta saker, bilar, hus och resor om man vet att man kan köpa nytt precis när man vill? Uppskattar man inte saker och ting mer om man vet att man slitit, kämpat och sparat för att kunna råd med just det där?
Kanske kommer den berömda svenska lagomheten in någonstans. Att ha en ekonomi som gör att man slipper bekymra sig över om pengarna ska räcka, men att man ändå inte har obegränsat med pengar...? Det skulle för min egen del kännas som det idealiska.

För ett antal månader sedan fick jag berättat för mig om en man i Nybro. Mannen sades vara mångmiljonär efter att ha ärvt en släkting, men ändå levde han väldigt enkelt och hade knappt rört dessa pengar. Han bodde i en liten enrumslägenhet och delade ut tidningar på nätterna, för att sedan i princip leva på den lön han fick för det jobbet.
Visst kan man tycka det är lite häftigt och originellt att någon väljer att leva så trots att man egentligen har råd med något väsentligt mycket bättre, men jag har lite svårt att faktiskt göra det helhjärtat. Även om det självklart är upp till var och en hur man lever sitt liv, så kan jag inte riktigt tycka att det enbart är något positivt i mina ögon att göra ett sådant val! Det känns nästan som något av ett "hån" mot oss som faktiskt sliter och släpar varje månad för att få ekonomin att gå runt.
Det händer ju lite då och då att man hör sådana historier. En liknande är ju Burk-Curt från Skellefteå som ju blev lite av en rikskändis när han gick bort för några år sedan. Även han levde enkelt och livnärde sig på att samla tomburkar. Men när han avled lämnade han efter sig en förmögenhet på 12 miljoner kronor.
Hur mycket är intelligens, sinne för ekonomi och smarthet och hur mycket är det som istället tyder på att kanske inte allt riktigt, riktigt är som det ska hos en sådan person? Om man nu sitter på en förmögenhet, vad är det som gör att man inte unnar sig någonting alls? Att man inte vill leva ett liv i lyx och överflöd kan jag förstå, men varför åtminstone inte ha en ordentlig bostad till exempel? "Burk-Curt" hade till exempel inte ens en telefon... Något han ju absolut skulle haft råd med, uppenbarligen. Jag själv skulle förmodligen inte heller välja något lyxliv även om jag hade haft råd till det. Men jag hade absolut ordnat med att bo bra - utan att bo i någon lyxvilla - ha en hyfsad bil och så vidare...
Av vilken anledning väljer någon att inte kosta på sig sådant man faktiskt har råd med, trots att det inte är några lyxartiklar? Man behöver inte 20 rum och kök bara för att man har råd med det, men varför nöja sig med en etta om man har råd med en tvåa eller trea?
 

 
Café 1 EX 1 Met 1 SR 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilden lånad från Alf Norberg
 


Vågat

Sista dygnet har det ungat riktigt rejält över Atlanten. Trots att vi inte har vindar på mer än 8-10 sekundmeter, gungar det riktigt duktigt. Men inte på grund av vinden, istället är det rejäla dyningar som går! Fram till igår kväll hade vi det rikigt behagligt, men lagom till att det var dags för sängen, brakade det hela loss! Vi har fortfarande sjön i sidan och det gungar på rejält bra, även om det inte är lika häftiga rörelser när det är dyningar som när det blåser.
För första gången sedan min påmönstring fick jag gå upp flera gånger inatt för att flytta mina saker till säkrare ställen för att de inte skulle åka ner när fartyget krängde. Skrivbordsstolen surrades fast, datorn flyttades ner på durken och alla småsaker åkte ner i olika lådor.
I mässen har saker fått ställas undan för att vi ska slippa behöva sopa porslin resten av dagen - och vi fick till lunch krampaktigt hålla i oss vid matborden för att inte glida iväg tvärs genom rummet.
Väl ute på däck i morse insåg jag i alla fall på allvar att vi är på väg emot varmare breddgrader. Vi har nu dryga 20 grader i skuggan och man känner verkligen att solen "tar" när man är utomhus. Svagt, svagt känner jag nu hur det kliar och hettar lite i huden efter ett antal timmar i solen idag.
Det är nu den fuktiga värmen som kommer allt närmare, då svetten dryper vid minsta ansträngning och vägrar att dunsta. Även om vi inte hade några fysiskt unga jobb att göra på däck idag, var det hög tid för en dusch redan på lunchrasten. Arbetskläderna var fuktiga och det kändes underbart att dra på sig andra kläder innan det var dags att bege sig till mässen för lunch.
Så även om det gungar en del, tänker jag inte klaga särskilt mycket på vädret! Det är avsevärt bättre än hemma och att det gungar får man ju helt enkelt räkna med ute på sjön!

Det går ganska snabbt att bli rejält dagvill ombord på en båt, framförallt under sådana här långa seglatser. Man har inte på samma sätt som hemma något att "hänga upp" dagarna på. Vi har ingen tillgång till TV, inga tidningar etctera. Dagarna ser på många sätt rätt likadana ut och för de flesta är det dessutom sju dagars arbetsvecka ombord. För oss elever är det visserligen sex dagars vecka, men det är ändå inte alltid lätt att hålla isär dagarna.
Och tro nu inte att jag har tid att sitta framför datorn till långt in på nätterna, när ni ser att inläggen kommer allt senare och senare här på bloggen. Istället ligger sanningen i att vi brassar tillbaka klockan en timme varje gång vi passerar en ny tidsgräns västerut. Så i skrivande stund ligger vi tre timmar efter svensk tid - imorgon blir det fyra eftersom vi ställer tillbaka klockan ytterligare en timme under natten som nu kommer.
Men det är ju något som även skapar viss förvirring kring tiden, inte bara vad gäller veckodagarna utan även klickslaget. I morse när väckarklockan ringde, drabbades jag av totalt önsketänkande och fick för mig att jag missat ställa tillbaka klockan en timme. Tills jag insåg att vi inte skulle ha gjort det inatt - och det vara bara att snällt baxa sig upp ur sängen.
Men det är mer än en gång per dag man får höra frågan "vad är det för dag idag?" eller "vad är klockan?". Hittills har jag i alla fall inte lyckats glömma ställa om och klockan - och så länge det är baklänges är det ju heller inte någon katastrof om man missar det. Det enda som händer är ju att man får en timme extra innan allt jobb drar igång. När vi sedan går tillbaka över Atlanten kan det ju bli marigare, eftersom klockan brassas framåt. Då kommer säkerligen någon stå i dörröppningen och fråga varför jag inte kommer upp den dag jag missar klockan.
Men dit tycks det vara ett tag, tills vi åker över Atlanten igen. Om en vecka är vi framme i San José och ska lasta, något som lär 1-2 dygn beroende på hur mycket last vi ska ha. Sedan är det en veckas seglats till Houston för att lossa och som det verkar blir det sedan att åka tillbaka till Venezuela igen för att lasta. Bara det gör att vi har att göra till någon gång runt månadsskiftet mars/april. Och vart det bär hän efter besök nummer två i Venezuela vet ännu inte...
 

 
Bilden lånad från Segerstedt