Att vara chef

Om någta månader är jag färdigutbildad och kan börja jobba som styrman på någon båt. Även om jag inte på något sätt är högsta chefen ombord, kommer jag ändå ha en form av arbetsledarbefattning. Och är det någon som alla på en arbetsplats har åsikter om, så är det ju chefen - eller för den delen de olika arbetsledarna som kan finnas. Själv är jag knappast något undantag, givetvis har jag åsikter om alla de chefstyper jag hunnit ha genom åren.
Men visst är det märkligt att man har väldigt lätt att veta hur en bra chef INTE ska vara, men fasen så mycket svårare hur han/hon SKA vara?! Jag har nog väldigt lätt att plocka fram vilka fel de flesta chefer jag haft har gjort, men vissa gånger är det svårare att komma på vad de gjort bra. För på något vis tar man liksom för givet att de faktiskt ska sköta sitt jobb på ett bra sätt - så det är inte alltid man lägger märke till den delen av chefens arbete.
För min del har jag ett skräckexempel på hur en chef inte ska vara! Han var rektor på en högstadieskola jag jobbade på för massor med år sedan (i övrigt är han pensionerad sedan många år). Han hade vissa alkoholproblem skulle man kunna säga och jag stötte lite då och då på honom ute i krogsvängen och han var då rejält påverkad, många gånger så pass mycket att han inte kunde ta hand om sig själv.
Min dåvarande sambo flirtade han rejält med så fort han fick tillfälle (oavsett om han var nykter eller ej) och det hände även att han faktiskt tafsade på henne. När jag började jobba på skolan en av de terminer jag jobbade där, var jag lovad heltid under anställningstiden - även om rektorn vägrade skriva något anställningsavtal. Men efter bara några veckor får jag veta att jag måste gå ner på halvtid, det "fanns andra intresserade av tjänsten", som det hette. Själv är jag övertygad om att det var frågan om en "kompisgrej", att rektorn helt enkelt lovat någon att ordna ett jobb. Och då var jag enkel att flytta på, eftersom jag inte hade något anställningsavtal - vilket inte heller den nya vikarien fick. När jag ifrågasatte beslutet, fick jag bara veta att jag fick gilla läget eller sluta helt och hållet. Det tog sedan å andra sidan inte mer än ytterligare några veckor, så sa jag faktiskt upp mig. På ren pin tji gjorde jag det med kort varsel också - och utnyttjade det faktum att jag inte fått något anställningsavtal. Jag ringde nämligen kvart i fem en fredagseftermiddag till rektorn och talade om att jag inte skulle komma till lektionen jag skulle hålla klockan åtta kommande måndagsmorgon.

Men bortsett från denna rektor, har jag inte haft någon större otur med mina chefer trots allt. Jag har haft chefer som varit mindre bra, min inga som varit riktigt usla.
Som arbetsledare eller chef blir man dock väldigt utsatt, man blir väldigt skärskådad och får mycket förväntningar på sig. Det jag själv oftast har stört mig på hos de chefer jag haft är hur snabba många är att dra förhastade slutsatser, att döma och komma med utskällningar eller tillrättavisningar utan att ha alla fakta. Jag har förstås varit med personer i andra befattningar och människor som jag haft andra relationer till än jobbmässiga som agerat likadant. Men på något sätt förväntar jag mig att en chef tar reda på fakta innan han/hon kläcker ur sig saker och ting.
Jag har faktiskt ett par gånger varit med om både chefer och kolleger som kläckt ur sig att jag inte varit lämplig för mitt jobb enbart på grund av att jag gjort någon mindre tabbe. En annan chef hävdade bestämt att det var totalt oacceptabelt att göra minsta lilla fel i sitt yrkesutövande. Att det blir fel ibland är knappast något annat än totalt oundvikligt som jag ser det. Men att sedan börja bråka och skälla på den skyldige är kanske inte alltid det rätta. Har man gjort något som helt enkelt inte ska kunna ske - en chaufför som inte tankar bilen eller kör på vänster sida, en lärare som agar eleverna eller lär ut total felaktigheter eller en polis som väljer att blunda för brott till exempel - är det givetvis befogat. Men att alla gör fel är enbart mänskligt och därmed är det heller inte alltid befogat att ställa till med en massa liv kring en tabbe som uppstått. Att sedan påpeka fel som blivit, att på ett snyggt sätt tala om att "oj, hur tänkte du nu?" är det givetvis inget fel i. Det är snarare bara bra! Jag har själv inga problem att ta konstruktiv kritik som framförs på ett bra sätt. Men när jag känner att någon är orättvis och inte tar reda på alla fakta, blir jag istället otroligt kränkt.
Och det är väl just den sidan jag själv hoppas på att kunna visa som arbetsledare och senare chef; att kunna visa att jag tar reda på fakta, att jag har acceptans för att det ibland blir fel (bara man gör sitt bästa) och att jag inte gör hönor av fjädrar när något går snett. Men det är absolut en extremt svår balansgång och det kommer garanterat finnas personer som genom åren kommer känna att jag gjort bort mig på den punkten.

Frågan kvarstår förstås; hur ska man vara som en bra chef? Det är förstås otroligt individuellt vad man skulle svara på en sådan fråga! Men i mina ögon blir det ju en kombination av massor med olika saker...
Att vara lyhörd och kunna se att alla är olika, alla har sina fel och brister och att det faktiskt kan bli fel ibland är väl förstås en viktig grundpelare. Och även lyhörd i bemärkelsen att lyssna på sina medarbetare, att alla ska kunna känna sig delaktiga i arbetet.
Samtidigt är det förstås också ett måste att man även kan drämma näven i bordet - även i obekväma situationer - och säga att "nu fasen gör vi så här, take it or leave it". Under min sista tid som fast anställd inom Posten, hade jag en chef som ett ganska bra sätt funnit en balansgång i sitt arbete. Han erkände när han själv inte alltid var säker och vi andra kunde då vara med i arbetet att planera arbetet för att allt på bästa sätt skulle flyta framåt. Hade det varit riktigt kaotiskt någon dag, väntade ofta någon form av "belöning" i form av till exempel fikabröd eller mackor i fikarummet dagen efter.
När vi en vecka haft extremt mycket att göra och flera av oss avverkat åtskilliga timmars övertid med tidiga morgnar och sena kvällar, fick de av oss som inte hade bil använda varsin postbil hem - och dessutom pizza betald på vägen hem om vi visade upp kvittot dagen efter.
Visserligen är inte det viktiga att man får någon belöning för att man jobbar över eller anstränger sig extra. Men med handen på hjärtat, är det faktiskt viktigt att emellanåt få någon form av uppskattning när det varit extremt, att arbetsledningen visar att det uppskattas att man anstränger sig lite extra ibland. Många gånger kan ett tack räcka, andra gånger lite mer.
Men jag erkänner att jag tycker det känns lite läskigt att snart faktiskt ha en position som arbetsledare! Att snart vara i den sitsen som "alla" har en åsikt om... Som i alla yrken, kommer vissa - förhoppningsvis - tycka att jag gör ett bra jobb, medan andra inte tycker det. Och ytterligare några kommer säkerligen tycka att jag gör vissa saker bra och andra saker inte. Det enda man vet säkert är att det aldrig, i något läge, går att vara precis alla till lags! Det är en helt omöjlig ekvation. Man kan trots allt inte annat än göra sitt bästa...
 

 
Bilderna lånade från Indieclick, Questate, Zazzle
 

 
Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Krister i Beijing:

Jag önskar dig all lycka som arbetsledare.



Jag har haft endel chefsjobb några år och kan bekräfta att det inte är lätt alltid. Man tvingas se saker från en helt annan vinkel, och man kan lätt känna sig lite missförstådd från gruppen.



Hur en bra chef ska vara är ju ett ständigt diskuterat ämne, och åsikterna brukar skilja om man frågar gruppen eller om man frågar sina chefskollegor. ;-)

#2 - - Tobias:

Absolut, som chef slits man hela tiden mellan två läger. Å ena sidan sina egna chefer, å andra sidan den grupp man ska leda. Och det är inte alltid lätt att göra alla glada. För att inte säga omöjligt... :)

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow