Åter i bloggosfären

Jag har klurat lite och kommit fram till att jag trots allt kommer fortsätta knappa på min blogg. Under några veckor har det blivit ganska få inlägg - och det sista två veckorna bara ett enda. Inspirationen har svikit en del och till det har det varit fullt upp ombord här på Freja sista tiden. Så det har varit svårt att få till några inlägg och att hålla någon vettig nivå - eller "kvalitet" om man vill använda det ordet.
Men så har jag nog insett att jag emellanåt haft för högt ställda krav på mitt bloggande, att jag ska prestera inlägg mer eller mindre dagligen och något vettigt att säga varje gång.
Trots mina högt ställda krav mitt bloggande - att prestera så mycket som möjligt - har jag ändå synsättet att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas. Sen är jag medveten om att alla inte gillar mitt sätt att blogga, men smaken är som baken delad... ;-) Men kvalitet för mig är att man ska ha något intressant att skriva om, inte bara prestera för presterandets skull - sedan lyckas man kanske reta gallfeber på vissa, göra andra förbannade ocg ytterligare någon att sätta morgonkaffet eller lördagsgroggen i halsen. Men det är smällar man får ta. :-)
Hädanefter kommer jag förmodligen inte skriva fullt så ofta som jag tidigare gjort, det kanske inte kommer inlägg fullt varje dag. Istället kommer jag skriva när jag känner att jag verkligen har något att komma med, när jag har inspiration. Det kan givetvis bli flera dagar i rad - och andra gånger med några dagars mellanrum. Innehåller kommer säkerligen bli ungefär detsamma som tidigare, så vad gäller ämnen och liknande kommer ni som följer min blogg knappast märke någon enorm skillnad. Enda skillnaden är att antalet inlägg kan bli lite färre.
Det kommer snart en uppdatering om den sista tidens intensiva arbete ombord, ett arbete som inte liknar mycket jag själv har upplevt till sjöss. Och jag kommer fortsätta med mina tankar kring det allra mesta som berör mig själv på ett eller annat sätt. Så håll ut, fler inlägg är på G! :-)
 

 
Bilden lånad från The Killer Smiley
 


Bloggpaus

Som ni säkert märkt, har det blivit allt färre inlägg på bloggen på sistone. Det har funnits två avgörande orsaker till det: inspirationen har börjat tryta rejält och brist på tid. De stunder jag haft över till att skriva något, har jag helt enkelt inte känt att jag har inspiration längre till att skriva så mycket. Något som jag ju känt kommit och gått ett tag, för att inte säga ett antal månader.
Jag är inte den som tänker börja lägga ut en massa "dagens outfit", veckans blogg, frågestunder, tävlingar och annat ointressant. Sådant får "fjortisbloggarna" sköta.
När jag nu känner att det blir allt svårare att hålla den nivå jag själv vill på bloggen, har jag börjat överväga hur jag faktiskt ska göra med skrivandet. Med allt jobb som faktiskt ligger bakom alla inlägg, känns det inte som att jag bara vill radera den heller.
Så jag har därför bestämt att ta en liten paus helt enkelt. Bloggen kommer finnas kvar tills jag bestämt mig hur jag ska göra. Det KAN HÄNDA att det kommer ett och annat sporadiskt inlägg, men dessa kommer inte vara särskilt många.
Pausen blir på obestämd tid till att börja med, jag har ingen aning om när inspirationen kommer tillbaka - OM den ens gör det. Fram tills jag vet hur det blir, kommer bloggen givetvis finnas kvar. Det är fritt fram att fortsätta kommentera, jag kommer säkerligen att fortsätta logga in emellanåt och läsa/publicera kommentarer. Men några fler inlägg kommer det knappast bli på tag framöver.
 

 
Bilden lånad från Hojnyheter
 


Uppskattning

Till sjöss på ett fartyg under flera månader, får man ibland ett otroligt sug efter att komma iväg, att få lämna båten för en stund. Det spelar ingen roll vart man kommer, vad man gör bara man kan knata nedför landgång och lämna båten en stund.
Det spelar ingen roll hur bra man trivs, hur väl bemött och omhändertagen man blir ombord! Ibland måste man får komma av och göra något annat under några timmar. Människan behöver emellanåt lite variation och miljöombyte. Man kanske inte alltid märker det i sin vardagslunk - en lunk som även infinner sig på ett fartyg - men när miljöombytet väl infinner sig, kan det bli som att vandra på små moln.
Under vardagslunken iland kan miljöombytet var en weekendresa, ett restaurangbesök eller en fest. Dessa små, ganska enkla ting som ändå gör att man kan tanka på så mycket extra energi att man klarar vardagen ytterligare en tid.
Ombord på ett fartyg blir dessa ombyten avsevärt enklare ting. Helt plötsligt känns det jättestort och speciellt att gå en sväng i någon stad, att komma till en affär. Ja, till och med ett besök på McDonalds kan kännas som en hel gourmémiddag!
Lördag eftermiddag förtöjdes Freja Mœrsk vid kajen i El Palito i Venezuela - och som alltid drogs hela karusellen med pappersarbete och lossning igång direkt. De mest hektiska dagarna är oftast hamndagarna, då man vill iväg så fort som möjligt igen.
Så blev det söndag och det hade till en början sett ut som att vi skulle komma iväg redan under eftermiddagen, men så blev det aldrig. Till sjöss är det sällan man håller några som helst tidsscheman, så det bästa är oftast att aldrig räkna med någonting alls (visst mått av ironi inbakat i det sista, dock). När det visade sig att vi skulle bli kvar till ganska sen kväll, bestämde vi elever oss för att gå iland en sväng efter middagen. Det fanns inga affärer i närheten, dock en lång strand - och där gick vi. Det var fascinerande att märka hur en sandstrand med några palmer kunde få tre vuxna människor att bli som barn igen! Vi plockade kokosnötter (som förstås aldrig lyckades öppna) och färsk mango, jagade efter krabbor, ryckte av oss skor och strumpor och promenerade längs vattenbrynet tills fötterna såg ut som förvuxna russin.
Helt ärligt, hade jag kunnat gå där hela natten! Trots att det var hyfsat sent på kvällen, var det fortfarande över 25 grader varmt och minst lika varmt i vattnet som sköljde över våra fötter. Det doftade underbart och från barerna som låg längs stranden hördes skratt, klirr och musik. Det var på något sätt en överväldigande känsla för de elever som desperat törstade över intryck av alla de slag. De infödda sydamerikaner som såg oss vandra längs stranden måste trott vi var påverkade av både det ena och det andra då vi vilt skrattande och flamsande satte av efter krabbor som kom upp ur havet, kastade kokosnötter mot hårda föremål för att försöka öppna dem och plockade omogna mangos från träden.
Rent naturmässigt, var detta den mest storslagna landgången jag gjort sedan jag kom ombord på Freja Mœrsk, det måste jag faktiskt säga. Även om jag kan tänka mig att det finns långt vackrare platser än denna strand, var ändå upplevelsen av palmerna, all vegitation, djuren, dofterna och vattnet som slog in över sandstranden en upplevelse utan dess like när man törstar efter andra intryck än ett fartyg. Själv gick jag och drömde mig tillbaka till min resa till Samoa för några år sedan, då jag bland annat bodde i små hyddor på de kritvita sandstränderna med en enorm utsikt över det klarblå havet där solen sprakande orange steg upp varje morgon. Det kändes på något sätt som att komma tillbaka dit igen!
Den mörka, fuktiga och varma kvällen gav direkt känslan av att man var på semester, att det snart var dags att sätta sig på någon uteservering för att äta en god middag och/eller ta en svalkande drink. Någon drink blev det dock aldrig, förstås. Totalt alkoholförbud gäller ombord och den risken tar i alla fall inte jag! Jag riskerar inte mina betyg och mina framtida arbetsutsikter för att kunna ta en drink, som jag ändå kan ta om drygt tre veckor när jag mönstrar av.

Den typiska mañanamentaliteten har med besked gjort sig påmind sedan vi anlände till Venezuela lördag eftermiddag. Lots beställdes till klockan ett, då vi skulle anlända till lotsplatsen utanför hamnen. Lotsstationen bekräftade också en timme innan att lotsen skulle komma klockan ett.
Klockan ett var vi klara att ta emot lotsen. Alla i besättningen posterades ut där de ska vara när vi är redo att ta lots och gå in mot kaj för att förtöja, men någon lots kommer inte. Istället kommer ett regn- och åskoväder utan dess like. Regnet faller så häftigt att man bara ser ett 20-tal meter ut från relingen och vattnet ligger ett par decimeter djupt på däck. Dräneringarna räckte inte till för att vattnet skulle rinna undan ordentligt. Timmarna gick och ingen lots dyker upp. Så kommer beskedet vid tjugo över tre att lotsen ska komma 40 minuter senare. Kommer gör han visserligen, men först vid halv fem. Tre och en halv timmer senare än utlovat.
Lossningen av vår last kommer igång till sist och lots beställdes till klockan ett i natt för att för vi skulle avgå igen. I princip hela besättningen ska vara vaken vid avgång, de flesta har arbetsuppgifter på däck, bryggan och/eller i maskin för att trossarna ska kunna tas in, maskinen komma igång och fartyget tas ifrån kaj. Så tålmodigt, aningen sega och trötta tar sig alla till sina platser för att vi ska ta oss iväg. Men kommer lotsen i tid denna gång? Nej, varför skulle han göra det?? Först klockan sex imorse kom vi iväg - närmare fem timmar senare än vad som var tänkt från början.
Detta är ju något som aldrig skulle accepteras i välordnade Sverige, där det nästan är katastrof om man inte håller utlovade tider. Men på vissa breddgrader håller man sig ordentligt till sin mañanamentalitet - och som sjöman får man vänja sig vid att vänta och åter vänta - och att det ständigt blir nya besked. Det är på många sätt en viss charm i det hela också, men visst kan man tycka att det är märkligt att lotsen inte kan lyfta luren och ringa ett kort samtal om man är 4-5 timmar försenad. Istället för att låta en besättning på 15-20 man vara vaken hela natten och vänta på att han dyker upp...
 

 
Bilderna lånade från Shopinoz, Per Hardestam
 


Skattefinansiering...

 


Vandrar i ett regn

En kapten sa lite skämtsamt en gång att fartygets värsta fiender är sol och salt. Det är visserligen lite överdrivet, men faktiskt en hel del sanning också.
Regn kan många gånger vara riktigt välkommet till sjöss till exempel. Saltet i saltvatten gör att båten rostar och mycket fortare - och ni vet ju hur mycket metall det är ombord på en båt, eller hur?! Så när det slår över däck i hårt väder, tränger havsvatten in i alla möjliga vrår ute på däck. Vattnet dunstar givetvis med tiden, medan saltet blir kvar. Ibland när man går ute på däck och lägger handen mot något, kan den bli helt full i salt. Men när regnet kommer (som för tydlighetens skull alltid är sötvatten), får däck en välförtjänt avsköljning! Regnet kommer åt där man själv inte alltid kommer åt när däcket spolas av. Till det smiter sot från avgaserna som gärna lägger sig på däck och mycket annat skräp med regnvattnet.
Vissa gånger pratar man till och med om att man styr "regnkurs" när man är ute på öppet hav. Regnskurarna syns väldigt väl på håll ute till havs - och vet man att däck behöver en avspolning, förekommer det faktiskt att man ändrar kurs för att gå igenom regnskuren.
Är man sedan - som matros - lite lat, är regn ofta välkommet av andra anledningar. Regn och/eller hårt väder gör att man oftast inte utför några arbeten på däck, det är antingen inte praktiskt genomförbart eller för riskfyllt. Däck blir halt av regnvatten, man riskerar att halka till exempel. Målning är förstås inte att tänka på. Och gungar det och vatten slår över däck, blir det helt enkelt för riskfyllt att vara ute och springa där. Så lite sämre väder kan vara välkommet även av den anledningen, man märker ett behagligt lugn sänka sig över båten när det är sämre väder ute. Istället knåpas det med lite småsaker inomhus, men många gånger blir arbetsdagarna aningen kortare...
Över Freja Mærsk börjar nu den tropsika värmen och fukten istället att lägga sig. Om 12 timmar är vi framme i Venezuela och det märks markant att vi är på sydligare breddgrader. Fukten gör värmen tryckande och svetten lackar vid minsta rörelse ute på däck. Vi gick i förrgår igenom ett större regnväder, ett regnväder med blixtar och åska som hemma i Sverige skulle gjort luften svalare, mindre fuktig och mindre tryckande. Men här märks ingen skillnad. Luftfuktigheten tycks ligga på 250 % och metallen ute på däck känns stundtals glödhet i den gassande solen.
I maskin blir det givetvis olidligt att vara och jag blir allt gladare att jag inte utbildade mig till maskinist! 40-45 grader har man haft där sista dagarna och själv fixar jag maximalt en halvtimme i ett svep därnere innan jag nästan panikartat måste springa uppför lejdarna och ut på däck för att få luft.

Idag kan jag skriva 12 avverkade veckor i almanackan - och fyra återstående innan det är dags att packa väskan, bege sig till närmast belägna flygplats och åka hem. Hur det än är, så spelar det ingen roll hur bra man trivs på en båt - förr eller senare börjar man på ett eller annat sätt vilja åka hem igen. Och när man sedan står på landgången för att åka hem, kommer det kännas lite blandat. Både skönt att komma hem, men också lite vemodigt att lämna båten som faktiskt varit hela ens tillvaro sista månaderna.
Även om man får mycket annat i form av erfarenheter, roligheter, jobb, pengar och så vidare till sjöss så är det ju också en del man "missar" där hemma.
Det kan vara småsaker, som att själv få bestämma vad och när man ska äta, att kunna ta ett glas vin eller gå på stan. Oftast är det inte de "större" sakerna man saknar, utan just denna lilla vardagslyx som man faktiskt inte kan ha till sjöss.
Personligen är jag ingen sportfantast överhuvudtaget och det är ytterst sällan jag tittar på sport. Men ett evenemang jag försöker följa lite grann, är ändå hockey-VM. Inte för att jag kan så mycket om hockey, det är med nöd och näppe jag kan reglerna. Men det är fartfyllt och jag kan tycka det är kul att se! Nu får jag acceptera att jag missat hela VM i år. Dewt är ingen katastrof och jag har kunnat följa rapporteringen via nätet. Men när jag idag läste om att Sverige gått vidare till final, fick jag en instinktiv längtan efter att dråsa ned i soffan med en kall öl och titta på hockey! Visst, det må låta som något typiskt grabbigt, men det bjuder jag på! Det är annars så ytterst sällan jag bryr mig om några sporthändelser, det mesta brukar gå mig förbi ganska obemärkt. Det gäller till och med OS och andra större grejer. Och fotboll är det inte ens någon idé att försöka diskutera med mig, för på det området är jag totalt intelligensbefriad!
Nu får jag åtminstone sitta här på hytten och glädja mig åt Sveriges finalplats, en final där vi tycks möta Finland (ovanligt, eller hur?!).
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3 EX 1 SvD 1, 2
 
Bilderna lånade från Aftonbladet, Nyckelpigan
 


Att ha en dålig dag

Alla har vi dom. De kommer med olika stora mellanrum och av olika anledningar, men i grunden är det bara en fråga om när de kommer - inte om. Ibland beror det på något stort, något avgörande och dramatiskt, ibland på en bagatell. Ibland är det massor av saker som påverkar, ibland en enda.
Vissa blir elaka, andra blir arga eller ledsna. Ytterligare andra stänger sig, sluter sig och skärmar av sig från omvärlden. Men fortfarande är det något som drabbar alla någon gång ibland.
De dåliga dagarna.
För mig finns det en sak som garanterat förstör dagen totalt - och det är om jag försover mig. Det behöver inte betyda att jag blir försenad till något, men en försovning som gör att jag måste stressa på morgonen är en garanti på en dålig start på dagen. Detsamma gäller om jag inte får kaffe på morgonen eller inte får ta en lång, het dusch. Det kan vara att bussen är försenad, att bilen inte startar eller morgontidningen inte kommer som den ska. Man kanske får en obefogad utskällning eller en snorkig kommentar för något. Ja, listan kan föra ganska lång på saker som gör att man kan gå och vara grinig och tjurig resten av dagen.
För min egen del yttrar sig de dåliga dagarna oftast på just det sättet, att jag blir lite grinig, tjurig och tystlåten. Det märks garanterat för min omgivning att jag inte är på topphumör, men oftast vågar man tilltala mig i alla fall. Jag sköter mitt jobb, gör det jag ska men kanske inte är lika social i fikarummet som jag normalt brukar vara. Det är ytterst sällan mitt dåliga humör går ut över någon annan, åtminstone om man bortser ifrån att jag blir lite tystare och inte skämtar lika mycket som vanligt.

Det har hänt på flertalet tidigare arbetsplatser att jag tagit upp dåligt bemötande från kolleger, chefer eller arbetsledare och bara fått höra att "Äsch, han/hon hade nog bara en dålig dag!". Själv anser jag att det möjligen är en förklaring till någons dåliga uppträdande, men det är absolut ingen ursäkt. Har jag inte gjort dig någonting, har du heller ingen anledning att vara otrevlig mot mig - även om du har en dålig dag.
Råkar du sedan kläcka ur dig något överilat på grund av ditt dåliga humör är det förståeligt, men då kan man komma och be om ursäkt för det i efterhand. Ingen är ju perfekt och även jag har självklart kläckt ur mig saker som låtit värre än de varit menade. Men jag själv är inte sämre än att jag också kan be om ursäkt för det. Tyvärr har jag alltför många gånger varit med personer som inte kan göra det - och istället tycks skylla på "en dålig dag"...
 

 
Bilden lånad från Mitt fridfulla liv
 


Små simpla ting...

Låt mig se solens första strålar slinka genom min gardin, skänk mej en bra dag, en morgon som är fin - kom med ett hjärtslag, en stillhet och ett andrum nu, jag ber! Och ge mej någon att älska, nån att bry mig om, nån jag kan göra lycklig, ja, någon som finns här och väntar, när jag kommer hem och fallit ner...
Ge oss en mat för dagen och en sup varje helg, tårar att gråta, skratt varje kväll Det låter lite, men jag fordrar faktiskt inte mycket mer!
Ge mej en god gammal vän jag kan lita på, som är beredd att lyssna, som ringer då och då. Helt utan orsak, bara för att fråga hur jag mår. Jag vill ha mänskor runt om mej som jag kan höra till och låt min hand alltid vara verksam, låt den aldrig vara still! Ge mej styrka, att lära av dom misstag jag begår!!
Ge mej något att tro på, nåt att hoppas på - hur otänkbart det än verkar, att nånsin kunna nå. Men låt mej ändå, kunna nudda himmelen ibland Jag vill alltid vara fri, så fri man nu kan va, låt mej leva nu och glömma morgondan! Jag vill ha modet att riskera allt jag håller i min hand...
Utan små simpla ting är livet inte mycket värt! För det är väl ändå inte för mycket begärt? Sånt som gör att jag förmår att ta ett andetag till - det är inga under jag begär, inget omöjligt jag vill, bara små simpla ting som gör livet nånting värt...
Det är väl ändå inte för mycket begärt?
 

 
Text av Peter LeMarc
 
Bilden lånad från Julian Kommunikation
 


Den perfekta hustrun

En översättning från en amerikansk veckotidning à la 60-tal...
 
 


Dum, dummare, dummast

För några år sedan gick det att läsa om en man som stod åtalad vid tingsrätten i Uppsala för mened. Han dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt för brottet - men överklagade ända till regeringsrätten eftersom han ansåg att han skulle slippa fängelse. Anledningen? Jo, mannen lider av CELLskräck!
Och regeringsrätten gav honom faktiskt rätt! Han slipper fängelse och får straffet omvandlat till skyddstillsyn...
Är det inte lite komiskt på något sätt ändå? Jag förringar inte att cellskräck kan vara jobbigt, men det känns som ett ganska komiskt sammanträffande att åberopa just CELLskräck för att slippa fängelse.
Men nu kommer nästa grej som känns om möjligt ännu knäppare! Nämligen den man som satt häktad i Göteborg, men som faller och skadar sig. Hur allvarligt förtäljer inte historien, men skadad blir han - och kräver nu ersättning för sina skador hos Kammarkollegiet.
Dock säger man nej till ersättning eftersom skadan inte uppkommit på häktets mark - utan under ett rymningsförsök! Hur puckad får man egentligen bli? Häktet har knappast tvingat honom att rymma, eller hur?
Mannen vill dock inte godta Kammarkollegiets nej, utan har överklagat till Skiljenämnden. Som i sin tur återförde ärendet till Kammarkollegiet, eftersom man anser att ärendet rör "statlig ersättning vid ideell skada" - och då är det Kammarkollegiets bord.
Själv undrar jag bara om inte personen hamnat på rätt ställe nu, som intagen på Tidaholmsanstalten? Kräva ersättning för att man skadas under en rymning från häktet är ju så skrattretande att jag nästan saknar ord. ;-)
 

 
Källor: EX, SvD, SR, SVT, UNT
 
Bilden lånad från Plognark
 


Till havs

Så verkar vi ha passerat någon slags magisk gräns ute på Atlanten. Någon gräns, där vädret plötsligt är behagligt skönt och man kan vara ute på däck utan klaga alls. Fram till i förrgår var det kall, det var blåsigt och regnigt om vartannat. Vi hade 15-20 sekundmeter och allt påminde starkt om svensk midsommar.
Nu ligger Atlantens alltmer klarblå vatten väldigt lugnt och stillar kring Freja Maersk medan hon stävar mot Venezuela. Temperaturen närmar sig sakta de 30, men utan att det än så länge är den fuktiga, tryckande hetta som förmodligen ganska snart kommer att infinna sig. Inom några dagar kommer jag förmodligen istället börja klaga hej vilt på värmen och fukten istället. Men det är den dagen och den sorgen.
Vad jag förstått är vädret inte så hemskt mycket sämre hemma i Sverige, med åtskilliga plusgrader och strålande vårväder. Det jag möjligen kan sakna just nu är alla dofter jag misstänker kommer i och med att allt slår ut. Det är något mycket speciellt med våren, när allt slår ut och börjar dofta härligt - och allt sådant missar jag härute till havs. På en tankbåt möts man av många dofter, men det är inte alla som är särskilt angenäma. Det är dieselångor, ångor från kemikalielaster, avgaser och allt vad det nu må vara. Samtidigt känner man förstås även av doften av hav, matdofter från köket och liknande också. Så det är inte bara hemskheter. ;-)
Men det är inte utan att man ibland saknar det där som man bara kan få hemma, som svensk vår till exempel. Emellanåt när man har kontakt med folk hemma, får man höra hur folk plockat fram grillen för första gången, hägg, vitsippor och annat som slagit ut. Och sådant ger faktiskt lite hemlängtan kan jag säga.
Men när man sedan läser artiklar som den från Aftonbladet idag, där man utlovar en unik 13-dygnsprognos, blir man egentligen bara påmind om kvällstidningarnas lösnummerjournalistik. Väder kan man med någorlunda säkerhet bara förutspå cirka ett dygn framåt. Två dygn hyfsat säkert, men sedan är det mer eller mindre kvalificerade gissningar som inte alls behöver vara sanna. Men det säger man aldrig i dessa artiklar. IDag utlovar man istället värme närmsta 13 dygnen som dagens sanning.... Hmmm...
Nåja, för min egen del har jag garanterad värme närmsta tiden! Det verkar som att vi kommer bli kvar ett tag i Sydamerika, lossningen beräknas ta uppåt två veckor eftersom det är två olika lossningshamnar. Dessutom är det inte ens säkert att vi får komma in till kaj på en gång. Så oavsett om Aftonbladets unika 13-dygnsprognos kommer slå in eller ej för Sverige, kommer jag själv få högsommarvärme så att det räcker och blir över. Så lagom tills jag kommer hem i mitten på juni, kommer jag ha byggt på en härlig solbränna före de flesta fortfarande ganska bleka svenskar.
 

 
AB 1
 
Bilden lånad av Niclas
 


Drivved

2.200 kronor, så mycket vill Transportstyrelsen ha för att jag ska få ut mina behörigheter för att kunna jobba som styrman om några månader. 1.100 för själva styrmansbehörigheten och 1.100 för radiobehörigheten - för att få använda GMDSS-utrustningen ombord helt enkelt. Att det kostade lite grann visste jag, men trodde nog inte att det skulle vara fullt så dyrt faktiskt.
Under den gångna helgen har jag börjat ta tag i en del saker inför att jag kommer vara klar med utbildningen om en dryg månad. Examensbeviset har jag ju redan, men det är skillnad på examen och behörighet. Jag kan få en sjökaptensexamen - eller en kandidatexamen i nautik med ett finare ord - men inte behörigheten att jobba som det. Först ska jag gå en av myndigheterna godkänd utbildning till sjökapten och få min examen, sedan måste jag höra av mig till Transportstyrelsen för att de ska ge mig en behörighet att jobba som styrman. Och då behöver jag uppvisa dels en examen, dels läkarintyg och lite annat. Plus betala 1.100 kronor styck för de två behörigheterna som krävs.
Nåja, det är ju bara att bita i det sura äpplet och betala, även om det känns som att jag kunnat haft väsentligt mycket roligare för dessa pengar! Pungar jag inte ut med dem, är hela utbildningen förgäves och jag kommer aldrig få nytta av det jag lärt mig under dessa år.
Så har jag återigen slängt iväg ett par jobbansökningar om ett par jobb till sjöss. Det är inte helt lätt att hitta jobb till sjöss som det verkar. Jag är ute i princip dagligen och tittar efter jobb på olika internetsidor, men det dyker bara upp några få jobb per vecka. Och då är majoriteten av jobben sådana där man helst ska ha jobbat ett tag för att komma ifråga för en eventuell anställning.
Men jag tänker inte låta mig nedstämmas för det! Jag har några till alternativ att tag i så fort jag kommer iland, ett par arbetsförmedlingar som måste besökas rent fysiskt för att man ska kunna visa upp papper och liknande. Så det blir förstås bland det första jag gör när jag kommer iland igen.
Sen är det ju ingen katastrof om jag inte får något jobb tills jag kommer iland! Jag är fortfarande tjänstledig från jobbet jag hade innan jag började plugga och kommer gå tillbaka dit till att börja med. Så jag kommer ju inte stå utan inkomst i alla fall, men det är klart att man så fort som möjligt vill börja jobba med det man är utbildad till. Sen är förstås allt en förhandlingsfråga vad gäller jobb. Får man ett bra erbjudande, är allt något man kan ta sig en funderare på. ;-)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det känns verkligen surrealistiskt att man snart är klar! Att snart är fem år sedan jag plockade ihop mina saker, tömde lägenheten i Bagarmossen och flyttade ner till Kalmar för att börja plugga. Men om en månad och bara några dagar har jag min sjötid och är sedan behörig styrman.
Nu har jag dubbla anledningar att se fram emot min avmönstring i mitten av juni! Dels för att jag förstås är klar och på allvar kan ta tag i jobbsökandet! Men också för att fyra månader till sjöss är ganska saftigt. Jag vet att det finns många som ligger ute till och med längre än så, men enligt min smak är tre månader det maximala.
Nu, efter tre månader, börjar jag känna mig lite smånöjd får jag säga - även om det inte känns olidligt att vara ombord. Men man börjar sakna en del småsaker med att vara hemma; att få äta vad man vill och när man vill, titta på TV, gå på stan, ta en öl någon gång... Bara för att ta ett par exempel.
Det blir en mycket speciell tillvaro ombord, det går inte att neka till. Att man sedan längtar hem emellanåt är säkerligen inte så konstigt, jag tror aldrig jag hört någon sjöman säga att det inte ska bli skönt att komma hem när en törn är avverkad och man står på landgången och väntar på taxin som ska köra en till tåget eller flyget.
Jag brukar tycka det är skönt att komma hem till tillvaron därhemma ett tag, men det brukar inte ta särskilt lång tid innan jag längtar tillbaka till sjön igen. När man sedan åker, är det oftast aningen blandade känslor med tanke på att det tar ett tag innan man kommer hem igen. Men så fort man lägger loss och ger sig ut till havs igen, brukar det oftast kännas bra...
Men så är det ju med de flesta jobb; det blir vardag efter ett tag. Det kan säkert låta exotiskt att åka på värmen, tuffa mer eller mindre jorden runt, men det blir faktiskt vardag till sist även det! Så efter ett tag vill man hem och vara ledig ett tag innan det är dags att komme iväg igen. :)
 

 
Bilden lånad från Green peoplesite, Kw75900
 


Stress

Ständigt ska vi vara uppkopplade och nåbara, ständigt ska vi finnas till hands, jobba och göra karriär samtidigt som vi ska bilda familj, vara en god make/maka, dotter/son och förälder. Hur många fler än jag har emellanåt inte bara önskat sig 48 utan 72 timmar per dygn?
Inte nog med de drömmar och de mål man själv sätter upp, utöver det finns alla förväntningar och krav från samhället, familj och vänner på vad man bör och ska prestera och leverera under sitt liv. Gör man inte ett visst mått av karriär, skaffar utbildning, barn, penisonsförsäkring och reser lagom mycket anses man nästan vara lite konstig. Passar man inte in i gängse mallarna blir det nästan något av en freakvarning över ens tillvaro.
Visst, det är något av en överdrift, men visst känns det ändå igen? Det är mycket vi bör och förväntas hinna med i tillvaron. Det ska vara krriär, familj - och att ständigt vara nåbar och uppkopplad.
Jag råkade för en stund hitta en intervju med på stresskonsulten (nästa innegrej: konsult och coach, för övrigt) Thomas Danilesson. Han berättar där att han i princip varje vecka träffar på 70-talister - som ska vara den i dagsläget mest utsatta gruppen för dagen samhällsstress - som brister i gråt bara han frågar dem hur de mår. När han i en grupp 70-talister ber om handuppräckning på frågorna ”Hur många slår på datorn när barnen lagt sig?” och ”Hur många går till jobbet även om ni är sjuka?” så räcker i stort sett alla upp handen. Otillräcklighet och frustration är typiska känslor. Sju av tio på hans kurser har hälsoproblem till följd av livssituationen. Det är frågan om bettskenor, sömnproblem, värk i kroppen, yrsel, nedstämdhet - alltsammans förstadier till stressjukdom.
Han säger att just vi 70-talister är på väg emot en hälsokatastrof. Hela samhället går på ett väldigt högt varvtal, och om inget snart görs riskerar en stor del av 70-talisterna få stora hälsoproblem inom några år. Att just 70-talisterna ska vara de som drabbas värst för tillfället säger han beror på att de är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.
All krav sammantaget pekar på att alla ska vara 30 år, ha 20 års arbetserfarenhet, ha barn som aldrig är sjuka och dagis som är öppna 24 timmar om dygnet och aldrig har temadagar. Vi har ett socialt system som stödjer att två föräldrar jobbar – eller att göra karriär som ensamstående - och vi väntas också köra på i full fart rätt genom småbarnsåren. I många branscher tar karriären annars stopp.

Personligen har jag ofta frågat mig om vi faktiskt är skapade för det samhäller vi själva har skapat. Är vi gjorde för att stressa runt, ständigt vara nåbara/uppkopplade och aldrig har tid att sitta ner och "bara vara"? Själv är jag övertygad om att så inte är fallet!
De gånger jag själv mår som bäst, känner mig som mest tillfreds är när jag befinner mig i någon lantlig miljö som till exempel familjens sommarstuga i det yttersta av skärgården. Där har vi inget internet, ingen el, ingen telefon (även om mobilerna förstås gjort sitt intåg även där). Men här kretsar tillvaron inte längre kring passande av tider, att konstant behöva vara nåbar, utan istället av de mer elementära delarna av livet. Man äter när man är hungrig, lägger sig när man är trött och stiger upp när man är utvilad. Man har inte så mycket som en busstid eller en TV-tablå att passa.
Min egen tillvaro är långtifrån den perfekta, det erkänner jag villigt! Jag har en mobiltelefon som jag tar med mig så fort jag ska vara borta en längre stund hemifrån. Jag har en bärbar dator, som står på under en stor del av min vakna tid - och som jag dessutom oftast har med mig när jag reser bort.
Men jag försöker faktiskt att alltmer hålla nere på hur nåbar jag ska vara! Allt oftare tar jag inte med mobilen när jag ska någonstans, alltoftare försöker jag låta bli att konstant vara uppkopplad. Måste man besvara mejl och sms inom närmsta timmen efter att man fått dem? Måste man svara så fort telefonen ringer?
Och måste man absolut göra karriär, nå höga positioner och tjäna mycket pengar för att anses ha lyckats i livet? För vilket pris är det egentligen man många gånger betalar för det? Helt plötsligt överlåter vi istället till samhället att ta hand om och uppfostra våra barn; vi skyller på skolan, fritidsgården och dagis om det plötsligt går snett för våra barn. När våra anhöriga blir gamla och sjuka, överlåter vi till samhället att ta hand om dem - så att vi själva kan fortsätta att jobba mycket.
Istället för att alltför mycket gå efter de mallar och förväntningar som finns från omgivningen, borde vi gå till oss själva och se vad det är vi faktiskt vill med våra liv och göra sådant vi själva mår bra av. Det är inte alltid helt lätt, men det går faktiskt. Jag menar inte att man ska avstå från allt, låta bli att vara nåbar, stå över att utbilda sig eller skaffa barn. Men man ska hålla den takt man själv klarar av, vill man inte göra karriär, skaffa barn, utbilda sig, konstant vara nåbar/uppkopplad - eller vad det nu må vara - så ska man avstå från det och inte göra saker och ting bara för att det förväntas av en. Själv försöker jag åtminstone leva så, att leva i den takt jag själv mår bra av... Det kanske inte är så att jag lyckas till 100%, men jag försöker i alla fall.
 

 



 
Källor: GP, SvD (1, 2)
 
Bilderna lånade från Semka, Jasperg, Sweetprincess
 


Highway to hell

Man blir verkligen trött, riktigt trött av allt rullande! Var jag än har tittat idag, känns det som att jag sett gäspande ansikten. Och alla säger detsamma; upp till en viss gräns är ett rullande fartyg bland de effektivaste sömnmedel du kan tänka dig. Inte konstigt att man använder vaggor för att få barn att somna - och hängmattor till oss "lite äldre barn".
Själv har jag liksom gått lite i slowmotion sista dagarna och inte riktigt orkat hålla något vidare tempo. Men som tur är, tycks jag inte vara riktigt ensam om det heller - så jag behöver nog inte riktigt ha dåligt samvete för mitt lugna tempo känns det som.
Det värsta gungandet har i alla fall lagt sig - åtminstone för tillfället. Sista dygnen har det gungat ganska duktigt och man har krampaktigt fått hålla i sig för att kunna stå upprätt när man varit uppe och gått. Och ju högre upp i båten man kommit, ju häftigare har rörelserna blivit, så tillvaron på bryggan har inte varit helt lätt. Och då har vi ändå inte haft mer än runt 15-20 sekundmeter, så det har inte varit några extrema vindar direkt.
Men nu har jag efter arbetsdag och träningspass kurat in mig i hytten en stund, innan det är dags att dra upp täcket till öronen för att sova några timmar. Sista nätterna har jag sovit otroligt gott och vaknat strax innan väckarklockan börjat ringa vid 6.45. Men några minuter har jag vaknat av mig själv - och känt mig nästintill utvilad. Något som är ganska ovanligt vad gäller mig. Jag har å andra sidan fått en bra rutin på att komma i säng i bra tid på kvällarna sista tiden, så det hänger säkerligen ihop. Till det kommer förstås - återigen - det rogivande gungandet som vaggar oss till sömns på kvällarna. När man sedan kommer iland efter en längre tid till sjöss, brukar det vara svårt att somna på kvällarna när det är tyst och alldeles stilla omkring en. Till sjöss är det istället tvärtom: blir det plötsligt tyst och stilla vaknar man med ett ryck!
 

 
Bilden lånad från Lisa
 


Gungeligung

Så börjar det gunga en aning ute på Atlanten. Egentligen började det väl redan igår morse, men har tilltagit idag - för att sedan lugna ner sig en aning igen ikväll. 15-20 sekundmeter är ju normalt sett inte så mycket, men ute på Atlanten är det så pass öppet att de vindarna ändå kan piska rätt duktiga vågor emellanåt.
Det är inte så farligt att någon hittills drabbats av sjösjuka, men det är tillräckligt mycket vind för att påverka tillvaron ombord. Man sover en aning sämre - och framförallt måste man komma ihåg var man ställer saker och ting. Allt rör på sig när båten kränger och lite svinn av glas och porslin brukar det vara på alla fartyg som någon gång går i lite hårdare väder. Och när vågorna som slog över däck under gårdagen började avlösas av kraftiga regnskurar, avblåstes allt arbete ute på däck. Det ansågs alldeles för riskfyllt att springa omkring på det hala plåtdäcket med vågorna sköljande över sig.
Istället har hela besättningen hjälpts åt att göra snyggt nere i maskinrummet, vilket inte är ett särskilt litet arbete. När jag sökte till Sjöfartshögskolan, sökte jag förutom sjökapten även sjöingenjörsutbildningen. Även om det nu råkade vara så att jag sökte den femte eller sjätte hand. Men så här i efterhand är jag faktiskt glad att det blev sjökapten och inte maskinist jag utbildade mig till. Det är varmt, bullrigt och smutsigt i de allra flesta fartygs maskinrum. Man kan inte kommunicera ordentligt och blir smutsig vad man än tar i. Det är kul och intressant att komma ner och "gästspela" lite i maskinrummet - och jag har varit ner på "studiebesök" lite då och då där. Framförallt måste man ha ett gediget intresse för motorer, maskiner och att mecka - ett intresse jag själv inte besitter. Men alla är vi olika och det är tur att det finns dem som vill bli ingenjörer också! Själv nöjer jag med att kunna det som krävs för att vara styrman...
Och för att städa ett maskinrum krävs inga större maskinkunskaper. En mopp och en sopkvast kan de flesta av oss hantera - och det är just vad jag själv praktiserat sista dagarna. Och rent blir det därnere, det vill jag lova!

Men sen kom nästa utmaning, när jag efter middagen skulle ställa mig på löpbandet i gymmet för att försöka hålla igång kroppen en aning. Någon som försökt använda ett löpband ombord på ett krängande fartyg? Om inte - gör det!! För det ÄR faktiskt en utmaning! Framförallt då man befinner sig i ett gym utan några fönster, så att man åtminstone kan SE vågorna komma.
Men så slut som jag var idag efter bara 20 minuter på bandet, har jag nog aldrig varit tror jag (även om jag får erkänna att jag alltid varit pinsamt otränad). Ena stunden hade man nerförsbacke, för att sekunden efter ha uppförsbacke på bandet - man visste aldrig hur mycket man skulle ta i. Istället blev det att man smått gick och spände sig hela tiden.
Ironiskt nog var det istället läskigt realistiskt att använda roddmaskinen! Och ro i sjögång är ingen barnlek, det vet alla som försökt sig på det.
Det är annars rätt olikt mig att hålla igång med träning. Normalt sett, är jag helt usel på att hålla igång fysiskt. Men ombord på ett fartyg rör man sig verkligen extremt lite, framförallt om man är på bryggan en stor del av dagarna. Hemma får man ju i alla fall lite "gratismotion" när man går till bussen, går på stan och så vidare. Men de promenaderna får man ju aldrig på en båt. Det är verkligen inte många steg man går per dygn. Så finns det ett gym på båten jag är på, brukar jag försöka utnyttja det lite grann i alla fall. Och sista veckorna har jag varit riktigt duktig i gymet här. Med MINA mått mätt, alltså. Det jag har tränat sista tiden är förmodligen ingenting om man jämför med de flesta andra - men för mig är det faktiskt rekord.
Och jag märker verkligen att det gör skillnad i hur man orkar med resten av tiden ombord! Att man blir piggare, sover bättre och så vidare. Känner jag mig själv rätt, kommer knappast träningen hålla i sig när jag kommer iland - men man vet ju aldrig. Kanske inser jag vad bra det trots allt är fört kroppen att röra på sig och så fortsätter jag av bara farten...?! ;-)
 

 
Bilderna lånade från Små Sagor, Daniella
 

 

Muslimska högtider i svenska almanackan

Nu ger jag mig ut på lite halvfarligt vatten, det är jag fullt medveten om. Hoppas därför att ingen misstolkar detta inlägg! Saken är nämligen den att sossarnas partisekreterare Carin Jämtin i måndags gjorde ett uttalande om att man borde se över den svenska almanackan - och då framförallt de röda dagarna.
Eftersom Sverige är ett multikulturellt samhälle, anser hon att det ska införas även muslimska högtider i den svenska almanackan. Och då tänker hon på exempelvis Eid, som är muslimernas motsvarighet till julafton ¹.
Okej, det är en god tanke, det kan jag ställa upp på. Men är det ändå inte att gå lite väl långt i sin strävan efter ett likvärdigt och jämställt samhälle?! Som jag ser det, måste man med det resonemanget tillgodose alla religioner - och det är något som praktiskt är omöjligt. Hur gärna man än skulle vilja. Vill en skola där majoriteten av eleverna är muslimer lägga skolloven över de muslimska helgdagarna, är detta helt okej. Vill man som vuxen muslim ta sin semester över samma högtider är det okej. Men tyvärr går det inte att tillgodose alla med helgdagar i almanackan. Även om jag får erkänna att det skulle blir trevligare med lite mer ledighet... *skratt*
 
¹ Källa: SvD

 
GP 1 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Engslycka
 


Vågar man bli gammal?

Det finns en och annan sak i livet som jag faktiskt grämer mig för mer eller mindre. Inte så att det känns jobbigt, men det finns ändå en viss oro för vissa saker.
En av dessa är att bli gammal - även om det trots allt är helt oundvikligt. Egentligen är det nog inte ålderdomen i sig jag grämer mig för, utan vad som händer om ålderdomen kommer innebära att man inte kan ta hand om sig själv. Jag tillhör nog dem som kommer tycka att det är svårt att behöva be om hjälp med sådant som man alltid klarat själv tidigare. Framförallt när det förmodligen kommer bli frågan om sådant som blir mer privat, som att sköta sin hygien, gå på toaletten och liknande.
När man sedan hör om alla neddragningar inom åldringsvården, blir man ju många gånger nästintill mörkrädd! Det är ju inte så att man börjar se fram emot sin ålderdom när man hör om sådant. Mer och mer tycks det som att det bara är om man har pengar och kan anlita privata vårdföretag som man kan räkna med en värdig ålderdom. Annars får man ta det som erbjuds - det vill säga någon form av "förvaring".
I stadsdelen Limhamn Bunkeflo i Malmö har man nu på förslag att de åldringar som har hjälp av hemtjänsten ska kunna övervakas av en webkamera istället. Det ska vara upp till gamlingarna att själva kunna välja kamera som alternativ till att personal kommer på nätterna. Kameran filmar under den tid som personen annars skulle haft besök av personal, men ingenting ska lagras.
Tanken kan säkert vara god. För vissa - som kanske inte vill ha folk hemma hos sig. Men själv gillar jag inte tanken. Det osar besparingar över detta förslag, säkerligen räknar man med att kunna avskeda en eller annan från hemtjänsten på detta sätt. Och åldringsvården blir ännu mer opersonlig och liknar ännu mer någon form av förvaring av människor - som ska kosta samhället så lite som möjligt.
Som sagt; måtte man kunna klara sig själv som gammal.
 

 
EX 1
 
Bilden lånad från Drivrutiner
 


bin Laden död

Jaha, så har USA nått det mål man haft sedan 2001. Nämligen lyckats ta livet av Usama bin Laden. Ni vet den där farbrorn i turban, som egentligen ser ut som en rätt snäll hustomte i svart skägg än en terrorist. Denne man, som varit en av världens mest jagade de sista 10 åren.
Att bin Laden är död lär säkerligen släcka en del av hämndbegäret hos många amerikaner (och andra med för den delen), men frågan är om terrorhotet försvinner för att bin Laden är borta? Det är ju knappast särskilt troligt.
Redan nu har vissa talibaner börjat utlova hämnd mot USA - och själv undrar jag om det inte bara är en tidsfråga innan det faktiskt kommer någon form av hämndaktion? Om den blir lika stor som terrorattackerna mot World Trade Center kanske är tveksamt, men något lär vi nog ändå märka från talibaner och al-Qaida. Så varken terrorhot eller "kriget mot terrorismen", som väst med USA i spetsen ägnat sig åt sista åren lär väl vara över vid det här laget.

De flesta av oss minns garanterat bilderna som kablades ut den 11/9 2001, eller hur?! Själv var jag på bio den dagen med min lillebror. Vi såg Shrek - och hörde nyheterna när vi kom på eftermiddagen. Det var minst sagt läskigt att se - som bilder från någon amerikansk actionfilm.
Att man lyckades med dessa attacker visar ju verkligen resurser al-Qaida har! Att man utbildar piloter, som sedan lyckas få med sig verktyg nog genom säkerhetskontrollen för att kunna genomföra kapningarna.
Själv jobbade jag på Arlanda när detta hände och det märktes direkt en markant skillnad i antalet flygresenärer till och från Arlanda. Framförallt på direktflygen till USA förstås, men även på de flesta andra flighter. Det tog sedan inte många dagar innan det infördes rigorösa säkerhetskontroller på alla flyg till och från USA. Man kontrollerade verkligen allt och alla som skulle resa dit.
Sedan tog man bort de allra hårdaste kontrollerna, men säkerhetskontrollerna är otroligt mycket hårdare nu än vad de var innan terrorattackerna i New York. Att ett land som USA får fiender är kanske inte så konstigt, men ibland känns vissa av de kontroller de utför som lite "over-kill". Framförallt när man kommer som sjöman till USA, då det emellanåt nästan känns skrattretande. Hur det var innan terrorattackerna vet jag dock inte, men jag misstänker att kontrollerna inte var lika rigorösa då som de är nu. Kontroll i all ära, men man behöver inte gå till överdrift.
USA är i alla fall knappast utan fiender nu. Möjligen har man för en period en fiende mindre, men det står säkerligen fler i kö...
Sen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka vad gäller att man valde att döda bin Laden istället för att gripa honom och ställa honom inför rätta... I ärlighetens namn tror jag han hade fått ett hårdare straff om man satt honom på livstid i amerikanskt fängelse. Han hade knappast fått vara ifred en enda dag. Så han kom nog trots allt ganska lindrigt undan på detta sätt.
 

 
DAG 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 SVT 1, 3
VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11

Bilden lånad av Holger Awakens
 

 

Första maj

Så är det första maj. De svenska tidningarna fylls med rubriker om förstamajtal och demonstrationer. Tro det eller ej, men jag brukar faktiskt demonstrera ibland på första maj! Det har inte blivit av varje år, men många... I år har jag dock inte så mycket annat val än att köra min egna lilla demonstration här ute till sjöss. ;-) Det går idag att läsa om förstamajtåg i en stor del av världen, inte bara i Sverige. Så man får kanske hålla sig till att sympatisera med alla som demonstrerar, när det inte finns några tåg att tillgå.
Tanken slog mig häromdagen, att det faktiskt "luckrats upp" en del vad gäller flera helgdagar - åtminstone här i Sverige. När jag själv var liten, var det snudd på omöjligt att hitta en öppen affär på första maj! Till och med OK-macken, som annars skyltade med "alltid öppet" hade stängt på första maj. Detsamma gällde många gånger även på till exempel långfredagen, då man förväntades sitta hemma och ha det tråkigt (även om de flesta inte gjorde det). Nu har de allra flesta affärer "söndagsöppet" på första maj, det är inte längre nödvändigtvis "heligt" för arbetarna att vara lediga denna dag.
Just i Sverige kan det ju tänkas att de flesta anser sig ha det så pass bra, att första maj på många sätt tappat lite i betydelse. Man kanske inte längre anser att det är lika viktigt att slåss för de rättigheter som trots allt inte fanns för 100 år sedan men som nu finns.
Nej, jag är inte bitter över att första maj verkar tappa betydelse. För många är det kanske så enkelt att man tycker att man har det bra som man har det, det behövs inga demonstrationer. Men för min egen del är det också en fråga om att bibehålla just det system som finns....
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5,  DN 1, 2, 3, 4, 5 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Vänsterpartiet