Ålderskriser

Många hävdar med bestämdhet att de tyckt det varit jättejobbigt och tufft med ålderskriser när man passerat vissa åldrar. Många genomgår ålderskriser redan när de passerar 30. Och då undrar ju hur man mår när fyller 50?
Själv tog jag 30-årsdagen med en klackspark. Jag tyckte inte var det minsta jobbigt att fylla 30! Däremot hör jag nog till de få som genomgick en smärre ålderskris när jag fyllde 20. Jag minns att jag tyckte det var en "magisk gräns" som var jättejobbig att passera. Helt plötsligt kunde jag inte skylla något på att jag fortfarande är tonåring, plötsligt ställdes en rad krav och förväntningar på mig. Man skulle veta vad man ville bli och utbilda sig till. Och plötsligt var man på ett märkligt sätt vuxen utan att känna sig redo för vuxenlivet.
Själv bodde jag i London när jag fyllde 20. Jag bodde kollektivt, jobbade som socialarbetare, festade runt och hade ingen som helst aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det kändes med andra ord väldigt jobbigt att försöka leva upp till alla förväntningar. Men med tiden har jag lärt mig att faktiskt inte bry mig så mycket om alla förväntningar utan istället göra det jag själv vill med mitt liv. Även om man kanske inte faller inom de ramar man förväntas göra, är ju ändå det viktigaste att man själv känner sig nöjd och tillfreds med sitt liv.
Någonstans där är jag övertygad om att mångas ålderskriser grundar sig. Man känner sig inte tillfreds med det liv man levt och lever - både eller antingen på grund av sina egna mål eller andras förväntningar som man sedan inte känner att man lyckats leva upp till. Så börjar man inse att det kanske är för sent att nå dessa mål eller nå till förväntningarna.
För min egen del har det varit väldigt viktigt att faktiskt följa vad jag själv tycker känns rätt, vad jag faktiskt känner att jag VILL göra. Jag kan inte garantera att jag inte kommer genomgå några ålderskriser, men jag vill ändå leva efter mottot att jag inte vill sitta på hemmet som gammal och ångra att jag inte tagit de chanser jag fått, att jag inte åtminstone försökt att göra det jag vill med mitt liv. Att sedan inte alltid lyckas, det är en helt annan sak.

Bland det värsta jag vet i kontakt med andra människor, är när man märker att folk går runt och är bittra över hur de "misslyckats" i livet. Folk som oftast har något lågstatusyrke, som strax efter 50 års ålder insett att de egentligen borda ha utbildat sig och gjort något helt annat i sitt liv. Men istället för att göra det bästa av situationen begraver de sig i sin bitterhet.
Även om jag kan förstå att det är jobbigt att hamna i sådana livskriser, undrar jag varför man ändå inte försöker göra det bästa av situationen? Det har varit eget motto under delen av mitt vuxna liv, att försöka lösa varje situation på bästa sätt och inte gräva ner mig för misslyckanden.
Ibland ser man istället andra, som gör desperata försök att inte åldras, som springer in på tonårsavdelningen på H&M för att handla kläder och gör patetiska försök att se några år yngre ut. Med risk för att låta extremt fördomsfull, brukar jag själv lägga märka till en viss grupp kvinnor som försöker sig på just detta. Kvinnor som blivit mamma tidigt, som inte hunnit leva sitt eget ungdomsliv när de var unga. När de sedan är i 40-50-årsåldern och barne är i tonåren och därmed klarar sig hyfsat själva ska mamma plötsligt ta igen det hon inte hann göra när hon var 20. Desperat sugande på sina gula Blend springer hon på H&M och handlar ungdomskläder, går på krogen och försöker leva loppan. Allt i ett patetiskt försök att vara lite yngre. Men detta är något man försöker leva ut så långt som undersköterskelönen räcker. För det är den utbildning hon hunnit skaffa innan barnen kom och "det är svårt att hinna och ha råd och plugga". Men oftast skiner bitterheten igenom fasaden av smink, hårspray och jeansjackor och i grunden är hon ganska sur och bitter, skäller på ungarna och det stora söndagsnöjet är att ta med barnen på McDonalds.
Samtidigt finns också det omvända, de unga personer som inte vill något hellre än bli en del av vuxenvärlden och gör märkliga försök att vara mer vuxna än det står på ID-kortet. Det ska skaffas barn, köpas hus och jobbas nio-till-fem istället för att passa på att göra sådant man inte kan när man sitter där med huslån och barn. Min egen bestämda uppfattning är att det sedan på ett eller annat slår tillbaka förr eller senare. När barnen sedan är större, inser man vad man missat och försöker istället ta igen det man missat. Då blir man de bittra undersköterskan som röka gula Blend och springer på krogen i H&M-kläder i tid och otid...

Nej, tur att jag själv är så perfekt och lever det mest perfekt av liv. Jag kommer ALDRIG få någon ålderskris!!! *ironi*
 

 
 

 
 

 
Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow