Att lyckas med svenssonlivet

Vad kommer du att tänka på när du hör ordet "Svenssonliv"? Som med många ord, kan man säkerligen ha olika definitioner - och det gäller säkerligen även detta ord. Min personliga definition är att ett Svenssonliv är en tillvaro som inte riktigt sticker ut, ett liv där man bor i sitt radhus eller villa i något villaområde, har ett hyfsat vanligt jobb, har 2-3 barn, springer på föräldramöten, skjutsar barnen till fritids och träningar och stretar på så i ungefär samma lunk. Ett väldigt vanligt liv helt enkelt.
Och just ett sådant liv jag själv inte vill ha, jag kan inte låta bli att tycka att det verkar väldigt, väldigt tråkigt. Jag säger inte att det är fel att leva så, så länge man trivs - men jag skulle inte trivas med det! Att ständigt har tillvaron inrutad efter dessa rutiner och framförallt något som inte sticker ut på något sätt, att bara falla in i denna mall av hur man "borde" leva.
När jag ser familjer på stan, hör folk på bussen/tunnelbanan diskutera sin liv och man hör/ser hur de faller in i dessa normer får jag nästan panik. När jag hör hur man ringer hem och diskuterar vem som ska hämta barnen, vem ska handla, säga att "ja, jag blir sen imorgon, möte på jobbet" känner jag direkt i maggropen den tristess jag skulle känna om jag gled in alltför lika levnadsbanor. Jag inser hur jag skulle vantrivas, känna mig inlåst och instängd. Och förmodligen skulle jag drabbas av någon de ålderskriser jag skrev om häromdagen. För min del skulle jag frampå med åren känna att jag inte levt det liv jag vill leva...
Vi förväntas leva våra liv på väldigt specifika sätt. Vi förväntas få barn, vi förväntas få ett hyfsat jobboch göra karriär, pensionsspara och har lite pengar undanstoppade på banken, vi förväntas falla in under vissa normer och helst inte sticka ut särskilt mycket. Vi ska åka på charter till Mallorca och Thailand och dricka svenskt kaffe på hotellet. Ganska typiskt svenskt, eller hur? Sticker man ut alltför mycket, räknas man nästan som ett freak - istället för att det ju kan vara helt sunt att leva på det sätt man själv väljer!

Men vad säger att en barnlös städerska misslyckats i sitt liv? Hon/han kanske är jättenöjd med sitt liv och får ut det han/hon faktiskt vill av sin tillvaro. Själv har jag inga drömmar om att göra karriär i bemärkelsen att nå några chefspositioner. Jag har inga drömmar om barn och familjeliv.
Vad drömmer jag då om, undrar ni säkert?! För tänker jag efter, lever jag nog för tillfället ett ganska vanligt har jag en känsla av, möjligen bortsett från att jag vid 34 års ålder ännu inte skaffat barn. Kanske är helt enkelt min dröm att inte riktigt, riktigt följa dessa normer? Det är nog den närmsta förklaringen jag kan ge. Kunna flacka runt lite, flytta, resa byta jobb, ha möjligheten att ta de "risker" man inte riktigt kan/vågar ta om man till exempel har barn att försörja. Då kanske det inte är så smart att ha längre perioder med sämre ekonomi, i alla fall om man själv kan styra över det.
Nu är jag inte helt okunnig kring att få barn. Självklart förstår jag att man kan leva ett rikt liv med barn! Annars skulle ju inte majoriteten av alla människor faktiskt skaffa barn. Jag förstår att det måste vara något alldeles underbart att få barn. Och självklart kan man leva ett "normal Svenssonliv" och vara lycklig med det. Jag kritiserar inte någon som lever ungefär det liv jag beskrivit. Självklart ska man leva det liv man trivs med. Men i när nu allt med personlig utveckling och självförverkligande är så modernt, borde det ju inte vara något fel i att välja andra vägar att gå än dem som faller inom gängse normer...?



Bilden lånad från Lejonklo, Marie Hall


Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow