Arbetsmyra

Den gångna helgen blev kanske inte fullt vad jag räknat med. Att jag skulle jobba visste jag och hade räknat med ett normallånga kvällsskift. Men sedan det blivit en del sjukskrivningar, fick jag i personalbristens tecken hoppa in och jobba en hel del övertid istället. Så både lördag och söndag blev det "härliga" arbetspass mellan 09.00 och 23.00.
När man är på väg till jobbet, känner man sig inte helt road när man vet att man har 14 timmar framför sig. Men när sedan lönen kommer, brukar man känna sig rätt nöjd istället. Och själv brukar jag resonera att ska jag ändå jobba, så spelar det inte alltid någon större roll om det blir massor med timmar. Jobbar man kväll, finns oftast heller inte tiden att göra så hemskt mycket, helgen försvinner liksom ändå. Så jag tackade förstås ja till de 10 timmar övertid som det sammanlagt blev under helgen.
Den vecka som gått är den intensivaste vi har under det sexveckorsschema vi går på och man jobbar från tisdag till och med söndag. Så det är klart att det känns lite extra i kroppen om man då gör dessa "mastodontpass" som avrundning på den veckan. Nu känns det dock skönt att jag faktiskt är ledig ett par dagar och sen bara har tre arbetspass denna vecka. 14-timmarspass funkar ett par dagar, men sedan behöver man faktiskt vila upp sig en aning. Åtminstone jag - man är ju inte 20 längre! Och när jag kom hem igår kväll, hann jag inte mer än lägga huvudet på kudden innan jag sov.

I somras beställde jag renovering av lägenheten. Den har sett hemsk ut ända sedan jag flyttade in här - och det är faktiskt en underdrift att säga att den är "hemsk". Golven har varit extremt nedslitna och så ingrott smutsiga att de inte har gått att få rena ens med klorin.
Tapeterna var rejält slitna även de, men ändå i något bättre skick än golven. När jag hyrde ut lägenheten i andra hand under min studietid, frågade mina första hyresgäster om de fick måla om lite. Killen i paret påstod att han var utbildad och kunde ordna målningen själv. De fick under förutsättning att de inte valde några "konstiga" färger.
Men målare? Nej, det tror jag inte på att han var, min före detta hyresgäst! Trots att jag själv har en hel drös med tummar mitt i båda händerna, skulle jag gjort denna ommålning mycket bättre! Det hela var en katastrof minst sagt. Det har varit penseldrag av vit färg över de annars träfärgade golvlisterna, kladd över strömbrytare och eluttag och fruktansvärt ojämnt målat på väggarna. På vissa ställen på väggarna har han formligen vräkt på färg, medan det på andra ställen varit rejält mycket tunnar. Man har verkligen kunnat se vissa av rollerdragningarna över väggarna! Och tror ni han slipat ner de skarvarna i de galma tapeterna? Tror ni han spacklat innan han började måla? Nej, nej, nej, varför ska man göra det??
Att det sedan varit extremt mycket borrade hål överallt har inte direkt gjort saken bättre. Det är nog tur för dessa hyresgäster att jag såg detta först ett drygt år efter att de flyttat ut, annars hade de själva fått bekosta omtapetsering av vissa delar av lägenheten.
Så när jag nu flyttade tillbaka i somras, var det inga tvivel om att lägenheten skulle totalrenoveras. Det ska inte bara bli nya tapeter, utan även nya golv och omlackering av köksluckorna. Till det har det blivit ny spis dessutom.
Och i morse kom så målarna för att börja måla och tapetsera lägenheten. Halv åtta ringde det på dörren och in kommer två målare med full målarutrustning och börjar riva i de gamla tapeterna och sedan spackla. Just nu ser visserligen hela lägenheten ut som ett bombnedslag, men med tiden kommer det förstås att bli bra. Och denna gång är det proffs som gör arbetet och inte någon amatör...
 

 

Hallen och vardagsrummet just nu...
 

 
Bilderna lånade från Biologisk mångfald, Jenny Kullin
 


SMS-chock

Man behöver ju oftast inte mer än slå på datorn, så börjar man bomas med reklam av olika slag. Det är per mejl och framförallt när man går in på olika sidor. Överallt finns den.
Och så har vi ju alla knep att få oss att lämna ut våra telefonnummer. Det tog ett tag innan jag insåg de vanligaste knepen, men jag lärde mig också min läxa den hårda vägen. Man erbjuds vara med i tävlingar, men för att vara med ska man uppge telefonnummer och mejladress. Sedan tar det oftast inte särskilt lång tid så dråsar reklammejlen in - och telefonförsäljarna ringer upp dig. Och även om du är med i NIX-registret, får försäljarna ringa upp dig om du givit ditt samtycke eller redan är kund hos företaget. Lämnar du ditt nummer i en tävling, kan det i det finstilta stå att du ger ditt samtycke till att telefonförsäljarna ringer upp dig i och med att du lämnar ditt nummer.
Och när jag första gångerna utnyttjade möjligheten att nå vissa nummerupplysningar per SMS, märkte jag ytterligare ett fult knep man använde sig av. I och med att man skickade ett SMS, fick man någon form av prenumeration, som automatiskt drogs från räkningen varje månad. Dessutom fakturerades jag för SMS jag aldrig skickat. Dit hörde bland annat 118800, som ju egentligen gör reklam för att de ska vara så billiga. Men istället fakturerade de för tjänster man aldrig beställt.
Det hela slutade med att jag spärrade min mobil för betalsamtal. Då stoppar Telia nämligen alla sådana prenumerationer och nummerupplysningarna kan inte längre fakturera mig för några SMS alls. Oavsett om jag skickat dem eller ej. Och några tävlingar där jag måste uppge telefonnummer eller mejladress deltar jag inte längre i. Jag blir nämligen så fruktansvärt trött på alla reklammejl, reklam-SMS man får - och framförallt på de telefonförsäljare som sedan börjar ringa. Jag kan tänka mig att telefonförsäljare är en av de mest hatade yrkesgrupper som finns!

Och så fort man går med i någon "kundklubb" hos något företag, börjar man också få en massa reklam-SMS. Skaffar man ett kundkort eller liknande, registreras ens mobilnummer - och VIPS börjar SMS:en komma. Det gäller även de större företagen som H&M, SJ och så vidare. För min egen del är det inga stora mängder SMS jag får från dessa företag, där jag på något sätt har kundkort eller liknande. Men det är ändå en hel del SMS som kommer. De större företagen är visserligen oftast så pass ärliga att man hyfsat enkelt kan avregistrera sig från att få fler SMS - och framförallt får man inga oväntade fakturor för SMS:en de skickar.
Tydligen har det blivit något av en "trend" att trakassera folk genom att uppge deras mobilnummer på olika sajter så att de mer eller mindre bombarderas av SMS. SMS, som i grunden är tänkta som en service från olika företag men som privatpersoner sedan utnyttjar för att terrorisera någon. Det finns tydligen exempel på personer som fått tusentals SMS bara under några timmar. Det var någon variant av sådan "terror" jag nästan misstänkte att jag själv råkat ut för, när jag fick fakturor på SMS jag inte hade skickat. Jag började faktiskt fundera på om någon på något sätt lyckats med bravaden att få SMS de själva skickat inlagda på min räkning.
 

 
EX 1
 
Bilden lånad från Excellent System
 


Typiskt svenskt

Vem har inte hört uttrycket "Hellre en hård sanning än en lögn"? Och hur många är det som inte håller med om det? Jag tror de flesta trots allt gör det, eller hur?
Någonstans går det självklart en gräns mellan ärlighet och elakhet, det är en sak som är säker. Även om man tycker en person är ful som stryk, behöver man trots allt inte säga det. Anser jag någon vara groteskt fet, behöver jag heller inte säga det. Men överlag är det självklart bättre att säga sanningen än komma med någon lögn.
Men detta är vi svenskar fantastiskt dåliga på - och jag tänker inte påstå att jag själv är något undantag heller. Vi är så rädda för att såra varandra, att vi inte vågar vara ärliga när vi egentligen borde vara det. Istället drar vi till någon nödlögn - som oftast kan såra mer än själva sanningen. Det kan vara så enkla saker som att tacka nej till en fest eller att träffa någon. Andra gånger behöver man kanske inte säga hela sanningen, men heller inte ljuga - det kan räcka att "putsa till" sanningen lite. Frågar någon hur man passar i ett klädesplagg, behöver man kanske inte rent ut säga att "så fet som du är, ska du inte klä dig så", utan mer att "det där kanske inte riktigt passar dig".
Och jag erkänner själv att balansen är svår många gånger - och dessutom varierar det ju var gränsen beroende på vem man har med att göra. Och vem är perfekt? Visst blir det fel ibland och visst har vi alla kläckt ur oss saker som vi sedan får ångra.
Men det faktum att vi svenskar generellt har så svårt att säga som det är med rädsla att såra är något jag alltid stört mig på - inklusive att jag själv är likadan. Själv försöker jag dock tänka på det så mycket jag kan, att faktiskt säga det jag tycker - inom rimliga gränser. Hur jag lyckas vet jag inte riktigt... Men det kanske folk i min omgivning kan svara på? Och jo - man FÅR svara ärligt! ;-)

När man sedan är på stan eller i olika sociala sammanhang i Sverige, ska man synas och höras så lite som möjligt. Står du på busshållplatsen och börjar prata med någon du inte känner, är du antingen fyllo eller förrymd patient från låsta avdelningen på psyk. Eller förmodligen både och. Det gäller nästan i de flesta sammanhang. I väntrum, på tåget, bussen och så vidare. Det märkliga är att det behövs att det händer något för att folk ska börja prata med varandra. När jag suttit på tåg eller bussar som fastnat i trafikstockningar eller liknande, har det oftast inte tagit mer än någon halvtimme innan folk börjat prata med varandra. Då har man plötsligt ett "problem" ihop, något att diskutera.
Annars är det först med några öl under västen som det är okej för oss svenskar att börja prata med varandra utan att känna varandra innan. För det märkliga med oss svenskar, är att vi har svårt att roa oss och vara sociala utan att alkohol är inblandat. Nu är jag själv absolut inte nykterist på något sätt, men det kan faktiskt störa mig ibland att det så ofta är så att "umgås" är synonymt med "alkoholintag".
Men skulle man plocka ut det mest typiskt svenska, så borde det väl ändå vara den berömda Jantelagen? Tro för 17 inte att du är något, att du är bättre än någon annan! Att säga att man är duktigt på något är inget annat än skryt och du betraktas direkt som högfärdig. För oss alla finns det garanterat saker man innerst inne vet och/eller tycker att man är duktig på, men man ska helst inte prata så mycket om det. Då blir vi direkt självgoda och skrytsamma personer som folk tittar lite snett på. Och okej, även här finns det förstås en viss gräns; pratar man alltför mycket om hur duktig man är på något, är man förstås skrytsam. Men att då och då konstatera att det finns saker man är duktig på, är inte detsamma som att vara skrytsam.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Jajamens blogg, VGNT, Emsellen
 


Torsk på internet

Det var nog inte bara för mig som den stora hackerattacken för ett tag sedan blev något av en väckarklocka. För min egen del har jag egentligen varit ganska medveten om riskerna på internet vad gäller lösenord och inloggningsuppgifter. Att inte använda samma lösenord till olika sidor, att byta ut dem då och då och så vidare ska ju egentligen vara en självklarhet. Men av någon anledning har jag - som säkerligen många andra - slentrianmässigt haft väldigt likartade lösenord till flera sidor och slarvat väldigt mycket med att byta dem.
Men nu har det blivit fart på mig vad gäller även den biten! Nu är lösenorden bytta till samtliga sidor jag är medlem på - och alla är unika! Visst, det blir lite krångligare att hålla reda på - men frågan är ju man inte hade tyckt det varit värt besväret om man istället fallit offter för någon hackare...? Det är precis som med vad man förvarar i plånboken - den dag man blir av med den inklusive alla kort man har i den som man inser vikten av att kanske förvara alla kort på lite olika ställen....
Normalt tycker jag mig vara väldigt observant när jag är ute på internet. Jag är medveten om de flesta risker finns - tycker jag själlv i alla fall. Varje gång det uppdagas att folk svarar på spammejl om miljonvinster på lotterier de aldrig deltagit eller märkliga pengatransaktioner förvånas jag över hur blåögda folk är. Detsamma gäller personer som varit medlemmar på dejtingsajter och blivit blåsta på pengar av damer som "vill ha pengar till en biljett till Sverige" - men aldrig kommer. På samma sätt skulle jag säkerligen förfasas över min egen dumhet om jag utsatts för en hackare mot bakgrund av att inte ha bytt lösenord tillräckligt ofta eller haft tillräckligt säkra sådana.



Bilden lånad från iCAD

AB 1, 2 DN 1, 2 SvD 1


 


Stiltje

När jag började utbildningen till sjökapten, var budskapet att det skulle vara lätt att få jobb till sjöss. Det skulle inte vara några större problem, sa man.
Det var 2006 och nu tycks tiderna ändrats en aning. Visserligen påstår många "förstå-sig-påare" att sjöbranschen varit en av de minst drabbade av lågkonjunkturen sista åren, men ibland känns det tveksamt om jag ska tro på det.
Jag har skickat iväg intresseanmälningar till en rad rederier, liksom sökt alla jobb jag känt att jag varit behörig till som dykt upp. Men det är inga som kallat till intervju än.
Genom åren har jag insett att det finns även andra jobb - förutom styrman - jag faktiskt kan tänka mig att sök, men där jag fortfarande kommer ha nytta av min utbildning. Jobb på rederier, i hamnar och genom Sjöfartsverket till exempel. Många söker folk med sjöbefälsexamen till andra jobb inom sjönäringen, där det krävs att man har kunskaper som man får genom just den utbildningen. Så jag söker både det ena och det andra kan jag säga, inte bara jobb till sjöss.
Nu är det ju inte så att jag är i stort behov av ett jobb på grund av ekonomin, en inkomst har jag ju genom jobbet på polisen. Dessutom ett jobb jag trivs med. Men har man utbildat sig inom ett område, vill man ju gärna jobba med det också! På ett eller anant sätt åtminstone. För när jag påbörjade utbildningen, då var det bara jobb på båtar i oceantrafik som lockade - ingenting annat. Men med tidens gång, när jag börjat läsa platsannonser och så vidare, har jag börjat inse att det faktiskt finns en hel del jobb jag kan tänka mig som inte ens är ombord på ett fartyg.
Med tiden kommer jag säkerligen få ett jobb inom sjönäringen, det är jag övertygad om. Och under tiden har jag inget emot att jobba kvar där jag nu är. Jag trivs och har en lön jag känner med nöjd med utifrån det jobb jag gör... :-)
 

 
SvD 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Chalmers
 


Integritet

Normal sett brukar jag inte reagera så värst mycket på olika typer av övervakning. Till skillnad från många andra som gastar om personlig integritet med mera, brukar jag tycka att övervakning inom rimliga gränser är helt okej. Har jag ingenting att dölja, har jag heller inget att vara rädd för.
Minns ni debatten när man ville installera övervakningskameror i taxibilar för att minimera rånrisken? Direkt började folk gasta om integritet. Själv anser jag att man gör i en taxibil, som man inte vill ska fastna på bild bör man nog ändå sluta med. Detsamma gällde när SJ ville göra tågbiljetterna personliga och kräva legitimation av sina resenärer - folk började genast gasta om integritet.
I säkerhets- och brottsbekämpningssyfte tycker jag själv att det är okej med kameraövervakning och kontroll av identiteter i de flesta sammanhang - men självklart inom rimliga gränser. Den dag man börjar placera kameror i omklädningsrum, på toaletter och i klädbutikernas provhytter har man gått för långt.
Själv reagerade jag negativt på det system Kalmarhem hade med elektroniska lås till vissa - däribland min - lägenhetsdörrar. Min lägenhetsdörr gick endast att öppna utifrån med en elektronisk passerbricka, det gick inte att låsa upp den mekaniskt med en nyckel. Okej så långt kan man ju tycka - om det inte var för att det loggades i ett datasystem varje gång jag låste upp dörren. Där kändes det som att man passerade en gräns. För vilket syfte fyller det att logga när en hyresgäst går in i sin lägenhet? Då klampar man plötsligt in i mitt privatliv och har en teoretisk möjlighet att kartlägga mina vanor. Det vill säga, man har gått lite för långt.

Nu har det även visat sig att VISA och Mastercard vill kartlägga sina kunders köp för att sedan kunna sälja informationen vidare för att kunderna ska kunna få riktad reklam. Alltså att man utifrån kortköpen mer eller mindre kartlägger vad vad kunderna kan tänkas vara intresserad av för varor och tjänster och sedan kunna göra reklam för liknande varor och tjänster. Handlar du till exempel ofta bilprodukter med det visakort, kommer du kunna få reklam som har med just bilar att göra.
Hade syftet varit brottsbekämpning, att till exempel motarbeta kortbedrägerier, hade jag faktiskt kunnat gå med på att man kartlägger mina kortköp. Men när enda syftet är att just kartlägga mina vanor för att kunna komma med reklam, då känns det endast som integritetskränkande.
Nu kommer visserligen informationen från Aftonbladet, som ju är ganska kända för att spetsa till sanningen en hel del. Så frågan är hur mycket man ska lita på den här artikeln? Men stämmer det, så tycker i alla fall jag själv att det känns rätt oroande om man vill kartlägga mina kortköp i just det här syftet!
 

 
 

 
Källa: AB
 
Bilderna lånade från The Tech Herald, Attila
 


Lika vård för alla?

I Sverige kan vi stoltsera med en sjukvård som är i världsklass och med den stora förmånen att vi inte behöver betala särskilt stora summor när vi väl besöker doktorn eller sjukhuset. Till skillnad från många andra länder, där man praktiskt taget slängs ut från sjukhuset om man inte kan betala för sig.
Samtidigt slås jag emellanåt av tanken hur pass stor skillnad det ändå kan vara i vård i Sverige beroende på vilket landsting man tillhör. Oftast är skillnaden kanske inte enorma, men ändå tillräckliga för att vara rejält märkbara. Det kan vara vilka vaccinationer som alla får utan att betala helt själv, hur länge man får ligga kvar på BB efter en förlossning med mera.
Borde det istället inte vara en självklarhet att man får samma vård oavsett var man bor? Även om grunderna är desamma, så finns det fortfarande ganska stora skillnader trots allt. Vi bor alla i samma land och borde därför ha samma förutsättningar till vård, även om det kanske är frågan om småsaker i sammanhanget. Det senaste exemplet är vaccinet mot livmodercancer. Vaccinet måste ges i ganska unga år för att ha effekt, men långt ifrån alla landsting har hittills valt att erbjuda vaccinet till alla tonårstjejer. Även om det tycks vara på gång på flera håll.
 

 
SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från My newsdesk
 


Tandborstprincipen

Man ska använda sina lösenord på internet som man använder sin tandborste: byta ofta och inte dela med någon. Har jag hört någon smart person säga. Men jag som alla andra slarvar nog en del med detta. Byter inte tillräckligt ofta och kanske ibland väljer lite väl enkla eller likartade lösenord till olika sajter - just för att de ska bli enkla att komma ihåg.
Okej, jag är otroligt restriktiv med att dela med mig av lösenord till folk! Det är knappt jag vågar ge inloggningsuppgifter till min flickvän eller mamma. Men det är nog en av de oskrivna regler som för mig är totalt helig. Jag lämnar aldrig, aldrig ut inloggningsuppgifter.
Men hur noggrann man än är, tycks man aldrig vara riktigt säker. Så är det ju med det mesta, visserligen. Det spelar ingen roll hur avancerade larm, lås och säkerhetsdörrar du har hem! Finns det någon som absolut vill in, så kommer de in - på ett eller annat sätt. Och det tycks även vara fallet just nu, om man ska tro vad som skrivs på olika tidningars hemsidor. Vad som i förmiddags tycktes vara något hyfsat oskyldigt, verkar nu vara en jättegrej! Det tycks nämligen vara så illa att Bloggtoppen blivit hackad och över 90.000 inloggningsuppgifter läckt ut. På så vis misstänker man att hackarna kommit över inloggningsuppgifter även till andra sajter, eftersom många använder samma lösenord på flera sajter. Bland annat är det frågan om politikers och tidningars mejl. Expressen - som är en av de drabbade tidningarna - har till och med gått så långt att man kopplat in Säpo.
Själv började jag förstås direkt tänka efter om jag kan tänkas ha samma lösen på Bloggtoppen som till andra sajter. Men insåg ganska snart att jag faktiskt ändrat de som möjligen är identiska, så för min egen del är väl risken förhoppningsvis inte så stor.
Före detta SD-politikern William Petzäll ska ha fått sitt twitterkonto kapat och via just det kontot ska en hel del information ha spridits. Bland annat att Jimmie Åkesson skulle ha haft tillgång till Expressens och Aftonbladets mejl. Något han själv nekar till. Men hur det än är, blir det ju ändå på något sätt allvarligare när tidningar och politiker angrips (även om jag i övrigt inte sympatiserar med SD). Då blir det inte bara ett angrepp mot personer, utan KAN bli ett angrepp mot demokrati och yttrandefrihet. Om man ska dra det till sin spets i alla fall. Och själv får man ju en tankeställare att hålla bättre koll på sina inloggningsuppgifter...
 

 
DN 1, 2, 3 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Svenska Brukshundsklubben
 


Att bo

Hade man för 15 år sedan frågat mig hur jag ville bo, hade jag direkt sagt att jag ville bo ute på landet. Helst så långt ifrån all civilisation som möjligt. Jag ville ha ett hus så lantligt som möjligt, helst med sjötomt. Ni vet så där idylliskt, rött hus med vita knutar och helt hund och katt och ett rejält trädgårdsland.
Men med tiden har jag successivt börjat ändra åsikt vad gäller hur långt från stan jag vill bo. Nu föredrar jag istället att ha stan inom räckhåll så långt det går. Jag skulle fortfarande inte vilja bo mitt inne i Stockholm city, men vill ändå ha stan inom räckhåll... Jag har tillgång till en sommarstuga långt ute i Söderhamns skärgård och det känns därmed som jag har en ganska bra kompromiss; jag bor hyfsat när stan i Stockholm och har samtidigt möjlighet att vara ute på landet några veckor varje år.
Under de år jag bodde avsides utanför Upplands Väsby, insåg jag de stora nackdelarna med att bo långt ifrån stan. Folk drog sig plötsligt för att komma och hälsa på, eftersom resorna tog alltför lång tid. Och de gånger man hade någon middag eller fest med lite fler folk som kom, var det alltid ganska många som antingen tackade nej eller avstod från vin eftersom de skulle köra hem.
Och till det blir förstås mycket i vardagslivet krångligare om man har långt till stan. Handling, resor till jobbet och så vidare blir väsentligt mycket krångligare.
Jag kan absolut se tjusningen i att bo ute på landet, det tänker jag inte neka till! Däremot skulle jag själv inte längre kunna tänka mig att flytta långt ut ifrån stan. Jag har nog enkelt uttryckt kommit fram till att jag skulle vi bo lantligt, så länge jag har nära till stan. Helst skulle jag vilja ha ett hus som ligger lantligt, men max en mil från stan. Det ska funka hyfsat att ta sig hem om man ska ut eller bort på något en kväll - eller åtminstone funka att ta en taxi för en mänsklig peng. Att jag sedan fortfarande helst vill ha sjötomt, bastu nere vid vattnet och en båtplats tänker jag heller inte hymla med. Kom sen inte säg att jag ställer väl höga krav! *skratt*
Allt är självklart en fråga om prioriteringar. Kan man tänka sig att göra lite "avkall" på den sociala biten och villig att ha lite längre resor till jobbet, då funkar det ju att bo ute på landet. Men själv prioriterar jag att kunna ha ett mer fungerande socialt liv och nära till bekvämligheter än att bo långt från stan...
 

 
Bilden lånad från Asfaltsblomman
 


Äkta kärlek

 

 
Bilden lånad från Skyltat
 


Obligatorisk vigselrätt

För ett antal år sedan läste jag om nyutexaminerad apotekare som vägrade att hantera preventivmedel i sitt arbete - på grund av sin religiösa uppfattning. Apoteket ville inte gå med på detta, eftersom man ansåg att det tillhörde arbetsuppgifterna som apotekare. Men minns jag inte helt fel, fick apotekaren rätt i domstol att slippa hantera preventivmedel.
När Sverigedemokraterna var ett ganska nybildat parti, ville man inför något av valen på 90-talet skicka ut valmaterial med Posten i bland annat Malmö. Men brevbärarna i Malmö vägrade att dela ut vad man ansåg vara rasistiskt material. Brevbärarna belönades senare för sitt kurage.
Av en ren slump hamnade jag på den kristna tidningen Dagens hemsida för en stund sedan. Och till min stora förvåning läser jag att Svenska kyrkans högsta beslutande organ - kyrkomötet - har lagt fram ett förslag om att vigselrätt ska vara obligatorisk för svenska präster. Man ska inte - som det är nu - kunna avstå sin vigselrätt med motiveringen att man inte vill viga samkönade par. Är man präst, ska man ha obligatorisk vigselrätt.
Nu är de här fallen visserligen ganska vitt skilda typer av fall, men grundtanken är kanske ändå den samma. Nämligen, hur mycket ska en arbetstagare kunna kräva att avstå från olika saker som i grunden tillhör ens arbete? Ska en polis kunna vägra att med våld delta i tvångsavvisningar av flyktingar för att man tycker det är oetiskt? Ska man som brevbärare kunna avstå från att dela ut reklam från vissa politiska partier för att man inte håller med om det partiet står för? Och ska en präst kunna avstå sin vigselrätt för att denne anser att samkönade äktenskap inte är rätt?
Att samkönade äktenskap är en infekterad fråga inom kyrkan har jag förstått för länge sen. Och hur många präster som avstått sin vigselrätt på grund av detta vet jag inte. Nu är ju samkönade äktenskap något ganska nytt, så det kanske inte går att jämföra med apotekaren som ju borde fattat redan innan påbörjad utbildning att preventivmedel ingår i Apotekets sortiment. Och valmaterial har Posten delat ut i årtionden. Så på det viset skiljer sig ju "fallen" åt, plötsligt har det kommit nya "arbetsuppgifter" för prästerna.
Min bestämda uppfattning är att det är en självklarhet att homosexuella ska kunna gifta sig. Att sedan vissa personer inom olika kyrkor börjar gasta om synd åt höger och vänster får stå för dem. För mig kan kärlek inte vara synd! Sen är det alltid något av ett dilemma hur mycket man som anställd kan kräva att få avstå från arbetssysslor man inte sympatiserar med. Var går egentligen gränsen? Samtidigt - om jag själv var homosexuell, skulle jag knappast vilja att en präst som tvingats till vigselrätt men ogillar homosexuella, skulle få viga mig och min pojkvän...
 

 
DAG 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilden lånad från Bröllopssiten
 


Patrullering på internet

När jag i morse bläddrade genom DN, hittade jag en intervju med Säpochefen Anders Danielsson. Självmordsbombaren i Stockholm förra året, liksom Anders Behring Breivik har båda hämtat inspiration och spridit sina idéer på internet. Man tycker därför att det är rimligt att man även där kan sköta spaning - precis som man "i den riktiga världen" kan bedriva patrullering.
Man vill utreda om det skulle vara lagligt för polisen att exempelvis infiltrera olika forum under falsk identitet för att komma åt misstänkta brottslingar. Redan idag förekommer ju ibland att poliser utövar bevisprovokation under falsk identitet för att komma åt brottslingar och det anser man vara argument för liknande agerande på nätet.
Dilemmat är väl istället folks integritet, hur långt ska polisen få gå? I Tyskland har det till exempel framkommit att myndigheter använt trojaner för att komma åt kriminellas datorer. Det har dock visat sig att man inte bara haft koll på personernas hårddiskar, utan till och med kunnat fjärrstyra så väl webbkameror som mikrofoner och hela datorer.
Personligen tycker jag det låter rimligt att polisen ska kunna "patrullera" och bedriva spaning på internet. Kriminella är oftast inga lobotomerade idiotier, snarare tvärtom och självklart är man ute på internet för att till exempel söka efter och utbyta information. Och likaväl som polisen ska kunna avlyssna telefoner, känns det rimligt att de även ska kunna "avlyssna" datorer vid misstanke om brott. Och kan man bedriva bevisprovokation med falska identiteter "in real life", känns det ju som man borde kunna göra det även på internet.
Självklart ska det inte ske hur som helst och någon generell kontroll av ALL datatrafik känns ju lite att ta i. Om det inte i ett visst läge är motiverat, förstås. Det stora dilemmat är självklart hur långt man ska kunna gå, just med tanke på integritet och så vidare, men åtminstone vid misstanke om brott ska man självklart kunna till exempel infiltrera olika sociala grupper under falsk identitet. Det är väl först om man lite godtyckligt tar sig in i folks datorer utan någon regelrätt brottsmisstanke, som jag själv skulle reagera negativt...
 

 
DN 1 EX 1 SR 1
 
Bilden lånad från Internet Marketing
 


Högerpolitik

 

 
DN 1, 2, 3 GP 1, 2 SR 1 SvD 1 SVT 1





ÄNTLIGEN!!

Det finns åtminstone EN myndighet som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att söka jobb på - och det är Migrationsverket. Jag skulle aldrig kunna sova lugnt på nätterna med tanke på alla de etiska dilemman jag skulle ställas inför varje dag på jobbet. Jag skulle inte kunna leva med att tänka på alla de som förmodligen skulle behöva få stanna i Sverige, men som man skickar tillbaka på grund av att det finna andra som är i ännu större behov av hjälp.
Vilken syn man än har på detta med att ta emot flyktingar och invandrare, kan man aldrig komma ifrån att det är något som kostar pengar! Så självklart måste man göra en gallring, inte ens ett rikt land som Sverige kan hjälpa alla - även om man förstås skulle önska att det var möjligt.
Men ibland blir det ju också lite galet. Som i fallet med Ganna Chyzevska från Ukraina. Hon som är 91 år, dement, nästan blind, har hjärtproblem och dessutom har hela sin familj i Sverige. Migrationsverket hävdar att man följer lagen - och det hoppas jag att de gör! Det vore ju hemskt om de tog beslut som stred mot lagen, eller hur? Men samtidigt känns det ju konstigt med en lag som inte ger några möjligheter till tolkningar eller undantag. Trots flera expertutlåtanden om att Ganna inte ens skulle klara flygresan tillbaka till Ukraina, skulle hon ändå avvisas.
Men nu har Sverige fått på fingrarna! Av Europadomstolen som bara en timme innan avvisningen skulle verkställas helt enkelt stoppade den. Med motiveringen att avvisningen KAN strida mot Europakonventionen.
Och det är många som jublar, inklusive jag själv! En 91-åring bör knappast leva särskilt många år till och det känns som "synnerligen ömmande omständigheter" att hon bör få stanna när hon inte har någon släkt kvar i Ukraina. Framförallt med tanke på att den eventuella vård hon kan tänkas få i Ukraina knappast är så mycket att hurra för - och att hela hennes familj finns i Sverige.

Och nu har det börjat höjas röster om att lagen bör ses över. Dels vad gäller regeln om "synnerligen ömmande omständigheter", men även vad man kallar "den sista länken" - som sa att åldringar utan anhöriga i hemlandet men med släkt i Sverige kunde få uppehållstillstånd.
Tobias Billström vill inte ändra lagen, men tycks få ganska många emot sig - både inom alliansen och av oppositionspartierna.
Självklart kan vi inte hjälpa alla som vill komma till Sverige, det förstår säkerligen de allra flesta normalfuntade människor. Men det är väl just var gränsen ska dras som man kan tvista om. Själv tycker jag att det verkar rimligt att Ganna får stanna i Sverige - hade hon däremot haft nära släktingar kvar i Ukraina, kanske det inte hade känts fullt lika självklart. Då hade det ändå funnits någon som hade kunnat ta hand om henne när hon kom tillbaka dit igen...
Reglerna ska självklart vara humana och det får finnas vissa gränser vad gäller vem vi skickar hem igen. Det måste nödvändigtvis inte vara frågan om att man är förföljd i hemlandet eller att det råder krig eller liknande. Det kan finnas många andra anledningar till att någon ska kunna få ett uppehållstillstånd i Sverige. Jimmie Åkesson och kompani lär väl opponera sig misstänker jag, men det är ju något som får stå för dem. De flesta tycks vara rörande överens om att det korrekta borde vara att Ganna får stanna i Sverige och tillbringa sin sista tid med sin dotter, barnbarn och barnbarnsbarn. Något man nu får hoppas kommer att få ske! För sista ordet är ännu inte sagt - beslutet är bara uppskjutet. Och det kan ta upp till ett halvår innan hela processen är slutligt avgjord...
 

 
Läs gärna mitt inlägg med rubriken INGA FLER INVANDRARE
 

 
DAG 1 DN 1, 2, 3 EX 1, SvD 1 SR 1 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilderna lånade från Politiskt inkorrekt, Sandra
 


Rätt till bostad - inte bostadsrätt!

Sedan man började med utförsäljningen av allmännyttiga bostäder, har jag alltid varit emot det. Inte för att jag ogillar idén med bostadsrätter eller missunnar den som har råd att köpa sin bostad att göra det - utan för att jag ogillar att man ändrar förutsättningarna för dem som redan har en bostad och för att jag anser att istället för att omvandla till bostadsrätt, kan man istället bygga nya bostadsrätter. Och även att det blir snedfördelat; vart ska folk ta vägen som inte har några miljoner på kontot och 15 år i bostadskön? I Stockholm är det redan svårt nog som det är att få någonstans att bo.
Men jag har egentligen inte ödslat så mycket energi på det hela, då jag ju faktiskt har en hyresrätt jag trivs i med lagom avstånd till stan.
Fram tills nu, då diskussionen har kommit upp att min hyresvärd - Stockholmshem - vill sälja ut hyresrätter och däribland det hus jag bor i. Nu är det visserligen inte kommet längre än att erbjudandet finns och jag vet inte alls hur stort intresset är bland de andra hyresgästerna i huset att köpa loss lägenheterna. Det kan ju mycket väl bli så att det hela inte blir av. Men hade jag själv haft intresse i att köpa en lägenhet - och framförallt haft den ekonomin - hade jag köpt en för länge sen någon annanstans! Nu ändrar man istället alla förutsättningar i mitt hyreskontrakt och jag kommer förmodligen inte få de lån som skulle krävas för att jag skulle kunna köpa min lägenhet. Visserligen har man inte rätt att slänga ut mig om det blir en omvandling, jag kommer fortfarande ha rätt att hyra lägenheten av bostadsrättsföreningen. Men jag kommer inte längre ha rätt att använde lägenheten som exempelvis bytesobjekt om jag skulle vilja flytta. Med andra ord blir det en försämring på flera sätt. Så jag hoppas innerligt att detta inte blir av!
 

 
SvD 1
 
Bilden lånad från Green Lifestyle
 


Tupp men ingen höna

 

 
Nej då, bilden på tuppen här ovanför är inte mig veterligen manipulerad. Det ska vara en riktig, livslevande tupp. Dock framavlad i ett enda syfte: nämligen att fåfänga personer ska kunna förstora sina läppar. Ur tuppkammar kan man nämligen utvinna hyaluronsyra, som är en fuktbevarande gel som kan användas till läppförstoringar och i antirynkkrämer. Många av tupparna som används är avlade för att få en kam med så mycket och bra hyaluronsyra som möjligt. De delar av tuppen som inte används,mals istället ner och blir minkmat eller biogas. I princip föda upp andra djur som man sen ska avliva bara för att vi människor ska kunna se aningen "snyggare" ut.

Hade det varit så att man återvunnit kammar från tuppar som till exempel slaktat för köttets skull hade jag knappast reagerat nämnvärt. Ska vi nu ta död på djur för att få mat, ska vi självklart använda så mycket som möjligt av de delar av kropparna som inte är ätbara. Skinn och päls kan exempelvis bli kläder - och uppenbarligen kan tuppkammar användas till saker som en annan inte hade en aning om.
Men när man föder upp djur för något så här onödigt går jag istället i taket! Detsamma gäller att föda upp minkar bara för att min vill åt pälsen - och så vidare. Och för att inte tala om djurförsök... Att man sedan avlar fram tuppar med vissa egenskaper för att vi människor ska kunna genomgå skönhetsoperationer känns ännu sjukare.
Absolut, jag äter kött! Men skillnaden är stor mellan att utvinna så mycket som möjligt från de djur vi slaktar för att få mat och att avla fram och slakta djur bara för att komma åt en liten del av kroppen så vi kan utföra skönhetsoperationer! Som sagt: hade man använt kammen från tuppar som ändå skulle slaktas, hade situationen varit en helt annan! Detta är inget annat än smaklöst!

Hela reportaget om detta - från Sveriges Radios program Kaliber - går att hitta här.
 

 
Bilderna lånade från SR, Catlife
 
DN 1 EX 1 SR 1, 2, 3 SvD 1
 

 

Ja ä int' bitter

 

 
Den som inte tidigare haft koll på vem Håkan Juholt är lär ju ha det med besked vid det här laget. Det är knappast frågan om spaltmeter som skrivits om honom sista tiden, det är spaltKILOmeter. Det har grävts och gottats i skandaler och media tycks verkligen ha gjort allt för att hitta minsta lilla tabbe han gjort sista åren.
Och idag kom så beskedet om att förundersökningen läggs ner, samt att Socialdemokraternas verkställande utskott beslutat att Juholt ska få sitta kvar som partiledare. Något som jag själv tror är detsamma som att börja hyvla på locket till socialdemokraternas begravningskista. Åtminstone kommer det ta mycket, mycket lång tid innan opinionen hämtar sig igen...
Det kan självklart vara så att Juholt inte haft uppsåt att lura någon på pengar, absolut. Vad gäller de resor han fakturerat dubbelt, kan även det vara en tabbe. På något sätt vill jag alltid utgå ifrån att alla talar sanning tills motsatsen är bevisad.
MEN att någon med den lön Juholt har överhuvudtaget tänker tanken att fakturera hela hyran, trots att man är sambo är illa nog! Och med tanke på det trots allt är sossarna som på något sätt ligger bakom hela "idén" med att man inte ska roffa åt sig, inte vara girig blir detta klavertramp än värre. Okunskap om reglerna och slarv eller ej. Juholt kommer behöva åratal på sig att tvätta bort stämpeln som fuskare, om den någonsin försvinner. Sätter man det sedan i relation till att Mona Sahlin mer eller mindre tvingades avgå efter ha handlat på på Riksdagens kort, känns det väldigt märkligt att Juholt får sitta kvar.
Media kommer garanterat fortsätta försöka hitta tabbar han har gjort - och jag kan svära på att opinionssiffrorna kommer sjunka rejält för sossarna efter detta. Det kan mycket väl vara så att Juholt inte känt till reglerna, att han helt enkelt slarvat. Men skadan är ändå skedd och förtroendet har fått sig en rejäl törn. Självklart ska även politiker kunna göra fel, men som alla andra måste man också ta konsekvenserna. Om en annan av misstag fått 160.000 felaktigt i lön eller förmåner, hade knappast chefen ens tänkt tanken att man skulle få vara kvar på jobbet - även om man betalade tillbaka och bad om ursäkt. Istället hade det varit frågan om att lämna in uniformen illa kvickt och sedan ta sovmorgon ett tag...
Det är inte en fråga om att jag skulle njuta av att se huvuden rulla. Reglerna tycks uppenbarligen faktiskt ha varit ganska otydliga. Men rent etiskt och moraliskt har Juholt ändå gjort ett klavertramp och kommer ha svårt att på ett trovärdigt sätt kunna debattera för den socialdemokratiska politiken efter detta. Han kommer ha en girighetsstämpel hängande över sig trots allt. Och just därför hade jag själv gärna sett att han avgått...
 

 
DAG 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 EX 1 GP 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
 
Bilderna lånade från Fujifredrik, Ricos blogg
 

 

Glada Hudik

Som uppvuxen i Hudiksvall, har jag de senaste åren glatts åt den publicitet Glada Hudik-teatern fått. De flesta av skådespelarna, liksom grundarna Pär Johansson och Olle Hillström är personer som jag åtminstone till utseendet känner igen sedan den tid jag bodde kvar i stan. Jag har tyckt att de gjort ett fenomenalt jobb som lyft fram de utvecklingsstörda och att de - som det verkat - fått känna att de blivit en mer given del av samhället.
Men när jag igår kväll av en slump slog på Uppdrag Granskning, ändrade plötsligt en del av den bilden. Pär Johansson har visat sig tjäna mångmiljonbelopp på projektet, som nu utvecklats till en "industri" med stor marknadsföring, konsultfirmor och hela baletten. Alltmedan huvudpersonerna - skådespelarna - får undermåliga löner.
Personligen reagerar jag väl egentligen inte på att Pär Johansson tjänar storkovan, han tycks ju jobba en hel del för de pengarna. Men när det verkar som att de utvecklingsstörda inte ens har löner som är avtalsenliga - och "de normalstörd" (teaterns egna ordval) har väsentligt bättre betalt - blir det en kontrast som jag har svårt för.
Missförstå mig rätt! Jag missunnar inte en hårt arbetande människa att tjäna pengar på det han/hon gör, det är inte det det hela är frågan om. Men Pär Johansson ska ha hävdat att man varit i kontakt med såväl Försäkringskassan (varifrån de utvecklingsstörda får pension) liksom teaterförbundet för att sätta korrekta löner. Något som inte tycks vara helt sant. Enligt Försäkringskassan är tanken med de pensioner de utvecklingsstörda får, att man inte ska förlora något på att arbeta. Man får visserligen avdrag på pensionen om man arbetar, men inte så att man förlorar ekonomiskt på att arbeta. Och enligt teaterförbundet har man aldrig varit i kontakt med dem för att utforma dessa skådespelares löner.
Att man dessutom hela tiden hävdar alla människors lika värde, men ändå inte ger personer samma lön för samma arbete rimmar ganska illa. Och från att ha varit någon form av pedagogisk fritidsledare för utvecklingsstörda, tycks nu Pär Johansson ha förvandlats till någon form av maneger/konsult för en professionell teatergrupp.
 
På kommunen tycks man inte alls anse att man begått särskilt många fel. Istället försöker förhindra alla former av negativ publicitet. Och visst förstår jag att ingen kommun - eller någon organisation - vill ha dålig publicitet! Hela projektet med denna teater har ju förstås varit en enorm PR-grej för Hudiksvall som kommun. Mitt i alltihop nästan vek jag mig av skratt i TV-soffan under den del av inslaget då Pär Johanssons chef ställer sig mellan reportern och kameran och lägger av världens längsta salva av högfärdshosta!! Givetvis med enda syfte att störa den pågående intervjun. Detta kommer garanterat bli ett klipp som kommer bli en klassiker på Youtube framöver.
Jag tycker självklart att man gjort ett hästjobb med låta dessa skådespelare få träda fram och få bli en del av denna teatergrupp. Jag förringar inte det jobb kommunen och Pär Johansson har gjort. Men någonstans tycks det ha blivit för stort - och framförallt ska alla ha samma lön för sitt arbete. Man kan inte bara hävda hur de utvecklingsstörda vuxit och förändrats till det bättre. De ska ha samma rätt till korrekt ersättning som alla andra. Framförallt när Pär Johansson som ett mantra om och om igen upprepar alla människors lika värde.

En text, som jag alltid på något sätt haft lite svårt för! "Kommunen med ett stort hjärta" - och som därmed "nedlåter sig till" att låta utvecklingsstörda synas och höras?
 

 
AB 1 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilderna lånade från Hudiksvall.se, Hudiksvalls kommun
 


English Londoner

 

 
Bilden lånad av Dan Jonsson
 


Sämre minne av socker




Bilden lånad av Dan Jonsson



Social booking

Fram tills för sisådär 10 år sedan kunde jag telefonnumren till de flesta jag kände i huvudet. Jag behövde oftast inte tänka efter vilket nummer jag skulle slå när jag ringde någon, numren fanns liksom där redan.
Men sedan jag köpte min första mobil, har detta varit en kunskap som mer och mer blivit överflödig. Nu har jag en bärbar telefon, där numren till dem jag oftast ringer är inprogrammerade - och jag behöver inte kunna dem utantill längre.
Under mina första år som mobiltelefoninnehavare, stängde jag oftast av mobilen när jag kom hem. Jag ansåg att om någon ville ringa mig, då kunde man ringa på den fasta telefonen! Så gör jag själv alltid (även fortfarande) om jag vill få tag i någon! Svarar inte personen på den ena telefonen, ringer jag på den andra. Bara för att vara säker på att jag faktiskt får tag i vederbrande... Men efter ett tag insåg jag att jag började missa en massa saker genom att slå av mobilen hemma! Många ringde nämligen bara på mobilen, lämnade ett meddelande och utgick ifrån att jag förmodligen lyssnade av telefonen inom närmsta timmarna. Som senast. Vilket jag inte alltid gjorde - och därmed missade inbjudningar till saker och en massa annat.
Och nu, när man inte längre behöver kunna numren utantill kommer nästa fenomen. Jag har noterat att mina telefoner ringer alltmer sällan. Om folk vill mig något, ringer de inte - de mejlar eller möjligen smsar. Det känns ibland som det är mer i undantagsfall man ringer om man vill säga något. Det primära sättet är istället ett mejl eller logginlägg på Facebook. Det finns många av mina vänner och bekanta som jag kan kontakt med flera gånger i veckan utan att ens ha pratat med dem...
Okej, jag erkänner att vi inte pratade med varann flera gånger i veckan innan Facebook fanns - men nu pratar vi mer varann alltmer sällan istället.
För mig är sociala medier ett utmärkt komplement till telefon och att träffas, men jag vill absolut inte att Facebook ska ersätta alla andra former av umgänge. Jag erkänner glatt att Facebook (och internet överlag) gör det möjligt att hålla kontakten med folk på ett sätt som inte var möjligt för 10-15 år sedan - och jag kan nu till och med viss koll på folk jag inte träffat på över 25 år. Jag har personer jag gick lågstadiet med tillagda som vänner på Facebook och det är jättekul att få en hint av hur deras liv ser ut, nu 27 år senare. Men jag vill ändå inte att Facebook ska vara det primära sättet att umgås, framför telefonsamtal och att faktiskt träffas.
Jag är kanske inte den som själv är världsmästare på att ringa folk stup i kvarten, men på något sätt blir det ju så när även andra är dåliga att ringa. Och jag misstänker att det för många blir ett bra sätt att vår hektiska tillvaro dämpa sitt dåliga samvete över att man inte ringt och/eller träffat någon, åtminstone knappat iväg ett mejl på Facebook eller ett sms. Då kan man åtminstone tänka att "ja ja, jag har ju åtminstone visat att jag bryr mig".
 

 
Bilden lånad från Svenska retoriksällskapet
 


(S)larv

Så har ytterligare en toppolitiker avslöjats med att ha fuskat med olika ersättningar. Denna gång är det Juholt som fått ut dubbelt så mycket ersättning för sin lägenhet som han egentligen haft rätt till. Totalt är det frågan om ungefär 320.000 kronor som han inte har rätt till.
Nu hävdar han visserligen att han inte kände till reglerna och så kan det ju absolut vara. Politiker är inga allvetare de heller. Men samtidigt har jag lite svårt att tro på att han inte kände till reglerna bättre än så här, det måste jag säga! Vad jag lyckats läsa mig till, har man redan tidigare tryckt på Juholt att han inte haft rätt till dessa bidrag, men han tycks ha nonchalerat påtryckningarna.
Nu vet vi utomstående ännu inte vad som är sant, om han medvetet fifflat med ersättningen eller ej. Men jag har svårt att tro att han behöver vara orolig för sin försörjning även om han tvingas avgå. Där har vi nämligen skillnaden mellan folk som nått högs positioner och oss vanliga dödliga.
Hade jag själv misskött mig rejält, hade jag nämligen varit glad om jag överhuvudtaget kunnat behålla jobbet eller möjligen fått något nytt. Juholt kommer garanterat sparkas snett uppåt och få något toppjobb någon annanstans. Möjligen, möjligen blir det en rättsprocess kring det hela - just nu granskas händelsen nämligen av åklagare. Men arbetslös har jag svårt att tro att han kommer att bli - oavsett om han rent av döms för något eller ej.

Tilläggas bör väl att Juholt tydligen bestämt sig för att betala tillbaka pengarna - och har redan betalat tillbaka ungefär hälften. Men det märkliga är hade jag fuskat till mig CSN-pengar under min studietid (oavsett om jag visste att jag gjorde fel eller ej) eller fuskat till mig andra pengar från Försäkringskassan, A-kassan, Soc eller liknande - då hade jag dömts direkt för det! Hade jag fuskat till mig stora summor från min arbetsgivare (oavsett om det var ersättning jag hade kunnat få i andra sammanhang eller annat) hade jag utan pardon blivit av med jobbet - och förmodligen polisanmäld.
Men att fuska med ersättning man får från Riksdagen faller inte under bidragsfuskslagstiftningen. Alltså kan man inte Johult bli åtalad för bidragsfusk. Spontant borde det väl finnas andra lagbrott man kan tänka sig att han gjort sig skyldig till, men jag är inte jurist så kan ju bara gissa mig till vad det i så fall skulle vara. Men är det därför höjdarna är så oförsiktiga med sitt fuskande? De slipper ofta åtal och får byta till något annat högavlönat jobb, så vad har de att förlora liksom?!
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från Biogas Syd
 


Snigelpost

Ett av mina allra första jobb var som chaufför på Posten i Söderhamn. Jag stortrivdes och de fick nästan slänga ut mig på kvällarna när det var dags att stänga postkontoret.
Genom åren har jag alltid på ett eller annat sätt återvänt till Posten och jobbat i olika sammanhang. Antingen extra eller tills vidare.
Under studietiden i Kalmar, jobbade jag mycket extra på Posten och det gav bra extrapengar för att dryga ut CSN-pengarna. Och jag har på något sätt alltid trivts bra med postarbetet, även om det inte är vad jag skulle vilja göra varje dag livet ut. Det är fritt och man får vara ute och röra på sig på betald arbetstid. Samtidigt som det ger en hyfsat lön för att vara ett så pass okvalificerat jobb som det ändå är.
Under min senaste tid på Posten - under hösten/vintern 2010 - fick jag vara med och känna på de stora omorganisationer Posten gjort sista tiden. Eftersom postmängderna minskar, var idén att man som brevbärare skulle tillbringa mindre tid inne på kontoret och mer tid ute på rundorna. Man fick helt enkelt större distrikt där man skulle dela ut post.
Och vad vi slet, det vill jag lova! Vissa dagar var de sista brevbärarna inne vid 7-tiden på kvällarna. En tidpunkt som nog inte ledningen hade tänkt sig att vi skulle hålla på till. Det gick till och med så långt att man köpte in pannlampor till oss för att vi skulle kunna läsa adresserna på breven ute i trappuppgångarna, som blir ganska mörka när dagsljuset försvinner.
Och klagomål fick vi givetvis så att det stod härliga till! Det blev en stor följetong i lokaltidningarna och vi fick dagligen kommentarer när vi kom med posten framåt 5-6-tiden på eftermiddagarna.
Just i Kalmar har jag hört att man nu löst situationen och får ut posten i hyfsad tid på dagarna. Men så tycks inte vara fallet i söderort här i Stockholm - där jag själv bor. Mestadels har jag märkt av detta av genom skriverierna i tidningarna som varit. Till och Post och Telestyrelsen har kritiserat Posten för att postgången fungerat så dåligt. Många gånger tycks post blivit liggande i flera dagar utan att ha blivit utdelat, något som förstås är ren katastrof.
Men nu har även jag så smått börjat märka av att postutdelningen inte riktigt fungerar som den ska. Det har hänt flera gånger att brev blivit kraftigt försenade eller inte kommit fram alls. Nu senast är det papper för ett lån som skulle kommit idag som senast men ännu inte dykt upp. Så jag håller tummarna att det bara är försenat och att det inte är något annat.
Postgången är ju en viktig samhällsfunktion och även om postmängderna kraftigt minskar hela tiden, är det ju många funktioner i samhället som skulle snudd på sluta fungera om inte postgången fungerade som den skulle.
Posten har gång på gång lovat att postutdelningen ska fungera normalt igen, så jag hoppas man snart är där! Jag har ingen lust att se min ekonomi påverkas för att postgången inte fungerar som den ska...
 

 
Bilden lånad från Mignificient
 


Tema blogg

Häromkvällen slog jag på radion och hamnade jag på P4:s Karlavagnen, som just då råkade handla om just att blogga. Och vilken diskussion det blev! De flesta var ändå mer eller mindre positiva till bloggandet, men jag blev lite full i skratt åt alla dem som ändå var emot bloggare på ett eller annat sätt. Även om jag måste erkänna att jag kan hålla med om vissa saker.
För för man en väldigt generaliserande bild av vad många bloggar innehåller, så dyker det konstant upp modebilder, tallrikar med mat och Dagens Outfits. Man kan bli ganska trött på detta i slutändan, åtminstone jag själv. För jag är inte det minsta intresserad av vad folk ätit till frukost eller vad de har på sig för kläder. Även om vissa uppenbarligen är det.
Och det var just den kritiken många hade, varför lägga ut saker om vad man ätit och hur man klär sig? Ska jag bli intresserad av att följa en blogg, ska det vara lite mer "djup" i inläggen, jag vill märka att bloggaren faktiskt tänkt till lite innan inlägget skrivits. Men det är ju en väldigt generaliserande bild att säga att ALLA bloggar handlar om vad bloggaren ätit till frukost eller klätt på sig.
Sen är det självklart en svår balansgång kring hur personlig man ska vara och vad man faktiskt ska lägga ut - både i text och bild. Själv är jag stenhård i min gallring av bilder, men vad jag skriver om mig själv är en svår balansgång, att veta hur personlig man ska vara.
Men någon äldre herre som ringde in, var väldigt kategorisk och fördömande vad gäller bloggar. Han kunde inte förstå hur man ens fann intresse i att läsa om andra människors vardag. Och då frågar jag mig hur man med ett sådant uttalande ens ska intressera sig för andra människor överhuvudtaget?? Då behöver du ju inte ens en telefon, eller hur? Sen är det ju upp till var och en om man vill läsa bloggar alls. Precis som jag själv väljer att inte följa några modebloggar...
Men det är festligt att folk gör sig så upprörda över bloggar och bloggande som om det skulle vara något stort världsproblem, jämställt med finanskriser, rasism eller you-name-it. Argumentet var ofta att "lägg din energi på något bättre istället". Men vad gör man själv?? Man lägger ju just sin energi på att hetsa upp sig över något - istället för att lägga energin på något bättre.

För min egen del är bloggen dels ett sätt att hålla kontakt med andra, att låta folk jag känner få hålla lite koll på vad jag gör i min vardag. Men också - förstås - att jag tycker om att skriva och att jag har åsikter om en hel del och tycker det är rolgt att skriva om dem. Så då är ju bloggen ett perfekt verktyg. Vill någon läsa så är det kul, annars låt bli!! :-)
 

 
Bilden lånad från Baris
 


Köbildning

Som skiftarbetare missar jag alltsom oftast den värsta rusningstrafiken. När jag jobbar dag åker jag hemifrån vid kvart i sex för att sedan bege mig hemåt vid tretiden på eftermiddagen. Det är möjligen på eftermiddagen man kan märka av att Stockholms berömda rusningstrafik med kilometerlånga, sakta krypande bilköer börjar komma igång så smått.
Men någong gång ibland händer det att jag är ska någonstans när rusningen är som värst. Och alla ni som någon gång försöker åka någonstans vid 07:00-07:30 på morgnarna genom Stockholm vet vad jag pratar om! Köerna kryper fram och bilarna kommer i bästa fall upp i 30-40 kilometer i timmen. I överigt är det tvärstopp.
Jag tillhör dem som nästan uteslutande tar mig fram kollektivt, trots att jag faktiskt har tillgång till bil. Anledningarna är många och har inte enbart med att göra att jag avskyr att köra bil i Stockholm. Oftast tjänar man ingenting på att ta bilen rent tidsmässigt - och framförallt inte i rusningstrafiken!
När jag åker tunnelbanan, passerar jag till och från stan över Skanstullsbron och kan glatt sitta och titta på de stillastående bilarna genom fönstret. Till och med när det inte är rusningstrafik, har tunnelbanetågen oftast en bättre fart över bron än vad bilarna har!
Varje gång jag passerar där - framförallt i rusningstrafik - förundras jag över hur många det är som väljer bilen, trots att man förmodligen inte tjänar det dyft på det i slutändan. Okej, vissa måste säkert ta bilen av olika anledningar - men jag har svårt att tro att alla som puttrar fram över bron i i snitt 10-15 kilometer i timmen verkligen behöver det!
Jag tänker inte agera någon miljödåre och börja gasta om att man måste tänke på miljön och låta bilen stå så mycket som möjligt (även om det självklart är miljömässigt försvarbarare att åka kollektivt). Men hur kommer det sig att så många tycks välja bilen trots att man egentligen skulle tjäna tid på att ta bussen eller tunnelbanan?? Själv blir jag lika förvånad varje gång jag ser dessa sakta krypande köer...
 

 
 

 
Bilderna lånade från Stocholmsförsäkring, Simone
 


Smaklöshet

Igår blev det en sväng till Ikea. Jag kan tycka det är kul bara att gå runt och titta och drömma om allt man skulle vilja köpa - bara man haft råd. Nu behövs det dessutom göras en hel fel inköp hem; saker som blivit gamla eller gått sönder och ska bytas ut.
Men jag tycker det det blir svårare och svårare att hitta nya möbler och inredningsgrejer som jag faktiskt tycker är snygga. Om det är så att jag börjar bli gammal, eller bara är en konservativ bakåtsträvare vet jag inte - men något är det som gör att jag har väldigt svårt för det som är modernt för tillfället.
För helt plötsligt känns det som att alla ska ha det exakt likadant hemma! Det som går igen i nästan allt är svart, vitt, träfärgat och rostfritt. Det ska vara kantigt och ha så få utsmyckningar eller former som möjligt. Märkligt nog, känns det som att det ska se ungefär likadant ut hemma hos varenda människa om man ska följa dagens inredningsmode. Ju närmare en sjukhuskänsla man kommer, ju närmare har den som inrett kommit vad som "inne" och modernt.
Själv fryser jag och får nästan allergiska utslag när jag kommer hem till någon som inrett sitt hem på detta sätt! Jag säger inte att det faller under vad vissa skulle kalla "dålig smak", däremot säger jag att jag själv aldrig skulle inreda mitt eget hem på det sättet.
Men då det känns allt svårare att hitta alternativ till det som anses modernt, blir det allt svårare att inreda sitt hem på sätt man själv vill. Själv handlar jag visserligen ofta i olika secondhandbutiker och på loppmarknader, men ibland är det ju även kul att kunna köpa något som även är helt nytt. Och då hamnar inför dilemmat att man inte alltid gillar stilen på det som står till buds att köpa.
Under 80- och en stor 90-talet var Ikea verkligen inte ett stället jag tyckte om att handla på. Då var mäblerna väldigt tråkiga och alldeles för enkla för min smak. Nu har man ju "hippat till sig" lite och jag upplever det även om att kvalitén är bättre. Men istället blir det då dilemmat att man enbart går efter vad som är inne. Visserligen kanske inte så konstigt på sätt och vis, då det som är inne oftast är vad folk efterfrågar, men det ställer ju till det lite för oss om inte vill följa modet av olika anledningar.
Jag går visserligen ändå på Ikea med jämna mellanrum och handlar sådant som verkligen ÄR billigt där. Glödlampor, ljus, batterier och annat. Men vad gäller möbler kommer det nog hädanefter bli andra varuhus i större utsträckning, där jag hoppas på att hitta sådant även jag gillar. :-)
 

 
Bilden lånad från ROOM and serve
 


Golf players

 


Tunnelseende

Jag gillar verkligen att åka tunnelbana! Jo, jag gör faktiskt det. Jag kan tycka att det är skönt och avkopplande att sätta mig på tåget, låta mig transporteras dit jag ska och samtidigt ömsom läsa en tidning och ömsom titta på folk.
Men det roligaste är ju i alla fall att titta på folk, det måste jag faktiskt erkänna! Det är så otroligt många typer av människor som svischar förbi, stilar, smaker och typer. Det är roligt att försöka fantisera hur personerna faktiskt är som personer och hur det kan tänkas att det ser ut hemma hos dessa personer. Säkerligen är det långt ifrån alltid man ens är i närheten av sanningen, men fantisera kan man ju alltid.
Men det finns några saker jag verkligen hakat upp mig på sedan jag kom tillbaka till Stockholm. Den ena är inget som direkt stör mig, men som jag ändå noterat. Det är nämligen ett väldigt pillande på mobiltelefonen hela tiden bland alla som åker tunnelbana! Senast på hemvägen häromdagen slog mig tanken att merparten av personerna runtomkring mig satt och pillade på sina iphones. Några smsade säkert, men ingen pratade med någon. Med andra ord sms eller spel. Till och med par som är ute och åker tillsammans sitter med varsin mobil, säger inte ett ord till varandra utan pillar oupphörligen på sina små "fickdatorer". Och DÄR kan jag möjligen tycka att jag känner mig nästan snudd på provocerad. Åtminstone när det enbart den ena som sitter och pillar på sin mobil hela resan utan att ens tilltala den andra parten. I mina ögon är aningen ohövligt. Oavsett sammanhang, är jag i sällskap med någon någonstans sitter inte jag piller oupphörligen på mobilen. Möjligen kan jag skicka något sms i något sammanhang om jag anser det vara viktigt - men inte under hur lång tid som helst!
Så till nästa sak - som faktiskt kan provocera mig rejält! Nämligen när man åker tunnelbana i rusningstrafik och det därmed blir fullt på tunnelbanan. När ska folk lära sig att gå in i gångarna istället för att tränga ihop sig vid dörrarna?! Detta händer så gott som varje gång jag åker tunnelbana och folk tvingas stå! Själv är jag en av ytterst få som väljer att gå in lite gångarna så åtminstone några till ska kunna få plats ombord på tåget. Först när föraren ropar ut i högtalarna och ber folk fylla på in i gångarna, börjar folk lite motvilligt gå inåt mellan sätena...

Visst är det rejäla ilandsproblem man har?! ;-)
 

 
Bilden lånad från HSB