Typiskt svenskt

Vem har inte hört uttrycket "Hellre en hård sanning än en lögn"? Och hur många är det som inte håller med om det? Jag tror de flesta trots allt gör det, eller hur?
Någonstans går det självklart en gräns mellan ärlighet och elakhet, det är en sak som är säker. Även om man tycker en person är ful som stryk, behöver man trots allt inte säga det. Anser jag någon vara groteskt fet, behöver jag heller inte säga det. Men överlag är det självklart bättre att säga sanningen än komma med någon lögn.
Men detta är vi svenskar fantastiskt dåliga på - och jag tänker inte påstå att jag själv är något undantag heller. Vi är så rädda för att såra varandra, att vi inte vågar vara ärliga när vi egentligen borde vara det. Istället drar vi till någon nödlögn - som oftast kan såra mer än själva sanningen. Det kan vara så enkla saker som att tacka nej till en fest eller att träffa någon. Andra gånger behöver man kanske inte säga hela sanningen, men heller inte ljuga - det kan räcka att "putsa till" sanningen lite. Frågar någon hur man passar i ett klädesplagg, behöver man kanske inte rent ut säga att "så fet som du är, ska du inte klä dig så", utan mer att "det där kanske inte riktigt passar dig".
Och jag erkänner själv att balansen är svår många gånger - och dessutom varierar det ju var gränsen beroende på vem man har med att göra. Och vem är perfekt? Visst blir det fel ibland och visst har vi alla kläckt ur oss saker som vi sedan får ångra.
Men det faktum att vi svenskar generellt har så svårt att säga som det är med rädsla att såra är något jag alltid stört mig på - inklusive att jag själv är likadan. Själv försöker jag dock tänka på det så mycket jag kan, att faktiskt säga det jag tycker - inom rimliga gränser. Hur jag lyckas vet jag inte riktigt... Men det kanske folk i min omgivning kan svara på? Och jo - man FÅR svara ärligt! ;-)

När man sedan är på stan eller i olika sociala sammanhang i Sverige, ska man synas och höras så lite som möjligt. Står du på busshållplatsen och börjar prata med någon du inte känner, är du antingen fyllo eller förrymd patient från låsta avdelningen på psyk. Eller förmodligen både och. Det gäller nästan i de flesta sammanhang. I väntrum, på tåget, bussen och så vidare. Det märkliga är att det behövs att det händer något för att folk ska börja prata med varandra. När jag suttit på tåg eller bussar som fastnat i trafikstockningar eller liknande, har det oftast inte tagit mer än någon halvtimme innan folk börjat prata med varandra. Då har man plötsligt ett "problem" ihop, något att diskutera.
Annars är det först med några öl under västen som det är okej för oss svenskar att börja prata med varandra utan att känna varandra innan. För det märkliga med oss svenskar, är att vi har svårt att roa oss och vara sociala utan att alkohol är inblandat. Nu är jag själv absolut inte nykterist på något sätt, men det kan faktiskt störa mig ibland att det så ofta är så att "umgås" är synonymt med "alkoholintag".
Men skulle man plocka ut det mest typiskt svenska, så borde det väl ändå vara den berömda Jantelagen? Tro för 17 inte att du är något, att du är bättre än någon annan! Att säga att man är duktigt på något är inget annat än skryt och du betraktas direkt som högfärdig. För oss alla finns det garanterat saker man innerst inne vet och/eller tycker att man är duktig på, men man ska helst inte prata så mycket om det. Då blir vi direkt självgoda och skrytsamma personer som folk tittar lite snett på. Och okej, även här finns det förstås en viss gräns; pratar man alltför mycket om hur duktig man är på något, är man förstås skrytsam. Men att då och då konstatera att det finns saker man är duktig på, är inte detsamma som att vara skrytsam.
 

 
 

 
Bilderna lånade från Jajamens blogg, VGNT, Emsellen
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow