Kortspel

Genom åren har jag titt som tätt fått inbjudningar till olika "killkvällar". Kvällar som på ett eller annat sätt inkluderat kortspel och i första hand då poker. Många gånger är det frågan om att spela om pengar, även om man alltid har en gräns fö hur mycket man max får spela bort. Och jag har i grunden absolut ingenting emot spel om pengar.
Själv brukar jag oftast tacka nej. Poker har aldrig har aldrig riktigt varit min grej av någon underlig anledning. Jag har knappt ens lärt mig reglerna. Skulle någon sätta mig vid ett bord och spontant be mig börja spela poker, skulle jag förmodligen inte klara av det. Ännu mindre förklara reglerna.
På internet har ju senaste åren en hel uppsjö pokersajter dykt upp. Vissa har blivit riktigt stora, andra har haft svårare att slå sig fram. Kanske framförallt på de populärare sajterna har man möjlighet att vinna ganska stora summor pengar. Och jag kan ibland känna att jag faktiskt skulle vilja kunna spela poker, så att man faktiskt hade chansen att kunna vara med och spela om dessa summor. Det finns ju till och med folk som kan försörja sig enbart på poker - och dessutom bygga upp en bättre förmögenhet på detta spel.
För någon tid sedan läste jag i DN om en kille som av en ren slump hamnat på en pokersajt som erbjöd 50 kronor - eller liknande summa - till alla nyregistrerade medlemmar. Då han inte tidigare varit med på någon sådan sajt, hade han tänkt något i stil med "Äsch, vad f*n, jag testar". Han registrerade och spelade upp dessa 50 kronor - och vann en vinst på flera miljoner.
Varför händer sådant aldrig mig?? Varför kan inte jag ha den turen någon enstaka gång? Jag vill ju också vinna några miljoner, men det händer aldrig...
Nej, som sagt - jag får lära mig spela poker och bli medlem på någon pokersajt och hoppas på lite tur i spel. Risken är väl att man blir sittande i timmar istället, att man kanske har svårt att sluta spela. Framförallt om man vinner någon småsumma här och där, då blir man garanterat peppad att fortsätta spela i hopp om de större vinsterna. Det är inte svårt att förstå att folk hamnar i spelmissbruk av olika slag och att man peppas av att man kanske någon gång ibland vinner en slant.
Nu tror jag inte att jag själv ligger i den riskzonen, att hamna i spelmissbruk - men det är lätt att förstå att man faktiskt kan göra det. Vi hoppas nog alla på ett lyft ekonomiskt, att få ett större tillskott i kassan och att då börja spela kan nog ligga nära till hands för vissa.
 
FOTNOT
Detta är ett sponsrat inlägg, alltså ett inlägg jag fått betalt för att skriva. Åsikterna i inlägget förblir mina egna även om jag fått betalt att skriva ett inlägg i detta ämne.
 

 
Bilden lånad från rgbstock
 


Posten fördröjer medvetet paket

När jag återgick till att vikariera på Posten under hösten 2010, hade man infört nya rutiner vad gäller så kallade "klumpar". Klumpar är "fackspråk" för små och lätta paket som går som vanligt brev.
Tidigare har varje brevbärare gjort en bedömning under morgonens postsortering vad gäller dessa försändelser. Som brevbärare har man en väldigt bra koll på hur folks brevlådor ser ut och vilka som oftast är hemma eller ej när man kommer med posten. Med andra ord vet man om en försändelse går ner i brevlådan eller ej - och om mottagaren med största sannolikhet är hemma eller ej försändelsen inte går ner i brevlådan.
Alltså: visste man att en försändelse inte går ner i brevlådan och att mottagaren med största sannolikhet inte kommer vara hemma om man skulle ringa på dörren, då skrev man direkt ut en avi som delades ut samma dag, så att mottagaren kunde hämta ut försändelsen på närmsta postkontor. Något som funkade väldigt bra - och kunderna fick möjlighet att få sina försändelser redan dagen efter de postats.
Nu sa man plötsligt att "klumparna" skulle tas med ut på rundan, oavsett vad brevbärarens erfarenhet sa om huruvida försändelsen går ner i brevlådan och om mottagaren är hemma eller ej. Det var inte fråga om "bör" - utan "skall". Går försändelsen inte ner i brevlådan och mottagaren inte är hemma, ska man dagen efter dela ut en avi så att mottagaren kan hämta ut sitt paket.
Men då den stora majoriteten människor inte är hemma när posten kommer, innebär dessa direktiv att posten mer eller mindre medvetet fördröjer försändelser ett helt dygn. Istället för att man som brevbärare utifrån sina kunskaper om sitt distrikt ska få avgöra om en försändelse ska aviseras eller ej för att kunderna så fort som möjligt ska få sin post.
Många företag som pysslar med någon form av postorder utlovar leverans inom ett visst antal dygn - ett löfte som sedan Posten sätter ur spel i och med dessa direktiv. Posten lovar dessutom själv i sina leveransvillkor att försändelser ska delas ut nästa vardag, vilket inte heller sker.
Själv postade jag i söndags en födelsedagspresent till en god vän som fyllde år på måndagen. Utan att tänka mig för - det får jag erkänna - och utan ha en tanke på dessa nya rutiner. Men eftersom paketet inte gick ner i brevlådan, kom inte presenten fram på rätt dag - utan dagen efter födelsedagen.
Är det inte märkligt att ett av Sveriges största företag inte ens följer sina egna leveransvillkor? Personligen blir jag ganska irriterad när ett brev inte kommer fram på den dag Posten trots allt faktiskt utlovar. Skulle vara intressant att veta hur man resonerade när man utformade dessa nya rutiner.
 

 
Bilden lånad från Nannus
 


Allt tillrätta igen

I torsdags beklagade jag mig argsint över ett ärende hos Telia, där man slarvat bort en inbetalning jag gjort (hela inlägget här). Det hela handlade om en faktura som jag visste med mig var betald, medan Telia hävdade motsatsen och jag fick en påminnelse på fakturan.
Jag bestred det hela, men killen från kundtjänst som mejlade mig tycktes inte vara med på noterna utan vägrade fortfarande gå med på att jag betalat räkningen - trots att jag kunde styrka det genom kontoutdrag som jag skickade in.
Men sedan jag skrivit mitt arga inlägg här på bloggen, blev det fart på Telia. Jag blev först kontaktad via mejl och informerad att man skulle titta på ärendet och sedan återkomma i början av den här veckan. Vilket man gjorde med råge, eftersom man återkom redan idag (måndag).
Man hade nu gått igenom det hela och sett att betalningen faktiskt var gjord. Felet låg i att jag vid ett  tillfälle fått 77 kronors avdrag på fakturan, en summa jag misstag betalat för mycket vid ett tidigare tillfälle. När summorna sedan inte stämde överens hade det blivit fel i systemet på något sätt. Men nu är allt ordnat och jag behöver inte betala påminnelsefakturan på knappt 800 kronor.
Jag förstod inte riktigt hur felet kunde uppstå. Jag menar, OCR-numren stämde trots allt överens. Men men... Det tycktes finnas en förklaring i alla fall - och nu är det hela löst! Det är ju lite ironiskt att det är först när jag skrivit ett argt blogginlägg som man faktiskt tar tag i det hela ordentligt. När jag bestred påminnelsen kom ingen som helst respons överhuvudtaget. Man begärde inte in några handlingar, något som kunde styrka att jag betalat fakturan. När jag sedan själv mejlar får jag bara väldigt märkliga svar från någon som inte bemödar sig att öppna bilagorna till mitt mejl - bilagor som innehöll kontoutdrag som stödde min version av historien.
Men när det hela blir "officiellt" på internet blev det fart. Nu fick jag medhåll från Telia att detta hade skötts lite klantigt, det fick jag faktiskt. Och nu i slutändan behövde jag trots allt inte betala fakturan. Så nu är stridsyxan nedgrävd tills vidare. :-)
 

 
Bilden lånat från Look see edit
 


Arbeit macht Frei

Jobbar man för mycket, när man till och med tar med sig sin tvätt till jobbet för att man inte hinner tvätta hemma? Ja, förmodligen gör man det - och det var precis också vad jag gjorde idag, plockade med mig min smutstvätt till jobbet. Fördelen med att jobba nästan konstant och dessutom ha uniform på jobbet, är ju att det inte blir så väldigt mycket tvätt. Mestadels underkläder hamnade i tvättmaskinen och det hela var klart på någon timme.
Men visst börjar det ta på krafterna när man nu kört arbetspass på arbetspass. Det har inte blivit många timmars sömn mellan alla pass och det är något som tar på krafterna.
Men pengarna behövs och jag fantiserar nu om den lön som så småningom kommer in på kontot.
Samtidigt gör jag som jag ofta brukar göra när jag inte mår riktigt bra för något. Jag jobbar, jobbar - och jobbar. Något som många gånger fungerar som ett sätt att inte behöva känna efter, att inte behöva tänka på det som känns jobbigt. På jobbet ges inte så mycket tid att tänkta på min separation för några veckor sedan. Inget påminner om den relation jag haft och jag kan fokusera på annat istället.
Visserligen har jag denna gång hanterat sorgen och känslorna på ett bättre och mer konstruktivt sätt än vad jag gjort många gånger tidigare när jag haft anledning att må dåligt för något. Och jag har verkligen bestämt mig för att låta mig själv få sörja ordentligt den här gången utan att ånga på som om ingenting hade hänt.
Visst, jag sa just att jag jobbat för att slippa känna efter och slippa tänka på vad som hänt. Så är det också förstås. Men jag tror mig ha hittat någon form av balans i att både vara hemma och låta mig sörja, men också faktisk göra annat och inte heller gräva ner mig. Det blir en balansgång mellan olika saker, självklart...
 

 
Bilden lånad från Arthropoda
 


Don't make that face!

 

 
Bilden lånad från Sad and useless
 


Vårkänslor

När hösten kommer i september, brukar jag tycka det är fantastiskt mysigt. Jag älskar verkligen hösten med alla färger - och faktiskt även mörkret, att kunna sitta inomhus och kura med ljus och en bra film utan att få dåligt samvete.
Med åren har jag alltmer börjat tycka om hösten och vintern och tycka att det är en väldigt härlig del av året. Allt blir ju vad man gör det till - och förgyller man den mörka delen av året med andra former av ljus och kanske någon resa, blir mörkret faktiskt uthärdligt. Hemma förgyller jag de mörka kvällarna med levande ljus, filmer, god mat och musik. Även om jag de sista åren inte haft råd att resa så mycket med tanke på att jag pluggat, så har jag en känsla av att det kommer bli mer resa av när jag nu äntligen börjat jobba igen och faktiskt har en hyfsad inkomst.
Sista dagarna har nu vädret vänt, åtminstone här i Stockholm. Sedan länge har man kunnat märka att det blir lite ljusare för varje dag som går - och nu är det några dagar i rad dessutom varit riktigt vårväder. Det har varit åtskilliga plusgrader och stundvis soligt. När jag igår gick till jobbet, stod termometern på 14 grader i solen...
På något sätt märker man ändå att man plötsligt blir väldigt mycket piggare och att energin kommer tillbaka när våren kommer. Även om man kanske inte riktigt tänkt på det under den mörka delen av året, blir skillnaden väldigt påtaglig när ljuset och värmen kommer.
Och det är ju verkligen underbar tid som väntar nu, även om det förstås tar ett tag till innan den drar igång på allvar. Men att se alla förändringar i naturen, med allt som slår ut, märka att det blir ljusare och varmare. Hur mycket jag än tycker om den mörka delen av året, är det självklart skönt när det går mot ljusare och varmare tider också. Just variationerna mellan årstiderna har en väldigt charm och jag skulle nog har ganska svårt att leva i till exempel tropikerna, där det är sommar året om...
 

 
Bilden lånad från Cewe Fotobuch
 


Jobb, jobb och jobb

Jag hade sett fram emot en lugn helg i hemmets lugna vrå. God mat, kanske något glas vin och även ett besök på Ikea när jag nu fått lön.
Men den personalbrist vi länge tampats med på jobbet har inte direkt blivit bättre av att några blivit sjuka. Så det blir övertidstjänstgöring istället. Tre övertidspass på raken - fredag, lördag OCH söndag. Men kvalificerad övertid ger bra pengar, så det kommer bli en bra extraslant på nästa lön.
Även om detta innebär att jag nu gör fjärde helgen på rad och även jobbar nästa helg, så klagar jag inte allt för mycket. Jag behöver verkligen pengarna. Självklart hade jag allra helst stannat hemma och njutit av en ledig helg, det tänker jag absolut inte neka till. Men oftast känns det som mest motigt när man precis ska iväg - väl på plats på jobbet går man in i sin yrkesroll och det känns helt okej.
Alla de utgifter jag för tillfället har med mitt nygamla, egna boende äter ju upp mycket av de pengar jag får in och jag börjar inse vad allt faktiskt kostar när det kommer till heminredning. Tur att man tycker sådant är roligt och det känns som väl spenderade pengar trots allt. Det känns inte som att jag direkt kastar bort pengarna, utan som att jag istället investerar dem i något bra.
Men för tillfället känns inte min tillvaro som särskilt spännande. Jag tar mig från sängen till jobbet och tillbaka. Hinner jag inte hem och vända mellan passen, sover jag på jobbet - och känner det knappt som man har ett liv... Tur är väl att jag trivs på jobbet och att det inte är ett alltför stressigt jobb jag har. Då hade jag knappast orkat med att jobba så här intensivt.
Nu får jag se fram emot en ledig helg om två veckor istället. Jodå, jag överlever det - och när det känns som jobbigast tänker jag bara på den lön som väntar den 25 mars så kommer allt kännas mycket, mycket bättre!
Den stora nackdelen med att jobba så här intensivt må väl vara det sociala - det är verkligen inte ofta man hinner med att träffa folk när man redan jobbar obekväma arbetstider och sedan på det jobbar en massa extra. Under min studietid i Kalmar, var jag ganska bortskämd med att i princip alltid ha kontorstider - såväl på skolan på de extrajobb jag hade. Så när man nu har allt annat än regelbundna arbetstider och dessutom jobbar extra en hel del, känns det ganska ovant...

I förmiddags blev det en vända på banken innan det bar av till jobbet. Äntligen hittade jag ett Nordeakontor som faktiskt hanterade kontanter - till skillnad från det lilla missödet häromdagen.
Men när jag kom dit, slog mig tanken att jag verkligen undrar vad Nordeas personal tycker om att man börjat plocka bort kontanthanteringen på så pass många kontor.
För när jag passerade Nordeas kontor på Arenavägen häromdagen, såg jag hur personalen bokstavligen satt och glodde stint framför sig, möjligen klickade runt förstrött på sina datorer. De såg verkligen uttråkade ut och det fanns inte en enda kund i lokalen! När jag istället kom till Nordea på Hamngatan idag, var det 25 personer framför mig i kön - och personalen såg stressade ut och ville nog helst gå och gömma sig för kunderna. Framförallt med tanke på att man märkte att många av kunderna i lokalen började bli rejält irriterade på den långa väntetiden. Det märktes verkligen att personalen gjorde sitt bästa för att väntetien skulle vara så kort som möjligt, men tyvärr räckte det inte så långt. Det tog bra lång tid ändå.
Jag hade hoppats på att kunna ta ut de pengar jag behövde, för att sedan knata vidare till Handelsbanken och sätta in dem för att sedan lösa in ett lån. För att slippa så mycket ränta som möjligt, är förstås varje dag viktig som jag slipper vänta för att mottagaren ska få pengarna. Men nu hann jag aldrig knata vidare till Handelsbanken, så jag valde istället att plocka fram fakturen direkt på Nordea och säga att jag ville lösa lånet. Just den avgift jag egentligen ville slippa, har nu blivit väsentligt mycket högre än jag mindes den från sist jag betalade en faktura via ett bankkontor.
60 kronor tog man nämligen för att betala en faktura via ett plusgirokonto! 60 spänn! Jag är tillräckligt gammal för att minnas när den avgiften låg på ungefär 15 kronor. Men det var väl för 20 år sedan eller nåt sånt... Men dessa avgifter är väl ändå praktexempel på inflation, är de inte det?! Tur att man i normala fall håller sig till att betala räkningarna via internetbanken, där det är gratis att betala sina räkningar... :)
 

 
Bilderna lånade från Eurocosm, WIP
 


Felia

Nu börjar jag bli less, riktigt less. Under många år har jag varit Telia trogen i någon utsträckning vad gäller telefoni och bredband. Mitt mobilabonnemang har jag haft hos Telia i åratal och somras samlade jag samtliga abonnemang vad gäller TV, bredband, hemtelefoni och mobil hos dem. Allt för att jag dels fick ett bra pris, dels för att Telia har den i särklass bästa täckning på till exempel mobiltelefoni.
Vad jag själv missade när jag i somras tecknade hela paketet med TV, bredband och telefoni var att säga till att jag ville betala samtliga fakturor månadsvis. Så frampå höstkanten kom en faktura gällande ett helt kvartal. Jag mejlade Telias kundtjänst och frågade på ett hövligt sätt om detta gick att ordna och om den befintliga räkningen kunde delas upp på 2-3 månader.
Ganska snabbt fick jag svar tillbaka om att detta var helt okej, jag hade till årsskiftet 2011/2012 på mig att betala räkningen. Vilket jag också gjorde.
Så för ett tag sedan kom en betalningspåminnelse på räkningen, där man påstod att jag inte betalat knappa 800 kronor på räkningen som totalt var på ungefär 1200. Jag dubbelkollar förstås mitt konto, men pengarna är dragna och OCR-numret stämmer. Så jag bestrider skriftligen påminnelsen till Telia.
Inget svar. Inte ett mejl, inte ett telefonsamtal, inget brev kommer. Jag mejlar slutligen Telias kundtjänst och frågar om man mottagit mitt bestridande. Jag får ett småsurt mejl tillbaka om att det fattas en inbetalning och att den ska betalas omgående.
För säkerhetsskull kollar jag kontot en gång till! Men, jo, allt stämmer. Plusgirokonto, OCR-nummer, betalningssumma - allt stämmer. Och pengarna har dragits från mitt konto den 30/12 förra året.

Denna gång ringer jag istället till Telias kundtjänst. En väldigt trevlig och tillmötesgående tjej svarar och jag uppmanas skicka in en utskrift från mitt konto där alla uppgifter som betalningsdag och OCR-nummer syns. Enligt henne kunde jag skicka detta som svar på det mejl jag redan hade fått från kundtjänst. Mitt mejl löd:

"Jag har nu pratat med er Kundtjänst på telefon och blev uppmanad att skicka in ett utdrag från min internetbank på dessa betalningar. Här kommer dessa!
Jag vill givetvis bli underrättad fortlöpande om hur det går i ärendet.
"

Så bifogade jag en pdf-fil med mitt kontoutdrag. Men idag kom följande svar från Telia:

"Som jag skrev så ser vi att du har betalat in 397 kr på den fakturan som ursprungligen var på 1189 kr, däremot kvarstår en fordran på 987 kr. Jag ser att vi skjutit upp den fakturan en månad och tagit bort påminnelseavgift för denna.

Däremot kan jag inte se att du betalat in resterande del av den fakturan, nästa faktura som skickades ut var 2011-12-12 och den är betald. Vill du att vi skickar en fakturakopia på den aktuella fakturan gör vi givetvis detta."

Snacka om "goddag yxskaft"! Han har inte ens orkat räkna ut att 1189 kronor (som fakturan var på) minus min betalning på 397 kronor ger att jag har 792 kronor kvar att betala. Precis den summa som dragits från mitt konto i slutet av december. Man har uppenbarligen inte ens orkat titta på kontoutdraget som man faktiskt bett mig att skicka in.
Hur resonerar man när man anser att kunderna ska betala dubbelt för sina abonnemang? Är detta en bra marknadsföring för Telia?
Hade det varit max ett par hundra det rörde sig om hade jag inte ens brytt mig om att bråka, jag hade betalat även om det kanske känts aningen surt. Men när det är nästan 800 kronor det handlar om, tänker jag inte ge mig i första taget! Detta kommer jag faktiskt att strida om!
Telias attityd känns just nu som "betala allt oavsett vad som kan vara rätt eller fel - och var glad att någon all vill ha dig som kund! För kunden har alltid fel fram tills motsaten är bevisad och även då har han fel".

Uselt, Telia!


TILLÄGG #1
Sedan detta inlägg skrevs och lades ut första gången den 23/2 2012, mejlade Telia till mig och ville titta ytterligare en gång på ärendet. Man ville ha in ytterligare uppgifter, vilket man fått och det hela ligger nu återigen på deras bord att utreda. Något ytterligare svar har jag hittills inte fått, men misstänker att historien kommer ha anledning att uppdateras fler gånger!

TILLÄGG #2
Hela historien har nu fått en lösning till sist. Jag behöver inte betala fakturan och fått en ursäkt från Telia för hur ärendet har skötts. Det hela går att läsa här.



 
Bilderna lånade från Micke Askernäs, Intergr8
 


Victoria och Daniel

Så har nyheten kommit. Inatt åkte Victoria och Daniel till Karolinska sjukhuset och så småningom kom så nästa kronprinsessa. Jag sat under natten inatt och följde nyheterna, men först när jag lagt mig imorse kom nyheten att det var en liten flicka.
En sak är i alla fall säker. Kvällspressen och skvallerblaskorna kommer att ha något att skriva om i månader framöver. Victoria och Daniel kommer granskas i sömmarna värre än vanligt och bedömas om de är lämpliga föräldrar eller ej.
Minsta tabbe och snedsteg, men även minsta framsteg kommer det skrivas spaltkilometer om. Det är faktiskt inte utan att man tycker lite synd om dem. Jag skulle verkligen inte vilja vara så granskad som kungafamiljen är.
Jag undrar hur tidningarnas rubriker skulle se ut om det visade sig att tronarvingen föds med ett gravt handikapp? Oavsett om det fysiskt eller psykiskt. Och hur tar man då ställning till tronföljden? Jag säger inte att det skulle vara fel med en kung/drottning med ett funktionshinder, men hur ser de formella reglerna ut?
I vilket fall som helst är jag glad att jag bara behöver iaktta detta spektakel och slipper vara en del av det. Som jag sagt förut, skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara en del av kungafamiljen. Jag skulle inte - som till exempel Daniel - gifta in mig i familjen och jag är välsignat glad att inte vara infödd där. Att ständigt vara en offentlig person, där varje fis, andetag och snorkuse granskas under lupp kan verkligen inte vara roligt.
Nej, jag är verkligen inte minsta avundsjuk, det är en sak som är säker. Och den stackars lilla kraken som Victoria nu klämt ut har hela sitt liv utstakat. Allt är planerat vad gäller uppfostran, utbildning och "jobb". Medan de flesta andra barn själva kan bestämma över sin framtid, har vi här ett av några få som inte kan det i samma utsträckning. Självklart finns alltid möjligheten att frånsäga sig tronen, men det går inte att frånsäga sina familjeband. Tronföljd eller ej, kommer han/hon alltid vara en del av kungafamiljen i allmänhetens och - kanske framförallt - kvällspressens och skvallerblaskornas ögon. Just dessa som just under natten stått utanför Karolinska och hungrat efter bilder och avslöjanden som gamar som kretsar kring ett ruttet kadavar... Och som nu säkerligen hänger på låset kring Haga slott för att om möjligt få en skymt av den yngsta medlemmen i familjen Bernadotte.

Runt om i Sverige har det under dagen blivit brist på prinsesstårtor och prinsessbakelser, som helt enkelt har börjat sälja slut på bara några timmar. Alla som vill fira prinsessans födelse har tydligen kutat iväg till närmsta konditori för att köpa tårta. I tisdags var det semlor och nu tårta (även om jag själv inte firat med vare sig tårta eller bakelse idag), så det är nog många som kommer att behöva en extra sväng till gymet efter denna vecka.
Undrar om kungafamiljen själva nöjt sig med "vanlig" prinsesstårta, eller hur de firat idag? Å andra sidan är förmodligen de nyblivna föräldrarna ganska möra efter nattens övningar på BB, de har förmodligen andra saker att tänka på än att smälla i sig en massa kalorier...
En annan sak som jag redan tidigare stört mig lite, men som ju högaktualiseras på nytt - det är systemet för barnbidrag. Jag har själv alltid tyckt att det på ett eller annat sätt ska vara behövsprövat, att är du höginkomsttagare ska det inte vara en självklarhet att du får barnbidrag.
Men även kungafamiljen - trots att de ju måste anses vara ganska välbärgade - "tvingas" ta emot barnbidrag. Personligen tycker jag som sagt att ju mer du tjänar, ska bidraget sänkas - och kanske till och med uppgöra efter en viss lönenivå.
Kungafamiljen blir ju ett praktexempel! Varför ska skattemedel gå till att betala bidrag till ett föräldrapar som ju uppenbarligen klarar sig ypperligt bra utan dessa pengar varje månad? Pengarna skulle ju kunna användas bra mycket bättre.
Jag har något vagt minne av att alliansen hävdat att det ska löna sig att arbeta och att det skulle förta en del av "lönsamheten" med att jobba om man samtidigt skulle få sänkt bidrag. Samtidigt undrar jag var logiken finns i att ge bidrag till någon som kanske redan tjänar 50.000 i månaden eller mer? Klarar de sig inte ypperligt utan dessa pengar?
 

 
AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 EX 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 SR 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6 VG 1
 
Bilderna lånade från Hjälpstickan, Angie funderar
 


Kontanfria bankkontor

Idag kom ett sådant tillfälle, som normalt är ganska ovanliga för mig. Jag skulle gå på banken och ta ut pengar. Normalt sköter jag de allra flesta bankärenden via internet - och ska jag ta ut pengar går jag till en bankomat.
Men då jag är rätt "om mig och kring mig", har jag mina lån i Nordea, eftersom jag där får absolut bäst ränta - och resten av mina konton i Handelsbanken, eftersom de där inte tar en enda avgift. Bortsett från att jag betalar 200-300 kronor per år för VISA-kortet, betalar jag ingenting för att ha telefonservice (kan föra över pengar och kolla saldon via telefon), internetbank och obegränsat antal konton.
Men när jag nu samlat alla krediter hos Nordea genom ett medlemslån, går pengarna in på ett konto hos Nordea medan räkningarna dras från mitt lönekonto i Handelsbanken. Jag måste därmed ta ut pengarna hos Nordea, för att sedan gå och sätta in dem hos Handelsbanken. Anledningen? Nordea tar betalt för tjänsten att föra över pengar via nätet och jag anser att det är en onödig utgift för att föra över pengar ungefär vart 5-10 år...
Det idealiska har hittills varit att besöka Arenavägen vid Globen där Nordea och Handelsbanken har ett varsitt kontor i princip vägg i vägg med varandra. Så jag beger mig dit - bara för att konstatera att Nordeas kontor inte längre hanterar kontanter! Detta fenomen är ju något jag läst om tidningarna sedan tidigare, att många bankkontor slutat hantera kontanter, men egentligen reflekterat så värst mycket över det...
Ni får ursäkta att jag kanske inte riktigt alltid hänger med i svängarna, men förtar det liksom inte en stor del av tanken med ett bankkontor om det slutar hantera kontanter?? Det är ju just sådana ärenden jag själv oftast går till ett bankkontor för! Det må vara så att det finns ett säkerhetstänk bakom att minska kontanthanteringen, men på det här sättet ger man trots allt bankrånare och annat löst folk segern.
Så just idag fick jag åka hem med oförrättat ärende eftersom jag inte riktigt kände att jag hade tid och möjlighet att leta reda på ett annat Nordeakontor som hanterade kontanter. Vid en titt på Nordeas hemsida, insåg jag att det var väldigt många av deras kontor sm faktiskt inte hanterar kontanter längre. Känns lite märkligt på något sätt, tycker i alla fall jag...
 

 
DB 1 DN 1 SvD 1, 2
 
Bilden lånad från Kobisiteniz
 


Ballerina

Ett Ballerinakex, någon...? ;-)

 

 
Bilden lånad från Aftonbladet
 


Mattraditioner

Så är det Fettisdagen och vi förväntas vräka i oss semlor så grädde och mandelmassa sprutar ur öronen. Fast å andra sidan har det ju sålts semlor i affärerna ganska länge - och själv har jag tjuvstartat mitt semelätande för länge sedan. Jag har nog egentligen aldrig hängt upp mig särskilt mycket på "traditionen" att ta första semlan just på fettisdagen, utan äter det när jag vill.
Medan många hakar upp sig på att traditionen luckrats upp, ser jag egentligen inget fel att semlorna säljs mer eller mindre året runt. Samtidigt är jag också rätt trött på alla dessa dagar man har åt höger och vänster. Är det inte semlor, är det kanelbullar... Jag tycker det blir lite larvigt, även om Fettisdagen har lite "äldre anor" än kanelbullens dag.
När surströmmings- och kräftpremiären togs bort, var det många som vände sig emot detta och tyckte det var så hemskt att man skulle "kunna" äta kräftor och surströmming när som helst under året. Jag håller visserligen med om att det var härligt när premiären kom, när man fick smaka årets första kräftor. Men det är ju knappast något som får min värld att rasa samman. Det fortfarande så att jag oftast äter kräftor först framåt augusti/september och ytterst sällan under någon annan del av året. Även om det förstås förekommer.
De enda traditionerna kring mat jag egentligen håller strikt på är julmaten. Det är ju inte direkt så att man äter julmat under sommaren, eller hur?! Och visst hör väl kräftor och surströmming på sätt och vis till frampå sensommaren/höstkanten - men jag kan inte riktigt förstå det ramaskri det tycktes bli när premiärerna plockades bort... Precis som att det knappast är särskilt hädiskt att semlor säljs lite då och då under året.
 

 
Bilden lånad från Pixelfight
 


Myspys

När jag var liten åkte vi några gånger per och hälsade på våra släktingar här i Stockholm. För mig, som uppvuxen i lilla Hudiksvall, var det alltid otroligt spännande att komma till storstan. Allt var så stort och mäktigt på något sätt och jag tyckte det var otroligt spännande bara att åka tunnelbana.
Ofta åkte vi fredag eftermiddag när vi slutat jobb och skola för dagen, vilket gjorde att vi närmade oss Stockholm först när det blivit mörkt. Jag tyckte det var otroligt vackert med alla lampor man såg under den långa infarten mot Stockholm, från det man passerat Arlanda och fram tills vi körde in på den stora parkeringen i området där mina morföräldrar bodde.
Från parkeringen på Liljeholmen hade man dessutom en vidunderlig utsikt över stan och det hörde alltid till att någon gång under vistelsen i Stockholm ta en kvällspromenad till parkeringen för att titta på alla lampor.
Jag älskade verkligen hela atmosfären i Stockholm, bara att vara här. Bara att vara i morföräldrarnas lägenhet och svagt höra bruset från Essingeleden som gick utanför deras hus på Liljeholmen.
Fortfarande kan jag emellanåt få sting av just den där känslan jag ofta hade när jag som barn var på besök i Stockholm. Det är visserligen inte längre särskilt exotiskt och spännande att åka tunnelbana, att armbåga sig fram i lördagsrusningen. Men när jag kvällstid sätter mig på en buss och ser alla lampor, ljuset som speglar sig i Stockholms vatten, broarna - då kan jag plötsligt vara tillbaka till känslan för 20-25 år sedan, då jag tyckte Stockholm var så fantastiskt spännande, mysigt och speciellt. När jag gör i ordning hemma, tänder ljus och känner matos eller kaffedoft, kan jag återigen känna igen känslan från när man var liten och kom in i hallen i morföräldrarnas hall och dofterna av mat slog emot än - och allt bara var så där mysigt som får ett barns ögon att lysa.
 

 
Bilden lånad från Wikipedia
 


Hjärter kung

Det börjar dra ihop sig för Victoria och Daniels bebis tydligen - knappast något som undgått någon, eller hur?! Det är ännu inte officiellt vilket sjukhus de kommer åka till, men har ryktats om avspärrningar kring Karolinska i Solna.
Trots att jag egentligen är för att vi ska behålla kungahuset, kan jag inte låta bli att tycka synd om detta lilla barn som är på gång. Det är få barn som har sin framtid så utstakad som kungafamiljens. De förväntas en lång rad saker, ärver en titel och det blir stor uppståndelse om de bryter mönstret. Visserligen finns möjligheten att frånsäga sig tronen, men de kommer alltid att tillhöra kungafamiljen, vare sig de vill eller inte.
Även om kärleken inte har några gränser - som det sägs - skulle jag ha väldigt svårt att se mig själv gifta in mig i kungafamiljen! Så som exempelvis Daniel har gjort. Jag skulle inte säga det är omöjligt att få känslor för någon i kungafamiljen - om jag mot all förmodan skulle få kontakt med dem - men jag skulle direkt dra mig ur om det blev alltför allvarligt förhållande över det hela. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med ett liv i det offentliga, att ständigt bli granskad och att det ständigt skulle bli löpsedlar för minsta lilla snedsteg jag gjorde. Det skulle förmodligen inte spela någon roll om man någon gång kläckte ur sig en groda någon gång, om man någon gång tog ett glas för mycket - eller på annat sätt visade att man bara var människa.
Visserligen är jag inte den som alltid dricker för mycket eller kläcker ur mig vad som helst, men skulle inte stå ut med att det blev löpsedlar de gånger det faktiskt hände.
Jag kan ibland tycka synd om medlemmarna i kungafamiljen för den häxjakt som ibland faktiskt pågår emot dem. Jag anser inte att Sylwia kan rå för att hennes pappa eventuellt hade samröre med nazisterna - och har kungen festat vilt som ung, fine! Huvudsaken är väl ändå att de sköter sina ämbeten nu?! Och ingen kan ställas till svars för vad andra människor gjort - jag kan heller inte ställas till svars för vad min pappa eventuellt ställt till med.

Jag tycker vi ska behålla kungahuset, men kan tycka att vissa delar känns väl gammalmodigt och stelbent. Det är inte mycket i kungahusets ekonomi man har insyn i, vilket jag anser att man ska ha när det trots allt är skattepengar det är frågan om. Självklart ska inte kungafamiljen behöva redogöra för varje mjölkliter, limpa, köttbit och vinflaska man köper - men insyn ska det ändå finnas. Det går självklart också att ifrågasätta att vi har en statschef som ärver sin titel - samtidigt som man kan fråga sig vad alternativet är? Ytterligare ett val, där vi väljer kung kanske? Det blir givetvis det mest självklara alternativet.
Så jag tycker inte man ska avskaffa kungahuset och övergå till republik, men vi bör tänka över hur vår monarki är utformad.
 

 
SvD 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från Sveriges Radio
 


Hat

Ibland kan jag nästan känna hat emot Stockholm, den stad som jag annars är väldigt förtjust i. Jag älskar verkligen Stockholm, jag har väldigt svårt att se mig själv flytta härifrån. Åtminstone under en överskådlig framtid.
När jag tar mig hem i rusningstrafiken vissa eftermiddagar, får jag armbåga mig fram. Det är ytterst sällan man får en sittplats på tunnelbanan, man trängs stående i gångarna. När jag innan jobbet idag tog en sväng på stan, insåg jag hur mycket folk det är i farten i stan på lördagar. Nu duger det plötsligt inte längre med ett par vassa armbågar, nu krävs milt våld för att ta sig fram på gator inne i affärer. Köerna ringlar sig långa och de stackars butiksbiträndena får slita så att svetten lackar.
Ja, jag kan faktiskt hysa ett rejält agg emot denna trängsel som uppstår i denna stad på vissa tider. Just på grund av mina arbetstider slipper jag lyckligtvis oftast rusningen på vardagarna och eftersom jag så gott som varje vecka har någon ledig vardag, kan jag undvika lördagsrusningen på stan. Men någon gång emellanåt är det oundvikligt. Som idag. Jag insåg att jag behövde uträtta några ärenden på stan innan jag började jobba klockan tre. När jag kommer upp på Drottninggatan från tunnelbanan, var upplevelsen som en chock. Det myllranade, en hysteri. Att springa runt i affärer är knappt att tänka på känns det emellanåt som.
Gränderna i Gamla Stan undviker jag alltid på lördagar - och framförallt sommartid. Då är där extra trångt, av alla turister i fula hattar och kamera i en rem runt halsen. Nästan uteslutande blir man stoppad av turister som vill fråga efter vägen, att man ska fota dem framför någon sevärdhet eller veta hur man tar sig med Djurgårdsfärjan.
Men trots allt, trängsel och vassa armbågar till trots, ångrar jag inte min flytt till Kungliga Hufvudstaden! Jag stortrivs och har som sagt att flytt härifrån för tillfället.
 
Jag kom slutligen till helskinnad till jobbet och kunde under kvällens gång delvis följa Melodifestivalen på TV. Redan i morse såg jag i tidningen att Björn Ranelid skulle delta - och min första tanke var direkt: kan karln verkligen sjunga??? Och låten hann inte med än börja, så insåg jag hur rätt jag hade! Jag har normalt inte så mycket emot Ranelid - men den här låten var verkligen pinsamt dålig! Vi som råkade se framträdandet och höra låten tittade frågande på varandra och undrade om det hela var ett stort skämt? Hur kan en så usel låt överhuvudtaget tas ut för att få tävla?
Att låten sedan röstades fram till finalen i Stockholm är ännu värre tycker jag! Visst, vi har olika smak vad gäller musik, men den här låten hade jag verkligen inte lagt min röst på om jag hade ringt och röstat!
Annars har jag brukat tycka att det generellt varit bättre låtar i den svenska finalen nu än innan alla omröstningar körde igång. På den tiden det bara var en uttagning där vinnaren gick direkt till Eurovision song Contest, var det generellt sämre låtar på något sätt.
Men efter denna omröstning överväger jag allvarligt att ta tillbaka den ståndpunkten. Denna låt drar verkligen ner medelnivån åtskilligt.
Eller var det så enkelt att folk tyckte att låten var lite rolig och röstade på den för det? Så enkelt kan deet ju faktiskt vara. Men en sak är i alla fall säker! Går Ranelid vidare till Eurovision, då är vi rökta så det brakar om det. Det är en låt man möjligen kan uppskatta om man förstår svenska, men annars framstår den bara som larvig och ingenting annat.
Så snälla, svenska folket! rösta inte fram denna låt till finalen i Azerbadjan! Ranelid lär vara duktig på mycket, med denna låt kommer han inte långt!
 

 
AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2 SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Photo Dictionary, Tjejtrion
 


Renlevnadslära

Jag har en väldig tendens att samla tråkiga göromål på hög, att vänta med det tills jag verklgen måste och det inte finns någon återvändo. Sedan tar jag en heldag och tar tag i allt det där tråkiga som helt enkelt bara måste göras.
Igår var en sådan dag. Jag har länge behövt städa, det har blivit alltmer akut och jag har länge gått och stört mig på skräp, damm saker som legat på hög. Jag hann inte mycket mer än komma i ordning på morgonen, så skred jag till verket.
Fönster putsades, alla ytor dammtorkades - och det inte bara med dammtrasa, utan till och med våt trasa och diskmedel. Fönstren putsades, vilket verkligen beövdes - och det hela slutade med en trasa som var rejält skitig efter allt gnussande mot fönstren.
Därefter kom dammsugaren fram, matorna lades åt sidan sedan de fått sig en avsugning och plötsligt levde dammråttorna riktigt farligt. Avslutningsvis skurades det med såpa - och det med ett resultat som var "värre" än jag väntat. Inte för att det inte blev rent, för det blev det. Men skurvattnet var bokstavligt talat svart när städningen väl var över!
Gårdagens övningar avslutades i tvättstugan. Här märktes en stor skillnad mot tidigare, när man nu är ensam. Att tidigare tvätta åt två personer var verkligen ett projekt som tog hela kvällen - nu blev två maskiner: en på 60º och en på 40º. Det hela var snabbt överstökat och jag kunde hämta upp min torra tvätt för att placera den på galjar och i byrålådor. Inget ont som inte har något gott med sig, när man nu är ensamstående är det många saker som går väsentligt mycket fortare. Dit räknas tvätt, som bokstavligt talat går dubbelt så fort, och matlagning. Plötsligt behöver man inte alls laga lika mycket mat - och det händer ofta att jag beräknar helt fel. Men å andra sidan ger det resultatet att jag kan stoppa in fler matlådor i frysen, något som oftast inte är helt fel... :)
Så när jag till sist kröp ner under täcket, kände jag mig riktigt nöjd med mitt dagsverke. Det var rent och snyggt hemma och jag hade rena kläder att dra på mig när jag kom upp i morse. Det doftade dessutom underbart gott av såpa efter att golven skurats! Det är sällan man känner en sådan tillfredsställelse med sitt hem som när det är alldeles nystädat...
 

 
Bilden lånad från Media Bistro
 


The bystander effekt

Jag är knappast den ende som emellanåt hamnat i situationer, där jag hittat personer liggande på marken. Orsakerna till att personerna legat där de legat har varit många, men jag har alltid stannat till och kollat läget.
Oftast har de personer jag själv hittat, legat på ställen där mycket folk passerar. Det har varit ställen mitt inne i stan, på busshållplatser, tunnelbanestationer och så vidare. Massor med folk har passerat, men jag har alltid varit först med att stanna av någon märklig anledning.
När jag själv stannat och kollat läget med folk, har det aldrig varit någon större fara. De flesta har "bara" varit lite väl fulla och på sin höjd hamnat i fyllecell över natten. Andra har rest sig upp och - möjligen med viss hjälp - tagit sig hem för egen maskin. Ett par gånger har jag larmat för att vederbörande faktiskt behöver hjälp. Ena gången kom polisen och placerade vederbörande i fyllecell, anda gången kom ambulansen för att ta personen till akuten för akut alkoholförgiftning.
Men jag kan inte låta bli att bli förbannad ändå!! Skulle jag själv falla ihop och vara allvarligt sjuk av en eller annan anledning, förväntar jag mig faktiskt av mina medmänniskor att åtminstone ringa en ambulans! Förväntar ni andra er inte detsamma av mig??? Tänk så här istället: ni går förbi någon som ligger på marken, men förutsätter att personen "bara" är full och vandrar lugnt vidare. Dagen efter läser ni i tidningen att samma person frusit ihjäl för att ingen stannat och tagit hand om honom/henne, eller att personen faktiskt fått en hjärtinfarkt men ingen faktiskt stannat... Hur skulle ni må då???
Blir jag akut sjuk och faller ihop på gatan, förväntar jag mig av mina medmänniskor att man åtminstone ringer en ambulans. Jag kräver verkligen inte att alla klarar av akutsjukvård, men ringa 112 kan alla göra. Detsamma gäller självklart om jag blir utsatt för något brott. Blir jag nedslagen på öppen gata, förväntar jag mig inte att man ska ingripa, men ringa polisen eller åtminstone påkalla uppmärksamhet kan alla göra.

Eller? Skulle någon ha någon annan åsikt? Inom psykologin talar man om termen "The bystander effect". Finns det folk runtomkring, har människan nämligen en tendens att hoppas att andra gör något, så att man själv slipper. Detsamma gäller i tester man gjort kring att ge "rätt" svar på olika tester. Märker man att andra ger ett svar på en fråga som uppenbarligen är fel, svarar man själv likadant - trots att man egentligen vet bättre. Ta en titt på filmklippet här nedanför så förstår ni vad jag menar!
Det känns inte alltid som att det värsta är att bli svårt sjuk eller nedslagen, det värsta är att ens medmänniskor faktiskt inte bryr sig om att ingripa på något sätt överhuvudtaget.
Personligen skulle jag förmodligen inte ingripa rent fysiskt i alla lägen. Är det ett stort gäng som ryker ihop, skulle jag förmodligen inte ha någon större chans att hjälpa den/dem som eventuellt blir nedsparkad. Jag är heller inte någon läkare och skulle förmodligen inte kunna rädda livet på vem som helst - mer än möjligen i undantagsfall, om någon drabbas av en åkomma jag faktiskt vet vad man ska göra för att "bota".
Däremot vet jag faktiskt hur man ringer 112 och ungefär vilken information jag behöver när man svarar på det numret.
Tyvärr är det faktiskt ofta så att folk tycks glömma var knapparna för siffrorna 1 och 2 sitter på mobiltelefonen sitter när det finns folk runtomkring. Då tänker man att "det där får någon annan ta hand om", sedan vandrar man vidare för att sköta sitt eget liv.
Det man inte alltid tänker på, är att nästa gång kan det var du själv som ligger där. Antingen blir du ihjälslagen eller dör i en hjärtinfarkt. Jag kan villigt erkänna att det inte alltid känts helt självklart att gå fram till någon som ligger på marken och verkar dålig. Man vill på något märkligt sätt skjuta det hela ifrån sig och låtsas som om ingenting har hänt - och hoppas att någon annan tar hand om det hela.
Men jag kan lova er, att när man väl hjälpt en medmänniska - även om det är en "A-lagare" - så känns det ändå skönt i ditt inre att veta att du inte bara passerat och låtit någon fara illa alldeles i onödan. Kanske har du faktiskt räddar livet på någon...!! Jag brukar själv ställa mig frågan hur jag hade mått om jag låtit bli att göra något och personen ifråga istället faktiskt dött eller fått men för livet. Hur hade jag då mått? Inget vidare förmodligen...
Som sagt. Ta en titt på videoklippet här nedanför och tänk på hur du själv skulle vilja att folk reagerade om det var DU som råkade ut för något!! Skulle du vilja att folk bara passerade - eller skulle du vilja att de åtminstone plockade fram telefonen och slog 112?
 

 
 

 
Bilderna lånade från Panicattacsdisorder, Sjöbutiken
 

 

När anonymiteten försvinner

Jag har länge stört mig på alla spydiga, elaka och rentav hatiska kommentarer som ofta dyker upp i olika forum på internet. Det gäller så väl på tidningars hemsidor som på bloggar, Flashback och överallt där man kommentera saker mer eller mindre anonymt.
Det är som att där anonymiteten går in, där går förnuft, social kompetens och respekt ut. Folk kläcker ur sig saker som de aldrig skulle kunna säga till någon verbalt när personen stod framför dem. Det är som att folk tävlar i vem som lämnar den spydigaste, elakaste och mest hatiska kommentaren.
Jag brukar emellanåt gå in på den religiösa bloggen Apg29 och läsa. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med vad bloggaren skriver om, utan för att jag känner mig smått provocerad. Men kanske framförallt för att det blir väldigt roliga diskussioner kring inläggen! Det är troende mot icke troende - eller i alla fall "mindre"/icke bokstavstroende - i en salig blandning. Själv skrattar jag gott åt en vuxen människa, som anser det är hemskt att media och vetenskapsmän sprider "lögnen" att människan härstammar från aporna och inte Adam och Eva.
Men åter till ämnet! På Apg29 har man fram tills helt nyligen kunnat kommentera helt anonymt och många av kommentarerna har varit allt annat än snälla. Jag kan tänka mig att bloggaren haft ett stort arbete att sålla bland alla kommentarer varje dag. Så byttes systemet för att kommentera och man måste nu vara inloggad på Facebook för att kunna kommentera inläggen. Plötsligt har nästan alla kommentarer försvunnit, det är ytterst få som kommenterar alls. Plötsligt måste mer eller mindre skylta med sin identitet när man kommenterar och därmed stå för sina åsikter på ett helt annat sätt.
Nästan samma sak kan man ana på Aftonbladets, DN's och andra nättidningars hemsidor, där man infört samma system för att kommentera artiklarna. På nättidningarna har visserligen inte kommentarerna riktigt försvunnit, men jag har fått en känsla av att de drastiskt minskat. Det är tydligen inte längre lika roligt att kommentera saker och ting när man plötsligt måste stå till svars för sina åsikter.
Trots att jag själv inte har samma system på min blogg, märkte jag en drastisk minskning av kommentarerna när jag införde de kommentarsregler ni hittar under varje inlägg (om man klickar på respektive inläggs direktlänk). Trots att jag är väldigt frikostigt i publicerandet, är det som att folk plötsligt blir rädda när de märker att de granskas på ett eller annat sätt.

När de olika nättidningarna började införa systemet med att man måste ha en Facebookinloggning för att kommentera artiklarna, började det snabbt höjas röster om att det skulle hindra yttrandefriheten. Dessutom skulle det hindra folk från att kunna "avslöja oegentligheter på sina arbetsplatser".
Personligen kan jag inte riktigt se problemet! Är det en rättighet att sprida galla via kommentarsfältet på en blogg eller hemsida? Stänger man av alla människors samtliga kanaler för att säga sin åsikt? Nej, förändringen innebär att du "tvingas" stå för din åsikt. Svårare än så är det inte. Nu kan du inte längre sprida hat omkring dig på ett anonymt sätt, plötsligt kan folk på ett annat sätt se vem det är som spyr galla åt höger och vänster.
Du har fortfarande rätt att säga din åsikt, med skillnaden att man nu lättare kan ta reda på vem du är. Vill man spy galla utan att avslöja sin identitet finns det fortfarande många bra sätt att göra detta. Och vill man avslöja oegentligheter på sin arbetsplats, gör man knappast det via kommentarsfältet på Aftonbladets hemsida.
På min egen blogg är anonymiteten hos dem/er som kommenterar egentligen inget större problem. Jag utsätts inte för näthat i någon större utsträckning. Men jag tycker det är helt rätt man ska få stå för sina åsikter! Vad ger dig rätt att sprida hat omkring dig, bara för att du inte står öga mot öga med den du spyr galla över?
Mitt eget motto när jag skriver saker på nätet - oavsett om det är på Facebook, bloggen eller någon annanstans - är att jag ska kunna säga exakt samma sak till folk som står framför mig, öga mot öga. Det spelar ingen roll om jag är anonym eller ej, det är helt enkelt en fråga om att respektera sina medmänniskor! Även om det kommer anonyma kommentarer, är det lätt att ta åt sig ändå.
 

 
Bilderna lånade från Mjukvara, North Africa Journal
 

 

Att vara köttätare

Ganska många i min bekantskapskrets har valt att övergå till att äta vegetariskt. Man har frivilligt gjort det, många gånger med motiveringen att det är onödigt att döda djur när vi har en möjlighet att faktiskt välja vad vid äter. Detta till skillnad från rovdjur, som "äter på instinkt" och inte "kan" välja sin föda.
Själv har jag envist håll mig kvar vid att fortsätta äta kött och fisk. För tillbaka med motiveringen att människan alltid ätit kött, det är naturens gång att djur äter varandra. Den ståndpunkten har jag visserligen inte längre, nu är det av rent egoistiska skäl som jag fortsätter äta kött. Jag tycker helt enkelt att det är för gott för att jag vill välja bort det helt.
Däremot försöker jag hålla nere på köttätandet en del och istället äta vegetariskt ibland. Och framförallt är jag otroligt noga med vad jag köper för kött. Jag väljer alltid svenskt kött och helst KRAV-märkt. Detta gör att vi i Sverige har jämförelsevis tuffa regler för hur djur ska behandlas och hur slakten ska gå till. Självklart förekommer det att företag och enskilda slaktare/personal missköter sig även i Sverige. Men jag känner mig ändå tryggare med att djuren behandlats väl än om köttet kommer från andra länder.
På något sätt har jag ändå vaggats in i någon form av lugn och tro att man inom EU behandlar djuren väl, men emellanåt har man uppenbarligen fel. Även inom EU - precis som i Sverige - säger reglerna att djur ska bedövas innan slakt, men EU-reglerna ger ett undantag. Nämligen vid av religiösa skäl - som till exempel Halalslakt. Man avlivar då djuret genom att skära av pulsådern och det kan ta upp till 10-12 minuter djuret slutligen dör av blodbrist. Sverige har dock en strängare tolkning av reglerna och här måste djuret alltid bedövas, oavsett med vilken metod det ska slaktas.
Men runt om i EU utnyttjar tydligen slakterierna detta undantag, eftersom det helt enkelt ger en lite snabbare och billigare process att slakta djuret. Man räknar med att mellan 80 % och 90 % av alla djur i EU slaktas utan bedövning. Titta på klippet här nedanför! Det är rätt hemska bilder kan jag säga.
Religionsfrihet i all ära, men religionsfrihet innebär inte att vi ska tillåta djurplågeri eller andra hemskheter. Självklart ska djuren inte plågas varken innan eller under själva slakten. Jag kommer hädanefter vara väsentligt noggrannare att kolla varifrån köttet kommer när jag ska handla mat!!
 

 
SVT 1, 2, 3, 4
 
Köttbiten lånad av Cecilia Billgren
 


Heminredning

Inte nog med att jag har tummen mitt i handen - jag är som blixten när jag hamrar också! Och då syftar jag inte på hur snabb jag är, utan att inte heller blixten slår ner två gånger på samma ställe. Idag har det spikats tavlor och det har yrt en och annan svordom när jag missat spikarna - och emellanåt träffat handen med hammaren istället. Men till sist kom tavlorna upp i alla fall. Åtminstone på de ställen, där jag vet att jag kan hamra! Än så länge saknas det en del möbler och jag vill inte stå där sen och behöva flytta runt på en massa tavlor. Lägenheten är ju nytapetserad och jag vill inte spika i onödan och förstöra tapeterna.
Emellanåt kommer ju trots allt energin att försöka komma i ordning så gott det går här hemma, trots att man emellanåt känner sig ganska nere efter separationen. Ibland har jag frågat mig om det rent av är någon vits att inreda alls? Men samtidigt vet jag också att det känns aningen bättre ju mer ordning det blir i lägenheten.
Jag kan emellanåt bli riktigt irriterad när man märker att det oftast förväntas att man ska vara så fruktansvärt händig bara för att man är man! Själv har jag aldrig varit vare sig särskilt händig eller tekniska - trots mitt kön. Jag klarar de allra med grundläggande sakerna, som att skarva sladdar, byta glödlampor, spika, borra, spackla och möjligen måla lite. Men där går också gränsen. Jag kan inte laga maskiner och motorer, jag kan inte snickra och tapetsera. Istället kostar jag på anlita folk som kan det, så vet jag att det förhoppningsvis blir rätt gjort.
Igår skulle jag flytta på en taklampa - och det tog mig åtskilliga timmar innan jag lyckats få till ett tillräckligt djupt hål på rätt ställe, satt dit pluggen och kroken, för att sedan förlänga sladden så att den nådde hela vägen från urtaget till lampan. Två gånger borrade jag fel på flera centimeter och fick göra ett nytt hål När hål var tillräckligt djupt, var det istället för smalt. Så jag fick ta en bredare borr så att jag fick i pluggen... Så fick det förstås bli en sväng till stan och köpa spackel så att jag kunde täppa till de två fula hål som jag inte behövde längre. Men nu sitter taklampan där den ska - och har inte ramlat ner ÄN! ;-)
Samma problem hade jag när jag skulle försöka fästa den nyinköpta hatthyllan. Jag slet verkligen och försökte få den på plats utan att lyckas särskilt bra. En skruv fick jag upp, men sedan var det stopp! Borrarna jag köpt var alldeles för slöa - trots att man på affären påstod att de var cementborrar. Till slut gav jag upp, ringde Stockholmshem som ett par dagar senare kom och skruvade upp hatthyllan. Den sitter nu som berget och jag kommer förmodligen inte få ned den om det någon gång blir aktuellt att flytta härifrån...



BILDER FRÅN DAGENS ÖVNINGAR
 
Hallen
 


Vardagsummet
 
 
Sovrummet
 
 
 

 
Tavelramen lånad från RTF
 


Polisen hänger ut brottslingar på nätet

Bland annat polisen här i Stockholm har börjat att ta hjälp av allmänheten att identifiera misstänkta brottslingar genom att lägga ut bilder på dem på sin hemsida. Första bilderna har publicerats nu i dagarna, i jakten på en misstänkt våldtäktsman. Men det är inte bara bilder man lägger ut, man lägger även ut texter, där man till exempel söker vittnen till olika händelser. Det kan var brott och olyckor, där man behöver vittnesuppgifter.
Först och främst, internet är rätt använt ett otroligt effektivt verktyg i flera avseenden när man söker information. Bara genom att lägga ut en efterlysning på detta sätt, kan man nå otroligt många människor. Så ur den synvinkeln är det givetvis otroligt effektivt att söka vittnesuppgifter och identiteter på personer med hjälp av internet. Det klår de flesta "gamla, beprövade" sätten att utföra polisarbete - som till exempel dörrknackning och liknande. Man når personer som man kanske inte skulle få tag i annars.
Men personligen är jag väldigt kluven till att hänga ut folk på internet på det här sättet. Vad sker med de personer som hängs ut med bild om det visar sig vara oskyldiga? Det finns åtskilliga historier om personer som oskyldigt pekats ut som brottslingar på internet och sedan fått ett helvete att kunna fortsätta leva sina liv på ett normalt sätt. Även om man frias i alla rättsinstanser, är man fortfarande dömd i grannars, vänners och släktingars ögon. Folk kommer resonera i banor som "att det är väl inte utan anledning denna person figurerar i en polisutredning" eller "personen kan mycket väl vara skyldig, det var bara bevisningen som inte räckte".
Jag är helt för att man ska kunna efterlysa försvunna personer, söka vittnesuppgifter och liknande, det är just det faktum att lägga ut bilder på misstänkta brottslingar - som i lagens bemärkelse är oskyldiga tills motsatsen bevisats - som jag är lite skeptisk till.
Visserligen ska dessa sätt att efterlysa misstänkta vara en sista utväg, när inget annat kvarstår. Det ska vara särskilt grova brott - man efterlyser inte till exempel snattare på det här sättet - eller att personen kan anses vara farlig för allmänheten. Jag håller med om att det absolut är ett effektivt sätt att söka uppgifter och förhoppningsvis gripa den skyldige till olika brott. Jag ifrågasätter inte den som pekat ut just den man som man nu efterlyser. Men vips kan man hamna i läget att fel person hängs ut - eller att en helt oskyldig person som råkar likna den misstänkte "döms" i folks ögon för ett brott som han/hon inte har begått. Och därmed får ett mindre helvete han/hon inte förtjänar.
Samtidigt kan man fråga sig om det skiljer sig så hemskt mycket från att man sedan länge gått ut med bilder på misstänkta brottslingar i TV. Efterlyst är ju ett praktexempel - som ju även de lägger ut matrial på sin hemsida - men även att bilder visas i TV-nyheter och tidningar.
Ja, det är svårt att vare sig helhjärtat hata eller älska denna metod. Jag tvivlar inte på att man ökar sina chanser att få fast fler personer, samtidigt som det måste skötas på ett korrekt sätt. Det kan lätt ställa till det för personer som inte har begått en brottslig handling i hela sitt liv...
 

 
Bilden lånad från Linkyred
 
DI 1 DN 1, 2 JO 1 SVT 1
 


Yrkesstolthet

På vägen mellan Kalmar och Stockholm finns vägkrogen Ringarums värdshus. Åker du Silverlinjens långfärdsbussar mellan Kalmar och Den Kungliga Hufvudstaden, stannar bussarna här för lunchuppehåll - något som alltid förundrat mig å det grövsta. Varför? Jo, för att maten man serverar är totalt under all kritik! Jag är definitivt inte den som är kräsen vad gäller mat, men på Ringarum äter jag inte upp det jag får på tallriken - och vägkrogen är ökänd för sin dåliga mat.
Jag hade länge hört om maten de serverade där, när jag för första gången hade tillfälle att beställa mat på detta ställe. Det var medan jag bodde i Kalmar och jag var på väg hem efter en visit i Stockholm - och bussen gjorde sitt lunchuppehåll i Ringarum. Jag var fruktansvärt hungrig och kände mig "tvingad" att beställa mat. Nåväl, tänkte jag när jag tittade på menyn, hamburgertallrik kan man knappast misslyckas med!! Så det blev vad jag beställde. Men visst kan man misslyckas med något så enkelt som hamburgertallrik!
På tallriken ligger ett hamburgerbröd som man inte ens orkat värma upp och däremellan en torr köttbit, några salladsblad och lite ketchup. Ja, en minimalt liten klick dressing har man orkat lägga dit också. Stripsen var inte ens saltade och knappt genomstekta - och framförallt totalt färglösa. Det var faktiskt så illa att jag lämnade en stor del av maten på tallriken, trots att jag betalat nästan 80 kronor för den. Pengar som maten faktiskt inte var värd!
Något liknande hände mig för ett antal år sedan på en vägkrog i Hultsfred. Jag och mitt sällskap hade stannat för att äta lunch och man hade på vägkrogen - som jag tyvärr inte minns namnet på - dagens lunch, där man erbjöd "standardrätterna" hamburgertallrik eller Pyttipanna. Jag råkar ju älska hamburgare, så det blir också vad jag beställer.
Men det var en av de största besvikelser jag varit med om när jag ätit ute!! När maten kommer in, är den visserligen snyggt upplagd; klyftpotatis istället för stripps, hamburgaren med ett grillspett igenom, en stor köttbit, tomatklyfta och en hel del tillbehör. Potatisen var dock helt okryddad och dessutom rå i mitten och en segare köttbit har jag aldrig smakat! Jag överdriver inte när jag säger att jag faktiskt fick slita rejält för att klara av att skära igenom den. Efter 2-3 tuggor gav jag upp. Maten var för vedervärdig för att alls gå att äta. Jag går tillbaka till disken med maten och talar om att den inte går att äta, jag vill ha ny mat! Jag får nu välja en ny rätt och tar ny Pytt i panna istället. När servitrisen kommer med den nya maten, behöver ingen i sällskapet betala för sig och vi blir nöjda så långt. Pyttipannan jag fick in var med största sannolikhet färdiginköpt, djupfryst och enbart uppvärmd i mikrovågsugnen i krogens kök. Vissa bitar var glödheta, medan andra fortfarande var djupfrysta. Nu var jag dock så hungrig att jag inte orkade klaga - och det var ju dessutom gratis! Och gratis är gott... Eller? ;-)

Men vad jag ofta funderar över är om folk verkligen inte har någon som helst yrkesstolthet?! Jag förstår att det kanske inte är någon drömtillvaro att stå på någon vägkrog och serieproducera mat, framförallt om man har några års yrkesutbildning som till exempel kock. Det är säkerligen inte vad man drömde om när man började utbilda sig.
Men själv har jag haft åtskilliga jobb som jag inte tyckt varit världens roligaste, men självklart har jag försökt göra ett så bra jobb som möjligt för det!
Under min studietid jobbade jag extra som städare på helgerna - och ska jag vara helt ärlig, tyckte jag det jobbet var SKITTRÅKIGT!! För min del var det inget annat än ett ont måste för att få ekonomin att gå ihop. Men jag gjorde ändå ett noggrant jobb, jag misskötte inte mina arbetssysslor för det. Jag städa noggrant, även om jag inte kände att det var ett stimulerande arbete.
Detsamma gällde under den tid jag jobbade extra som tidningsbud. Hur kul är det att börja jobba vid 03.00-03.30 på morgonen, tror ni? Hur roligt tror ni det är att i ur och skur bära ut tidningar, springa i trappor så att svetten dryper och lederna värker med tidningar som faktiskt är rätt tunga?! Nej, just det - inte så där jätte roligt!
Nu är jag utbildad sjökapten och sitter ändå på ett jobb som inte är det minsta relevant för den utbildning jag har. Jag överkvalificerad, jag har kunskaper som inte är det minsta relevanta för det jobb jag utför. Men missköter jag mitt arbete för det? Nej!
Okej, på mitt nuvarande jobb på polisens larmcentral stortrivs jag! Jag tänker faktiskt inte säga något annat. Men jag är överkvalificerad för det jobb jag gör. Som städare trivdes jag inte alls, men misskötte inte mina sysslor för det.
Men det jag har så svårt att förstå mig på, är de personer som uppenbarligen ogillar sitt jobb, men ändå fortsätter att missköta sina sysslor. Hur tänker man då? Kan man inte tänka tanken att man vill söka sig vidare och då ha referenser att kunna lämna? Även om man ogillar sitt jobb, ger det ändå inte någon form av välbefinnande och stolthet att känna att man kan komma hem och känna sig nöjd med sin insats för dagen? Hur kan man känna sig nöjd med sin arbetsinsats om man serverar mat som ingen tycker om? När man uppenbarligen inte ens anstränger sig som kock för att maten ska smaka bra, då kan man väl knappast lägga ner sin själ i sitt arbete?!
Även om jag själv ibland kan känna att mitt arbete stampar och står på ett och samma ställe, kan jag känna mig motiverad och stolt när jag hör andra säga att de tycker att jag gör ett bra jobb. Jag anstränger mig för att göra bra ifrån mig, att vara trevlig mot kolleger och "klienter" (liksom andra jag har kontakt med genom jobbet) och får oftast positiv feedback på mitt arbete. Det är just sådant som många gånger gör att man kan hålla igång och känna sig stolt över sitt dagsverke på jobbet.
Men alla tycks inte alltid resonera på detta sätt...
 

 
Bilderna lånade från Snickare Göteborg, Passagen
 


Därför får du avslag på din semesteransökan!

 

 
Bilden lånad från Hit the road, Jack
 


Berg- och dalbana

Det går konstant upp och ner. Ena dagen känns allt rätt okej, för att nästa dag kännas som att man tagit helt fel beslut och inte vill hellre än vrida tiden tillbaka.
Denna helg har det gått två veckor, två veckor sedan sambon flyttade och jag satt i min delvis tomma lägenhet och tyckte det mest kändes allmänt trist och jävligt. Lägenheten känns inte längre fullt lika tom sedan det börjat bli lite ordning, men vissa dagar känns det fortfarande ganska märkligt och framförallt väldigt sorgligt.
Mycket av det man gör påminner ofta om den tid som varit; platser, sysslor och så vidare som man på ett eller annat sätt förknippar med den tidigare tillvaron. Det blir emellanåt svårare att uppskatta saker och ting, eftersom man istället påminns om något man saknar.
Jag fösöker plocka hemma och komma i ordning för att lägenheten ska kännas så hemtrevlig som möjligt, men vissa dagar tar det liksom emot. Andra gånger känner man istället energi att ta tag i det, att faktiskt komma vidare på något sätt i tillvaron.
Men som i alla sorgliga och jobbiga situationer, måste man låta sig sörja. Det är något jag tidigare haft svårt att faktiskt låta mig göra. Istället har jag ångat på, nästan som om ingenting har hänt. Förr eller senare slår sådant tillbaka, förr eller senare måste man ta tag i sådant man mår dåligt av. Det är något jag personligen lärt mig den hårda vägen och har nu bestämt mig för att denna gång ska jag inte gå för fort fram - utan faktiskt låta mig sörja färdigt. Oavsett hur lånd tid jag behöver på mig för det.
Det kommer ta sin tid innan man känner sig redo att träffa någon ny, känslor som jag tidigare mer eller mindre skjutit åt sidan vid andra separationer. Å andra sidan är det många år sedan jag hade ett samboförhållande - och den separationen var ju något i särklass. Den går inte ens att jämföra med den separation jag nu går igenom (läs om den här). Men även den gången tog det väldigt lång tid innan jag kände att jag var redo för något nytt förhållande.
Nu är inte heller en ny relation något jag direkt står efter heller. Jag känner mig väldigt inställd på att jag ska leva ensam ett bra tag framöver. Men på andra punkter kan man ju gå vidare i tillvaron i alla fall - och det är just det som emellanåt kan kännas motigt på ett märkligt sätt. Det är emellanåt svårt att känna sig motiverad att ta tag i saker, att komma till skott med att göra sådant som man egentligen skull behöva göra...
 

 
Bilden lånad från Mitt Liv
 


Det bästa som finns

Av någon ytterst märklig anledning, finns det få saker som jag uppskattar så mycket som att komma hem och veta att jag inte har någon panik i säng - utan snarare att det är bra att komma i säng sent. När jag vet att det är bra att sitta uppe ett tag för att jag faktiskt behöver vrida lite på dygnet.
Just så är det när jag ska börja jobba nattskift. Jag gör som minst tre nätter på rad efter ordinarie schema och brukar alltid sitta uppe ett bra tag kvällen innan jag ska göra första natten. Genom detta vet jag att jag börjar vrida så smått på dygnet och att redan första natten blir aningen lättare att genomlida. Jag brukar ofta blir sittande uppe till framåt 2-3 på natten innan första nattskiftet... Och jag kan verkligen njuta av det!
Jag är alltid ledig dagen innan jag gör första nattskiftet och brukar passa på att göra diverse ärenden den dagen. Att sedan komma hem, korka upp en kall öl och dråsa ner framför TV:n eller datorn och veta att jag inte behöver ha någon som helst stress att komma i säng är på något sätt en magisk känsla. Då vet jag att det till och med är ett plus om jag håller mig vaken ett tag och börjar ställa om dygnet en aning. Jag vet att ju senare jag kommer i säng, ju bättre är det! För ju senare jag kommer i säng, ju längre sover jag - och ju lättare blir det att hålla sig vaken under det kommande, första nattskiftet.
Är jag ledig istället, kommer ofta tankarna kring att jag kommer ställa om dygnet alldeles i onödan, att jag förr eller senare kommer få svårt att ställa tillbaka dygnet igen. Men när jag vet att jag har kommande nattskift framför mig, är det ingen skada skedd om jag sover halva dagen.
Säkerligen kan en och annan tycka att det låter märkligt - för att inte säga tragiskt - att jag sitter uppe till långt frampå morgonen med en öl i handen och tittar på film eller knappar på datorn, Men det är jag i så fall faktiskt villig att bjuda på. Det är något jag faktiskt kan njuta av och nästan känna någon form av märkligt vemod när jag märker att det är dags att faktiskt tvinga sig i säng av ren utmattning,
När situationen istället är den omvända och jag vet att jag måste i säng i skaplig tid för att orka upp tidigt - då är inte förhållandena lika roliga!
När jag vet att klockan är ställd på halv fem, att jag måste gå hemifrån runt kvart i sex för att komma i tid till jobbet kommer det någon form av obehagskänslor kring att gå och lägga sig! Då känner jag plötsligt en press att ja måste sova för att orka upp tidigt morgonen efter - trots att jag egentligen vet att jag klarar en arbetsdag på några få timmars sömn.

Det är när det inte är någon press att komma i säng, när jag vet att att jag inte kommer att bli lidande av att sitta uppe länge som jag mår som bäst på något märkligt sätt.
Då unnar jag mig lite extra gott att äta, något gott att dricka och sedan blir jag sittande framför TV:n eller datorn i åtskilliga timmar.
Men vet jag att jag måste upp en viss tid, fylls jag istället av någon märklig form av oroskänslor som kan vara ganska svåra att stävja.
Under dessa nätter, innan jag ska börja göra nattskift får jag otroligt mycket gjort. Då är det sådant som ska göras via internet som blir gjort; annonser som ska läggas ut, blogginlägg som ska skrivas, mejl som ska skickas och så vidare. Allt sådant knappas plötsligt iväg i en väldig fart. Trots att jag även i normala fall tillbringar ganska mycket tid framför datorn, är det först när jag "måste" sitta vid datorn för att hålla mig vaken som dess saker blir gjorda.
Under dessa frivilliga vaknätter går det åtskilliga flaskor öl, någon chipspåse och en del annat snacks och drickbart för att hålla sig vaken. Emellanåt lockas man av tanken av någon lång, blöt och härlig krogsväng för att hålla ångan uppe dessa nätter, men det är sällan det har klaffat så pass bra.
men det är någon viss känsla i att slå sig ner vid sovrumsfönstret och sedan se det ena fönstret efter dwer andra på andra sidan gatan släckas ner! Den ena efter den andra som kryper i säng, medan man själv är vaken ett tag till. Just så här, mitt i veckan, tänker man lite extra på dem som ska upp tidigt, medan man sjölv faktiskt kan sova en stor del av dagen om man vill.
Ibland kan jag faktiskt sakna att jobba kontorstider, samtidiggt som det inns en stor charm i att jobba oregebundna tider. Det finns jobb otroligt mycket man får, som akldrig skulle förekomma om man hade kontorstider. Hur många med 8-5-jobb är lefiga mitt i veckan och kan t sovmorgon en fredag? Inte särskilt många, eller hur?! ;-)
 

 
Bilden lånad från Anna Drott, Bad Kidney
 


Mänskor som strömmar tittar alltid långt bort - ingen möter en blick, ingen avslöjar nåt

Som skiftarbetare missar jag alltsomoftast Stockholms rusningstrafik. De enda gångerna jag "drabbas" är de utbildningsdagar vi har var sjätte vecka, som börjar klockan åtta och slutar mellan halv fem och fem.
Eftersom jag i princip varje vecka har någon ledig vardag, brukar jag passa på att åka in till stan då istället för på lördagen - då jag vet att det är som mest folk i farten. Åker jag istället in en förmiddag mitt i veckan, kan jag relativt ostört vandra runt bland stans affärer utan att behöva trängas överhuvudtaget.
Så varje gång jag av en eller annan anledning ska mig fram genom Stockholm i rusningstrafik, blir det som en chock. Plötsligt måste jag börja armbåga mig fram, tränga mig fram med vassa armbågar för att hinna med mitt tåg eller min buss. Det är plötsligt hopplöst att ta sig fram i affärerna efter klockan fyra på eftermiddagen och köerna ringlar sig långa.
När jag sedan står på perrongen och väntar på mitt tåg, kan jag inte låta bli att fascineras av hur otroligt mycket folk det är i farten. Perrongen är knökfull med folk när jag kommer dit - och varje gång slår mig tanken att när nästa tåg kommer, blir det väl aningen färre folk som står här. Men när tåget rullar iväg och de avstigande försvunnit, tar det inte många sekunder innan det är lika mycket folk på perrongen igen.
Väl ombord på tåget, slås jag av nästa tanke när tåget passerar över Skanstullsbron parallellt med bilvägen. Där ringlar sig bilköerna långa, köer som formligen kryper fram när de inte är stillastående. Jag har så svårt att förstå alla dem som envisas med att ta bilen, när det säkerligen går väsentligt mycket fortare att ta tunnelbanan. En och annan är garanterat tvingad att ta bilen, det tvivlar jag inte på! Men de personerna befinner sig säkerligen i minoritet av alla dem som sitter i dessa köer varje dag. I Stockholm är det trots allt så att tunnelbanan och de flesta innerstadsbussar går med 5-10 minuters mellanrum, så man kan knappast skylla på långa väntetider.
Eftersom jag själv inte äger någon bil, har jag ju knappast så mycket att välja på när det gäller val av färdmedel. Men jag är rätt övertygad om att jag hade valt tunnelbanan, även om jag haft bil och varit tvungen att ta mig min rätt korta sträcka till jobbet. I Stockholm kan jag inte se att bilen egentligen är ett bra alternativ i de flesta sammanhang.
Vi har sedan nästa märkliga företeelse, som tycks vara väldigt specifik för just stockholmare! Ni som emellanåt tar er fram kollektiv i Stockholm, har ni någonsin märkt av att någon möter er blick eller tittar på er?! Väldigt ovanlig företeelse, eller hur?! På ett märkligt sätt sitter de flesta och tittar långt ut i fjärran, försjunkna i sina egna tankar och är inte det minsta intresserade av vad som sker omkring dem. Vissa sover, andra läser, somliga lyssnar på musik. Men möta en blick eller på något sätt ha mänsklig kontakt? Nej, bevare mig väl - det kan ju rent av vara farligt!
 

 
Bilden lånad från Min AffärsTV
 


Arbetslinjen in i döden

 

 
AB 1 DN 1 SMP 1 SVD 1, 2, 3, 4 SVT 1
 


Arbetslinjen - igen

Så verkar det som att "det nya Arbeterapatiet" forsätter på inslagna bana med sin hårda arbetslinje. Än en gång har Reinfeldt gjort ett uspel, som i mina ögon verkar ganska smaklöst.
Denna gången är det pesnionsåldern, som Reinfeldt anser ska höjas till 75 år. På frågan om den åldern ska vara obligatorisk, ger han något luddigt svar om att det i princip kommer vara obligatoriskt att jobba till denna höga ålder. Han tycker inte förtidspension ska vara något alternativ om det jobb man har blir för tungt, då får man fundera på om det finns annat man kan göra. Man ska helt enkelt vara beredd att skola om sig sent i livet och han anser det finns anledning att se över möjligheten att få studiestöd även efter 54 år, som idag är den högsta ålder då studiestöd betalas ut.
Jag håller absolut med om att sjuk- och förtidspension absolut ska vara sista utvägen, att man ska se om det finns annat man kan göra om man inte klarar det jobb man haft av någon anledning. Men att införa en obligatorisk pensionsålder på 75 år när väldigt många inte ens klarar att jobba till 65 känns väl hårt.
Om man däremot skulle säga att man skulle ges möjligheten att gå i pension lite när man känner för det efter en viss ålder, då skulle ju taket egentligen kunna sätta hur högt som helst.
Är jag frisk och har ett jobb jag älskar, skulle jag förmodligen kunna tänka mig att jobba längre än till 65. Men känner jag att hälsan sviktar, att jag inte kommer klara att jobba längre vill jag att möjligheten ska finnas att gå tidigare.
Men i Moderaternas hårdnackade arbetslinje tar man ytterst sällan hänsyn till att alla är olika individer med olika förutsättningar och att folk blir sjuka och gamla med tiden. Men som med mycket i högerns politik, kan jag hålla med om grundidén med vissa saker, men tycker de går alldeles för hårt fram.
Är du arbetslös och förväntar dig att få A-kassa, ska du självklart stå till arbetsmarknadens förfogande. Det duger inte att åka på semester och tro att du ska få A-kassa för den tiden. Däremot ska det vara okej med vissa saker, som att till exempel inte stå till förfogande under ett par dagar på grund av en nära anhörigs begravning.
Självklart ska man vara flyttbar om man söker jobb och vara beredd att söka jobb på annan ort eller inom andra områden än du är utbildad till. Men man ska inte tvingas söka jobb på rent vansinniga avstånd från hemmet. Bor du i Malmö, ska du inte tvingas flytta till Haparanda för ett jobb... Som Stockholmare ska du självklart vara beredd att söka jobb i till exempel Uppsala, Södertälje, Norrtälje och så vidare. Sen ska man kunna göra individuella bedömningar från fall till fall, beroende på personens egna ösnkamål, familjesituation och så vidare.
Om du på grund av sjukdom eller skada inte kan vara kvar på det jobb du har, ska förstås prio ett vara att du en dag ska kunna gå tillbaka till det jobbet. Går inte det, blir nästa steg att se om du kan vara kvar hos samma arbetsgivare fast med andra arbetsuppgifter. Går inte heller det att lösa, blir förstås nästa lösning att söka nytt jobb och ny arbetsgivare helt och hållet. Och det ska då självklart kunna finnas hjälp och stöd att få vid behov. Men när man hör om personer som är nästintill döende i cancer eller svårt sjuka eller invalidiserade på annat sätt men ändå för sjukpengen helt eller delvis indragen och tvingas ut i arbetslivet igen, blir man bara förbannad.
Arbetslinjen går helt enkelt ut på att så många som möjligt ska ut i arbete, kosta vad det kosta vill. Tanken med att man ska kunna jobba längre är god, så länge det är på frivillig basis - och då också under förutsättning att man har möjlighet att skola om sig relativt sent i livet. Men blir det obligatoriskt, känns det som att man går för långt!
 

 
 

 
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 DN 1, 2, 3, 4, 5 GD 1 GP 1, 2 HD 1 MVT 1
SMP 1 SR 1, 2, 3 ST 1 SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Vad är det för fel på folk?, Zoooooomarin
 

 

Att vara tonåring

Någon gång emellanåt hör man folk säga saker i stil med "tänk vad skönt det skulle vara att vara tonåring igen och slippa ta ansvar". Det är inte ofta, men det händer trots allt. Men nästan uteslutande, när man sedan börjar diskutera tonårstiden, håller de allra flesta ändå med om att det är en ganska jobbig tid. Och i slutändan, när man tänker efter, är det ytterst få som skulle vilja bli 16-17 igen.
Personligen skulle jag inte för en sekund vilja vrida tillbaka tiden för att vara i den åldern igen! Det finns verkligen inte på världskartan. Jag tror inte min egen tonårstid var nämnvärt tuffare än någon annans, men det är verkligen ingen lockande tanke att uppleva den tiden igen. Skulle jag få behålla den livserfarenhet jag nu har vid 34 års ålder, skulle jag få behålla mina kunskaper som jag samlat på mig de senaste 17 åren - DÅ hade situationen självklar varit någon annan. Men att bara "börja om från början" igen och vara den där identitetssökande, osäkra tonåringen - NEJ TACK!
Som tonåring anser man förstås sig själv vara mycket mer vuxen och kapabel till saker på ett helt annat sätt än vad man faktiskt är. När jag var i den åldern, ansåg jag mig praktiskt taget vara vuxen och hade emellanåt otroligt svårt att köpa att andra fortfarande skulle bestämma över vad jag fick och inte fick göra.
Det flesta av oss gör nog någon form av tonårsrevolt och jag tror inte jag själv var något undantag, även om min revolt såg aningen annorlunda ut. Jag var en rejält lugn och städad tonåring, som aldrig var ute och festade och tog min första fylla en dryg månad innan min artonårsdag. Det "värsta" jag gjorde var att börja smygröka som 14-åring, men det var det närmsta "vanlig" tonårsrevolt jag kom. Det gick så långt att mina föräldrar oroades över hur lugn jag var och aldrig var ute och rände på helgkvällarna - till och med så långt att de vissa gånger nästan uppmuntrade mig till att dricka alkohol.
Då slog min form av revolt till istället. Då jag märkte att mina föräldrar oroades över mit lugn, att jag aldrig var iväg, lugnade jag om möjligt ner mig ännu mer. Jag tackade alltid nej till allt som var starkare än lättöl, även om mamma och pappa erbjöd mig annat.

I alla tider har det klagats på "dagens ungdomar", som alltid anses vara värre än tidigare generationer. Saken är nog ofta så pass enkel att man hade en annan syn på hur ens beteende uppfattades av de vuxna när man själv var tonåring. Samtidigt som tonårsrevolterna förstås tar sig olika uttryck mellan olika generationer. Det behöver inte vara värre, utan annorlunda.
Det som jag själv knappast är ensam om att uppfatta som en stor skillnad senaste åren, borde väl ändå vara att "tonårsfasonerna" kryper allt längre ner i åldrarna. Man kan se flickor i 10-12-årsåldern som börja sminka sig, klä sig i urringat och tonårsbeteendet börjar allt tidigare i åldrarna.
Bläddrar man runt på olika bloggar, hittar man ganska omgående bloggar där småflickor försöker skriva om "mode", det senaste inom smink och en massa andra saker. Okej, det är inte många år sedan som bloggar var totalt okänt och inte ens existerade. Men tjejer 10-årsåldern var knappas särskilt insatta i mode överhuvudtaget då heller. Plötsligt verkar barn inte längre tillåtas vara barn. Det har gått så långt att det till och med skapats ett nytt uttryck, nämligen Tweens, med andra ord "tonåringar i mellanstadieåldern"... Jag kan ibland nästan störa mig på när jag i olika sammanhang ser småbarn som försöker agera som flera år äldre. Oftast är det tjejer som försöker apa efter de några år äldre tjejerna i form av klädstil, smink och framförallt hur de uppför sig. Jag blir inte provocerad, men jag tycker det är tragiskt på något sätt. Varför inte vara den man är - liksom att vi vuxna och samhället borde "låta" barn vara barn?!
Genom internet och media matas vi alla med ständig information och det är klart såväl vuxna som ungdomar tar till sig av saker och ting. Idag finns dessutom "hot", som inte fanns för 15 år sedan, när en annan lämnade tonåren bakom sig. Plötsligt har förövare av olika slag till stor del flyttat ut på internet, som knappt existerade när en annan var ung. Medan vi vuxna fortfarande är ganska "ovana" vid internet, ska vi försöka skydda och varna de unga för farorna på internet.
 

 
Bilderna lånade från A Catholic notebook, PublicDomainPictures

DN 1, 2, 3, 4
 


Tummen mitt i handen

Sakta försöker jag ändå lite ordning i lägenheten efter förra helgens separation. Jag knåpar, spikar, borrar, skruvar och släpar möbler. Det har blivit en hel del vändor ner till grovsoprummet med tomma kartonger allteftersom jag hämtat fulla kartonger på vinden som sedan tömts på sitt innehåll i lägenheten.
På något sätt har det till sist ändå blivit någon form av ljuspunkt att så gott det går försöka få någon form av ordning här hemma. Det må visserligen fortfarande vara ganska tomt här och en hel del kvar att göra, men jag börjar komma en bit på väg. Jag vet ungefär hur och var jag vill ha allting och nu återstår några större inköp innan jag sakta börjar känna mig något sånär nöjd med hur det ser ut här. Det fattas ännu bokhylla och CD-ställ för att jag ska känna att jag har alla möbler jag behöver. Och det är inköp jag helt enkelt måste vänta med tills nästa lön kommer. Jag har tittat ut vad jag ska köpa på Ikea så fort jag har råd - och då kommer det bli ytterligare en shoppingrunda dit! Så sent som i fredags spenderade jag närmare 1.000 kronor där, trots att jag egentligen bara köpte en del småsaker. Det dyraste var en hatthylla för 300 kronor. Men det tickar fort iväg medan man går och plockar på sig saker som var för sig inte kostar särskilt mycket, men slår ihop det vid kassan.
Samtidigt är det ju ett måste att lägga ut lite pengar på dessa saker, man måste ju trots allt få i ordning lite hemma. Från att från början känt att det känts aningen meningslöst att försöka få ordning, börjar jag sakta inse att det känns aningen bättre ju mer ordning jag får här hemma. Det börjar sakta bli alltmer hemtrevligt, något som jag själv känner är otroligt viktigt. Jag kan bli så beklämd när jag kommer hem till folk som uppenbarligen inte bryr sig om hur de har det hemma, där möbler och saker enbart ska fylle en funktion och ingenting annat. Självklart är funktionen viktig även för mig, men minst lika mycket att saker och ting är snygga och passar ihop när det gäller färg och stil.

Men ett varningens finger tänker jag verkligen höja, för en lärdom jag lärt mig sista dagarna. Jag råkar ha inte bara en utan flertalet tummar mitt i handen. Det gör förstås att jag ofta behöver fråga mig fram när jg ska köpa saker hem, det gäller alltifrån skruvar och pluggar till färg och verktyg. På något sätt förutsätter jag att de affärer jag köper saker också vet vad de pratar om och kan ge goda råd när man behöver.
Till att börja med skulle jag köpa en ny nätverkskabel till digital-TV:n eftersom jag skulle flytta runt lite och behövde en längre kabel. Då Clas Ohlsson oftast har bra priser knatade jag dit och började fråga mig fram om vilken kabel jag borde välja. Jag fick vitt skilda besked om alltifrån vilken kabel jag skulle ha till att jag borde gå till en annan affär som kunde detta bättre.
Det hela slutade med att jag gick till en datafirma och betalade åtskilliga tior mer för en kabel, men där de faktiskt visste vilken jag skulle välja. Ett besked som var rent omöjligt att få på Clas Ohlsson.
Jag kom sedan till stadiet att jag ville börja fästa upp alla de kablar jag sladdar jag dragit runt i lägenheten, vilket är åtskilliga meter. Jag knatar iväg - återigen till Clas Ohlsson - och köpte spikklamrar. Så långt var det bra och jag fäster sladdar för brinnande livet. Fram tills jag insåg att ena väggen jag behövde spika i var en betongvägg. Jag går tillbaka till Clas Ohlsson för att köpa något det gick att spika i betong med, varpå jag sonika får rådet att börja spika de två centimeter långa spikarna jag redan hade in i betongen. Något som jag - trots mina tummar mitt i handen - inser är totalt omöjligt. Vilket förstås visar sig stämma, när jag en extra gång bestämmer mig för att se om Clas Ohlsson personal hade rätt. Återigen inser jag vikten av att gå till en fackhandel, där de faktiskt vet vad de pratar om. Det må vara så att det finns lågprisvaruhus med bra priser och det inte är något större fel på grejerna man köper - men oftast anställer man istället personal som inte alltid vet exakt vad de pratar om. Går man istället till affärer mer specialiserade på en viss bransch så får man den kunskap jag egentligen tycker man ska kunna få. Clas Ohlsson och liknande affärer är bra om man själv vet vad man ska ha, annars funkar det inte...
Nästa bakslag blev hatthyllan som också skulle upp i helgen, hade jag tänkt. Jag hade bankat lite i väggen där den skulle sitta och kommit fram till att den verkade vara en gipsvägg - och lyckades efter viss tankeverksamhet komma fram till vilken typ av skruv jag skulle ha för att fästa den. Jag borrar och fäster med första skruven - bara för att konstatera att halva väggen är i betong. Med andra ord kan jag inte fästa andra halvan hatthyllan - på grund av att jag inte har någon betongborr.
Så här sitter jag, visserligen med rätt nätverkskabel och en fungerande TV, men med kablar som går lite hur som helst och en hatthylla som hänger på trekvart i en enda skruv... Får bli att ringa till Stockholmshem och se om jag kan få hjälp att borra och skruva lite - för att sedan se om jag kan få tag i bra grejer att fästa upp sladdarna med på någon fackhandel istället.
 

 
Bilderna lånade från NT Bygg, Centraltumme
 


Livets lotteri

För snart 15 år sedan flyttade jag som 19-åring till London, där jag jobbade som volontär bland stans alla hemlösa. I Stockholm räknar man med att det finns runt 3.000 hemlösa, medan det i London är mångdubbelt fler. Hjälpbehovet tycktes vara enormt och man såg alltifrån ensamma barn och hela barnfamiljer till gamla människor i rullstol som bodde på gatorna.
Organisationen jag jobbade för gick i stort sett enbart runt på donationer och den hyra de boende betalade för att bo på de härbärgen man hade. Oftast var det dock inte de hemlösa själva som betalade hyran, utan den engelska motsvarigheten till socialtjänsten.
Donationerna var inte bara i form av pengar utan även mycket annat. En av de större varuhuskedjorna skänkte dagligen mat som bara hade ett par dagar kvar till utgångsdatum, mat som de förmodligen annars tvingats slänga. Klädbutiker skänkte kläder som man av olika anledningar inte kunde sälja och till det var det många privatpersoner som kommer med donationer av olika slag.
För mig var det en otroligt lärorik period att arbeta med just detta. Man omvärderade saker och ting i livet på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Ofta kändes det ganska tröstlöst, när man såg så många människor fara illa och såg alla som dog av överdoser och/eller många års supande. Flera av dem vi hade med att göra, hade klassats som alkoholister redan i 12-årsåldern... Många av dem hade verkligen supit bort allt - och då menar jag verkligen allt - och ägde knappt mer än kläderna på kroppen. Vissa hade varit egna företagare, haft familj och bra boende. Sen gick något snett, de började dricka och blev lämnade av familjen, blev av med såväl företag och bostad...
Men samtidigt såg man också en och annan ljusglimt. En och annan person som faktiskt lyckades ta sig ur sitt missbruk, skaffa jobb och egen bostad. Men sedan tiden i London har jag ådragit mig en stor skräck här livet. En av min astora mardrömmar är nämligen att bli just alkoholiserad. Jag har verkligen sett vilket elände ett missbruk kan ställa till med och skulle aldrig i livet vilja hamna där.

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i somras har jag fått en känsla av att man ser flerhemlösa ute på Stockholms gator. Det tycks sitta fler människor och tigga om pengar, fler som ligger och sover med kartonger och tidningar över sig. Även om det självklart förekom även när jag bodde här fram till 2006, så känns det som att det ökat sista åren. Något som känns otroligt beklämmande.
Många gånger när man kommer in på diskussioner om personer som hamnat fel på ett eller annat sätt, är det alltid någon som bestämt hävdar att det minsann inte är särskilt synd om till exempel en uteliggare och/eller alkoholist/missbrukare. Alla har ju nämligen gjort ett aktivt val i sitt liv och man får minsann skylla sig själv om man sinkar sitt liv på det sättet.
Självklart har alla valet att till exempel söka hjälp och att försöka reda ut sitt liv om man hamnat snett. Men att man väl hamnat i situationer med missbruk och hemlöshet beror många gånger inte alls på saker man själv kan rå över. Missbruk och beroende kallas för just det det gör av anledningen att man inte kan styra över sitt beteende själv. För andra beror situationen på sjukdomar av olika slag - oftast psykiska sjukdomar. De flesta av de hemlösa jag kom i kontakt med i London led i någon utsträckning av någon form av psykisk ohälsa. Man var helt enkelt inte alltid kapabel att själv söka hjälp. Sen finns det självklart en mycket liten - nästan försvinnande liten - del som faktiskt själv valt att leva på gatorna. De kan till och med ha ett jobb att gå till, men väljer att inte ha något fast boende. Istället flyttar de runt mellan olika härbärgen. Tro mig, ett fåtal sådana personer kom jag faktiskt i kontakt med under min tid i London. Och jag misstänker ett fåtal sådana personer även finns i Sverige. Men - som sagt - de är mycket få. Oftast är det personer som inte själv valt sin situation av en eller annan anledning som är uteliggare.
Men jag kan inte låta bli att känna mig provocerad när någon påstår att man bara har sig själv att skylla för sin livssituation. Man gör det väldigt enkelt för sig på det sättet! För oss alla kan livet ta otroligt oanade vändningar och man kan hamna i situationer man inte alls rår över.
Detsamma gäller när nu NK lanserat så kallade uteliggarlakan, som är designade med motiv som ser ut som ihoptejpade kartonger och och tidningar. Tanken är att de ska påminna om hur det ser ut för uteliggare när de sover. Ett set av dessa lakan kostar 700 kronor och överskottet går till att hjälpa unga hemlösa. Lakanen har nästan sålt slut, så man får väl anta att man fått in en slant till hemlösa. Förhoppningsvis. Men NK har tydligen fått utstå en del kritik om att hela idén skulle vara smaklös och olustig bland annat. Själv kan jag inte riktigt se problemet! Det har alltid sålt produkter av olika slag i diverse olika butiker, där överskottet gått till någon form av välgörenhet. Vad är då problemet med att sälja lakan, som kanske också kan ge någon en tankeställare? Personligen skulle jag gärna köpa dessa lakan nästa gång jag behöver lite nya sängkläder! Då skulle jag kunna kombinera två ting med varandra; jag får något jag behöver och samtidigt hjälper jag någon på kuppen... Det är bara bra med folk som vill hjälpa på ett eller annat sätt, men istället ska det klagas. Och jag blir smått irriterad när det klagas på sådana här saker...
 

 
AB 1 BP 1 DN 1, 2 GP 1 SMP 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från Normal Stuff, Milo Lilja
 


Köldknäpp

När jag var liten hände det en och annan gång att vi sådana där riktiga vargavintrar uppe i Hälsingland. Och då snackar vi verkligen vargavintrar: mycket snö 30-35 minusgrader. Det var inte frågan om några minusgrader och några centimeter snö. Visserligen var dessa vintrar inte särskilt många, men jag får känslan av att den extrema kylan var vanligare än vad den varit sista åren.
Men lite cool och tuff som man emellanåt skulle vara - under framförallt tonåren - så var det ju aldrig frågan om att till exempel ha mössa på sig. Jag menar, varför förstöra frisyren som man ju ägnat en god stund åt på morgonen genom att platta till den med hjälp en mössa?
Men från att min generation var omöjliga att få på en mössa, har det idag vänt rejält. Idag är nämligen omöjligt att överhuvudtaget får ungdomarna att ta av sig mössan istället. Det spelar ingen roll om du sitter inomhus, mössan ska alltid vara på!
Men måste säga att jag har svårt att minnas när det var riktigt, extremt kallt sist! Visserligen har jag senaste 13 åren bott i södra delarna av Sverige och här är det inte alltid riktigt kallt och mycket snö på vintrarna. Och även om det varit kallt vissa gånger, är man nu riktigt ovan vid den nästan extrema kyla som kommit sista dagarna. Neråt 18 minusgrader har det varit sista nätterna när jag tittat på termometern - och jag kan inte komma ihåg när det varit tvåsiffriga minusgrader flera dagar i rad senast. Plötsligt känns det som att man är fruktansvärt ovan vid denna bitande kyla. Man småspringer den korta biten till tunnelbanan, bara för att komma in i värmen. Man undviker att gå på stan några längre stunder för att helt enkelt inte förfrysa.
Det märkliga är att alla inte tycks påverkas av kylan överhuvudtaget. Trots den bitande kylan och att det vissa dagar till och med varit lite blåsigt, kan man se folk som envetet tar cykeln när de ska någonstans. Jag skulle aldrig i mitt liv sätta mig på en cykel i detta väder! Även om man självklart kan bylta på sig ordentligt... Å andra sidan har jag en känsla av att jag då istället skulle börja svettas under alla lager med kläder. Dessutom har jag för mycket överlevnadsinstinkt för att sätta mig på en cykel och fara iväg på snöiga och isiga gator. Det skulle inte vara annat än en tidsfråga innan jag dråsade i backen.
Personligen hade jag nog också tänkt mig att det skulle vara lugnt på stan de helgnätter det är riktigt riktigt kallt. Men trots att min termometer visade  knappa 17 minusgrader när jag mig igår kväll, tycktes det ha varit ganska vilda övningar på stan i natt. Ju närmare stan jag kom med tunnelbanan i morse, ju stökigare var perrongerna utanför fönstret. Jag tappade snabbt räkningen på antalet spyor, tomflaskor och McDonalds-rester som låg strödda överallt. Väl på centralen fick man verkligen hålla uppsikt över var man satte fötterna och kryssa mellan resterna efter nattens festande. Jag fick snarare känslan av att kylan helt enkelt fått folk att festa på extra vilt för att helt enkelt inte känna av den bitande kylan när de väl skulle hem...
 

 
AB 1, 2 BAR 1 BT 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 GP 1, 2, 3 HD 1 MVT 1 NA 1
SMP 1 SR 1 ST 1 SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Tapity
 


Hackad och malen

Jaha, så har även jag råkat ut för det som så många andra drabbas av hela tiden. Mejlen har blivit hackad! När jag slog på datorn idag, hade jag fått mejl från bekanta om konstiga mejl som dykt med mig som avsändare. Åtta massmejl har man skickat från min adress sent igår kväll, mejl som innehöll länkar till diverse tvivelaktiga sidor om penisförstoringar, droger och sexkontakter.
Redan efter att ha läst de första av mejlen jag fick med varning om att min mejl kan ha blivit hackad bytte jag lösenord, nu till ett helt annat som är totalt olikt det förra. Sen fick det förstås bli ett massutskick till alla adresser i adressboken för att upplysa om att inte klicka på länkarna som skickats.
Och väl på jobbet, har jag nu gjort en polisanmälan om intrång i min mejl.
Men vad jag inte riktigt förstår, är vad man vinner på att hacka sig in i en privatpersons mejl? Jag har ingen känslig information där och man har inte försökt lura någon på pengar, utan bara skickat ut mejl med några märkliga länkar i.
Nu har jag visserligen inte klickat mig in på de länkar man skickade ut. De kan självklart leda till sidor som man har någon form av vinning i att man besöker. Men det hela gör mig så förbannad ändå, vinstsyftet eller ej! Jag kan verkligen förstå om man hackar sig in i databaser och mejlkonton där man verkligen kan komma åt känslig information som man på ett eller annat sätt kan ha nytta av. Jag menar, om man nu ska göra sig ansträngningen att faktiskt ta sig in i någons mejl olovandes, varför då inte ta i ordentligt?? Det är som att bestämma sig för att genomföra ett rån, där man ordnar fram vapen och det ena med det andra - och sedan "bara" rånar en liten godiskiosk. Varför inte satsa på en bank eller stormarknad, där det förmodligen finns stora summor pengar?
Att polisanmälan kommer leda någonstans är inte något jag har några som helst förhoppningar om, men tycker ändå man ska göra en sådan i dessa fall. Man vet ju aldrig, ibland kan man trots allt ha tur och man kanske lyckas få stopp någon enstaka hacker.
Självklart har jag även kontaktat hotmail också för att påpeka missödet med att någon kommit åt min mejl. Men där känns det emellanåt som att prata med en vägg. Jag kan tänka mig att jag får tillbaka något färdigskrivet mejl, där man beklagara det inträffade och säger att man ständigt arbetar med och ser över sina rutiner. I bästa fall...
Jag har haft samma mejladress sedan över 10 år och har spritt den åt höger och vänster, så det skulle vara surt om jag skulle vara tvungen att byta adress nu helt plötsligt. Hädanefter kommer jag vara väsentligt mycket försiktigare med vilka mejl jag öppnar och besvarar och framförallt vilka länkar jag klickar på.
 

 
SvD 1
 
Bilden lånad från Heart Hackers
 


Vanemässigt vemod

När något tar slut eller livet på ett eller annat sätt tar en oväntad vändning, försätts ofta liksom hela tillvaron ur spel. Det blir med tiden svårare att ta tag i tillvaron och att börja om på nytt, av någon märklig anledning tycks detta ha med åldern att göra. Kanske blir man bekvämare med åren och får svårare att anpassa sig till nya förutsättningar och omständigheter?
Sedan mitt senaste förhållande under förra helgen definitivt tog slut, har det känts konstigt, overkligt och väldigt motigt att försöka ta sig vidare i livet och tillvaron. Även om separationer alltid varit tuffa, tycks det med tiden bli allt svårare att komma vidare, att ta sig ur dessa svackor som ju egentligen hör livet till emellanåt.
Det har känts jobbigt att återigen börja inreda lägenheten efter egen smak, att inse att livet nu tagit en ny vändning. I ett läge, där man ju skulle kunna se vissa möjligheter blir det istället ett märkligt mörker där man har svårt komma sig vidare.
Det har varit uppbådande av all tänkbar viljestyrka som jag sakta börjat göra i ordning här hemma igen. Jag har fått anstränga mig för att tänka att jag ju faktiskt måste få saker och ting på plats igen för att kunna bo här.
Förutom det praktiska, kommer självklart de andra bitarna i livet; det sociala, det känslomässiga fram. Det är på många plan livet plötsligt ser helt annorlunda ut och man nu ska försöka forma sin tillvaro på något sätt.
Någonstans har jag alltid varit en person som försökt att se det positiva i saker och ting, att se möjligheterna - men det är en egenskap som inte alltid är helt lätt att anamma! I vissa lägen är det svårt att se det ljusa i tillvaron helt enkelt.
Nu har det bara gått en knapp vecka sedan jag plötsligt stod ensam här hemma igen (även om det är något jag vetat om skulle ske ett bra tag innan det faktiskt skedde). Självklart kommer det ta ytterligare ett bra tag innan man faktiskt känner att man kommer på fötter igen, innan man kan se andra ljuspunkter i tillvaron och känner sig redo att gå vidare på de allra flesta plan i tillvaron.
Många pratar om en "magisk gräns" på ett halvår och jag tror det ligger ganska mycket sanning i det. Efter den tiden börjar man sakta komma på fötter igen, sakta se ljuspunkterna i livet på nytt och känna att man med full kraft kan gå vidare igen. Om jag kommer träffa någon som det känns helt rätt med igen vet jag inte. Och jag vet heller inte om det är något jag kommer stå efter i framtiden. Just nu är det självklart inte något jag känner är något krav, något jag faktiskt längtar efter. Snarare tvärtom. Men så är det ju å andra sidan oftast efter ett avslutat förhållande, det tar lång tid innan man känner att man kan gå vidare på den punkten.

Men på något sätt har jag ändå tvingat mig att ta tag i vissa saker, att försöka börja komma i ordning en liten aning här hemma. På något sätt har det hela känts en liten aning lättare när det blivit lite mer ordning i lägenheten och saker i lite större utsträckning kommit på plats. När jag kom tillbaka till en lägenhet som praktiskt taget kändes urplockad, där det bara ekade av tomhet efter att flyttlasset gått, kändes läget på något sätt ganska hopplöst. Då blev det man egentligen vetat skulle ske i flera veckor så påtagligt verkligt. Bokstavligt talat ekade lägenheten av tomhet och det kändes inte längre det minsta roligt eller ens nödvändigt att försöka få någon som helst form av ordning. Varför skulle jag göra det, när det bara är "lilla jag" som ska bo här hädanefter?
Men sakta började jag plocka, sakta började sakerna ändå komma på plats. Jag plockade ner kartonger och saker från vinden som jag ville ha framme. De saker jag faktiskt köpt när separationen var ett faktum började komma fram och skruvas ihop. Det var en märklig och vemodig känsla, men gick ändå framåt.
När jag sedan slog mig ner i soffan på kvällen, kändes det en aning hemtrevligt om än otroligt vemodigt och konstigt att sitta här ensam, när jag sedan länge varit van vid sällskap framför TV:n.
Och alla de små detaljer man har i ett hem är sådant man tar för givet och inte riktigt tänker på att de finns där. Man behöver inte köpa dessa ting så ofta, oftast bara när man flyttar eller ens hemförhållanden av någon anledning ändras och man måste ändra drastiskt på inredningen hemma. Men när man måste göra större inköp av dessa ting, blir det plötsligt väldigt stora summor.
Jag har idag "gjort stan" för att köpa in en del småsaker som behövs när man nu plötsligt är ensam igen och ska inreda sitt hem på nytt. Det var inga stora saker jag skulle köpa, utan mest en del "småplock" som sladdar, krokar, dörrmatta och liknande. Men väldigt snabbt tickade pengarna iväg. För några kablar, lite krokar, plugg, en dörrmatta och lite annat småplock slutade notan på 1500 kronor. Är inte det helt sjukt?? Jag skulle kunna köpt ett par begagnade möbler för de pengarna!! Plötsligt inser man istället vilka pengar det är man "sitter på" i ett hem. Det är egentligen inte bara möbler, prylar och kläder som är värda pengar utan varje liten pinal man äger. Börjar man räkna samman allting, blir det snabbt pengar. Att man sedan inte skulle få ut ersättning på hemförsäkringen gör varje liten krok eller sladd är ju en annan sak,..
Lite grann har jag ju tittat runt på vad saker och ting kostar, ju mer jag insett vad det faktiskt är jag behöver köpa. Och jag börjar sakta inse vart det är mina pengar kommer ta vägen framöver. Även om det inte är så väldigt mycket möbler jag behöver köpa, så är det ändå en del saker - och direkt snackar vi fyrsiffriga belopp! Lite hyllor, några stolar, kanske någon fåtölj... Tur är väl att man inte har några högtflygande krav på att allt måste var nyinköpt! Jag tillhör dem som inte har något emot att handla på secondhand, så länge sakerna är i gott skick. Jag har redan några favoritaffärer dit jag gärna går och drömmer mig bort och tittar på allt jag skulle vilja handla för att inreda mitt hem.

En fråga som dock ofta dyker upp i olika sammanhang, ju längre tiden går är vad man anser är värt något här i livet och vad man kan tänkas ångra den dag man litter på dödsbädden. Detta gäller inte minst när större och omvälvande saker sker i livet. Jag frågar mig ofta vad jag kommer ångra den dag jag inser att det försent att ändra på saker och ting, den dag man vet att nu är det hela definitivt och utan återvändo.
Kommer jag ångra att jag inte försökte mer i ett förhållande, att jag inte greppade vissa chanser när de erbjöds?
Det är självklart sådant man inte kan veta förrän den dag man väl är där, men det är svårt att låta bli att leka med tanken när den väl dyker upp. Det omvända kan självklart även vara att man ångrar att man inlett vissa förhållanden och relationer - även om jag är övertygad om att så inte är fallet i just detta förhållande, som just tagit slut. Det är inte något jag ångrar att jag faktiskt inledde.
Man ställs ständigt inför val och vägskäl där man måste ta mer eller mindre stora och avgörande beslut och ofta är det först med facit i hand som man vet om man tagit det rätta beslutet eller ej. Med tiden återstår att se vilket som varit det rätta i detta läge... Oavsett hur jobbigt det känns för tillfället, vet man med tiden om det varit rätt eller ej. Och när känslorna trots allt finns kvar, men det är andra omständigheter som gör att man väljer att gå skilda vägar är det inte ett lätt beslut.



DN 1, 2

Bilderna lånade från VK-bloggen, Jonesson, The situationist



Lammkött a la förnedring

På Facebooksidan Katedralskolans Lammkött läggs bilder på tjejer från skolan, där de sankas som lammkött. Besökarna kan kommentera och "gilla" bilderna på tjejerna, som kan "vinna" att bli "veckans lammkött". Debatten har börjat rasa om denna och liknande sidor - Östra Real i Stockholm har också elever som startat en liknande sida, nämligen Lammkött of Östra Real.
Kränkande säger vissa och det finns uppenbarligen elever som känt sig rejält kränkande av dessa sidor, att listas som lammkött helt offentligt på internet.
Tonårskillar har alltid på ett eller annat sätt rankat och diskuterat tjejers utseende. Jag minns själv hur det diskuterades tjejer killar emellan när vi var i tonåren. Det var bröststorlek, rumpor och kön... Men det gjordes oftast inte offentligt - och det är väl just det som är skillnaden med dessa sidor. Även om man inte verkar diskutera alltför känsliga detaljer om tjejerna, kan jag förstå att vissa tar anstöt av detta.
Rektorerna på de berörda skolorna vill ha sidorna stängda och vill inte bli förknippade med dessa sidor. Dock har man ingen möjlighet att kräva detta, att tvinga fram en stängning. Idag har debatterna rasat i såväl nyhetssändningar som i tidningar - med ett enda resultat, nämligen att sidorna får rätt bra reklam! Själv hade jag knappast hittat dem om det inte var att jag såg artikeln på DN's hemsida.
I grunden må det vara så att bilderna som publiceras på dessa sidor är bilder som tjejerna redan publicerat själva i sina egna profiler. Diskussionerna om "veckans lammkött" kan självklart hållas någon annanstans om dessa sidor stängs. Såvitt jag själv kunnat se, har det heller aldrig varit frågan om några riktigt grova övertramp, som nakenbilder eller liknande. Men visst hamnar sidorna i någon form av gråzon för vad som är okej! Diskussioner killar emellan må vara en sak, även om det ofta är en väldigt rå jargong. Självklart finns det mycket även där att arbeta med. Men när diskussionerna görs offentliga på detta sätt blir det inte riktigt lika "roligt" längre.
På sidan för Katedralskolans lammkött har man nu meddelat att sidan tills vidare kommer stängas ner, även om detta i skrivande stund ännu inte skett. Däremot tycks man gett upp verksamheten vad gäller Östra Reals motsvarighet till sida.
 

 
Corr 1 DN 1 SVT 1
 
Bilden lånad från Säsongsbloggen