The bystander effekt

Jag är knappast den ende som emellanåt hamnat i situationer, där jag hittat personer liggande på marken. Orsakerna till att personerna legat där de legat har varit många, men jag har alltid stannat till och kollat läget.
Oftast har de personer jag själv hittat, legat på ställen där mycket folk passerar. Det har varit ställen mitt inne i stan, på busshållplatser, tunnelbanestationer och så vidare. Massor med folk har passerat, men jag har alltid varit först med att stanna av någon märklig anledning.
När jag själv stannat och kollat läget med folk, har det aldrig varit någon större fara. De flesta har "bara" varit lite väl fulla och på sin höjd hamnat i fyllecell över natten. Andra har rest sig upp och - möjligen med viss hjälp - tagit sig hem för egen maskin. Ett par gånger har jag larmat för att vederbörande faktiskt behöver hjälp. Ena gången kom polisen och placerade vederbörande i fyllecell, anda gången kom ambulansen för att ta personen till akuten för akut alkoholförgiftning.
Men jag kan inte låta bli att bli förbannad ändå!! Skulle jag själv falla ihop och vara allvarligt sjuk av en eller annan anledning, förväntar jag mig faktiskt av mina medmänniskor att åtminstone ringa en ambulans! Förväntar ni andra er inte detsamma av mig??? Tänk så här istället: ni går förbi någon som ligger på marken, men förutsätter att personen "bara" är full och vandrar lugnt vidare. Dagen efter läser ni i tidningen att samma person frusit ihjäl för att ingen stannat och tagit hand om honom/henne, eller att personen faktiskt fått en hjärtinfarkt men ingen faktiskt stannat... Hur skulle ni må då???
Blir jag akut sjuk och faller ihop på gatan, förväntar jag mig av mina medmänniskor att man åtminstone ringer en ambulans. Jag kräver verkligen inte att alla klarar av akutsjukvård, men ringa 112 kan alla göra. Detsamma gäller självklart om jag blir utsatt för något brott. Blir jag nedslagen på öppen gata, förväntar jag mig inte att man ska ingripa, men ringa polisen eller åtminstone påkalla uppmärksamhet kan alla göra.

Eller? Skulle någon ha någon annan åsikt? Inom psykologin talar man om termen "The bystander effect". Finns det folk runtomkring, har människan nämligen en tendens att hoppas att andra gör något, så att man själv slipper. Detsamma gäller i tester man gjort kring att ge "rätt" svar på olika tester. Märker man att andra ger ett svar på en fråga som uppenbarligen är fel, svarar man själv likadant - trots att man egentligen vet bättre. Ta en titt på filmklippet här nedanför så förstår ni vad jag menar!
Det känns inte alltid som att det värsta är att bli svårt sjuk eller nedslagen, det värsta är att ens medmänniskor faktiskt inte bryr sig om att ingripa på något sätt överhuvudtaget.
Personligen skulle jag förmodligen inte ingripa rent fysiskt i alla lägen. Är det ett stort gäng som ryker ihop, skulle jag förmodligen inte ha någon större chans att hjälpa den/dem som eventuellt blir nedsparkad. Jag är heller inte någon läkare och skulle förmodligen inte kunna rädda livet på vem som helst - mer än möjligen i undantagsfall, om någon drabbas av en åkomma jag faktiskt vet vad man ska göra för att "bota".
Däremot vet jag faktiskt hur man ringer 112 och ungefär vilken information jag behöver när man svarar på det numret.
Tyvärr är det faktiskt ofta så att folk tycks glömma var knapparna för siffrorna 1 och 2 sitter på mobiltelefonen sitter när det finns folk runtomkring. Då tänker man att "det där får någon annan ta hand om", sedan vandrar man vidare för att sköta sitt eget liv.
Det man inte alltid tänker på, är att nästa gång kan det var du själv som ligger där. Antingen blir du ihjälslagen eller dör i en hjärtinfarkt. Jag kan villigt erkänna att det inte alltid känts helt självklart att gå fram till någon som ligger på marken och verkar dålig. Man vill på något märkligt sätt skjuta det hela ifrån sig och låtsas som om ingenting har hänt - och hoppas att någon annan tar hand om det hela.
Men jag kan lova er, att när man väl hjälpt en medmänniska - även om det är en "A-lagare" - så känns det ändå skönt i ditt inre att veta att du inte bara passerat och låtit någon fara illa alldeles i onödan. Kanske har du faktiskt räddar livet på någon...!! Jag brukar själv ställa mig frågan hur jag hade mått om jag låtit bli att göra något och personen ifråga istället faktiskt dött eller fått men för livet. Hur hade jag då mått? Inget vidare förmodligen...
Som sagt. Ta en titt på videoklippet här nedanför och tänk på hur du själv skulle vilja att folk reagerade om det var DU som råkade ut för något!! Skulle du vilja att folk bara passerade - eller skulle du vilja att de åtminstone plockade fram telefonen och slog 112?
 

 
 

 
Bilderna lånade från Panicattacsdisorder, Sjöbutiken
 

 




NÅGRA MYCKET ENKLA KOMMENTARSREGLER

1. Allt som liknar spam/reklam eller som på något som helst annat sätt inte är relevant till min blogg raderas och rapporteras som spam!!
Jag vet redan att jag har en fin blogg och jag har inga planer på att följa din blogg på Bloglovin'. Är din blogg så dålig att du måste spamma andras bloggar med intetsägande kommentarer - då är inte heller jag intresserad av att läsa den.

2. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer - MEN HÅLL GOD TON OCH VISA RESPEKT NÄR DU KOMMENTERAR!! Konstruktivt/schysst framförd kritik, ironi och liknande är självklart okej - men rasistiska och/eller överdrivet otrevliga/elaka kommentarer liksom personangrepp publiceras inte.

3. Jag gör inga som helst undantag från regel 1, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk lag.







KOMMENTARER


KOMMENTERA INLÄGGET HÄR:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Kommentar: