Billiga banklån riktigt billigt

Varje gång jag loggar in på mejlen, visar det att jag har åtskilliga mejl i inkorgen. Framförallt om jag inte kollat mejlen på ett par dagar. Helt plötsligt har jag erbjudanden om mediciner, sexkontakter, besked om att jag vunnit miljontals euro, dollar eller pund, erbjudanden om att få större snopp, liksom att få låna stora summor pengar utan säkerhet.
Visserligen tar skräppostfiltret bort en stor del av skräpposten, men långt ifrån allt. Väldigt många slinker igenom - och denna skräppost tar en enormt stor plats i mejlboxen! I snitt skulle jag tro att jag får 200-300 stammeddelanden i veckan om man räknar in dem som fastnar i skräppostfiltret.
Till största delen tycker jag dessa meddelanden mest är enerverande och raderar dem illa kvickt. Men jag har också insett att det går att roa sig lite med dessa meddelanden om man skulle ha lite långtråkigt. Emellanåt besvarar jag dem och ibland får jag svar tillbaka, andra gånger inte. När jag skriver tillbaka till tjejer (?) som utger sig för att vara på jakt efter en seriös partner, börjar kärleksförklaringarna dråsa in redan i mejl nummer två eller tre. Trots att de inte ens hunnit se något foto på mig... Men gifta sig vill de ändå! Och jag tror inte för ett ögonblick på att det är någon som bor i något flyktingläger, inte har en enda släkting i livet och har ett starkt behov av pengar som ligger bakom dessa mejl. Självklart är det någon som i grunden vill lura av mig pengar.
Så häromdagen kommer ett mejl, där man på knackig svenska erbjuder mig billiga och seriösa lån. Jag är på väg att radera mejlet, men bestämmer mig sedan för att skriva tillbaka. Med hjälp av Googles översättningsverktyg, formulerar jag delvis ett mejl på kinesiska och skickar tillbaka bara för att se vad som händer! Det roliga är att jag får svar... :-)
Första mejlet lyder:


Hälsningar: Client

Ett legitimt lån har alltid varit att få ett stort problem för kunder som har finansiella behov. Den frågan om krediter och garantier är något som kunder är alltid berörda när de söker ett lån från en legitim långivare. Men Santander finans företaget gjort en skillnad i den utlånande industrin.
Santander Consumer Finance Company var ackrediterad av den kreditgivaren att ge lån till lokala och internationella klienter. Vi har haft förmånen att träffa din finansiella behov. Frågan om kredit bör inte stanna - Du får det lån som du behöver.

Personliga detaljer krav:
* Lånebeloppet som krävs:
* Syftet med lån:
* Land:
* VARAKTIGHET:

Vänliga hälsningar, medan vi väntar på ditt svar.
Vänliga hälsningar
Ana Patricia Botin

Redan här har jag förstås sedan länge förstått att detta bara är buffel och båg. Vilken seriös bank skickar ut ett erbjudande på ett språk som uppenbarligen härstammar från Googles översättningsverktyg? MEN jag kan inte stå emot att skriva tillbaka och mitt svar lyder:

* Lånebeloppet som krävs: 20,000,000 USD
* Syftet med lån: Utveckla Irans kärnvapenprogram
* Land: Uganda
* VARAKTIGHET: 20,000 år

感謝您的時間! 我非常感謝這筆錢,並期待著您的回复立即生效!

(de kinesiska tecknen betyder: Tack för din tid! Jag är mycket tacksam att låna pengar, och ser fram emot ditt svar direkt!)

Jag tänkte att den som skriver tillbaka på detta mejl måtte ju vara utom sina sinnens fulla bruk! Har man någon form av seriöst tänkande överhuvudtaget, skriver man ju faktiskt inte tillbaka. MEN det gjorde man faktiskt och det mejl som kom tillbaka löd:

God dag
Vi erhållit din e-post som innehåller din låneansökan u $D20, 000, 000.00 för en period på 20 år. Vi skulle vilja att förstå det är hedervärd företaget ger lån till enskilda och företag som är allvarliga och villiga att få ekonomiskt stöd. Vi vill veta vilka säkerheter som du har för denna enorma mängd lån
Nedan finns lån fonden beräkningen och ditt lån månatliga återbetalningen schema om fondens lån som du har begärt för med vårt företag. Återbetalningsplan lån beräknas till räntesatsen på 4%.
Du bör gå igenom de nedan lån beräkningar noggrant och gå tillbaka till oss med de uppgifter som krävs genom detta lån företag för ditt lån fonden bearbetning.
LÅNET BERÄKNING TABELL
Lånet belopp: U$ D20, 000, 000.00
Lånet intresse Rate: 4 %
Lånet sikt: 20 år
Månadskostnaden för ett lån:$ 121,196.07
Antal utbetalningar: 240
Kumulativa betalningar:$ 29,087,055.28
Totala ränta som betalats:$ 9,087,055.28
Anmärkning: Månadskostnaden för lånet beräknades till 239 betalningar av $121,196.07 plus en slutbetalning på $121,194.55.
 
Månadskostnaden lån är summan av U$ D121, 196.07 per månad och denna återbetalning startar 6 månader efter det att du måste fått din lånefond från detta hedervärd företag.
På denna punkt, om du är nöjd med lånet fonden beräkningarna och återbetalningsplan, ombeds du att ge detaljer nedan för bearbetning och kontroll av din lånefond före överföringen.
1. Ditt namn i sin helhet:
2. FÖDELSEORT:
3. Bostäder adress:
4. Telefon:
5. Fax:
6. Postnummer:
7. Nationalitet:
8. Könen:
9. Yrke:
10. Månadsinkomst:
11. Dina anhöriga fullständiga namn och adress:
12. En Scan kopia av din nationella identitet eller någon av dina giltig identitetshandling eller identitet registreringsnummer.
Vi väntar på ditt swift svarar att denna post till aktivera oss gå vidare.
Tack ditt beskydd
Fru Ana Patricia Botin

Fyra procents ränta på ett lån på 20.000.000 dollar, det är inte så illa, eller vad säger ni?! Men den som fortfarande, efter detta mejl skulle tro att detta var något seriöst erbjudande om banklån borde nog söka hjälp! Men bara för att se vad jag skulle kunna tänkas få för svar, bestämde jag mig för att nu ta i lite extra när jag skrev tillbaka! Mitt svar löd därför:

Tjöna Polarn och fätt tack för ditt svar! Verkligen schill att du svarar så snabbt, mannen!
Pengarna ska jag skicka till Irans kärnvapenprogram, så min pollare och Irans presidenten Mahmoud Ahmadinejad garanterar detta lån! Han känner min kusin va så han kan pröjsa om jag kålavippar eller nåt.
Jag vill ju betala lånet under 20.000 år, mannen!! Mina kusinbarn kommer att ta över lånet när jag dör. Deras barn, kusinbarn och barnbarn kommer sedan på betala på livstid. Fattar duva?

Jag är flykting har inget pass va. Men ni har mitt ord på att jag betalar tillbaka! Fattar du? Pengarna ni ska sätta in på min morbrors konto i Uganda. Ring honom, han kan kontonumret! Hans telefonnummer är +27 (0)12 314 2911¹

Jag vill oxå låna 20,000,000 euro som min kusin ska ge till talibanerna va. De har inte så många pengar nu när bin Ladin är skjuten och vi måste hjälpa dåm! Kan ni fixa ett lån till min kusin? Han har fin Mercedes så kan betala bra räntan va.

Var bor du förrästen? Vill gärna snacka på dig!

1. Ditt namn i sin helhet:
Muhammed Muhammed Ali Hussein Google
2. FÖDELSEORT:
Vet inte, men tror det är Peking, Beirut, New York eller Reykjavik.
3. Bostäder adress:
Något av UNICEFS flyktingläger
4. Telefon:
Ring UNICEFS växel, telefon 0093 (0)7 9050 7002² eller 001 703-571-3343³
5. Fax:
0093 873.761.924.996² eller skicka e-mail till army.outreach@us.army.mil³
6. Postnummer:
666
7. Nationalitet:
Statslös
8. Kön:
Ja, jättestor kuk!! Men funderar på att byta till fitta istället... Vad tycker du?
9. Yrke:
Bidragsfuskare, bankrånare, våldtäktsman, sjörövare, pedofil, yrkesmördare och polis.
10. Månadsinkomst:
Ingen, noll och nada, polarn!
11. Dina anhöriga fullständiga namn och adress:
Vill du veta alla mina 259 kusiners namn, mannen??
12. En Scan kopia av din nationella identitet eller någon av dina giltig identitetshandling eller identitet registreringsnummer.
I Sverige gör Scan korv, inte ID-handlingar!!

Av någon mycket besynnerlig anledning kom det sedan inget svar tillbaka! Vem det nu än är som skickar dessa mejl, har vederbörande möjligen förstått att jag driver med honom/henne, att jag faktiskt inte alls vill ha något lån. Men hade ju faktiskt varit roligt att se vad svaret hade blivit. om det kommit något. Kan ju hända att ett svar kommer, i så fall finns förstås anledning att uppdatera denna ganska roliga historia! ;-)

¹Numret går till regeringskansliet i Sydafrika
²Numret går till Unicef i Afghanistan
³Går till avdelning för guidade turer på Pentagon
Dessa förklaringar fanns förstås inte med i mejlet jag skickade...
 

 
Bilderna lånade från Puzlehead, BOOOOOOOM, Inspirational Short Stories
 


Stop racism

This happened on TAM airlines some time ago. Don't ask me about the veracity of this story, which I found on Facebook. But I did like it a lot and couldn't resist the temptation to publish it! And yes, on the story's original language, English!

A white woman in her 50's arrived at her seat on the plane and saw that the passenger next to her was a black man. Visibly furious, she called the air hostess.
- What's the problem, ma? the hostess asked her
- Can't you see?, the lady said, I was given a seat next to a black man. I can't sit here next to him. You have to change my seat!
- Please, calm down, ma, said the hostess, unfortunately, all the seats are occupied, but I'm still going to check if we have any.
The hostess left and returned some minutes later.
- Madam, as I told you, there isn't any empty seat in economy class. But I spoke to the captain and he confirmed that there isn't any empty seats in the economy class. We only have seats in the first class.
Before the woman said anything, the hostess continued;
- Look, it's unusual for our company to allow a passenger from the economy class change to the first class. However, given the circumstances, the commandant thinks that it would be a scandal to make a passenger travel to sit next to such an unpleasant person.
And turning to the black man, the hostess said:
- Which means, Sir, if you would be so nice to pack your handbag, we have reserved you a seat in the first class...
And all the passengers nearby, who were shocked to see the scene started applauding, some standing on their feet.
 

 
AB 1 BAR 1 DAG 1 DN 1, 2, 3 SR 1 SVT 1
 

 

Uppbrott

Ju äldre jag har blivit, ju jobbigare har jag känt att uppbrott är. Det har blivit tuffare och tuffare att bryta upp på ett eller annat sätt, alltifrån att flytta eller byta jobb till att separationer och avsked. Det är som att man blir allt bekvämare och mer rädd för sådant som är okänt, man vill hellre vara kvar i samma gamla trygga fotspår.
Genom årens lopp har jag flyttat runt en hel del, bytt jobb ett stort antal gånger och gått igenom flera relationer. För 10-15 år sedan var ett jobbyte oftast bara positivt och spännande. Jag såg fram emot det som var nytt - och kände på sin höjd bara någon lite gnutta vemod sista dagen på det gamla jobbet. När jag sedan gick därifrån, återstod oftast bara spänning och nyfikenhet inför det som komma skulle på det nya jobbet. Detsamma gällde när jag flyttade. Det var spännande och roligt att komma till sitt nya boende och det enda som bar emot var möjligen ansträngningen med allt det praktiska i själva flytten.
Uppbrott ur relationer är givetvis alltid jobbiga på ett eller annat sätt och någon utsträckning. Allt beroende på situationen och varför en relation tar slut. Men på något sätt känns det som att jag svårare och svårare att tackla även denna typ av uppbrott, oavsett omständigheterna. Avsked blir plötsligt otroligt påfrestande, fantastiskt vemodiga och traumatiska. Något som är i väsentligt högre grad än det tidigare varit. Att ta farväl av någon man tycker mycket om är alltid jobbigt, men hur traumatiskt det är och hur man tar sig ur det hela tycks bli jobbigare ju äldre man blir. Även detta är ju en form av uppbrott och är något som blir svårare och svårare att handskas med. Uppbrott drabbar oss alla emellanåt under livet i någon form, det kan vara vänner, partners eller till och med släktingar som bryter kontakten av olika anledningar. Det är självklart alltid traumatiskt på ett eller annat sätt, men just traumat har i alla fall jag själv haft svårare att handskas med på senare år.
Jag får mer och mer ett "aldrig-mer-tänkande", då jag börjar tänka på att "aldrig mer kommer jag uppleva det eller det, göra det eller det, se/höra det eller det" - och så vidare. Jag ältar saker fram och tillbaka och gräver ner mig i eländet helt enkelt. Sådant jag inte har något minne av att jag gjort förr tillbaka. Då tyckte jag uppbrott var jobbiga på ett eller annat sätt, men tog mig ganska snabbt ur det jobbiga och gick vidare.

När min senaste relation har tagit slut, kändes uppbrottet otroligt traumatiskt. Fram tills flytten skulle äga rum, har jag på något märkligt sätt skjutit det hela åt sidan, Allt har ju nästintll känts som vanligt och jag har till och med delvis kunnat se fram emot själv inreda lägenheten efter egen smak. Jag har väl på så vis valt att se de positiva bitarna och ignorerat de negativa.
I lördags gick flyttlasset och jag ställde upp med hjälpa till och köra flyttlasset. När jag sedan kom hem på lördagsnatten efter 12 timmar och 90 mil på de svenska vägarna, insåg jag att det nu var definitivt över. Jag såg mig runt i den delvis tomma lägenheten och insåg liksom allvaret i det hela. Och då kom känslorna ikapp...
Plötsligt kändes det inte alls roligt att inreda lägenheten överhuvudtaget, varför skulle jag göra det? Det kändes inte roligt att sätta sig och äta middag ensam, en mycket ovan känsla efter att ha haft sällskap i princip dagligen under över två års tid.
Med åren har jag dessutom blivit alltmer av en känslomänniska, som inte längre "hymlar" med vad jag känner. Från att inte alltid visat vare sig ilska eller sorg "vågar" jag plötsligt på ett helt annat sätt visa dessa känslor. Glädja har jag aldrig varit dålig på att visa - tycker jag själv i alla fall - men just ilska och sorg har jag alltid hållt tillbaka på av någon mystisk anledning.
Men med tiden har jag haft lättare och lättare för att faktiskt visa att jag blir förbannad eller ledsen. Jag ser det inte längre som en svaghet att gråta inför i andra, liksom att jag på ett annat sätt "vågar" riva ifrån om jag känner att jag blir förbannad.
Nu sprutar tårarna när jag blir ledsen - och andra gånger är det inte långt ifrån att saker börja flyga genom luften om jag blir förbannad. Våldsam blir jag självklart inte, men jag skulle nog säga att jag tidigare inte riktigt vågat visa ilska. Jag har varit för konflikträdd helt enkelt.
För min del har det blivit en styrka att våga visa detta på ett sätt jag inte klarat av tidigare. Och kanske just för att dessa känslor får ett utlopp jag inte tillåtit tidigare, blir uppbrott av olika slag mer kännbara på något sätt... Just för att dessa känslor ofta kommer fram då... I dessa sammanhang reagerar jag plötsligt på sätt som jag inte är van vid och gör kanske situationen mer påtaglig.
Att det kommer ta tid att vänja sig vid sin nya livssituation har stått klart sedan jag lämnade ifrån mig flyttbilen i lördags natt. Man går ständigt med någon molande känsla av obehag i kroppen, en känsla av att något saknas, att något inte riktigt är som man är van. Det tror jag är ganska naturligt och jag är varken den första eller sista personen att känna detta.
 

 
Bilderna lånade från Sxc, Lady Speak
 


Sverigedemokraterna

 

 
AB 1 DN 1
 

 

Privatliv

Jag har alltid varit en person som månat väldigt mycket om mitt privatliv, som inte släpper vem som helst in på livet. För mig är det en viktig del, att hålla på den personliga integriteten och att inte vem som helst ska få veta vad som helst om mig.
Och jag måste säga att det varit en svår balans att hitta exakt vad vilken balans jag vill ha på internet vad gäller vad jag lägger ut eller ej. Jag har bytt blogg ett par gånger efter att jag känt att jag börjat bli alltför personlig och det har varit en viss balansgång även på Facebook måste jag erkänna.
Med tanke på hur snabbt utvecklingen har gått senaste åren med Facebook och andra sociala medier, tror jag inte alla hunnit vänja sig vid vad man lägger ut eller ej på internet. Det är många gånger jag reagerat på vad folk lägger ut på Facebook! För det första bryr jag mig inte ett smack om att man precis duschat, om man funderar på att sätta på kaffe, byta kalsonger, dragit åt BH:n och så vidare. Sen har vi ju andra som lägger ut väldigt personliga saker istället, saker som jag själv aldrig skulle lägga ut. Detsamma gäller självklart även olika bloggar man hamnar på, där folk under sitt riktiga namn skriver om sex, partners och så vidare.
För oss som är födda på 70-talet och tidigt 80-tal, är ju internet relativt nytt, i bemärkelsen att vi inte vuxit upp med internet på samma sätt som folk födda i slutet av 80-talet och senare. Säkerligen är det mycket av en vanesak, något som det kommer synas en skillnad i om man tittar några decennier framåt. Då kommer internet på ett helt annat sätt vara en så naturlig del i folks tillvaro, att man kan handskas med som är för privat för att lägga ut på internet eller ej.
Jag har åtskilliga gånger frågat mig själv vilket privatliv vi kommer ha om till exempel 20 eller 30 år. Kommer det eskalera hur ärliga och öppna vi är på internet? Eller kommer det börja gå tillbaka och folk är mer försiktiga? Personligen tror jag faktiskt på det sistnämnda, att folk med tiden börjar bli mer restriktiva kring hur mycket man öppnar sig på internet och vad man lägger ut eller ej.
Regler och lagar, liksom tekniken som möjliggör att värna folks integritet liksom att lagar regler följs på internet har hittills inte riktigt hängt med med den andra tekniken. Förr eller senare kommer detta säkerligen mer eller mindre ikapp och då börjar det säkert också bli något annat kan jag tänka mig.
Jag kan inte tala för andra, men åtminstone för min egen del har jag mer och mer börjat tänka på vad som läggs ut eller ej, att jag inte för personlig på internet. På Facebook är jag restriktiv med vem jag lägger till som vän och vem som får se vad i min profil. Och framförallt är jag noga med att inte lägga ut alltför personliga saker....
 

 
DN 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Alibaba
 


Att stå över lagen

Igår föll domarna mot de 12 ordningsvakter som stått åtalade för upprepade fall av misshandel mot kroggäster som de skulle avvisa. Istället för att direkt avvisa gästerna, har dessa istället släpats iväg till andra utrymmen intill krogarna - som till exempel spritförråd - där de sedan misshandlats.
Samtliga vakter ska ha nekat till brott, men sex av dem fälldes ändå till alltifrån villkorlig dom till 4,5 års fängelse. Med andra ord får man förstås utgå ifrån att det finns sanning i det hela, att historien inte bara är något som någon eller några "kokat ihop" för att kunna sätta åt vakterna...
Och det är förstås oacceptabelt, genant och pinsamt att personer som inte bara har rätt, utan i vissa fall skyldighet att använda våld istället missbrukar sina befogenheter så radikalt som dessa vakter uppenbarligen gjort. Rötägg smiter självklart in i alla yrkeskårer, det är något som tyvärr är oundvikligt. Men ibland undrar man vilken koll man har inom kåren för ordningsvakter? Emellanåt känns det som att det är lite väl ofta man hör om vakter som begår radikalt förkastliga övertramp, där det inte bara är frågan om ingripanden som "gått överstyr", utan där man tycks haft direkt uppsåt att begå fel. Vad tror man egentligen? Tror man verkligen att man kan missköta sig om och om igen utan att åka dit? Förr eller senare brukar ju trots allt sanningen komma ifatt en om man missköter sig upprepade gånger...
Självklart är inte alla ordningsvakter som dessa, som fick sina domar idag. De allra flesta sköter sig förstås. Men det tycks finnas en lite för stor del som missköter sig, lite för många för att det ska kännas okej.
 

 
AB 1 EX 1, 2 GP 1 SVT 1
 
Bilden lånad från CollegeCandy
 


Politisk jämställdhet

Så har sossarna utsett en ny partiledare. Metalls fackpamp Stefan Löfven har nominerats och det är nu honom partistyrelsen ska ta ställning till. Det ytterst lilla jag själv sett av Löfven, har han verkat sympatiskt - så rent spontant har jag inget att invända emot det valet. Å andra sidan tyckte jag från början att även Juholt verkade vara ett bra val, något jag inte längre står fast vid. Så jag ska nog vara försiktig med vad jag säger. ;-)
Däremot tror jag det är bra att snabbt komma med en ny partiledare, man har nog inte råd att vänta för länge med det beslutet. Nu har man ju en lång väg att gå för att ha någon som helst chans i nästa val! Så just därför kan man inte ödsla tid på långdragna processer för att välja en ny partiledare.
Men nomineringen hann inte mycket mer än bli klar, så började det höjas röster om felet i att det återigen blev en manlig partiledare. Många hade velat se en kvinna - och redan minuterna efter tillkännagivandet kom verkade kritiken börja hagla. Personligen har jag på något sätt svårt för den debatten på något sätt! Inte för att jag på något sätt skulle vara emot jämställdhet - tvärtom! Men jämställdhet i min ögon är i första hand att alla ska ha samma chans, inte nödvändigtvis att könsfördelningen alltid måste vara precis jämn överallt och hela tiden.
Skulle det till exempel visa sig att det funnits kvinnliga kandidater till partiledarposten som varit lika meriterade - eller rent av mer meriterade - men ändå inte fått platsen som partiledare, DÅ hade jag gått i taket! Men man ska inte försöka hitta en kvinna "bara för att", så att säga. Samma sak om det hade varit det omvända, att man med samma argument hade ansett att det "varit dags för" en manlig partiledare... Som på alla andra positioner borde det väl vara meriter, kvalifikationer och utbildning som räknas och inte vad man har mellan benen? Jag kan ledigt säga att om jag blev erbjuden ett jobb där det funnits kvinnliga sökande som varit lika eller bättre kvalificerade än mig - men jag fick jobbet "för min snopp", hade jag genast tackat nej!
När man börjar prata om att till exempel företagsstyrelser ska kunna tvingas att ha ungefär hälften kvinnor och hälften män ställer jag mig direkt frågan: vad ska man då göra om man inte får tag i "rätt antal" kvinnor och män med rätt kvalifikationer? Ska man då börja tumma på sådana saker bara för att man måste ha ett visst antal personer av respektive kön?
Jag undrar om hela "sanningen" ligger i att företag inte "vill" ha lika många av varje kön på sina arbetsplatser? Måste man inte istället börja jobba med att göra olika yrken och utbildningar attraktiva för båda könen? Likväl som att locka kvinnor till högre positioner, som att locka män till till exempel jobb som sjuksköterska och förskolelärare... Grundproblemet till att det mest är män i bolagsstyrelserna kanske har med göra att kvinnor inte lockas av de utbildningar som kan tänkas krävas för att till sist nå dit? Och män kanske inte lockas till sjuksköterskeutbildningen på grund av något?? Så istället för att tvinga fram att anställa ett visst antal av varje kön till olika yrken och positioner, se till att göra utbildningarna attraktiva för båda könen, då tror jag vi kommer en bra bit på väg!
Tittar man dessutom på hur det såg ut på 80-talet jämfört med idag, så är ju skillnaden jättestor. Då fanns det ytterst få kvinnor på höga positioner i både företag och inom politiken, medan antalet ju ökat rätt rejält tills idag. Tittar vi 20-30 år till framåt, har vi säkerligen kommit en bra bit till på väg.
 

 
BAR 1, 2, 3 BT 1, 2, 3, 4, 5, 6 DAGEN 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 GP 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10
 
Bilden lånad från Pelle Billing
 


Hur gjorde man innan Facebooks tid?

 

 

SvD 1

 

Bilden lånad från Sarremannekakka

 


 


Blodad tand

När jag flyttade till Stockholm för snart 13 år sedan, fick jag många kommentarer från folk i Hudik med innebörden att Stockholm kan man ju minsann inte bo i. Inte för att man ogillade Stockholm alla gånger, utan för att man ansåg att det är en farlig stad att bo i. Allt våld, alla droger, alla våldtäkter - man kunde ju knappt gå utanför dörren utan att bli nedslagen, rånad och våldtagen många gånger om.
Min egen uppfattning sedan jag flyttade hit har snarare varit den motsatta konstigt nog. Självklart händer det en hel del i Stockholm, jag skulle ljuga om jag sa någonting annat, men det har hittills bara hänt en enda gång att jag till exempel behövt tillkalla polis för att jag blivit vittne till något. Den gången var det slagsmål på tunnelbanan. Och det bara för några dagar sedan. Det tog alltså en bra bit över 12 år innan jag hamnade i någon av de situationer som så många säger är så vanliga här. Och då rör jag mig i stan ganska mycket på udda tider, som sena kvällar och nätter. I och med mitt skiftarbete har jag ofta anledning att ta mig genom stan på konstiga tider och det är ytterst sällan jag märker av något stök överhuvudtaget.
Utan att ha något som helst statistiskt underlag för det, undrar jag ibland om det verkligen är större risk att råka ut för något elände i Stockholm än i någon mindre ort? Till antalet händer det säkerligen fler brott i Stockholm än på mindre ställen, vilket ju inte är så konstigt när det bor fler människor här. Och jag har en känsla av att om man väl råkar ut för något här, är det ofta grövre saker som sker. Men är det procentuellt sett fler brott per invånare i Stockholm? Det skulle vara intressant att veta...
Sen får jag lov att tillägga att man blir aningen "skadad" av det jobb man har! Sitter jag på jobbet en helgkväll och tittar igenom de ärenden som ligger och som har eller ska skicka patrull på, blir man många gånger mörkrädd å det grövsta. Det är våldtäkter, rån, missthandel och bråk åt höger och vänster och man frågar sig om man faktiskt ska våga gå utanför dörren. Men väl på väg hem, brukar jag ändå på något märkligt sätt känna mig ganska trygg. Jag har hittills förskonats från våld och stök, med ett enda undantag. Förmodligen kommer min bild av Stockholms nattliv vara en helt annan om jag någon gång blir utsatt för något. Det är ju ofta man hör folk säga saker i stil med "jag trodde inte det skulle hända här/mig, det är sådant som händer andra eller någon annanstans". Säkerligen någon form av "skyddsmekanism" många av oss har! Vi tror inte att saker och ting händer oss fram tills det faktiskt gör det.

En är det inte så att jag är direkt oförsiktig heller, å andra sidan. Oftast har man ju ungefärlig koll på vilka områden man bör undvika och var det är aningen säkrare att vara.
Personligen skulle jag förmodligen inte knata ensam över Sergels Torg mitt i natten eller bege mig till vissa delar av Botkyrka hur som helst.
Samtidigt sägs att de flesta våldsbrotten sker på Stureplan på helgnätterna, så det kanske är just det området man egentligen borde undvika? Även om det inte är särskilt ofta jag själv "hänger" i de trakterna heller - åtminstone inte om jag ska gå på krogen.
Så självklart beror det på var man brukar vara och vad man gör när man är ute på stan. De allra flesta gånger jag själv rör mig genom stan på helgkvällar och -nätter är jag på väg till eller ifrån jobbet, jag raka vägen till tunnelbanan och åker raka vägen hem eller till jobbet. Hade alla dessa gånger jag varit på stan denna tid istället varit förknippade med krogbesök eller liknande, hade jag garanterat hamnat i fler stökiga situationer än jag nu faktiskt gjort. Det händer kanske 2-3 gånger per kvartal att jag går på krogen - på sin höjd - och då minskar förstås riskerna.
Samtidgt kan jag efter en snabb överslagsräkning komma fram till att jag nog bevittnade fler bråk och slagsmål under mina krogbesök i till exempel Hudiksvall än vad jag gjort sammanlagt i de båda större städer jag bott, nämligen Stockholm och London. Så jag undrar som sagt hur farlig Stockholm faktiskt är? En sak är i alla fall säker: frågar jag min orologa, 86-åriga farmor, är hon måttligt road över att jag rör mig genom stan på udda tider...
 

 
DN 1
 
Bilderna lånade från Min Stockholmsdagbok,
 


Religionsfrihet

I Sverige råder religionsfrihet. En frihet som verkligen inte är alla länder förunnad. Detsamma gäller att vi har yttrandefrihet. Vi får säga och tycka vad vill utan att straffas för det.
Men ordet "frihet" är det inte alla som förstår innebörden av, det är en sak som är säker. För min del är inte betydelsen av ordet att man har en oinskränkt rätt att kläcka ur sig vad man vill och hävda yttrandefrihet eller göra vad man vill för att sedan referera till någin helig text som Bibeln eller Koranen. Istället är det en fråga om frihet under ansvar.
Du får tro på vad du vill och utöva vilken religion du vill, så länge ingen annan lider skada av det. Som Jehovas vittne ska du inte kunna neka ditt döende, minderåriga barn blod med hänvisning till din tro. Du har inte rätt att utöva hedersrelaterat våld eller förtryck med hänvisning till att du är muslim. Det går heller inte att kläcka ur sig saker som kränker som andra människor för att sedan hävda att vi har yttrandefrihet.
Så länge du inte kränker eller skadar någon, har du friheten att utöva vilken religion du vill eller säga vad du tycker. Men det är det inte alla som inser. Ofta när jag har nämnt ordet yttrandefrihet här på bloggen, kommer det nästan uteslutande kommentarer som att vi minsann inte alls har yttrandefrihet i Sverige. "Du kan ju straffas för att du ogillar invandrare och är öppen med det" brukar innebörden i kommentarerna vara. Men då handlar det om rasism, det handlar om att du kränker andra människor och inte längre om din rätt att ha åsikter. Vissa gånger bör man hålla tillbaka på vissa saker. Precis som att vanlig social kompetens innebär att man inte säger till någon att denne är ful, fet eller dum, klankar man heller inte ner på någon för hudfärg, sexuell läggning eller religion. Redan innan brott som hets mot folkgrupp och andra hat brott fanns, kunde man bli bestraffad för till exempel förolämpning och ärekränkning. Något som väldigt enkelt uttryckt innebär att du inte får säga saker som som någon kan ta illa upp av...
Så frihet att utöva vilken religion man vill och att få hävda sina åsikter ska givetvis vara inom rimliga gränser. Som till exempel att inte skada, kränka eller inskränka någon annans människas frihet (som till exempel genom hedersrelaterat förtryck). Frihet under ansvar med andra ord.
 

 
SvD 1
 
Bilden lånad från Elila
 


Bostadsansökan

Tanken har sakta väckts att titta lite efter en ny lägenhet. Inte för att jag vantrivs där jag bor nu - tvärtom! Jag trivs hur bra som hels. Lägenheten är stor, ljus och nyrenoverad och ett läge som är perfekt i mina ögon. Jag har två minuters promenad till tunnelbanan, som sedan tar 17 minuter in till Centralen. Jag vågar nästan svära på att många i bostadsbristens Stockholm skulle gå över lik för den här lägenheten.
Egentligen vill jag inte flytta, men känner ibland att lägenheten är lite för dyr. I och med renoveringen höjdes hyran till lite drygt 6.600 kronor, vilket är ganska tufft om man är ensamstående. Och det är väl just hyran som gör att jag börjat titta lite försiktigt efter annat boende. Jag vill åtminstone komma ner under 6.000 i månaden i hyra. Problemet för min del är väl att jag blivit kräsen i och med det boende jag har nu. Jag vill inte flytta längre ut ifrån stan, samtidigt som jag heller inte vill bo i innerstan. Jag vill ha balkong, hiss eller nedre botten och gångavstånd till tunnelbanan. Helst vill jag inte ha mindre än 55 m² heller. Och då blir det svårt...
Dock vet jag att det finns de som är värre än mej! För en tid sedan läste jag bostadsannonserna i DN och hittade en bytesannons som nog slog det mesta. Den var så komisk att jag faktiskt ångrar att jag inte klippte ut den! Någon med en lägenhet i Hässelby ville byta sin lägenhet mot en lägenhet i innerstan - helst i Gamla Stan. För den som inte är så bevandrad i Stockholm, kan jag tala om att Gamla Stan är en av de absolut dyraste och finaste statsdelarna du kan bo i i centrala Stockholm, medan Hässelby ligger cirka 30 minuter med tunnelbana från stan och - även om det är den "värsta" förorten - ändå räknas till en av de lite sämre. Jag har svårt att tro att denne person fick några svar alls... Så visst finns det personer som är mer kräsna än vad jag är! Jag frågar mig verkligen vad vissa tror!! För att överhuvudtaget ha en chans att byta en lägenhet i Hässelby mot något i Gamla Stan, måste man ha en lägenhet som verkligen är något utöver det vanliga...
Även den lägenhet jag har, som ligger väsentligt närmare stan är relativt svårbytt, det kan jag lova. Jag skulle enbart ha tur om jag kunde byta bort den mot en lägenhet i innerstan.

När jag bodde i London, bodde jag väldigt centralt - nästan så centralt man kan bo i London utan att betala en hel årslön i månadshyra. Jag trivdes, eftersom det var under en begränsad tid jag bodde där men hade aldrig velat bo så om jag hade bosatt mig där mer permanent.
Jag kände mig helt enkelt väldigt instängd, när jag aldrig hade möjlighet att komma ut i naturen på ett enkelt sätt. London må ha en hel del parker - som ju är otroligt vackra - att strosa i, men det är långt ifrån samma sak som att komma ut i mer orörd natur.
När jag efter en tid besökte Edinburgh och bodde på ett litet hotell i utkanten av stan, var det en otrolig frihetskänsla att ha havet och naturen precis runt husknuten. Jag minns hur jag riktigt njöt av det!
Även om ju Stockholm är väsentligt mycket mindre än London, är jag rätt övertygad om att samma känsla skulle infinna sig för mig om jag bodde inne i centrala Stockholm. Det skulle bli ett lite för stort projekt att ta sig ut i skogen eller liknande. Här i Bagarmossen har jag Nackareservatet bara 10 minuters promenad bort. Där har jag promenadstråk, badsjö och väldigt vacker natur. Nu under vintern är det inte ofta jag är där, men under vår, sommar och höst är jag där flera gånger i veckan. Jag skulle verkligen sakna sådant, framförallt under somrarna! Under vintern spelar naturen egentligen ingen större roll, då håller man sig ändå mestadels inne i stan - men så fort det börjar ljusna och bli varmare i mars, då vill jag ha den möjligheten.
Så även om jag fick erbjudandet, skulle jag förmodligen tacka nej till en lägenhet i innerstan. Jag vill ha stan inom räckhåll, men inte bo mitt inne i smeten.
 

 
Bilderna lånade från Kristianstadsbyggen och MBNO
 


Intensivkurs

Så är det söndagskväll och det känns att det varit en tuff helg. Som vanligt om man är trött en söndagskväll, tänker jag inte be någon om att visa medlidande med mig - även om orsaken till min trötthet är något helt annan nu än det normalt är vid "söndagströtthet".
Det är viss personalbrist på jobbet och som på alla arbetsplatser ställer det förstås lite extra krav på oss som är kvar att då bjuda till lite extra så att schemat går ihop. Så det har man minst sagt fått göra i perioder. Normala schemat denna vecka hade varit att ha utbildningsdagar tisdag och onsdag för att sedan jobba kväll resten av veckan. Det mesta av det blev inte som planerat, det är en sak som är säker!
För min del utgick utbildningsdagarna för att istället jobba - och onsdagspasset förflyttades till att stället bli kväll. Sedan blev det till att göra ett extra långt pass under lördagen; 09.00-23:00. Något som blev rätt kännbart när man även jobbat till strax innan tio på fredagskvällen. Lördagspasset följdes av att jobba 08:30-17:30 idag...
Okej, en rad kvällspass är inte hela världen! Då hinner man sova ut mellan passen. Men när man ska upp tidigt nästa morgon är det inte riktigt lika roligt.
Fast jag ska erkänna att det också var så att jag själv erbjöd mig att ta de fem timmars övertid som jag gjorde på lördagen. Och jag vet också att det går att säga nej. Säger jag nej, gör man ju vad man kan för att lösa det på annat sätt istället. Men eftersom på förflyttningar av arbetspass och - framförallt - övertid ger extrapengar på lönen, är det givetvis välkommet att ta! Framförallt nu, när jag behöver varenda extra krona jag kan få in.
Istället utnyttjade en mycket bra möjlighet vi har på jobbet - nämligen att det finns vilorum man kan boka att övernatta i. Så natten mellan lördag och söndag sov jag över på jobbet. Det är inga lyxrum på något sätt, utan små och rätt kala rum med en säng och ett litet bord. Täcke och kudde finns det, men lakan får man själv ta med. Så under lördagskvällen fick jag tillstånd att lämna jobbet en stund för att handla lite mat, och passade på att köpa lite söndagsfrukost, liksom lite snacks till lördagskvällen.
Så mycket lördagsmys blev det ju förstås inte, men jag satt uppe en stund med datorn i famnen, tittandes på lite film samtidigt som jag mumsade i mig lite chips och drack läsk (jag som ytterst sällan dricker läsk annars). Och visst kändes det lyxigt att kunna stiga upp en halvtimme innan man skulle börja jobba för att ta en snabb dusch och sedan slå sig ner vid sitt arbetsbord för att äta frukost samtidigt som man började få igång datorn, koppla in telefonen och komma igång med dagens arbete.
Även om jag självklart helst sover hemma i min egen säng, måste man ju säga att det är en bra förmån att kunna övernatta på jobbet när det behövs. För min del tar det en dryg halvtimme att ta mig till jobbet, vilket ju i Stockholm är riktigt bra. Men har man åtta timmar på sig mellan två arbetspass är den timme en tur- och returresa tar guld värd. Kan jag då ta hissen några våningar ner i samma hus för att sova är det verkligen guld värt!
När jag gick hem idag, kunde jag inte låta bli att le åt mitt nu rejält fulla klädskåp på jobbet, som bara fylls mer och mer! Förutom några uppsättningar uniformer finns där nu träningskläder, rena underkläder, duschtvålar, handdukar - och en uppsättning lakan. Snart kan nästan flytta in på jobbet! ;-)
 
Närmsta tiden vet jag kommer bli tuff på jobbet, men många tidsförskjutningar åt kors och tvärs liksom övertid åt höger och vänster. Även om rekryteringen av mer personal har börjat, så kommer det ta tid innan de nyanställda är på plats och är färdigutbildade. Så det kommer verkligen finnas utrymme för flera sådana här långpass som jag gjort sista tiden.
Men mig gör det egentligen inte så värst mycket, så länge jag har möjlighet att få min skönhetssömn mellan arbetspassen. Något som inte är några jätteproblem om man utnyttjar möjligheten att kunna sova över på jobbet.
Med tanke på omständigheterna just nu, behövs som sagt varenda krona jag kan dra in! Jag kommer behöva lägga ut bra många tusenlappar på nya saker hem närmsta tiden, så kan jag jobba extra är det bara bra för min del.
Det är visserligen inte det roligaste omständigheterna, det erkänner jag mer än villigt. Men när du hemmet ska delas på två, så blir det förstås att man måste köpa en hel del, det är trots allt oundvikligt. Jag har redan börjat titta ut en del saker jag vill köpa och väntar nu bara på nästa lön för att börja beställa hem saker och ting.
Även om jag helst inte hade försatt mig i denna situation att separera, så är samtidigt lite roligt att köpa nytt och planera hur man vill inreda hemma. Makabert på något sätt - jag vet - men det är faktiskt också lite roligt. Och med "roligt" syftar jag förstås på biten att planera inredningen hemma. Separationen hade jag gärna varit utan.
Men på något sätt har jag alltid varit den som försöker se det positiva i saker och ting och försöka plocka fram ljusglimtarna i situationen. På något sätt blir det jobbiga lättare att uthärda då! Sedan måste man givetvis även ta tag i tråkiga, reda ut och inte göra saker värre. Men hittar man någon balans däremellan, tror jag att man är en bra bit på väg.
 

 
Bilderna lånade från Tidsystem, Möbelshoppen
 


PMS

 


Klart vi ska ha massinvandring!

 


Konsten att lämna ett sjunkande skepp i tid

Så har det skett. Håkan Juholt avgår med omedelbar verkan. Det är inte ofta jag verkligen följer sådana här utvecklingar inom politiken, men senaste dagarna har jag växlat mellan ömsom TV, ömsom radio för att se vad som sker med sossarnas partledare.
Sedan länge har jag ansett att Juholt ska avgå, han har helt enkelt gjort bort sig för mycket under sin tid som partiledare. Visserligen har han en stor poäng i det han sa en intervju igår (fredag), att politiken fokuserar för mycket på personerna/politikerna istället för själva partiprogrammet. Egentligen borde det ju vara partiets ideologi man ska fokusera på och inte enstaka politikers snedsteg.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att man får lägre förtroende för ett parti, där partiledaren göra den ena tabben efter den andra. Vad gäller just sossarna, blir det ju extra illa att någon i ledande position begär ersättning för mer än han har rätt till. Sossarna för ju trots allt en politik som går ut på att man inte ska sko sig alltför mycket, framförallt inte på skattebetalarnas bekostnad. Och då blir Juholts snedsteg med den för höga bostadsersättningen extra illa på något sätt.
Även om Juholt - åtminstone enligt vad han själv säger - har bra stöd inom partiet, måste man ju i första hand ändå titta på opinionssiffrorna som ju i första hand är vad som avgör ett partis framtid. Märker man att opinionssiffrorna sjunker rejält, måste man nog dra öronen åt sig och fundera på vad man ska göra åt det hela. Och just därför har man tagit ett helt korrekt beslut i och med att man låter Juholt avgå. Jag har själv väldigt svårt att förstå att han överhuvudtaget hållt sig kvar så pass länge som han faktiskt gjort. Med tanke på all kritik han fått utstå, en kritik som nog skulle fått många att ha avgått för länge sedan.
Det enda argument jag själv haft emot en avgång, har möjligen varit att jag själv inte kan se något bra alternativ för vem som ska ta över partiledarskapet. Den enda jag själv egentligen kan tänka mig är Tomas Bodström, men jag undrar hur realistiskt det är?
 

 
BAR 1, 2, 3, 4 BT 1, 2, 3, 4, 5, 6 DAGEN 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SR 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
 
Bilden lånad från Göteborgsposten
 


Socialdemokratins grav blir allt djupare...

 

 
BAR 1 BT 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2 SR 1, 2, 3
SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Vesslan
 


På heder och samvete

På lördag är det exakt tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon mördades för att hon hade en svensk pojkvän - av sin pappa, som ville försvara sin och familjens "heder".
Fadime hade sedan länge levt helt utan sin familj, som totalt tagit avstånd ifrån henne. Hennes far var sedan tidigare dömd för olaga hot mot henne och hennes bror för misshandel och övergrepp i rättssak. I princip hela släkten hade ändå tagit pappans och broderns parti och fryst ut Fadime.
Fadime är knappast den sista kvinnan vare sig i Sverige eller någon annanstans i världen som mördas för att familjen vill försvara sin heder. Detta är saker som händer ofta. Just hedersmord är kanske inte så vanligt i Sverige, men många andra länder, där det anses som förmildrande omständigheter om en kvinna mördas för att hedern ska försvaras.
Är det någon som kan förklara detta för mig? Vad kan göra att man tycker det är värt att mörda sitt eget barn - bara för hon är kär? Vad i till exempel Koranen stöder en sådan gärning? Finns det ens grund i islam för hedersmord och hedersvåld?
Det märkliga är att i dessa kulturer, är det kvinnans känsloliv och sexualitet som är "fel" och "smutsig" - medan männen tycks få bete sig lite hur de vill. Det är kvinnan som straffas, medan männen inte alltid gör det.
Enligt vad jag själv hört, är argumentet för att kvinnor ska bära slöja att hon inte ska attrahera andra män, som då kan begå dumheter emot henne. Säger inte det mer om männen än kvinnorna? Det är väl knappast kvinnans fel att någon attraheras av henne? Och anser man att det är okej att en man våldtar henne bara för att han tycker hon ser bra ut? Men istället anser man att det förstör familjens heder om hon "visar upp sig" och därmed lockar män till att göra något dumt.

Det har visat sig svårt att motarbeta hedersvåld i Sverige, men verkar även finnas brister i det stöd som utsatta personer ska erbjudas. Hedersrelaterat förtryck och våld, är brott som sanktioneras från en hel grupp. Man pratar ofta, stöttar det här brottet och tycker att det var en nödvändighet för att upprätta familjens heder. Ibland har man till och med förberett ett alibi.
Arbete pågår säger man. Man ska tillsätta utredningar. Samtidigt som många far illa. Det är svårt att påverka vad som händer i andra länder, men åtminstone inom våra egna landsgränser borde vi göra vad vi kan för att stävja detta problem...
 

 
DAGEN 1 DN 1, 2, 3 SvD 1 SVT 1, 2
 
Bilden lånad från Modestil.se
 


Ett helt annat århundrande

Medellivslängd för afghansk kvinna är 44 år. 10% av dem kan inte läsa och skriva. De säljs för kor, pengar eller opium. 90% av kvinnorna utsätts för våld i hemmet och Afghanistan anses vara världens farligaste land att leva i för en kvinna.
Ja, precis... Jag hamnade framför "Korrespondenterna" på TV igår, som just handlade om situationen för Afghanistans kvinnor. Och det kändes verkligen så fjärran från vår tillvaro som man bara kan komma. Kvinnor som förskjutits från sina familjer för att de ville utbilda sig och arbeta, andra som straffades hårt för att de ville leva sina liv på ett fritt sätt.
I Afghanistans parlament finns det faktiskt 67 kvinnliga ledamöter, men av många beskrivs det mest som något som är i högsta grad symboliskt. De kvinnliga parlamentarikerna har inte alls samma makt som de manliga.
För andra kvinnor var livet ett helt annat. De får inte lämna hemmet utan burka och i en mans sällskap. De flesta är bortgifta innan de nått 16 års ålder, många gånger med män som kan vara 50-60 år äldre. De är mer eller mindre en handelsvara, en möbel eller hembiträde som gör att mannen får ett "bekvämare" liv.
Jag kan inte låta bli att fråga mig hur männen kan leva med sig själva i ett sådant samhälle? Hur kan man ha samvete att bete sig på detta sätt emot sina medmänniskor? Hur kan man beröva andra människor sin frihet på detta sätt?
För dlera kvinnliga parlamentariker innebar tillvaron stora risker. De fick leva med beväpnade livvakter - och trots avsaknaden av en kontrollerande make, kunde de ändå inte gå ut ensamma. Med skillnaden att sällskapet istället bestod av beväpnade livvakter. En kvinna beskrev sin tillvaro som att hon aldrig visste om hon skulle överleva morgondagen. Hon var konstant utsatt för så allvarliga hot, att hon inte visste hur länge till hon skulle leva. Samma kvinna hade tre barn, som av säkerhetsskäl inte kunde bo kvar i Afghanistan eftersom de då riskerade att attackeras.
Det märkliga är att det finns afghanska män (och även i andra länder med liknande hederskultur), som på fullasta allvar anser att kvinnan är en lägre stående varelse. Enligt dem klarar inte kvinnan av något annat än hushållsarbete...

Det må ju vara så att USA nu avsatt talibanregimen, men hur mycket bättre har det blivit sedan dess? Tyvärr tycks det inte blivit så hemskt mycket bättre verkar det ju som!
Det värsta är att man ska komma ihåg att vi i väst inte var så hemskt mycket bättre om man bara går tillbaka 100-150 år. Då ansåg man att kvinnor inte klarade av att utbilda sig, eftersom det skulle sätta hela deras kropp ur spel. En utbildad kvinna skulle till exempel inte längre kunna klara av att föda barn.
Man kan ju alltid hoppas att det inte tar ett helt sekel för andra länder att komma dit vi är idag på den punkten.
 

 
 

 
Länkar i inläggat: SR 1 SVT 1
 
Färgbilden lånad från Ruthfully yours
 

 

Taxi - var god dröj!

Någon som - som jag - hamnade framför Uppdrag Granskning så här på onsdagskvällen? Ett inslag där fick mig verkligen att reagera, nämligen det om taxichaufförer trots domar om brott mot taxikunder och indragna taxilegitimationer fick fortsätta jobba. Bland annat pratade man om en taxichaufför som kört för Taxi Kurir och nu Taxi Stockholm och som inte mindre än tre gånger dömts för sexualbrott mot passagerare. Trots det, kör han som sagt nu för Taxi Stockholm. Han lyckades även köra för Taxi Kurir trots att hans taxilegitimation var indragen.
Det visade sig att om ett taxilegitimation dras in går det till föraren, det finns inget system för att meddela taxibolagen.
Och jag kan köpa att man inte går ut till taxibolagen med den informationen per automatik, men det borde väl vara upp till taxibolagen att hålla koll på att deras taxichaufförer kör lagligt?! Först när Taxi Kurir visste att man skulle bli intervjuad i TV, då beställde man listor från Transportstyrelsen för att kunna se vilka chaufförer som faktiskt hade giltig legitimation.
Självklart kan man aldrig gardera sig från rötägg inom någon yrkeskår, att det blir fel någon gång ibland händer på alla arbetsplatser. Men självklart måste man vidta de åtgärder man kan för att gardera sig. Som till exempel att hålla koll på att sina chaufförer kör lagligt.
Även om jag håller med om att man ska kunna ha möjlighet och chans att återgå till samhället efter avtjänat straff - då man ska anses ha försonat sitt brott - så finns det helt enkelt personer som inte är lämpade inom vissa yrken just på grund av sitt kriminella förflutna. En taxichaufför som flertalet gånger döms för upprepade brott mot sina passagerare är knappast lämplig i sitt yrke. Uppdrag Granskning hittade även chaufförer som var dömda för brott mot sina passagerare, förare så psykiskt sjuka att de anses vara farliga för allmänheten - och så vidare. Uppenbarligen behövs det bättre koll och en rejäl skärpning inom branschen!
Att man inte ens verkar ha kontroll på om taxichaufförerna kör lagligt eller ej är ju ingen bra reklam. Och med tanke på hur pass ofta man hör om taxichaufförer som missköter sig radikalt, så känns det ibland riskfyllt att åka taxi, Ofta pratar man ju om att det är säkrare än att ta nattussen eller tunnelbanan, men det tycks inte alltid vara helt säkert. Åtminstone inte när taxibolagen inte ens kollar att chaufförerna faktiskt kör lagligt.

TILLÄGG
Taxicahuffören ovan är nu avstängd från sin tjänst hos Stockholm Taxi. Bland annat ska man från och med nu ha tätare kontroller mot Transportstyrelsens register över behöriga taxichaufförer. Källa: DN, SVT

 
M 1 NY24 1 SVT 1, 2 SYD 1
 
Bilden lånad från Taxi Sweden
 


Offentlighetsprincipen

Hur ställer ni er att publicera uppgifter om andra personer på sin blogg? Jag tänker då på publicering av namn och bilder på andra personer som till exempel känner bloggaren. En bloggare som lägger ut namn och bilder på pojk-/flickvän, barn, föräldrar, syskon och vänner - är det okej eller ett övertramp?
Självklart är det stor skillnad på om man bett vederbörande om lov eller ej innan man publicerar namn och bild på honom/henne på internet eller ej. Har man frågat om lov innan är det absolut okej, förstås!
Men att bara rakt av publicera saker? Då börjar man går över vissa gränser tycker jag. Bilder och texter kan ligga kvar på internet i all oändlighet, även om själva bloggen eller hemsidan är bortplockad.
Själv kör jag med absolut nolltolerans mot att publicera namn och bild på personer utan deras tillstånd. Dock med några ytterst få undantag. Det ska vara antingen att det finns ett intresse i att publicera, till exempel någon form av "avslöjande" - något som ju är ytterst ovanligt på min blogg. Det är annars om det är uppgifter som redan är publicerade på internet eller i media. Har personen själv en blogg där han/hon skrivit om något som jag också vill skriva om, då anser jag att det är fritt fram att även jag publicerar namn och bild. Detsamma om personen till exempel är med i TV eller någon tidning med namn och bild och artikeln eller inslaget handlar om just det ämne jag tänkt skriva om. Annars kör jag uteslutande med fingerade namn och formuleringar som gör att möjligen bara de som känner den eller dem inlägget handlar om kan förstå vem det är jag skriver om.
Detta har helt enkelt med att göra att jag inte vill riskera att passera någon gräns, där någon tycker att jag publicerat sådant som han/hon inte vill ska ligga ute på internet. Även om det mesta handlar om sunt förnuft, så kan det trots allt emellanåt hända att man har olika åsikter om vad som är okej att publicera eller ej.

Vet ni till exempel vad min sambo heter? Eller hur hon ser ut? Nej, precis. Jag har inte hymlat med att jag har en sambo, men har valt att inte publicera namn, bild eller vad vi har brukat göra tillsammans. Och då syftar jag inte på sex, utan jag har valt att inte skriva om hur vi firat Alla hjärtans dag, vad vi gjort om vi gått ut eller rest någonstans.
Det har i första hand med att göra det jag nämnde här ovanför. Jag vill inte hamna i situationen att hon plötsligt tycker att jag varit för frispråkig i något inlägg eller att hon rent av råkar illa ut för att något jag skrivit inte faller alla i smaken. Det sistnämnda är visserligen inte särskilt troligt att det kommer att hända, men man vet ju aldrig.
Men vad häller någon man har ett förhållande med, finns ytterligare en aspekt. Nämligen om förhållande skulle ta slut. Det är knappast särskilt kul för min eventuellt nästkommande flickvän att kunna hitta bilder på mig och mitt ex på internet - eller kunna läsa om vad vi har gjort tillsammans på till exempel Alla hjärtans dag. Visserligen går inlägg att radera, men med tanke på att jag skrivande stund har exakt 1459 stycken inlägg på bloggen blir det väldigt arbete att gå igenom alla för att radera sådant som kan vara känsligt. Och just därför väljer jag att bara tala om ATT jag har en sambo, men inte vad hon heter, inte lägga ut några bilder eller berätta vad vi gör.
Men vad tycker ni andra? När är det okej att publicera namn och bild på personer utan deras tillstånd? Är det okej, även om det i grunden inte är särskilt känsla saker man skriver om? Om du bloggat om vad du och din pojk-/flickvän gjort i olika sammanhang, skulle du då plocka bort inläggen om förhållandet tog slut?
Om vi sedan vänder på det hela! Din pojk-/flickvän har en blogg där han/hon skriver mycket om det ni gör och bilder på dig plötsligt finns med där, skuller du uppskatta det? Och skulle du uppskatta min inställning att inte skriva något alls, mer än bara nämna att det finns en pojk-/flickvän? Eller skulle du bli svartsjuk i det läget?
På de sista frågorna vet jag personligen vad jag själv skulle svara! Jag vill bli tillfrågad innan något publiceras med namn och bild på mig. Även om det är oskyldiga inlägg. Det spelar ingen roll vem det är som publicerar det, jag vill faktiskt ge mitt tillstånd. Och det är därav även min egna policy kommer, att jag aldrig är först med att publicera något utan någons tillstånd.
 

 
Bilderna lånade från Medielag och regler, Annas formblogg
 


Mammor och minimodeller

Ikväll började serien Mammor och minimodeller, ytterligare en dokusåpa - men nu delvis med barndeltagare. Jag vet inte riktigt om jag spy eller bara hålla mig till att gråta när det gäller groteska program!
Jag var in på TV3's hemsida och läste om programmet - och där skrek rubriken ut: "Deras barn drömmer om att få modella". Pyttsan, det tror jag inte på! Det är nog snarare mammorna som drömmer om det, så att döttrarna kan försörja dem när de blir gamla.
- Katja är mitt livsprojekt. Redan när Katja föddes drömde jag om hennes karriär som barnstjärna, säger Jelena, en av mammorna i serien. Är inte det ett ganska tydligt budskap?? Det är mammorna som har drömmen om att döttrarna ska bli modeller, inte döttrarna själva.
Serien går helt enkelt ut på att man får följa sex mammor och deras döttrar, som blivit uttagna till modellskolan Cute Kids i Stockholm. Under några veckor lär de sig att gå på catwalken, posera framför kameran och att föra sig på scenen - allt för att helt enkelt öka chansen att få arbeta som barnmodeller!
Okej, barn kan garanterat uttala drömmar om att bli berömda, det råder det inga tvivel om. När jag var i 6-7-årsåldern, ville jag bli kung. För då fick man bestämma allt, bo i slott och hade massor med pengar. När jag sedan blev lite äldre övergick drömmarna till att jag ville bli rockstjärna istället. Det jag såg framför mig var att få synas, få stå på en stor scen inför stor publikhav och få skriva autografer. Nackdelarna ett eventuellt kändisskap skulle inbära såg jag inte.
I vuxen ålder insåg jag det inte var kändisskapet jag drömde om som! Jag ville helt enkelt ha bekräftelse. Jag ville få en "status" inför kompisarna. Jag trodde till och med att det räckte med att jag lyckades mima riktigt bra, kanske på uppträda i Godmorgon Sverige - och sedan var bara att åka ut på världsturné. Mina föräldrar klappade mig glatt på huvudet, de lät mig drömma men gav aldrig vika för tjatet om att hjälpa mig att bli rockstjärna.
I vissa fall kan jag gå med på att barn får vara modeller, så länge man låter dem vara just barn. Till exempel till olika klädkataloger där de får visa upp just barnkläder. Men när man plötsligt förvandlar ett litet barn till en vuxen i miniformat går det för långt. När barnet plötsligt ska peppas för att bli "stjärna", när det hela inte längre är en lek. Jag skulle själv inte sova gott om nätterna om jag peppade mitt barn till något liknande!!
Jag slog faktiskt på programmet en kort stund, men ganska snart blev jag illamående över de patetiska mammorna. De rakade sina döttrars ben, döttrarna sminkade sig... Jelena mer eller mindre krävde att dottern skulle ha MVG i alla ämnen och man fick höra hur hon skrek och svor åt dottern när hon var ute och red med mamman som "tränare". Jag höll mig till ungfär första reklampausen, sen hade jag fått nog och stängde av TV:n. Nu vet jag vilket program jag INTE kommer att följa hädanefter - och vad jag inte kommer utsätta mina eventuella framtida barn för!
 

 
AB 1, 2 EX 1 TV3 1
 
Bilden lånad från Brunette
 


Kvinnor och barn först

Inför döden trodde jag faktiskt vi alla var lika. Det gjorde jag faktiskt. Men vid närmare eftertanke, inser jag att så inte alltid är fallet. Hur många gånger har man hört uttrycket "kvinnor och barn först" i olika sammanhang när en katastrof inträffar? Hur många gånger rapporterar reportrar från olika katastrofer att "XX antal personer har dödats, varav en stor del kvinnor och barn".
Och ungefär lika många gånger hajar jag liksom till! Barn först när man behöver evakuera, det håller jag med om. Och att barn dödas är fruktansvärt, det håller jag också med om. Men är det verkligen värre att en vuxen kvinna dör än att en vuxen man dör? Är det viktigare att "de försvarslösa kvinnorna" evakueras eftersom de tillhör "det svagare könet"?
Via Pär Ströms blogg hamnar jag på en av CNN's artiklar, där man berättar om fartygsolyckan utanför Italien. Där berättar en av passagerarna så här: "För mig, den värsta när en av besättningsmedlemarna på livbåten berättade för de ombord att det var "kvinnor och barn först" Alla dessa familjer som klamrar sig fast vid varandra skulle plötsligt skiljas åt."
Ungefär som när Titanic skönt 1912 - och inställningen är densamma 100 år senare. Absolut ska barnen prioriteras, det håller jag med om! Men hur gör de med barnen som kanske inte har sin mamma med sig ombord ens en gång? Separeras de då från pappan i alla fall? Är mannens liv mindre värt, eller ser man det på det sättet att kvinnan är svagare och har sämre odds att överleva om hon inte får plats i en livbåt?
Jag kanske är naiv, men i min värld skiljer man möjligen på barn och vuxna i en nödsituation. Det känns otroligt ålderdomligt att skilja på män på och kvinnor, ett synsätt som möjligen hörde hemma i en tid då kvinnan faktiskt ansågs vara det svagare könet. Idag borde vi veta bättre.
För mig är ingens liv mer värt på grund av könstillhörighet, alla människoliv är lika värda. Det är självklart hemskt när kvinna dör, men vad gör hennes död mer hemsk än en mans? Men inför döden är vi uppenbarligen inte alltid lika...
 

 
CNN 1 DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2 Pär Ström 1 SR 1, 2, 3 SvD 1
 
Bilden lånad från Life as human
 


Hur kunde detta ske??

När Estonia sjönk 1994 började givetvis vilda spekulationer kring hur olyckan kunde ske och vad som orsakat den. Att bogvisiret lossnat på ett eller annat sätt råder ju inga tvivel om, men hur det kom sig att det faktiskt lossnat spekuleras det fortfarande i. Och hur det kunde få sådana katastrofala följder, varför inte fler passagerare hann evakueras och att många livbåtar sattes i vattnet trots att de många gånger inte ens var halvfulla.
Självklart är det så att det måste varit en fruktansvärd panik ombord - och under panik fungerar ingen människa rationellt. Det behöver man inte vara professor i psykologi för att förstå. Men jag och många med mig är övertygad om att det finns en annan faktor som garanterat inverkade radikalt. Jag tror varken kapten eller flertalet av däcksbefälen var nyktra! Jag har till exempel lyssnat på radiotrafiken från Estonia fån olyckstillfället - och där hörs inte kapten en enda gång, trots att det är kapten som ska sköta kommunikationen vid ett sådant tillfälle. Och med tanke på vilket festande det är på många båtar - inte minst kryssningsfartyg - så är det knappast otroligt att skepparen och vissa befäl hunnit får i sig ett antal kvällsgroggar innan man insåg vad som var på väg att ske.
Nu när Costa Concordia kantrat utanför Italien börjar direkt spekulationerna om vad som hänt - och framförallt varför. Men efter att ha läst lite på nätet idag, verkar man gjort fel på fel på fel! Fartyget tycks ha gått cirkra 300 meter från land, något som är emot allt sjömansskap om man "har gott om vatten". Inte enbart för att det ökar risken för grundstötning - tänk också vad som händer om maskin lägger av och du har vindriktning in mot land! Självklart går du grund innan maskinen är igång igen!
Kapten ska ha setts sitta i baren och festa med passagerare - något som är total oförsvarbart. Han hävdar dessutom att grundet inte var med på sjökorten, något som andra hävdar inte stämmer. Med andra ord har man inte haft korrekta sjökort ombord, vilket man är skyldig till. Förstås.
Dessutom var kapten inte den sista att lämna fartyget, vilket bara får ske om han är skadad eller liknande. Kan det har varit för att dölja att han inte var nykter som han lämnade fartyget för tidigt?
Nu gick det förstås förhållandevis bra, den stora majoriteten passagerare klarade sig - även om en del fortfarande saknas. Men det är förstås fortfarande en stor katastrof ekonomiskt, miljömässigt - för att inte tala om det trauma det måste vara för de inblandade ombord. Såväl för besättning som passagerare. Nu har jag inte varit ombord på just detta fartyg, men vet ju av erfarenhet vilka trånga utrymmen det är ombord på de flesta fartyg. Jag kan nog bara fantisera om den panik jag kan tänka mig utbryter när något sker ombord och flera tusen personer inser att fartyget måste evakueras genom just dessa trånga utrymmen.
 

 
DAGEN 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2, 3, 4, 5
 
Bilderna lånade från Tripod
 


US navy lär sig navigera

 

 
SvD 1, 2
 

 

Ordning och reda

I somras skulle jag gå på krogen här i Stockholm. Det var inte alltför sent på kvällen som jag begav mig in till stan denna lördagskväll och tanken var att gå på ett ställe vid Medborgarplatsen. Innan jag åkte in till stan hade jag varit hemma, ätit middag och druckit 2-3 öl - utslaget på 3-4 timmar. Det vill säga: jag hade inte druckit särskilt mycket.
Men väl vid entrén var det stopp! Ordningsvakten hävdade att jag druckit för mycket!!! Jo, det är faktiskt sant. Jag kunde inte låta bli att bli irriterad och frågade om vakten skämtade med mig. Det gjorde han förstås inte och jag gick muttrande därifrån. Jag insåg att det inte var någon som helst vits att argumentera - istället gav jag vakten en syrlig kommentar om att de kanske skulle införskaffa alkometer och låta folk blåsa vida entrén istället. På nästa ställe var det inga som helst diskussioner - och jag kommer in hur lätt som helst.
Förmodligen var det någon helt annan anledning till att vakten inte ville släppa in mig. Så gjorde han det lätt för sig och utgick ifrån att jag druckit en massa, trots att jag var praktiskt taget nykter.

Nu är det ju inte hela världen att inte bli insläppt på en krog, det har hänt mig förr. Det vanligaste argumentet jag annars hört här i Stockholm är "fel klädkod". Man förväntas inte alltid gå ut i blåjeans till exempel. Detta har jag missat ett par gånger - oftast när man på impuls valt att gå ut, eller av någon anledning gått till ett annat ställe än det var tänkt från början. Detta med klädkoderna på krogar har jag aldrig riktigt heller förstått egentligen. Jag köper att man inte blir insläppt om man är väldigt sjaskigt klädd, men är man klädd i ett par snygga blåjeans och en snygg skjorta, har jag svårt att se argumenten till att inte bli insläppt. För ett antal år sedan läste jag en artikel i DN om några krögare som ojade sig över att de inte kunde be folk att lämna krogen för att de hade "fel" kläder. Problemet var hos krogar som är "vanlig restaurang" fram till kvällskvisten, då man istället har nattklubb/disco. "Problemet" var att många matgäster kom i till exempel blåjeans, men sedan höll sig kvar tills man hade disco. Då har man inte rätt att avhysa dem för "fel klädsel".
Själv ser jag fortfarande inte problemet! Så länge man inte missköter sig eller är verkligt sjaskigt klädd...
Jag och de flesta normalfuntade människor vet att man gör sig en otjänst om man börjar dividera med en ordningsvakt. Att man ger med sig betyder inte alltid att man ger vakten rätt, utan att man inte vill råka illa ut.

Min värsta erfarenhet av ordningsvakter, var den vakt i Kalmar som plötsligt ringde polis och påstod att jag var narkotikapåverkad - utan att ens prata med mig först (hela historien finns här). Han behöve inte prata med mig för att om lov att ringa polisen, snarare att bilda sig en bättre uppfattning av läget.
När jag sedan vände mig till ägaren av vaktbolaget (Kalmar vakt och bevakning) som krogen hade anlitade och hade synpunkter på vaktens agerande, var svaret jag fick praktiskt taget skrattretande. Anledningen att vakten inte pratade med mig först, var att han inte visste hur jag skulle reagera eller om jag var beväpnad. Min motfråga är då: Vad har vakten överhuvudtaget att göra där?? Om någon som är för full för att komma in tränger sig förbi vakten och knatar in ändå - då kommer vakten inte att ingripa, eftersom han inte vet hur personen reagerar. Blir det slagsmål kommer han inte att gå emellan, eftersom han riskerar att bli nedslagen. Plockar han ut någon som fått i sig för mycket alkohol?? Jag menar; personen KAN ju bli aggressiv och sådant kan tydligen inte en vakt hantera... (?)
Så nej, föra en diskussion med en vakt är inte det lättaste - och oftast är det säkerligen i vilket fall inte så smart att göra det medan man är på plats och blir upprörd.
Även om jag förstår att det inte alltid är helt lätt att bedöma om en person ska få komma in eller ej, vad en person är påverkad av och om någon alls är påverkad, så känns det många gånger uppenbart att vakter borde ha bättre utbildning i området. Det man ska komma ihåg är att personer med vissa sjukdomar kan se påverkade ut trots att de inte är det, andra kan bete sig att de är påverkade fast de inte är det. Medan ytterligare andra ser mer påverkade ut än de faktiskt är. Eller varför helt enkelt införa att folk får "blåsa" om det blir diskussioner kring en vakts bedömning?!
Fast just det... Folk kan ju bli förbannade då - och det kanske vakten inte kan hantera... ;-)
 

 
Bilderna lånade från ABR Security, Protection Gear
 


Fredag 13

Igår var den stora otursdagen, fredagen den 13. Någon av er som hade extra mycket otur? Nej, misstänkte väl just det. För de allra flesta av oss var det som en fredag vilken som helst, eller hur?!
Visst är det lite märkligt att skrock på så många sätt ändå kan leva kvar, trots att det strider emot allt bättre vetande?! Visserligen är det knappas särskilt många som idag på fullaste allvar tror att man har extra otur på just fredagen den 13. Men ändå pratas det vitt och brett om just denna dag, om att man ska vara lite extra försiktigt... Även om det oftast är med glimten i ögat.
Personligen tänker jag inte nämnvärt på vad jag gör fredagen den 13. Däremot undviker jag att gå under stegar, men det är mest för att jag får för mig att de kan ramla över mig. Jag slår inte sönder speglar, men det är mest för att jag inte vill göra mig illa.
Och jo, det händer faktiskt att jag spottar över vänster axel om en katt går över vägen - men det brukar mest vara på skämt.
Men för många av oss är detta på något sätt så inpräntat; vissa saker gör man helt enkelt inte. Som att ta onödiga risker på fredag den 13 eller promenera under stegar.

Hos många äldre man träffar, kan ju denna skrock praktiskt taget vara lika med sanning! De tror verkligen på otur i dessa sammanhang och skulle aldrig drömma om att "bryta mot" det. Nu börjar den sista generationen som faktiskt tror på skrock förmodligen att dö ut skulle jag tro. De flesta av oss andra ser det nog mest som just skrock och ingenting annat.
Vad säger ni som läser detta? Någon som tror på skrock och verkligen på fullaste allvar tog det lite extra försiktigt igår? Undviker du stegar, krossade speglar och svarta katter?
 


FAKTARUTA

Vi svenskar har sedan urminnes tider känt en viss olust inför fredagen den 13, som enligt folktron ska vara en riktigt otursdag. Men det finns egentligen ingen säker information kring varför denna folktro uppstått. Det har dock alltid funnits en viss rädsla för talet 13, som ju ses som ett magiskt tal inom folktro och magi.
En teori om varför otursdagen kopplats till fredagen den 13 grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar. När Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid matbordet - och Jesus blev ju korsfäst och dog på en fredag.
 
Källa: DN

 
DN 1
 
Bilden lånad från P0lly
 


Växa upp och bli äldre

När jag var liten minns jag hur oerhört mycket jag längtade efter att bli vuxen. Jag längtade så det värkte i bröstet efter att bli vuxen, få flytta hemifrån och skaffa något eget. Framförallt när jag kom uppåt tonåren. Som de flesta andra tonåringar tyckte jag garanterat att jag klarade mig bättre än vad jag faktiskt gjorde. Jag ansåg att jag var praktiskt taget vuxen och kunde inte förstå alla regler mina föräldrar, skolan och samhället satte upp.
Dessutom kan jag nu tänka tillbaka och se vilken skev bild man hade av vuxenlivet.  Jag trodde på fullaste allvar att allt var så enkelt, bara man fick bo på egen hand och kunde bestämma allting själv. Jag såg fram emot hur jag som vuxen skulle se på barn och säga att "ja, så där sa/gjorde jag också i den åldern". Jag kunde se fram emot att få vara den som "tog hand om" yngre personer och barn, vara den som hade erfarenhet och kunskap i olika saker. Och erfarenhet och kunskap var nog något jag inbillade mig kom per automatik bara man blev vuxen. För jag var nog inte särskilt villig att anstränga mig för att få det.
Jag minns hur jag ofta såg upp till de vuxna och också ville vara "så". Jag ville också vara den som kunde få prata förstånd med barn, bestämma själv när jag skulle lägga mig på kvällarna och äta det jag själv var sugen på. När jag såg dem i min omgivning och som var lite äldre än mig börja flytta hemifrån, var jag avundsjuk så att det värkte! Jag ville ju också ha det så!
Ja, jag längtade verkligen! Jag kunde sitta i timmar och planera hur jag ville bo, hur jag skulle möblera hemma, vilken bil jag skulle ha, vad jag skulle jobba med och så vidare. Jag skulle resa, jag skulle bo utomlands...
Några begrepp om hur saker och ting fungerar, vad saker kostar hade man ju inte direkt. Det var ju sådant som löste sig, bara man blev vuxen! Framförallt trodde jag att man skulle ha råd med så väldigt mycket mer än vad man faktiskt har på en normalinkomst. Jag såg framför mig hur jag skulle ha råd med hus, flera bilar och flera motorcyklar - trots att jag då inte ens hade några planer på att utbilda mig.

Som de flesta andra vuxna människor har jag sedan länge insett att livet inte riktigt blev som jag fantiserade om i tonåren. Jag tänker inte påstå att jag tycker att livet blivit misslyckat, tvärtom. Men det blev inte som jag fantiserade om för 15-20 år sedan.
Nu som vuxen, hör jag istället många andra vuxna säga saker i stil med "tänk vad bra barn har det", "tänk om man vore barn på nytt" och "de förstår inte hur bra det har det".
Möjligen det sista påstående kan jag delvis hålla med om. Barn kanske inte alltid förstår hur bra de har det, för att de inte har något att jämföra med. De har helt enkelt inte tillräckligt med erfarenhet än. Och de har oftast inte tillräckliga begrepp om vad saker kostar för att förstå att hur bra de har det utifrån de förutsättningar familjen har.
Men bli barn på nytt? Nej, aldrig i livet!!! Inte för en sekund skulle jag vilja det. Jag upplever mig själv som långt mycket mer välmående och tillfreds mig själv nu, som vuxen än vad jag någonsin gjorde som barn och tonåring. Och då hade jag ändå inte en särskilt jobbig och traumatisk uppväxt...
Men vi männskor har nog alltid haft en tendens att drömma oss bort, att tycka att gräset är grönare på andra sidan staketet på något sätt. Som barn vill min bli äldre, som vuxen vill man bli yngre igen. Eller tror man blir lyckligare bara man får det där drömjobbet, befordran, drömboendet eller vinner på lotto. Så drömmarna varierar ju genom livet, det råder det inga tvivel om.
Och självklart är det ett sundhetstecken att drömma! Det är drömmarna som många gånger håller en vid liv, som får en att vara strävsam och kämpa på genom livet. Den dag man slutar drömma är det nog dags att börja bli orolig för sig själv. Men det är emellanåt lite roligt att tänka tillbaka på vad man drömt om - och hur orealistiska vissa drömmar var, men som man ändå på fullaste allvar trodde var fullt genomförbara. Även om man fortfarande drömmer, fortfarande hoppas på saker så är ju drömmarna och förhoppningarna aningen mer realistiska. Med livets gång lär man sig vad som är realistiskt eller ej.
Sen kan visserligen fortfarande drömma om att vinna miljoner på lotto, hitta det där perfekta boende och allt det andra. Men nu inser man ju i alla fall att det knappast är särskilt realistiskt att tro att det kommer att ske. Jag kommer förmodligen aldrig ha råd med ett stort hus, flera bilar och flera motorcyklar. Åtminstone inte samtidigt.
 

 
Bilden lånad från Trivia, Hoax-Slayer
 


Skiftarbete till förbannelse

Lagom tills andra ska gå och lägga sig packar man ihop sin lilla väska med arbetskläder, matlåda och allt man behöver till nattskiftet. Man knatar ut i mörkret och kylan och beger sig emot tunnelbanan. Väl där konstaterar man att inte fullt alla trots allt har planer på att sova. Folk är glada, överförfriskade och man känner dofter som en salig blandning av parfym, alkohol och kroppsvätskor.
Väl på jobbet, förtränger man liksom att det var rätt jobbigt att bege sig hemifrån och man faller in i sin lilla lunk med arbetssysslor. Man får natten att gå.
Frampå morgonkvisten plockas väskan återigen ihop och man beger sig ut i den kyliga, mörka morgonen. Nu är resterna efter gårdagskvällen inte lika angenäma, åtminstone inte om det är en söndagsmorgon. Man kryssar mellan olika utspillda drycker, halvätna hamburgare och pölar av urin och spyor. Lagom tills det sakta börjar ljusna utanför sovrumsfönstret, kryper man ner i sängen, kör huvudet ner i kudden och somnar in. Bara för att vakna när det återigen hunnit bli mörkt ute.
Nej, ibland känns inte skiftgången särskilt angenäm! Den här omgången med nattskift har jag visserligen sovit ovanligt bra på dagarna, men det är inte alltid det är så. Jag känner att det med åldern blir svårare att vrida fram och tillbaka på dygnet. Ena stunden stiga upp i ottan, nästa gång vara vaken hela natten. Och det är många som säger ungefär samma sak - att med åldern blir det svårare.
Samtidigt går det inte att komma ifrån alla fördelar med att jobba skift! Hur många som jobbar heltid på kontorstider har möjlighet till långledigheter eller att vara ledig mitt i veckan utan att behöva ta ut semester? Nej, knappast någon. Hur många har sovmorgnar mitt i veckan? Nej, samma sak där.
Samtidigt kände jag under min studietid, när jag ju i princip hade kontorstider, att jag mådde avsevärt bättre på det stora hela. Jag var piggare, åt bättre och magen var i trim. Under alla perioder då jag jobbat skift, har magen trilskats mer eller mindre. Jag har ömsom varit förstoppad, ömsom haft en totalt överaktiv mage.
Visserligen kommer tillvaron till sjöss också att innebära någon form av skifttjänstgöring, men min erfarenhet därifrån är att det oftast inte är lika kännbart. Vakterna är oftast 4-6 timmar, något som är väsentligt mycket bättre än de 9-10 timmar jag gör nu...
 

 
DN 1 SvD 1
 
Bilden lånad från Doctor secrets
 


Skuldbeläggning

Alla som levt i en relation där svartsjuka förekommit vet hur jävligt det kan vara. Många gånger både för den som är svartsjuk och för den som drabbas av någons svartsjuka.
Självklart finns det olika typer av svartsjuka, både den sundare sorten, som de flesta av oss kan känna när det är mer eller mindre befogat. Men sen finns den sjuka och osunda svartsjukan som dyker upp när det inte är fullt lika befogat - men där den svartsjuka personen inte alltid heller ser det osunda i sitt beteende.
Jag har själv levt i ett förhållande med denna osunda svartsjuka - och frågar mig ibland vilket i den tjejens beteende som var värst! Det faktum att hon var så extremt svartsjuk, eller att hon aldrig kunde ta till sig av mina argument. Hade hon bestämt sig för att jag varit otrogen eller lurat henne på något sätt, då var det bara så. Det spelade ingen roll vad jag sa. Och svartsjukan dök upp i de mest märkliga situationer! Om jag hade ett sår i pannan hade jag legat med någon som rivit mig i pannan i stundens hetta. Hade jag stannat till på stan och pratat med en kvinnlig arbetskamrat var det för att jag var kär i henne. Gjorde jag en kvinnlig kollega en tjänst var det av samma anledning. Anledningarna till svartsjukan var många, men en sak var i princip alltid densamma: vad jag än kom med för motargument, så ljög jag alltid...

Den här tjejen pratade ofta om att hon blivit misshandlad i tidigare relationer. Hur mycket sanning det låg i hennes historier vet jag ärligt talat inte - för det har i efterhand visat sig att den som ljög mest av henne mig var just hon själv.
Men med det anklagande och svartsjuka beteende hon faktiskt hade, är det helt enkelt inte så konstigt att hon lockade fram våldstendenser hos vissa pojkvänner. Även om jag själv aldrig slog henne, så lyckades hon reta upp mig mer än någon lyckats med! Vare sig innan detta förhållande eller efter. Alla reagerar olika när de blir arga och jag anser att det är ganska troligt att personer som normalt inte blir våldsamma när det blir arga skulle kunna bli det just i sådana här lägen.
Min egen syn på våld är att det endast finns ett tillfälle då det faktiskt är befogat! Det är i självförsvar och aldrig annars. Däremot finns det självklart situationer då man blir så provocerad att det är svårt att behärska sig, då det helt enkelt rinner över. Och det kan självklart vara förmildrande omständigheter, men det gör inte nödvändigtvis våldet befogat.

Tänk er nu tanken att jag gått över gränsen under något gentemot min exflickvän på grund av hennes svartsjuka och kontrollbehov! Jag misshandlar henne inte svårt, men med kanske en eller två örfilar (eller liknande) vid några ytterst få tillfällen. Jag kommer vid något annat tillfälle kanske med något som skulle kunna liknas vid någon mildare form av hot. Någon annan gång kanske jag kollar hennes mobil eller dator för att se om HON har rent mjöl i påsen med tanke på alla anklagelser hon riktade emot mig... Ett beteende som på ett eller annat sätt provocerats fram av hennes svartsjuka, kontrollerande beteende...
Med stor sannolikhet hade förmodligen fokus lagts på det jag som man gjort emot HENNE, utan någon större hänsyn till vad hon gjort mot mig - det som i grunden provocerat mig till det jag gjorde. Jag hade förmodligen ansetts vara en hotfull, kontrollerande kvinnomisshandlare.
Så vänder vi på steken! Jag hade varit extremt svartsjuk, anklagat min sambo för den ena saken mer osannolik och orealistisk än den andra. Jag hade motsatt mig att hon gick på personalfester, på krogen eller reste på egen hand. Jag hade blivit svartsjuk för att hon ens skulle besöka sina föräldrar. Och hon hade till sist haft svårt att behärska sig och det hade runnit över i enstaka slag, hot och snokande i min dator eller mobiltelefon. Fortfarande hade jag varit förövaren, den psykiskt misshandlande mannen som ville ha kontroll över min partner - medan det hon gjort mig förmodligen inte skulle leda någonstans rent rättsligt. Det är helt enkelt ofta mannen som blir förövaren...

Självklart är det så jag inte på något sätt försvarar misshandel, oavsett vem som är offer eller förövare. Många misshandlade kvinnor förklarar ju misshandeln med att de provocerade mannen på något sätt - men det är säkerligen bara är i en bråkdel av fallen man faktiskt kan säga att kvinnan provocerat mannen så att det kan ses som en förmildrande omständighet. Men visst förekommer sådana fall, även om de inte är särskilt många.
För min egen del gick det aldrig överstyr med regelrätta hot eller slag mot min dåvarande sambo (har inte gjort det mot någon annan flickvän heller). Men jag tror knappast jag är den enda som blir oerhört provocerad av att först bli anklagad för totalt horribla och osannolika saker som jag aldrig skulle komma på tanken att göra - för att motparten sedan vägrar tro på mina motargument. Framförallt när det är totalt befängda saker, när det blir gräl kring sådant som som i grunden är helt normalt ett "normalt umgänge" med kolleger, familj och vänner. När man tillsammans med sin syster ska köpa en födelsedagspresent till mamma, stannar till och pratar med en kollega på stan, gör en annan kollega en tjänst i jobbet - men bara blir anklagad för att egentligen vara otrogen. Självklart är det provocerande. Kanske framförallt när anklagelserna kommer från person som hävdar att HON sköter hela förhållande fläckfritt (trots alla anklagelser och all svartsjuka) och som man själv ställt upp på på alla möjliga sätt under fårhållandets gång.
Precis som att vissa kvinnor tycks dras till misshandlande män, tycks jag själv dras till tjejer/kvinnor som visar en eller annan tendens till svartsjuka och/eller annat kontrollbehov. ALLA relationer jag haft har inte varit med "sådana" tjejer, men förvånansvärt många känns det som ibland. Inget senare förhållande har visserligen varit så extremt som mitt förhållande med W, som jag syftar på i det här inlägget, det måste jag verkligen betona. Men det har ändå varit en hel del diskussioner i andra förhållanden också - om saker som grundar sig i lite väl överdriven svartsjuka.
Och en hel del svartsjuka kan man trots allt leva med, bara det går att resonera kring det. Om den svartsjuke kan ta till sig andra argument och se att det han/hon kläcker ur sig egentligen är ganska befängt - eller åtminstone inte särskilt realistiskt.

Som kille/man är det helt enkelt svårare att bli trodd när man blir utsatt för misshandel i nära relationer. Oavsett om den är psykisk eller fysisk. Många av er som läser detta tänker säker i banor som "jamen, har han inte gjort NÅGONTING som faktiskt befogat svartsjukan?".
Jag lovar, den kommentaren har jag fått flera gånger när jag berättat denna historia! Det är många som lite skeptiskt frågat om det inte funnits någon gnutta av sanning i min exflickväns anklagelser. Svaret är och förblir detsamma, nämligen att hennes anklagalser och hennes beteende till 99,999999 % var totalt ryckt ur luften och totalt ogrundat.
Men kanske just för att det egentligen hör till ovanligheterna att det är kvinnan som är förövaren och mannen offret, är det många gånger ytterst svårt att bli trodd. Istället blir man ifrågasatt. Man förväntas i dagens könsstereotypa samhälle vara den starkare parten när man är man. Man förväntas underförstått "hålla ordning på sin kvinna" och sätta henne på plats om hon är dum. Okej, det sista var en grov överdrift, men ni förstår säkert andemeningen.
Och missförstå mig inte! Även om man blir provocerad är det självklart inte okej att misshandla någon. Men det kan ändå var en förmildrande omständighet... I vissa fall.
 

 
LÄS GÄRNA: En kärlekshistoria
 

 
SvD 1
 
Bilderna lånade av Elisabeth, LöparLottas blogg
 


Att spara pengar

Åtminstone en gång per år brukar jag sätta mig ner och gå igenom min ekonomi. Jag brukar gå igenom vad jag lägger ut pengar på och jämföra olika företag för att se om det är några prisskillnader och om jag kan tjäna något på att byta vissa tjänster. Och tro det eller ej, men jag brukar kunna spara in en hel del. Bara genom att lägga om hemförsäkringen, mobilabonnemanget och den del annat, handlar det om många hundra i månaden.
När man jämför priserna, kan man ofta tänka att "äsch, det är ju bara en fråga om 50 spänn i månaden". Men när du plötsligt kan spara en 50-lapp här och en 50-lapp där, tickar pengarna plötsligt iväg.
Jag har nu precis haft en sådan genomgång - och lyckats riktigt bra! Närmare en tusenlapp i månaden lyckades jag dra ner mina månatliga utgifter med.

Det är en ständig ström av olika tips man matas med om hur man smartast och effektivast spar pengar. Så fort kvällstidningarna inte har något att skriva om, brukar detta vara ett av de stående inslagen man tar upp. Vissa gånger är det de mest självklara saker de tar upp - sådant man måste vara rejält dum i huvudet för att inte förstå. Och någon enhällig lösning finns ju knappast heller för hur man är mest ekonomisk, det är ju något som ganska individuellt.
Ta bara det här med hur ofta man "ska" handla! Personligen anser jag det mest ekonomiska är att storhandla. Då blir det inga dyra impulsköp, man kan utnyttja att köpa storpack, multipriser och så vidare. Och så är det ju fasen så mycket bekvämare också! Man slipper springa till affären varje dag. Samtidigt hävdar andra att det är bättre att småhandla - men då ska men definitivt ha bättre karaktär än vad jag har. Det händer i princip varje gång jag handlar att jag gör impulsköp av olika slag och det blir inte direkt ekonomiskt i längden.
Så har jag alltmer börjat inse vilka kap man kan göra om man är beredd på att inte allt måste vara helt nytt som man köper hem! Kläder vill jag köpa nytt, men möbler kan man faktiskt fynda till vrakpriser på annonser, loppisar och secondhand. Många gånger kan man hitta relativt nya saker, liksom sådant som är mer eller mindre i toppskick fast till en bråkdel av det pris man får betala för helt fabriksnya saker. Av de möbler jag har hemma, är de saker jag köpt helt nya väldigt lätträknade. Jag har nästan lite svårt för allt slit- och släng som är nuförtiden, att man ständigt ska det senaste, nyaste och färskaste för att sedan slänga sådant som det egentligen är något större fel på.
 

 
Bilden lånad från Pixmule
 


Spam

 

 
Bilden lånad från Jacob Sunnliden
 


Barnmisshandel

Jag undrar vem som kunnat undgå att höra om den pappa som lördags lämnade sin 10-årige son utanför Fyrishov i Uppsala efter en innebandycup? Pappan ansåg att sonen presterat för dåligt i cupen och lämnade honom därför endast iklädd träningskläder utanför idrottshallen - och åkte hem till Stockholm. Sonen skulle som "straff" för sin dåliga prestation få gå de närmare 10 milen hem. Utan ytterkläder i nästan 10 graders kyla.
Visst kan man rabbla upp mängder med fall då det är på sin plats att sätta upp gränser för barn och ungdomar. Att det inte ska vara för "flummigt" utan att barnen ska få veta vad som är rätt och fel.
Men idrott för barn i 10-årsåldern ska vara en lek och ingenting annat. Det var just på grund av vissa vuxnas dåliga attityd som jag själv avskydde idrott och sport värre än pesten under min egen uppväxt. Den attityden kom inte från mina föräldrar, men från lärare och andra involverade, som ansåg att idrotten skulle vara tävlingare på blodigaste allvar. När man då inte presterade så bra som det förväntades, blev det hela en mardröm istället för något som borde varit en rolig lek.
Pojken hittades slutligen av tränaren till ett av motståndarlagen, som ringde hem till pappan. Pappans enda svar var att tränaren inte hade med det hela att göra - sedan la han på luren. Jag undrar nu i mitt stilla sinne vilket bemötande denne stackars pojke fick när han slutligen kom hem till sin pappa? Vilket var mammans ställningstagande i det hela? Blev situationen etter värre när han faktiskt lyckats få skjuts och därmed inte fick sitt "straff"?
Och tar pappan åt sig av den ilska som nu riktas emot honom? Såväl i media som internet kan man läsa åtskilliga artiklar om hur i princip alla förkastar detta beteende. Nog för att man emellanåt hör om "idrottsföräldrar" verkligen kan bete sig illa, men undrar hur många som ens skulle drömma om att göra så här mot sitt barn?
Detta är förstås inget annat än barnmisshandel - och som tur är, är jag inte den enda att tycka det. Pappan är nu nämligen polisanmäld och de se sociala myndigheterna är inkopplade.

Vissa borde helt enkelt inte få vara föräldrar, så enkelt är det!
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5,  GP 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1 UNT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Idrott online
 


Att vara troende

Krasst uttryckt finns det egentligen bara en enda sak vi vet här i livet. Vi vet inte hur, inte när, bara ATT. En dag ska nämligen vi alla kasta in handduken och vandra vidare. Vi ska alla dö en dag. Det vet vi, men inte när, var och hur - bara ATT det ska ske förr eller senare.
Men vad tror DU händer den dag du somnar in? Är det viktigt att du då bett om syndernas förlåtelse för att ha en VIP-biljett genom pärleporten? Tror du du måste ha ett rent samvete för att sankte Per ska släppa in dej i paradiset och du ska få evigt liv? Eller väntar annars skärselden med evigt lidande?
Människan har säkerligen i alla tider funderat över vad som händer den dag vi dör. För vissa är det självklart - och till med en sanning - att det som Bibeln skriver är sant. Själv går jag inte med på den förklaringen. Min uppfattning om religion, är att det är något som skapats för att den mänskliga hjärnan ska kunna ha en begriplig förklaring till sådant vi annars inte kunnat ha en lösning på. Som hur jorden uppstod, hur människan kom till och vad som händer när vi dör. Det är inte en fråga om att jag inte respekterar personer med annan uppfattning än jag själv, men det är min egen syns på religion.
Det finns några få saker i Bibeln jag på ett eller annat sätt håller med om, men det är en annan sak. I tredje Moseboken står det ”Du skall älska din nästa såsom dig själv" - och i ärlighetens namn tror jag att vi skulle slippa mycket elände här i världen om fler levde efter de visdomsorden. Precis ett av de tio budorden: "Du skall icke dräpa".
Om det sedan är en tro eller en förhoppning har jag lite svårt att sätta fingret på. Men jag önskar i alla fall att man kommer någonstans efter döden. Jag tror inte på paradis och helvete - och definitivt inte att man måste hinna be om syndernas förlåtelse innan man dör. Men att man hamnar någon annanstans, att inte bara är slut när man dör, vore ju ändå ganska bra, eller hur?

Jag har själv väldigt svårt att se mig själv leva efter någon religion. Även om jag förstår att det finna oändligt många tolkningar och oändligt många sätt att leva efter en religion. Man kan plocka vissa delar att leva efter och välja bort andra.
Men jag kan också känna mig riktigt provocerad när jag läser/hör om vissa religiösa personers jiddrande om synd hit och dit och att man strikt måste leva på ett visst sätt. Det är på de flesta sätt inte ett liv jag själv vill leva. Jag skulle känna mig ganska låst på något sätt. Jag tror mer på att leva sitt liv på det sätt man vill utan följa en 2000 år gammal skrift - och inte hålla på att tänka på vad som är synd etcetera. Självklart ska man följa lagar och regler, men det är en helt annan sak. Vissa "spelregler" måst man ju ha för att ett samhälle ska fungera, men dit räknar jag inte Bibeln. Utifrån det liv jag själv lever, känns det som att ett strikt religiöst liv tar bort väldigt mycket av det som är roligt. Man ska leva ett martyriskt, ganska tråkigt liv för att på så sätt hålla sig sams med Sankte Per, Jesus och Gud.
För somliga andra är det förstås också att en fråga om att man lever det liv man vill genom att följa strikta regler om en religion. Och då är ju allt som det ska, bara vederbörande är nöjd med sin tillvaro. Men när det börjar bli att man är fördömande, att man säger att det är fel att inte leva efter Bibeln/Koranen (eller någon annan skrift), att man säger att sitt liv är det enda rätta - då går man lite väl långt på något sätt. Man respekterar inte andra för deras livsval helt enkelt om man resonerar så.
Jag respekterar andra människors livsval, så länge de respketerar mitt och inte skadar någon. Jag kanske inte alla kan förstå allas sätt att leva, men respekterar deras val...
 

 
DAGEN 1, 2
 
Bilden lånad från Riksförbundet Visan i Sverige
 


Livskvalité

Det är ganska ofta jag funderar över vad som skulle kunna vara det värsta som skulle kunna hända mig!? Att dö? Få ett gravt handikapp? Att någon som stod mig nära dog?
Och absolut, det finns många faktorer som gör att man inte alltid kan kategorisera vad som är värst. Självklart är en av de värsta mardrömmarna att någon närstående ska dö eller få råka ut för en svår olycka. Och ser man till sin egna person undrar jag ibland om det inte skulle vara värre att drabbas av ett svårt handikapp än att faktiskt dö? Självklart kan man få en bra livskvalité även med många handikapp, något annat tror jag definitivt inte! Jag tänker nog snarare på svårare handikapp än att "bara" tvingas tillbringa resten av livet i rullstol. Att bli förlamad från hakan ner till tårna, bli både blind och döv eller en grav hjärnskada.
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag börjat inse att man bara har ett liv och en kropp och hur viktigt det är att ta hand om dessa två ting. Att jag förmodligen skulle känna att mitt enda liv på något vis skulle kännas "bortslösat" om jag fick något allvarligt handikapp. Jag betvivlar egentligen inte att man kan ha en bra livskvalité även under andra förutsättningar än man har som fullt frisk. Men jag inbillar mig att det kanske är värre att få en skada senare i livet än om man har något funktionshinder som är medfött. Då har man liksom hunnit "smaka på" hur det är att leva utan funktionshinder... Men för min egen del oroas jag mer över att få ett allvarligt handikapp än att dö. Konstigt nog skulle vissa kanske säga.
Men ungefär samma tanke slår mig när jag ser missbrukare av olika slag. Jag tänker att stackars dem, de har knarkat eller supit bort sitt enda liv. Jag fördömer inte, jag känner medlidande. Jag lider med dem därför att deras enda liv gått ut på att jaga ett rus och att jaga pengar till detta rus. Oavsett om det är frågan om narkotika eller alkohol de berusar sig med. Och även detta med att hamna i ett missbruk är något jag är väldigt rädd för. Jag har haft perioder i livet då jag helt och hållet avstått från alkohol, med den enda motiveringen att jag varit rädd att bli beroende. Och då har jag inte ens befunnit mig i någon form av riskzon för att bli beroende.

Det märkliga har ändå varit att ju äldre jag blivit, ju mer har jag funderat över att vårda livet och den kropp man har. Man har insett hur skört och bräckligt allting är, hur viktigt det är att vara försiktig. Även om jag nog aldrig ansett mig själv vara odödlig, har jag nog alltmer insett hur lätt saker och ting faktiskt kan gå fel. Och framförallt att jag vill leva så länge som möjligt med en så bra livskvalité som det bara går.
Hur man sedan definierar livskvalité är en helt annan fråga. Är det den kvalité man får som "normalbegåvad" och "normalskapt" - eller är det den kvalité man kan få utifrån de förutsättningar man har? Därom tvistar de lärda. Och inte bara de, utan alla skulle jag nog vilja påstå.
När jag själv pratar om livskvalité tänker jag nog i första hand på det liv jag har möjlighet att leva så länge jag inte har några funktionshinder. Samtidigt känner jag personer med funktionshinder som jag skulle påstå har en större livskvalité än jag själv har! Så det gäller förstås att se möjligheterna istället för sina begränsningar. Oavsett vilka förutsättningar man har. Och jag tror att jag i många situationer skulle kunna se just möjligheterna och inte mina begränsningar, även under ganska svåra omständigheter. Men någonstans tar detta stopp. Någonstans skulle jag förmodligen ge upp.
Mina stora passioner i livet är mat, resor och musik till exempel. Vad skulle det vara för mening att laga god mat eller kosta på sig ett dyrt restaurangbesök om mitt smaksinne försvann? Vad skulle det vara för vits att resa om jag inte kunde se var jag var? Och vilken vits skulle det vara att köpa skivor och gå på konserter om jag inget hörde? Väl i den situationen skulle jag förmodligen och förhoppningsvis tänka om radikalt. Jag skulle förhoppningsvis tänka att "okej, nu är situationen så här - hur gör jag det bästa möjliga av den?". Men jag tänker definitivt inte neka till att jag räddare för ett funktionshinder än beskedet att jag ska dö imorgon...
 

 
Bilderna lånade från Nicolas G, Katzen
 


Stackars SJ

SJ är ett aktiebolag, eller hur?! Läs SJ AB baklänges, så förstår ni varför tågtrafiken är sådan skit! ;-) Nej, allvarligt talat skulle nog inte jag heller kunna vara 100 % stolt över att jobba på SJ idag. Om jag gjorde det vill säga... Så man kan ju förstå dem som inte skryter med sitt jobb. ;-)

 

 
BAR 1 SvD 1
 

 

ÄNTLIGEN!!

Man ska inte sluta drömma, det är ett av mina motton i livet! Det sista som lämnar människan är hoppet, och det är faktiskt något jag försöker leva efter! Min stora dröm just nu är att äntligen få användning av mina fem år i skolbänken, att allt kämpande äntligen ska ge resultat på ett eller annat sätt. I princip dagligen tittar jag igenom olika platsannonser på jakt efter jobb till sjöss och en och annan gång dyker det faktiskt upp jobb som jag kan tänka mig att söka - och där jag också är behörig.
För den oinvigde kan jag förklara att det inte alltid räcker med en styrmans-/sjökaptensutbildning för att jobb som styrman. Man behöver ofta extra behörigheter för att till exempel köra oljelaster, passagerare och så vidare. Vissa rederier kan betala dessa extrabehörigheter, men då ska man oftast vara "extra attraktiv" på något annat sätt. Rederiet vill oftast känna att de får valuta för pengarna... En CCM-utbildning kostar i slängarna kring 13.000 kronor, en summa som även ett rederi förstås vill känna att det är värt att punga ut med.
Nu har jag blivit tipsad om att Kustbevakningen söker folk - och ja, jag har faktiskt sökt! Här känns det som att jag borde ha hyfsade chanser att åtminstone komma på en intervju. Med flera år inom polisen och dessutom som passkontrollant, känns chanserna rätt goda. Om det sedan funkar hela vägen återstår att se. Jag tänker verkligen inte ta ut något i förskott!
Men just Kustbevakningen har varit en av de arbetsgivare jag haft i åtanke under utbildningen, att det är ett ställe jag kan tänka mig att jobba på.
Sen får man ju se - om det går så långt att man faktiskt får anställning - om det är ett ställe man blir kvar på. Men sådant vet man ju inte förrän man faktiskt är på plats och vet vad det hela handlar om. Och det gäller ju alla arbetsplatser, oavsett yrkesområde.
Med tiden har jag ju insett att finns otroligt många yrkesområden inom sjönäringen. Till en början kunde jag inte tänka mig något annat än oceangående fartyg, men ju mer jag läst platsannonser har jag insett att det finns jobb även iland som jag mycket väl kan tänka mig. Och även något slags "mellanting", som till exempel Kustbevakningen, där man inte gör några längre resor.
Sen får man ju se var man hamnar, ofta halkar man in på något jobb som på ett bananskal. Sen trivs man och blir kvar - eller vantrivs och söker sig vidare. Men för min del är närheten till sjönäringen det viktiga, att känna att utbildningen inte varit förgäves. Trots allt var ju hela tanken med utbildningen att på ett eller annat sätt jobba med detta! Sen behöver jag nödvändigtvis inte resa jorden runt som styrman och så småningom sjökapten, men på något sätt ändå arbeta med detta...
 

 
Bilden lånad från Rilpedia
 


Nya, friska tag

Så var det avgjort. Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet. Och efter att opinionssiffrorna inte varit de bästa, känns det som att partiet behöver lite nytt blod! Bara det att SD fick bättre resultat än Vänsterpartiet i förra valet är ganska oroande, så det behövs någon som ett bra sätt kan föra fram partiets budskap!
Jag tycker visserligen inte att Lars Ohly gjort ett dåligt jobb, men tyvärr har han haft svårt att tvätta bort kommuniststämpeln. Och tyvärr det inte alla som ser bort från klavertramp, mungrodor och någons förflutna, utan flyr istället till något annat parti. Det är med samma argument jag anser att Håkan Juholt borde avgått för länge sedan! Folk ser inte de frågor partier faktiskt står för när någon i ledande ställning gör ett klavertramp. Sen kan man vara hur duktig och skicklig politiker som helst, men det hjälps liksom inte riktigt.
Egentligen finns det en enda sak som jag verkligen tycker Ohly har misskött - och det är hur han bemött SD. Han har gjort exakt samma sak som Juholt och vägrat ställa upp i debatter där Åkesson eller andra företrädare för SD deltagit. Och det av anledningen att SD då ges mer utrymme och får stå oemotsagda. Så jag tycker man ska sluta jiddra om att vänstern/sossarna får stå på samma sida i TV-studion som SD under debatterna (det var just ett av argumenten Juholt och Ohly hade för att inte ställa upp i en debatt), så borde de gå dit och istället prata omkull Åkesson. För det vet jag att de båda är kapabla till.
Nu vet jag inte Jonas Sjöstedts inställning till debatter med SD, men jag hoppas han sköter den frågan bättre! Det må vara SD-frågan och att det möjligen var klantigt att titulera sig kommunist jag kan vände emot Ohly. Å andra sidan är ju alla människor och kan göra saker som med facit i hand borde varit bättre genomtänkt.

Det Sjöstedt vill jobba för hittar ni i faktarutan här nedanför. Det mesta verkar vettigt, men vet inte om jag riktigt håller med sex timmars arbetsdag. Frågan är om det inte motverkar sitt syfte att ger fler jobb?! Många företag kanske istället skulle välja att låta verksamheten gå runt på mer övertid...
Och personligen är jag rabiat EU-motståndare och skulle inte ha något emot ett utträde (man kanske skulle rösta på SD ändå *skratt*).
Rent generellt borde de flesta partier ta åt sig av att SD gått framåt så pass mycket som de faktiskt gjort. Man undrar om alla som röstat på dem enbart gjort det på grund av invandrarfrågan? Skulle de finnas en vinning i att titta på deras andra frågor och ta till sig av dem för de andra partierna? Personligen ser jag förstås inget problem i samarbete länder emellan, men är emot supermaktstänket till exempel. Jag skulle bli överlycklig om Vänsterpartiet hade den frågan på dagordningen! Men på grund av SD's inställning till invandring har jag inga som helst planer att rösta på dem för att Sverige ska kunna komma ur EU. Av två onda ting får man välja det minst onda. ;-)
 

 
FAKTARUTA
Detta vill Jonas Sjöstedt
 
EU
Inför folkröstningen om ett svenskt medlemskap i EU profilerade han sig som en stark motståndare till unionen. Trots det var han ledamot i Europaparlamentet mellan 1995 och 2006. Med åren har han tonat ner kravet på att Sverige bör lämna EU och vill i stället att EU:s makt begränsas. Den europeiska finanskrisen vill han lösa bland annat genom att avveckla euron som valuta.

Miljön
En av hans hjärtefrågor. Jonas Sjöstedt vill göra V till ett grönare parti och utmana MP i deras paradgren. Han anser att klimatfrågan hänger ihop med vänsterns krav på internationell solidaritet och rättvisa, och vill att Sverige investerar i järnvägar, fler bostäder och förnyelsebar energi. Skolan
Han tycker att privatiseringar har förstört den svenska skolan och vill begränsa antalet friskolor. De religiösa friskolorna ska avskaffas helt och privata vinster inom skolan förbjudas. Anser dock att Vänsterpartiets krav på att avskaffa betyg ska överges.

Vården
Vill förbjuda vinstdrivande vårdföretag och höja lönerna för kvinnor som arbetar inom vården (och i resten av den offentliga sektorn).

Skatter
Sjöstedt delar Vänsterpartiets syn på skatt för kapitalvinster och förmögenheter och pläderar ofta för den gemensamt finansierade välfärden. Men hans inställning till skatt på arbete skiljer sig ändå från många andra i partiet. Han är nämligen försiktigt positiv till sänkta skatter för löntagare. "Om vi har råd att göra det vi vill och har en ekonomi som är stabil då finns det ju ingen anledning i sig att ha höga skatter för normalinkomsttagare. Det är inget egenvärde", har Jonas Sjöstedt sagt till Svenska Dagbladet.

Kortare arbetsdagar
Vill införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Reformen ska genomföras stegvis, anser han, genom att sätta upp delmål på 35 timmars arbetsvecka och ta ett första steg under nästa mandatperiod med en generell arbetstidsförkortning till 37 timmar. Inför valet av ny partiledare hade Sjöstedt och Rossana Dinamarca olika uppfattningar i den här frågan eftersom Dinamarca, som också vill införa kortare arbetsdagar, inte ville ta "några små steg i taget".
 
Källa: DN

 
BAR 1 DAG 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1 GP 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3
 
Bilderna lånade från Vänsterhistorikerna, Husihelvete
 


Civilkurage

Hur skulle DU reagera om du blev vittne till ett brott? Om du ser någon bli nedslagen på öppen gata, skulle du ingripa eller ens ringa polisen? Om du misstänker ett pågående inbrott hos grannen, skulle du då ringa polisen? Eller en pågående kvinnomisshandel i lägenhet bredvid?
Personligen vill jag gärna tro att de flesta åtminstone ringer polisen om de blir vittne till ett brott. För det är det minsta jag begär av mina medmänniskor om det är jag som är brottsoffret! Bland det värsta jag skulle tänka mig, det vore att bli nedslagen på öppen gata och märka att ingen förbipasserande ens ringde polisen!
Fysiskt ingripa kanske man inte alltid kan begära, det är tveksamt om jag själv skulle göra det i alla lägen! Ser jag ett barn bli misshandlat - eller någon annan som är särskilt försvarslös - skulle jag förmodligen gå emellan rent reflexmässigt. Men är det 4-5 stora killar som brakar loss på någon annan, är jag tveksam om jag skulle ingripa rent fysiskt. Men jag skulle inte tveka en sekund att ringa polisen!!
Jag minns ett nattpass jag gjorde under min tid i London. Vi var tre personer ur personalen från härbärget som åkte runt på Londons gator och delade ut mat, kläder och filtar till hemlösa. Vid ett av stoppen råkar en kille snubbla över några som nonchalant sitter lutade mot en husvägg med benen utsträckta över en stor del av trottoaren. Denna lilla tabbe räckte för att de som satt på marken skulle tända till och burdust flyga på killen som snubblat. Han blev ganska rejält misshandlad kan jag säga! I bilen hade vi en mobiltelefon och min första tanke var att ringa polisen. Men mina kolleger tvekade!! De frågade mig om jag tyckte att vi verkligen skulle ringa polisen!! Jag tittade på dem som om det var dumma i huvudet och sa sedan att självklart ska vi ringa polisen!! En kille håller ju på att bli ihjälslagen några meter från bilen vi sitter i!!
Men jag kan än idag - nästan 15 år senare - fortfarande inte förstå mina kollegers tvekan!! Man ser någon bli nedslagen och tvekar om man ska ringa polisen! Klart man tvekar över om man ska ingripa - men har du en telefon i handen - RING, RING, RING!!!!!!

Jag tror faktiskt att de allra flesta ingriper om de ser ett pågående brott. Åtminstone i bemärkelsen att de påkallar uppmärksamhet, ringer polisen eller liknande.
Samtidigt hör man skrämmande ofta om personer som faktiskt inte ingriper på något sätt alls när de blir vittnen till brott! Det kan vara slagsmål, inbrott, bilstölder och allt möjligt - men folk tycks ibland vara för flata för att ens slå tre siffror på telefon och tala om vad som händer.
Civilkuragelag har ju diskuterats titt som tätt - och senast våren 2011 slog en utredare fast att en sådan lag inte skulle ha önskad verkan.
Själv är jag aningen kluven till en sådan lag - det beror ju helt på hur den utformas! Man kan inte begära av någon att fysiskt ingripa, men är det för mycket begärt att se till att polis och/eller väktare tillkallas? Såvida man inte på något sätt redan sett att någon annan gjort detta, förstås. Problemet vissa ser med en civilkuragelag har varit svårigheten med att få tag i vittnen till händelser. Att vittnen kanske inte vågar träda fram på grund av att de inte ingripit. Och visst, det är en poäng i det - men återigen beror det ju på hur en civilkuragelag utformas!
Och vad vill du själv ska ske om du blir utsatt för ett brott? Vill du att folk bara ska låtsas som att det regnar, titta bort och snabbt passera när du blir nedslagen? Nej, förmodligen inte! Du vill säkerligen inget högre än att någon åtminstone plockar fram mobilen, slår 112 och ser till att polisen kommer. Men tyvärr är det inte en självklarhet för alla!
 

 
Relaterat: AB 1 EX 1 JB 1 SR 1 SK 1 SVT 1 VF 1
 
Bilderna lånade från Ängarydsbladet, Livet på Backastrand
 


Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb

– Jag är inte naiv och förskönar inte krig. De värsta stunderna i mitt liv har inträffat som Seal-soldat. Men jag kan stå inför Gud med ett rent samvete för att ha gjort mitt jobb.
Orden kommer från Chris Kyle, som anses vara USA:s dödligaste krypskytt. 255 liv har han på sitt samvete och under irakkrigat kallade motståndsrörelsen honom för Djävulen av Ramadi.
Första gången Chris beordrades att skjuta en människa på långt håll tvekade han, men under de fyra tjänstgöringsperioderna i Irak lärde han sig sluta tveka. Hans mest legendariska skott kom utanför Sadr City, när han såg en fiendesoldat med ett raketgevär i närheten av en amerikansk konvoj. Kyle befann sig mer än 1,9 kilometer därifrån, men med sitt Lapua magnum-gevär träffade han mitt i prick.
– Gud blåste kulan och träffade honom, ska han sagt i en intervju med New York Post.

Argumentet "att bara göra sitt jobb" är ungefär detsamma som bödlarna från Tysklands koncentrationsläger hade! De stod rakryggade och hävdade att de bara lydde order och gjorde sitt jobb. Att sedan säga att man dödar i Guds namn, med Guds hjälp göra bara denna bödel till krypskytt patetisk. Hur kan man vara stolt över att ha som yrke att döda andra människor? Hur kan man komma hem och ses sina barn i ögonen efter ett sådant uppdrag? Hur kan man lära sina barn att våld är fel när man faktiskt lever på just våld?
Och vad säger ett av tio Guds bud? "Du skall icke dräpa" - om jag inte minns fel från mina religionslektioner i skolan. Ett annat säger "Du skall inga andra Gudar hava jämte mig" - men det verkar denne Chris ha. För den Gud jag läste om i religionskunskapen och under konfirmationsläsningen förspråkade inte våld utan kärlek. Nu är jag visserligen själv inte troende, men tycker ändå religion ska vara något som symboliserar kärlek och alla människors lika värde.
När sedan någon i Guds namn dödar - och dessutom med argumentet "jag gör mitt jobb och är stolt över det" - blir personen istället patetisk.
Sen håller jag med om att krig är krig och att det är lite andra "spelregler" då än i fredstid. Men faktum kvarstår: hur kan man med stolthet döda andra människor i Guds namn?
 

 
KÄLLOR: AB, BI, DM, TB
 
Bilden lånad från Resident evil
 


Klok flicka!

Det har nog gått så långt att de flesta av oss inte längre reflekterar över den könsstereotypa verklighet som möter oss i de allra flesta leksaksaffärer. Hyllorna fylls med lego och superhjältar till pojkarna - och Barbie-rosa hyllor fulla av prinsessor till flickorna. Det är knappt man orkar bli upprörd längre, eller hur?! Men i detta klipp får amerikanska Riley - blott 4 år - ett utbrott och tycker att alla ska få köpa vad de vill.
"Företagen som gör de här försöker lura tjejerna att köpa de rosa grejerna och inte köpa grejerna som killarna vill ha", säger och frågar sig sedan: "Varför måste tjejerna köpa alla prinsessorna? Varför måste flickor köpa allt det rosa och killar köpa allt det som har olika färger?". Jäkligt klok flicka det här, måste jag säga! :-)

 

 
DN 1
 


Alkoholism

På tunnelbanan, på väg hem från träningen igår, kommer det ombord en herre som jag lägger märke till redan när jag ser honom genom fönstret ute på perrongen. Han har slitna kläder, är orakad och ser väldigt härjad ut. Väl inne i vagnen, för han med sig en salig doft bestående av en blandning av tobaksrök, sprit och ingrodda kroppsvätskor.
Alkoholist, tänker man direkt förstås! Och förmodligen uteliggare. Kläderna är inte bytta på veckor, håret tovigt och hans pek- och långfinger på ena handen är inte bara gula utan faktiskt svarta av många år med alltför många dagliga cigaretter mellan dem.
Som de flesta andra i vagnen, tänkte jag tanken att "snälla, sätt dig inte bredvid mig". Inte för att jag egentligen var rädd för honom, men mest för jag kände den lukt som slog emot mig när han närmade sig mig.
Men, jo han slår sig ned i sätet mittemot mig. Reflexmässigt makar jag åt mig och kan inte hindra en min av obehag dra över ansiktet. Mannen mittemot mig märker förstås att jag verkar besvärad av hans närvaro, plirar mot mig, höjer en handen och säger "det är ingen fara, jag ska inte göra dig något".
Med ens får jag förstås rejält dåligt samvete. Alla alkisar är förstås inte jobbiga, ens när de är fulla. Den här mannen verkade vid närmare eftertanke rentav hyfsat nykter! Och alla har givetvis ett människovärde och förtjänar ett bra bemötande tills motsatsen är bevisad. Vad har jag för rätt att visa mig besvärad av någon som faktiskt inte gjort mig något värre än att sätta sig i sätet mittemot mig på tunnelbanan?
Men så vips, börjar mannen mittemot tala med mig! Visserligen lite släpigt och sluddrigt, på det sätt som många pratar efter alltför många år med flaskan som sin bästa vän. Och jo, han verkade faktiskt nykter, klar och redig i skallen. Önskade mig god fortsättning på det nya året, pratade om det tråkiga vädret ute och att han ville ha tak över huvudet för natten.
Mitt dåliga samvete försvann en aning när jag pratade med honom. Någonstans har jag alltid tyckt att alla har ett grundläggande människovärde och förtjänar ett bra bemötande tills de själva bevisat motsatsen. Ändå undvikar jag uteliggare och alkoholister på gatan. Ändå svarar jag oftast undvikande de gånger det händer att de tilltalar mig.
Samtidigt blir jag mer åren alltmer beklämd varje gång jag ser en uteliggare eller någon som uppenbart är gravt alkoholiserad. Jag tänker på vilket elände alkohol faktiskt kan ställa till med, vad mycket misär som kommer i fotspåren av ett missbruk. Jag har själv jobbet med alkoholister, som verkligen varit i samhällets bottenskikt - och som verkligen supit bort allt. Och då menar jag allt: pengar, jobb, hem, familj, barn - rubbet! En av dem sa en gång att "begäret är starkare än förnuftet" och det är ett uttryck med fruktansvärt mycket sanning! Många vill ju få det till att missbruk är något självvalt, något man på alla sätt och vis valt själv att hamna i. Och visst finns det en viss del av val, du kan alltid välja att söka hjälp, att dra i nödbromsen. Men missbruk är ett starkt begär som är svårt att värja sig emot när man väl är fast i det.
Och kanske på grund av det är vi nog många som behöver lära oss att bemöta dessa människor med lite mer ödmjukhet och respekt än vad vi gör idag. Vi är alla människor...
 
Och när mannen reser sig för att gå av tåget, vänder han sig mot mig och säger: Bli inte som jag! Det här är inget liv...
 

 
Bilden lånad från Allt & lite till av Världen
 


Framåt

Sakta, sakta känns det att träningen i alla fall börjar ge resultat! Midjemåttet har minskat en aning och framförallt känner jag att jag orkar mer! Jag kan köra på längre och hårdare på träningarna innan jag känner mig helt slut - men orkar också mer till vardags. Från att ha blivit lätt andfådd av att gå de dryga 100 meterna till tunnelbanan i rask takt, känner jag nu knappt av det.
Min stora last är väl i grunden mina matvanor, något som jag också vet att jag måste ändra på. Jag är barnsligt förtjust i skräpmat och skulle kunna leva på pizza och hamburgare. Ge mig dessutom en kall öl till, så känns det som att jag är i paradiset.
Sådana matvanor i kombination med att röra sig alldeles för lite är förstås inte det bästa. Och hos mig lägger sig dessutom de flesta extrakilona kring midjan och ingen annanstans på kroppen. Det vill säga nästa negativa sak att göra något åt!
Målsättningen hittills har varit att träna varannan dag och minst en timme åt gången - och självklart med möjlighet att ändra på det hela om man har andra planer någon dag. Ibland har jag hoppat över någon dag, eller inte kört fullt en timme. Men jag har bestämt mig för att jag inte ska börja slarva och komma med dåliga ursäkter för att inte träna! Då ska det istället vara saker som att jag behöver jobba, är bortrest eller av någon annan anledning inte hinner. Jag vet hur jag brukar kunna vara annars, börjar jag slarva, är det lätt att glida in gamla mönster igen och vips har jag helt och hållet kommit av mig med träningen.
Men så länge som jag nu hållit igång så pass enträget som jag gjort sista veckorna, har jag inte lyckats med på många år. Jag har börjat lite smått, så har det hållit några veckor i bästa fall - och sedan har jag gett upp.
Men nu görs det ganska enkelt för mig på nåt sätt! Vi har ett välutrustat gym på jobbet och egna klädskåp där man kan ha sina träningskläder. Jag behöver alltså inte hålla på och släpa kläder och handdukar till och från jobbet. En timme i veckan har vi rätt att träna på betald arbetstid och får även nyttja gymmet på vår fritid. Det svåra för mig har oftast vara att komma iväg om jag väl kommit hem från jobbet - och att ta en omväg via någon träningslokal på vägen till eller från jobbet har också känts lite för omständligt på något sätt. Nu kan jag liksom inte komma med särskilt många undanflykter och då är det lättare att vara disciplinerad.

Ett område där det inte gått framåt på samma sätt, har varit jobbsökandet. Jag känner inte direkt att jag varit särskilt kräsen, utan har sökt de allra flesta jobb inom sjönäringen som jag varit någotsånär behörig till. Det har gällt både till sjöss och på landbacken. En intervju har jag blivit kallad till, men det är allt.
Nu har jag visserligen ansökt om matrosbehörighet också och de papperna kommer förhoppningsvis dyka upp snart. Det gör ju även att jag kan söka jobb som matros, vilket ökar på chanserna lite grann.
Samtidigt som jag är glad att jag ju faktiskt har ett heltidsjobb med en hyfsat lön, kan det ju också ligga mig i fatet en aning. Ibland ska man kunna mönstra på med väldigt kort varsel, vilket ju är svårt med tanke på uppsägningstider och så vidare. Så det är inte bara av godo att ha en fast anställning. Jag vill heller inte riktigt säga upp ett fast jobb för ett vikariat på några få månader. Vad händer då om vikariatet inte förlängs? Då står jag där utan något jobb alls.
Så emellanåt blir det något av ett moment 22 tyvärr. Men jag kommer inte ge upp, det är en sak som är säker! På ett eller annat sätt ska jag jobba inom sjön, det har jag bestämt mig för. Jag vill inte ha ägnat fem år åt en utbildning som jag sen inte har nytta av. Det skulle kännas ganska surt att stå där med en utbildning och högs studieskulder till ingen som helst nytta.
Och ju längre tiden går efter avslutad utbildning, ju svårare inbillar jag mig att det är att få ett jobb inom området också. Så på sätt börjar det ju brinna lite i knutarna också...
 

 
Bilderna lånade från Dreambody, Destination Miljonär
 


Avslut

Så har jag tagit ett steg som jag länge klurat över och vänt och vridit på. Jag har avaktiverat min profil på Facebook. Jag har alltid tyckt att jag själv haft en hyfsad sund och restriktiv hållning vad gäller vad jag överhuvudtaget publicerar på internet. Det har inte bara gällt Facebook, utan även till exempel bloggen.
Jag lämnar inte ut någon och har alltid haft inställningen att hellre skriva för lite om andra än att skriva för mycket. Allt för att inte någon ska känna sig stött eller sårad eller till och med råka illa ut på grund av det jag skrivit om dem på internet.
Men i perioder känns det som att mitt medlemskap på Facebook skapat fler konflikter än att bygga på relationer eller skapa nya sådana. Ena stunden har jag av personer i min omgivning fått höra att jag är för frikostig i mitt publicerande, andra gånger att jag är för restriktiv. Folk har känt sig stötta över att jag inte nämnt dem i olika sammanhang, medan andra blivit stötta av att jag faktiskt nämnt dem.
Jag har mer och mer också känt någon form av avsmak över att våra liv plötsligt ska vara så offentliga! Helt plötsligt ska allt läggas ut på internet och man betecknas nästan som en freak för att man inte publicerar sin relationsstatus, födelsedag eller de senaste inköpen i klädväg. Jag har exempelvis inte brukat ha vare sig relationsstatus på födelsedag på Facebook, något som av många ifrågasatts - ibland med ganska hårda ordalag.
Vill man inte offentliggöra sitt liv, anses man vara konstig på ett märkligt sätt. Så nu har jag tröttnat och helt enkelt inaktiverat min profil medan jag ska fundera över om den ska få vara kvar alls eller ej. Min åsikt är att det ska vara upp till var och en vad man lägger ut på till exempel Facebook - så länge ingen tar skada av det man publicerar. Själv vill jag hålla på en viss integritet även på internet, men alla tycks inte vara av samma åsikt.
Jag håller med om att Facebook kan vara ett ypperligt verktyg att hålla kontakt med folk, men även att knyta nya kontakter. Jag har hittat de flesta av mina gamla klasskompisar - så långt tillbaka i tiden som från lågstadiet. Och visst är det roligt att kunna se vad det "blivit av" folk och hur deras liv ser ut nu, nästan 30 år senare.
Men efter en tid tröttnar på vissa saker - så tills vidare betecknar jag inte mig själv som medlem på Facebook!
 

 
Bilden lånad från Designlaunches
 


Juholts vs Åkessons möte med kungafamiljen

 


The final countdown

25,3 %, det är sossarnas senaste bottenrekord. Detta mot Moderaternas 35,1 % om det hade varit val idag. Personligen är jag övertygad om att finns en sak som förklarar en stor del av detta resultat! Nämligen det faktum att Håkan Juholt fortfarande sitter kvar som partiledare. Jag vågar faktiskt påstå att det sett helt annorlunda ut om han valt att avgå efter affären med hans bostadsbidrag.
Visserligen kan man fråga sig hur Moderaterna går framåt trots till exempel Bildts inblandning Lundin Oil - men det är också något som av någon mystisk anledning inte fått samma utrymme i media som Juholtaffären. Den konspiratoriskt lagde kan förstås fundera över om det fanns någon baktanke med att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien? Det var ju just Bildts affärer med Lundin Oil det skulle forska lite i...
Det sista var det viss ironi inblandad i, så där tänker jag inte spekulera mer! ;-)
Men att de dåliga opinionssiffrorna beror på Juholt tycker jag själv inte det råder några tvivel om. Sen är han en duktig politiker och det kan mycket väl vara så att han inte kände till reglerna kring utbetalningarna av ersättning för boendet. Man kan heller inte ta ifrån honom att han skötte det hela enligt konstens alla regler, med tanke på att han faktiskt betalade tillbaka de pengar han inte var berättigad till.
Men det är trots allt inte alla väljare som ser det hela på det sättet. Många av oss ser hellre till vad som faktiskt står i partiprogrammet än att partiledaren gjort en tabbe, men det är inte ett tänk som alla behärskar. Och självklart måste man ju säga att även mitt förtroende för sossarna fått sig en rejäl törn. Sossarna står ju för en politik om rättvisa, att man inte ska roffa åt sig och sko sig hur som helst - och när då partiledaren just roffar åt sig stora summor pengar sticker det verkligen i ögonen. Om man sedan betänker att Mona Sahlin fick avgå för en jämförelsevis mildare tabbe, sticker det ännu mer i ögonen att Juholt faktiskt får sitta kvar!
Ska sossarna ha minsta lilla chans att vinna nästa val, bör man nog faktiskt byta partiledare. Svårare än så är det helt enkelt inte. Det kan absolut vara så att det var okunskap som låg bakom att Juholt kvitterade ut alla dessa pengar - men hade en annan som "vanlig knegare" gjort en liknande tabbe hade man aldrig fått behålla jobbet! Det är skillnad på folk och folk, även hos sossarna som pratar mycket om allas lika värde. Även där sparkas pamparna snett uppåt.
 

 
AB 1, 2 BAR 1 DN 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4 GP 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Calle Rockbäck
 


Några saker som inte kommer att ske under 2012

Så är det nytt år och folk har avgivit sina nyårslöften. För många innebär ett nytt år en nystart på många sätt och en möjlighet att börja om. Själv har jag suttit och funderat över vad jag förväntar mig av det nya året, men insåg att det var lättare att komma på saker jag inte tror kommer att ske under 2012! Och tyvärr känner jag mig inte särskilt positiv alla gånger!

- SAAB fortsätter tillverka bilar.
- SJ börjar hålla tidtabellen.
- Socialdemokraterna får över 40% i en opinionsmätning.
- Försäkringskassan börjar ta hänsyn till människan.
- USA slutar agera världspolis.
- Politikerna inser att EURO-samarbetet inte är ett lyckat och framgångsrikt koncept.
- Moderaterna inser att de aldrig kommer bli något äkta arbetarparti.
- Politiker, oavsett partitillhörighet, slutar att fuska.
- Tunnelbanan och pendeltågen i Stockholm håller tidtabellen även om det faller någon centimeter snö.
- Sverige begär utträde ur EU.
- Socialdemokraterna inser att de måste ha en ny partiledare för att ha någon chans att vinna nästa val.
- Främlingsfientligheten minskar, liksom stödet för Sverigedemokraterna.
- Alliansen lär sig svenska och inser att "arbetslöshet" och "lathet" inte är synonymer.
- Kvällspressen slutar använda ordet "chock" i varje mening.
- Alliansen inser att det är fördelaktigt med hyresrätter och utförsäljningen av allmännyttan upphör.

Själv dråsar jag ner i soffan, öppnar upp en tetrapack och ber en stilla bön för att kanske 2013 blir ett bättre år! För hoppet är det sista som lämnar människan och jag har fortfarande ett hopp om en bättre värld. :-)
 

 
AB 1, 2 BAR 1 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2 SVT 1, 2, 3
 
Bilden lånad från My Newsdesk
 


Skiljer sig på Facebook

Facebook är orsak till allt fler separationer och skilsmässor. Framförallt är det personer som taggats på foton från fester i "fel" sällskap eller på fester partnern inte vetat om att vederbörande varit på.
Och jag tror faktiskt inte att det är så konstigt! Jag har nog aldrig haft så många diskussioner med folk om missförstånd av olika slagl som just kring vad jag lägger ut respektive inte lägger på internet. Antingen är det någon som tycker jag lagt ut för mycket eller varit för frispråkig, eller så har jag inte lagt ut tillräckligt mycket.
Personligen hade jag länge inte någon relationsstatus alls på Facebook till exempel. Det tod inte någonting överhuvudtaget. Har man ett förhållande men står som singel är det absolut något jag förstår att man reagerar över - men när det inte står något alls är det rena fjortisfasonerna.
Personligen är jag restrektiv med vad jag lägger ut på internet, både om mig själv och andra. Men ibland blir jag förvånad över hur frikostiga många är med information och bilder. Så det är kanske inte så konstigt att det emellanåt blir missförstånd eller rent av separationer.
Personligen börjar jag alltmer störa mig på att allt ska vara så offentligt, att så stora delar av våra liv ska vara. På något sätt förväntas vi att offentlig göra otroligt mycket på Facebook och bloggar. Lägger man inte ut saker som man förväntas lägga ut, betecknas man nästan som lite konstig. Snarare borde det ju vara upp till var och en vad man lägger ut eller ej! Så länge man inte skadar eller förolämpar/sårar någon, borde det ju var och ens ensak.
Det har ibland gått så långt att jag själv övervägt att avslut mitt Facebookkonto eftersom det känns som jag har svårare och svårare för hur öppen man förväntas vara på internet. Hittills har jag låtit kontot vara kvar, eftersom jag gillar grundtanken med med Facebook. Men i perioder känns det som att det hela är en aning på nåder.

 



KÄLLA: DN

Bilden lånad från Sebbelito