Fruimport

Av anknytningsinvandringen till Sverige, består idag den så kallade "fruimporten" för cirka 90 %. Ett fenomen som tydligen ökat lavinartat, då fruimporten på 90-talet stod för cirka 30 % av anknytningsinvandringen. 
Det har med andra ord ett vanligt fenomen att män åker iväg till till exempel Thailand eller olika öststater för att hämta hem en fru. Och så långt borde väl allt vara frid och fröjd. Jag har personligen visserligen lite svårt att förstå grejen med att åka iväg till ett annat land för att träffa en kvinna. Att man bor utomlands eller är på semester och av en slump träffar någon är väl en sak, men just att åka iväg i syftet av att träffa någon...?! Min egna erfarenhet är att det många gånger handlar om män som har svårt att träffa någon här hemma i Sverige av olika anledningar. Då passar det "bättre" att träffa någon från ett land, där synen på äktenskap och kvinnans roll i familjen är någon helt annan.
Absolut, det är en extrem generalisering! Självklart fanns det lika många orsaker till att någon "hämtar hem" en fru som det finns män som just gör det. Det är naturligtvis inte bara "desperata, medelålders män från landsbygden" som åker till Thailand för att skaffa sig en fru.
Problemet är dock att finns ett stort antal män som utnyttjar systemet kring anknytningsinvandringen. Många åker iväg, hämtar hem en fru som han misshandlar, våldtar eller på annat sätt utnyttjar, för att sedan kasta ut henne inom två år. För har relationen tagit slut inom två år, får kvinnan normalt inte förlängt uppehållstillstånd utan tvingas resa tillbaka till sitt hemland.
Även om man mannen tidigare dömts för till exempel kvinnomisshandel, pedofili eller sexualbrott kan han fortsätta hämta hem nya kvinnor. Det finns exempel på män som tagit hit flertalet kvinnor från olika länder genom åren.
Nu har man äntligen kommit på att se över reglerna, att se över tvåårsregeln och att man eventuellt kan komma att ställa högre kräv på de män som vill ta hit en kvinna. Känns som ett beslut man borde tagit för länge sen!
Problemet är ju inte de par, där kvinnan flyttar hit på grund av en ömsesidig kärlek till mannen, problemet är ju de män som missbrukar systemet. På något sätt gör ju reglerna den så kallade fruimporten till en form av legaliserad prostitution. Mannen får sex under en tid, kvinnan får det (förhoppningsvis) ekonomiskt och materiellt bättre.
Jag är inte emot att andra människor, oavsett kön, ska kunna flytta till Sverige på grund av kärleken till en annan person. Men jag är emot att systemet faktiskt tillåter att människor far illa och hamnar i en situation, där han/hon kanske tvingas leva i en våldsam relation för att det inte finns något annat alternativ. Eller att män gång efter annan hämtar hem kvinnor som de misshandlar och/eller utnyttjar för att sedan skicka tillbaka dem till hemlandet igen...
 

 
DN 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3 SVT 1
 
Bilden lånad från How to save my marriage
 

8 kommentarer
    Follow
publicerat i Kärlek och relationer

Våra perfekta liv

I alla sociala medier matas vi ständigt med våra medmänniskors ständiga bravader. "Fikar med bästa X", "Utlandsresan bokad" läser man på Facebook och Twitter. Bloggar och Facebooksidor fylls av bilder på de senaste inköpen av kläder, inredaningssaker och möbler, bilder på de sunda frukostarna och luncherna man äter.
På andra bilder sitter blogginnehavaren eller Facebookanvändaren på tummen uppåt eller neråt beroende på om man vill visa att man är glad eller ledsen, om det är något man gillar eller ogillar. Eller dissar eller hissar, som man ju ofta säger med "moderna internettermer".
Många gånger känns det som att folk försöker bräcka varann i sporten "mest perfekta livet". Vem har bäst smak vad gäller kläder och heminredning? Vem har råd med de dyraste kläderna och inredningsattiraljerna? Vem är duktigast på hantverk eller handarbete? Vem gör den snyggaste uppläggningen av lunchsalladen på sin fyrkantiga tallrik?
Missförstå mig nu rätt. Jag lägger också ut saker på såväl blogg som Facebook som jag tycker jag gjort bra, som jag av någon anledning är stolt eller glad över. Men jag gör det inte stup i kvarten. För när någon flera gånger per dag lägger ut senaste inköpet, senaste kreaktionen, senaste måltiden och ständigt uppdaterar när man varit på gymmet eller träffat "bästa XX", då känns det mer som att man vill bräcka någon än att man faktiskt har något att berätta.
Personligen kan jag även berätta på Facebook även när jag begått något misstag eller klantat till det, men det beror självklart på vad det är. Det ska då vara något som på något sätt är lite komiskt, något som man kan skratta lite åt. Som när jag till exempel tappade mobilen i vattnet i midsomras. Mycket annat håller man förstås för sig själv.
 
Sen ska jag faktiskt erkänna att jag är smått allergisk mot den inställning många har, att "allt" ska läggas ut på internet. Det finns personer som tycker tycker det är världens grej om man inte offentliggör ett förhållande på Facebook, att den man är tillsammans med inte betyder något om det inte står på Facebook att man är tillsammans. Och då pratar jag inte om att man ljuger och säger att man är singel, utan att man helt enkelt inte har någon relationsstatus alls utlagd.
Man behöver inte redovisa var man är, vem man umgås med hela tiden. Personligen kallar jag det privatliv, man behöver inte berätta för hela världen vad man gör, vem man är tillsammans med, vad man äter, hur man klär sig och så vidare.
Det är självklart upp till var och en vad man lägger ut på internet, men man måste också respektera mitt ställningstagande att inte lägga ut allt. Det är nästan man ibland kan fråga sig om inga relationer var seriösa alls innan Facebook kom? Jag menar, då kunde man ju inte offentliggöra dem på samma sätt - och därmed var relationen inte seriös. Eller?
 

 
Bilden lånad från Kreationsbolaget
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Internet
Taggar: Facebook, internet, sociala medier

Mitt namn är Cancer

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Stefan Sauk, cancer, döden, livet

Visa fler inlägg