Earth hour

Ikväll är det så dags för årets upplaga av Earth hour. Klockan 20:30 och en timme framåt uppmanas alla att släcka all eldriven belysning i en manifestation för klimatet och för få fram hållbar energi.
Sista åren har jag själv alltid släckt ner alla elektriska lampor just under Earth hour - något jag kommer att göra även ikväll. Mest för att visa min sympati med just denna manifestation och att man måste få fram mer hållbar energiförsörjning än vad vi har idag.
Visserligen är det ju lite av en dubbelmoral, när man tänker på vad de flesta förmodligen gör när man släcker den elektriska belysning. Istället tänder man säkerligen stearinljus - som i sin tur orsakar större utsläpp än vad en glödlampa gör.
Samtidigt är det ju bra med olika manifestationer för klimatet, framförallt nu när vi börjar märka av alla dessa klimatförändringar. Glaciärer som smälter, temperaturhöjningar, och allt vad som nu börjar visa sig. Frågan är väl om det var just detta man tänkte sig när man en gång startade med Earth hour, att det skulle bli att folk istället tände ljus som i sin tur släpper ut mer koldioxid än vad en lampa orsakar?
Men jo, jag kommer även i år att släcka den elektriska belysningen hemma hos mig under en timme. Visst blir det några stearinljus istället, men dessa ljus skulle jag förmodligen ha tänt i vilket fall - Earth hour eller ej. För min del har jag tagit andra ställningstaganden för att markera min ståndpunkt i klimatfrågan. Bland annat har jag enbart el från vind och vatten, något man kan anmäla till sitt elbolag att man vill ha. Visserligen är det svårt att kontrollera var elen kommer varifrån, men man får väl utgå ifrån att elbolagen är ärliga tills motsatsen är bevisad... ;-)
Men det finns ju otroligt mycket mer att göra för att komma tillrätta med alla utsläpp. Alltifrån att minska utsläppen från alla bilar till hur vi förbrukar energi i till exempel våra hem och i industrierna. Från att det förr tillbaka vara vissa "nördar" som värnade om miljön, börjar det ju numera bli alltmer av en "innegrej" att vara miljömedveten. Att jag hittills i alla år varit utan bil har inte enbart varit av ekonomiska skäl, det kan jag faktiskt erkänna. Jag har varit lite för mycket av en miljövän också. För visst skulle jag haft råd med bil om jag verkligen hade velat ha en bil. Samtidigt har jag tyckt att när det funkar så pass bra som det ändå gör utan bil för mig, varför skaffa en?!
Så, kära vänner!! Ta ställning, även om det är i det lilla! Delta i Earth hour, låt bilen stå när ni kan och ha miljövänlig el! Det finns många saker man kan göra för att ta ställniing! Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite!
 

 
Relaterat: WWF, DN, SvD 1, 2, SVT 1, 2
 
Bilden lånad från WUWT
 


Att vara gjord av pengar

Jag fortsätter mitt letande efter möbler och inredningsprylar hem. Några prylar och saker blir det varje månad och nu återstår bara några få dyrare prylar. Nämligen bokhylla och CD-ställ - möbler som man ju trots allt kan fynda ganska billigt även om man köper nytt.
Jag sitter en hel del och tittar på Blocket efter såväl möbler som som prylar och självklart är det otroligt mycket man kan hitta till bra priser där. Men samtidigt fascineras jag av vilka priser man tar ut för möbler, trots att de är begagnade!
Man säljer matsalsgrupper för uppåt 30.000 kronor, lampor för uppåt 20.000 - och så vidare. En antik kristallkrona kan jag förstå att man vill ha en slant för - men 25.000 för ett 10 år gammalt matsalsbord med 4-6 stolar till, det går liksom inte riktigt ihop för mig!
Skulle jag vara villig att betala de summorna för en matsalsgrupp skulle jag istället välja att köpa helt nytt, det är en sak som är säker! Och jag vågar inte tänka på vad en sådan grupp möbler kostar som ny om man kan ta ut sådana summor för begagnade möbler.
Vad är det man vill visa med att köpa en matsalsgrupp för kanske uppåt 50.000 (som jag kan misstänka att de kostar om man kan begära 25.000 för den begagnad)? Du får trots allt en bra möbel för långt under hälften av de pengarna. Vill man briljera med att man faktiskt har råd att betala samma summor för en enda möbel som man egentligen kan få en skaplig bil för? Är det så viktigt att visa någon form av status att man köper dessa dyra saker?
Självklart missunar jag inte folk att ha pengar, så länge man jobbat ihop dem ärligt och hederligt. Det är väl just när det på något märkligt sätt blir någon grotesk lyxkonsumtion av svindyra saker som det känns lite märkligt groteskt. Det har inte på något sätt med avundsjuka att göra utan snarare det märkliga i att lägga så stora smmor pengar på något, där du lika gärna kan lägga en bråkdel av pengarna och ändå få en bra möbel.

De allra flesta av de möbler jag själv äger har jag köpt begagnade. Oftast inte av ekonomiska skäl, utan att jag helt enkelt gillar att ha en lite "äldre stil" hemma. Och vet man var man ska leta, kan man fakiskt hitta saker i gott skick utan att behöva slänga ut en hel förmögenhet på inredning.
Till det kan man förstås lägga lite miljötänk. När jag bläddrar igenom annonserna på Blocket och liknande sajter, fövånas jag över att folk ofta säljer relativt nya saker. Saker som inte behöver vara mer än några få år gamla, men som ändå bestämt sig för att byta ut mot något nytt.
Visserligen är det bra att man bestämmer sig för att sälja sakerna vidare istället för att slänga dem, men jag kan inte riktigt greppa tänket bakom att ständigt köpa nytt. När jag köper möbler brukar jag tänka mer långsiktigt och fråga mig om jag kan tänka mig ha denna möbel ett stort antal år framöver. Vissa gånger gör man självklart impulsköp för att sedan inse att det kanske inte var ett så lyckat kap. Men blir det större investeringar så blir det ju annat.
Självklart finns det många anledningar till att man säljer saker. Folk flyttar och har plötsligt inte plats för allt man äger, man flyttar ihop och flyttar isär och tvingas göra sig av med saker. Vissa av de möbler jag själv köpt härstammar från dödsbon...
Men väldigt många gånger är det uppenbart att man har någon form av "slit-och-släng-tänk" och byter ut saker allteftersom man tröttnar på dem. Och då går man inte alltid och köper begagnat, utan istället väljer man att köpa helt nytt.
Det är klart att alla har olika smak. Själv får jag allergiska chocker när jag kommer hem till folk som inreder enligt det absolut senaste "modet" när det gäller inredning. Idag ska det vara vitt, trä, sten och metall. Så kantigt, stelt, stilrent och opersonligt som möjligt - ja, helst ska det se likadant ut hemma hos alla. Att komma in i ett hem där allt går i vitt, kalt trä och metall får mig att börja frysa och tänka på någon sjukinrättning. Det är inte som att komma in i ett ombonat hem.
Förmodligen skulle de personer som inreder på det sättet få ungefär samma allergichock om de skulle komma hem till mig. Här är det istället färger och ombonat på ett helt annat sätt. Tur är väl att vi människor är olika trots allt. Men en sak är säker: jag kommer aldrig inreda mitt hem hel i vitt!
 

 
Bilderna lånade från DN, Acquris
 


Bostadsansökan

Lite sporadiskt har jag börjat se mig om efter en ny lägenhet. Inte för att jag vantrivs alls, på den punkten är det snarare tvärtom. Jag stortrivs i min lägenhet och vill egentligen inget hellre än bo kvar. Men jag tycker den egentligen är lite för dyr. 6.700 kronor i månaden är lite i saftigaste laget när man är ensamstående. Skulle jag kunna gå ner 1.000-2.000 i hyra per månad, skulle jag till exempel kunna ha råd att ha bil istället...
Jag sitter ju inte i sjön direkt, jag får ekonomin att gå runt varje månad och stortrivs ju. Så jag har bestämt mig att vara kräsen när jag söker ny lägenhet. Låg hyra, nära tunnelbana och service ska det vara. Och några andra krav. Så får man se om man med tiden hittar något.
Så lite då och då brukar jag gå in på bostadsförmedlingens hemsida för att se vilka lediga lägenheter som finns. De allra flesta lägenheter kommer ju från olika kommunala bostadsbolag, men en och annan även från privata bolag. Och häromdagen hajade jag faktiskt till när jag läste vilka krav ett av dessa privata bolag ställde för att man skulle bli godkänd som hyresgäst. Vissa var givetvis rimliga, som att man skulle ha en viss inkomst, inga betalningsanmärkningar och liknande. Men när jag läste vidare i kraven, hittade jag följande text:

(...) "Max antal hushållsmedlemmar: 2 Fastighetsägaren har regler för att förhindra trångboddhet och osunda boendeförhållanden i fastigheten. 1-2 rum och kök max 2 personer, 3 rum och kök max 4 personer, 4 rum och kök max 6 personer och 5 rum och kök max 8 personer. (...)
Hyresvärden accepterar inte kompisboende/kamratboende." (...)

Med andra ord är det upp till hyresvärden att avgöra vad som är sunda boendeförhållanden? Vad händer om jag och en flickvän flyttar ihop i en tvåa och en tid senare får barn? Blir vi vräkta då? Och vad säger att två kompisar som bor ihop skulle skapa osunda boendeförhållanden? Hur vet man att två personer är ett par och inte kompisar? Måste man med andra ord vara gifta - en av få relationer som går att styrka - för att få en lägenhet hos denna hyresvärd?
Eller är man per automatik ett par om man är av olika kön och per automatik kompisar om man är av samma kön? Får ett ogift homosexuellt par bo hos denna hyresvärd?
Och nästa grej. En stor familj som kanske inte har råd att hyra en lägenhet som möjliggör ett rum åt varje barn - ska de stängas ute från bostadsmarknaden? Bland stora familjer finns många invandrarfamiljer, som med andra ord får svårare att få lägenhet.

Det är ju alltid en avvägning mellan företags rätt att välja sina kunder, mot vilka skäl som ska anses rimliga att ställa. Kan en regel missbrukas på ett sätt som gör att folk diskrimineras är det självklart fel. Och då pratar vi diskriminering för till exempel sexuell läggning, hudfärg, religion och liknande.
Dilemmat i Stockholm är att det knappt råder någon konkurrens mellan bostadsbolagen. Det är sådan bostadsbrist att folk tar de bostäder de får, i princip oavsett vilka regler som gäller i hyreskontraktet. Rena guldgruvan för oseriösa hyresvärdar med andra ord.
Nu säger jag inte att just Ikano bostad - som har just dessa regler och citatet hämtats ifrån - skulle vara oseriösa. Men det är en otroligt märklig regel, som man faktiskt skulle kunna göra att till exempel homosexuella par får svårare att få en lägenhet om man drar den till sin spets. Man ska inte behöva redogöra för hela sitt privatliv för att få en lägenhet.
I de lägenheter jag själv haft, är det just heterosexuella par eller ensamstående personer som varit mest störande. Ett heterosexuellt par hade ett sjövilt och högljutt sexliv och dessutom innehållande sexakter som varade under flera timmar. En singelkille hade långa, högljudda och sjövilda fester till långt inpå morgontimmarna.
Men de "kompispar" jag haft som grannar har alltid skött sig exemplariskt. Självklart är det bra att hyresvärdarna vill se till att det är lugnt i sina fastigheter, men det här är knappast väg att gå.
Det borde vara rimligare att man ger lägenheter på samma vilkor oavsett vilka man hyr ut till. Missköter man sig sedan, blir man som alla andra av med hyreskontraktet.
Just ett sådant här fall har rullats upp i Hässleholm, där två killkompisar nekats hyreskontrakt för att de var just två killkompisar. Om det är Ikano bostad som är hyresvärd i just detta fall framgår inte men uppenbarligen en hyresvärd med snarlika regler. Just det fallet är anmält till Diskrimineringsombudsmannen.
 

 
GP 1 HD 1 NSK 1 SK 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från The Republic at Luddock, Skånsk repro
 


Kärlek vid första ögonkastet

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Tror ni att man kan bli kär i någon direkt och att förhållandet sedan räcker livet ut?
Själv är jag aningen kluven. Jag har själv aldrig varit med om det (och nej, jag är inte nyförälskad just nu heller) och tror nog att kärlek vid första ögonkastet hör till undantagen. Självklart förekommer det, men är nog snarare en lyckträff än något annat. Man träffar någon som ser bra ut, attraktionen för stunden är ömsesidig och med tiden visar det sig hur lika man faktiskt är. Visst händer det, men jag tror det är ganska ovanligt.
Idag finns otroligt många sätt att träffa en partner som inte fanns för bara några år sedan. Det finns dejtingsajter, förmedlingar, singelkryssningar och en lång rad andra företeelser som man knappt visste vad det var för några år sedan. Plötsligt borde det vara väldigt enkelt att träffa en livskamrat, eller hur?
Men min egen undran är om det verkligen är lättare? Det är lättare att dejta, ja - men är det lättare att faktiskt träffa någon? Själv är jag inte så säker. Med alla möjligheter som finns att försöka träffa en potentiell partner, undrar jag ibland om vi inte blir mer kräsna istället. Det blir plötsligt lättare att jämföra den man träffat med vad man kanske annars skulle "gått miste om". Gräset känns plötsligt väldigt mycket grönare på andra sidan staketet. Har inte själv tyckt att det är så jag resonerar när jag har ett förhållande, men mycket kan ju vara undermedvetet utan man tänker på det.

Man hör ofta folk som säger att "utseendet är inte så viktigt" och "åldern är ju bara en siffra" när man diskuterar förhållanden. Men är det verkligen så? Är verkligen utseende och ålder oviktiga?
Själv hävdar jag att båda delarna faktiskt är viktiga! Utseendet är inte viktigt i bemärkelsen att tjejen behöver se ut som någon fotomodell, men självklart måste det finnas något som man attraheras av. Det är sedan helhetsintrycket som gör tjejen attraktiv. En tjej som "från början" kanske inte upplevs som jätteattraktiv, kan bli det med tiden om personkemin stämmer. Och självklart det omvända. En tjej som vid första ögonkastet är väldigt snygg, men sedan visar sig ha huvudet enbart till skilja öronen åt blir snabbt väldigt oattraktiv. Så visst är det viktigt i bemärkelsen att man måste attraheras, men oviktigt i bemärkelsen att hon inte behöver följa idealen för att vara attraktiv.
Åldern då? Jo, i längden tror jag åldern faktiskt spelar roll! Jag skulle inte vilja leva med någon som var väsentligt mycket yngre eller äldre. Självklart finns det undantag, självklart finns det par som levt hela livet tillsammans trots en stor åldersskillnad. Men sannolikheten att ett förhållande spricker ökar säkerligen med åldersskillnaden.
Själv tänker jag mig att åldras med någon som är väsentligt mycket yngre eller äldre kan bli svårt. Tänk dig att din partner är 15 år äldre. Han/hon går därmed i pension när du är 50 år. När du själv går i pension är partnern 80 år - och har knappast samma ork och lust att göra saker som du. Pensionen vill man kanske kunna spendera med att resa ihop, göra saker. Men hur mycket sådant orkar en 80-åring om man jämför med en 65-åring? Skillnaden kan vara väldigt stor!
Nej, åldern blir heller inte oviktig. Några få år är självklart helt okej, men vid en åldersskillnad på över 5-6 år skulle jag själv dra öronen åt mig, det är en sak som är säker!
 

 
DN 1, 2 SVT 1
 
Bilden lånad från Ya I like
 


Enhetstänkande

En polisorganistationskommitté (fint ord, eller hur? *L*) har i en utredning föreslagit att polisens 21 polismästardistrikt inklusive Rikspolisstyrelsen ska slås samman till en enda stor myndighet. Polisarbetet kan på så sätt centraliseras och allmänheten kan förvänta sig ungefär samma sevice var i landet man än bor.
I grunden brukar jag vara emot centraliseringar. Men i vissa avseenden kan det faktiskt vara riktigt bra - som till exempel en myndighets arbete. Polisens roll är otroligt viktig i samhället och det borde vara en självklarhet att man har ungefär samma polisservice i hela landet.
De exakta detaljerna vet jag inte - utöver de som presenterats i media. Men låt säga att du gör en polisanmälan för ett brott som begåtts i Göteborg. Dock är du bosatt i Stockholm och efter en tid vill du ha ut uppgifter kring din anmälan. Själva utredningen kan givetvis bara den som ansvarar för den svara på - men kontaktar du mig som jobbar vid stockholmspolisen, kan jag inte ens gå in och titta på en anmälan som är gjord utanför Stockholms län. Det är helt olika system nämligen. Om just detta kommer ändras vet jag förstås inte, men det skulle ju vara rimligt att man gör det.
Det pratas mycket om polisens resurser och jag inbillar mig att man i större utsträckning kan samordna saker och ting om man är en enda stor myndighet. Man behöver kanske inte samma kompetens på två platser, utan vissa kan kanske åka emellan olika städer vid behov. Det är idag en väldig byråkrati när två olika polismyndigheter ska samarbeta med varandra; papper och beslut ska skrivas, skickas, godkännas och diarieföras åt olika håll. Även där kommer man säkerligen tjäna in en hel del.
Personligen tycker jag det finns fler områden där man borde ha samma tänk om en enda stor organisation! Ta till exempel sjukvården. Idag känns det som något av ett lotteri vilken vård man får - helt enkelt beroende på vilket landsting man tillhör. Självklart borde man ha samma sjukvård till samma pris oavsett var man bor i Sverige...
Sen finns det självklart en hel del annat som kan göra att man inom polisen både kan spara pengar och bli effektivare. Till exempel skulle jag själv gärna se fler civilanställda sm kunde sköta merparten av det administrativa sm poliser idag måste sköta istället för att vara ute och jag bovar. Det administrativa kan ta åtskilliga timmar av ett arbetspass för en polispatrull, vilket är totalt förkastligt.
 

 
DN 1 HD 1 SR 1, 2 SVT 1
 
Bilden lånad från  Wikipedia
 


Telefonsed

Jag har alltid fått lära mig att presentera mig när jag svarar i telefon eller ringer till någon. Såvida det inte är någon som känner mig väldigt väl, brukar jag alltid svara med namn när jag svarar i telefon - detsamma när jag ringer till någon. Är det inten en person som borde känna igen mig på rösten, säger jag alltid vem jag är.
Men många tycks sakna denna uppfostran, som jag själv tycker är ganska självklar. Jag kan många gånger bli riktigt irriterad när jag ringer till folk som bara svarar "HALLÅ!!". Det låter riktigt oförsämt många gånger...
Jag har börjat med att alltid fråga "vem pratar jag med?" när någon svarar så. På något sätt vill jag veta det - och framförallt tycker jag det är gott skick att fakiskt presentera sig när man svarar i telefon.
Det händer också titt som tätt när folk ringer hem till mig och söker någon (någon som är på besök eller liknande), att man helt enkelt bara frågar "Är NN där?". Inte så mycket som ett ljud om vem det är som ringer eller varför man söker den personen man frågar efter. Samma sak här - jag frågar alltid vem jag kan hälsa från.
Men var ligger problemet när det gäller att uppvisa någorlunda hyfs när man pratar i telefon? Jag kan absolut svara bara "hallå" när jag ser att det är någon jag känner väldigt väl som ringer. Då gör det lite med glimten i ögat, något som den som ringer då också förstår. Men är det ett nummer jag inte känner igen som visas på displayen, då svarar jag alltid med namn.
När jag själv av någon anledning ringer till en främmande person - kan ju vara när man exempelvis ringer på en annons på Blocket - och personen lite bryskt svarar "hallå", känner jag mig nästan provocerad. Jag är definitivt inte perfekt själv på alla punkter, men vissa saker kan verkligen störa mig när det kommer till hur man beter sig mot sina medmänniskor. Hur ska jag ens veta att jag kommit rätt när någon i andra änden ilsket svarar "HALLÅ!!" när jag ringer?
 

 
Bilden lånad från Södergården
 


Hen men ingen höna

En allt större del av vår tillvaro är utlagt till allmän beskådan på internet. Det är inte bara genom Facebook, där vi förväntas dela med oss av relationsstatusar, menyn för måndagsmiddagen och vad vi i övrigt gjort under dagen. Till det förväntas man ha en hemsida eller åtminstone en hyfsad välbesökt blogg.
En relation är inte seriös innan den offentliggjorts på minst två internetforum och vi byter inte längre telefonnummer utan snarare Facebookkonton med varandra.
Företagen lägger inte längre ut telefonnummer i sina reklamannonser eller reklamfilmer, istället är det någon hemsidas adress eller adress till en Facebooksida där vi kan gilla och kommentera företaget och dess tjänster eller produkter.
Jag brukar normalt inte betrakta mig som avsevärt gammal, men när jag tittar på hur snabbt den tekniska utvecklingen gått börjar jag nästan känna mig gammal trots allt! Från att i högstadiet lärt mig data via MS dos måste jag nu lära mig saker och ting själv på eget bevåg. När jag berättar för personer som bara är 4-5 år yngre än mig att det var så dataundervisningen såg ut "på min tid", brukar jag få blickar i stil med "är du född på stenåldern?".

Hur bra verktyg jag än tycker att internet är i de allra flesta sammanhang, kan jag ibland störa mig på att det tar alldeles för stort utrymme i våra liv. Från att ha varit ett bra verktyg har det plötsligt blivit en väldigt stor del av våra liv. En del av våra liv, där vi plötsligt betraktas som freak och original om vi inte utnyttjar det till 250%.
Vi ska inte längre bara umgås med våra befintliga vänner och släktingar, plötsligt är det normala att lära känna nytt folk genom olika kontaktsajter. Det duger inte längre att försöka träffa en potentiell partner genom krogen, kurser eller jobbet - det ska nu även ske genom olika sajter för att uttömma så många sökmöjligheter som möjligt.
Misstänker att ni som läser detta sedan länge missförstått mig. Ni sitter nu och tänker att "han som skrivit det här måste vara världens bakåtsträvare som skyr internet över allt annat på jorden". Så är det självklart inte. Men jag bara ibland tycka att internet tar en lite för stor plats i vår tillvaro än vad det borde göra.
I dagens läge behöver vi inte gå på krogen eller ens utanför dörren för att träffa nya människor. Vi behöver inte gå utanför dörren för att vara sociala. Vi behöver inte gå på krogen för att träffa någon på potentiell partner, gå till stormarknaden för att handla mat, gå på kasino för att spela eller gå till musikaffären för handla skivor. Allt detta går att göra hemifrån så länge du har en dator och en internetuppkoppling. Istället skapar man ett konto hos någon internetbutik, en profil på någon dejtingsajt eller ett konto på ett kasino på nätet.
Och visst är det behändigt många gånger, det tänker jag inte neka till. Självklart finns det otroligt många fördelar med att vi kan göra en stor del av våra ärenden via datorn. Men ibland känns det som att vi i dagens samhälle flyr situationer där man måste ha med andra människor att göra. Plötsligt vill inte längre gå utanför dörren om det inte är absolut nödvändigt. Vi jobbar hemifrån, shoppar hemifrån, bokar resor och hotell hemifrån, träffar eventuella partners hemifrån, bokar tvättider hemifrån. Man kan få otroligt mycket gjort via datorn - utan att ens behöva prata med en enda människa.

För en annan som minns "tiden innan internet", är det intressant att se hur otroligt snabbt utvecklingen faktiskt har gått. När jag var i tonåren fanns några hundratals hemsidor - idag går antalet knappt att räkna.
Man tyckte det var otroligt fascinerande med all information som gick att hitta på den tiden internet verkligen började växa på allvar. Då var en stor del av de hemsidor som stod till buds på engelska. Det var helt enkelt jänkarna som låt i framkant vad gällde att erbjuda service och tjänster via internet. Då anade man knappt att det inom år skulle finnas alltifrån svenska dejtingsajter och svenska kasinon till resebyråer och betaltjänster på internet. När man i slutet av 80-talet pratade om att möjligheten i framtiden kunna se den man pratade i telefon med, lät det som hämtat från någon science fiction-film. Nu är det inget konstigt alls att kunna se den man chattar med på MSN eller pratar med på Skype.
Och även våra åsikter förflyttas plötsligt ut på internet. I gårdagens DN gick att läsa om en henerator som sonika ersätter orden "han" och "hon" med "hen" på de hemsidor man besöker. Allt för att vi ska slippa påminnas om att människoarten faktiskt består av två kön.
Nu behöver vi med andra ord inte bara uttrycka våra åsikter på internet, vi kan sonika slippa påminnas om vissa saker. Jag blir lite full i skratt på något märkligt sätt när jag läser om denna henerator. Det må vara så att jag är för jämställdhet, men varför blunda för att mänskligheten faktiskt består av män och kvinnor?
Visst finns det många fördelar med att man kan lägga ut sina åsikter på nätet, men ibland blir man lite trött också! För vari ligger felet att människan faktiskt är indelad i två kön av naturen? Det betyder inte i sig att någon skulle vara mindre värd än någon annan eller att någon skulle ha sämre förutsättningar än någon annan. Oavsett vad man har mellan benen. Och det är inte bara på internet man märker av denna tendens. Självklart ska alla ha samma rättigheter, förutsättningar och skyldigheter i livet, det är garanterat de allra flesta ense om - men varför sudda ut sådan skillnader som vi inte kan göra något åt?! Varför börja diskutera om vi ska säga "hon" eller "han"? Då lämnar vi det som jämställdhet faktiskt har med att göra - nämligen att kvinnor sedan decennier hamnat på efterkälken i många avseenden, som exempelvis löneutveckling.
 

 
En alldeles egen Henerator kan du ladda ner här.
 

 
FOTNOT
Detta är ett sponsrat inlägg. Samtliga åsikter och ställningstaganden i inlägget är helt och hållet mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i detta ämne.
 

 
DN 1
 
Bilderna lånad från Netstate, Judy Reeves
 


Försvarsställning

Jag tillhör dem som aldrig egentligen drömt om att skaffa barn. Det har liksom inte riktigt funnits i min tankevärld att vara någon familjefar, någon som blir pappa och tar hand om barnen... Så har det alltid varit, så långt tillbaka jag själv kan minnas har de tankarna liksom inte funnits hos mig.
Det är något som folk brukar ha svårt att förstå, eftersom jag ju inte ogillar barn på något sätt. Jag är tvärtom väldigt barnkär - men jag vill inte ha några egna.
Jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer att ändra mig. För det kan alla göra. Jag kan ändra mig imorgon eller om 10 år. Eller när jag blir gammal ångra att jag aldrig skaffade några barn. Det vet man aldrig.
Men jag är av den bestämda uppfattningen att jag inte kan leva efter att jag kanske kommer att ångra något i framtiden. Det jag måste leva efter är vad som känns rätt för stunden.

Fast visst har jag blivit ifrågasatt genom åren, det vill jag lova. Många kan inte greppa att man inte drömmer om att skaffa barn. Jag har fått höra att jag är självisk och egoistisk som inte vill skaffa barn, att viljan att skaffa barn är så inrotad i oss människor att man nästan inte är normal om den önskan inte finns...
Och själv reagerar jag genom att gå i försvarsställning direkt. Att inte vilja skaffa barn är inte egoism. Det är snarare egoism att till varje pris sätta barn till världen i så fall. Men framförallt blir jag trött på att man blir ifrågasatt bara för att man inte lever upp till de normer och förväntningar som finns i samhället. Jag ifrågasätter aldrig någon som inte lever ett liv liknande mitt. Fram tills motsatsen är bevisad, utgår jag ifrån att alla gjort sina aktiva val livet, val utifrån sina egna drömmar, sin egen vilja och sina egna mål. Hur skulle folk reagera om jag plötsligt började ifrågasätta deras vilja att skaffa barn?

För min egen del har jag egentligen inget riktigt bra svar på varför jag inte vill ha barn. Det närmsta sanningen jag kan komma är att säga att jag nog inte vill låsa mig så mycket som det innebär att skaffa barn. Dessutom känner jag inte att det går att förena med att så småningom vara till sjöss, som jag förhoppningsvis kommer att vara. Ska jag ha barn, vill jag vara hemma och iland mycket - samtidigt som jag i grunden inte vill jobba iland.
Med andra ord två livsstilar som jag inte kan kombinera. Men egoism tänker jag inte hävda att det är...
 

 
Bilden lånad från Geky Gadgets
 


Sociala signaler

Det är ofta vi vuxna klagar på barn och hur grymma och elaka de många gånger kan vara. Hur grymma de är, som säger rent ut exakt vad de tycker och tänker. Det spelar ingen roll om de tycker att maten som bjuds är äcklig, om någon är ful eller fet eller om någon luktar illa. Tycker ett barn det, så säger de det. En stor del av mobbingen - framförallt i småskolan - beror garanterat på att barn inte har begrepp om vad man säger till andra människor eller inte. Barn har svårt att sätta sig in vad som är sårande eller ej.
Vi vuxna hyschar ner barnen och talar om att "så där säger man minsann inte". Vi försöker tala om för dem vad som är elakt att säga, när det är okej att vara ärlig och när det inte är det.
Men hur mycket bättre är vi vuxna på att visa denna sociala kompetens? Istället är jag övertygad om att vi är lite för extrema åt andra håller. Vi är så rädda att såra någon, att vi hellre drar en lögn än säger sanningen. Trots att vi säkerligen själva skulle velat höra just sanningen istället för en lögn.
99 % av alla vuxna skulle garanterat säga att man i de allra flesta fall vill höra en hård sanning än en lögn. Men ändå är vi dåliga på att faktiskt säga som det är - av rädsla av att såra någon. Trots att kanske just lögnen är den som sårar mer än en hård sanning.
Någonstans övergår ju ärlighet till elakhet. Självklart ska man inte tala om för en person hur otroligt ful eller fet denna person är - även om det är just det man tycker. Vissa gånger är det givetvis bäst att hålla kakhållet stängt. Men generellt är ju alltid sanningen den bästa.

Men just att det är så mycket lirkande jämt, att man inte alltid kan få raka besked blir ju nästan ett problem i många sociala sammanhang istället. Det blir ju som upplagt för missförstånd och osämja.
När man hellre kommer med undanflykter, hellre drar en smärre lögn än att rent ut säga att man inte vill eller kan ses - till exempel - sätter man den andra personen i väldigt svår sits.
När jag i perioder varit med på olika dejtingsajter på internet, har jag många gånger hamnat i just dessa situationer. Personer som först sagt att de gärna vill ses, sedan kommer med ursäkter för att inte göra det. Efter ett tag förstår man förstås att personen inte är intresserad - och jag är heller inte den som har svårt för att fråga rent ut.
Men det blir en väldigt svår sits på något sätt. När man märker att en person kanske inte svarar så ofta på sms och mejl, kommer med aningen svävande svar när man frågar om att till exempel ses. Känner man inte en person särskilt väl, är det förstås svårt att alla gånger förstå om det är för att personen är ointresserad eller helt enkelt har det sättet.
Det blir en ganska svår avvägning hur man själv ska förhålla sig i sådana situationer. För min egen del anser jag att om man är intresserad av kontakt med en person finns det alltid tillfällen att höra av sig på ett eller annat sätt. SMS tar det max någon minut att skicka - något man kan göra när man sitter på bussen/tunnelbanan, toaletten eller innan man somnar på kvällen. Samtidigt är många som person dåliga på att höra av sig överhuvudtaget.
Så när är det läge att inse när en person inte är intresserad av att höras? När ska man acceptera att den här personen faktiskt inte vill ha kontakt? Hur mycket intresse ska man själv visa innan man går över någon gräns för att istället anses vara påstridig och efterhängsen?
Det finns många situationer - inte bara i samband med att man dejtar någon - som jag kan störa mig på att folk inte säger som det är utan istället kommer med undanflykter och lögner eller helt enkelt drar sig undan. Det kan vara när man försöker ordna fester - eller för den delen sälja saker per annons. Jag har åtskilliga gånger försökt sälja saker per annons, där köparen gått med på att bestämma tid och allt - för att sedan sonika inte dyka upp och även stänga av telefonen.
Eller personer som säger de vill komma på till exempel en fest, men i sista stund drar sig ur med ganska konstiga undanflykter. Det är förstås inte en fråga om att det kan dyka upp saker som gör att man måste dra sig ur. Det händer oss alla ibland. Men man behöver inte ens motivera varför man plötsligt inte kan eller vill komma - det räcker oftast att bara säga "tyvärr, jag har fått förhinder". Om man nu nödvändigtvis ska tacka ja till saker innan man faktiskt vet om man kan komma...
Oftast får man ju en maggropskänsla för hur det ligger till relativt snart, när någon börjar dra sig ur en relation eller en inbjudan. Kommer den känslan, har man oftast rätt. Samtidigt som man kanske inte vill erkänna sig sviken och sårad - och man också vet att maggropskänslan någon gång ibland också har fel.
 

 
Bilderna lånade från Do my own pestcontrol, Erika
 


Skiftgång

Jag har jobbat obekväma tider i någon utsträckning sedan jag började jobba i mitten av 90-talet. I alla år har jag tyckt att det varit mer eller mindre enbart positivt. Det ger en variation och lediga dagar mitt i veckan. Jag har nämligen alltid avskytt när man märker att något blir alltför enahanda och enformigt - även om det "bara" är frågan om att ha samma arbetstider varje dag.
Men ibland börjar man undra om det är värt priset med skiftgången. Jag jobbar varannan helg, vilket gör att det sociala tar ganska mycket stryk. Får jag en inbjudan att åka och hälsa på någon annanstans i Sverige, då måste detta planeras i flera veckor innan.
Kvällsskift gör mig inte så otroligt mycket, nätterna är lite tuffare - men funkar om de inte är så många. Det tråkigaste är oftast att bege sig till jobbet på helgerna, när de flesta andra är lediga. Gör man sedan natt under helgen, är det lite surare. Lagom tills de första krogbesökarna börjar bege sig ut på stan ska en annan bege sig till jobbet. Man ser glada och förväntasfulla människor, uppklädda för en kväll på stan bege sig till Stockholms krogdistrikt medan man själv ska till jobbet.
Och att kroppen tar stryk av att ständigt vända och vrida på dygnet börjar dessvärre kännas emellanåt.
Jag har väldigt svårt att förstå att folk orkar med att enbart jobba natt. Att ständigt vara vaken på nätterna, för att sedan vrida tillbaka dygnet för några dagars ledighet, följt av att återigen vara vaken några nätter igen. Känner man sig någon som människa egentligen? Själv känner jag mig totalt bakfull efter att ha jobbat natt och sedan sovit en stor del av dagen. Som att tagit sig en fylla, men bara få den negativa delen!
Ibland funderar jag nästan på att försöka söka jobb där jag har regelbundna kontorstider. Oftast kommer jag på bättre tankar igen och inser alla fördelar med att jobba skift, men visst känns det att det sliter på kroppen med allt vändande och vridande på dygnet.
Jag undrar sedan om det inte kan variera hur mycket det sliter på kroppen, beroende på hur "duktig" man är på att igen sig mellan passen? Jag hör ofta kolleger som efter nattpass börjar göra annat, för att möjligen gå och lägga sig frampå dagen och till och med eftermiddagen. Ytterligare andra som envisas med att konsekvent stiga upp tidigt på morgnarna trots att de jobbat till sent kvällen/natten innan.
Ser man istället till att faktiskt få sin dygnsvila mellan passen, sliter säkerligen skiftgången aningen mindre på kroppen...
Återstår att se om man själv kommer jobba skift livet ut, det vet jag inte. Men trots att jag ibland tycker det känns motigt och påfrestande emellanåt, tror jag mig fortsätta jobba så här ett tag till...
 

 
Bilden lånad från Japan
 


Tidsomställning

Så kommer den natt på året som förmodligen är alla skiftarbetares stora mardröm. Nämligen den natt då man förlorar en timme. Drömmen är förstås att få jobba denna natt och kunna komma hem en timme tidigare. Är man istället schemalagd att jobba söndag morgon är det inte fullt lika roligt.
När jag jobbar dagpass, ska jag vara på jobbet ombytt och klar att börja jobba klockan 06:30. Det är tidigt nog som det är, men att sedan förlora ytterligare en timmes sömn är ingen höjdare.
Trots att jag jobbat skift i åratal, har jag aldrig lyckats pricka in att jobba just denna natt. Istället har jag "åkt på" åtskilliga dagpass istället. Och det har oftast varit frågan om att börja riktigt tidigt på morgnarna dessutom. Alltifrån som tidningsbud, då man börjar vid halv fyra tiden, till andra skiftjobb där man börjar mellan sex och sju på morgnarna.
Men i år hör jag till den lyckligt lottade skara som istället arbetar denna natt. Istället för att förlora en timmes sömn, "förlorar" jag istället en arbetstimme. Lönen blir densamma och istället kommer jag hem en timme tidigare... Just nattpassen gör det ju inte så mycket om det försvinner någon timme, det är just dessa pass som varje timmes sömn blir extra värdefull. När man som tröttast framåt 2-3-tiden på morgonen får ställa fram klockan är i det läget rena drömmen kan jag säga. Det är just sådant man skulle vilja göra varje nattpass!
Dagpass och kvällar går bra - men när det börjar bli frågan om nattpass blir det lite tuffare. Och just frampå morgonkvisten, då blir lgonlocken extra tunga. Det är många gånger man suttit och klurat över knep att fuska med tiden så att man skulle kunna komma hem lite tidigare till sängen - men själv har jag alltid gått bet...

När jag var liten hade jag fruktansvärt svårt att förstå det här med att ställa om klockan ett par gånger om året. Hur kunde det gå ihop att man plötsligt blev en timme äldre en natt om våren bara genom att vrida fram klockan?
Och ställde man tillbaka klockan på hösten, då borde man ju återuppleva det som hände en timme tidigare, eller hur? Och framförallt bli en timme yngre!
Det var ju fruktansvärt märkligt att det gick att laborera med tiden på det sättet, tyckte jag. Men det enda rimliga var ju att man blev yngre respektive yngre på våren och hösten. Att detta sedan i slutändan i så fall borde gå jämt upp kunde jag inte riktigt greppa heller.
Nu som vuxen kan jag ibland tycka att det känns som ett onödigt besvär att hålla på att ställa om klockan ett par gånger varje år. Hur många är det inte som till exempel kommer för sent till jobbet för att man glömt bort tiden? Hur många andra missöden är det inte som sker vid varje tidsomställning?
Visst är det skönt med ljusare kvällar under sommaren, men en timme hit eller dit känns inte som det spelar någon större roll. Även om det är skönt de ytterst få gånger man råkar jobba just den natt man ställer om till sommartid, känns det nästan som att det är enda "riktiga" vinsten.
Jag är ingen egentlig motståndare till dessa tidsomställningar. Men börjar man tänka efter, undrar man ibland om denna ynka timmes extra ljus på kvällen är värt besväret? Allt extra besvär att hålla reda på när omställningen ska ske, besväret när folk inte dyker upp som de ska på jobbet, extra tidsskillnader att tänka på när man reser... Det kan bli en lång lista när man börjar tänka efter. Och allt för att vi ska få aningen ljusare sommarkvällar! Kvällar som här i Sverige redan är väldigt ljusa som de är - även utan tidsomställning.
Men i alla fall denna vår tänker jag tacksamt ta emot omställningen till sommartid. Klockan två i natt kommer jag glatt ställa fram klockan en timme och tänka att jag kommer hem till sängen en timme tidigare. Och hoppas innerligt att jag slipper jobba när vi ställer tillbaka klockan i höst och natten plötsligt blir en timme längre...
 

 
DN 1 SR 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilderna lånade från Photo dictonary, Fast Company
 


Yrkeskompetens

Blir så otroligt trött ibland när saker och ting inte fungerar som man förväntar sig och som kan tycka är rimligt. Ibland vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad när man är i kontakt med olika företag.
Jag har ganska rimliga krav när jag handlar varor från ett företag. Köper jag en ny sak, ska den hålla för det ändamål som den är tillverkad för. Är det sedan så att jag har oturen att få ett måndagsexemplar, förväntar jag mig någon form av kompensation för detta. Antingen en ny vara eller pengarna tillbaka. Har den felaktiga varan orsakat några andra skador på något sätt, förväntar jag mig även ersättning för det.
Behöver jag klaga, förväntar jag mig raka besked från företaget inom en rimlig tid - och var som är rimligt beror givetvis på om företaget behöver göra någon form av efterforskningar/undersökningar innan de kan komma med ett svar.
Det är heller inte orimligt att den eller personer som kontaktar mig redan innan satt sig in i ärendet och tagit del av den information jag lämnat innan de kommer med några svar och uttalanden.
Någon som tycker jag är grinig och har alltför högt ställda krav? Om jag kontaktar ett företag per mejl, förväntar jag mig att man kontrollerar mina uppgifter och sedan återkommer inom rimlig tid. Får jag svar från olika personer med olika typer av besked, blir jag till sist mer eller mindre vansinnig. Vad ska jag till sist rätta mig efter? Vem ska jag tro på, när jag får totalt motstridiga besked?
Tro mig, detta händer ibland. Senast var det när jag var i kontakt med Telia gällande en räkning som man hävdade att jag inte betalat - vilket i själva verket gjort. Man formligen öste totalt motstridiga besked över mig kändes det till sist som. Ingen verkade veta att någon kollega redan tagit tag i ärendet och jag hänvisades kors och tvärs mellan olika handläggare som alla verkade lika förvirrade. Till sist löste sig det hela och man hittade i alla fall min inbetalning - så jag slapp betala den två gånger.

Nu är det dock Ikeas tur verkar det som. I slutet av februari köpte jag en ny hatthylla på Ikea i Kungens kurva. Jag fäste upp den efter konstens alla regler och var jättenöjd.
Fram tills jag hade främmande ungefär 10 dagar senare. När sista gästen kommit och hängt av sig jackan, hänger totalt 7-8 jackor i varsin galje på hatthyllan. Alltså inte särskilt stora tyngder, då dessutom var vårvärme ute och ingen kommit påbyltad i stora, tunga vinterjackor.
Plötsligt knäcks hatthyllan; skruvarna som fäster ena "gaveln" i hatthyllan i resten av hyllan släpper ur sina fästen. Som följd av detta brakar resten av hatthyllan ner och river upp ett stort hål där den varit fäst vid väggen. Hela min lägenheten är dessutom helt nytapetserad, något som kostat mig cirka 20.000 kronor. Nu såg jag hur tapeten i hallen totalt förstördes och åtminstone ena väggen måste tapetseras om.
Jag fotograferar skadorna (samma bilder hittar ni i slutet av detta inlägg) och dagen efter mejlar jag Ikeas kundservice för att reklamera hatthyllan.
Det går cirka en vecka innan jag får svar. I mejlet beklagar man på ett hövligt sätt det inträffade och eftersom kvittot på hatthyllan försvunnit, begär man istället in ett kontoutdrag på mitt VISA-kort eftersom jag betalade med kortet när jag köpte hatthyllan. Kontoutdraget kunde jag skicka in med vändande mejl, vilket jag också gjorde. I samma mejl bifogade jag även bilderna (igen) för att vara på den säkra sidan att man såg förödelsen hatthyllan orsakat.
Ikeas kundtjänst meddelade att man skulle skicka mitt mejl vidare till rätt avdelning, som sedan skulle utreda detta. Och bara timmar efter jag besvarat detta mejl och skickat in bilder och kontoutdrag, ringer min mobiltelefon. En man som säger sig ringa från Ikea meddelar att han läst mitt mejl, att han vill komma hem till mig och titta på skadorna. Detta skulle ske nu på tisdag, den 27/3.
Så långt kändes allt frid och fröjd utifrån omständigheterna. Det kändes bra att man tagit tag i ärendet och tog det på allvar, även om jag möjligen kände att det dragit ut lite för mycket på tiden.
Men idag kom plötsligt ett väldigt märkligt mejl från Ikea. Ett mejl som verkligen tycks visa att man på Ikeas kundservice inte alls pratar med varandra, att den ena handen inte vet vad den andra gör. Mejlet löd:

Hej Tobias

Tack för ditt mail.

Det är väldigt tråkigt att höra vad som hänt med din vägg, men det verkar inte som att det är hatthyllan som orsakat detta, troligtvis har du använt fel plugg vid upphängningen. Vad är det som gör att du tror att det är hatthyllan som orsakat detta? Jag kan inte tyda att hatthyllan är sönder någonstans eller liknande?


Du får gärna skicka in bilder till oss på skadan tillsammans med kontoutdrag men eftersom det inte verkar vara hatthyllan i sig som är problemet tror jag inte att vi kan hjälpa dig vidare med detta.


Ha en bra dag!


Ja... Varför tror jag att det är hyllans fel? Det kan väl inte ha med att göra att den gått sönder? Har personen som skrev detta mejl ens tittat på bilderna? Det enda hatthyllan just nu duger till är kaffeved. Och har man någon som helst koll på att en annan kollega på Ikea redan pratat med mig per telefon?
Jag kunde inte låta bli att bli riktigt irriterad. Jag bestämde mig för att inte besvara mejlet på en gång, medan jag var som mest irriterad. Risken var att jag kanske kläckte ut mig saker i onödan. Jag åkte in till stan en sväng i ett par ärenden, men väl hemma inser jag att jag fortfarande är lika irriterad över det svar jag fått. Varför inte sätta sig in i ärendet ordentligt innan man svarar??
Jag knappar ihop ett svar och skickar tillbaka med bilder och kontoutdrag. Det blev tredje gången jag skickade in bilderna, andra gången kontoutdraget fick skickas in. Jag frågade om jag skulle tolka mejlet som att hembesöket hos mig på tisdag var inställt.
Just sådana här situationer kan få mig att bokstavligt tala se rött! Varför inte ha ett arbetssystem där man pratar med varandra? Ett system där alla som jobbar på kundtjänst ser när ett ärende är åtgärdat, eller åtminstone att någon håller på att arbeta med ärendet? Och är det nu så att man bestämt sig för att hembesöket till mig tisdag är inställt, varför inte skriva det rent ut i så fall?
Hela situationen ger att ett ljus av oprofessionalism nu lyser över Ikeas kundtjänst. Jag hoppas att detta är något som i slutändan kommer att lösas, men frågan just nu är väl om det faktiskt kommer att ske...

TILLÄGG I EFTERHAND
Historien har nu fått sin upplösning och alla är nöjda och glada! Hela historien går att läsa här.



 

 
Bilden lånad från Illux, Bimbo Fasion blogg
 


Frågeformulär

Igår var det så dags igen. Jag var på anställningsintervju för ytterligare en sökt tjänst hos Kustbevakningen - denna gång på deras ledningscentral. Kändes lite konstigt när man dök upp där och faktiskt blev igenkänd när man kom, att folk faktiskt kom ihåg att man redan varit där en gång tidigare.
Av någon märklig anledning är jag sällan särskilt nervös över att gå på anställningsintervjuer. Jag är mer nervös över att inte hitta rätt, att inte komma i tid än över hur själva intervjun ska gå. När jag väl är där, slappnar jag plötsligt av och intar inställningen att jag faktiskt inte kan göra mer än att vara mig själv. Det enda märkliga är att trots att jag försöker vara mig själv, så ploppar en och annan mungroa ändå ut just på anställningsintervjuerna! Eller är det så enkelt att man i efterhand analyserar allt man sagt under intervjun och tycker att minsta felsägning plötsligt förvandlas till en mungroda som kan vändas emot en?
Plötsligt ska man ju marknadsföra sig på ett sätt som jag själv alltid känner som ganska ovant. Även om jag sprungit på en hel del anställningsintervjuer genom åren, känner jag mig alltid väldigt granskad på en anställningsintervju. Man vet ju att allt man säger kan vägas på guldvåg, att många saker kan vändas emot en om man kläcker ur sig något utan att tänka sig för.
Så även om jag egentligen inte känner mig särskilt nervös inför en intervju, är det ju ändå alltid något av en anspänning. Man måste väga sina ord och tänka på att man faktiskt kan får ett nytt jobb om man väger sina ord rätt.

Nu återstår att se hur långt man kommer i rekryteringen. För inte så länge sedan var jag ju på intervju för att eventuellt bli Kustbevakningsaspirant också - och för den posten ligger jag just nu i hårdträning. Antagningsproven man kommer till om man går vidare från första intervjun är inte helt lätta. Man ska springa två kilometer på 9,5 minuter, dyka fyra meter och plocka upp en docka och sedan genomgå en lång rad andra tester.
I princip varje dag är jag på gymet och springer och ska även ta mig an att bege mig till en simhall för att se om jag klarar av att dyka dessa fyra meter. Löpningen på gymet börjar faktiskt ge resultat så jag börjar känna mig att tryggare med att förhoppningsvis faktiskt klara av att sprinda dessa två kilometer. Dykningen tror jag faktiskt inte ska vara några större problem, men bra är ju att ändå testa några gånger innan, så man inte står där sen på själva testerna och faktiskt inser att det var svårare än man trodde.

Men försök själva att börja besvara frågor om vilka som är era bästa respektive sämsta egenskaper till exempel! Här börjar man direkt väga sina ord, framförallt när man ska börja rabbla sina dåliga sidor...
Självklart har vi alla både bra och dåliga egenskaper, men vad som är en respektive dålig sida har ju också med situationen att göra. Personligen kan jag till exempel vara väldigt envis - en egenskap som ofta är en bra egenskap, men faktiskt kan vara en dålig egenskap i andra situationer.
Och något som är en dålig egenskap i privatlivet, kan förvandlas till en bra egenskap i arbetslivet - och tvärtom.

Men vissa faktum kvarstår... Jag har varit på anställningsintervjuer som jag ansett gått käpprätt åt något varmt ställe en trappa ner och ändå blivit erbjudet jobbet. Samtidigt har jag varit på andra intervjuer som känts som att de gått riktigt bra och aldrig blivit erbjuden jobbet.
Så det är otroligt svårt att veta hur det gått på en intervju. Många gånger beror det garanterat också på hur konkurrensen sett ut. En intervju kan ha gått otroligt bra, men sedan konkurrerar man med någon som kanske är bättre meriterad än mig - och därmed får man inte jobbet. Sedan kan situationen självklart vara den omvända. Man tycker att intervjun gått käpprätt en trappa ner, men andra har gjort avsevärt sämre ifrån sig och man kan därmed bli erbjuden jobbet man sökt.
Jag försöker verkligen att låta bli att hoppas, att ha några förväntningar när jag varit på en intervju. Jag försöker att intala mig att det faktiskt inte behöver bli så att jag får jobbet. Men självklart finns det alltid någonstans en förhoppning om att man får det. För man har självklart sökt jobbet på grund av att det är något man vill ha.
Jag tänker inte här spekulera i hur jag skulle välja om jag hamnar i sitsen att jag erbjuds båda de tjänster jag sökt hos Kustbevakningen. Det finns många saker som jag kommer väga in i det beslutet och tänker inte lägga ut det på internet. Men självklart hoppas jag på att åtminstone erbjudas någon av tjänsterna, det tänker jag inte sticka under stol med!
 

 
Bilderna lånade från My Relax Place, BS Party
 


Mitt hem är min borg

Ibland kan jag störa mig på relativt små och bagatellartade saker i tillvaron. Saker som egentligen inte är något att haka upp sig på, men som ändå får mig att se rött och bli riktigt irriterad.
I princip varje gång jag handlar mat - oavsett vilken affär jag är i - irriterar jag mig på folk som på ett eller annat stannar upp och blockerar gångarna så att vi andra kunder inte kan ta oss fram. Det kan vara de som själva stannar med kundvagnen bredvid sig för att rota runt i någon hylla, de som ställer sin kundvagn tvärs över någon av gångarna medan de letar varor någon annanstans i butiken eller de som ställer sig 2-3 personer i bredd för att prata skit - allt så att vi andra inte kommer fram.
Absolut, det är inget stort problem. Men när jag - som idag - knatar runt och ska storhandla och får be 10-15 andra kunder flytta på sig för att de barrikaderar hela gången mellan hyllorna börjar jag ganska snart blir rejält irriterad! Det kan faktiskt kännas riktigt frustrerande ibland - trots att de självklart händer att även jag stannar till på ett sådant sätt att jag hindrar andra kunders framfart.
Tänk er sedan ett annat scenario! Ni går i frid och fröjd längs en trottoar inne i stan - och hamnar bakom en person som av en eller anledning går dåligt och därmed förmodligen väldigt långsamt. Men personen går mitt på trottoaren och täcker därmed upp framfarten för alla andra. Självklart kan man inte rå för att man går dåligt, men varför gå så att ingen annan kommer fram? Det märkliga är att det tycks vara just när jag är stressad och har en tid att passa som jag hamnar bakom dessa personer och får det svårt att ta mig förbi. Borde det inte var normal hänsyn att hålla sig lite åt sidan om man av någon anledning går långsamt?
Ungefär som att man faktiskt går åt sidan när man kör bil och håller sig undan för dem som vill ligga på eller åtminstone precis kring hastighetsgränsen... Det brukar åtminstone jag göra om jag av någon anledning ligger långt under den tillåtna hastigheten.
Hur ställer ni er till folk som på bussen/tunnelbanan högt och ljudligt för väldigt privata samtal i mobilen?! När personen plötsligt börjar berätta de mest privata saker så att alla runtomkring hör?! Det värsta jag själv varit med om var en tjej som på bussen glatt pratade om alla ställningar hon och pojkvännen använde i sängen - liksom berättade att pojkvännen alltid somnade direkt efter själva akten. Det känns liksom inte som att jag vill höra om folks privatliv när jag sitter på tunnelbanan eller bussen - men samtidigt är det oundvikligt när någon högt och ljudligt gastar i sin telefon bara någon meter bort.

Normalt sett trivs jag väldigt bra där jag bor, både med hyresvärd och med läget i övrigt. Men för ett par veckor sedan införde man ett nytt system vad gäller låste till portarna i just mitt kvarter. Från att tidigare haft kodlås, ska man nu ha en passerbricka för att komma in genom porten. Ni vet, en sådan passerbricka som man håller mot ett elektroniskt lås intill porten för att låsa upp.
Helt plötsligt blir det nu rätt krångligt när man ska besök! Systemet gör att alla gäster i princip måste ha mobiltelefon och ringa när de står utanför porten. Alternativet är att man bestämmer en tid och jag sedan mer eller mindre bosätter mig på balkongen för att se när personen/personerna kommer. Allt för att det nu är så att jag måste springa ner och släppa in gästerna genom porten.
Det är inte bara jag som stör mig på detta kan jag säga! En väldigt enkel lösning är en porttelefon så att folk kan "ringa på" när de är utanför porten. Man för nu visserligen diskussioner med Hyresgästföreningen om att installerar porttelefon. "Problemet" är tydligen att komma överens om hur man ska förela kostnaden. Även om det är på G, känns det ju märkligt att man inte har alltihop klart innan man byter låssystem...
Men detta är nästa sak i min vardag jag kan störa mig på. Kan tycka att det påverkar det sociala på ett negativt sätt - framförallt med tanke på att det finns en så pass enkel lösning som en porttelefon.
Men det kan verkligen störa mig just nu att man har detta system. Det är visserligen ingen stor sak på något sätt, men ändå något som påverkar min tillvaro här.
Ytterligare nästa sak som just nu stör mig i mitt boende är hyran. Inte egentligen att den är nämnvärt hög egentligen, utan för att årets hyresförhandlingar ännu inte är klara. Stockholmshem vill höja hyrorna i snitt 1,9 %, men den största hyresökningen blir i innerstan medan ökningen blir lägre i ytterområdena. Helt rimligt, anser jag. Alltmedan Hyresgästföreningen sätter sig emot det hela. Det har nu gått så långt att Stockholmshem hotar ta det hela till Hyresnämnden. Resultatet kan bli en ganska stor retroaktiv hyreshöjning istället, i värsta fall en klumpsumma att betala på en gång på någon kommande hyra.
Jag tycker Hyresgästföreningen normalt sett gör ett bra jobb. Det är bra att även vi hyresgäster har in intresseorganisation som håller koll på våra rättigheter och att hyresvärdarna sköter sig som de ska. Men emellanåt känns det som att man bråkar bara för att bråka. Jag har ingen lust att betala för att de som bor inne i stan ska kunna få en lägre hyra. Det ska självklart vara en rimlig hyra även för hyresrätterna i innerstan, men det är heller inte orimligt att de är aningen högre än hyresrätterna i ytterområdena.
Dels är det mer attraktivt att bo i innerstan och därmed inte helt ologiskt att det då är aningen dyrare att bo där. Dels kan jag tänka mig att omkostnaderna för en fastighet är högre i innerstan än i en förort. Självklar ska då inte jag som bor i en förort betala en del av hyran för dem som bor i stan. Det känns inte heller som att jag vill få någon klumpsumma i retroaktiv hyreshöjning för att hyresförhandlingarna inte är klara i tid.

Men snacka om att man verkligen har i-landsproblem! Jag stör mig personer som blockerar gångarna i vår välförsedda matbutiker. Jag klagar på personer jag har svårt att ta mig förbi på trottoaren, där jag egentligen kan gå utan att bli nedskjuten, rånad eller nersparkad mitt på blanka dagen. Jag klagar på att jag har svårigheter att släppa in folk i min lägenhet - en lägenhet jag utan större svårigheter kan betala för och där jag har tak över huvudet och kan hålla mig varm. Jag klagar på att en intresseorganisation som tillvaratar mina intressen faktiskt gör sitt jobb och faktiskt tillvaratar mina intressen.
Är inte det märkligt? I många länder skulle man vara glad att kunna gå till en mataffär som de vi har i Sverige och dessutom ha råd att handla där - även om någon blockerade gångarna med sin välfyllda matvagnar. Det finns många länder, där man gärna skulle vilja kunna gå tryggt ute på gatorna även om någon gick fruktansvärt långsamt framför och blockerade 95 % av trottoaren med sin rullator.
Och vem skulle inte vilja ha en tvårummare på 69 kvadrat, även om hyresförhandlingarna drog ut på tiden? Kanske skulle många vilja ha lägenheten just på grund av att hyresförhandlingarna drog ut på tiden för att en intresseorganisation tillvaratog hyresgästernas intressen?
Nej, man är helt enkelt ganska bortskämd i trygga Sverige. Vi klagar på väldigt mycket utan att faktiskt tänka på hur fruktansvärt bra vi ändå har det. Trots borgarnas nedmontering av välfärdssystemet, har vi det gränslöst mycket bättre än vad man har det i många andra länder - varav många bara ligger några timmar bort med båt.
 

 
Bilderna lånade från Västerbottens Läns landsting, VISA, Frida KW
 


Klimatförändringar

 

 
Bilden lånad från Supermiljöbloggen
 


Att vara lågavlönad

Efter 10 år som civilanställd inom polisen ligger jag på 22.300 kronor + OB-tillägg i månaden. Detta är ett jobb som inte kräver någon som helst yrkesutbildning, utan allt jag behöver hålla koll på får jag lära mig genom olika internutbildningar som arbetsgivaren ordnar.
Jag erkänner att jag inte är supernöjd med lönen, men med tanke på att det inte krävs någon yrkesutbildning får man väl ändå känna sig skapligt nöjd. Jämför jag med andra yrkesgrupper inom polisen, tycker jag visserligen att jag borde komma upp ytterligare några hundralappar, men det är en process som går trögt.
Dock känns det som att man kanske ändå inte borde klaga alltför mycket om man jämför med vad många andra yrkesgrupper - med betydligt större ansvar - tjänar. En sjuksköterska på Gävle sjukhus med 28 år i yrket kan till exempel ligga på 21.550 kronor i månaden. En lön som självklart är horribelt låg efter så många år i ett så pass ansvarsfullt yrke. En sjuksköterska som doserar en medicin fel, glömmer att medicinera en patient eller tar fel medicin skulle i praktiken kunna ta död på patienten. För min del är det knappast frågan om att någon dör om jag gör en tabbe.

Men det märkliga är att just medmänsklighet inte tycks vara särskilt mycket värt i vårt samhälle. Vilka är det som tjänar sämst i yrkeslivet? Jo, de som på ett eller annat sätt tar hand om eller räddar människor. Läkare borträknade visserligen, men annars hör dessa yrkesgrupper till de sämst betalda. Jag tänker på sjuksköterskor, anställda inom barn- och äldreomsorg, brandmän och poliser. Medan personer med stort ekonomiskt ansvar oftast har mångdubbelt betalt.
Man kan göra en jämförelse med vilka straff som utdöms för olika brott. Misshandel och sexbrott ger ofta avsevärt kortare straff än till exempel grovt rån. Det anses alltså värre att skäla stora summor pengar än att skada sina medmänniskor.
Självklart, den som utsätts för ett rån utsätt också för ett stort trauma - det förstår jag verkligen! Men är inte traumat efter en våldtäkt värd mer än att gärningsmannen får 1-2 år i fängelse? Framförallt med tanke på att rån kan ge 8-10 år.

På Gävle sjukhus råder nu uppror. Där får nyanställda sommarvikarier en högre lön än de sjuksköterskor som jobbat där i decennier. Vissa av sjuksköterskorna vägrar nu att vara med och handleda de nyanställda vikarierna på grund av dessa löneskillnader.
Och jag förstår dem! Frågan är om jag skulle ställa upp på en sådan sak, jag är faktiskt osäker. Sjuksköterskor är praktexempel på yrken som inte får betalt i förhållande till sitt ansvar. Att själv jämföra sin lön med just sjuksköterskor är väl kanske inte helt rätt. De flesta tjänar trots allt bättre än en sjuksköterska.
När jag jobbade som timanställd städare, hade jag till och med bättre än en fast anställd undersköterska. Visserligen kan jag tänka mig att det skulle vara svårt att få folk att stanna på ett städjobb om det inte var hyfsat betalt. Vem skulle vilja göra ett skitjobb för en skitlön? Men vem vill i längden göra ett ansvarsfullt jobb där man inte får betalt för det jobb man gör?
Det har ju börjat gro en hel del protester bland många blivande och nyutexaminerade sjuksköterskor - och det är faktiskt inte så konstigt. Med tiden kommer det säkerligen bli svårare för arbetsgivarna att få tag i sjuksköterskor om man inte gör något åt lönerna...
 

 
EX 1
 
Bilden lånad från JMPPASTIMES
 


Återkommande problem

Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger jag berört det här ämnet i olika blogginlägg. Men här kommer ytterligare ett inlägg i ett ämne som det tycks finnas ett stort behov att skriva om. Det må verka vara ett ganska banalt och litet problem, vissa vill inte ens kalla det ett problem. Men som bloggare tycker jag detta är fruktansvärt enerverande!

Bloggvärlden är full av fjortisar och andra som försöker ragga läsare till sina mer eller mindre ointressant bloggar på ganska patetiska sätt. Ett av de allra vanligaste tycks vara lämna mer eller mindre intetsägande kommentarer på andra bloggar. Vanligast är kommentarer i stil med "Fin blogg", "hej, hur är läget?", "trevlig helg" och så vidare. Andra skriver lite längre kommentarer, där de åtminstone ärligt talar om att de jagar fler läsare och ber andra komma in på deras blogg för att läsa.
Just denna typ av "marknadsföring" har spridit sig till även lite äldre bloggare, men fortfarande med det gemensamt att deras blogg (eller möjligen någon annan typ av sida), att den är ganska ointressant.
Man kör helt sonika med "klipp och klistra", man skriver en kommentar som man sedan kopierar in på varenda blogg man råkar ramla in på - helt utan att först läsa bloggen överhuvudtaget.
Men hur tänker man egentligen? Tror man verkligen att man får fler läsare på detta sätt? I bästa fall klickar man in, tittar snabbt och försvinner sedan därifrån. Du får inga läsare som återkommer igen. Men om man ändå inte får några besökare, varför skulle just jag vara intresserad av att börja denna blogg?
Själv tröttnade jag ganska fort på dessa spamkommentarer, som enbart har till syfte att marknadsföra en blogg eller hemsida. Självklart är det okej att länka så länge det är relevant för kommentaren, liksom att lämna en länk till sin blogg i därför avsedd ruta när kommenterar - men inte skriva något irrelevant bara för att lock in folk på sin blogg.
Det är nu länge sedan jag lade ut kommentarsregler under varje inlägg. Där står klart och tydligt vilka regler som gäller inklusive att reklamkommentarer inte är välkomna. Till det en tydlig uppmaning intill kommentarsrutan att läsa reglerna innan man kommenterar. Men detta till trots kommer dessa spamkommentarer. Det som egentligen stör mig mest är att folk faktiskt inte läser alls vad de kommenterar. Varför ska jag intressera mig för en blogg där bloggaren inte alls intresserar sig av att läsa min? Vari ligger logiken?
I perioder formligen haglar dessa spamkommentarer över min blogg. Det enda budskap jag ser i dessa kommentarer är: "hej, jag skiter fullkomligt i vad du skriver om, men läs gärna min blogg". Igår slogs ett märkligt rekord, där samma "bloggare" lämnade exakt samma kommentar tre gånger på samma inlägg... Det roliga i sammanhanget på någt sätt är innehållet i kommentaren:

Hej alla glada modefilurer!, jag har ett modeforum XXX och skulle behöva lite hjälp från modekunniga och modeintresserade personer att få forumet att växa så att vi alla kan få en bra modeportal där man kan få svar på sina frågor. Jag skulle bli väldigt glad ifall du och andra som läser detta har lust att ta en titt. Självklart kan ni skriva om eran blogg eller hemsida och ha med den i era inlägg. Moderator roller kommer att dyka upp när forumet växer för seriösa och engagerade personer. Om ni gillar att se på youtube så kan ni alltid mobba mig för mitt försök att göra en video XXX, musiken är iallafall bra tycker jag. Till sist vill jag bara nämna att vi har en facebook grupp också som finns på adress XXX och XXX. Tack för att ni tar er tid att kolla på detta.
Alla webadresser i kommentarer har jag plockat bort och ersatt med XXX. Men jag undrar vad i min blogg som får denna person att tro att jag är en modeintresserad modefilur?? Och framförallt avslöjar sig den här personen sig rejält genom att lämna identiska kommentarer flera gånger på samma blogg. Ingen som helst tanke bakom kommentaren, personen läser inte vad som står i bloggen han/hon kommenterar, utan kör helt tanklöst klipp och klistra. Jag googlade just denna kommentar och svaret på Google talar sitt tydliga språk! Sida upp och sida ner kan man hitta bloggposter, där exakt samma kommentar finns. Bloggar som får agera reklampelare helt enkelt.
Och denna kommentar var bara en av många som kom igår, som vara uppenbara spamkommentarer. Vill du verkligen göra mig intresserad av din blogg eller hemsida, skriv istället något riktigt intressant! Något som har med min blogg att göra och som faktiskt får mig att fastna för det du skriver! DÅ kanske jag klickar mig in på din blogg för att läsa också! :)
 

 
Bilden lånad från RCKN Radio, Mjukvara
 


Beroendeframkallande

Jag kan många gånger tycka att man tillbringar alldeles för mycket tid framför datorn. Allt större del av vår tillvaro flyttas ut på internet, där vi betalar räkningar, kommunicerar, söker partner och på sätt och vis "umgås" med varandra.
Självklart är internet en fantastisk uppfinning. Vissa saker går väsentligt mycket fortare, andra blir enklare och man kan komma i kontakt med personer som man aldrig skulle komma i kontakt med annars. Men ibland känns det som att det tar alldeles för mycket plats. Även jag sitter ganska många timmar varje dag framför datorn varje dag, både i jobbet och när jag är ledig. Ibland kan det kännas som att man oftare skriver till nära och kära via mejl och Facebook än att man pratar och träffas i verkliga livet. Detta trots att man kanske inte alls bor särskilt långt ifrån varandra. Och det gör livet emellanåt aningen tråkigare kan jag själv tycka.
Att folk blir beroende av internet är knappast någon nyhet för någon. Man pratar om att internet ska kunna vara lika beroendeframkallande som tobak och alkohol, kanske till och med värre. För många orsakar sociala medier stress och sömnproblem. Vi förvänta ständigt vara uppdaterade, ha bra statusuppdateringar, väl uppdaterad blogg där man förväntas ha åsikter om både det ena och det andra.
Enligt en engelsk undersökning fick deltagarna frågan vad de skulle vara villiga att offra om det krävdes för att få behålla sin bredbandsuppkoppling. Många skulle till och med offra att ha ett aktivt sexliv under ett år för att få behålla sin uppkoppling. Personligen skulle jag visserligen inte vilja bli av med min uppkoppling och skulle nog vara villig att offra en hel del för att få behålla den. Men att offra att ha sex, där går nog gränsen ändå.
Att det finns en stor baksida av dagens uppkopplingssamhälle. Många mår dåligt av att ständigt förväntas vara tillgängliga och uppkopplade. Man sover sämre och för vissa tar internet helt över tillvaron och man kan inte leva ett normalt liv.
 

 
DN 1, 2, 3
 
Bilden lånad från Irvington Public Library
 


Wake up call

Sju dagar i rad har min väckarklockan ringt strax innan halv fem på morgonen. Sju dagar i rad har jag med stora Ikeapåsar masat mig upp ur sängen, duschat, dragit på mig kläderna och bryggt kaffe. Sju dagar i rad har jag med tunga steg masat mig iväg till tunnelbanan för att åka till jobbet strax innan kvart i sex.
Sju kvällar i rad har jag somnat runt nio för att överhuvudtaget ha ork att ta mig upp på morgonen efter.
Varför sju dagpass på raken? Jo, denna vecka har jag jobbat igen att jag faktiskt bytte bort julafton och juldagen... Så visst var det värt det, men när jag nu varit uppe vid halv fem varje dag sedan i måndags börjar det verkligen kännas i kropp och själ!
Det har varit lättare att komma upp än för några veckor sedan. Varje morgon har jag mött soluppgången över Hammarby Sjöstad när jag passerat över Skanstullsbron med tunnelbanan. Redan strax efter att jag kommit upp, har det sakta börjat ljusna - och idag var faktiskt solen fortfarande framme när jag begav mig hemåt!
Jovisst, det har varit lättare att ta sig upp när det nu faktiskt är lite ljust på morgnarna. När jag sedan suttit på jobbet och trånande tittat ut på vårsolen som värmt utanför fönstret i mitt arbetsrum, har det möjligen känts lite motigt. Våren tycks ha kommit på allvar, de gånger jag haft tillfälle att komma ut, har jag verkligen njutit av värmen som börjat komma. Men det har bara varit några minuter då och då, sedan har det varit in till jobbet igen.
Nu kommer jag ha sovmorgon ett bra tag framöver i alla fall! Två kvällspass väntar, följt av fridagar och nattpass. Det kommer förmodligen till och med bli tillfälle att vara ute lite i vårvädret, vilket borde passa riktigt bra eftersom man nu pratar om att vårvärmen är på väg på allvar. Jag kommer nu ha en lugnare period på jobbet (förhoppningsvis i alla fall), så kommer ha fler tillfällen att vara ute istället för att bara titta på solen genom ett fönster.
Nu sitter jag istället och njuter av att faktiskt ha sovmorgon imorgon, att inte behöva vara på jobbet förrän klockan två på eftermiddagen. Äntligen behöver jag inte känna någon press att vara i säng en viss tid, äntligen kan jag lugn och ro knåpa här hemma utan att ha någon brådska i säng. Efter en sådan här radda av dagpass, kan just en sådan här kväll kännas som rena gudagåvan.
När man jobbar så intensivt som jag gjort sista veckan, blir mycket liggande, väldigt mycket läggs på hög hemma. Det har legat högar med ren tvätt som väntat på att vikas, massor med papper som behövt sorteras och en massa annat plock. Saker som jag helt enkelt inte orkat ta tag i när jag kommit hem.
Det första jag gjorde i eftermiddags var att ta tag i det värsta. Tvätten veks, det röjdes i klädkammaren och vissa andra delar av lägenheten. Nu ser det nästan okej ut här... :-) Och själv njuter jag av att äntligen inte ha någon panik i säng, att kunna koppla av litegrann och faktiskt få sova ut imorgon. Och kanske så småningom ha tillfälle att få njuta av vårsolen.
 

 
DN 1
 
Bilden lånad från NRJ
 


Rökförbud

För tre år sedan bestämde jag mig: jag skulle sluta röka! Jag hade vid det laget rökt till och från i närmare 18 år och tyckte det började bli dags. Dels för alla pengar som gick till cigaretter, men också för att man även som rökare vet hur dumt det faktiskt är. Ingen kan ju idag säga att informationen inte finns om hur dumt det faktiskt är.
Några återfall har det blivit, jag får erkänna att jag syndat vid några tillfällen. Men varje gång har jag insett att jag faktiskt inte vill börja röka på heltid igen. Röklukten i sig stör mig inte särskilt mycket, jag har inga problem att befinna mig bland rökare. Men just känslan när man själv har rökt är plötsligt någon helt annan!
Plötsligt känner jag mig ofräsch, skulle till och med kunna använda ordet "smutsig". Jag luktar illa och får dålig andedräkt. Och för att inte tala om hur snabbt konditionen faktiskt påverkas, något jag verkligen märker av nu när jag börjat träna. Har jag tränat på fredagen, sedan syndat med rökningen under helgen och går och tränar på måndagen igen, märker jag att jag orkar väsentligt mycket mindre då än på fredagen! Skillnaden är verkligen markant.
Så nej, som det känns nu kommer jag aldrig bli heltidsrökare igen. Det kommer knappast att ske. Mest för att jag känner skillnaden i hur jag mår som rökfri jämfört med hur jag mår när jag röker. Att jag sedan sparar stora summor pengar på att inte röka är givetvis en bonus, det går inte att komma ifrån.
Hade någon frågat mig för 10 år sedan, hade jag förmodligen bestämt hävdat att jag aldrig skulle sluta röka. Jag kunde liksom inte föreställa mig en tillvaro utan cigaretter. Men kanske börjar man mogna och växa till sig lite? Jag börjar inse hur begränsad tid man ändå har, så varför korta av den tiden i onödan? Argument som att man bara har ett liv och därmed ska passa på att njuta duger inte riktigt. Jo, just sådana argument har jag hört vissa rökare! Men om man bara har ett liv, varför då korta av det helt i onödan? Var ligger logiken i det? Njuta ska man, men inte till dumdristighet.

När rökförbudet på krogen kom för ett antal år sedan, var jag till en början emot förbudet. Men när det väl kom, var det inget annat än positivt! Plötsligt behöver man inte vädra eller tvätta kläderna man haft på sig på krogen, de går oftast att använda ett par gånger till. Enda nackdelen må väl vara att man plötsligt känner alla andra mer eller mindre obehagliga dofter som tidigare inte känts på grund av röken. Svett, fisar och så vidare är nu istället dofter man får stå ut med. ;-)
Det enda som stör mig än idag är reglerna kring vad som får ske och inte får ske i krogarnas rökrum. Personalen får inte servera något i rökrummen - och som gäst får man varken ta med sig eller dryck till rökrummen. Själv frågar jag mig bara var problemet ligger i att man som kroggäst går till baren, köper en drink och sedan själv tar med sig den till rökrummet? Jag kan liksom inte riktigt se problemet i det!
Rökare råkar ju vara ett otroligt utskällt släkte, som många formligen älskar att hacka på. Och visst, jag kan förstå att man som ickerökare inte vill behöva utsättas för tobaksrök i tid och otid. Men ibland känns det faktiskt som att man gör en höna av en fjäder. Minsta lilla röklukt, så går stora djungeltrumman igång.
Själv var jag en väldigt hänsynsfull rökare på den tiden det begav sig. Jag försökte så långt det gick att alltid stå så att andra inte fick rök på sig. Hemma rökte jag alltid under fläkten och hade jag främmande, frågade jag alltid folk om det var okej att jag rökte inne. Hade jag barn hemma, gick jag alltid ut - oavsett vad gästerna sa. Men riktigt så tror jag tyvärr inte att alla rökare resonerar. Jag kan själv ibland bli riktigt irriterad på vissa rökare. Rökare som står inne i vänthallar, i busskurer, precis utanför entréer och liknande ställen och röker kan reta gallfeber på mig.
Men mest förbannad blir jag på dem som utsätter små barn för sin rök! Vuxna människor som ciggen i mungipan böjer sig ner över barnvagen, som röker inne i bilen med barnen sittande i baksätet, höggravida kvinnor som promenerar runt glatt blossande. Just dessa personer får jag så god lust att gå fram till, rycka ciggen ur munnen på dem och skälla ut dem efter noter. För självklart ska man ta hänsyn!
Att man sedan inför det ena rökförbudet efter det andra kan ibland känns som rena häxjakten. Nu diskuteras rökförbud på såväl uteserveringar, som i vissa parker, på perronger och i busskurer. Bland annat. På något sätt undrar jag om det inte vore enklare att förbjuda rökning rakt av istället för att "dutta ut" lite småförbud då och då?!
Det känns även som att folk är väldigt ivriga att börja gasta om rökförbud i tid och otid istället för att själva agera. Varför inte som privatperson säga till om man störs av någons rök? Varför tar krogägare och caféer inte saken i egna händer och inför helt eller delvis rökfria uteserveringar om de vill ha en rökfri miljö? En och annan som tar till dessa metoder finns garanterat, men många går bara och klagar och väntar på regeringsbeslut istället för att själva agera...
 


BT 1 D 1 DN 1 EX 1, 2 GP 1 SvD 1

Bilderna lånade från Recycle this, Web Trade Bureau
 


We love sheep

För ett par månader sedan bestämde jag mig för att skaffa ett nytt mobilt bredband. Jag har ett fast bredband hemma, men eftersom jag ofta har med mig datorn till jobbet och när jag reser, ville jag även ha ett mobilt. Det behövde inte vara det snabbaste på marknaden, bara det gick att mejla, blogga, betala räkningar och liknande.
Under några dagar satt jag intensivt och jämförde olika företag. Jag kollade vilka hastigheter man erbjöd, ville förstås välja det bredband där jag fick mest hastighet för pengarna och helst slapp höga startavgifter i samband med tecknandet av abonnemanget.
Till sist fastnade jag för Tele2's bredband där jag fick 15 Mbit/sekund för 169 kronor i månaden. Helt okej pris tyckte jag - och framförallt lägre än hos de flesta av konkurrenterna. Band jag mig för 24 månader fick jag tillhörande 4G-modem helt utan kostnad, vilket ju också var en fördel.
Grejerna kom relativt fort och jag började använda bredbandet mer eller mindre omgående. Men ganska snart insåg jag innebörden av Tele2's slogan "we like cheap". Man gillar nämligen låga priser - uppenbarligen - men inte kvalitet.
Bredbandet strular praktiskt taget hela tiden. Det är ofta det helt enkelt inte går att ansluta till internet med bredbandet. Det kan ofta ta uppåt en halvtimme innan jag lyckas komma ut på internet.
Kommer jag mot all förmodan ut på internet, bryts anslutningen stup i kvarten. Det är åtskilliga gånger stora arbeten gått förlorade just på grund av att anslutningen avbrutits. Det kan vara blogginlägg, mejl och liknande som aldrig hinns sparas just för att anslutningen plötsligt försvinner. När anslutningen väl brutits, är det många gånger omöjligt att komma åt internet under flera minuter.
Tilläggas ska att jag hittills bara använt bredbandet när jag varit på jobbet. Jag jobbar på åttonde våningen i ett hus på Kungsholmen i centrala Stockholm, ett stället där det ju borde vara bästa tänkbara täckning. Datorn står hela tiden helt stilla på mitt arbetsbord dessutom! Sitter man på tåg eller buss kan jag förstå om man tappar täckningen ibland, men inte när man sitter stilla högt upp i ett hus mitt inne i Stockholm...
För ett par veckor sedan skrev jag ett surt mejl till Tele2's kundtjänst och talade om att jag var missnöjd med bredbandet och frågade om det var på grund av den dåliga kvalitén man kunde hålla de priser man har. Tror ni jag ens fick något svar?? Nej, precis - man har inte ens orkat besvara mejlet.
Så här sitter jag med bredband som knappt fungerar, bunden knappt två år till och är kund hos ett företag som inte ens besvarar mejlen när man försöker kontakta dem. Ingen vidare bra reklam, eller hur?!
 

 
Bilden lånad från A little piece of me
 


Irriterande

I februari köpte jag en hatthylla på Ikea. Jag har varit utan hatthylla ganska länge och har verkligen saknat det. Det blev en Grevbäck, just en sådan som på bilden här bredvid. Jag kände mig jättenöjd med köpet och lyckades både montera ihop den och skruva upp den på väggen efter konstens alla regler.
Allt har sedan varit frid och fröjd. Fram tills jag hade besök i lördags kväll. Allt som allt hängde det framåt slutet på kvällen 7-8 jackor på hyllan. Inte särskilt extremt alltså. Plötsligt hör vi ett brak från hallen och rusar dit - för att se hatthyllan förvandlad till kaffeved på hallgolvet. Den hade inte klarat tyngden av jackorna utan helt enkelt fallit isär i en "gaveln". Den lösa gavelns sitter kvar i väggen, medan resten av hyllan föll i golvet med följden att ett stort hål slets upp i den nytapetserade väggen.
Nej, det är verkligen ingen vacker syn! Och irriterad blir man ju över att en helt ny hatthylla som är korrekt fäst i väggen inte håller för några jackor. När tapeterna sedan bara är några månader gamla blir man förstås ännu mer irriterad.
Redan i helgen skickade jag ett argt mejl till Ikeas kundtjänst och fick tillbaka ett autogenererat svar om att jag skulle få ett personligt svar senast den 14/3 klockan 09:30. Något personligt svar har ännu inte kommit, istället kom ett automatiskt meddelande att man hör av sig senare, eftersom man har onormalt hög arbetsbelastning just nu. Vad "senare" innebar förtydligades aldrig.
Men att jag minst ska få en ny hatthylla känns väl väldigt rimligt - och det var också vad jag begärde i mejlet till Ikea. Några dagar till kommer de få på sig, sedan kommer jag ringa deras kundtjänst och fråga vad som händer!

TILLÄGG I EFTERHAND
Ikea lovad till sist att ersätta som väl både hatthylla som tapet. Hela upplösningen kan ni läsa om här.


 
 
Till vänster resterna av hatthyllan som sitter kvar i väggen, sedan den del som rasade ner och till sist det oerhört snygga hålet i väggen.
 

 
Bilden lånad från mliisme
 


Poker på nätet

Säkerligen har jag vissa förutfattade meningar om vissa saker, det ska jag inte neka till. Till och med poker är en sådan sak. På något sätt har jag förknippat det spelet med gangesters som sitter och röker cigarr, dricker whisky och spelar poker. Precis som i alla västernfilmer och många gangsterfilmer. Man spelar om pengar och det slutar nästan alltid med slagsmål eftersom man är oense om vem som är skyldig vem en summa pengar.
Min nästa fördom har varit att poker spelar man på olika "grabbkvällar", där man spelar om pengar, pimplar i sig whisky, snackar brudar och röker kopiösa mängder cigarrer.
Min sista stor fördom om pokerspel, det är just spelmissbruk och stora spelskulder! Hur många deckare och polisfilmer har man inte sett, där folk mördas för olika spelskulder, där de spelat med eller lånat pengar av "fel personer"?!

Men nu får jag börja erkänna att jag faktiskt har fel på vissa punkter, även om de exempel jag nämnde ovanför faktiskt existerar även i verkligheten. Självklart är det många som samlas till "grabbkvällar", där man spelar poker och snackar brudar och självklart är det många som hamnar i spelmissbruk och drar på sig stora skulder.
Men för de allra flesta är förstås poker ett kortspel vilket som helst. Och sen finns det ju en liten klick som dessutom kan leva riktigt gott på sitt pokerspelande. Några få som till och med skrapat ihop en rejäl förmögenhet på att spela.
Idag finns ju dessutom en uppsjö av spelsajter på internet där man kan spela poker och andra spel. Och för många har det blivit lite av en hobby och tidsfördriv att spela poker på nätet. Man hör lite då och då såväl som på jobbet som i andra sammanhang att många spelar såväl poker som andra spel på olika sajter. Och många tycks till och med vinna hyfsade summor emellanåt.
Att man ska bli den som kan försörja sig på internetspel är väl att ta sig vatten över huvudet. Att vinna en summa då och då är ju inte orealistiskt, men de stora summorna är ytterst få förunnat.
 
FOTNOT
Detta är ett sponsrat inlägg. Åsikter och ställningstaganden i inlägget är mina egna, men jag har fått betalt för att skriva ett inlägg i detta ämne.
 

 
Bilden lånad från Ekonomiskt fri
 


Från dörr till dörr

Senast på vägen hem från jobbet igår slog mig en ganska makaber tanke. Det slog hur otroligt lite man faktiskt är utomhus i vissa perioder - framförallt när man jobbar väldigt intensivt! Jag har 150-200 meter att gå till tunnelbanan, sen är jag inomhus tills jag kommer upp från tunnelbanan vid jobbet. Där går jag cirka 100 meter till entrén - och är sedan inomhus resten under de 9-10 timmar jag jobbar.
Ska jag sedan handla på vägen hem, blir det oftast Hemköp under Åhléns eftersom jag ändå byter tunnelbana på Centralen. Jag kan då mer eller mindre gå från perrongen och in på Åhléns och Hemköp - jag behöver inte ens ut på gatan. Möjligen om jag har några andra ärenden att uträtta kommer jag ut en sväng på Stockholms gator innan det är dags att ta tunnelbanan hem - för att gå de 150-200 metrarna till mitt hus.
Men tyvärr känns det som att det är lite så samhället alltmer byggs upp idag - det byggs för att vi inte ska behöva gå ut, för att allt ska kunna göras på ett och samma ställe. Vi behöver inte ens vara utomhus för att springa, cykla eller ro längre - det är bara att ta sig till närmsta gym så finns maskiner för just dessa ändamål. Visserligen behändigt i många avseenden, men samtidigt känns väldigt märkligt och makabert på något sätt. Vi behöver inte ens vara utomhus för att bygga på en snygg solbränna.
Det kanske inte är så värst konstigt att övervikt och olika förslitningsskador ökar. Och kanske ännu mer att depression och olika psykiska åkommor också ökar dramatiskt. Just att komma ut, att få röra på sig och så vidare är en av de bästa medicinerna mot till exempel depression och panikångest (visserligen i kombination med mycket annat) - och framförallt ett bra sätt att förebygga ohälsa.

Nu när våren är på gång, man märker att värmen och ljuset sakta är på väg tillbaka, blir förstås längtan ut ännu starkare. Jag - som de flesta andra - vill vara ute i solen så mycket det bara går.
Men när tillfällena vissa perioder är alldeles för få för att vara utomhus kan det ibland kännas lite motigt på något sätt. Många gånger väljer jag buss framför tunnelbana, för att överhuvudtaget få tillfälle att se dagsljus en liten extra stund - även om det bara blir genom ett bussfönster. Men bara att få sitta i busskuren och supa in vårluften kan vissa gånger kännas som ett litet under i sig.
När man sedan är ledig, är det tyvärr inte heller blir tillfälle att vara ute. Det ska städas, handlas, tvättas, diskas... Trots att man innan tänkt sig att man ska få tillfälle att vara ute, är det inte alltid det blir så. I bästa fall hinner man med en stund på balkongen eller en promenad i solen.
Och precis som man konstaterar varje år när våren kommer, är det just under denna årstid som vi svenskar tycks blomma ut och faktiskt ta oss ut ur våra iden. Plötsligt blir vi gladare, öppnare och är ute mycket mer. Från att ha låst in oss under flera månaders tid för att undvika kylan, regnet och mörkret.
Det märks verkligen en otrolig skillnad ute på gatorna och kring de populärare promenadstråken. Ställen som ofta ligger mer eller mindre öde mellan oktober och februari fylls plötsligt av soldyrkande, ljustörstande och värmesökande människor.
Alla saknar vi säkerligen att ha mer tid att komma ut, fler tillfällen att njuta av denna härliga årstid. Jobbar man heltid och har ett hem att sköta, går den mesta tiden åt till att vardagen ska fungera. Tid att vara ute är sådant som får komma i andra hand. Tyvärr. Jag är knappast ensam om att tycka att man är ute alldeles, alldeles för lite. Det är garanterat väldigt många med mig som känner likadant...
 

 
DN 1 EX 1 SvD 1
 
Bilderna lånade från The Jag Power way, Uppsala Universitet
 


Utförsäljning

Jag tillhör de lyckligt lottade som har fömånen att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Stockholmsområdet. Inte så där fruktansvärt centralt, men ändå på behagligt avstånd från stan.
Min försga förstahandslägenhet lyckades jag prångla till mig på ungefär två veckor, något som väl får anses vara lite av ett rekord. Först när jag sedan ville byta bort lägenheten för att komma närmare stan insåg jag hur otroligt svårt det är att hitta hyresrätter i och kring Stockholm. Det tog flera år innan jag faktiskt lyckades byta till mig den lägenhet jag nu har. Och trots att det är en kvart med tunnelbana till centralen, krävs det fortfarande åtskilliga år i bostadskön för att få en lägenhet i centrala Bagarmossen, där jag nu bor.
Samtidigt som man på orter som till exempel Hudiksvall - där jag är uppvuxen - river hyreshus för att man inte får lägenheterna uthyrda, krävs det här i Stockholm uppåt 25 år i bostadskön för att man ska få en lägenhet i något av de mer attraktiva områdena.
Det är med andra ord helt sjukt, milt uttryckt. Jag kunde nog aldrig ens fantisera om att det skulle vara så pass svårt att hitta ett boende här innan jag flyttade hit. Och bostadsbyggande tycks inte på långa vägar hänga med i den takt som befolkningen ökar.
Istället lägger man energi på saker som knappast gynnar bostadsmarknaden. För bara några dagar sedan togs beslut om att sälja nästan 3.000 av allmännyttans bostäder till privata värdar. Visserligen inte något som gör att det blir färre bostäder, men som förstås ökar otryggheten hos dem som bor i lägenheterna - liksom gör att hyresgästerna till exempel förlorar kötid i de interna bostadsköerna.
Det är ju knappast så att det bara är i mitt område det pågår diskussioner om att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. En tendens som ger mig allergiska utslag! Jag har inget emot bostadsrätter som bostadsform, men gillar inte när plötsligt förutsättningarna för mitt boende förändras så radikalt. Att man dessutom plockar bort ett stort antal hyresrätter när det redan är så svårt att få tag i just hyresrätt är ju horribelt.
Det blir svårare för unga att komma in på bostadsmarknaden - och det är långt ifrån alla som har möjlighet att ta banklån i mångmiljonklassen för att kunna bo någonstans. Att hävda att man vill utsätta branschen för konkurrens funkar inte i bostadsbristens Stockholm. Konkurrens förutsätter trots allt ett utbud, att man har möjligheter att välja bort något till förmån för något annat. Men med den bostadsbrist som råder, sätts liksom konkurrensen ur spel - folk tar det man får helt enkelt.
 

 
DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
 
Bilden lånad från Fashion Hookup
 


Tomrum

Min morfar sa alltid när man hälsat på honom, att han tyckte det blev så otroligt tomt när man åkt. Han verkade tycka det var riktigt jobbigt när vi åkte därifrån och han skulle vara ensam hemma igen.
Då tyckte jag ibland att han var lite larvig, men jag kan nu som vuxen förstå vad han menade. Så länge jag var sambo, blev man ju aldrig riktigt ensam när man haft gäster och de sedan åkt hem. Men när man nu faktiskt lever ensam, blir tomheten väldigt påtaglig när man haft gäster.
I helgen har min mamma med sambo varit på besök och det har varit ovanligt mycket folk hemma hos mig. I går kväll kom dessutom mina syskon med sina respektiva på besök och vi trängde ihop oss sju personer runt matbordet.
När jag idag kom hem efter att ha vinkat av mina gäster, kändes det lite konstigt på något sätt att komma hem igen. Inte så att jag mår dåligt av det, men visst känns det konstigt - och det blir en väldigt påtaglig tomhet när man haft massor med folk här och de sedan åker hem. Det går faktiskt inte att neka till.
Samtidigt kan jag också tycka att det är lite skönt när det återgår till det normala igen här hemma. När man återigen kan ha sin egen ordning, det inte är kö till toaletten och jag själv bestämmer när och vad jag ska äta. Med det inte menat att jag tycker det är besvärligt med gäster - men det är på sätt och vis skönt när det återgår till det normala igen också. Ni förstår säkert vad jag menar!
För min del är det på sätt och vis (tänker inte gå in på detaljerna här) ett val att leva ensam och därmed också inte lika negativt när man blir ensam igen efter att ha haft gäster. Min morfar sörjde och led väldigt mycket sedan han blev änkling och då är förstås situationen en helt annan.

Men vi har i alla fall hunnit med att såväl njuta av det otroliga vårvädret - och att oja oss över Melodifestivalen.
Gårdagens middag avrundades "förstås" med att vi bänkade oss framför TV:n. Själv brukar jag i normalfallet möjligen se finalen och skippa alla deltävlingar. Detta eftersom jag tycker det helt enkelt blivit för stort med alla deltävlingar, att detta förtar mycket av glädjen med att se detta spektakel (som det ju faktiskt är). Men i år har det faktiskt fallit sig att jag sett de allra flesta deltävlingarna och därmed också hunnit skapa mig en uppfattning om de olika låtarna som var med.
Nu följde vi gårdagens spektakel efter konstens alla regler - och förde till och med protokoll över våra egna poäng till respektive bidrag. Så vi hejade, skrattade - och höll formligen på att krypa ur skinnet när Ranelid gjorde sitt fantastiskt pinsamma framträdande. Även jag formligen avskyr den totalt avskyvärda låt han ställer upp med, tänker jag samtidigt inte sympatisera med den häxjakt som trots allt varit efter honom senaste veckorna. Det är en usel låt, men det berättigar ändå inte det hat som faktiskt riktats mot honom.
Samtidigt känns det som att rätt låt vann. Loreens låt var trots allt en av de allra bästa i gårdagens startfält.
Och idag hann vi få en rejäl försmak av våren! Termometern har visat över 12 plusgrader i solen, något som måste vara rekord hittills i år. Det blev en långpromenad längs Vinterviken - och själv var jag genomblöt av svett när vi kom tillbaka.
Nu påstås det ju att våren ska vara här för att stanna och jag hoppas verkligen att det stämmer! Det är nästan lite komiskt med oss svenskar, hur vi blommar ut och hur glada alla plötsligt verkar vara när ljuset och värmen kommer tillbaka. Från att det är nästan folktomt på många promenadvägar under vintern, går det nästan inte att ta sig fram när våren kommer.
Även om jag själv faktiskt tycker om årstiderna - inklusive hösten och vintern - märker även jag hur mycket mer tillfreds man känner sig när våren slutligen kommer. Man känner sig på ett märkligt sätt tillfreds, gladare och man ser framåt på ett helt annat sätt. Något man omedvetet tycks ha skjutit undan under den mörka delen av året.
När det nu plötsligt är ljust till sextiden på kvällarna, varmare ute och snön smälter undan vaknar man upp som ur en dvala igen....
 

 
AB 1, 2, 3 DN 1, 2 SvD 1, 2
 
Bilderna lånade från Dottes fotografier, Illiustrations
 


Internationella kvinnodagen

På 90-talet besökte jag Novgorod och Sankt Petersburg i Ryssland i samband med en skolresa. Vi anlände dit den sjunde mars, vilket gjorde att första hela dagen i Ryssland var just internationella kvinnodagen.
Det visade sig att i Ryssland var kvinnodagen röd dag. Det mesta var stängt, men överallt kunde man istället hitta blomsterstånd där man kunde köpa röda rosor för till de kvinnor man känner. Och folk gjorde verkligen det i stort utsträckning. Överallt såg man nämligen folk med rosor i händerna - kvinnor som fått en ros och män med rosor på väg till någon de kvinna de anser förtjänar en.
Själv tycker jag detta var en väldigt härlig tanke, att Internationella kvinnodagen är en röd dag och att det uppmuntras till att uppmärksamma denna dag lite extra. Sen är det kanske extra viktigt i ett land som Ryssland, där till exempel kvinnomisshandel än idag anses vara "okej" och något man löser inom familjen. Kvinnor får ytterst sällan hjälp om de misshandlas.
I grunden ska ju den här typen av dagar - som just Internationella Kvinnodagen - inte behöva finnas. Att det ska råda jämställdhet borde ju vara lika självklart som förbudet mot barnaga eller att vi inte ska acceptera rasism. Men det är tydligen inte självklart att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön.
Man har nu räknat ut löneskillnaden mellan män och kvinnor är inte mindre än 14,3 % - en skillnad som gör att kvinnor arbetar "gratis" efter 15.51 om man jobbar kontorstider. Alltmedan männen har betalt fram till 17.00.
Tänk er vad som skull hända om en arbetsgivare gav en invandrare lägre lön än de svenska kollegerna med motiveringen att den anställde är just invandrare! Arbetsgivaren skulle förmodligen - och förstås med all rätt -  åka dit för diskriminering. Men att kvinnor har sämre lön tycks vara helt i sin ordning.
 

 
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SR 1 SvD 1 SVT 1
 
Bilden lånad från Lund 8 mars
 


Hen

Hur skulle du definiera ordet "jämställdhet"? För mig definitionen rätt enkel, men det verkar inte alltid som att alla håller med mig om min definition.
Ser man till samhälle i stort, är jämställdhet att alla ska samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Ett jämställt förhållande bygger på att båda två har lika mycket art säga till om och att ingen känner sig tvingad in i en viss roll. Vill kvinnan vara den som sköter hushållet och barnen och mannen vill vara den som meckar med bilen och klipper gräsmattan är ju allt i sin ordning - så länge det är så båda vill ha det. Men den dag någon av en eller annan anledning känner sig tvingad in i en viss roll - kanske just på grund av sitt kön - blir det ojämställt istället.
De flesta av oss är garanterat för ett jämställt samhälle, jag vill inte tro någonting annat. De flesta vill uppfostra sin barn att bli jämställda individer - och så långt är ju allt som det ska.
Men i sin iver att forma sina barn till sunt jämställda personer, är det många föräldrar som tar till metoder som kan kännas ganska tvivelaktiga. Många tycks sträva efter att helt och hållet sudda ut könsroller och skillnader mellan könen, till och med genom att aldrig benämna sina barn med han, hon, pojke eller flicka. Barn kan döpas till namn tillhörande det motsatta könet och vissa föräldrar tycks vara otroligt kreativa när det gäller mer eller mindre tokiga idéer för att barnen ska bli så jämställda som möjligt.

Jämställdhet i all ära - och självklart ska barn uppfostras till att bli jämställda. Men vad händer om du döper dottern till Peter eller låter sonen gå till skolan i rosa klänning? Barnet kommer med största sannolikhet utsättas för mobbing - för att sedan sky allt vad jämställdhet vill heta.
Det man gör som förälder är att straffa barnen för att man vill ha ett jämställt samhälle. Självklart ska barnen lära sig om jämställdhet, det håller jag med om. Och i grunden skulle jag inte ha något emot att min son klädde sig i rosa klänning när han går till skolan - om han så önskade. Men han skulle ändå inte få det, just för att han med största sannolikhet skulle bli retad för det.
Jag undrar hur ett barn förhåller sig till att vuxenvärlden låter bli att benämna barnet som pojke/flicka eller han/hon...? Blir det inte bara förvirrande i slutändan? Hur som helst känns det inte riktigt som att det har med jämställdhet att göra. För mig är inte jämställdhet att nonchalera att det finns två kön - utan att båda könen ska ha samma rättigheter, förutsättningar och skyldigheter...
 

 
DN 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4
 
Bilden lånad från MD News
 


Internet

Igår var det alltså dags för anställningsintervju. Jag fick ett klockslag då jag skulle infinna mig på en viss adress, en adress jag aldrig hört talas om. Adressen var i Nacka, som jag självklart vet var det ligger - men gatan hade jag inte hört talas om.
Här kommer plötsligt den moderna IT-tekniken in med en lösning man absolut inte hade fö några år sedan. Jag knappar helt enkelt in mig på SL:s hemsida, skriver in vilka adresser jag ska åka mellan och när jag vill vara framme - sen går jag upp en färdbeskrivning med tider, kartor och allt. Det hela färdigt att skriva ut för att sedan maniskt följa när det väl var dags att åka iväg.
Minns ni hur det var så sent som på 90-talet? Då fick man ringa SL:s trafikupplysning, sitta i telefonköer som ofta vara halvtimmeslånga, för att sedan skriva ner för hand hur man skulle resa. Kom man efter samtalets gång på att man kanske ville åka någon annanstans ifrån eller på ett annat klockslag - då var det bara att ringa igen för ännu en gång sitta i samma telefonkö för att ställa samma fråga igen...
Samma sak gällde om man ville boka en resa, ett hotellrum eller kolla öppettider för olika affärer eller liknande. Det var fruktansvärt omständigt så fort man ville ha in information om något från flera olika ställen.
Nu behöver man bara några klick och inmatningar på datorn och sedan är det hela klart. Man har den information man behöver och kan sedan boka direkt via nätet. Eller skriva ut kartan över hur man enklast tar sig till den adress man vill.
Plötsligt kan jag hitta öppettider, jag kan se buss- och tågtider, priser, utbud av varor/tjänster och det allra mesta annat via datorn hemma i lägenheten. Ytterligare annat går direkt att boka och beställa direkt utan att man ens behöver lyfta telefonluren.

Självklart kan man hävda att den personliga kontakten med andra människor delvis försvunnit i och med internets intåg i folkhemmet. Det är ingenting jag heller ens tänker argumentera emot. För visst finns det en hel del sanning i det, plötsligt försvinner en stor del av den personliga kontakten med andra människor. Både vad gäller telefonsamtal och personliga möten.
MEN, vissa saker är plötsligt väldigt mycket enklare och man tjänar otroligt mycket mer tid när man vill jämföra priser och tjänster mellan olika företag - liksom söka annan information.
Att nu kunna hitta färdbeskrivningar, reseplaneringar och priser genom några enkla klick på datorn känns som att det är värt uppoffringen att sitta i långa telefonköer.
Men ibland kan jag ställa mig frågan hur man faktiskt orkade med det hela innan internet fanns i den utformning det gör idag? Vilket tålamod det krävdes att ringa runt, att sitta i telefonköer, att slå i telefonkataloger i pappersform.
Vi kände väl helt enkelt inte till något annat, det är väl det enklaste svaret. Då fanns inte Google, det fanns inga internetsajter som jämförde, sammanställde och rankade olika tjänster och priser.
Det innebär säkerligen att en hel del jobb försvunnit från många företags kundtjänster, det är säkerligen priset man får betala för att på ett enklare sätt hitta information.
Visst kan jag ibland känna att internet och datorer tar en alltför stor del av vår tillvaro och tid. Plötsligt förväntas man ha dator och en snabb internetuppkoppling. Man betecknas som en freak om man inte har ett Facebookkonto - och lägger ut vad man ätit till middag, vilken relationsstatus man har, vilken konsistens ens avföring har och om snorkråkan var gul eller brun när man snöt ut den.
Där har vi baksidan av dagens IT-samhälle. Men få av oss skulle förmodligen kunna tänka oss att helt klara oss utan dator och internet, eller hur? När nu internet gjort sitt intåg, skulle de flesta förmodligen inte kunna tänka sig att återgå till att sitta i telefonköer, bläddra i telefonkataloger i papper och ödsla väsentligt mer tid på saker som i nuläget bara tar några minuter.
Däremot har jag en vag känsla av att tendensen förr eller senare kommer att gå emot att vi blir mindre personliga på internet och lägger ut färre och mindre fragment av våra privatliv på bloggar och Facebook. Åtminstone för min egen del försöker jag måna mer och mer om privatlivet och känner ett allt svagare behov av att dela med mig av allt på internet till allmän beskådan. Internet är rätt använt ett otroligt bra verktyg!
 

 
Bilderna lånade från Nöjessupport, Social Media Today
 

 

Ett steg i rätt riktning

Igår var det så dags. Jag har faktiskt blivit kallad på anställningsintervju hos Kustbevakningen, en intervju som ägde rum igår.
Det är alltid någon form av anspänning att gå på en anställningsintervju, man är medveten om att det är viktigt att ge en så bra bild av sig själv som möjligt. Samtidigt är det själva intervjun jag är minst nervös för märkligt nog. Det jag oftast är mest nervös är att hitta rätt, att veta om jag kommer i tid. Jag har själv aldrig varit den som suttit och hållit i några anställningsintervjuer, men jag vill i alla fall tro att det som faktiskt räknas är det man säger, det intryck man ger och de meriter och betyg man kan visa upp. Om man sedan har lite svårt att hitta och möjligen kommer några minuter försent borde ju egentligen inte vara det som avgör om man får jobbet eller ej.
Men mitt motto när jag går på anställningsintervjuer är att vara där i god tid, sedan gå in och enbart vara mig själv. Självklart väljer jag mina ord med omsorg och kläcker inte ur mig vad som helst, men kan inte mer än vara den jag är. Det har hittills funkat när jag sökt jobb och hoppas förstås det räcker till att få ett jobb även till sjöss.
Kustbevakningen var kanske inte det jobb jag drömde om när jag påbörjade min sjökaptensutbildning 2006, men med tiden har jag insett de stora valmöjligheterna man har med denna utbildning i bagaget. Och med facit i hand känns Kustbevakningen faktiskt som ett bra alternativ. Sist jag skrev om att jag sökt jobb på just KBV, orsakade inlägget mer eller mindre ett ramaskri bland vissa läsare som uppenbarligen skydde KBV som pesten. Detta är förstås något jag inte tänker bry mig om i min jakt på jobb inom den bransch jag faktiskt utbildat mig till.
Framförallt myndighetspersoner finns det alltid folk som har åsikter om, det kan man inte komma ifrån. Och det är också något jag anat under mina år inom Polisen, där många uppenbarligen hyser agg mot alla som har ett polisemblem på uniformen.

Men det inte alla tänker på är att det inte är myndigheterna som stiftar lagarna, utan de folkvalda politikerna i Riksdagen och regeringen. Det är sedan upp till myndigheterna att se till att lagarna följs. Självklart kan man som myndighetsperson ha åsikter om vissa lagar och regler, men de personliga åsikterna får man lämna hemma när man går till jobbet.
Huvudargumentet hos dem som inte tyckte jag skulle ta jobb inom KBV var just sjöfyllerilagen, som man tyckte var något totalt katastrofalt. Själv tycker jag det är vettigt med en gräns för sjöfylleri - precis som man har en gräns för rattfylleri på vägarna. Det tar bort alla möjligheter till tolkningar och godtycklighet. Sedan kan man diskutera gränserna in i det oändliga. Både vad det gäller gränserna på land och till sjöss.
Och visst kan man tycka det är larvigt med vissa gränser vad gäller fylleri till sjöss, men argumentet många kommer med är att just att man har större marginaler att undvika kollisioner till sjöss. Det alla inte tänker på är ju också vad som händer om man går på grund, kör in i fasta föremål eller in i fiskeredskap som ligger ute. En fritidsbåt kanske inte orsakar några naturkatastrofer, men ändå orsaka skador som ger ekonomiska förluster för de drabbade. Och även om man nu "bara" råkar braka upp på en klippa med båten på fyllan, hamnar du i situationen att du kanske måste undsättas av sjöräddningen eller Kustbevakningen. Man tar då upp resurser som kanske skulle behövas någon annanstans, att hjälpa personer som befinner sig i sjönöd av helt andra anledningar...

Nåja, intervjun kändes ändå helt okej och jag kände mig hyfsad nöjd när jag gick därifrån igår eftermiddag. Nu återstår en väntan på några veckor för att se om jag går vidare till nästa uttagning. I så fall väntar fysiska tester liksom språktester, djupintervjuer och kontroll mot brottsregistret.
Brottsregistret är jag väl inte så orolig för, hade ju knappast varit anställd inom Polisen om jag förekommit i det registret alltför flitigt. Men återstår att se hur de fysiska testerna går. Jag är inte jättenervös inför dessa, men får nog se till att lägga mig i viss träning för att klara dem. :)
 

 
Bilden lånad från Campus, Dopingjouren
 


Komma i tid

En diskussion som tycks förekomma på precis varenda arbetsplats är detta med arbetstiderna. Och då inte bara vad gäller arbetstidernas förläggning - utan nästan mer om när förväntas befinna sig på jobbet när arbetspasset börjar och när det är "okej" att gå i slutet av dagen. Inte minst när man befinner sig på arbetsplatser där man jobbar skift.
Det som torde vara det mest självklara svaret, är inte det mest självklara för alla. För mig är det självklara att jag ska vara på plats senast det klockslag mitt arbetspass börjar. Jag ska då vara ombytt (gäller i alla fall mig som är uniformerad) och i övrigt färdig att börja jobba.
Blir jag sen, ringer jag jobbet och talar om det. Möjligen kanske jag inte ringer om jag ser att förseningen bara blir 2-3 minuter.
På alla jobb jag haft, där man jobbar skift har vi i någon utsträckning haft överlappningar mellan skiften, alltså att kvällspasset till exempel börjar en halvtimme innan dagpasset slutar. Detta för att man ska hinna ha en överlämning mellan passen utan att någon ska behöva bli kvar efter sitt pass - eller någon annan ska behöva komma innan sitt arbetspass börjar.
Men i förlängningen blev det ofta så att den som blir avlöst istället gick precis i början av överlappningen. Plötsligt förväntades den pågående personalen outtalat att komma 5-10 minuter innan arbetspasset började för att den som ska hem kan gå 30 minuter innan arbetspasset slutar.
Personligen anser jag att om jag börjar klockan sju, då är jag i tid så länge jag är på plats senast klockan sju. Jag gnäller inte på mina kolleger om de kommer klockan 06.58 - men möjligen om de konsekvent alltid dyker upp 07.02. Men där har inte alltid varit folk hållt med mig. Jag har varit med om att få utskällningar för att jag varit ett par minuter sen, så att den personal som ska hem inte kan gå exakt 30 minuter innan arbetspasset faktiskt är slut, personer som helt enkelt tagit för givet att kunna börja ta sig hem trots att de har arbetstid en bra stund till! Ett bemötande jag själv aldrig skulle ge mina kolleger. Jag tar inte för givet att kunna gå hem långt innan mitt arbetspass är slut, även om den/de som ska lösa av mig kommer i tid. Behövs det, stannar jag tills passet faktiskt är slut. Och jag blir absolut inte förbannad för någon är fem minuter sen. Är det en viss dag viktigt för mig viktigt att komma iväg en viss tid och den person som ska lösa mig inte dyker upp i tid - då ringer jag upp och kollar om personen är på väg. Det är också just så jag förväntar mig att mina kolleger gör mot mig! det kan faktiskt vara så att jag till exempel försovit mig! Då är det ju faktiskt bra om någon ringer så att jag kan komma så fort som möjligt.
 

 
Bilden lånad från Traffic showdown
 


Stresstålighet

Det finns några få saker i vardagen som jag skyr över allting annat här på jorden. Dessa ting är inte många, men de finns - och en av dem är stress. Då pratar jag inte om en stressig dag på jobbet eller att det blir stressigt när man ska hinna med flyget på semesterresan. Jag pratar om att stressa för att hinna med tunnelbanan/bussen, att stressa när man är i affären och handlar mat eller att stressa för att hinna med så många ärenden som möjligt när man är på stan.
Jag är inte den som stressar upp mig i första taget i. Jag väljer hellre en senare tunnelbana än att behöva stressa fram, jag försöker uträtta min ärenden hyfsat strategiskt så att jag slipper stressa runt onödigt långa sträckor.
Många gånger när jag är på väg till och från tunnelbanan och ser alla dem som springer allt vad de kan för att hinna med ett specifikt tåg blir jag nästan full i skratt. Det verkar vara någon sport här i Stockholm att springa, stressa och kuta sig blå för att komma fram så fort som möjligt. Trots att nästa tåg går om 5-10 minuter, tränger sig folk fram som om det är frågan om liv och död att hinna med tåget som precis rullar in.
Och står någon i vägen i rulltrappan, är det många som blir skitförbannade. Det spelar ingen roll var det är någonstans. Kan du inte gå i rulltrappan på NK för att komma fram fem sekunder snabbare till nästa affär - då går jorden under. Och här i Stockholm står du fel i rulltrappan om du står stilla på vänster sida. Här står du på höger sida och går till vänster, det är en sådan där oskriven regel. Jag har flertalet gånger sett folk bli rejält förbannade för att de inte kunnat gå i rulltrappan - en reaktion som jag tycker bara blir patetisk. Vad är så illa med att du förlorar några sekunder i nästa affär eller nästa våningsplan på Åhléns? Jag har aldrig riktigt förstått det!
De enda gångerna jag själv kan vara angelägen om att hinna med ett specifikt tåg är om jag har ett byte någonstans under resan och vet att jag måste vänta väldigt länge om jag missar min anknytning. Eller - förstås - när man åker under någon del av dygnet när tågen går väldigt glest. Annars tar jag det lugnt och springer ytterst sällan till tunnelbanan. Faktiskt väntar jag hellre på nästa tåg istället för att springa...
 

 
Bilden lånad från Mental Coachi