Nätdejting

Genom åren har jag i omgångar vid flera tillfällen varit med på olika internetdajtingsajter. I mina ögon är detta ett perfekt sätt att lära känna nya människor och att komma i kontakt med folk som man förmodligen aldrig annars skulle komma i kontakt med.
Jag har varit med på dessa sajter till och från under mina tider som singel, när jag emellanåt känt någon form av längtan efter att träffa någon i någon form och utsträckning. Det har inte alltid varit en fråga om att jag velat haft någon seriös relation, men jag har alltid varit öppen med vad det är jag har sökt när jag lagt ut en kontaktannons.
Innan jag gick med på någon av dessa sajter hade jag en fördom om att det enbart är personer som inte kan träffa någon på "normal" väg som söker sin livskamrat genom en kontaktannons. Jag var helt övertygad om att en person som lägger ut en kontaktannons (oavsett forum) inte kan träffa någon genom normalt socialt samspel. Vi pratar då om individer som verkligen inte har utseendet med sig eller som inte besitter en någorlunda normal social kompetens.
Men med tiden har jag lärt mig att det finns väldigt många på dessa sajter som absolut kan träffa någon på "normal väg" utifrån utseende och personlighet, Personer som har ett bra utseende, en härlig personlighet - men som kanske utifrån sitt sociala nätverk kan ha svårt att den träffa rätt person. De kan se en kontaktannons som en bra väg att hitta sitt livs kärlek.
Och det är också på det viset jag själv valt att se det hela! Att även om jag inte har utseendet emot mig till 100%, även om jag har en personlighet som inte är direkt motbjudande för de allra flesta, så ger internet en möjlighet att träffa personer jag förmodligen inte skulle komma i kontakt med annars. Personer som kanske inte bor på samma ort som jag, personer som inte jobbar inom samma bransch eller har exakt samma fritidsintressen som jag.
 
Men emellanåt funderar jag på om jag faktiskt haft fel?! Har jag gjort någon form av felbedömning när det gäller de personer som faktiskt är med på dessa internetsidor?!
För någon gång ibland springer man ihop med personer som på ett eller annat sätt förmodligen inte skulle kunna träffa sin livskamrat genom något annat sätt än just en kontaktannons. Jag har kommit i kontakt med tjejer som varit alltför snälla, extremt elaka, haft alkoholproblem, varit överdrivet svartsjuka, kontrollerande, lekt med mina känslor för dem - och så vidare.
Självklart finns det många tjejer/killar av både den ena och den andra sorten, det tänker jag verkligen inte neka till. Det finns trots allt en anledning till att jag återvänder till dessa sajter gång efter gång. Men emellanåt börjar jag faktiskt fundera över om inte en viss typ av personer dras till denna typ av sidor?!!
Kan det vara så att personer som har svårt att träffa någon på "normal väg" har en större tendens att lägga ut kontaktannonser på olika sajter än andra?! Eller är det så att vissa av oss andra har en tendens att dras till personer som har olika former av problem?! Det kan självklart finnas en förklaring någonstans däremellan också, det tänker jag inte alls neka till.
Men med tanke på alla original, alla udda tjejer med diverse problem som man faktiskt träffat på på olika datingsajter, börjar man så smått fundera på vad det är för personer som lägger upp profiler där?! Måste man ha problem på något sätt för att kunna ha en profil på en datingsajt?!
 

 
Bilderna lånade från Online dating advice, Values
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Internet, Kärlek och relationer;
Taggar: internet, kärlek

Inhemsk rasism

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som "fitta", "knulla" och "runka". Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som dem ner till naveln.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att "detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor". Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar - i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.
Går jag på krogen i Hudiksvall - där jag själv är uppvuxen - noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.
 
Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit "mer" än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.
Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom "blev det inte tillfälle" utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin "förlorade ungdom" när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.
 
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn - de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan - märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.
Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.
Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.
Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag "lyckats" bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man "lyckats" i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan - utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.
 
Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.
Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Hudiksvall, Stockholm, krog, krogen, rasism

Det okända

I familjen har vi en sommarstuga belägen på en liten ö långt ute i Söderhamns skärgård. Det är en stuga byggd 1899, som från början var en tjänstebostad åt min mormors pappa som var lots i Söderhamn.
Från det jag var liten har det pratats väldigt mycket om konstiga ljud som hörts i huset, framförallt av personer som inte "bor" i huset. När mina farföräldrar en gång var på besök, sov de i en bäddsoffa vi har på nedervåningen i stugan. När vi första morgonen satt och åt frukost, frågade min farfar vem som varit uppe och sprungit flera gånger under natten. Vi tittade alla väldigt frågande på varandra, eftersom ingen varit uppe alls under natten.
Men farfar berättade han hade hört uppenbara steg i huset under natten, någon hade uppenbarligen varit uppe och gått i det gamla huset under natten. I trappen, på övervåningen - men ingen hade gått i någon av ytterdörrarna. Och ingenting saknades eller var flyttat i huset.
Ett par år senare var jag och en kusin till mig ensamma i sommarstugan över en natt. Vi lägger oss ganska sent, ingen förutom min morfar på ön som vi kände eller umgicks med. Men inte långt efter att vi lagt oss, börjar vi höra ljud från nedervåningen som markant lät som att någon faktiskt tagit sig in i huset. Någon gick runt på nedervåningen - vi hörde markanta steg över trägolvet och i trappan - och rev i lådor och plastpåsar - ytterligare ljud vi faktiskt hörde väldigt markant.
Vi var båda i 15-årsåldern och vågade förstås inte gå ner för att titta efter vem som faktiskt gick runt på nedervåningen och rotade bland sakerna där.
Dagen efter frågade vi runt bland dem som potentiellt hade kunnat varit in i stugan av någon anledning, men ingen påstod sig ha varit där under natten. Ingen hade sett någon "främmande" båt lägga till under kvällen eller natten och det var överlag inte särskilt mycket folk på ön denna sensommarnatt.
Vi hörde markanta steg i huset, någon som rotade runt i lådor och påsar, någon som gick i trappen upp i trappan mot övervåningen (där vi låg och skulle sova) och sedan vände och gick ner igen. Stegen och rörelserna pågick under en bra stund där på nedervåningen. Det märkliga var att vi aldrig hörde någon gå i ytterdörren, varke ut eller in. Hade vi hört någon gå i dörren och sedan lämna, hade situationen inte varit lika mystisk som den faktiskt var.
Men varken jag och min kusin eller min farfar har varit de första som hört konstiga steg och ljud i sommarstugan. Vi har varit många som funderat över om mormors pappa varit där och kontrollerat att stugan sköts om ordentligt, om vi faktiskt tagit hand om hans gamla tjänstebostad ordentligt och på det sätt han vill.
Ljuden har varit många, stegen åtskilliga och många gäster har väckts av märkliga kliv runt i det gamla huset. Ljud och steg som saknat en naturlig förklaring.
 
Några år senare går min morfar bort. Min morfar hade två fritidshus, varav det ena skulle säljas efter hans bortgång. Strax innan försäljningen, var jag där och skulle göra i ordning lite innan försäljningen och bland annat klippa gräsmattan. I ett av uthusen fanns en elektrisk motorgräsklippare som jag plockade fram för att klippa gräset.
Detta går bra fram tills jag kommer till den del av gräsmattan som är längst bort ifrån huset. Sladden räckte inte till hela gräsmattan och jag går in i uthuset för att leta reda på en förlängningssladd. Jag hittar en sladd till och skarvar sladden till gräsklipparen. Jag går tillbaka till gräsklipparen, kör igång den och fortsätter klippa. Under några sekunder, innan gräsklipparen lägger av. Jag blir förstås konfunderad, eftersom det ju borde finnas ström. När jag vänder mig om och tittar på sladdarna, ser jag att de glidit isär och att det är därför strömmen inte når fram till gräsklipparen.
Jag sätter ihop sladdarna igen och går tillbaka till gräsklipparen för att fortsätta klippa gräsmattan. När jag går mot klipparen, hör jag något som rasslar till i gräset och vänder mig om. Jag ser då hur de båda sladdarna lyfts någon decimeter ur gräste och glider isär.
Det ser förstås väldigt konstigt ut, ingen finns i närheten som på något sätt kan styra sladdarna. Jag går tillbaka och sätter ihop dem igen och vänder sedan om för att gå mot gräsklipparen igen. När jag nästan är framme vid gräsklipparen, hörs samma prasslande ljud i gräset bakom mig igen. När jag nu vänder mig om, ser jag hur sladdarna lyfts upp 3-4 decimeter från marken och de båda ändarna flyger isär från varandra.
Jag muttrar smått irriterat för mig själv och går tillbaka till skarven mellan sladdarna för sätta ihop dem igen. Samma sak återupprepas även gången efter jag går tillbaka till gräsklipparen: ett rasslande ljud i gräset, sladdarna lyfts upp nästan en halvmeter från gräset och rycks isär - för att hamna en dryg halvmeter från varandra på marken.
 
Vid detta läge börjar jag undra vad som faktiskt försiggår. Sladdarna skarvars ihop, för att sedan slitas isär flera decimeter ovan för marken utan att jag kunde se några händer som höll i dem.
När denna procedur upprepats några gånger, kan jag slutligen klippa färdigt gräsmattan. Även den del som var längst ifrån huset, där det faktiskt behövdes en skarvsladd för att den elektriska gräsklipparen skull nå fram ordentligt.
Jag plockade ihop alla saker som behövdes för gräsklippningen och bestämde mig för att gå en vända i morfars hus innan jag åkte därifrån. När jag står vid ytterdörren, får jag ingivelse och vänder mig om i dörröppningen och säger rent ut i luften: "hejdå, morfar, vi ses så småningom!".
Jag går ut och ska stänga ytterdörren till det lilla huset med beige plåtpanel och bruna knutar. Då faller plötsligt en gren från klätterväxten kring ytterdörren ner på ett sådant sätt att jag inte kan stänga dörren. Den är verkligen i vägen på ett sådant sätt att dörren inte gå att stänga.
Jag sträcker mig upp och motar undan grenen och försöker stänga dörren igen. Men grenen faller återigen ner så att jag inte kan stänga. Jag sträcker på mig igen och håller undan grenen. Detta har inte hänt tidigare och jag försöker verkligen få undan växten så att jag kan stänga efter mig. Men grenen vill inte, den bemödar sig verkligen att vara i vägen.
Det hela slutar med att jag slutligen håller undan grenen med ena handen och skjuter igen dörren med andra handen. Någonstans börjar jag sakta inse att morfar är där och försöker tala om för mig att jag inte ska gå därifrån.
Rädd? Nej, det var jag aldrig. Min morfar var världens snällaste människa och skulle inte göra en fluga förnär. Jag insåg att min morfar fanns någonstnas och ville tala om att han fanns där, just då. Att vara rädd för honom var som att vara rädd för Björne i Björnes magasin eller Bamses farmor.
 
Men någonstans undrar jag ibland om det finns väsen som vi inte känner till, saker som vi inte kan se men ibland kan ana?! Kan något vid enstaka gånger dyka upp och visa sig för oss på ett eller annat sätt?! Sådant som vi inte känner till, men som vi ändå kan se om vi har den rätta sinnesinställningen.
Jag vet inte alltid vad jag ska tro. Det sunda förnuftet säger att vi inte kan se och höra de döda, men ibland dyker saker upp som säger det motsatta.
 

 
Bilderna lånade från Unga fakta, Unga fakta, Endonova
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Diverse
Taggar: Det okända, Söderhamn, spöke, spöken

Visa fler inlägg