Vad är det vissa inte förstår?!

I våras träffade jag en tjej, låt kalla henne X. Vi har visserligen känt varandra sedan tidigare och lekte med varandra när vi var små, men sen tappade vi kontakten. Som det ju ibland blir.
Så hittade vi varandra på Facebook och det vaknade också så småningom ett intresse av att vara mer än vänner. Vi började ses och hade under en kort period en relation. Men det var en eldig relation med många konflikter och en del svarsjuka.
X bor inte i Stockholm och konflikterna började redan första gången hon skulle komma hit och hälsa på. Hon skulle komma en fredag, en fredag då jag jobbade till klockan tre. Redan under veckan försökte jag få något svar om när hon skulle komma på fredagen, men fick bara svaret att "det beror på när jag kommer från jobbet, jag tar första bästa flyg när jag slutat".
Jag tyckte det lät konstigt, eftersom jag vet att det kan bli väldigt dyrt om man köper flygbiljetter så tätt inpå avresa. Men å andra sidan var det ju hennes bekymmer, så jag ifrågasatte det egentligen inte. Beskedet var också att hon eventuellt skulle träffa några kompisar innan hon kom till mig och även därför inte riktigt kunde ge någon exakt tid.
På fredagen hade jag fortfarande inte fått svar om när hon skulle komma och jag ringer från jobbet medan jag är på lunch. Jag hör på bakgrundsljudet att hon sitter på en buss och frågar om hon är på väg. Jag får bara något svävande svar och jag frågar om hon vet när hon kommer. "Senare" är det enda svaret. Ja men, jag ville ju veta om det var någon vits att jag åkte hem innan hon kom... "Jag kommer senare" blev svaret. Men vill du äta när du kommer, ska vi äta middag ihop? "Får se, jag kommer senare". Men behöver jag åka hem, eller kommer du runt tre? "Jag kommer senare" blev återigen svaret.
Till slut blir jag riktigt irriterad och säger argt att "du kan väl ringa om du tänker komma alls" och lägger på luren. Klockan tre går jag från jobbet och åker hem. X börjar ringa strax efter tre, men jag låter bli att svara. Jag är alldeles för irriterad - och vill hon spela spel, ska hon få en tuff motspelare.
Jag åker hem, tar en dusch och häller upp en öl. Fram till femtiden ringer X flertalet gånger och skickar flera sms. Hon kan inte förstå varför jag inte svarar - och frågar om hon ska åka hem igen.
Slutligen skickar jag ett argt sms och talar om hur irriterad jag är, strax efter ringer hon och denna gång svarar jag. Jag skäller ut henne efter noter och frågar hur hon hade reagerat om det varit det omvända, om jag betett mig likadant emot henne. Jag talade om att det ju inte spelar någon roll när hon kommer, bara jag vet ungefär när hon kommer. Bara jag vet om det är någon vits att jag åker hem eller inte efter jobbet, om jag behöver handla till någon middag eller inte. Ska jag äta vid sex om jag är hungrig, eller kommer hon vid halv sju och vill också äta? Klart jag vill ha någon form av besked...
Hon ber om ursäkt och frågar om jag kan komma och möta henne inne i stan. Jag väljer att svälja stoltheten för stunden och åker in till stan.
När jag hittar henne på den plats vi skulle mötas på, sitter hon i telefon och gör en gest mot mig att vänta lite tills hon pratat klart. Jag utgår förstås ifrån att samtalet är viktigt och sätter mig ner och väntar på att hon ska bli klar. Det visar sig slutligen enbart vara gnabb med hennes ex, ett gnabb som knappast var viktigare än att det kunnat vänta till senare. Men så sitter hon över 20 minuter. Till sist lägger hon på, säger snabbt att hon bara ska ringa ett snabbt samtal till. Så ringer hon sina barn. Bra sak i sig, men det visar sig också vara ett samtal som faktiskt hade kunnat vänta en halvtimme - eller rent av en timme. Så sitter hon ytterligare en knapp halvtimme i telefon...
Detta var den första knappa timmen vi sågs på över 20 år. När hon väl lägger på, säger hon inte ens hej, ingen kram, ingen kommentar om att det skulle vara kul att ses eller liknande.Jag börjar nu bli lite irriterad och muttrar något om att jag skulle vilja gå och äta något. Klockan är nästan sju och jag har inte ätit sen tolv.
Jag får verkligen övertala henne, men får till sist med henne in på en restaurang på Vasagatan. Under hela middagen sitter hon i telefon - konstant!! Hon lyfter inte ens bort telefonen från örat när servitrisen kommer för att vår beställning. Istället får jag försöka gissa mig till vad hon vill ha.
Jag bjuder på hela middagen (visserligen ingen större uppoffring), men hon sitter med telefonen i örat precis hela tiden och visar ingen som helst tillstymmelse till tacksamhet över att jag betalade hela notan. Dessutom lämnade hon två tredjedelar av maten på tallriken.
Väl hemma hos mig, går hon raka vägen till sängen där hon lägger sig. Först pratar hon lite och jag tänder ljus och häller upp vin. Men så börjar hon plötsligt nicka till och ligger på sängen och halvsover, anstränger sig inte ens att vara social alls, trots att klockan inte är mer än runt nio på kvällen. Till sist tröttnar jag, rycker åt mig hennes vinglas och häller ut vinet i slasken. Sedan går jag runt och blåser ut ljusen och knuffar till sist ner henne från sängen med orden "Flytta på dig! Ska du sova, vill jag åtminstone bädda upp åt dig".
Då tycktes polletten falla ner för henne och hon kommer faktiskt upp. Resten av kvällen ska jag väl erkänna att vi hade rätt trevligt. Men det var ingen bra start på första gången vi sågs på över 20 år...
 
Och det hela fortsatte ska ni veta. Redan under lördagen kom nästa konflikt, när X plötsligt började tveka om hon alls skulle vara kvar hos mig till söndagen som vi hade planerat. Plötsligt började hon fundera på att åka hem igen, men kunde inte riktigt bestämma sig.
Över tre timmar velade hon, innan hon slutligen bestämde sig för att vara kvar. Och det först efter att jag slängt till henne ett par nycklar och klargjorde att jag måste in till stan innan affärerna stänger och hon ju alltid kunde låsa innan hon gick.
Söndagen åker hon i alla fall. Men redan på tisdagen ringer hon mig på jobbet.
Hon hade varit i Stockholm över dagen med jobbet och det hade blivit strul med flyget hem, så hon undrade om hon fick sova hos mig över natten för att sedan åka hem på onsdagen. Jag var egentligen skeptisk efter helgens uppträdanden, men lite medmänsklig är jag ju och gick med på att hon fick sova över till på onsdagen.
Jag skulle sedan jobba onsdag eftermiddag och kväll och när jag gick hemifrån sa hon hej då med förutsättningen att hon inte skulle vara kvar hos mig när jag kom hem på kvällen. Men jag hinner inte mycket mer än komma till jobbet, så får jag ett sms om att det inte finns några biljetter på vare sig buss, tåg eller flyg under onsdagen. Däremot under torsdagen.
Jag blir lite irriterad, eftersom hon inte på något sätt frågar mig om det är okej att hon stannar en natt till. Dessutom lät det väldigt konstigt, med tanke på att Swebus (som trafikerar den sträcka hon skulle åka) har platsgaranti om man bokar minst 24 timmar innan avresa. Men det lät ändå som att hon skulle åka på torsdagsförmiddagen, så jag säger inte så mycket. Den gången....
Men strax innan jag ska börja åka hemåt, kommer nästa sms. Hon hävdar att det inte finns några biljetter heller under torsdagen. Nu blir jag verkligen irriterad, för det låter väldigt orimligt. Dessutom vet jag att hon har tre barn hemma och frågar mig i mitt stilla sinne hur hon ska lösa det hela.
Det första jag gör när jag kommer hem är att slå igång datorn och börja kolla på biljetter. Och visst finns det biljetter både med flyg, buss och tåg - under hela torsdagen. Och X har inte heller denna gång frågat mig om jag tycker det är okej om hon stannar ytterligare en natt - något som i min värld tillhör normal social kompetens.
När vi kommer upp på torsdagsmorgonen gör jag klart att jag har mycket att göra under dagen - någonting som varr helt sant - och att jag förväntar mig att hon är ute ur lägenheten när jag kommer hem på eftermiddagen. Jag hinner inte mycket mer än komma in till stan, så ringer hon. Återigen gör jag klart samma sak, att hon ska vara ute när jag kommer hem.
Jag uträttar en del av mina ärenden och åker hem med de saker jag handlat, med planen att åka iväg igen. Väl hemma noterar jag att hennes saker finns kvar i lägenheten, även om HON inte är där. Jag blir riktigt irriterad, men utgår ifrån att hon kommer att hämta sakerna snart för att åka hem.
Men när jag kommer hem ytterligare ett par timmar senare, då är hon tillbaka i lägenheten och tycks inte ha några planer på att åka hem. Istället har hon handlat hem dyr mat och vin, hon har beställt ett blommogram till mig med vackra blommor för att be om ursäkt och ställa allt till rätta.
Och jo visst, jag vill ändå ge en människa tillfälle att faktiskt be om ursäkt när något blivit riktigt fel. Den chansen vill även jag ha om jag gör bort mig. Så jag lät henne bjuda på middag, jag accepterade blommorna. Först framåt tio på kvällen kommer frågan om jag tycker att hon ska sova kvar, eller om jag vill bli av med henne. Naturligtvis ett sätt att spela på mitt samvete...
Jag gjorde klart att hon fick sova kvar på ett enda villkor. Nämligen att hon åker på fredagen - flera dagar efter vad hon från början sa och utan att egentligen på något sätt kolla med mig om jag tyckte det var okej att hon stannade.
Och jo. På fredagen åkte hon faktiskt.
 
Men konflikterna fortsatte. Någonstans ville jag ge X ytterligare en chans, eftersom hon ändå visade att hon ville be om ursäkt när något gick fel. För självklart fanns det saker hos henne jag tyckte om - och självklart hade vi roligt tillsammans när vi sågs. Åtminstone vissa gånger.
Men det blev många konflikter under tiden, det är en sak som är säker. Som när X var här och vi satt framför TV:n. Jag behövde gå på toaletten och reste mig ur soffan med orden "jag ska bara gå på toaletten". När jag börjar gå mot badrummet, piper det till i min telefon och jag har fått ett sms. Så jag hämtar telefonen på vägen till toaletten och läser meddelandet medan jag sitter där.
Det var från den före detta kollega, som jag dagen efter skulle gå en internutbildning tillsammans med - vilket också sms:et handlade om. På toaletten skriver jag ett svar tillbaka och hinner också få ytterligare ett svar medan jag sitter där.
Men när jag kommer ut från badrummet, står X i hallen fullt påklädd. Hon har plockat ihop sina saker och är klar att gå. Hon börjar gasta om att hon inte accepterar hur jag smyger med mina sms och älskarinnor och att jag borde veta bättre än att smussla med telefonen på det här sättet.
Jag kände inte att jag på något sätt hade någon anledning att försöka förklara, försöka rättfärdiga något. Men jag ville heller inte ge henne någon anledning att snacka skit om mig, få någonting som hon skulle kunna använda för att smutskasta mig. Så jag ger det hela åtminstone en chans att tala om vad det hela handlade om, varför jag faktiskt fått sms medan jag var inne i badrummet.
Tro det eller ej, men hon köpte faktiskt min förklaring. Med hennes tidigare beteende trodde jag faktiskt inte att hon skulle det. Hon verkade inse att hon överreagerat, hon varvade ner och ställde ifrån sig väskan. Jag kände mig väldigt kluven till att alls ha henne kvar över natten, men någonstans fanns också min medmänsklighet som förbjöd mig att slänga ut en människa i den kyliga och regniga natten.
 
Och konflikterna fortsatte. Senare hade jag bestämt träff med en kvinnlig styrman och en kvinnlig elev på den båt jag gjorde praktik på under min utbildning till sjökapten. Det hela var helt oskyldigt och vi ville bara ses - och X var även inbjuden att vara med när vi skulle gå ut på krogen en kväll.
Vi hann dock knappt mer än ut, innan X var alldeles för full för att överhuvudtaget kunna föra en vettig konversation. Hon sluddrar och blir sargig, nästan på en alkoholists sätt att vara efter några drinkar för mycket.
Det går så långt att jag väljer att rakt av lämna X på en uteservering och gå därifrån i sällskap med de andra, enbart på grund av att X blev för jobbig att umgås med för oss andra.
Senare på kvällen sammanstrålar vi trots allt och X har hunnit nyktra till en aning. Umgänget i sällskapet fungerar under en del av kvällen och det känns ganska harmoniskt.
Fram tills krogarna börjar stänga och det snart är dags att bege sig hemåt. X får nu för sig att ställa till en scen utan dess like. Hon skriker, hon svär, hon anklagar och spyr galla omkring sig.
Plötsligt är jag tydligen villig att knulla med vad som helst som rör på sig - och framförallt med mina två tjejkompisar som X utan några större problem umgåtts med under större delen av kvällen. Plötsligt börjar X påstå att jag inte vill något hellre än att knulla de två tjejkompisar till mig, som vi båda umgåtts med hela kvällen. Hon börjar skrika åt oss alla och ställa till en scen utan dess like. X anser det bästa vore att hon själv tog in på hotell så att vi andra kunde ha gruppsex, något som ju tydligen - enligt X - var hela utgångspunkten med att alls gå ut tillsammans denna kväll.
Det blev en enorm scen och jag fick kämpa för att hålla ihop vårt lilla sällskap som vi varit denna kväll och tidiga natt. Jag hade där och då god lust att låta X ta in på hotell om det nu var vad hon önskade. Fråga mig inte varför jag inte lät det gå så långt! Kanske ville jag på något sätt visa henne att hon hade fel och inte bjuda henne på något tillfälle att kunna snacka skit om mig.
 
Efter en relativt kort relation med många konflikter, bestämmer jag mig för att det får vara nog. Jag vill inte längre ha en relation med X, inte på någon som helst nivå. Det spelar ingen roll om det är som vänner eller som ett par.
Jag gör slut och blockerar samtidigt X på Facebook. Jag gör klart för X att jag inte vill fortsätta ses - allt för att visa var jag står någonstans. Jag kunde inte ha varit tydligare än vad jag var när jag talade om för X att jag inte ville att vi skulle fortsätta höras och ses.
Men hon fortsätter att höra av sig, hon skickar sms i stora mängder. Som respons svarar jag inte alls när hon ringer. Någon gång ibland svarar jag på hennes sms, men är då rejält otrevlig. Jag frågar vad hon inte förstår och ber henne mer eller mindre dra åt helvete. Jag gör klart att hon inte längre är en del av mitt liv och att jag inte vill ha mer kontakt med henne. Men det tycks inte hjälpa.
Så jag tar nästa steg och gör klart att jag kommer att polisanmäla henne för ofredande om hon fortsätter att höra av sig. Jag talar om att jag jag inte vill ses mer och att om hon fortsätter höra av sig, så har hon inom en snar framtid en polisanmälan emot sig.
Men hot om polisanmälan tycks inte hjälpa - hon fortsätter nämligen att höra av sig. Både sms och telefonsamtal haglar in, trots att jag i princip aldrig besvarar något av dem. Och de få gånger jag besvarar något sms är jag rejält otrevlig.
 
Till sist tröttnar jag - och det å det radikalaste. Jag orkar helt enkelt inte med fler samtal och fler sms. Visserligen är hon aldrig otrevlig, hon vill bara ställa allt till rätta. Men jag ansåg - och anser förtfarande - att hon fått alldeles för många chanser, som hon sedan sumpat.
Så jag byter nummer - och nu till ett hemligt sådant. X ska inte längre på ett enkelt sätt kunna få tag i mig, hon ska inte längre kunna tro att jag nås hur lätt som helst.
De som verkligen ska kunna nå mig får självklart mitt nummer, det är en sak som är säker. Och X har givetvis fått något av en seger genom att begränsa min tillvaro på detta sätt. Självklart finns det många som inte kan leta reda på mitt nummer på ett enkelt sätt - och som jag inte skulle ha något emot att de gjorde det - just på grund av fröken X.
Men genom ett hemligt nummer inbillade jag mig att jag ändå skulle få vara ifred från den person som jag faktiskt ville hålla mig ifrån... Men så bra gick det tydligen inte!
Bara timmar innan detta inlägg är skrivet fick jag ett e-mail från fröken X - som fortfarande vill ha kontakt med mig. Hon skriver att hon inte vill att vi ska vara ovänner och att allt ska bli bra igen. Men genom sitt beteende har hon tidigare bevisat motsatsen. Och jag kan inte låta bli att förfasas, att förundras över vad vissa människor vill nedlåta sig till. Det enda hon egentligen gör att faktiskt förnedra sig totalt.
Hur kan vissa människor tro att man kan göra i princip vad som helst, men ändå tro att någon fortfarande ställer upp?! Hur kan man tro att jag godtar vad som helst och sedan bara tar tillbaka personen ifråga?! En person som sedan tidigare vet om mina dåliga erfarenheter av destruktiva förhållanden... Hur kan man tro att det går att göra nästan vad som helst, men sedan komma med dyra presenter och tro att allt är frid och fröjd?
Jag är ganska övertygad om att X förr eller senare kommer att läsa detta inlägg, för min blogg känner hon till. Och därmed hoppas jag att hon också förstår mitt budskap att jag inte heller vill ha mer med henne att göra - oavsett om det är som vänner eller som ett par. Det spelar ingen roll, jag vill inte ha mer med denna människa att göra.
 

 
Bilderna lånade från Miss Fräken, SCU, Stanniol, Concept phones
 

2 kommentarer
    Follow
publicerat i Dunkla rum
Taggar: kärlek, svartsjuka

Till vardags

September har passerat med en svindlande fart. Det känns nästan som det var igår det var slutet av augusti och jag kom tillbaka från semestern. Men nu är det bara dagar kvar, så går vi in i oktober. Känns lite märkligt på något sätt.
Först idag kunde jag konstatera att det faktiskt börjar bli höstfärger ute, fram tills bara häromdagen tycker jag det fortfarande varit ganska grönt på träden. Men nu börjar det på allvar märkas att det faktiskt är höst.
Och som för de flesta andra av oss, har tiden brakat iväg för att att man förmodligen tillbringar allt för mycket tid på jobbet. Och vissa perioder jobbar vi ganska många helger, vilket känns som att det begränsar vardagen lite. Och nu är det just en sådan period. Det närmsta "en blöt helg" jag kommer denna helg är regnet som faller utanför arbetsfönstren.
Även om jag gillar skiftgången, svär man vissa gånger över att jobba framförallt helger och nätter. Och när man sedan jobbar tre helger av fyra under en månad, känns märkligt nog månaden kortare då än på den tiden man hade varje helg ledig.
Dock får man väl vara glad att man inte borr långt uppe i norr, där det faktiskt kommit snö idag. Där är just en av anledningarna till att jag själv inte skulle vilja bo i de nordligaste delarna av Sverige. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med kylan, mörkret och snön. Höstarna här i Stockholm är trots allt något helt annat. Även om det förstås regnar, är mörkt och kyligt behöver man inte stå ut med snö redan i september.
Ibland känns det väldigt påtagligt hur snabbt tiden rinner iväg - och man påminns om hur mycket tid man tillbringar på jobbat i kontrast till hur kort tid man faktiskt har. Det är så ofta jag påminns om hur dåligt jag utnyttjat en sommar eller en vacker höst, just på grund av att jobbet inte tillåtit att man gjort mer av sin fritid än man faktiskt gjort. Samtidigt som man förstås också vet att utan jobbet hade man inte haft ekonomisk möjlighet till en meningsfull fritid. I alla fall jag (och många med mig) som inte har förmögna föräldrar eller fått ärva någon rik släkting.
Återstår väl lotto, där jag med min "tur i kärlek" borde ha goda adds att faktiskt ta hem storvinsten. Men med de ytterst få gånger jag faktiskt spelar eller köper lotter, så bör jag knappast ha någon framgång där heller.
 
Dock har jag - precis som förra hösten vid den här tiden - tagit krafttag med träningen igen. Jag var verkligen jätteflitig fram till i våras och det har sedan bara gått utför...
Och allteftersom tiden gått, har jag märkt hur midjemåttet svällt alltmer. Mest märks det när man ska knyta skorna och magen genast tar i benen och är i vägen. Men även när jag ska prova kläder och märker hur svårt det är att hitta både byxor och skjortor som passar.
Det är inte svårt att hitta byxor som sitter bra över benen och baken - men de går ändå inte att knäppa runt midjan. Och skjortorna kan sitta hur bra som helst över armar och axlar, men går inte att knäppa runt magen.
Tror aldrig jag vägt så mycket som jag gör nu, så nu är det hårdbantning och hårdträning som gäller! Så medan de flesta andra börjar träna och banta på våren för att komma i baddräkten, kör jag mitt race på hösten och vintern.
Men det går å andra sidan inte att komma ifrån att man ju faktiskt känner sig väldigt mycket piggare när man tränar. Och hur mycket jag än tycker om hösten, blir även jag tröttare av mörkret. Att då bege sig till gymmet några gånger per vecka gör faktiskt att man piggnar till en hel del.
Fortfarande är jag dock totalt allergisk mot alla olika dieter man kommer med hela tiden. Den diet jag har svårast för är LCHF. Självklart funkar den under en period (som de flesta dieter) för att gå ner i vikt, men jag kan inte se vinsten i att mer eller mindre avstå från kolhydrater. Framförallt om man kombinerar dieten med att träna samtidigt, för då behöver du faktiskt kolhydrater för att bygga upp muskler.
Det är en sak att använda en diet för att under en begränsad tid gå ner i vikt, men i längden tror jag snarare på att vara måttlig i största allmänhet i kombination med att röra på sig ordentligt. För trots allt är det faktiskt så att vi faktiskt behöver fett, salt, kolhydrater och många andra ämnen. Det är först när vi överkonumserar dessa ämnen som det kan bli farligt. Skälvklart i jämförelse med hur mycket vi rör på oss - för ju mer vi rör på oss, ju mer kan vi konsumera av dessa ämnen!
Själv har jag senaste dagarna tänkt igenom vad i min tillvaro som gjort att jag gått upp i vikt så mycket. Sedan har jag radikalt ändrat på just dessa ting. Det är förstås mina mat- och dryckesvanor i kombination med hur lite jag rört på mig sista tiden.
 

 
DN 1 EX 1
 
Bilderna lånade från Christine Rank, RSP media
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Sportspegeln;
Taggar: arbete, träning

Tintin i Kongo

Vi 70-talister tillhör en skadad generation. Vi klarade hos utan datorer, internet och mobiltelefoner, våra föräldrar rökte och drack alkohol under graviditeten.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller  fönster och vi cyklade utan hjälm. Vi åkte bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi åt maskar och  kakor gjorda av sand eller jord. Vi fick luftgevär vid 10-års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen.
Men värst av alltihop var de hemska sagor våra föräldrar läste för oss när vi var små. Bamse förespråkade doping eftersom han åt dunderhonung, Pippi vara kapitalist och materialist. Emil var fyllbult - och Snövit var polygam med tanke på att hon levde med sju män. Möjligen var hon pedofil, med tanke på att "dvärg" kan vara symbolik för sju barn. Och för att inte tala om "Anna och långa farbrorn" - för vad gör den långa farbrorn med lilla Anna???
Men värst av allt var förstås rasismen i böckerna! Pippis pappa omgavs av "negrer", vargen i Bamse var svart och elak. Och senast i raden av böcker som kritiseras är "Tintin i Kongo". Tintin-boken har redan cirkulerat i olika rättsinstanser i flera länder. I Belgien har boken anklagats för rasistiska teckningar som man menat givit en skev bild av Afrika. I belgisk domstol har det rests krav på totalförbud av ”Tintin i Kongo”. Men domstolen menade att seriens skapare Hergé speglade dåtida värderingar och hans avsikt var inte att anse som rasistisk.
Jag kan faktiskt inte annat än hålla med den belgiska domstolen. Självklart är all form av rasism oacceptabel, men man också kunna skämta om saker. Och tänker man på när Tintin-boken är skriven, hade man en helt annan syn på saker och Hergé kan knappast anklagas för rasism...
Men hela debatten visar ju ganska väl hur känsligt det blivit de senaste åren att diskutera etnicitet överhuvudtaget. Det är inte bara tabu att kritisera nånting som har med invandring eller utlänningar att göra, det är även fruktansvärt tabu att skämta om ämnet - liksom att använda vissa ord, oavsett sammanhang. Så sent som idag hittade jag en artikel om hur Södermalmspolisen kritiserats för att man via Twitter efterlyst en väskryckare "med östeuropeiskt utseende".
Självklart finns det begrepp man inte bör använda när man beskriver någons utseende, men vari ligger felet att tala om att en person ser ut att ha ett visst ursprung?! Berättar man att en gärningsman till exempel har en viss hudfärg, blir det ju lättare för eventuella vittnen att veta om de sett en eventuell gärningsman eller ej... Men självklart ska det vara relevant att nämna någons hudfärg i sammanhanget.
Och jag kan inte låta bli att fråga mig vem som egentligen reagerar på saker som möjligen kan klassas som rasism (som till exempel Tintin i Kongo)?! Är det övervägande personer som känner sig kränkta på grund av just sin hudfärg - eller är det "etniska svenskar" som strävar efter någon slags politisk korrekthet?
 
Se bara på Kalle Anka-filmen här nedanför! Själv skrattar jag så att jag viker mig dubbel när jag ser den, men skulle filmen kommit ut idag hade det förmodligen blivit ett ramaskri utan dess like. Den skulle garanterat kunna ses som rasistisk, eller hur?!
 

 
 

 
AB 1 2 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 SvD 1 2 3 4 5 6
 
Bilden lånad från Serienytt
 

3 kommentarer
    Follow
publicerat i Rasism och invandring
Taggar: Kulturhuset, Tintin, Tintin i Kongo, rasism

Visa fler inlägg