Vuxenpoäng

Det är mer än en gång det slagit mig att jag har svårt att definiera mig som vuxen. Ofta när jag ser eller hör om någons ålder, brukar jag ofta tänka att jag är mer eller mindre jämnårig med vederbörande - fram tills jag kommer fram till att jag kommer på att jag faktiskt är 10 år äldre än vederbörande.
Och pratas det om "vuxna", har jag svårt att definiera mig med den gruppen. Även om jag givetvis egentligen vet att jag ju trots allt hör dit!
I mitt stilla sinne undrar jag om det förekommit i tidigare generationer att man pratat vuxenpoäng i samma utsträckning som man gör idag?! Själv kan jag nästan känna mig lite nojig ibland, när jag rakt av börjar "räkna vuxenpoäng" i mycket av det jag gör.
Och igår fick jag en verklig bekräftelse av att man börjar bli vuxen på allvar och faktiskt inte skylla ifrån sig längre. Jag började dagen med att betala anmälningsavgiften för att vara med vid min högstadieklass' 20-årsjubileum i slutet av maj. Ärligt talat kan jag faktiskt inte fatta att det är 20 år sedan jag gick ut nian!! Vart har tiden tagit vägen?? Jag minns fortfarande mycket väl den dag jag började högstadiet och nervöst tog bussen till skolan i stan och lite blygt gick genom korridorerna på Läroverket bland alla högstadieungdomar som kändes jättestora och jättefarliga. Det är snart 23 år sedan den dagen!
När jag sedan åkte till jobbet tog jag vägen förbi optikern för att hämta - håll i er nu!! - mitt livs första läsglasögon!! Ja, jag vet! Snart är man inte bara vuxen, utan förmodligen även medelålders. Jag har verkligen skjutit på det väldigt länge, men för en tid sedan insåg jag att jag inte längre kunde vänta med glasögon! Det var helt enkelt dags att prova ut läsglasögon. Så sagt och gjort gick iväg till optikern för en synundersökning. Länge stod jag och provade olika bågar och lyckades till sista bestämma mig för ett par blå.
På jobbet har det redan blivit en del roade kommentarer om vuxenpoängen som nu vilar på min näsa - och jag själv känner mig väl aningen road av det hela också. Att jag sedan insett att jag faktiskt kombinerar glasögonen med ett och annat grått hårstrå gör väl att jag ser aningen äldre ut. Inte för att det egentligen stör mig särskilt mycket, det ska jag villigt erkänna. Jag tycker inte att jag är gammal förrän om ytterligare sisådär 30 år, men att man ständigt blir äldre går ju knappast att undvika.
 
Strax efter att jag gick ut högstadiet (som sagt, för 20 år sedan), fick jag mitt första bankomatkort. Innan dess hade jag gammaldags, hederligt vis gått in på banken och tagit ut pengar av min månadspeng när jag behövde pengar. När jag sedan fick hela mitt studiebidrag fick jag även ett bankomatkort! Jag tyckte det kändes väldigt "hightech" - och faktiskt väldigt vuxet också. Ska väl tilläggas att det då inte var fullt lika vanligt med betal- och kreditkort. Fortfarande var kontantbetalning det vanligaste och oftast var det bara de lite mer välbärgade som höll sig med kontokort. Om man inte fortfarande körde på checkkonto.
Jag tillhör den generation som faktiskt är uppvuxen med bankbok, som jag hade till mitt livs första bankkonto som liten. När spargrisen skulle tömmas, fick man följa med mamma eller pappa till banken med spargrisen i ena näven och bankboken i den andra. Förundrat såg man på när kassörs-kan tömde spargrisen i mynträknaren och sedan stack in bankboken i en liten skrivare (jo, det kom en bit in på 80-talet) som skrev in vad jag hade på kontot.
För ett antal år sedan skaffade jag så kreditkort - och så behändigt det är!! Sedan dess tar jag bara ut småsummor för att kunna ha till automater eller de få gånger man handlar på ställen där de fortfarande inte tar kort.
MEN, i början av den här veckan insåg jag en mycket obehaglig sak! På något vis har det dragits pengar från mitt VISA-kort utan att jag har använt det. Ingen offantlig summa, men tillräckligt mycket för att det ska vara kännbart; 700 kronor. Jag kontaktade banken, gjorde polisanmälan. Och åtgärden blev förstås att jag var tvungen att spärra kortet!
Plötsligt insåg jag hur handikappad jag blev när jag inte hade tillgång till VISA-kortet. Det kändes som att jag på något sätt kastades tillbaka dryga 20 år i tiden och måste nu uppsöka banken för att komma åt mina pengar. I fredags var jag verkligen tvungen att sätta mig och fundera över vad jag kunde tänkas ha för utgifter under helgen - jag var ju tvungen att ta pengar för hela helgen. Kontanter i all ära, men oftast är det ju mycket smidigare med kort.
Precis som med många andra saker börjar jag sakta fråga mig hur man klarade sig förr tillbaka? Men klarade sig, det gjorde man ju. Det vet jag om var med "på den tiden", saker var väl bara lite, lite krångligare. ;-)
 

 


 
Bilderna lånade från Kenzobebis, Iconfinder, Katarinas blogg
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow