Happy new year 2014

 
Genom detta enkla inlägg vill jag tillönska alla ett riktigt gott nytt år och en god start på det nya året! Själv tillbringar jag nyårskvällen på jobbet, men hoppas på någon form av enkelt firande när arbetspasset är över. Det kommer inte bli några sena övningar, men lite firande blir det nog allt.
 
Drick nu inte för mycket bubbel, stöka inte runt för mycket på stan och gör inget annat jag skulle ha gjort (om jag inte jobbat), så ska ni se att att det blir ett bra nyårsfirande!! :-)
 

 
Bilden lånad från HDW
 
DB 1 2 DM 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 EX 1 LT 1 ST 1 SvD 1 2 3
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Julen;

Att själv betala för sin sjukvård

Någon som läste gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter?! Ni som inte gjorde det, kan jag rekommendera att göra det! Artikeln går att hitta här och den känns minst sagt aningen skrattretande.
Ämnet är proffsboxning och de skador deltagarna ibland ådrar sig. "Boxningssporten kräver svåra skador och därmed dyr vård, som i dag betalas av allmänheten. Om sporten inte kan kriminaliseras borde boxarna själva stå för kostnaderna, men ännu rimligare vore att belasta arrangörerna", skriver Claudio Tamburrini och Torbjörn Tännsjö som ligger bakom debattartikeln.
Jag gillar inte boxning som fenomen, det gör jag verkligen inte. Jag har aldrig förstått mig på vitsen i att frivilligt ställa sig i en ring och puckla på varandra.
Grunden till artikeln ska vara att boxaren Frida Wallberg slogs ner tidigare i år under en boxningsmatch och därefter behövde långvarig intensivvård. En kostnad som författarna till artikeln inte anser ska belasta skattebetalarna. Författarna menar att Wallberg frivilligt ställt upp i boxningsmatchen och att skadorna inte uppstått om hon inte valt att delta. Det kan man visserligen hålla med om, men att börja sålla vilka som ska betala för sin vård eller ej känns verkligen totalt smaklöst och minst sagt absurt.
Vart flyttar vi så fall gränsen nästa gång? Hockeyspelare? Skadorna hade knappast uppstått om spelaren inte entrat hockeyrinken. Någon som ramlar i en slalombacke? Skadorna hade aldrig uppstått om personen avstått från att ställa sig på ett par skidor. Skador efter en trafikolycka? Skadorna hade ju knappast uppstått om man aldrig satt sig i bilen. Eller varför ska skattemedel gå till att rädda någon som försökt begå självmord? Skadorna efter ett självmordsförsök är ju uppenbarligen självförvållade. Vi vet dessutom att rökning ligger bakom 80-90 % av alla fall av lungcancer. Ska även rökarna behöva betala sin vård om de får cancer? Och hur ska vi ställa oss till narkomaner och alkoholister som behöver vård på grund av sitt missbruk?
Absolut, det är mycket pengar vi talar om för exempelvis en boxare som skadas under en match. Men börjar vi flytta på gränserna, börjar det snart bli extremt godtyckligt. Om boxare - eller arrangörerna eller boxarnas motståndare - ska börja betala för de skador som uppstår, vilka grupper kommer snart att få betala för sin sjukvård? Hela idén med att börja sålla i detta sammanhang är så absurd att det inte finns ord för det.
Och vad gör man i förlängningen om privatpersoner eller företag ska finansiera viss vård, men pengarna inte finns? Ska sjukhusen börja ta kreditupplysningar på patienter med livshotande skador innan nödvändiga sjukvårdsinsatser sätts in? Även om man kan köpa artikelförfattarnas argument, att skattemedel inte alltid borde gå till självförvållade skador, måste man ändå tänka lite längre än näsan räcker.
Det är inte värdigt en välfärdsstat att neka människor vård för att skadorna eller sjukdomarna helt eller delvis är självförvållade och ingen annan än staten har medel att finansiera vården. Det är inte heller värdigt en välfärdsstat att börja sålla vilka som ska betala för vård eller ej.
Varje person som kommer in till ett sjukhus med sjukdomar eller skador som behöver vård av något slag, är också en person som efter tillfrisknandet kan vara en potentiell tillgång för samhället. En person som kan jobba, betala skatt, konsumera tjänster och varor och därigenom bidra till samhället. Oavsett hur skadan eller sjukdomen uppstått.
Själv frågar jag mig snarare hur det kommer sig att skattemedel ska gå till att betala lön till de två artikelförfattarna, som jobbar på Centre for Healthcare Ethics (en del av Karolinska Institutet) samt Stockholmsuniversitet, när de inte har viktigare saker för sig än att komma med så urbota dumma idéer. De kanske själva borde betala sina löner?!
 

 
DN 1 LR 1 SvD 1 SR 1 2 3
 
Bilden lånad från Dagens Medicin
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Diverse, Politik(er);

Back in buisness

Imorgon drar vardagen igång igen. Ja, jag vet att det låter konstigt att vardagen börjar på självaste nyårsafton, men det är sådant som kan hända när man är skiftarbetare. Personligen har jag ändå haft en ovanligt lång julledighet och skrivande stund faktiskt varit ledig i två veckor. Det är nog första gången på flera år som jag haft en så långa sammanhängande ledighet kring jul.
Men som vanligt går semestern alldeles, alldeles för fort. Det känns som att man knappt hinner gå av sista passet innan ledigheten, så är det dags att gå på nästa igen. Och jag slår vad om att jag inte kommer hinna mer än gå in genom dörrarna till polishuset imorgon så kommer det att kännas som att jag aldrig varit därifrån. Det kommer säkerligen gå en liten stund då man känner sig aningen ringrostig och förmodligen får tänka efter lite extra kring rutiner och hur vissa saker ska göras, men ganska snart kommer det kännas som att man bara varit hem och vänt.
Att spendera nyårshelgen på jobbet är för min del knappast något nytt - snarare börjar jag faktiskt bli van att "fira" nyår på det sättet. Bortsett från min studietid åren 2006-2011 har jag faktiskt spenderat i princip varje nyårshelg sedan årsskiftet 2001/2002 på jobbet. Det har rört sig om alltifrån att ha jobbat bara någon del av nyårshelgen till att ha jobbat själva nyårsnatten. Imorgon kommer jag jobba kväll och är därmed hemma runt 23.00.
Något som inte gör mig ett smack. Jag har idag varit på stan och köpt lite skumpa, vin, choklad och chips och kommer sitta uppe över tolvslaget. Jag har gjort i ordning en extra fin matlåda att ta med och kommer förhoppningsvis hinna se Grevinnan och betjänten på jobbet.
Trots allt är nyår en helg som i mina ögon är ganska överreklamerad. Självklart skulle jag helst vilja vara ledig om jag haft möjlighet att välja, men som skiftarbetare måste man ofta välja mellan att få julen eller nyår ledigt. Så när valet står mellan dessa helger, är valet väldigt enkelt för min del.
Men många verkar bygga upp väldigt höga förväntningar kring sitt nyårsfirande med nyårslöften, fester, kläder, mat och dricka. Sedan är det många som tycks bli väldigt besvikna när firandet inte uppfyller förväntningarna eller man inte lyckas hålla nyårslöftena. Själv har jag inte avgivit ett nyårslöfte sedan jag var i 12-årsåldern och riskerar knappast bli besviken på mitt "firande" på jobbet.
Det var ytterst få nyårslöften jag lyckades hålla, så därför valde jag att helt enkelt sluta avge några löften vid tolvslaget. Ett enda löfte håller jag dock mer eller mindre fortfarande, efter cirka 25 år. Jag lovade nämligen att sluta äta godis en nyårsnatt när jag var 10-12 år. Det tog inte många veckor innan jag bröt löftet, men har ända sedan dess ändå hållit nere på min konsumtion av sötsaker. Under flera år som barn valde jag bort lördagsgodiset och köpte istället serietidningar på lördagarna. Och nu som vuxen, äter jag ytterst sällan godis och fikabröd. Ibland köper jag hem sånt när jag ska ha främmande, men det som eventuellt blir över blir oftast liggande jättelänge. Ofta så länge att jag till sist måste slänga det för att det börjar bli gammalt.
 
Men det har i vilket fall varit en välförtjänt ledighet dessa två veckor. Det har varit intensivt, men härligt och välförtjänt. Jag har sovit mycket, men även (förstås) ätit mycket och hunnit flänga runt mycket bland bland släkt och vänner.
Med åren har jag alltmer lärt mig vikten av att faktiskt ta tillvara på ledighet och vila. Jag har lärt mig konsten att till 200 % koppla bort jobbet när jag inte är där och istället fokusera på att göra saker som inte har med jobbet och vardagen att göra. Givetvis är ingen människa felfri och det har förstås även hänt mig att jag ägnat energi åt jobbet även när jag varit ledig. Men generellt sett, så lyckas jag väldigt bra i min inställning att koppla bort jobb och måsten när jag är ledig.
Under dessa två veckor har till och med bloggen fått vila en hel del, vilket ju hör till ovanligheterna för min del. Jag har märkt att besökssiffrorna rasat, men hoppas att ni som följer min blogg nu hittar tillbaka hit! Målsättningen är förstås att återgå till att skriva mer eller mindre dagligen igen.
Visserligen har jag aldrig upplevt bloggande som något krav, utan snarare något jag tycker är roligt och faktiskt gör helt frivilligt. Men ibland måste man koppla bort även annat som hör till vardagen, så denna gång har även bloggandet blivit lite lidande.
Men när man känner att man med nya, friska tag kan återgå till vardagen med allt vad det innebär med viss glädje och ny motivation så betyder det oftast att man haft en bra ledighet och hunnit samla mycket energi. Och det är precis så jag känner just nu. Jag hade visserligen inte tackat nej till mer ledighet, men så känner man ju i princip alltid när man varit ledig. Nu känns det ändå relativt positivt att återgå till jobbet och få lite struktur på tillvaron igen!
 

 
AB 1 D 1 DN 1 2 DM 1 2 GP 1 SvD 1 2 3
 
Bilderna lånade från MUSC, Fitness Mallan
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Julen;

Visa fler inlägg