På resande fot

Är det något jag saknat att göra de senaste åren, så har det varit att resa. Under studieåren var det helt uteslutet att resa någon annanstans än inom Sverige, pengarna räckte aldrig så långt. Men så är det ju för de allra flesta studenter.
Sedan jag slutade plugga, har pengarna gått till väldigt mycket annat istället. Jag har behövt inreda och renovera lägenheten till exempel - och det ju långt ifrån gratis. Så en av mina stora passioner - just att resa - har fått stå tillbaka under flera års tid.
Men idag är det så äntligen dags! Klockan 10 sätter jag och merparten av närmsta familjen oss på ett plan mot Budapest. Det hela är egentligen en födelsedagspresent till en familjemedlem som fyllde jämnt för några veckor sedan, men även vi som överlämnade presenten kommer följa med förstås. Och för min del är det första utlandsresan på jätte länge. I alla fall bortsett från de gånger jag mönstrat på eller av fartyg i olika delar av världen.
Det längsta jag varit sedan 2004 är till Köpenhamn. Visserligen utomlands (och en mycket trevlig stad), men ändå tillräckligt när Sverige för att man nästan ska känna sig som hemma ändå.
Men nu är väskan packad och det är dags att bege sig iväg mot Arlanda. Det är alltid en speciell känsla att komma till en flygplats, hela atmosfären är så härlig! Trots att jag tidigare jobbat flera år på Arlanda, kan jag fortfarande känna av atmosfären att vara på väg någonstans när jag kommer till en flygplats. Sista jag flög från Arlanda var jag på väg till Köpenhamn, men fick ändå känslan av att vara på väg långt bort och att det var något mycket speciellt att vara på flygplatsen.
Även om man inte handlar något nämnvärt, så är det alltid roligt att gå i taxfreen, att gå runt bland barerna och butikerna och titta. Allt för att komma i den rätta stämningen inför resan. Att sedan sätta sig i planet, känna det taxa ut till startbanan och ta fart för att lyfta är en otrolig känsla.
 
Nu hoppas jag på en härlig helg i Budapest och att resandet kommer att ta fart framöver för min del! Vädret verkar inte bli det bästa, men jag hoppas att meteorologerna har fel (det händer ju faktiskt ibland att de har det). Om inte annat får man hålla sig till inomhusaktiviteter av olika slag, funkar ju faktiskt det med. Bada i varma källor är ju till exempel ett måste i Budapest, så det kommer vi absolut att göra. Och en del av dessa bad är ju faktiskt inbyggda med tak och allt.
Så det kommer knappast vara några problem att få tiden att gå oavsett väder. Visst föredrar man bra väder när man är ute och reser, men man får ju anpassa sig efter omständigheterna...
 

 
Bilden lånad från Humans are weird
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, På resande fot;
Taggar: Budapest, resa, resor

Tid till spillo

I min bekantskapskrets har de flesta i min ålder skaffat barn, villa/radhus och bil. Möjligen bor man i lägenhet, men barn, bil och oftast husdjur har man hunnit skaffa. Till det jobbar oftast de båda föräldrarna heltid med allt vad det innebär.
Själv lever jag ensam i en hyresrätt utan barn och husdjur. Nej, ni ska inte tycka synd om mig för det - för det är faktiskt självvalt! Men jag kan inte låta bli att imponeras, för jag undrar ofta hur folk faktiskt hinner och orkar?!
Jag lever ensam, bor i hyresrätt och jobbar heltid. Men det är väldigt, väldigt ofta jag känner att tiden och orken tryter rejält. Jag tycker jag stressar mellan jobb, hemmet och olika andra saker i en väldig fart. Att man dessutom jobbar skift, gör förstås krafterna emellanåt tryter extra mycket. Det är svårt att hinna få den tid man behöver för vila och återhämtning som man behöver.
På sistone har jag mer och mer börjat känna att man stressar man alla vardagssysslor på ett sätt som gör att det egna välmåendet många gånger kommer i skymundan. Man stressar för att hinna med alla måsten, för att få ekonomin att gå runt, men att själv hinna vila och återhämta sig glömmer ofta bort. Att hinna med sig själv, att hinna unna sig lugn och ro är ofta inte särskilt prioriterat i dagens samhälle.
Och om jag, som ensamstående utan barn, tycker att jag har svårt att hinna med sådant, undrar jag förstås hur man hinner med det barn, partners och trädgårdar som ska skötas?! Utöver detta har man kanske många gånger fritidshus, båtar, bilar och en lång rad andra saker att bekymra sig om. Saker som å ena sidan ger mycket nöje, men som också medför visst ansvar, bekymmer och tid som måste läggas ner på underhåll och omsorg. För att inte förglömma att det också innebär utgifter rent ekonomiskt.
Och där kommer vi in på nästa stressmoment i vardagen, nämligen att få ekonomin att gå runt. För många är det förstås inte ett bekymmer med det ekonomiska, men för många andra av oss är det just det. Vardagen är inte ett bara ett pusslande för att tid och ork ska räcka till, utan även ett pusslande för att pengarna ska räcka.
 
I perioder kan jag känna att man lägger ner alltför mycket tid på olika vardagsrutiner och hålla ekonomin på fötter. Istället för att satsa på kvalitetstid för sig själv och nära och kära kämpar man på med jobb, ekonomi och vardagspussel.
Människan är inte skapad för det stressiga samhälle vi har, det är min starka övertygelse. Det är absolut inte särskilt konstigt att psykisk ohälsa, alkoholism och hjärt-/kärlsjukdomar konstant ökar. Det finns förstås många faktorer som inverkar, men det stressade tempo vi förväntas hålla är självklart en av alla faktorer.
Med tanke på den korta tid vi faktiskt lever, lägger vi alldeles för mycket tid på arbete och pusslande för att få vardagen att överhuvudtaget fungera. Egentligen borde det ju vara det omvända; merpartern av vår tid och energi borde vi lägga på vårt välmående och att vårda kontakten och umgänget med våra nära och kära.
Men den prioriteringen kan vi oftast inte göra i dagens samhälle. Istället ska vi slita och släpa för att kunna leva imorgon. Vi ska arbeta, slita, släpa och spara tid och pengar. Det är viktigare att pensionsspara än att pengarna ska räcka just idag. Men med all stress, är det inte alltid säkert att vi faktiskt hinner uppleva vår pension. Istället kommer en alltför stor del av oss att gå bort i olika stressrelaterade sjukdomar.
Det finns ett talessätt som säger att för många kommer den dag då vi måste betala tillbaka det vi lånat av framtiden - och det är något det ligger otroligt mycket sanning i. Vi lånar, lånar och lånar för att få tid och pengar att räcka till istället för att leva i nuet.
För många år sedan arbetade jag med en man, som då var i 55-årsåldern. En onsdagskväll när vi arbetade tillsammans, står han och pratar om att han bestämt sig att anta ett pensionserbjudande som arbetsgivaren kommit med. Det innebar att man skulle kunna gå i pension vid 60 års ålder och i princip samma pension som om man gick vid 65 år. Jag kunde se hur han myste när han pratade om hur han efter pensioneringen skulle säga upp lägenheten och flytta upp till sin sommarstuga i Jämtland, för att sedan bara göra sådant han aldrig riktigt tyckt sig haft tid med. Som att jaga, fiska och resa.
Jag var sedan ledig ett par dagar och kommer till jobbet på lördagen. Då får jag veta att min kollega inte dykt upp på jobbet på fredagen, som han skulle ha gjort. Samma dag hittades han död i sin lägenhet och obduktionen visade att det var hjärtat som lagt av. Han hann aldrigt njuta av sin pension och göra allt det han inte tyckt sig ha hunnit med under sitt yrkesliv.
Detta - och många andra liknande historier - borde vara en läxa för oss alla. Vi borde ta tillvara på livet medan vi kan och inte stressa runt som yra höns för att få vardagen att fungera. Istället borde vi leva i nuet och inte bekymra oss lika mycket om framtiden.
Men människan är trots allt inte en särskilt intelligent varelse...
 

 
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi
Taggar: Tiden, stress, tid, tiden, tidsbrist

Kravaller

Kan någon förklara för mig hur man är funtad när man beger sig ut på gator och torg för att bränna bilar och hus, kasta sten och förstöra? Hur kommer det sig man sedan fortsätter kasta sten emot brandmännen som kommer för att släcka brasorna? Vad är det man tror att man får fram för budskap genom ett sådant agerande?
Helt sant, det är sista dagarnas kravaller i Husby jag tänker på. Visst, jag vet att det är vad många skulle kalla ett "problemområde", där många säkert känner en frustration gentemot samhället. Men vad tror man blir bättre att förstöra på det här sättet?
Man kan ha åsikter om poliser, men det är knappast särskilt klyftigt att börja kasta sten mot poliser - det är ju inte så att man inte riskerar att bli gripen för det om ni förstår vad jag menar. Har man tidigare haft med polisen att göra i bemärkelsen att man har ett kriminellt förflutet kan jag tänka mig att man kanske inte gillar poliser. Kanske inte nödvändigtvis för att poliserna använt övervåld i samband med att man blivit gripen, men kanske för att man förknippar poliser med något negativt. Jag säger inte att man gör rätt som kastar sten mot poliser i något läge, men någon gnutta förståelse kanske jag kan krysta fram i vissa situationer. Man kan se att det finns en förklaring, men ingen ursäkt helt enkelt.
Men brandmännen då? Varför kasta sten mot folk som faktiskt är på plats för att hjälpa? Personer som knappast har gjort dig något illa överhuvudtaget. De enda gånger man har med brandkåren att göra är ju när man behöver hjälp i olika sammanhang. Men det har varit åtskilliga gånger under den gångna tidens upplopp i Husby som brandkåren utsatts för stenkastning och inte vågat åka fram till brandplatser utan poliseskort. Förlåt, men hur vrickat är det på en skala?!
Hur kan man bli så frustrerad att man först startar kravaller, bränner och förstör, för att sedan ge sig på poliser och brandmän? Jag greppar liksom inte den logiken. Vad är det för budskap man tror att man får fram genom ett sådant agerande?
 
Sista dagarna har rykten florerat om att Aftonbladet och Expressen ska ha betalat ungdomar för att bränna bilar, filma vad de gjort och sedan skickat in bilderna/filmerna till tidningarna. Visst, de flesta tidningar betalar för bra bilder som de kan använda - men någonstans finns förstås också en gråzon när man tittar närmare på hur bilderna kommit till.
Om det faktiskt varit frågan om att kvällstidningarna rent ut begärt att folk ska bränna bilar vet jag förstås inte, det hela är ju bara rykten. Men i ärlighetens namn skulle jag faktiskt inte bli förvånad om uppgifterna visade sig stämma. Framförallt när det är frågan om två tidningar som lever på lösnummerjournalistik.
Tidningarnas respektive chefredaktörer slår förstås ifrån sig (Aftonbladet här och Expressen här). Nej, jag tror inte riktigt att detta är arbetsmetoder som tidningarnas chefredaktörer sanktionerar - och skulle det ändå vara så, skulle de förstås inte erkänna det offentligt. Men - som sagt - skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att vissa journalister faktiskt rörde sig i vissa gråzoner för att göra rejäla scoop. Och ännu mer hos tabloidtidningarna än någon annanstans.
Oavsett journalisternas metoder, tror jag samtidigt att all rapportering kring kravallerna eggar den lilla skara människor som ligger bakom dessa händelser. Oavsett vilket budskap de vill få fram, så vänds plötsligt allas blickar mot Husby. Det har blivit en världsnyhet som snabbt spridits. Till och med brittiska UD har avrått engelsmännen från att resa till Stockholm. Man kan ju då fråga sig hur många turister som åker till Husby? Det är ju inte den största turistattraktionen i Stockholm direkt. Visst finns risken att oroligheterna sprider sig, men jag har svårt att de kommer till innerstan till exempel.
 
Att det sedan kostat polisen runt 10.000.000 kronor för att försöka stävja kravallerna känns ju sisådär. Tänk vad mycket vettigare saker man kunnat lägga dessa summor på! Att anställa mer personal, att beta av utredningar man ligger efter med. Men istället får man vara på plats i Husby och jaga efter personer som tycker om att elda upp bilar...
 

 
DN 1 2 3 4 5 6 7 SR 1 2 SvD 1 2 3 4 5 SVT 1
 
Bilderna lånade från Wired, Winmark
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Betraktelser, Politik(er);
Taggar: Husby, kravaller, upplopp

Visa fler inlägg