Källskydd

I Sverige har vi yttrande­frihet, något vi absolut ska vara stolta över. Det är trots allt inte överallt man har sådant inskrivet i grundlagen. Dessutom alla som pratar med en journalist enligt samma lag rätt att vara anonyma.
Är man sen offentligt anställd, omfattas man dessutom av det som kallas meddelarfriheten och har rätt att förse medier med information, även om det handlar om informationen är sekretessbelagd. I det läget har arbetsgivaren inte rätt att efterforska vem som lämnat ut uppgifterna, oavsett hur uppenbart det är vem som lämnat ut dem. Även om man med lätthet kan förstå vem som lämnat ut informationen, har man inte rätt att konfrontera vederbörande. Det spelar ingen roll om man läckt uppgifter ur en polisutredning eller andra uppgifter som kan sinka arbetsgivarens och/eller kollegernas arbete.
Tanken är säkerligen god; att man ska ha rätt att påtala missförhållanden utan att för den sakens skull riskera jobbet eller att råka ut för repressalier. Och så långt håller jag också med om att man ska ha den rätten - även om man inte är offentliganställd. Samtidigt har alla rätt att vara anonyma när man pratar med journalister, så till viss del kan ju även icke offentliganställda relativt riskfritt prata med journalister.
Problemet är ju tyvärr att det finns offentliganställda som missbrukar rätten att prata med media utan att man har rätt att efterforska källan. Jag tänker på till exempel polisanställda, som lämnar ut uppgifter från polisutredningar till media - men där syftet inte är att påvisa missförhållanden utan att helt enkelt läcka och ingenting annat. Självklart finns det säkerligen liknande situationer inom andra sektorer i de offentliga verksamheterna.
Ser man till den polisiära verksamheten, bryter den anställde då mot sin tystnadsplikt och kan ibland även sinka en hel utredning. I värsta fall med resultatet att gärningsmannen inte kan gripas. Men inte heller då får arbetsgivaren efterforska källan.
 
Jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är lite vrickat! Självklart ska man kunna pratat med media för att avslöja missförhållanden utan att riskera repressalier för det - det borde inte bara gälla offentliganställda. I vissa fall kanske en konsekvens av det också är att man bryter mot sin tystnadsplikt.
Men när man enbart läcker uppgifter, när man utnyttjar "kryphål" i lagen för att enbart bryta mot sin tystnadsplikt tycker jag att man gått över någon gräns. I vissa fall borde det finnas en möjlighet att efterforska vem som sinkat en utredning till exempel. Tanken med lagen är ju inte att man ska kunna få ut vad som helst i media, utan enbart avslöja missförhållanden.
Jag menar naturligtvis inte att arbetsgivare ska bryta mot befintliga lagar och börja spåra vilka anställda som pratat med media. Nu ser lagen ut som den gör och det är bara att gilla läget. Problemet ligger snarare i hur lagen är konstruerad.
Polisen som myndighet kan givetvis hamna lite mellan stolarna när någon pratar med media. Bryter du mot din tystnadsplikt, kan det vara frågan om ett lagbrott. Som polisanställd är man skyldig att anmäla om man får kännedom om ett brott. Men samtidigt finns en annan lag som säger att man inte får efterforska - det vill säga utreda - vem som lämnat ut sekretessbelagda uppgifter till media.
Motstridigt, eller hur? Ska man hårdra det, kan med andra ord säga att det inom Polisen finns anställda som begår brott genom att bryta mot sin tystnadsplikt, men Polisen - som har som huvuduppgift att utreda brott - får inte utreda dessa brott.
Jag kan inga siffror, så jag vet inte vanligt förekommande det är med offentliganställda som läcker information till media utan syftet att avslöja missförhållanden. Men jag vill i alla fall hoppas och tro att problemet inte är särskilt stort. Samtidigt kan jag ändå tycka att är det så att någon enbart läckt uppgifter utan syftet att avslöja missförhållanden, borde det finnas möjligheter att efterforska källan. Det ska givetvis vara strikt reglerat när man får göra detta, men möjligheten borde ändå finnas.
 

 
FAKTARUTA:
 
Om du omfattas av meddelarskyddet
Kontrollera att uppgifterna du vill berätta om inte är belagda med kvalificerad sekretess. Du får aldrig lämna ut själva dokumenten om du berättar om information som finns i hemliga handlingar.
Om dina uppgifter är sekretessbelagda, kontrollera att du vänder dig till medier som har utgivningsbevis. Bloggar och privata webbplatser har sällan det.
Dokumentera noga om du utsätts för repressalier för att du lämnat uppgifter till medier. Det behövs om du vill göra anmälan till Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern, eller vill driva frågan på annat sätt.
 
Om du är anställd i ett företag
Försök först att få arbetsgivaren att själv rätta till problemet. Väg annars angelägenheten i att få ut informationen mot risken för konsekvenser för dig. Fundera även över om det finns andra sätt att leda journalisten på rätt spår utan att lämna ut dig själv.
Anser du dig för hårt straffad av arbetsgivaren efter ett offentliggörande, kan frågan drivas vidare genom den fackliga organisationen. Ytterst kan frågan avgöras i Arbetsdomstolen.
 
För alla
Om du vill vara anonym, är det viktigt att säga det till journalisten. Om en journalist ändå röjer dig som källa, kan du polisanmäla det hela.
 
Meddelarfrihet
Rätten för offentlig­anställda och vissa andra, att lämna muntliga uppgifter till media i publiceringssyfte. Detta rör även sekretesskyddad information - dock inte information som faller under kvalificerad sekretess. De som omfattas av meddelarfriheten är anställda i kommun, landsting, stat och kommunala bolag.
 
Efterforskningsförbud
Förbud för myndigheter att försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter med stöd av meddelarfriheten.
 
Repressalieförbud
Förbud mot att myndigheter straffar en anställd som använt sin meddelarfrihet.
 
Anonymitetsskydd/källskydd
Rätten för alla, oavsett arbetsgivare, att få vara anonyma när de lämnar lagligt anskaffade uppgifter till media, antingen de publiceras eller inte. En journalist som bryter källskyddet riskerar fängelsestraff.
 
Källa: Publikt

 
Bilderna lånade från Publikt, The wife, Treehugger
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Diverse, Ordningsmakten, Politik(er);
Taggar: efterforskningsvörbud, källskydd, meddelarfrihet

Höstrusk

I helgen var jag bjuden på födelsedagsfest på ett mysigt hotell i Dalarna. Det blev en lyckad helg, med bastubad, god mat och sen kväll...
Men under bilresan upp, kunde jag se hur långt hösten faktiskt kommit i andra delar av Sverige jämfört med Stockholm. Vet inte det varit varmare här sista veckorna, men något måste det ju vara som påverkat. Här är det inte särskilt mycket höstfärger än, även om det börjar komma. Men så fort vi passerade "gränsen" till Dalarna, var det som att passera en väldigt skarp gräns mellan sen sensommar och tidig höst.
Det omvända noterade jag när vi åkte hemåt idag, vilken markant skillnad det var.
Men jag hann inte mycket mer än hem och börja packa upp, så kom rejäla moln krypande allt närmare. Det kändes mer eller mindre som det omgående blev natt när molnen kom krypande. Jag fick plötsligt börja gå runt och tända i hela lägenheten.
Men jag kan inte låta bli att tycka om det rogivande i hösten, med mörker, regn och kyla. Under somrarna märker jag själv ofta av en massa krav och förväntningar på saker man "bör" göra bara för att det är sommar. Oftast är det nog en själv som ställer de kraven och tror att andra förväntar sig att man ska agera på ett visst vis. Själv får jag ofta väldigt dåligt samvete om jag sitter inne framför TV:n eller datorn en solig och fin sommarkväll. Jag får dåligt samvete om jag inte anser mig vara "tillräckligt" solbränd eller har badat utomhus när man kommer in i juli.
Till det kan ofta somrarna kännas ganska hektiska. Man bjuds till folks sommarstugor, midsommarfiranden, kräftskivor och så vidare. Samtidigt som man själv vill hinna med att vara i den egna sommarstugan, resa lite - och ändå inte alltid har så väldigt mycket mer tid än vad man har under resten av året. Möjligen med undantag för semesterveckorna.
Men under höstarna kommer lugnet, vardagen innehåller visserligen krav men kvällarna blir lugnare och man flänger inte på samma vis. Man kan dessutom sitta hemma och mysa på kvällarna utan få dåligt samvete. Själv är jag storkonsument av ljus under den mörka delen av året. Jag vågar inte tänka på hur många ljus jag gör av med, men det är väldigt ofta jag får fylla på lagren av ljus. Så till skillnad från många andra, tyker jag det är väldigt härligt när hösten kommer.
 

 
Bilden lånad från Nina funderar
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok
Taggar: fest, höst, hösten

Med ljus och lykta

Jag är faktiskt glad att jag inte är nykläckt student från gymnasiet idag. Jag är faktiskt riktigt glad att jag inte tillhör den generation som i somras rusade ut från gymnasieskolorna och vrålade "Vi har tagit studenten".
När jag tog studenten 1996 var det många av dåtidens vuxna som bekymrat rynkade på pannan och tyckte lite synd om oss ungdomar som kom ut till en redan ansträngd arbetsmarknad. Men själv var jag "arbetslös" en vecka och påbörjade sedan mitt första jobb - ett sommarvikariat på Posten. Sedan rullade det på och jag har totalt varit arbetslös runt tre månader i hela mitt liv.
Men numera verkar det påtagligt tuffare. När jag genom åren bestämt mig för att byta jobb, har jag kallats på intervju efter intervju och mer eller mindre kunna välja och vraka bland jobben. Trots att jag varit outbildad. Nu sitter jag på en fyraårig högskoleutbildning, men det är verkligen inte många intervjuer jag kallats på. Trots att jag säkerligen sökt drygt 100-talet jobb sedan jag fick min examen 2011. Och då har jag absolut inte varit kräsen, utan sökt jobb som jag varit mer än överkvalificerad för - upp till jobb där jag nog även varit underkvalificerad.
Visst, jag sitter inte i sjön (bokstavligt talat), utan har faktiskt ett fast jobb. Men det är klart att jag i slutändan på ett eller annat sätt vill ha användning för min sjökaptensutbildning. Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att få komma ut till sjöss, det verkar inte som den drömmen kommer att gå i uppfyllelse. Istället har jag börjat titta på jobb som är inom branschen, men som nödvändigtvis inte är ombord på fartyg. Jag har sökt olika jobb i hamnar, på rederier, Sjöfartsverket, Trafikverket, lotsstationer... Varenda jobb jag överhuvudtaget fått nys om.
Till det kommer alla andra typer av jobb jag hittat och känt jag kan tänka mig att jobba med. I bästa fall har jag kommit på någon enstaka intervju, men sen har det tagit stopp. Och då har jag ändå varit ute i arbetslivet i snart 20 år och har (som sagt) en fyraårig högskoleutbildning ovanpå det. Hur går det för dem som precis avslutat gymnasiet? Har man ingen erfarenhet och ingen yrkesutbildning, känns det som man är rätt körd på arbetsmarknaden av idag.
 
Sen kan jag bli irriterad på den så kallade regeringen vi har, som prioriterar att sänka skatterna för oss som har arbete, istället för att försöka lägga resurserna på att faktiskt få igång arbetsmarknaden. Självklart ska det löna sig att arbeta, men varför inte försöka se till att det faktiskt finns arbeten att söka också?! Varför låna en massa pengar som bara gynnar en viss del av befolkningen, samtidigt som alla måste vara med på att betala tillbaka dessa pengar?
Det man säger genom reformen är i princip att "skyll dig själv att det är dåligt med jobb, dig tänker vi inte gynna det allra minsta". Man sänker skatterna för oss som jobbar - men alla pensionärer som slitit och släpat hela sitt liv och inte längre orkar och kan jobba, då?! Frågar du pensionärerna, är det nog få som tycker att det lönar sig att jobba! För du får ju inget för det den dag du går i pension, eller hur?!
Men det är ju sen länge ett välkänt faktum att Alliansen är övertygade om att alla arbetslösa befinner sig i den situationen för att de är lata och helt enkelt inte vill jobba. Detsamma gäller långtidssjukskrivna. Enligt Alliansen blir man arbetslös eller sjukskriven för att man är lat och inte vill jobba - och man ska sedan straffas för att det inte finns några jobb att söka.
 
Okej, jag spetsade till det hela litegrann här ovanför. Men även om jag spetsade till det, är det ju i princip så det fungerar idag. Man belönas om man jobbar och bestraffas om man inte gör det.
Självklart är det inte okej att bara gå hemma och lyfta bidrag om man faktiskt har möjlighet att jobba - och det finns jobb att söka. Men det är ju där problemet ligger! Den stora majoriteten av dem som inte jobbar - oavsett om man "bara" är arbetslös eller sjukskriven - vill jobba, men kan inte för att man antingen inte får något jobb eller helt enkelt inte kan jobba just på grund av att man är sjuk.
Sen finns det en försvinnande liten minoritet som tycker det är fasen så bekvämt att gå hemma och lyfta bidrag. Men det ju de personerna man ska "ge sig på" och inte dem som faktiskt gör vad de kan för att komma in på arbetsmarknaden igen.
För min egen del har jag ju mitt på det torra; jag har fast jobb och en inkomst som ändå är okej. Men att ha gått en utbildning, dragit på sig hundratusentals kronor i studielån och sedan inte få nytta av utbildningen - det känns rätt surt ska jag villigt erkänna!
Visst har även jag märkt av nedgången på arbetsmarknaden, att det är tuffare numera. På så vis ska jag givetvis skatta mig lycklig, som ändå har ett jobb att gå till. Jag har ibland tänkt tanken att säga upp mig för att ha möjligheten att kunna ta vikariat och på så viss komma in i "rätt" bransch. Men med tanke på hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut, är det ett rätt vanskligt beslut. Jag har trots allt ingen aning om hur lång tid det tar innan jag faktiskt får ett vikariat. Till det kommer karensen, som gör att jag står helt utan inkomst under nästan två månader från den dag jag slutar på jobbet. Så nej, det känns inte som ett alternativ överhuvudtaget.
Så det återstår helt enkelt att vara kvar på mitt nuvarande jobb och hoppas på att ett mirakel ska ske...
 

 
DN 1 2 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8
 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Jobb och arbetsmarknad

Visa fler inlägg