Abrupt avslut

Årets semester får ett aningen oväntat slut. Jag hade verkligen sett fram emot att tillbringa den sista semesterveckan i sommarstugan, bara vila och ta det lugnt. Men riktigt så blev det inte i slutändan.
Strax innan jag skulle åka till Centralen i fredags för att ta tåget till Söderhamn, ringer neurologen och meddelar att man fått svar på magnetröntgen som jag gjorde i måndags. Man har hittat förändringar i halsryggen som man inte riktigt kan säga vad det är, men som bör undersökas omgående. Läkaren avrådde mig å det bestämdaste att vara kvar i Söderhamn hela veckan, utan bokade istället in mig för ett återbesök på tisdag.
När en läkare bestämt avråder mig från något brukar jag oftast inte protestera särskilt mycket, utan snarare göra som jag blir tillsagd. Rättare sagt, är det nog ett av få tillfällen då jag faktiskt lyder utan att komma med några invändningar.
Så eftersom jag ändå köpt biljett till Söderhamn, blev beslutet att ändå åka men att sedan bryta denna sista vecka och åka tillbaka till huvudstaden. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att en läkare lägger fram något på detta sätt om det inte är frågan om att det faktiskt är viktigt att få det hela undersökt. Sen får det kännas hur surt som helst att avbryta semestern, men det är förmodligen bara att gilla läget.
Det är märkligt att det gått från att ha rejält ont i nacke och axlar (en smärta som försvann med hjälp av sjukgymnastik), till begränsad rörlighet, finmotorik och känsel till att nu ha en förändring i halsryggen. Sista veckorna har jag dessutom haft extremt dålig ork och snabbt blivit trött vid minsta ansträngning. Detta har dessutom förvärrats markant sista dagarna till att jag har svårt att gå och i princip inte orkar någonting överhuvudtaget. Bara att gå genom lägenheten har gjort mig alldeles utpumpad. Så visst börjar man fundera på om det är frågan om något mer än "bara" en nerv som är i kläm av ett diskbråck - något som man ju misstänkte från början. Men naturen och människokroppen brukar ju vara ett mysterium, åtminstone för min del som har en ganska undermålig medicinsk utbildning.
Sen måste jag ju erkänna att jag är glad att man befinner mig i ett land som Sverige, där man får den vård man faktiskt behöver utan behöva betala stora summor pengar eller ha dyra försäkringar för att täcka eventuella utgifter när man blir sjuk. Bara de undersökningar jag hittills fått skulle förmodligen ha kostat mig bra många tusenlappar - och i perincip oavsett vad som nu är fel kommer resterande vård kosta mångdubbelt mer.
 
Jag har dock bestämt mig för att inte ta ut någonting som helst i förskott, innan jag varit på undersökningen på tisdag. Det enda som händer om jag oroar mig, är att jag själv bara mår sämre och det finns ingen som helst vinst i det. Förändringen i halsryggen kan vara alltifrån något väldigt oskyldigt till något väldigt allvarligt, men ingenting förändras för att jag oroar mig i onödan.
Just nu känns det mest sorgligt att semestern måste avbrytas för att jag inte mår riktigt bra. Jag hade verkligen sett fram emot några lugna dagar ute i skärgården. Det känns (förstås) frustrerande att kroppen inte fungerar som jag förväntar mig, men det gör snarare att jag inser vikten i att faktiskt gå till läkaren på tisdag. Sen är det förstås svårt att låta bli att tänka tanken att det trots allt kan vara något allvarligt. Självklart finns en vagt gnagande oro någonstans, som i vissa stunder gör sig lite påmind. Att något är fel i kroppen kan jag helt enkelt inte neka till, allt annat vore ju puckat. Men när dessa stunder kommer, försöker jag få mig själv att inse att det är lika bra att inte oroa sig innan man faktiskt vet vad det är frågan om.
Som alltid känns det vemodigt när man lämnar vår egna lilla paradisö frampå höstkanten. Man vet ju att det kommer ta ett bra tag innan man kommer hit nästa gång. Personligen är jag sådan att jag skulle kunna åka hit i början av juni och sedan vara kvar till slutet på augusti utan att hinna känna mig uttråkad.
Varje gång jag åker härifrån i slutet av semestern, känner jag alltid samma vemod över att åka härifrån. Så när jag nu måste bryta vistelsen lite tidigare - mot min vilja dessutom - känns det lite sorgligt på något sätt. Men hälsan måste ju alltid komma i första hand, så det är bara att bita i det sura äpplet.
 

 
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Dagbok

Skopunkten

Förlåt, Skopunkten, men vem sjutton vill köpa tre stycken skor?! *L*
 
 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Roliga timmen

Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den

Ingen människa är perfekt och dit räknas givetvis även undertecknad. Jag är fullt medveten om att jag har en del fel och brister och det finns säkert saker som andra ser men som jag själv inte är medveten om. Och att även andra har fel och brister är ju något även jag måste kunna inse och respektera. Och så länge man respekterar mig med mina fel och brister liksom att vi är olika individer med olika syn på saker, så förtjänar man även min respekt tillbaka.
Men är det något som jag verkligen har svårt för hos andra människor, så är det när man inte kan visa respekt för att vi är olika. Även om jag inte nödvändigtvis alltid håller med om allt, även om jag inte alltid förstår andras ställningstaganden och åsikter, tycker jag det är viktigt med en respekt inför att vi trots allt är olika.
Men det kan verkligen reta gallfeber på mig när folk vägrar respektera andras åsikter eller sätt att leva. Du får gärna anse att jag har fel, du behöver inte hålla med om vad jag tycker, men när du vägrar inse att man kan ha olika åsikter, att vi olika och lever på olika sätt har du förbrukat all rätt att förtjäna min respekt.
Detsamma gäller givetvis rasister, nazister, homofober och andra förvirrade individer. Även om deras hat inte riktas emot mig personligen, visar de total avsaknad av respekt och empati gentemot vissa grupper av människor och då kan jag heller inte respektera dessa förvirrade stackare. Det går naturligtvis att rabbla upp en lång rad av olika individer som har svårt att respektera andra människors sätt att leva. Vissa religiösa individer (oavsett religionstillhörighet), framförallt de bokstavstroende, är inte mycket bättre. Och det finns givetvis politiska personer i alla politiska läger som inte kan respektera andras sätt att leva.
 
Sen finns det givetvis en gräns även för mig. Även om jag känner att jag inte kan respektera en nazist skulle jag aldrig använda oprovocerat våld mot en nazist. Den enda gång jag anser att våld är befogat är i rent självförsvar - det vill säga: blir jag fysiskt påhoppad kommer jag fysiskt att försvara mig. Men jag skulle aldrig med våld attackera en person även om denne inte förtjänar min respekt.
Det är bland annat därför jag inte kan sympatisera med de motdemonstranter som ägnar sig åt att attackera nazistiska demonstrationer med våld. Även om jag i grunden kan hålla med om att det är osmakligt att nazister ska kunna demonstrera på våra gator, eftersom de på flera sätt motsätter sig det demokratiska systemet, så tror jag inte på att våld löser problemet. Framförallt sänker man sig till nazisternas egna, låga och osmakliga nivå. Man ska även komma ihåg vad lagen faktiskt säger, det vill säga att vi har en orkänkbar demonstrationsrätt i Sverige. Vissa tycker att Polisen är för frikostig med att godkänna demonstrationsansökningar. Men tyvärr är lagen utformad på ett sådant sätt att man inte kan avslå ansökningar på vilka grunder som helst.
Sen är det förstås baksidan av demokratin att vissa osmakliga åsikter får framföras, men det är tyvärr så lagen ser ut idag - och det är väldigt farligt om man börjar begränsa demonstrationsrätten. Och det är jättebra att det blir motdemonstrationer, men det idealiska är förstås om man inte använder våld.
För någonstans kommer man ändå in på människovärde. Även om man inte respekterar en person, går trots allt gränsen vid att använda våld emot vederbörande. Hur mycket jag än ogillar en person och/eller personens åsikter och värderingar så ger det mig inte rätt bruka våld emot vederbörande.
 

 
AB 1 2 3 4 6 7 D 1 2 DN 1 2 3 4 5
 
Bilden lånad från Carpe Diem
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Politik(er), Rasism och invandring;

Visa fler inlägg