Neurotiskt tänkande

Det är egentligen väldigt få saker som jag är riktigt rädd eller orolig för. Men det finns några få saker som jag blir totalt vettskrämd inför - och då tänker jag inte på fobier och liknande, som vi ju har lite till mans. Det är andra, lite "större" saker som jag är formligen livrädd inför.
Det ena är att hamna i någon form av missbruk. Jag har på nära håll sett vad missbruk av olika slag kan ställa till med och det har gjort mig extremt rädd att hamna där själv. Egentligen borde det jag sett gjort att jag borde vara absolutist vid det här laget, men riktigt den effekten har det inte haft.
En gång i tiden jobbade jag med gravt alkoholiserade människor, något som verkligen fått mig att hålla koll på min egen alkoholkonsumtion. Jag dricker absolut alkohol, men försöker ha så bra koll som möjligt på hur mycket och - och kanske framförallt - hur ofta jag dricker. Många av de "gubbar" jag jobbade med var klassade som alkoholister redan i 12-13-årsåldern, medan andra fått problem senare i livet och bokstavligt talat supit bort precis allt. Många av dem hade ägt framgångsrika företag, bott flott, haft dyra bilar och stor familj. Sedan tog alkoholen överhanden och de förlorade allt i missbrukets spår. Företagen gick omkull, de förlorade sina hem och bilar när de inte längre hade någon inkomst - och till sist ville familj och vänner inte veta av dem. När jag fick kontakt med dem genom mitt jobb, ägde de inte mer än de hade på kroppen och hade en vacklande hälsa efter många år i alkoholmissbrukets klor. Så ja, denna erfarenhet gjorde att jag blev livrädd för att hamna i ett missbruk.
Sak nummer två är att få någon form av sjukdom eller handikapp som skulle göra att jag på något sätt kraftigt begränsas i min tillvaro. Min absolut värsta mardröm är att bli ett kolli som inte kan klara de mest elementära behoven själv. Vissa handikapp skulle jag förmodligen kunna "tackla" om jag drabbades av dem, för jag är fullt medveten om att man hitta kvaliteter i tillvaron även om man begränsas på olika sätt. Men någonstans skulle man passera en gräns då jag skulle känna att jag inte har en värdig tillvaro längre.
För någonstans har man ju en bild av vad som är "en värdig tillvaro" och jag tror vi är många som inbillar oss att olika handikapp hindrar en människa till just en sådan tillvaro. Sen har jag personligen sett många exempel på att olyckshändelser där personer drabbats av funktionshinder av olika slag och sedan ändå haft ett väldigt bra liv. Men jag tänker snarare på ganska grava handikapp, där man har svårt att sköta de mest väsentliga sakerna i tillvaron.
 
På något märkligt sätt har det sistnämnda verkligen satts på sin spets sista veckorna. Som bekant har jag sedan länge tampats med nack- och axelbesvär, som till en början artade sig i form av rejäla smärtor som strålade långt ner i ryggen. Smärtorna försvann och besvären har sedan kommit i form av försämrad finmotorik och känsel.
Jag tappar saker, slår i saker men märker inte att jag skadar mig förrän jag börjar blöda. Fumligheten har börjat göra att jag inte längre vågar köra bil eftersom jag märker att jag för yviga rörelser med ratt och pedaler och inte alltid får i växlarna tillräckigt smidigt. Dessutom tvivlar jag på att jag kommer reagera tillräkligt snabbt om något plötsligt dyker upp framför bilen.
Sista veckorna har nästa problematik dykt upp, nämligen att jag vissa dagar är totalt orkeslös. Sista dagarna har jag bara orkat gå kortare sträckor och har sedan varit helt utpumpad och genomblöt av svett. När jag igår skulle på Gröna Lund för att se en konsert, var jag tvungen att ta med ett paraply för att ha något att stödja mig på. Jag blev helt slut bara av att gå runt i lägenheten på kvällen när jag försökte ordna med lite småsaker här hemma. Det är vissa gånger med nöd och näppe jag klarar av att klä på mig och göra saker som att knäppa knappar och knyta skosnören. Kroppen lyder helt enkelt inte, framförallt inte när det gäller finmotoriska rörelser.
Jodå, jag har sökt vård och hittills blivit grundligt undersökt även om utredningen ännu inte är helt klar. Första undersökningen bestod i att lämna en stor mängd blodprover, man tömde mig på så mycket blod att jag till sist (delvis på skämt) frågade om jag skulle få behålla något blod själv också.
I måndags tillbringade jag 1,5 timme i en magnetröntgenapparat, där man röntgade huvud, nacke och rygg. Och på torsdag ska jag genomgå en så kallad elektroneurografi, där man undersöker nervfunktionerna i armar och ben. Först därefter kommer jag förhoppningsvis få någon form av besked om vad som är fel.
Men tanken har slagit mig att jag kanske lider av något allvarligt och något som eventuellt kan påverka mig under lång tid framöver. Även om jag överlag tar det hela med ro och tror att man kan bota det hela, så är de förstås svårt att låta bli att oroa sig. Läkarna har sagt att jag åtminstone inte lider av något allvarligt, eftersom blodproverna visade på helt normala värden. Men det är klart det är frustrerande när kroppen inte lyder och man vissa dagar känner sig helt orkeslös att klara av de enklaste saker.
 

 
Bilderna lånade från AftonbladetDagens Medicin
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Dock uppmuntrar jag gladeligen till diskussioner, analyser, konstruktiv kritik, ironi och så vidare - som alltihop självklart är helt tillåtet.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevanta till bloggen/inlägget raderas vänligt men bestämt.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses vara olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.

§ 4. Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommentarerna utifrån dessa regler. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.












Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: