Grevinnan och betjänten

Om ni vill se den förlängda versionen av klassikern Grevinnan och betjänten istället för TV-versionen, så kommer den här! Lite strået vassare, lite roligare! Och dessutom i färg!
 
GOTT NYTT ÅR!!
 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Roliga timmen

Ipren - smärta kan komma plötsligt

 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Roliga timmen

Det finns hopp för mänskligheten

Det är mer än en gång jag blir riktigt irriterad på folk när jag är ute och rör mig på stan, framförallt när jag åker kollektivt. Ofta kommer de ombord persone som av olika anledningar har svårt att gå och stå någon längre stund. Det är äldre, gravida eller rörelsehindrade. Men det är ytterst sällan jag ser folk resa sig för att offra sin sittplats åt dessa personer. Själv gör jag det i princip alltid om jag sitter så till att jag kan få kontakt med den person som behöver sittplatsen bättre än jag. Enda undantaget är nu när jag är nyopererad och själv inte orkar stå upp några längre stunder.
Men trots allt har jag efter min operation börjat återfå hoppet för mänskligheten, åtminstone i just det här avseendet. Just eftersom jag snabbt blir trött av att gå och stå längre stunder tar jag oftast med mig min käpp när jag ska någonstans. Den ger ju lite extra stöd så att jag orkar gå och stå aningen längre.
Men döm min förvåning när jag faktiskt lite titt som tätt blir erbjuden att sitta just när jag har käppen med mig. Det har hänt mer än en gång att folk rest sig och frågat om jag vill sitta när jag kommer ombord på bussen eller tunnelbanan stödd på min käpp. Och varje gång blir jag lika överrumplad, men godtar oftast ändå erbjudandet.
Detsamma hände när jag skulle åka tåg upp till Hudik dagarn innan jul. Jag hade tagit med mig käppen som en säkerhetsåtgärd och hinner inte mer än till perrongen för att gå på fjärrtåget, så blir jag erbjuden hjälp med mitt bagage av en kvinna som skulle med samma tåg som jag. Och inte nog med att hon hjälper mig ombord, hon följer med till min plats och lägger upp min packning på bagagehyllan ovanför mitt säte. När tåget sedan anländer till stationen i Hudiksvall, får jag hjälp av en annan vänlig kvinna som även hon skulle stiga av. Trots allt finns det hopp, som sagt.
Numera är det trots allt inte så ofta som jag tar med mig käppen, eftersom jag på det stora hela klara  mig utan den. Får jag möjlighet att sätt mig och vila emellanåt, är det inga problem. Men just när jag vet att jag kommer vara på benen ett tag, är den nästan oumbärlig.
 
Man kan förstås vända på slanten och hitta ett helt annat irritationsmoment, nämligen när det handlar om folk som (som jag) går dåligt och därme oftast rätt långsamt. För hur i helsike resonerar man om man med käpp eller rullator ger precis mitt på trottoaren/gångbanan så att det blir jättesvårt för folk att komma förbi? Det är ju som att man tror att alla vill hålla samma långsamma takt som du själv gör.
Under den tid jag själv gått väldigt dåligt, har jag varit noga med att hålla åt sidan så att folk faktiskt har en rimlig chans att passera. Men har du rullator tyfks du tro att du äger trottoaren...
 

 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kampen mot cancer
Taggar: cancer

Visa fler inlägg