Begränsad bekantskapskrets

Precis som väldigt många har jag länge lagt en prestige och ära i att ha så många vänner som möjligt på Facebook. Som många andra, har jag skickat en vänförfrågan till de flesta som jag känt igen till utseendet på Facebook - och de allra flesta har också accepterat min förfrågan.
Men så har jag börjat klura på det här... Hur många av personerna på min vännerlista betraktar jag verkligen, eller känner ens att jag har en relation till? Många känner jag bara till utseendet, men nämner någon deras namn har jag absolut ingen aning om vem det är.
Så senaste tiden har jag alltmer skärpt inställningen till vilka vänförfrågningar jag faktiskt accepterar på Facebook - och desssutom börjat gallra rejält bland de vänner jag har där. Jag vet att många skriver till och berättar för den de tänker plocka bort som vän. Men jag har faktiskt varit så självisk att jag inte ens meddelat dem jag plockat bort som vän på Facebook. Dem jag plockar bort är personer som jag inte på något sätt haft kontakt med på åratal och som jag helt enkelt inte har någon specifik relation till. Någon jag gått i skolan med är kul att ha som vän på Facebook, även om det snart är 30 år sedan jag började lågstadiet. Samma sak med en person som jag till exempel jobbat med under många år. Men en person jag jobbat med under några månader en sommar för 7-8 år sedan och inte haft någon kontakt med sedan dess har jag inte samma behov av att ha som vän på Facebook.
Samma sak har jag tänkt kring vilken typ av kontakt man faktiskt har via Facebook, utöver att vi har lagt till varandra som vänner. Hur mångas profiler läser och kommenterar jag regelbundet? Vilka verkar någorlunda regelundet besöka min profil och kommentera/gilla det jag lägger ut på Facebook? Någon som inte kommenterat ett smack på min profil och som jag knappt skrivit till senaste åren kanske jag helt enkelt inte har något intresse av att ha på min vännerlista.
 
Sen är det nog så att det alltid funnits en viss "status" i att på ett eller annat sätt verka "populär" och ha många vänner på Facebook. Det är först efter internets intåg i folkhemmet som man mer öppet kan visa att man har många vänner som vill följa en och se vad man gör under dygnet.
Så sent som under början av 2000-talet var det knappas någon som brydde sig nämnvärt om vad du åt till frukost, att du nyss kommit ur badet eller att du väntade på bussen. Det är först de senaste åren som sådana detaljer plötsligt blivit "viktiga" att meddela omvärlden.
Trots allt är det nog inte så konstigt att man hör alltfler säga att de drar ner på sin aktivitet på Facebook alltmer. Många börjar gallra bland sina "vänner", bli hårdare med vilka vänskapsförfrågningar de godkänner och så vidare. Man vill nog allt oftare ha någon form av relation till dem som man har på sin vännerlista, snarare än att det ska "se bra ut" med många vänner.
Det sägs ju också att Facebook och sociala medier gör att bland annat depressioner ökar hos många unga. Man vet ju själv hur det är, inte sjutton lägger man ut bilder på säg själv när man schavar runt i myskläder eller morgonrock, utan snarare när man klätt upp sig eller köpt något plagg man verkligen gillar. Man delar inte med sig när man ätit fiskpinnar eller pannkaka till middag, utan hellre när man lagat något extra gott.
Som vuxen förstår man ju att det är ljuspunkterna i tillvaron som de flesta skriver om på Facebook. Men i tonåren, då man redan jämför sig väldigt mycket med andra kan det förstås bli extra känsligt att se andras statusuppdateringar om deras "fantastiska" liv.
Hur tänker ni andra som läser detta? Är jag helt ensam om att börja gallra bland "vännerna" på Facebook, eller finns det fler som tänker likadant som jag? När Facebook var relativt nytt, var det absolut väldigt många (inkusive jag själv) som la till alla man överhuvudtaget haft kontakt med genom livet som vän. Många av dessa är det absolut roligt att ha någon form av kontakt med igen, även om man inte umgås.
 

 
Bilden lånad från Flyttbilen
 

En kommentar
    Follow
publicerat i Internet

Helt sjukt

 

 
Bilden lånad från Mammapappa.com
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Politik(er)

Kundbemötande

När jag som kund besöker butiker eller anlitar företag för olika saker, brukar alltid försöka vara trevlig mot personalen. Jag vet att man oftast får det bemötande man förtjänar även av servicepersonal, så är jag trevlig som kund är oddsen rätt stora att jag får bra bemötande tillbaka. Även om det givetvis finns undantag.
Men får jag inte den service jag förväntar mig, brukar jag ställa till en del oväsen. Blir jag inte kompenserad med som minst en ursäkt när jag vänder mig till företagets kundtjänst, går jag oftast vidare uppåt i hierarkin och vänder mig till högre chefer med mitt klagomål. Funkar inte det av någon anledning, kan det bli Allmänna Reklamationsnämnden, konsumentvägledare eller liknande som blandas in. Ytterligare ett bra "vapen" brukar ju vara att publicera vad som hänt här på bloggen. Något som inte alltid är så populärt hos alla företag, men attans så effektivt.
Sen beror det givetvis på vad det är frågan om. Inte ens jag bråkar om skitsaker och bagateller, det tar alldeles för mycket energi och tid. Men tycker jag verkligen att jag fått ett uselt bemötande eller kass service, då ställer jag till ett jäkla liv.
Samtidigt finns det situationer då jag kan känna mig som världens största gnällspik. Ibland blir vissa situationer som en ren prestigegrej, en principsak där jag bara "måste" hävda min rätt.
När jag idag handlade i affären där jag oftast handlar mat var just ett sådant exempel. Jag brukar oftast använda mig av självscanningen, eftersom jag tycker det är lite smidigare på något sätt. Vid kaffehyllan noterar jag att man sänkt priset på kaffe till 27:98 per paket (larvigt att inte ta 28 kronor jämnt, eller hur?!). Jag plockar åt mig ett paket och scannar in det med handscannern. I displayen blippar istället priset 34:98 upp för paketet. Jag tittar och jämför, men jo priserna skiljer sig åt.
Så trots den lilla prisskillnaden på sju kronor, kunde jag inte låta bli att prata med personalen och fråga vad som var fel. Jag sa det visserligen i väldigt trevlig ton och la även lite ursäktande till att "Det är ju ingen jättesumma, men jag vill i alla fall kolla...".
Tjejen jag pratar med jämför också priserna och även hon kommer fram till samma sak som jag. Och visst, jag får det lägre priset på kaffet när jag betalar. Men jag inte låta bli att känna mig aningen grinig när jag ställer till med extra besvär för personalen för en fjantsumma på sju kronor, en summa som jag ju trots allt har råd att betala egentligen.
Samtidigt har jag en inbiten vana att försöka handla så prismedvetet jag bara kan. Jag utnyttjar alltid extrapriser och mängdrabatter när jag handlar, går på reor när det gäller kläder och prylar/möbler hem. Jag kör med olika bonuskort hos det butiksktedjor där jag oftast handlar och försöker storhandla en till två gånger i veckan istället för att småhandla ofta.
Till det är det trots allt så att en butik är skyldig att ge det lägsta priset om det finns olika prisuppgifter på en vara - som till exempel med kaffet ovan - även om en vara är felmärkt. Undantaget är om det lägre priset är så lågt att man som kund borde förstå att det är orimligt.
Och jag kan säga att jag ibland i vänlig ton påpekat prisskillnader i just sammanhang som med kaffet ovan,men utan att begära att få igen några pengar. Saken kan ju vara att om jag är storkonsument av kaffe och kanske köper 5-10 paket åt gången, då blir det plötsligt lite större summor man pratar om. Och om scannern lägger in någon krona fel på varje vara jag köper, då blir det också mycket pengar i slutet av månaden. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite grinig när jag "jiddrar" om bara några få kronor...
 

 
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Diverse

Visa fler inlägg