Misshandlade kvinnor ska naturligtvis sluta gnälla

Sverigedemokraterna verkar ibland vilja gå till val på puckade uttalanden åt höger och vänster. Senast igår var det Anna Hagwalls tur, då hon i radio mer eller mindre sa att misshandlade kvinnor skulle sluta klaga och ta tag i sina liv. Enligt Hagwall har alla ett eget ansvar och man skulle tänka efter extra noga innan man gifte sig med en misshandlande karl. En del av intervjun hittar ni i slutet av inlägget.
När jag först lyssnade på det, visste jag inte riktigt vilken fot jag skulle stå på och vad jag egentligen skulle tycka. För hon läger fram det hela på välformulerat sätt och menar att alla har ett ansvar för sin val. Och visst är det förstås, alla har ett ansvar för de val man gör.
Men så började jag tänka efter och även väga in mina egna erfarenheter (som går att läsa om här) och började förstås inse hur fel hon har. Att generalisera och säga att ansvaret ligger hos den misshandlade kvinnan (eller mannen för den delen, för även det förekommer) är att göra det väldigt enkelt för sig. Men man kanske inte kan förvänta sig så mycket annat från en Sverigedemokrat eftersom de vill göra det enkelt för sig på väldigt många punkter. Att skylla misslyckanden i integrationspolitiken enbart på invandrarna och säga att enda lösningen är att dra ned på invandringen med 90% är den enda lösningen är ett annat exempel på att göra det mycket, mycket enkelt för sig.
För även om man naturligtvis har ett eget ansvar, är det mycket svårt att veta vem som kommer misshandla eller ej. För att inte säga omöjligt i de allra flesta fall. Och när misshandeln väl är igång, då är man ofta så nedbruten mentalt att man faktiskt inte fixar att ta det steget att lämna den som misshandlar. Varför är det annars så vanligt att många misshandlade kvinnor inte anmäler, kommer med bortförklaringar kring sina skador och blåmärken eller tar tillbaka anmälningar som man gjort? För någon som inte varit i den situationen är det förstås svårt att förstå, det har jag all tänkbar respekt för er. Men jag kan lova dig Anna, att den dag du eventuellt själv hamnar i den sitsen kommer du resonera totalt annorlunda.
Det är inte en erfarenhet jag önskar ens min värsta fiende, ingen ska behöva hamna i en sådan situation. Men i många situationer kan man inte hävda det egna ansvaret eftersom det sunda förnuftet helt enkelt sätts ur spel. Detta som ett resultat av den terror man utsätts för i ett destruktivt förhållande. Självklart är det svårt att förstå och utan mina egna erfarenheter hade jag garanterat varit långt mer oförstående än vad jag faktiskt är. Men det skulle aldrig falla mig in att raljera på detta sätt över andras olycka, så som fru Hagwall gör. Tittar man på youtubeklippet längst ner i det här inlägget, undrar man så smått varför hon inte börjar med att utvisa sig själv?! Enligt hennes retorik borde hennes egen vistelse i Sverige faktiskt ifrågasättas. Möjligen kan man ge henne en eloge för at hon är konsekvent. Konsekvent duktig på att komma med knäppa uttalanden alltså.
 
Jag kan inte låta bli att känna mig väldigt sorgsen när jag hör sådana här uttalanden, oavsett om det är från en offentlig person eller ej. Det må så vara att jag tog mig ur mitt eget destruktiva förhållande till stor del av egen kraft, men jag aldrig påstått att det var lätt. Jag hade ett visst mått av tur, framförallt med tanke på att det hela aldrig övergick till rent fysiskt våld.
Men det har mer än en gång hänt att jag fått tvivlande kommentarer när jag berättat min historia. Tvivel på att någon faktiskt kunde göra så, tvivel på att det faktiskt har hänt, man ifrågasätter varför jag "lät det ske" - och så vidare. 
Ja, det finns tyvärr människor som går så här och långt värre saker mot sina medmänniskor. Och nej, jag lät det inte ske! Jag hoppades gång på gång att det skulle bli bättre, någonstans fanns det ju något hos den här kvinnan som jag faktiskt fastnat för, som jag faktiskt älskade. Jag trodde inte att jag kunde ändra på henne, men jag ville tro att hon kunde jobba på att bättra sig. Hon erkände flera gånger att hon var medveten om sin svartsjuka och att hon ville komma tillrätta med det hela.
Jag själv var till sist så nedbruten att jag faktiskt trodde på hennes vackra ord om bot och bättring. Fram tills jag någonstans insåg att det inte skulle bli så - och hon dessutom började dra in min familj i sina svartsjukedraman. Då insåg jag att det inte var realistiskt att tro att hon skulle bättra sig, att min situation inte skulle bli annorlunda så länge jag var tillsammans med henne.
Kanske skulle Anna Hedwall trots allt behöva sig en tankeställare? Kanske skulle hon för några timmar behöva hamna i den situation som jag och så många med mig varit i? Bara för att få en lite mer verklighetsförankrad syn på tillvaron. Bara för att förhoppningsvis förstå hur nedbruten, tuktad och utelmämnad man känner sig i denna situation. Det borde inte behövas, hade man den minsta tillstymmelse till empati och medkänsla kanske man skulle tänka efter och fråga sig varför så många misshandlade människor stannar kvar i dessa destruktiva förhållanden. Det har nämligen inte med ansvar för sina egna val att göra. Jag valde aldrig att bli psykiskt misshandlad under ett års tid. Jag valde inte att behöva fly den stad där jag är uppvuxen för att slippa vara rädd varje gång jag lämnade lägenheten. Jag valde inte att vara rädd och ligga sömnlös om nätterna i månader efter separationen för att jag var rädd för att den här kvinnan plötsligt skulle dyka upp.
Fortfarande idag är jag glad att jag hade styrka nog att ta mig ur situationen, eftersom jag är övertygad om att jag inte levt idag annars. Detta då denna kvinna just avtjänat ett fängelsestraff för mordförsök av den man hon träffade efter mig.
 
Kom nu inte och säg att jag tog mitt ansvar för mina val och lämnade den här kvinnan. När vi flyttade ihop, trodde jag inte i min vildaste fantasi att vårt förhållande skulle utveckla sig åt det håll som det gjorde. Jag var periodvis så nedbruten och ambivalent att jag på största allvar trodde att det skulle bli bättre. Man är i slutändan inte vid sina sinnens fulla bruk i dessa lägen. Vissa klarar bättre än andra att ta sig ur situationen, men det är oftast inte möjligt att "inte låta det gå så långt att man blir mördad", som Anna Hagwall uttrycker det.
 

 
 


 

 
AB 1 DN 1 2 3 4 SvD 1 SR 1
 
Bilderna lånade från Länssyrelsen i Jämtlands 1 2
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Dock uppmuntrar jag gladeligen till diskussioner, analyser, konstruktiv kritik, ironi och så vidare - som alltihop självklart är helt tillåtet.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevanta till bloggen/inlägget raderas vänligt men bestämt.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses vara olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.

§ 4. Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommentarerna utifrån dessa regler. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.












Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: