Överklassfasoner

Lite då och då när jag åker tåg, brukar jag välj att åka första klass. Jag är inte villig att betala alltför mycket extra, men är prisskillnaden inte mer än ett par hundra brukar jag oftast boka in mig i förstaklasskupén. Den fördel jag brukar se är att det oftast är lite lugnare och att man har tillgång till kaffe, te, vatten och frukt direkt i kupén istället för att behöva gå iväg till restaurangvagnen. Dessutom har jag med mina långa ben tillgång till mycket bättre benutrymme än i andraklassvagnarna.
Men jag inte komma ifrån att det är alltid en lite udda känsla att åka första klass trots allt. Och då tänker jag första hand på de medpassagerare man har.
För ett par år sedan när jag åkte tåg mellan Göteborg och Kalmar, var jag med om ett praktexempel på de människor man kan stöta på i förstaklass. Jag åkte själv andraklass vid detta tillfälle, men hade gått till restaurangvagnen för att köpa kaffe. Framför mig i kön står en till synes väldigt välbärgad herre i galanta kläder och som enligt egen utsago satt i förstaklass (men på ett intercitytåg, där kaffet tydligen inte är utställt i kupén). Han hade dock årskort på SJ och i detta kort ingick tydligen fri tillgång till kaffe eller te när man reste.
Nu visade det sig att herren inte ville ha kaffe utan en flaska vatten, som var tre kronor dyrare än en kopp kaffe. Han frågar personalen i - till en början - hövlig ton om det gick att ta vatten istället och bara betala mellanskillnaden. Personalen förklarar att detta inte gick, utan att han var tvungen att betala de 20 kronor som vattenflaskan faktiskt kostade. Herren - som var iklädd kläder värda åtskilliga tusenlappar - börjar genast dividera om dålig service och att det minsann var hans rätt att få vatten istället för kaffe. Han krävde att få prata med tågmästaren, men fick även från denne samma svar.
Efter några minuter börjar både personalen och jag tröttna på den omständige herren. Jag var faktiskt på väg fram och förklara för herren ifråga att jag som (vid det här tillfället) fattig student minsann kunde bjuda honom på en flaska vatten eftersom han uppenbarligen inte hade råd att betala för den själv. Men i samma stund ledsnade även personalen och stack till honom en flaska vatten bara för att bli av med honom. När jag beställer mitt kaffe, hojtar personalen glatt att "eftersom vissa lyckas tjata till sig en flaska vatten, bjuder vi dig på kaffet" - uppenbarligen i syfte att den jobbige förstaklassresenären som bara hunnit gå några steg genom vagnen skulle höra det hela.
Och ungefär de här fasonerna kan man emellanåt märka av markant i förstaklass. Folk som är extremt arroganta mot tågpersonalen, som verkar vilja skylta med att de minsann är lite mer värda än alla andra bara för att de råkar tjäna lite extra mycket och därmed har råd att åka förstaklass.
 
Det är verkligen ett märkligt fenomen, vad pengar kan göra med människan. Bristen på pengar kan göra vissaoss giriga och benägna att gå över lik och bryta kontakten med både släkt och vänner. Tillgången till pengar gör vissa av oss till otrevliga och dryga översittare som tror att man står över alla andra människor som inte "lyckats lika bra" i livet och fortfarande får klara sig på en vanlig knegarlön.
Genom åren har jag kommit fram till att det grovt generaliserande finns två sorters överklassmänniskor. Jo, för en gångs skull tänker jag faktiskt tillåta mig att generalisera lite.
Dels har vi dem som det gått riktigt bra för, de stora pamparna och de som på olika sätt är infödda i de rikaste familjerna i Sverige. Jag tänker då till exempel på familjer som Wallenberg och liknande. Här verkar man ha förlikat sig med och vant sig vid sin situation med mycket pengar och kan behandla sina medmänniskor med respekt - även de som varje månad tjänar en bråkdel av vad du själv tjänar i timmen.
Men så har vi uppkomlingarna. Mellancheferna, affärsresenärerna, diplomaterna... De som jobbat sig upp och som säkerligen är relativt välbärgade ekonomiskt sett, men kanske inte direkt förmögna. Här märker man direkt att många väljer att se ner på oss som i deras ögon inte "lyckats" lika bra i livet. Man är arrogant, fisförnäm och verkar tycka att det är rejält jobbigt att behöva beblanda sig med arbetarklassen mer än vad som är absolut nödvändigt.
Jag kan inte säga att jag missunnar någon en bra ekonomi, framförallt inte om man verkligen slitit hårt och utbildat sig för att nå dit. Men när man tycker att man är förmer än andra bara för att man tjänar mer, då tappar jag direkt respekten för den personen.
Sen finns det givetvis alltid undantag, men som jag redan skrivit är också detta en mycket grov generalisering.
 

 
Bilderna lånade från Familjeliv, Dagens kommentar
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Dock uppmuntrar jag gladeligen till diskussioner, analyser, konstruktiv kritik, ironi och så vidare - som alltihop självklart är helt tillåtet.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevanta till bloggen/inlägget raderas vänligt men bestämt.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses vara olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.

§ 4. Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommentarerna utifrån dessa regler. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.












Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: