Nattsudd

Det är nog en fantastisk tur att jag har ett jobb som gör att jag emellanåt måste stiga upp på morgnarna. Alltifrån gräsligt tidigt som halv fem, andra gånger i mer mänsklig tid som framåt 11. Men upp ur sängen måste jag trots allt vissa dagar för att sköta mitt jobb - och det är nog tur för min del.
För jag har alltmer gått blivit något av en nattsuddare och har allt svårare att komma i säng i vettig tid på kvällarna. Behöver jag inte stiga upp någon vettig tid dagen efter, blir jag gärna sittande uppe till framåt ett, två eller tre på nätterna. För att sedan sova en stor del av förmiddagen. Jag kan nästan tycka att det är lite jobbigt när jag vet att jag behöver stiga upp tidigt nästa morgon och därmed tvingas lägga mig tidigt på kvällen. Hade jag inte haft ett jobb och andra måsten som emellanåt tvingar mig att ta mig upp i skaplig tid på morgonen, hade jag sedan länge vänt på drygnet totalt. Förmodligen hade jag lagt mig först framåt morgontimmarna för att sedan sova en stor del av dagen.
Av någon besynnerlig anledning har jag gått den motsatta vägen mot vad som är "normalt" när det gäller mitt sömnbehov. Som liten var jag nog som de flesta barn, men även i tonåren var jag väldigt kvällstrött och la mig sällan efter midnatt. Istället var jag uppe bland de första i familjen på morgnarna. Det gällde även på helgerna och loven.
Men nu, 20 år senare, har jag kommit till det stadium där de flesta av mina jämnåriga medmänniskor var i tonåren. Nu har jag inga som helst problem att sitta upp till långt in på småtimmarna för att sedan sova bort halva dagen.
Samtidigt ställer ju de vanorna till med vissa oangelägenheter, det kan man faktiskt inte komma ifrån. För även om jag är ledigt kanske jag behöver göra vissa saker på dagen, saker som vissa gånger med fördel görs på morgonen eller förmiddagen. Men det är ytterst, ytterst sällan jag har den självdisciplinen att lägga mig i bra tid och sedan komma upp i skaplig tid på morgonen en ledig dag.
När väckarklockan ringer och jag inser att jag har valmöjligheten att sova en stund till, är det mer regel än undantag att jag stänger av klockan och fortsätter sova. Det är aldrig några problem att pallra sig upp ur sängen när jag vet att jag måste iväg till jobbet, men när jag inte har något måste hängande över mig sover jag hellre vidare. Och jag gör det dessutom, trots att jag i grund och botten kan tycka att det är otroligt skönt att komma i bra tid även en ledig dag. De få gånger det faktiskt sker att jag pallrar mig ur sängen trots att jag inte absolut måste.
Ibland kan jag bli lite irriterad på mig själv att jag inte kommer i säng i skaplig tid även när jag är ledig. Samtidigt säger andra halvan av mig själv (jag kanske är lite schizofren, vad vet jag?) att varför vara som alla andra?! Om jag är en nattmänniska, så ska jag väl låta mig vara det och inte bekymra mig över hur jag tror att alla andra förväntar sig att jag ska vara?!
I grunden är det nog snarare en fråga om att jag vill få ut så mycket som möjligt av dygnets (alldeles för få) 24 timmar. Hade jag fått bestämma, hade jag nog låtit bli att sova helt och hållet. Men så funkar ju inte människokroppen, utan jag behöver helt enkelt min skönhetssömn. Och med åren har denna sömn blivit allt viktigare. Jag har alltmer märkt hur känslig jag är för sömnbrist, att jag helt enkelt inte funkar när jag inte fått sova ordentligt. Och därför vill jag passa på att sova när jag faktiskt får tillfälle...
 

 
Bilden lånad från Applachian trials
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok

Gula Blend tanten demtenterar rökningens faror

 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Roliga timmen

Mentala kalhyggen!

Jag har alltid haft lite svårt att förstå mig på det här med sport. I grunden är jag helt enkelt inte intresserad och blir snabbt rastlös av att titta på sportevenemang. Givetvis beror det vilken sport det är, hockey och utförsåkning kan jag tycka är riktigt kul att titta på och jag brukar alltid försöka se Sveriges matcher i till exempel VM och OS.
Men en sport som jag kan tycka blir rätt långtråkigt i längden är fotboll. Det händer liksom ingenting och jag blir snabbt rejält uttråkad av en fotbollsmatch. På sin höjd kan jag se Sveriges matcher om man exempelvis går till slutspel i VM eller EM, men där går min gräns.
Fast sen kommer man till nästa fenomen inom fotbollen, ett fenomen som verkar vara ganska unikt för just den här sporten. Eller åtminstone för en del av sportens supportrar. Nämligen att man inte i lugn och ro kan gå och se en match för att ha trevligt, utan man absolut måste ge sig ut på stan och slåss i samband med olika matcher. Hur fasen kan man tycka att idrott och våld är en så självklar kombination?
Som anställd inom Polisen ser jag ofta vilka enorma resurser olika högriskmatcher tar och vilka enorma mängder poliser som tjänstgör när matcherna spelas. Resurser som skulle kunna användas så otroligt mycket bättre. Till det kommer givetvis samhällskostnader för den skadegörelse som också ofta är en följd vid vissa matcher.
Så sent som idag misshandlades en fotbollssupporter till döds före den allsvenska premiärmatchen mellan Helsingborg och Djurgården i Helsingborg. Men redan igår ska bråken ha börjat, då ett gäng supportrar stormade en krog och slog sönder stora delar av inredningen - fem personer fick föras till sjukhus efter bråket. Dagens match fick senare brytas efter att supportrar stormat in på planen.
Jag förstår verkligen att många inte vågar ge sig iväg på fotbollsmatcher med tanke på hur stökigt det ofta kan vara. Jag har flera gånger hört folk säga att de inte vågar ta med sig sina barn på fotboll av rädsla för att de ska råka illa ut. Det verkar som att dessa våldsverkare inte riktigt fattar vad de faktiskt ställer till med och hur många som drabbas.
 

 
AB 1 2 3 4 5 6 7 DB 1 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 32 33 34 35
HD 1 2 3 4 5 6 LT 1 2 NSK 1 2 SK 1 2 3 SR 1 2 SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 VG 1 2
 
Bilden lånad från Pelles personliga punkt
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Sportspegeln

Visa fler inlägg