Chokladcheesecake på cookiebotten

8 bitar
 
Botten:
250 g chocolate chip cookies
75 g rumsvarmt smör
 
Fyllning:
200 g mörk choklad (ca 70 %)
1 burk kesella
300 g färskost av philadelphiatyp
2 ägg
1 ½ dl socker

Till servering:
Körsbärssylt
Vispad grädde

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175°C.
2. Klä bottnen av en form med löstagbar kant (cirka 22 cm i diameter), med bakplåtspapper. Smörj formens kant.
3. Mixa kakorna till smulor i en matberedare. Tillsätt smöret och kör snabbt ihop till en deg. Tryck ut smulorna tunt i formen och ordentligt upp på kanterna. Låt stå kallt i kylen medan fyllningen görs.
4. Smält chokladen över vatten bad.
5. Vispa för hand ihop kesella, färskost, ägg och socker. Rör ner den smälta chokladen och fyll smeten i pajskalet.
6. Grädda mitt i ugnen ca 35 minuter. Servera pajen kall tillsammans med körsbärssylt och en klick grädde.
 


Källa: ICA
 


0 kommentarer
    Follow
publicerat i Mat och dryck, Recept - efterrätter;

Käpprätt åt...

När jag vaknade upp efter operationen den 23 september i år, kunde jag nästan inte röra mig. Ta mig ur sängen själv var inte att tänka på, liksom toalettbesök och dusch. Skulle jag någonstans, var det rullstol som gällde och jag behövde hjälp med allt från mat och dryck till hygien, toalettbesök och om jag skulle ta mig någonstans.
Det var en ganska traumatisk upplevelse när jag vaknade upp ur narkosen i Karolinskas intensivvårdsavdelning. Jag hade ingen aning om var jag var - och noterade snabbt att jag inte var kapabel att röra mig.
Det tog timmar innan jag insåg var jag var och varför jag var där. De första två dygnen efter den 18 timmar långa narkosen var som ett töcken och vissa saker mindes jag först efter att min anhöriga återberättade dem för mig i efterhand.
Men kom det sakta, sakta små, små framsteg för varje dag som gick. Jag började kontroll över högerhanden och kunde hjälpligt få iväg SMS eller skriva på datorn, om än med bara en hand. Så började jag kunna flytta mig lite i sängen, slutligen sätta mig upp och så småningom även ta mig upp själv. Från att ha suttit i rullstol, kunde jag plötsligt gå kortare sträckor med gåstol, sköta mina toalettbesök och min hygien.
Varje framsteg har känts smått euforiskt och varje gång jag insett att jag kan göra något själv igen har varit glädjefyllt till bristningsgränsen. Envist till dumdrisatighet har jag bestämt mig för att kroppen minsann ska återhämta sig helt och hållet efter operationen. Jag vill inte ha kvar några minnen av den förbannade tumören i form att någon eller några delar av kroppen inte fungerar som den/de ska. Det enda minnet efter tumören som jag inte kan påverka är operationsärret i nacken, som går från bakhuvudet och ner till skulderbladen.
Efter en dryg vecka på sjukhus, blev det tre veckor på ett rehabiliteringscenter i Solna. Sakta frångick jag gåbordet, övergick till rullator och slutligen till att enbart gå med käpp. Framåt slutet av tiden jag bodde på centret, gick jag till och med kortare sträckor inomhus utan käpp.
Nu har jag varit hemma en dryg månad, men fortsatt rehabiliteringen några dagar i veckan. Och med tiden har jag märkt hur kroppen fortsatt lyda bättre och bättre. Vänsterarmen, som hittills funkat rätt dåligt, har börjat lyda allt bättre, ork och balans har stadigt förbättrats. Käppen har fått hänga med, mest som en trygghet - ifall jag skulle snubbla eller så.
Fram tills i onsdags. Jag är ledig från rehabiliteringen och ska gå ner till Bagarmossens centrum i ett ärende. Lite hipp som happ bestämmer jag mig för att prova att gå de 300 meterna till centrum utan käppen. Det går lysande och jag uträttar det jag ska göra. Glad i hågen bestämmer jag mig för en promenad innan jag beger mig hemåt. Det funkar över all förväntan och jag går och går. Slutligen har jag tagit en relativt rask promenad (med mina nuvarande mått mätt) på 45 minuter utan käpp.
Så när det på torsdagen var dags att bege sig till rehabiliteringen, tog jag beslutet att lämna käppen hemma. På kvällen vankades det julbord med jobbet, dit jag åkte kollektivt. Fortfarande utan käpp.
Nu är jag inne på dag tre utan käpp, en käpp som numera står tryggt parkerad i min hall. Visst går det fortfarande vingligt och visst bli jag väldigt trött av att gå längre sträckor - men det fungerar!! Jag har fortfarande en bit kvar innan jag når målet att ha en fullt fungerande kropp igen, men jag är en bra bit på väg. Och att nu ha ställt ifrån mig käppen är ett rejält steg i rätt riktning.
 
Det enda minnet efter tumören som jag inte kan påverka...
 

 
Bilden lånad från Lenas lilla blogg
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

En riktig jul

Så är det första advent och i Bagarmossen har det adventpyntats och druckits glögg. Kom av någon osökt anledning att tänka på det här klippet, som är så fantastiskt bra! Trevlig första advent på er!! :-)
 
 

 
DN 1 2
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Julen, Roliga timmen;

Visa fler inlägg