Döden

- What do we say do death? "Not today".
Ni som sett Game of thrones känner säkert igen citatet och jag har säket blivit lite skadad efter att under min sjukskrivning nu vara inne på säsong nummer tre av denna serie. Men tanken slog mig idag att det knappast är en slump att jag lagt just detta citat på minnet med tanke på situationen.
När jag fick beskedet om att det var en tumör som växte i min nacke, var det resultatet av nästan ett års utredning inom sjukvården. Jag hade slussats och remitterats mellan olika avdelningar och vårdinstanser, alltifrån sjukgymnaster på företagshälsovården till Sveiges ledande neurokirurger. Det började med kraftiga smärtor i nacke och axlar, när smärtan försvann märkte jag nedsatt motorik, känsel och balans. Man spekulerade i alltifrån vitaminbrist till cystor och diskbråck innan man genom en magnetröntgen kom fram till vad det faktiskt var frågan om.
När jag slutligen satt hos läkaren på Neurokirurgen i Solna och fick beskedet kändes det som att något drogs bort under fötterna på mig och rummer bara snurrade. Men under natten sjönk verkligheten in och när jag sovit på saken, insåg jag att det läkare faktiskt sagt att det såg rätt hoppfullt ut för min del. Tumören i nacken var förmodligen godartad och riskerna små att jag inte skulle överleva. Jag bestämde mig för att detta skulle jag klara, jag skulle inte dö - åtminstone inte inom närmsta framtiden. Det fanns liksom inget alternativ.
Dagen innan operationen gick allvaret upp för mig: det spelade ingen roll om tumören var elakartad eller ej, den måste opereras bort i vilket fall. Hade den fått sitta kvar och växa, hade den fortsatt klämma åt allt fler nerver och slutligen slagit ut andningen.
Och operation blev det, med några smärtsamma dygn efter. Det var stunder jag nästan snuddade vid tanken att det varit ett alternativ att avstå operation. Men ju mer tiden gick, ju mer tacksam har jag varit att operationen blev av och att jag härdade ut de är hemska och smärtsamma dygnen på sjukhuset inan jag skrevs ut för att åka till rehabiliteringen.
Nu är den värsta fasen över och jag är på väg tillbaka. Jag frusteras mer över att kroppen inte fungerar, lyder och orkar som jag vill att den ska snarare än att jag för bara en tid sedan var en tumör från döden. Än en gång har jag lurat döden och tänkt att: inte i dag.
Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fått en dödsdom och bara haft en begränsad tid kvar att leva. Hur skulle man ta tillvara på sin sista tid i livet när man inte längre kan se döden i vitögat och säga inte idag?? Inte heller jag som nästan varit där kan sätta mig in i den situationen. Kanske beror det på att jag redan från den dag jag fick min diagnos var fast besluten att fixa detta. Döden var liksom inte ett alternativ...
 

 
AB 1 2 3 4 DN 1 2 3 4 SvD 1 2 3
 
Bilden lånad från Senseless rumblings of the mindless
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Dock uppmuntrar jag gladeligen till diskussioner, analyser, konstruktiv kritik, ironi och så vidare - som alltihop självklart är helt tillåtet.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevanta till bloggen/inlägget raderas vänligt men bestämt.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses vara olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.

§ 4. Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommentarerna utifrån dessa regler. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.












Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: