Fler skattehöjningar, tack!!

För snart två månader sedan fick jag beskedet att jag hade en tumör som växte i ryggmärgskanalen i nacken. Den satt illa till och enda utvägen var en komplicerad operation. En operation som nu följs av flera veckors rehabilitering.
Jag har tillbringat tio dagar på Karolinska sjulhuset i samband med operationen och sedan tre veckor på en rehabilieringsenhet i Solna. Fortfarande återstår ungefär en månads rehabilitering på dagtid, som börjar nästa vecka.
Beskedet om tumören var naturligtvis tungt att få och jag tror inte att tanken på att jag faktiskt varit på väg att dö ännu sjunkit in ordentligt i skallen på mig. Det trauma som ett cancerbesked innebär kan man nog bara sätta sig in i om man varit där själv.
Men i princip från dag ett efter beskedet har jag mer än någonsin uppskattat hur lyckligt lottad man är som bor i Sverige. Hittills har min vård kostat min plånbok 1.420 kronor. Då är det inklusive operation, magnetröntgenundersökningar, 10 dagar på sjukhus samt flera taxiresor till olika vårdinrättningar... Bara operationen skulle förmodligen kostat hundratusentals kronor om jag fått betala den själv. Och eftersom jag periodvis haft svårt att gå och därmed inte orkat åka kollektivt har jag (precis som alla andra i samma sits) haft rätt till sjukresor med taxi mellan hemmet och den vårdinrättning jag ska till.
Till det har jag - förstås - haft rätt till ersättning från Försäkringskassan för inkomstbortfall under min sjukskrivningsperiod. En period som tyvärr kommer bli rätt lång.
 
När lönen kommer,  brukar det ibland kännas lite surt när man ser hur mycket pengar som försvinner i skatt varje månad. För mig rör det sig om ungeför 6.000-7.000 kronor i månaden och blir därmed en av de största utgifterna jag har - det är bara hyran som är högre.
Men när jag nu allvar sett vad man får för de höga skatter vi har i Sverige kan jag inte vara annat än evigt tacksam. I det virrvarr av känslor, vånda, skräck och ångest som följer ett cancerbesked har jag åtminston inte behövt bekymra om det praktiska och ekonomiska i situationen. Jag vet att jag får en vård som trots många nedskärningar fortfarande håller världsklass oavsett min betalningsförmåga och utan att behöva var försäkrad uppöver öronen. Och jag vet att jag fortfarande kommer ha en inkomst som åtminstone täcker mina nödvändigaste utgifter, så att jag slipper gå ifrån hus och hem på grund av den förbannade lilla knöl som fram till i slutet av september vuxit i min nacke.
Det ironiska är dock att många tycks förfasa sig mer över en liten skattehöjning än nedskärningarna i välfärden. I Stockholms kommun har man nu till exempel bestämt att höja skatten med 35 öre per intjänad hundralapp. För en person som tjänar 25.000 kronor i månaden innebär det en total höjning på 87,50 kronor i månaden. Enligt politikerna ska de extra skattekronorna i första hand gå till förskola, skola och äldreomsorg. Men det är väl bara en tidsfråga innan protesterna kommer. För folk ogillar ju oftast skattehöjningar.
Vi har alla varit barn och gått i skolan i minst nio år och de allra flesta av oss har inte behövt betala för vår skolgång, såvida man inte haft föräldrar som haft råd att sätta en i en dyr privatskola. De flesta av oss får även barn som ska ha skolgång och de flesta av oss skulle inte ha råd att betala vad barnens skolgång faktiskt kostar. Den stora majoriteten av oss kommer också att bli gamla och behöva någon form av äldreomsorg och/eller hemtjänst. Och de flesta av oss blir någon gång under livet så sjuk att man måste uppsöka sjukvården i någon form. En kontakt där man bara betalar en spottstyvel av vad den faktiskt kostar.
Så ja, jag betalar mer än gärna någon hundralapp till i skatt för vi ska kunna bibehålla en skaplig standard i välfärden. Mycket hellre det än att se klyftorna i samhället öka och att enbart de personer som har råd att betala stora summor pengar ska ha tillgång till bra vård, skola och omsorg. För mig är det sonika en fråga om människorvärde, att alla ska vara värda den omsorgen.
Det går inte att hävda att alla har ett aktivt val i alla lägen. Ett barn väljer inte sina föräldrar och ska därför ha samma möjligheter till vård och utbildning som alla andra. Och oavsett vilka val man gör i livet, så kan det hända saker som man inte väljer, men som ändå påverkar ens liv såväl praktiskt om ekonomiskt. Liksom att alla av olika anledningar inte har möjlighet att studera för att sedan kunna ha ett välavlönat arbete - på grund av till exempel funktionshinder, sjukdomar eller andra saker.
Så vill man ha ett bra välfärdssystem får man också vara villig att betala för det. Allt annat är orimligt.
 

 
DN 1 SvD 1 2
 
Bilden lånad av Björn Alvebrand
 




§ 1. Du behöver inte hålla med om det som står i inlägg och kommentarer, men håll god ton och visa respekt när du kommenterar! Dock uppmuntrar jag gladeligen till diskussioner, analyser, konstruktiv kritik, ironi och så vidare - som alltihop självklart är helt tillåtet.

§ 2. Håll dig till ämnet! Alla kommentarer som liknar spam/reklam eller som på annat sätt inte är relevanta till bloggen/inlägget raderas vänligt men bestämt.

§ 3. Jag gör inga som helst undantag från regel 2, men i övrigt är jag mycket frikostig när jag publicerar kommentarer. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som även på andra sätt än ovan kan anses vara olämpliga, stötande, irrelevanta och/eller som strider mot svensk eller internationell lag.

§ 4. Självklart granskar jag även eventuella länkar i kommentarerna utifrån dessa regler. Vid grova och/eller upprepade övertramp mot dessa regler blockeras vederbörande och kan inte lämna fler kommentarer.












Ditt namn:
Kom ihåg mig!!

Din e-postadress (publiceras inte):


Din URL/Bloggadress:


Kommentar: