Egen bubbla

När man först gått hemma i tre veckor utan att orka lämna lägenheten och sedan blir inlagd på sjukhus utan några möjligheter alls att gå ut, hamnar man snabbt i en isolerad liten bubbla.
Man får snabbt vissa vanor och rutiner, samtidigt som andra försvinner. Medan jag gick hemma blev det oftast sena kvällar och långa sovmorgnar. Här på sjukhuset är det mer "normal" dygnsrytm som gäller. Man blir oftast väckt runt 06:30-07:00 för första dosen mediciner. Sedan påbörjas dagens övningar med olika undersökningar och rehabilitering.
Utanför sjukhusets väggar passerar livet som vanlig, men jag få ibland känslan av att det blir utan mig. För mig har liksom tillvaron stannat upp helt. För första gången i livet kretsar hela tillvaron kring en enda sak, nämligen att bli frisk. ingenting annat är just nu viktigt alls. Men det känns samtidigt frustrerande att märka hur livet går vidare, fast utan mig för tillfället. Jag saknar de enklaste saker, som att kunna ta en dusch, gå på stan, laga min egen mat, inte ha ont...
Givetvis vill jag ju inte att till exempel mina anhörigas liv bara ska stanna upp på grund av att jag är sjuk. Men jag saknar att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt som vanligt. Jag saknar att inte kunna vara utomhus på samma sätt som jag brukar och att inte orka och kunna hänga med i vad som sker i omvärlden som vanligt. Jag blir väldigt snabbt trött av att läsa tidningarna. En TV finns i dagrummet, men den är det stor konkurrens om, så det är rätt sällan man får sin vilja igenom vad gäller val av program.
 
Gudskelov får jag mycket besök av nära och kära. Det har inte gått en dag sedan jag vaknade upp ur narkosen utan att jag fått besök. Något som ju uppskattas extremt mycket. Igår lånade jag och mina föräldrar deasautom en rullstol så att jsg kunde komma ut e sväng. Jag klararar fortfarandde bara att gå mycket korta sträckor och då med gåbord, så att promenera ut på egna ben är inget alternativ. Men snällt sittande i rullstol, satt jag och njöt i höstsolen med en glass i handen (ja, i munnen också). Det var minst sagt en euforisk känsla att äntligen få komma ut, jag har inte varit utanför sjukhusbyggnaden sedan förra måndagen...
 
Glass i gårdagens höstsol...
 

 
Bilden lånad från Guru's feet
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;
Taggar: cancer

Det finns en viss risk att vissa inte gillar mig...




 
0 kommentarer
    Follow
publicerat i Diverse

Lön för mödan

Som ni vet, ligger jag nu på sjukhus för andra gången i livet. Förra gången var för 32 år sedan och jag låg inne en natt för observation efter att ha cyklat omkull och slagit i huvudet. Med andra ord minns jag inte så mycket av den sjukhusvistelsen.
Men denna gång har jag varit desto mer observant. Jag har blivit exemplariskt omhändertagen av exceptionellt trevlig personal. Och förmodligen på ett par av Sveriges mest arbetsbelastade sjukhusavdelningar; först på intensiven och sedan neurokirurgen på KS. Men personalen har alltid tagit sig tid, jag har aldrig hört någon säga att man inte har tid eller ens sucka över sin arbetsbelastning, trots att jag sett att de slitit som djur.
Jag har egentligen aldrig engagerat mig i frågor kring sjuksköterskelönerna, men nu har jag plötsligt en väldigt bestämd uppfattning. De har ett stressigt och ansvarsfullt jobb, där minsta tabbe kan kosta en människa livet. Ett jobb som dessutom väldigt sällan är särskilt glamoröst. De har tunga lyft, tar reda på spyor, urin och avföring, torkar folk i arslet och genomför undersökningar av mindre angenäma delar av kroppen. För milt uttryckt en pisslön. Jag tycker så synd om dessa människor som efter flera års yrkesutbildning utför ett så viktigt och ansvarsfullt jobb, men som inte får en skälig lön för sitt slit. Det är på ren svenska fördjävligt. Men samtidigt så underbart att dessa människor ändå finns och ger oss patienter ett så trevligt och professionellt bemötande. Behandlingen på KS har varit över all förväntan och de människor som vigt sina liv åt vården har varit helt underbara...
 

 
Bilden lånad från Vårdfokus
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer, Politik(er);

Visa fler inlägg