Dags för operation

Så är det dags. Jag har haft en lång dag på neurokirurgen på KS och är nu till sist inskriven och nerbäddad i sjukhussängen. Det är 32 år sedan jag senast låg på sjukhus och det är minst sagt en ovan känsla. Den gången var jag fem år gammal och hade ramlat med cykeln och fått hjärnskakning. Då använde man inga cykelhjälmar, så jag hade nog tur som kom undan så bra som jag gjorde och bara behövde ligga inne över natten för observation.
Under de tre veckor som gått sedan jag fick beskedet, har jag på något märkligt vis inte oroat mig så mycket över den lilla knöl som vuxit inne i märgkanalen i min nacke. Jag har istället kommit in i en lunk där hemma och inte tänkt så mycket över operationen. Tidigt bestämde jag mig för att tumören är godartad och att operationen kommer att gå bra. En operation som dessutom känts väldigt långt borta med tanke på den långa väntetiden.
Men ju närmare dagens datum faktiskt närmat sig, ju mer har jag börjat gräma mig. Egentligen inte så mycket för att man eventuellt kan komma fram till att tumören är elakartad, utan för själva ingreppet. Det känns väldigt skrämmande att göra ett ingrepp i en så känslig del av kroppen med alla risker som det faktiskt innebär trots allt.
Under dagens alla undersökningar insåg jag dock allvaret i situationen, en insikt som jag inte fått tidigare. Jag insåg hur viktigt det är att få bort tumören, även om den är godartad. För med tanke på var den sitter är det inte bara tumören som är farlig utan även vad som kan hända om den fortsätter att växa bland nerverna inne i ryggraden. Successivt skulle den börja störa eller sonika slå ut olika viktiga funktioner i kroppen och i slutändan leda till en säker död. Enligt läkarna skulle förmodligen en av de första funktionerna som drabbades vara andningen, som faktiskt skulle kunna slås ut helt. Och i det läget spelar det ingen roll om tumören i sig är godartad eller inte.
Så det har varit en känsloladdad dag ur många synvinklar med många insikter om hur skört livet trots allt är. Jag har vacklat mellan att försöka göra allt för att undvika en operation och att faktiskt acceptera att så här är läget. Till sist har jag nu accepterat situationen, hur skrämmande den är. Det finns ingen återvändo, måste man välja mellan två onda ting får man välja det minst onda. Och det minst onda är trots allt en operation. Det får bära eller brista, men är den lösning som markant ökar mina chanser att faktiskt överleva.
Fullproppad med morfin ligger jag nu i sjukhussängen och överlämnar mitt välbefinnande till kirurgerna. Och jag har bestämt mig för att detta ska jag fixa. Tumören ska bort och jag ska leva minst 40 år till. Det finns inga alternativ.
 

 
Bilden lånad från Hartmann
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow