Gôtt att leva...

Tisdag morgon rullades jag in i operationssalen på neurokirurgen på KS. Jag minns att man drog av mina kläder och började rengöra mig inför operationen, men sen fick jag en spruta och allt blev svart. Jag minns absolut ingentig innan jag vaknar upp på intensivvårdsavdelningen under tisdagsnatten. Och då ska kirurgen tydligen ha väckt mig efter operationen och pratat med mig. Och jag ska ha svarat och även vinkat med händerna. Men minns det gör jag inte...
Först nu har känslorna kommit ikapp. Plötsligt har jag insett vad det är som jag faktiskt har gått igenom och vilka riskerna faktiskt har varit. Trots allt är det en tumör man plockat ut ur ryggraden, bland alla nerver. Hade man inte plockat bort den, hade den fortsatt att växa. Är tumören elakartad, hade de blivit en säker död - men det hade den blivit även om den visar sig vara godartad, just med tanke på placeringen. Ju mer den vuxit, ju fler nerver hade den klämt åt och till sist börjat slå ut viktiga kroppsfunktioner. Läkarna tror att andningen skulle bli första funktionen som slagits ut och jag skulle med andra ord kvävas till döds.
Så det har varit några känslosamma dagar med panikattacker, mycket såväl fysisk som psykisk smärta och strida strömmar av tårar. Jag kan med ord inte beskriva paniken när jag vaknade upp ur narkosen. Jag hade ingen aning om var jag var, vilken dag det var och - framförallt - kunde jag inte röra stora delar av kroppen. Jag visste inte om jag levde eller var död, om operationen lyckats eller om jag skulle leva helt eller delvis förlamad resten av livet.
Men äntligen, äntligen börjar jag märka förbättringar!! Jag har kopplats bort från de flesta apparater jag varit uppkopplad till, som syrgas och mätning av syresättning, puls och blodtryck. Dock får jag behålla katetern ett par dygn till.
Dessutom har jag blivit mycket rörligare; känsel och finmotorik börjar sakta komma tillbaka. Vänsterarmen fungerar inte än, så det här inlägget är skrivet med en hand. Jag behöver fortfarande viss hjälp upp ur sängen, men klarar att gå kortare sträckor med hjälp av gåbord. Jag kan äta och dricka själv igen, även om det tar tid. Sen får man ju erkänna att vissa saker känns svårare att be om hjälp med. Som att torka sig i rumpan när man varit på toa (är fortfarande för vinglig för att klara det), ta på och av kläderna, duscha och så vidare. Men det är bara att gilla läget - och ha i åtanke att detta är enda alternativet.
Nu ligger jag på en vanlig vårdavdelning och blir omhändertagen på allra bästa sätt. På onsdag påbörjas rehabiliteringen på allvar och jag kommer flyttas till en klinik som är specialiserade på rebilitering av person med skador eller påverkan i nervbanorna. Jag kommer köra stenhårt med träningen för att snabbt vara tillbaka på banan igen. Är det någon gång jag gör som jag blir tillsagd, så är det när sjukvårdspersonal säger till mig.
Så även om jag fortfarande har ont, även om jag går dåligt och snabbt blir trött så känns allt rätt positivt just nu. Även vårdpersonalen säger att jag repat mig ovanligt fort och det är ju ett väldigt gott tecken.
 

 
Bilden lånad från Tommy Hanssons blogg
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
#1 - - Jens Stjernström:

Härligt att höra att allt gått bra, Linkan! Riktigt otäckt med en tumör på ett så dåligt ställe!

KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow