Första dagen i resten av ditt liv

Idag har jsg haft första dagen utan värktabletter sedan slutet på september. Sedan beskedet igår om att tumören är borta och att jag för tillfället inte kommer genomgå fler behandlingar, bestämde jag mig för att sluta med tabletterna. Jag har länge varit av uppfattningen att jag inte behöver värktabletterna och de gånger jag missat att ta dem har jag inte känt att jag fått ont någonstans.
Det var ett mindre apotek man fyllde min dosett med första veckorna efter operationen och det gick så långt att jag till sist ifrågasatte om jag verkligen behövde alla tabletter. Inget fel i att ta värktabletter, de kan ofta vara som en skänk från ovan. Men det har känts som att man skrivit ut en massa starka värktabletter utan att egentligen reflektera över om jag faktiskt behöver dem. Det hade ju varit rena guldgruvan för en missbrukare till exempel... Och jag ser ingen anledning att ta mediciner man inte behöver, det är bara dumt.
Men efter ett dygn utan värktabletter har jag fortfarande inte ont någonstans, så det är bara att hoppas på att det fortsätter så. Det känns väldigt skönt att inte behöva hålla reda på en massa tidpunkter under dagen då jag ska ta mediciner. Trots allt blir man rätt låst av dessa medicintider, man kan inte vara borta hemifrån hur som helst eller göra saker på impuls. Allt måste planeras så att man kan ta sina mediciner på rätt tidpunkt. Men nu slipper jag det! Förhoppningsvis i alla fall, jag kan tänka mig att de verksamma ämnena inte går ur kroppen på några timmar så det kan ju hända att jag får återuppta medicineringen igen. Men i så fall vet jag ju att jag inte kan sluta med tabletterna än.
Nu ägnar jag helgen åt att ladda inför att börja jobba till veckan igen. Jag har inte jobbat sedan början på augusti, så det känns verkligen ovant. Man vaggas rätt snabbt in i en lunk som sjukskriven, det gå ju trots allt inte att komma ifrån att det är rätt bekvämt att vara hemma hela dagarna. Jag har inte haft så värst många tider att passa på dagarna och har kunnat sova så länge jag velat de allra flesta morgnar. Nu blir det plötsligt helt annorlunda framöver. Men det ska faktiskt bli skönt att återgå till vardagen igen, tro't eller ej. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. :-)
 

 
Bilden lånad från Onlinedoktorn
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

Lycka ©

Så ringde läkaren till sist idag, han ringde på minuten enligt avtalad tid. Jag kan inte säga att jag egentligen varit nämnvärt orolig för svaret på magnetröntgen, men visst har man inte kunnat låta bli att fundera lite på det. Samtalet tog bara ett par minuter, men var faktiskt ett av de bästa jag haft.
Röntgenbilderna från magnetröntgen såg strålande ut enligt läkaren, man kunde inte se några som helst rester efter tumören. Jag kommer inte behöva någon strålbehandling inom överskådlig framtid och kommer börja jobba till veckan.
Om ett halvår är det dags för ny magnetröntgen och man tar då ett nytt beslut om eventuell strålbehandling. Det kommer bli återbesök under flera år framöver vad jag förstått, för att säkerställa att det inte finns några tumörceller kvar om får för sig att växa.
Det går trots allt inte att komma ifrån att det är en härlig känsla att den här resan börjar närma sig sitt slut. För ett halvår sedan var jag jättedålig, jag var jättetrött och kunde knappt gå. Direkt efter operationen var jag nästan förlamad från nacken och ner. Det övergick till att jag satt i rullstol, sedan gick jag med gåbord och därefter käpp. Nu går jag utan hjälpmedel, klarar av allt själv och har orken att börja jobba deltid till veckan. Det är minst sagt en hissnande men underbar känsla. Även om jag inte är helt friskförklarad än, så är jag uppenbarligen en bra bit på väg.
Jag har nog aldrig tvivlat på att jag kommer bli frisk igen, inget annat har funnits på världskartan. Många saker går att övervinna med en stark vilja, även om viljan ibland måste ha hjälp av operationer, rehabilitering och medicinering. Men ibland spelar det ingen roll hur skickliga läkarna är om man som patient inte har lite jävlar anamma. Och just den egenskapen har satts på rätt hårda prov sista månaderna för min del. Men med viss hjälp från sjukvård och rehabilitering - eller rätt mycket hjälp för att vara ärlig - har det trots allt gått vägen. Mig knäcker man inte med någon liten tumör, det ska till mer än så. ;-)
 

 
Bilden lånad från Virtual Jerusalem
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

Avlyssning

 

 
Bilden lånad från ETC:s pappersbilaga 2015-01-29
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Arne Anka, Roliga timmen;

Visa fler inlägg