Döden döden

Jag har hunnit göra totalt tio tatueringar genom åren. Alla av helt olika anledningar och i helt olika skeenden av livet. De två första var indianmotiv, mycket för att jag råkar gilla indianer och deras kultur, och jag gjorde dem redan när jag var 18 år. Medan jag pluggade till sjökapten, tatuerade jag in ett ankare och en mås på överarmen respektive ryggen, motiv som fick symbolisera min hängivenhet till havet och att jag älskar att vara till sjöss. I våras blev det en pirattauering i form av en variant av Jolly Roger. Även den en symbol för min kärlek till livet till sjöss. Jag gjorde den dessutom inte så långt efter att jag fått veta att jag klarat min operation av tumören i nacken på bästa tänkbara sätt. Så dödskallen har även fått symbolisera att jag just lurat döden - för andra gången i mitt liv. 
Men den "tyngsta" tatueringen jag gjort, är nog liemannen som numera pryder min högra underarm, strax inunder Jolly Roger. Idén kom när jag för någon månad sedan upplevde att jag började må sämre igen. Orken började tryta och nacken ömma på ett mycket misstänkt sätt. Jag har fått lugnande besked ifrån läkarna, som inte tycker att jag ska oroa mig, men det är ju lättare sagt än gjort. Som en del i det hela, blev det faktiskt en ny tatuering i form av liemannen. För mig symboliserar tatueringen att vi alltid går hand i hand med döden, bara en tumör ifrån att slänga in handduken. Det exakta motivet ser ni på bilden här till höger. 
Muntert sätt att se på livet, eller hur? 😉 Men jag ville helt enkelt ha en permanent påminnelse om livets bräcklighet inpräntad på kroppen - på ett ställe där den är lätt att se. Visserligen har jag redan tatueringar som jag gjort enbart för att jag tycker motiven är snygga/häftiga och ingenting annat. Som till exempel en fluga, en geting och en dödskalle. Men mitt motto har blivit att varje era i livet - negativ som positiv - skall symboliseras av en tatuering på kroppen. 
 
Lustig syn jag har på livet, eller hur? Men trots allt är det enda säkra vi vet om livet just att det tar slut en dag. Vi vet inte när, vi vet inte hur - utan bara att det en dag ska ske på ett eller annat sätt. Vissa gånger påminns vi om livets bräcklighet genom att livet och tillvaron ställs på sin spets. Som genom ett cancerbesked, en allvarlig olycka eller en nära anhörig som går bort för tidigt. Erfarenheter som är tuffa att gå igenom, men som i slutändan också kan vara nyttiga.
Personligen tillhör jag den del av familjen som minst av alla skött om min hälsa. Jag har varit nikotinist sen jag var 14 år (firar 24-årsjubileum i år), tränat på tok för lite, druckit mer än vad som kan anses vara hälsosamt i vissa perioder (skall dock påpekas att det varit utan att jag haft regelrätta problem) och svullat i snacks och sötsaker. Men samtidigt har jag alltid varit frisk som en nötkärna. Vilket inte känns riktigt rättvist när man tänker på alla som "bara" rökt under max något åt och ändå fått lungcancer, eller andra om levt hälsosamt efter konstens alla regler men ändå blir svårt sjuka. Jag är lyckligt lottad att få överleva denna helvetiska sjukdom som kallas cancer - men långt ifrån alla har just den turen...
 
 

 
Liemannen lånad av Anna Röd
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow