Söka jobb

Jag måste säga att jag är glad att jag inte är 18 och nykläckt student idag. Det skulle vara deprimerande att vara ny i arbetslivet med tanke på hur svårt det är att få jobb.
Jag har konsekvent sökt nytt jobb sedan jag tog min sjökaptensexamen 2011. Till en början enbar till sjöss, men sen även andra jobb. Oftast sådana där jag på ett eller annat sätt kan få nytta av min utbildning. Men det är verkligen inte många gånger jag ens kallats till intervju. Och då har jag ändå en fyraårig högskoleutbildning och har varit ute i yrkeslivet sedan 1996.
Visserligen ställer jag nog lite högre krav på de jobb jag söker nu, jämför med en 18-åring. Inte minst när det gäller lönen, eftersom jag har helt andra utgifter än någon som är 18 år. Även om jag till exempel kan flytta till en billigare lägenhet, har jag fortfarande lån som ska betalas och måste därmed ha en skaplig inkomst så att ekonomin går runt.
Men det kan också störa mig hur många arbetsgivare fortfarande resonerar. Man tycks vara fast i tänket att man ska anställa unga människor om man vill ha någon som kommer vara kvar på arbetsplatsen många år framöver. Men dagens ungdomar är ju oftast inte kvar i åratal på samma arbetsplats, utan ska resa och förverkliga sig själva. Vill man ha någon som blir kvar 20 år framöver, bör man anställa någon som är runt 40. Vi har hunnit förverklig oss själva, dom av oss som vill ha barn har normalt sett hunnit göra det - och till det har vi något som en 18-åring inte har, nämligen livserfarenhet. Hur bra betyg och meriter du än har, kan dessa aldrig ersätta vad du lär dig genom livets skola.
När jag själv haft kolleger som nyss kommit ut från gymnasiet, är det en markant skillnad på hur de sköter sitt arbete mot hur någon med några års yrkeserfarenhet gör det. Saker som att hjälpa varandra, avlasta så att alla kan få sina raster eller komma hem i tid finns inte lika naturligt.
Misstolka mig inte nu. Jag missunnar vertkligen inte ungdomar att få jobb, det är trots allt det enda sättet för dem att lära sig och arbetslivserfarenhet. Men man får inte glömma vi som är äldre har en erfarenhet som man inte har som ung - och sannolikheten att en 40-åring är kvar i 25 år på en arbetsplats är mycket större än att en 20-åring gör detsamma.
 

 
Bilden lånad från City town info
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Jobb och arbetsmarknad;

Den svenska sjukvården

Det gäller minst sagt att vara om sig och kring sig när man är eller har varit sjuk för att hålla reda på vad man har rätt till. Inte minst när det gäller det ekomoniska.
Under min sjukskrivning kom jag fram till att jag faktiskt har en privat försäkring som täcker en del av mina boendekostnader om ja bli sjukskriven eller arbetslös. Något som ju var som en skänk från ovan när man enbart hade sjukpenningen från Försäkringskassan som inkomst.
Nu har jag dessutom konstaterat att en del av de utgifter jag haft för sjukvård också täcks av min försäkring. Även om det rör sig om några offantliga summor, så är det ju trots allt en ersättning jag betalat för att genom den premie jag betalar varje månad. Så det är klart att man begär ersättning från försäkringsbolaget. :-)
Så nu har jag plockat bland kvitton och räkningar - som jag lyckligtvis sparat - och räknat ut vad min vård kostat mig. Och det går inte att komma ifrån vad bortskämda vi är hä i Sverige. Jag kom fram till att jag totalt betalat 4.620 kronor för hela vårdkedjan, vilket ju bara motsvarar en bråkdel av vad det egentligen måste ha kostat. För för de här pengarna var jag inlagd i en vecka på Karolinska sjukhuset, inklusive en fem timmar lång operation och de första dagarnas eftervård. Sedan förflyttades jag till en rehabiliteringsanläggning, där jag var inlagt i tre veckor och fick all den vård och rehabilitering jag behövde - samt väldigt bra mat. Sedan jag blev utskriven fortsatte rehabiliteringen några dagar i veckan, inklusive lunch och taxiresa mellan mitt hem i Bagarmossen och mottagningen i Solna. Alltihop försklassig vård till - som sagt - en totalkostnad på 4.620 kronor.
Vi svenskar är väldigt duktiga på att klaga på vård sjukvård, men ibland kan det kännas rätt obefogat. Åtminstone ur min synvinkel sedan jag varit inne i vårdkarusellen under några månader. Självklart har det varit alldeles för mycket neddragningar inom vården senaste åren och självklart får personalen ofta gå på knäna på grund av personalbrist - och dessutom ofta till en alltför låg skitlön. Just den tanken slog mig flera gånger medan jag var inlagt på KS. Sköterskorna tycktes bokstavligt talat vara på benen och serva oss patienter från den sekund de kom till jobbet tills det var dags att gå hem - och jag insåg hur de verkligen fick slita hårt för sin lön. Men jag kunde inte komma ifrån att de gjorde ett helt fantastiskt jobb och jag märkte aldrig att de tyckte att man var besvärlig som patient, vad man än frågade om. Tilläggas ska att jag var så imponerad av deras arbete, att jag skickade en stor chokladask till avdelningen sedan och blivit utskriven för att tacka för det bemötande jag fått.
Men med tanke på vad man trots allt får för i de i sammanhanget väldigt låga avgifterna när man söker och får vård i Sverige, inser åtminstone jag själv att det är värt att betala de skatter vi har. Jag - och de allra flesta normalinkomsttagare - skulle inte haft en sportslig chans att själv bekosta den vård som till exempel jag fått de senaste månaderna ur egen ficka. Alla kan inte vara höginkomsttagare och då är det ju en självklarhet att man ska ha det system som vi har i Sverige, med lite högre skatter men att istället alla ska ha samma tillgång till vård, skola och omsorg.
Sen finns det givetvis mycket som kan förbättras inom vården, men efter att ha sett hur den trots allt funkar tänker jag nog klaga aningen mindre på den. Och framförallt kan jag inte förstå dem som tycker vi ska sänka skatterna och införa högre egenavgifter inom vården. Aldrig i livet, tänker jag...
 

 
Bilden lånad från Nilssons lilla värld
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Kampen mot cancer

Energi

Jag har kommit till ett läge då det börjar kännas som att jag faktiskt aldrig varit sjuk. Bortsett från försämrad känsel ióch finmotorik i vänster halva av kroppen, som jag kommer att få leva med ett bra tag till (om det alls försvinner), börjar jag må precis som innan jag blev sjuk. Energin är tillbaka och det känns som att jag orkar mer än på mycket, mycket länge.
Igår lyckades jag med bravaden att överträffa mina förväntningar genom att orka med fler saker än vad som hade varit möjligt för bara några veckor sedan. Förutom två makiner tvätt och installation av ny diskmaskin (förutom en biten som hyresvärden ordnade), hann jag med att skura och dammtorka hela lägenheten. Jag får visserligen erkänna att jag var rätt trött efteråt, men för inte alltför länge sedan hade det varit totalt omöjligt att få allt detta gjort under en och samma dag. Men alltmer känner jag mig som en duracellkaning och orkar ungefär det jag vill orka med.
Förövrigt måste jag säga att diskmaskinen är en helt underbar investering. Vi har länge pratat om att köpa en och nu har det äntligen blivit av. Hyresvärden var här igår och fixade med själva anslutningarna för vatten och avlopp, sedan ordnade jag resten med programmering och lite annat meck som man var tvungen att fixa med innan man kunde börja använda den. Näst efter tvättmaskinen anser jag att det är den bästa investering man kan göra när det gäller hushållsapparater. Jag har haft diskmakin förr, men de har gått sönder och nu har vi varit utan ett tag. Även om man bara är två personer, så blir det en del disk varje dag och det är otroligt skönt att slippa ta hand om den för hand. Hur mycket ork man än har...
 
Den senaste investeringen....
 

 
Bilden lånad från EnergiNorge
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Kampen mot cancer;

Visa fler inlägg