Det är inte lätt att var småfet...


 
Bilden lånad från SvD
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Berglins, Mat och dryck;

Ta chansen att spela högt

Jag är inte den som brukar spela särskilt högt och chansa med saker och ting i tillvaron. På något vis blir man bekvämare med åren och "vågar" helt enkelt inte chansa så mycket.
Men ibland måste man chansa - och dessutom ta mycket snabba beslut. Jag hade nästan glömt att jag tidigt i höstas sökt jobb som tågklarerare (trafikledare för tåg på svenska) när man i december kallade mig till tester och efterföljande intervju. Trots att jag bara några veckor tidigare bytt jobb och började bli färdig med internutbildningen till larmoperatör bestämde jag mig för att åtminstone genomföra testerna och intervjun. Jag resonerade att jag trots allt inte hade särskilt mycket att förlora på detta.
Det gick sedan mycket bättre än jag nog vågat hoppas på och för ett par veckor ringde man och erbjöd mig en tjänst från och 15 februari. Jag trodde nog innerst inne inte att man skulle släppa mig från Polisen med så kort varsel, men slängde på vinst och förlust in en ansökan om tjänstledighet från och med detta datum. Mycket riktigt fick jag snart bekräftat att man inte skulle hinna hantera min ansökan under den tiden. Men jag behövde inte många minuters betänketid för att bestämma mig för att slänga in en avskedsansökan - som faktiskt godkändes på bara några få timmar utan några som helst krussiduller.
 
De är första gången i min 20 år långa yrkeskarriär som jag säger upp en fast tjänst för en provtjänstgöring på ett jobb som jag knappt vet någonting om vad den innebär. Det enda jag vet är vilka lokaler jag fysiskt kommer att jobba i, att jag ska vara trafikledare för tåg, fortsätta jobba treskift - och i runda slängar gå upp ungefär 10.000 kronor i lön. Exakt hur jobbet går till och hur jag kommer att trivas har jag inte den blekaste aning om. Skulle jag av någon anledning vantrivas och hoppa av eller sonika kuggas under utbildningen kommer jag stå där helt utan jobb.
Men jag insåg rätt tidigt under utbildningen att jobbet som larmoperatör inte riktigt passar - av massor med anledningar och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Dessutom har livet lärt att mig att man ytterst sällan ångrar sådant man har gjort, men däremot väldigt ofta sådant man inte gjort. Så beslutet var egentligen inte särskilt svårt att ta - sedan må det hela bära eller brista.
Givetvis kan man ha åsikter om att jag går en fyra månader lång internutbildning på Polismyndighetens bekostnad och sedan säger upp mig långt innan provanställningen är slut. Men mitt eget resonemang (som man givetvis också får ha åsikter om om man så önskar) är att varken jag eller arbetsgivaren tjänar på att jag blir kvar på ett jobb som jag inte känner passar mig. Hade jag från första början anat att operatörsyrket inte passade mig, hade jag överhuvudtaget aldrig sökt tjänsten, jag behövde helt enkelt prova jobbet för att inse det. Nu vet jag att jag inte passar för det jobbet och har valt att göra en förändring när jag fick chansen.
Sen får jag erkänna att det känns aningen skrämmande att kasta sig ut i en provanställning utan den livlina som en tjänstledighet skulle erbjuda. Men det får bära eller brista och jag vill inte behöva ångra att jag inte tog den här chansen när jag hade den.
 

 
Bilden lånad från CS4FN
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Dagbok, Filosofi, Jobb och arbetsmarknad;

Livets mening

Sedan jag fick beskedet om tumören i nacken i september 2014, var det under lång tid ovisst hur det egentligen skulle gå och om jag alls skulle överleva. Det första riskmomentetet var operationen, visserligen ingen större risk för livhanken men risken finns ju alltid finns. Sedan återstod två veckors väntan innan analyssvaren på tumören kom och man visste om tumören var godartad eller ej.
Hur goda prognoserna än var, kändes det nästan ofrånkomligt att man tänkte på riskfaktorer som ändå fanns. Någonstans i bakhuvudet malde tanken på att alltihop faktiskt kunde gå åt helvete så att det brakade om det. Trots att det nu gått 1,5 år sedan diagnosen, slås jag ofta av tanken att det faktiskt kunnat vara så att jag inte varit vid liv idag.
Jag lovar er att det är många tankar som rusar genom huvudet när man är i en situation som man inte vet om man tar sig ur med livet i behåll eller ej. När den första chocken över beskedet lagt sig, tog kämparlusten över till allra största delen och jag bestämde mig för att detta skulle jag bara fixa. Men detta till trots fanns tanken på döden någonstans i bakhuvudet - och vips började tankarna mala.
När man sedan blåste faran över och jag insåg att min största utmaning skulle vara att få kroppen att fungera så bra som möjligt efter operationen, kom andra tankar. Och den största var nog vilka prioriteringar jag gör och har gjort i livet. Någonstans började jag också fråga mig vad jag hade ångrat i livet om det abrupt tagit slut. Hade det funnits något jag ångrat att jag gjort, eller något jag ångrat att jag inte gjort?
 
Och någonstans har jag kommit fram till att det är ytterst få saker jag gjort som jag faktiskt ångrar. Självklart finns det saker som jag med facit i hand skulle ha kunnat göra annorlunda, men det är inte samma sak som att jag ångrar dem.
Däremot kan jag ibland känna att jag skulle ångra att jag inte tagit vissa chanser, att jag inte vågat lite mer i livet. Hade det inte gått så bra som det faktiskt gjorde, är det nog just sådant jag ångrat i det liv jag har levt.
Om man leker med tanken att man skulle kunna leva om sitt liv, fast med den kunskap och de erfarenheter man har idag, då skulle den största förändringen jag gjorde vara att våga chansa lite mer. Våga saker som att säga upp en fast tjänst för ett vikariat, våga släppa tryggheten för att göra något jag gärna vill göra.
När livet plötsligt och oväntat (som det oftast brukar vara i sådana situationer) ställs på sin spets, börjar nog det flesta drabbade fundera över vad man åstadkommit i livet liksom vad meningen med livet faktiskt är. Sen spelar det nog ingen större roll om man drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, en allvarlig skada, invaliditet, större olycka eller vad det nu må vara. Men på allvar ställas inför hur bräckligt livet faktiskt är väcker en hel del tankar - och det är först då man inser att vi bara lever en tumör eller olycka från döden.
För min del har jag nog kommit fram till att det är upp till var och en att skapa sin mening med livet. Precis som att lycka är en definitionsfråga, där var och en får definiera vad man behöver för att känna sig lycklig, gäller samma sak för att finna mening i livet. Allt beroende på vilka förutsättningar man har och vad man drömmer om. Min egen mening med livet är nog att känna mig tillfreds med tillvaron och att inte behöva känna att jag ångrar att jag inte tagit de chanser jag fått när det väl blir dags att vandra vidare.
 

 
Bilderna lånade från Buzz Feed, Miixx
 

0 kommentarer
    Follow
publicerat i Filosofi, Kampen mot cancer;

Visa fler inlägg