Ny magnetröntgen

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det här med magnetröntgen. Idag blev jag för femte gången gången i livet inkörd i en magnetröntgen, men de är samma varma och klaustrofobiska känsla som de tidigare gångerna jag varit där.
När man väl ligger där i den enorma röntgenapparaten är man innerligt glad att man inte lider av klaustrofobi. Man ligger med näsan bara några centimeter från "taket" i röntgenapparaten, som dessutom vibrerar och låter extremt högt. Man ska ligga så stilla som det bara går under hela processen, som i mitt fall brukar ta minst en timme - och ovanpå blir det väldigt varmt därinne. Alla som i något sammanhang tvingats ligga stilla så länge på en hård brits vet hur stel man blir i slutändan. När man dessutom varken kan eller får röra sig, börjar det "givetvis" klia överallt på kroppen - något som blir extra irriterande när man inte kan klia sig och gör det ännu svårare att ligga stilla på den hårda och obekväma britsen.
Man får gång på gång påminna sig om varför man faktiskt behöver genomgå dessa undersökningar - och varför jag kommer behöva göra det en gång i halvåret de kommande åren. För skulle tumören få för sig att komma tillbaka (vilket enligt läkarna trots allt inte är särskilt sannolikt) kommer man denna gång förhoppningsvis upptäcka den i tid. Då behöver jag förhoppningsvis inte genomgå ytterligare en riskfylld och smärtsam operation utan kan istället komma undan med strålning.
När jag för rörsta gången "utsattes" för en magnetröntgen i augusti 2014, förvandlades ju som bekant mitt misstänkta diskbråck i nacken på bara några dagar till en tumör i ryggradskanalen i nacken. Inför förra magnetröntgen, som ägde rum i augusti förra året (för övrigt nästan på dagen ett år efter den första undersökningen) tyckte jag mig ha mått lite sämre igen under en period. Så då var det med extra stort mått av vånda som jag åkte till röntgenavdelningen på Huddinge sjukhus för den rutinmässiga undersökningen.
Då hittade man ingenting, enligt läkarens egen utsago röntgades hjärnan utan att man hittade någonting alls. Denna gång har jag inte på något vis känt mig dålig alls, snarare har jag tvärtom känt mig piggare än på många år. Så nu utgår jag nästan ifrån att man inte kommer hitta något på röntgenbilderna.
Inom en vecka har jag svaret på undersökningen och även om jag inte känner mig särskilt orolig denna gång, är det samtidigt svårt att inte oroa sig alls för svaren. Trots allt finns det ju en anledning till att jag ska gå på två återbesök om året i flera år framöver, nämligen att tumören trots allt kan få för sig att komma tillbaka...
 

 
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow