Den svenska ärligheten

En av de absolut mest svenska egenheterna måste vara grejen med att tala sanning. Eller rättare sagt; oförmågan att tala sanning. Hellre än säga vad vi faktiskt anser, tassar vi som katter kring het gröt och försöker istället "hinta" om vad vi faktiskt tycket. Rabiat hoppandes att mottagaren är tankeläsare och ska förstå vad det faktiskt är vi menar.
Sen finns det visserligen de som låter ärligheten gå lite för långt istället. Som alltid säger exakt vad de tycker, oavsett konsekvenser. Ofta med argumentetet att "jag är ju bara ärlig, det får man tåla".
Det är inte utan jag ibland kan fyllas av en känsla av olust när det kommer till just den här biten. Eller åtminstone bli lite nojig. Är det något jag borde förstått, någon pik jag tolkade fel? Menade hen något speciellt med en viss kommentar?
För som svensk blir man naturligtvis exceptionellt sur och kränkt när någon inte förstår en pik eller ett förtäckt budskap. Det kan skada en relation för resten av livet om det vill sig riktigt illa.
Jag undrar hur många gånger man ältat, diskuterat och åter ältat samma ämne om och om igen på olika personalmöten på jobbet - där det egentligen kunnat lösas så enkelt som att folk bara säger som det är när en situation uppstår. Och minst lika många gånger har man haft diskussioner, ja snudd på gräl, med personer som blir sura för att man inte alltid förstått när de pikat en om något.
Men så är det ju med den svenska ärligheten, antingen existerar den inte alls eller så kommer den som en käftsmäll.
 

 
Bilden lånad från Stefan Kärvlings blogg
 

Pusha   Follow        
                submit to reddit
KOMMENTERA INLÄGGET HÄR

    Follow